Tillbaka på Fiji och nya planer

Den 4 augusti kom vi tillbaka till Fiji och Loupan igen, efter en rätt hektisk, tid hemma. Ullas mamma återhämtade sig på ett helt fantastiskt sätt och är nu tillbaka i cykelsadeln igen. Verkligen skönt! Så klart fick vi också chans att umgås med våra kära barn, barnbarn och några vänner. För att vi inte skulle helt skulle glömma bort båtlivet tog Marie och Robin oss ut på en fin dag i skärgården. Eva och Ingvar lånade generöst ut sin lägenhet på Söder och det var skönt att ha en lite fast punkt bland allt turnerande. Vår egen lägenhet är ju uthyrd tills vi kommer hem i höst.

Under tiden vi var hemma var Loupan på land i Denarau marina. Avi, som ansvarar för arbetet på varvet och som vi träffade förra året ryckte ut och ordnade en plats för oss där.

Avi är otroligt duktig, hjälpsam och trevlig och när vi kom tillbaka föreslog han att vi, tillsammans med Ellen och Martin på Acapella, skulle följa med honom på utflykter under två dagar. Han skulle ha semester två veckor och ville gärna visa oss lite som han trodde vi seglare inte skulle se annars. Vi tackade självklart ja. Mer om de två dagarna lite längre fram i inlägget.

Vi kände det som att komma hem när i flög in över ögruppen Yasawa och vi kunde se det populära seglarstället Musket Cove.

och ännu mer när vi möttes av den här skylten på flygplatsen.

Avis kompis Vik väntade med taxi på flygplatsen och Ellen och Martin kom med ”nödproviant” när vi kom fram till marinan. Gissa om vi kände oss välkomna! Deras roder var nu professionellt lagat och allt var frid och fröjd. Dagen efter att vi kom ner lyfte Avi oss i vattnet igen och ordnade en plats i marinan, som är mer än svårbokad.

Vi stannade i marinan två dagar för lite bunkring av färskvaror och båttvätt. Loupan var ordentligt smutsig! Sen satte vi kurs mot Musket Cove och alla seglarvänner som låg där.

Musket Cove är ett ställe där alla seglare hamnar förr eller senare och en del verkar tillbringa hela säsongen där. Förutom en ganska skyddad ankring och bojar finns här också en liten marina, tvättmöjligheter och en mataffär som bland annat säljer frukt och grönt som odlas på ön. Träffpunkten varje kväll är den trevliga Island Bar, där seglare av alla nationaliteter lagar mat på grillarna/stekhällarna.

En kväll var det ”meat raffle”, dvs ett lotteri där man kunde vinna en tallrik med köttprodukter. Vi vann, men döm om vår förvåning när vi nästa dag fick hämta ut vinsten och det var mat till ett helt kompani. På kvällen var vi fem båtbesättningar som fick äta oss ordentligt mätta.

Vi slank förstås in på Musket Cove Yacht Club för att se om Sällskapet Arconaseglares vimpel, som överlämnades förra året, fortfarande var där. Det var den och vi fick också ta emot en vimpel från Musket Cove Yacht Club.

Det händer alltid något intressant ute på ankringsplatsen, som här när det krävs lite mer akrobatik än vanligt för att släppa bojen.

Ön där Musket Cove ligger heter Malolo Lailai och här finns också ett par resorter och en liten airstrip. De flesta gästerna till resorterna kommer med båt, men en del väljer annan transport och nästan varje dag landar sjöflygplan bland de ankrade båtarna.

Efter en vecka kände vi oss acklimatiserade och det var dags för vår utflykt med Avi. Första dagen tog han oss först på en jättefin promenad i The sleeping giant orchid garden, en jättefin orkideträdgård, anlagd i regnskogen vid berget The sleeping giant. Som namnet antyder så ser berget ut som en liggande/sovande man på avstånd.

Sen blev det lite äventyrligare när vi skulle vandra till ett vattenfall. Den äventyrliga delen var en liten vilsekörning på absolut hiskeligt dåliga vägar. Den motorsvaga bilen hade stora svårigheter att ta sig fram i de steniga, grusiga, håliga och branta backarna och vi fick vid ett par tillfällen skjuta på. Ellen och Ulla tyckte det var rätt läskigt, men Avi försäkrade oss att det var lugnt.

Allt avlöpte väl och vi fick sen en härlig vandring i regnskogen och lite avkylning vid vattenfallet, som ju inte är så imponerande den torra årstiden (nu). Det är oupphörligt fascinerande att se den enorma växtkraften i regnskogen.

För första gången träffade vi också på massor med vildväxande ananas.

Dagen avslutades med att Avi tog oss till en restaurang vid havet, Nadi Airport Boat Club, som är popular bland lokalbefolkningen. Inga båtar i sikte, men Avi beställde in Fiji-indiska rätter, som verkligen var jättegoda. Eftersom det var en restaurang för ”locals”, så fanns förstås inga bestick. Dock finns handfat så man kan tvätta händerna före och efter maten. Även om vi ätit utan bestick flera gånger här på Fiji, så känns det lite ovant och obekvämt varje gång.

Glada gäster och personal. Det blev varsin ordentlig doggy bag att ta med hem också.

Vi var mätta, trötta och glada när vi återvände till båten efter dag 1 av Avis utflyktspaket.

Nästa dag tog oss Avi till kullen ovanför Momi bay. Där finns några av de kanoner som skulle försvara Fiji mot japanskt angrepp under andra världskriget. Där finns också ett ganska nyöppnat informationscenter om andra värlskriget sett ur Fijis och Stilla havs-ländernas perspektiv. Väldigt intressant och lärorikt! Vi ser ju historien mest ur ett europeiskt perspektiv, så här fanns mycket att lära. Och vilken tur Fiji hade! Bara tre dagar före Japans planerade invasion av Fiji bröts japanernas framgångar (Midway) så kraftigt att fortsatt framryckning var omöjlig.

Sen bar det iväg för att träffa Avis fru Roshni på marknaden i Nadi, där både hon och vi skulle handla innan färden fortsatte hem till Roshni och Avi strax utanför Nadi. På vägen mot marknaden stannade Avi nu och då för att vi skulle få köpa frukt som såldes längs vägen. När vi steg ur bilen doftade det fantastiskt av mogen ananas. Fyra stora för 20 kronor!

Vi fick sen några urtrevliga timmar med hela familjen, inklusive deras tre barn, Avis mamma, syster, svägerska och grannar.

Så klart blev vi bjudna på ordentlig och god lunch sittande på golvet och ätande med fingrarna.

När Avi rev kokos till maten fick vi se verkligen effektiv hantering.

Det var en härlig och hjärtevärmande dag som vi inte lär glömma!

Vi återvände sen till Musket Cove, eftersom Ellen och Martin hade en god vän som skulle fira uppnådda 60 år där ute. Som överaskning samlades delar av gamla Barnacle Pluckers och ytterligare ett par andra spelemän och tränande ihop ett litet musikprogram till kalaset.

Efter kalaset bestämde vi oss för att det var dags för semester på riktigt. Så det blev sköna strandpromenader

och dykning vid ön Mana.

Vi återbesökte ön Navadra, med den vackraste ankringsplatsen av alla

Sista morgonen på Navadra kom en gigantisk 240 fots motoryacht in. Observera att Loupan är minst 100 meter närmare kameran här.

Efter frukost kom vattenrutschkanor, vattenskotrar och stora ribbåtar fram. Ett sjöflygplan parkerades också i närheten. När vi stängt våra förvånade munnar så googlade vi förstås och kunde konstater att båten tillhör Sergey Brin, en av Googles grundare.

Efter de en och en halv månaderna hemma i Sverige kände vi oss lite vilsna och obeslutsamma kring hur vi skulle utnyttja resten av säsongen, eftersom vi tyckte det skulle bli för kort tid för vår ursprungliga plan. Framför allt kändes det som att vi inte skulle kunna ge Vanuatu den tid det verkar förtjäna. Efter mycket vridande och vändande på olika alternativ har vi bestämt oss för att segla till Nya Kaledonien om ett lämpligt väderfönster dyker upp inom rimlig tid. Om inte så kanske vi stannar på Fiji. Vanuatu får vänta till nästa år.

Det har varit allt annat än de stadiga passadvindarna från ost/sydost som man läser om. Första veckorna var det i stort sett ingen vind alls och nu rör sig olika system i närheten med mycket vind och regn i omgångar. Planen är just nu att klarera ut på tisdag när ett riktigt ordentligt vågsystem från Nya Zeeland har lagt sig. Tyvärr har vädermodellerna senaste dygnet börjat visa ett litet busväder i trakten av Nya Kaledonien/Noumea lagom till vår ankomst och om det inte försvinner ur prognoserna till måndag morgon, så stannar vi snällt här på Fiji ett tag till.

Under tiden vi väntat på väder så har vi förutom alla trevligheterna också installerat den nya inverter vi hade i bagaget från Sverige. Den gamla sa upp sig på Minerva reef. Vår 19 år gamla utombordsmotor har varit lite nyckfull den senaste tiden, men den har nu fått lite extra kärlek och verkar vara i god form igen.

Inför orkansäsongen planerar vi att för tredje året i rad segla ner till Nya Zeeland och Riverside Drive Marina.

Pan, pan, pan vid Vanua Balavu

Efter ankomsten till Fiji och Savusavu blev det många glada återseenden och många sociala kvällsaktiviteter. Det var inte bara gamla vänner som Acapella, Blå Ellinor, Mezzaluna och Atla att krama om. Dessutom hade vi via VHF och kortvågsradio ”lärt känna” nya båtar medan vi låg vid Minerva reef. Nu fick vi tillfälle att se personerna bakom radiorösterna. Kul! Här från en av många re-unions.

Dags för ”pojkarna” på Loupan och holländska Acapella och Jonas att testa sina sulus.

Vi måste också visa ett par bilder från Minerva. Först Atla/Evas utdelning av nybakade kanelbullar.

och sen den målning Eva gjorde, inspirerad av vår favoritmeterolog Davids visdomsord ”A weather model is an idea based on incomplete initial data, using formulas of the atmosphere not fully understood”, som ni kanske minns från tidigare blogginlägg. Målningen skickades så småningom till Patricia och David på Gulf Harbour Radio.

Förutom trevligheter ägnades veckan i Savusavu åt vila, städning, tvätt och påfyllning av matförråden efter dryga två veckors segling. Vi hann också med att delta på ett av den legendariske Curlys seminarier om segling på Fiji. Det lyckades vi på något sätt missa förra året.

Sist, men inte minst så gick Eva på Atla lös på våra frisyrer och det blev verkligen jättebra.

Efter veckan i Savusavu dök det upp ett bra väderfönster med sydlig vind och tillsammans med Acapella och Atla gjord vi en jättefin nattsegling över till Vanua Balavi i norra Lau group. En härligt öppen bidevindsbog och vågor mindre än en meter. Vi kom till passet genom revet på morgonen och väntade tills det blivit ordentligt ljust. Förhållandena var inte optimala med tjocka moln, men vi hade spår på plottern sen tidigare besök, så vi gick in till byn Daliconi med Atla tätt bakom. Acapella låg cirka en halvtimme efter och när vi precis skulle börja backa fast ankaret så hör vi en uppjagad röst på VHFen ”Pan Pan Pan – Acapella har gått på grund på revet två sjömil före byn och kan inte komma loss!”. Det blev upptakten till en tolv timmar lång räddningsaktion där vi, Atla och tre båtar med män från byn deltog.

Det såg verkligen inte bra ut och oturligt nog var tidvattnet på väg ned, vilket gjorde det omöjligt att få loss dem under dagen. Ellen och Martin började känna att deras seglingsäventyr var på väg att ta slut när de också såg att en stor del av rodret saknades. Turligt nog hade de en stor flat korallsten som gjorde att de låg stadigt och stilla och inte slogs mot något vasst underlag och vid högvatten kl 23 på kvällen kunde de dras loss av byns tre små båtar. Vårt Spade reservankare kopplades till ett fall för att kränga ner dem under räddningsoperationen. Det skars snabbt loss när Acapella var fri och ankare och tamp försvann i djupet. Acapella bogserades in till ankringen, då de fått en tamp i propellern i samband med aktionen. Det var tre utmattade men nöjda besättningar som somnade den natten.

Det blev för oss alla en bra påminnelse om att man aldrig kan slappna av i Fijis vatten med sina otillförlitliga sjökort (kanske inte i några vatten?!) och att utkik är helt nödvändig innanför revringarna.

Dagen efter var söndag och Loupans besättning åkte in för besök i kyrkan. Där blev vi varmt välkomnade och vi fick också tillfälle att rikta oss till byn med ett stort tack för all hjälp de bistod med i samband med bärgningen av Acapella. Sen blev vi förstås inbjudna på traditionell fisklunch och fick igen börja träna oss på att sitta snyggt på golvet och äta.

Sen var det dags att summera skadeläget för Acapella och de har haft en osannolik tur. Det verkar vara enbart kosmetiska skador på skrovet och roderskadan påminde mycket om den vi fick på väg mot Marqueses för två år sedan. Som tur var så är deras roder också från Jefa och det tas lätt av i vattnet. Dessutom är Loupan numera lastad med rikliga mängder glasfibermattor och epoxi. Beslutet var lätt, vi skulle med gemensamma krafter åstadkomma en tillräckligt bra lagning av rodret så att Acapella skulle kunna ta sig säkert till Vuda för en mer genomgående skadebesiktning och reparation.

Men först dags för Sevusevu, som efter överenskommelse med Turanga Ni Koro (byns talesperson), Tuta, hade skjutits till måndagen. Det blev en trevlig stund och många varma tack framfördes tillsammans med en ovanligt riklig tilldelning av kavarötter och andra gåvor.

Direkt efter gick alla tre båtarna ut till det vackra område som kallas Bay of Islands.

Där kunde vi ankra på fem meters djup i stilla vatten för att nästa dag börja jobba med rodret.

Snabbt förvandlades Acapellas sittbrunn till glasfiberverkstad med flitiga arbetare.

För att ge formen på sidan som helt försvunnit så blandade Eva, hör och häpna, trolldeg som sattes i rodret. Kanske inte det optimala, men man tager vad man haver och nöden är uppfinningarnas moder.

Till sist tre lager glasfibermatta och epoxi

och vips var nödrodret klart och kunde sättas tillbaka i vattnet tre dagar senare.

Allt förevigdes både över och under vattnet.

Ellen och Martin och alla vi andra var lättade och glada och förstås var detta värt att fira. Här Ellen och Martin med sin för dagen komponerade drink ”Acapella on the rocks”.

Här är receptet:

Efter en vilodag seglade Atla och Acapella mot Vuda marina och är nu framme efter en fin segling.

Vi gick tillbaka och ankrade utanför byn Daliconi. Vi ville ju väldigt gärna försöka få tillbaka vårt ankare, som försvann i djupet. Dessutom hade vi lovat Tuta hjälp med att felsöka hans utombordare. Vi har fått fin kontakt med honom och en kväll kom han ut med nyfångad fisk.

En annan kväll hade vi honom på besök och pratade lite över en öl.

På söndag förmiddag kom Åsa och Dan, Katie och Jeff samt Cliff, lastade med full dykutrustning i jollarna. Vi hade kommit ut med vår jolle till ”Acapella reef” en stund tidigare och hade till vår glädje fått syn på linan som tillhörde ankaret. Jeff kunde sen med snorkling och fridykning trassla ut linan från diverse korallhuvuden och ankaret kunde hivas upp i vår jolle. Hurra!

I deras jollar fanns inte bara dykutrustning utan också fika, så vi band ihop våra fyra jollar och fick en trevlig fikastund vid revet.

Slutet gott, allting gott!

Inte riktigt allt är gott, dock. Under tiden som ovanstående har utspelats så har Ullas pigga och friska mamma Ebba, 89 år, blivit krasslig. Det gör att vi imorgon onsdag, seglar mot Vuda, som ligger nära Fijis internationella flygplats. Vi räknar med att vara framme på fredag och Ulla flyger hem på lördag. Pelle fixar i ordning båten innan han också åker hem till Sverige.

Det innebär förstås också att vi behöver se över säsongens seglingsplaner. Återkommer om det så småningom.

Framme i Savusavu

Igår morse kom vi fram, efter en precis så snäll segling som var prognosticerad. Inklareringen gick väldigt snabbt och kvinnan från hälsomyndigheten var med ombord på jollen som kom ut från marinan för att hjälpa oss förtöja i bojen. Vi befanns inte utgöra någon hälsorisk och fick ta ned den gula karantänsflaggan och istället hissa Fijis flagga. Sen var det dags för tull, immigration och bio-security. Tulltjänstemannen klarerade in oss förra året också och det blev ett trivsamt återseende och allt gick supersmidigt. Vi var den första av den dagens ankommande båtar och både igår och idag har det varit en strid ström av båtar på ingående. Kul att träffa många av dem som bara varit röster på VHF och kortvågsradio tidigare.

Efter en trevlig kväll iland tillsammans med ”seglarfamiljen” så har vi sovit väldigt gott i natt. Vi stannar här till efter helgen.

Äntligen!

Igår vid 11-tiden lämnade vi och ytterligare ett tiotal båtar Norra och Södra Minervareven. Halva flottan stannade kvar några dagar till. Vinden hade lagt sig och låg runt 15-20 knop från ost och sjön hade lugnat ner sig med vågor runt två meter. Prognosen var ungefär så här för de tre dygnen upp till Fiji: första dagen fin segling, sen mycket svag nordostlig vind med trolig motorgång och till sist förhoppningsvis segling i 10-15 knops vind vridande mot ost. Snälla, men lite vindfattiga förhållanden. Gårdagen bjöd mycket riktigt på fin segling, däremot blev natten en blöt historia med fullkomliga SKYFALL under flera timmar. Ovanligt nog inga starka vindar tillsammans med det kraftiga regnet, utan svag vind från alla riktiningar. Vid 1-tiden i natt väckte vi Yanne (motorn) och den kommer sannolikt att gå hela dagen idag. Idag soligt, fint och stiltje. Loupan är skinande ren efter nattens ”högtryckstvätt”. Att vi är uppe i tropikerna nu märks på temperaturen i båten, 29 grader nu på eftermiddagen. Allt väl ombord alltså!

Mindfulness vid Minerva reef

Nu har vi varit här en vecka och allt pekade på att idag, söndag, skulle vara dagen då det var läge att fortsätta seglingen mot Fiji. Icke så! Igår eftermiddag och i morse fick vi uppdatering från Patricia och David på Gulf Harbour radio att väderfönstret blivit mindre bra, med en del motvind och ett tråg/front vi riskerar att möta när vi kommer upp mot Fiji. Dessutom tuff sjö det första dygnet. Våra egna nedladdningar av väder från PredictWind såg inte så illa ut, men det verkar lugnare att lita på en livs levande meteorolog än på datormodellerna. Det tyckte också de flesta andra av de 20+ båtarna som varit och är här. Bara en knapp handfull seglade iväg nu på förmiddagen och en av båtarna rapporterade redan utanför passet om risk för myteri i de dryga tre meter höga vågorna från sidan. Just nu kommer en av båtarna tillbaka på grund av de tuffa förhållandena med hård vind, snäv vindvinkel och upp till 3,5 meter höga vågor.
Även om det börjar klia lite i kroppen på de flesta besättningar, så är här gott humör ombord på båtarna. Eva på Atla gjorde en superuppskattad insats när hon bakade kanelbullar och under en vådlig och synnerligen våt jollefärd i kulingbyarna delade ut bullar till alla båtar här. Gissa om besättningarna blev både överraskade och glada. Vi också. Igår kväll var det frågesport på VHFen och varje morgon är det ett ”Minerva Cruisers net”, även det via VHF. Där delas och diskuteras väderprognoser, olika båtproblem med mera.
Vi har fortfarande gott om mat på båten, men fruktnätet med sina två äpplen ser lite ödsligt ut. Sen vi kom hit har vi delat på ett äpple om dagen för att få dem att räcka lite längre. En halv morot per person och dag ingår också i frukt- och gröntransonen. Situationen verkar liknande på alla båtar. Vi laddade inte upp med så väldigt mycket frukt och grönsaker inför seglingen mot Fiji, eftersom det som finns kvar när man kommer fram riskerar hamna i karantänssoporna. Vem kunde tro att seglingen på cirka en vecka skulle bli nästan tre veckor, som det just nu ser ut. Någon enstaka båt har haft brist på mat och har fått tilldelning av snälla båtgrannar.
Vindarna har börjat avta, men vi är hela tiden omgivna av en brusande och vacker vit ring, som skyddar oss från vågorna utanför. Det är otroligt hur det låga revet bryter ner vågorna.
Vi fortsätter pyssla, spela gitarr, läsa, baka, laga mat och njuta av tillvaron som den är. Allt väl ombord!

Vinden viner och vi väntar

Nu är det fyra dagar sen vi kom till North Minerva reef. Första två dagarna var vinden ganska måttlig och det blev lite trevligheter bland båtvännerna som kom in. Sen i tisdags kväll har vinden legat mellan 25-30 knop och mer i byarna så alla har hållit sig kvar på sina respektive båtar. Det är en ganska äventyrlig och våt jollefärd som krävs om man skulle drista sig över till någon grannbåt. Den sociala kontakten sköts nu via VHF-radion. Där är det full rulle hela dagarna eftersom vi är 22 båtar här. De som kom in igår vittnade om jobbiga förhållanden på havet med 4-5 meters vågor.Då är det lugnare här, vid lågvatten ett par decimeter vågor och runt halvmetern vid högvatten när mer vatten strömmar över revet. Då känns det lite smågungigt under några timmar innan vattnet sjunker tillbaka igen. Alla båtar verkar ligga stadigt med sina ankare och ingen av båtarna har draggat.
Minerva reef är verkligen en helt osannolik och unik plats att tillbringa tid på. Kolla position 23 38S och 178 54 W på Google Earth, så förstår ni vad vi menar. Alla pratar om de hummrar man kan fånga här på revet vid lågvatten, men vi har inte träffat någon som fångat någon hummer trots att vi varit här flera gånger. I det här vädret är det inte riktigt läge för några revpromenader i alla fall.
Vad fördriver vi tiden med hela dagarna och blir det inte dödstrist? Hittills har det inte varit tråkigt alls. Skulle man drabbas av leda är det bara att tänka på den kompisbåt som inte hann fram innan vädret bröt ut och som nu drejar bi i den grova sjön cirka 100 sjömil härifrån. Då är vi synnerligen lyckligt lottade som kan ägna dagarna åt att spela gitarr, baka, läsa, laga mat, reparera grejor, titta på film och prata med våra kompisar innanför revet. Vi lyssnar på Patricia och David på Gulf Harbour Radio varje morgon kl 7.15 på kortvågsradion. För er som är nyfikna så streamar de också via internet. Googla så hittar ni deras hemsida och kan lyssna. David, som är meteorolog, är en riktig klippa och de har gett oss verkligt fin väderservice i samband med det här osäkra väderläget. Vi blir alldeles säkert kvar här till nästa vecka om man får tro dagens utsago från David. Vi har gott om mat, men lite magert på frukt och grönsaksfronten. Allt väl ombord!

Paus vid Minerva Reef

Nu ligger vi ankrade här vid Minerva reef igen, för tredje gången. Denna gång lite ofrivilligt på grund av den tropiska storm som oroar metereologerna. Mysigt att vara här i alla fall. Vi kom fram vid 2-tiden efter riktigt fina seglingsdagar. Supertur med vinden, måttlig styrka och vi har kunnat segla med skenbar vindvinkel mellan 60 och 120 grader. Normalfallet när man ändrar kurs mot Minerva så sent som vi fick göra, är nog en hel del bidevind. Dessutom aldrig mer vågor än 1.5 meter. Riktigt fina seglingsförhållanden alltså. Efter lite båtfixande blev det härlig dusch och välförtjänt gin&tonic innan det blev middag och prat med SouthPac-net på kortvågsradion. Där rapporterar båtar som är på havet sin position och förhållanden ombord. Både trevligt och ger trygghet.
Imorgon kommer flera kompisbåtar in hit till Minerva reef. Hur länge vi blir här vet vi inte. Det är väldigt olika uppgifter om hur ovädret ska utvecklas, men det här mailet gick ut idag på eftermiddagen från metereologen David på Gulf Harbour Radio till oss seglare som har kontakt med dem (TD betyder tropical disturbance, typ oväder):

”TD UPDATE Sun 19 2019 GHR
I would like all of you to repeat the following 100 times.
A weather model is an idea based on incomplete initial data, using formulas of the atmosphere not fully understood.
Many are looking at GFS and seeing TD 95P disappearing. I am telling you that it has not. I am looking at IR satellite imagery plus ASCAT infrared imagery showing the depression still there, still rotating cyclonically, with winds to 40 kts. Imagery puts it at 11.1/177.4. This is real data, not model ideas. It is not moving very fast and ensembles show the storm to still be heading for Fiji. This trajectory is not to be trusted as members of the ensemble have it west of Fiji, some east of Fiji, etc. In 72 hours the forecast position is roughly 19/178W. Yes, east of the dateline. Global models such as EC still show a different track, more toward the SW of Viti Levu. And slow at that, not getting there until mid to late next week. It still may fizzle but the environment to develop further is good. There is little vertical shear and water temps high enough. We at GHR could not in good conscience suggest it’s ok to head for Savu Savu. This destination is probably the worst of all your choices as strong winds and high seas can be expected. Last week I mentioned Vuda and this still is the best of bad choices.
I plan to wait for a few more model runs and satellite data and at usual net time Monday morning I will update the fleet with the latest info I can get. Regards David and Patricia GHR”

Patricia och David ger väder till oss seglare över kortvågsradion varje vardag och i såna här specialfall även via mail och andra kanaler. De är före detta långseglare och David disputerad meteorolog. De gör detta på helt ideell basis och är enormt seriösa. Vi har lärt oss mycket av dem och uppskattar dem mycket.
Nu blir det tidig kväll och vi ser väldigt mycket fram mot en hel natts sömn utan nattvakter.

Allt väl ombord!