Bula bula Fiji!

Jo, vi kom fram till Savusavu. Det var Yanne som tog oss nästan hela vägen från Minerva reef, men sista dagen bjöd på segling i lätt vind och på platt vatten in bland de sydligaste av Fijis öar. Alla prognoser visade fortsatt svaga och mycket svaga vindar under natten till fredagen, så när kvällen kom motorseglade vi med full stor och genua in i natten. Nittionio gånger av hundra tar vi alltid två rev i storen inför natten, men nu tyckte vi inte det behövdes. Vi kan ju lägga till att i stort sett alla gånger vi lämnat full stor så har vi fått busväder och så blev det även denna gång. Somliga verkar aldrig lära sig! Vid 21-tiden hade Pelle vakt och Ulla kom av en händelse upp. Pelle hade rullat in genuan och vi bestämde oss för att ta ner storseglet, då radarn började visa att en squall antagligen var i antågande. Vinden blåste 6-7 knop, men när vi bara hade ett par meter kvar av storseglet fullständigt exploderade hela radarbilden i rött (jättemycket regn!) och på några sekunder ökade vinden till 45+ knop och regnet piskade hårt. Det vi trodde var en squall visade sig vara en ”squall line” som varade i sex timmar. Har klippt in nedan det som Metbob skrev efteråt:

” There was a squally front over the Lau group of Fiji and southern Tonga last Thursday night.

It occurred in an area well east of the main convergence zone and its sudden onset, and six hours
duration, and ferocious content was downright dangerous and, in some cases, damaging.

Computer models don’t have enough incoming data to be able to get a good enough “grip” of the
atmosphere to resolve such squall lines, and all they were showing was a zone of light winds. The satellite
imagery showers jetstream cloud, mainly further west, and the weather maps mainly showed a convergence
zone to southwest of Fiji. The jetstream cloud could be used as a warning sign, for these squalls are known
to occur near the equatorward side of the the entrance region of a jetstream”

Sjön som varit helt platt efter flera dagars stiltje byggde snabbt upp vågor runt två meter. Som tur var kom vinden och vågorna akterifrån och vi seglade på bara riggen med en fart på 6-8 knop. Skönt nog var förhållandena sådana att vår tredje besättningsman Ray kunde fortsätta att styra. Vi själva gick helt sonika in och via den speglade plotterbilden och autopilotens fjärrkontroll ”seglade” vi fram. Täta turer upp krävdes dock för att ha uppsikt, då vi var sju båtar som plötsligt bara låg några sjömil från varandra på väg in mot Savusavu. Det var våra kompisbåtar Hakuna Matata, Vega, Bonnie af Stockholm, SheSan, Blue Lily och Duplicat som alla startat från Nya Zealand ungefär samtidigt. Alla hade dock inte fått koppla av några dagar på Minerva reef, utan de lite långsammare båtarna hade fått kämpa med ett lågtryck ute till havs under tiden. Vi skulle alla gå genom revpassagen när det blev ljust och för vissa båtar var det en utmaning att segla tillräckligt långsamt. En av båtarna la ut några av strutarna på sin Jordan droug för att få ner farten, men vi hade tur och kom fram precis lagom till ljuset. Mycket sömn blev det inte den natten. Däremot mycket kontakt på VHFen och någon lite irritation till båtar som inte sänder sin position via AIS, utan bara tar emot andras. I mörkret, den starka vinden och det täta regnet var det svårt att avgöra var man hade de båtar som inte sände AIS-positionen och det kraftiga regnet gjorde att de inte kunde urskiljas på radarn eller via lanternorna, vilket orsakade en del stress och irritation bland de trötta sjömännen.

På morgonen gick vi in och tog en av Copra Shed Marinas bojar. De ordnade sen så att alla myndighetspersoner kom ut. Vi hann bara röja upp lite inne i båten så var det dags att säga Bula! (hälsningsfrasen på Fiji) och ta emot Quarantine, Biosecurity, Customs och Immigration. Ytterst smidigt och väldigt trevligt bemötande från alla fyra. Sen blev det äntligen dags för morgonkaffe och andra frukost medan vi yrvaket konstaterade att vi var tillbaka i tropikerna. Vi konstaterade också att seglingen upp från Nya Zealand varit mer utmanande än seglingen ner och att vi vid denna översegling hade haft ovanligt stor nytta av vår relativt snabba båt, som gett oss möjlighet att hinna undan lågtrycket ute till havs och istället ha det bra på Minerva reef. Denna bild är tagen kvällen innan vi lämnade Minerva.

Landet Fiji består av mer än 300 öar, varav ungefär 100 är bebodda. Folkmängden är ungefär en miljon. 54 % är av melanesiskt ursprung och 38% är av indiskt ursprung. Det har och delvis är fortfarande en hel del spänningar mellan dessa befolkningsgrupper, men det verkar som nuvarande makthavare arbetar för att försöka ena befolkningen.

När vi gick iland i Savusavu så slogs vi genast av hur annorlunda det var här jämfört med de länder vi besökte i Polynesien. Människorna ser annorlunda ut och på något sätt var det mycket mer ”action” här med hög musik och röster överallt. En likhet är att man också här alltid möts av ett leende, men här också ett glatt Bula! Savusavu är ingen stor ort, men det kändes som det var full rulle i den lilla stan/byn hela dagarna.

Första eftermiddagen gick åt till att besöka bankomaten för att ta ut Fiji dollar och skaffa abbonemang för mobilt internet. Runt huvudöarna verkar det fungera utmärkt och priset var inte speciellt högt. I byn finns ett par hyfsade mataffärer, en frukt- och grönsaksmarknad och en jättebra slakteributik. Det finns flera billiga och bra kinesiska och indiska restauranger. Man får en måltid inklusive en öl på någon av dem för runt 60 kronor. På fredagskvällen besökte vi byns bästa restaurang, Surf n’ Turf, tillsammans med de båtar vi seglat över med och skålade för att vi nu var framme, men vi skålade också för våra ”absent friends” på båten Mezzaluna som fortfarande drev sakta på havet med omfattande motor- och segelproblem. De hade fått lägga om sin rutt till Vuda Point Marina på ön Viti Levu för att kunna lyfta båten. De kom fram fyra dagar senare. Efter middagen stupade vi alla i säng.

En dag tog vi lokalbussen till ön Vanua Levu’s huvudort Labasa. Det var lite svårt att få koll på busstiderna och vi fick olika besked av varje person vi frågade, men vi hittade en buss att kliva på till sist. Det var en tur på två timmar i full rulle med öppna fönster, öppen dörr och hög musik genom ett mycket kuperat landskap och trevligt samtal med vår medpassagerare Rick.

I Labasa var det liv och rörelse med människor i vackra indiska saris, muslimsk klädsel, traditionell fijiklädsel med sulus (manskjol) och allehanda andra klädstilar. Musiken var hög ur alla butiker och restauranger.

Lugnt och stilla var det däremot i det hindutempel vi besökte och efter att ha tagit av oss skorna och tvättat fötterna så fick vi en liten rundvandring med prästen.

Efter en stärkande lunch tillsammans med Annie och Hugh på Vega och Tuija och Ingvar på Hakuna Matata så satte vi oss på bussen mot Savusavu igen.

Sista dagarna i Savusavu så lämnade vi vår boj och gick in i den lilla marinan för att tvätta av båten och enklare få ombord allt vi bunkrade.

Dagen innan vi lämnade Savusavu var det dags att gå till marknaden för att köpa buntar med kavarötter (Yagona), som man överlämnar som gåva till bychefen på de platser man besöker. Överlämnandet sker i samband med en ceremoni som kallas sevusevu, då man dricker kava utvunnen ur rötterna och accepteras som gäst på ön och får tillåtelse att ankra, snorkla och så vidare i deras vatten. Tillämpningen är mer strikt på avlägsna öar, som till exempel Lauöarna, med mer traditionell livsstil. Mer om det i senare inlägg. På marknaden träffade vi på en man som tog Annie, Hugh och Ulla hem till sig. Där låg kavarötter på tork och han gjorde åtta buntar var åt oss.

Priset på kavarötter har skenat efter den cyklon som drabbade Fiji 2016 och är nu uppe i 100 -130 Fijidollar per kilo, ungefär 500-600 kronor per kg. Bunten man överlämnar ska av tradition vara runt 500 gram.

Efter en vecka lämnade vi Savusavu. Nu var båten laddad för flera veckors vistelse bland öar utan butiker. Mat, dryck och kavarötter förstås, men också en sulu (manskjol) till Pelle och en finare sarong till Ulla inför sevusevu och kyrkobesök på öarna.

Första stopp blev Viani Bay i sydöstra hörnet på Vanua Levu. Vinden var rakt sydlig under en period så vi fick en fin segling österut.

Annars är det ofta förenat med rätt obekväm segling när man tar sig österut mot rådande passadvind på runt 20 knop och ett par meter vågor. Undviks av de flesta långseglare. Viani Bay är mest känt för sin närhet till fantastiska dykupplevelser kring Rainbow Reef. Vi passade på att göra ett refreshdyk hos Marina och Jone på Dive Academy Fiji.

Sen följde vi med Jone ut till Nuku reef och sedan en dyksite som kallades Jerrys jelly. Det senare dyket blev det vackraste vi upplevt med koraller och fiskar av alla färger, former och storlekar. Helt fantastiskt!

Vid ankringsplatsen fanns några hus och byborna frågade om vi seglare var intresserade av en ”lovo”. Det är en middag där maten tillagas i en jordugn. Det var vi förstås! Besättningarna från åtta båtar kom in vid 17-tiden och vi fick se maten bäddas ner i jordugnen, se bilder.

Sen var det välkomstkava. Rötterna stöts, kramas i vatten och silas och drycken ser ut som gråbrunt lervatten. Sen skickas en skål runt och man får fråga om ”half tide” eller ”full tide”, halv eller hel skål. Innan man dricker ska man säga bula! Och sen ska allt drickas på en gång. Sammaskål fylls sedan till nästa person. Smaken var faktiskt inte så illa som man kunde befara. Enligt byborna blir man avslappnad och vi kunde känna en lätt bedövning i tungan. Enligt wikipedia kan den användas som substitut för alkohol. Det blev en trevlig kväll! Trevligt var det också att sammanstråla med Elisabet och Roger på Bijou. De hade kommit till Fiji med World ARC ungefär samtidigt som oss och kom till Viani Bay lagom till lovo och en dykutflykt.

Somliga blev mer avslappnade än andra av kavan.

En av de trevliga värdarna med sina barn ser ni här. Familjerna är generellt barnrika och runt stora Viani Bay bodde sammanlagt 150 personer, varav 60 barn i yngre skolåldern.

Igår lämnade vi Viani Bay och motorerade i stiltje tillsammans med Hakuna Matata till Vurivuri Bay på östra sidan av ön Taveuni. I natt tänker vi utnyttja svag vind och seglar ner åt sydost mot den mest norra ön i Laugruppen, Vanua Balavu. Det ska bli spännande!

På väg från Minerva reef till Savusavu

De tre dagarna innanför North Minerva reef gick snabbt och vi sysselsatte oss med lite pyssel i båten och umgänge med seglarvänner, förutom lite vila förstås. Regnet öste ner större delen av tiden så det blev inget snorklande på revet. Sent på sista dagens eftermiddag kom solen fram och revlagunen låg helt spegelblank medan dyningarna brusade mot utsidan av revet. Magiskt!
Efter flitigt väderstuderande bestämde vi oss för att fortsätta mot Fiji och Savusavu på tisdagsmorgonen. Prognoserna visade brist på vind under minst ett och ett halvt dygn, men vi ville inte bli kvar under den tid som ett tropiskt lågtryck skulle passera och vem vet om det skulle bli bättre vindar efter det. Det tog sin tid att komma iväg, då ankarkättingen lagt sig kring ett korallhuvud. Pelle fick ett morgondopp med cyklopet för att kolla hur det låg till och vi drog oss också till minnes vad Angela på She San sagt när hon snorklade någon dag innan. Efter 45 minuter var vi i alla fall på väg ut genom passet.
Fram tills nu, på onsdag eftermiddag, har vi antingen gått för motor eller motorseglat i svaga vindar. Gårdagen bjöd på en hel del regn igen(!), men idag skiner solen för första gången på länge, bikinin har åkt fram och fläktarna inne i båten är startade. Mer regn är dock på väg. Senaste prognoserna visar på ännu längre period av svag vind och det var nog tur att Angela och Reto lånade oss lite mer diesel inför avfärden.
Vi har firat den svenska nationaldagen med rökt lax (från Norge!) och hovmästarsås. Vi avrundade det hela med lite godisbilar. SSB kanalen Gulf Harbour Radio spelade också den svenska nationalsången dagen till ära.
Nu önskar vi oss mer vind och mindre regn tills vi kommer fram. Vi räknar med att vara framme under fredagen. Allt väl ombord!

Ovanligt skönt med mellanlandning vid Minerva reef

Efter de två första dygnens segling blev det på eftermiddagen dag 3 dags för vår vän Yanne att träda i tjänst. Han fick brumma på i knappt två dygn innan vi fick vind igen och då kom vinden från ost. Så länge den ostliga vinden var måttlig, så fortsatte vi med nordnordostlig kurs för att förbereda oss för de starkare vindarna från ostnordost och nordost, då vi ville kunna falla av mer. Framåt kvällen dag 4 vred vinden mot ostnordost och ökade i styrka. Det blev en rätt obekväm natt och förmiddag med kulingvindar, regn, tre meter vågor snett framifrån och bidevindsbog. Tonvis med vatten vräkte över Loupan och oss, men vi tog oss framåt och kunde vid 14-tiden gå in genom passet på norra Minerva reef. Puh! Superskönt att ankra och det låg massor av båtar här denna gång och det fortsätter att strömma in båtar. Våra vänner, Angela och Reto på schweiziska katamaranen She San, hade kommit dagen innan och vi blev överbjudna på middag för att fira Angelas födelsedag. Hur lyxigt kan det bli?! Vid tiotiden somnade vi som stockar och har nu njutit en lång natts med regnet trummande mot taket. Passade ovanligt bra med en ordentlig avsköljning i sötvatten.
Det var många båtar som lämnade Nya Zeeland samtidigt som oss eller ett par dagar tidigare. Många har fått problem av olika slag längs vägen. Det har rapporterats om olika typer av läckage, motorproblem, trasiga vindroder, icke fungerande autopiloter och skörade segel. Vi lider med dem! Håkan, stort tack för påpekandet om segelstuven! Efter senaste insatsen för att täta och eldprovet sista seglingsdygnet, så verkar den just nu vara tät
Hur länge vi blir här vet vi just nu inte. Vi har inte detaljstuderat prognoserna än, men ryktet säger att det kan dröja innan vi får se några bra seglingsvindar som tar oss mot Savusavu och Fiji. Allt väl ombord!

På väg mot Fiji, dygn 1 och 2

Måndagen den 28 maj blev det dags att lämna Opua med siktet inställt mot Fiji. Det har blivit två dygn med friska vindar 20 – 25 knop och rätt så mycket gung, då vi haft brant slör och sjön med två meter vågor snett in från sidan. Nu under natten har vindarna börjat avta och från i eftermiddag börjar nog två dygns motorgång eftersom vi då kommer in i en högtrycksrygg. Lite ovant att vara tillbaka i gungig havssegling efter sju månaders upphåll, men vi kom fort in i vaktrutiner och annat som hör längre överseglingar till. Vi har haft fantastisk fullmåne och efter en squall kunde vi till och med ana en nattlig regnbåge i det starka månljuset.
Senaste prognosen från Metbob visar att ett stopp på Minerva reef nog är lämpligt, för att ligga där under tiden ett tråg med mycket regn och motvind ska passera hela seglingsrutten. Eftersom tråget föregås av en period med nordostlig vind (vinden rakt emot för oss), så har vi fått rådet att inte ta kurs direkt mot Minerva, utan se till att vi är sydsydost om Minerva när vinden slår om till nordost. Vi var många båtar som lämnade Opua samma dag och vi håller kontakt ett par gånger per dag via kortvågsradion och på mail. Både kul och tryggt!

På väg mot Fiji, dygn 1 och 2

Måndagen den 28 maj blev det dags att lämna Opua med siktet inställt mot Fiji. Det har blivit två dygn med friska vindar 20 – 25 knop och rätt så mycket gung, då vi haft brant slör och sjön med två meter vågor snett in från sidan. Nu under natten har vindarna börjat avta och från i eftermiddag börjar nog två dygns motorgång eftersom vi då kommer in i en högtrycksrygg. Lite ovant att vara tillbaka i gungig havssegling efter sju månaders upphåll, men vi kom fort in i vaktrutiner och annat som hör längre överseglingar till. Vi har haft fantastisk fullmåne och efter en squall kunde vi till och med ana en nattlig regnbåge i det starka månljuset.
Senaste prognosen från Metbob visar att ett stopp på Minerva reef nog är lämpligt, för att ligga där under tiden ett tråg med mycket regn och motvind ska passera hela seglingsrutten. Eftersom tråget föregås av en period med nordostlig vind (vinden rakt emot för oss), så har vi fått rådet att inte ta kurs direkt mot Minerva, utan se till att vi är sydsydost om Minerva när vinden slår om till nordost. Vi var många båtar som lämnade Opua samma dag och vi håller kontakt ett par gånger per dag via kortvågsradion och på mail. Både kul och tryggt!

Tiden på Nya Zeeland går mot sitt slut

Efter vår ”husbilssemester” seglade vi återigen norrut. Vi ankrade igen vid Waiheke Island och denna gång för att fira vår 30-åriga bröllopsdag på en av vingårdarna. MEN, på morgonen när vi vaknade var det så fantastiskt seglingsväder så vi beslöt oss för att istället segla vidare.

På eftermiddagen ankrade vi i fina Mansion Bay vid ön Kawau, där vi hade en mysig ankardrink i eftermiddagssolen. Vi låg kvar i den lugna viken ytterligare en dag och gick en liten vandring till en gammal koppargruva och besökte huset, där Nya Zeelands förste guvernör bodde.

Vi fortsatte sedan upp mot Whangarei, där vi skulle hämta upp vår nyrenoverade vindgenerator. Där passade vi också på att storbunkra icke färskvaror inför seglingen upp mot Fiji. Sen var det dags att fortsätta mot Opua, som är vår sista hamn här. Vi fick två fina seglingsdagar och när vi rundade vackra Cape Brett

fick vi till vår stora glädje sällskap av några flasknosdelfiner, som lekte runt båten i nästan en timme.

Sen gick vi in i det seglingsområde som heter Bay of Islands. Mycket fint! Tyvärr har vi inte gjort området rättvisa och besökt någon av alla fina ankringsplatser.

Väl framme i Opua blev det många glada återseenden från förra säsongen och de flesta hade samma undran, ”när blir det ett vettigt väderfönster för att segla upp till tropikerna igen?” Vi har blivit överraskade av att det faktiskt har varit svårare att hitta ett väderfönster nu än när vi seglade hit.

I väntan på vädret har vi roat oss med att fixa ytterligare några underhållsprojekt, som vi upptäckte när vi var ute och seglade. Denna gång har vi bytt lager i Watt & Sea, och åtgärdat VHF-antennkabeln som korroderat i masttoppen. Dessutom hade ju Håkan Friberg rätt i att segelstuven fortfarande inte var tät. Nu har vi igen bytt tätningslist och bytt låsanordningen som inte var tät.

Inga väderfönster har varit riktigt bra, men vi har kontakt, även denna gång, med meteorologen MetBob och kommer att segla imorgon måndag tillsammans med flera andra båtar. Det kommer sannolikt att bli lite blandad väderkompott med fina vindar, väldigt svaga vindar, motvind och medvind. Och så kommer vi väl träffa något av alla dessa tråg som är i farten här. Sträckan upp till Fiji är cirka 1200 sjömil och vi räknar med att det tar drygt en vecka.

Vi har tillbringat sammanlagt fyra månader på Nya Zeeland och har trivts verkligt bra. Det känns som landet har i stort sett allt.

Men nu ska det bli spännande att segla på havet igen och vi ser mycket fram mot besöket på Fiji.

Husbilsresan, en ny erfarenhet

Nu har vi rest runt under drygt tre veckor i vår hyrda husbil. De första två veckorna på Sydön och sedan på södra Nordön. Det har varit roliga, spännande och intressanta veckor, där kamerorna gått varma i försök att fånga alla vackra och dramatiska vyer.

Resan startade kylslaget runt Queenstown, Te Anau och Milford Sound, då en för årstiden tidig arktisk vind med snö hade svept in dagen innan vi kom, men sen har vi mest haft väder som liknat svensk sensommar med 15-20 grader på dagarna och 5-10 grader nattetid.

Queenstown visade sig vara en lite mer kommersialiserad och större variant av Åre. Naturen runt omkring är storslagen och erbjuder mängder av äventyrliga aktiviteter, som bungy jump och skärmflygning. Här utsikt från berget ovanför byn.

Och här ett exempel på mer kommersiell aktivitet på berget, som Pelle provade på.

Fast man kan ju också vandra på någon av alla vandringsleder som finns i naturen runt omkring och som för övrigt hela Nya Zeeland är så välförsett med. Vandringslederna är överallt verkligen välgjorda och fina med ordentlig skyltning, broar och spänger. De finns också av alla längder och svårighetsgrader, så det är bara att ta någon som passar tid och humör. Vi är inte så överdrivet sportiga, men de fina lederna har lockat ut oss på vandringar många gånger.

Queenstown blev inte vår favorit, däremot gillade vi den lilla guldgrävarstaden Arrowtown, någon mil därifrån.

Där gjorde vi en jättefin vandring i osannolikt vackert väder runt den lilla sjön Lake Hayes.

Som pricken över i blev det solig lunch på Amisfield Winery innan vi gick den sista kilometern tillbaka till bilen.

Vi hade från början inte tänkt besöka Milford Sound, trots att det är landets mest besökta turistattraktion. Men förledda av paret Askulv, som låg några dagar före oss i sitt husbilande, så ändrade vi oss och det är vi glada för. Vi tyckte att resan dit i sig själv var så storslagen att bara den motiverade utflykten.

I Milford Sound gjorde vi förstås en båtutflykt.

Tillbaka från Milford Sound hade vi tänkt bila vidare mot västkusten, som ska ha mycket dramatisk natur och sen över bergen via Arthurs Pass tillbaka mot ostkusten. Väderprognoserna för västkusten var dock urusla. Här kommer nu en av husbilens verkliga fördelar framför bokade hotellnätter, flexibiliteten. Vi ändrade oss och åkte över till ostkusten, där vi kunnat njuta av soligt och härligt sensommarväder hela resan. Vi hamnade först i Dunedin, där vi blev kvar en dag extra då Ulla fick problem med en tand. Under väntetiden kunde vi njuta av några av alla häftiga väggmålningar som prydde många husgavlar.

Några av trevligheterna på vägen norrut var:

Kvällsutflykt för att titta på små blå pingviner som återvände från dagens fiske och vandrade upp på stranden utanför Dunedin.

Mysiga och vackert belägna byn Akaroa på Banks Peninsula med många vandringsmöjligheter. Synnerligen fint belägen camping också.

Quake-museet i Christchurch. Vi stannade till några timmar i Christchurch enbart för detta besök och det var mycket intressant och lärorikt. Nog visste vi att det förekommer jordbävningar i Nya Zeeland, men att det är så vanligt visste vi inte. Här förekommer småskalv i stort sett varje dag.

Vandring i Kaikoura. Efter lite vägkrångel, som visade sig bero på reparationer efter en jordbävning som Kaikoura drabbats av 2016, kom vi fram till detta mycket vackert belägna samhälle. Havet åt ena hållet och snöklädda berg åt andra hållet. Mycket vackert!

En härlig food truck med pinfärsk fisk och skaldjur hittade vi också.

I Blenheim besökte vi Omaka Aviation Heritage Center. Helt fantastiskt uppbyggt och en unik samling flygplan från världskrigen. Pelle hade kunnat stanna hela dagen, minst! Även för en icke flygnörd var det mycket intressant och en halv dag försvann snabbt.

Vi cyklade också en dag bland vingårdarna runt Blenheim, som ju ligger i Nya Zeelands mesta vindistrikt, Marlborough. Cykelvänligt, då det är helt platt.

Sista stoppet på Sydön blev Abel Tasman National Park, där vi gjorde en fin vandring. Vi ställde bilen i Marahau och tog taxibåt för att komma till och från vandringsleden som man kan vandra flera dagar på.

Sen var det dags att ta husbilen på färjan över till Wellington, som ju är landets huvudstad och nästa dag besökte vi det jättefina museet Te Papa. Det var då 25 april och i Nya Zeeland var det ANZAC day, vilken är en dag för att minnas de som dog under första världskriget. Symbolen för dagen är en vallmo och den kunde ses överallt och alla städer hade platser med vita namngivna kors för offren från trakten.

På Te Papa fanns mycket intressant om Maorikultur och Nya Zeelands historia, men också en utställning om slaget vid Gallipoli under första världskriget. Historien berättades till stor del via olika personers upplevelser. Dessa personer hade avbildats i stort format av Weta studios. Otroligt levande!

Vi har verkligen blivit påminda om, både på flygmuseet , Te Papa och genom ANZAC-dagen, hur lyckligt lottade vi i Sverige är som inte varit indragna i något av världskrigen.

I Wellington besökte vi sen också Weta studios, som gjort alla animeringar, kostymer och effekter till Sagan om Ringen filmerna (bland annat).

Häftigt företag! Sagan om Ringen har blivit en stor turistmagnet här, med inspelningsplatser utsatta på vägkartorna, böcker om platserna och guidade turer till dessa.

Vi avslutade våra husbilsveckor på Nordön. Där blev det mer cykling bland vingårdar runt Napier (Hawkes Bay). Lättcyklat och trevligt här också.

Sen fick vi resans regniga dagar i de geotermiska områdena runt Taupo och Rotorua. Här ångade det varstans ur marken från underjordiska heta källor och även vår camping hade upptining av frusna gäster i varma källor. När regnet upphört besökte vi den geotermiska parken Orakei Korako. Där kunde vi vandra en och en halv timme bland svavelosande heta källor, bubblande lergrytor och geysrar. Rätt häftigt!

Ett besök på Hobbiton Movie Set stod också på programmet. Turistiskt? Ja, men kul och mycket välgjort.

Hobbiton var uppbyggt på en otroligt naturskön plats med gröna böljande kullar.

Sista dagar tillbringade vi på Coromandel peninsula där vi planerat att vandra Coromandel Coastal Walkway. Tyvärr passade Ulla på att ärva Pelles virus som han drabbades av i Napier, så det fick bli lite stillsammare sightseeing. Mycket vacker natur och många vandringsleder finns i området. Sista fricampingen vid en snäckstrand var magisk.

Vi kände oss väldigt nöjda med vår resa när vi återvände till Loupan, men som alltid ”borta bra, men hemma bäst”. Dessutom tyckte vi nog att Loupan var luftigare och större än vanligt.

Husbil eller segelbåt?

Vi har haft en så kallad ”plåtis”, vilket Ullas husbilande bror Peter upplyste oss om. Vår var en Mercedes van/liten buss som inretts för boende. Det ger en lätt konstruktion som är tämligen lättkörd och relativt bränslesnål, men med lite mindre utrymmen. Jämfört med en segelbåt är inredningen enklare, men ändamålsenlig. Vi hade bokat en bil för tre personer och det var nog bra, för vi fyllde snabbt upp den tredje personens stuvutrymmen och sittplats med våra grejor.

För att få fricampa måste bilen vara ”self contained”, dvs ha toalett och tankar för grå- och svartvatten. Vi har haft en sådan och i snitt har vi fricampat var tredje natt. Övriga nätter har vi stått på någon Holiday Park (camping), vilket behövts för att ladda bilens batterier, som enligt uthyrningsfirman bara är dimensionerat för 1-2 dygn utan laddanslutning. Dessutom har vi själva passat på att duscha, då bilens dusch var rätt värdelös. För övrigt så tycker vi att husbilen fungerat bra, varit bra utrustad med stor kyl, smidig utegrill integrerad i bilen, varmvatten och dieselvärmare som gått alla kvällar och nätter.

Husbilen var sju meter lång, alltså 21 fot ungefär. Det har varit lite trängre än i Loupan, som är 13 meter (43 fot), men betydligt rymligare än en 21 fots segelbåt i och med att bilen är högre och jämnbred.

Generellt är Nya Zeeland väldigt lätt att husbila i. Tätt med Holiday Parks, som är fräscha och välutrustade. Det enda man kan ha invändningar mot är att duschutrymmena i stort sett ALLTID är ouppvärmda, dvs har utomhustemperatur. Ganska kylslaget att klä av sig när det är nollgradigt ute! Vattnet är däremot alltid varmt och skönt. De två bästa Holiday Parks vi träffat på är Akaroa (den vackraste utsikten) och Taupo de Bretts (uppvärmda duschar och varma källor att bada i) Olika regioner har olika bestämmelser för fricamping. Vi har laddat ner en app som heter CamperMate, där man kan hitta den mesta informationen en husbilsresenärer behöver, till exempel platser där det är tillåtet att fricampa.

En husbil är inte billig att hyra, speciellt inte med tillägg för självriskeliminering till försäkringen. Den är vi dock glada att vi tog, eftersom vi någon av de första dagarna gjorde en lite för snäv sväng i mörkret runt en ”osynlig” blomurna och fick en repa i sidan. Besparingen man förmodligen gör jämfört med vanlig bilhyra plus B&B ligger i möjligheten att inte äta alla mål mat ute.

Det vi alldeles speciellt har uppskattat är flexibiliteten. Att kunna ändra resplaner, stanna för en fika eller lunch när helst man önskar, är ju toppen.

Skönt också med känslan att ha ett hem fast man är på resande fot och det uppskattar vi med båtlivet också. Så kanske någon dag, om vi tröttnar på eller blir för skröpliga för seglandet, att vi skaffar en rullande version av Loupan, vem vet?