Väntans tider närmar sig sitt slut

Den 2 oktober lämnade vi Suva. Efter lite krångel med ankarspelet kom vi iväg vid 05.30. Det var ankarspelets styrenhet som bestämde sig för att lyfta och sänka ankaret samtidigt, vilket ju inte blev så bra. Upp kom i alla fall ankaret till sist, genom att vi kortslöt nödterminalen. Vi hade knappt 100 sjömil till Navula passage i sydvästra Fiji och vi var förberedda på en dag med blandat motorgång och segling och på slutet friska vindar. Friska vindar blev det verkligen de sista timmarna med byar upp mot dryga 35 knop och sjön byggde snabbt upp till tre meter med kort periodtid. I början av den blåsiga perioden hade vi slör, men mot slutet 60 grader skenbar vind och sjön rätt mycket från sidan. Väldans blött blev det. Vi gick in genom Navula passage i mörkret, men det är en bra belyst enslinje och det är bara att följa den hela vägen och släppa ankaret vid lämpligt djup inne i Momi Bay. Härligt med dusch, middag och säng efter en lång dag.

Nästa dag låg vi kvar i Momi Bay och pustade ut lite. Ulla städade båten och doktor Pelle kunde operera styrenheten, så nu är den frisk och kry igen. Sen var det dags för återförening med seglarvänner i Musket Cove, där vi slappade och levde semesterliv med bland annat jolleutflykt till Cloud 9, en flytande ”beach bar”, tre sjömil utanför Musket Cove. Den har funnits där i flera år, men förra året hörde vi inga seglare som pratade om den. I år pratade alla om Cloud 9, så vi bestämde oss för en tur dit tillsammans med Ellen och Martin på Acapella. Man får simma dit från jollen och sen är det pizza, drinkar, musik och allmänt häng som gäller.

Det har varit tryckande varmt och fuktigt de senaste veckorna och det känns att cyklonsäsongen med fuktig värme närmar sig, officiellt från 1 november. Vi har spanat efter väderfönster för att segla mot Nya Zeeland sen ett par veckor, men det har varit en väldig aktivitet med lågtryck där nere och inget fönster har sett lockande ut. Tyvärr har det också varit en tragisk olycka med en segelbåt på väg till Nya Zeeland. Den sjönk i mycket hårt väder med 5-7 meter vågor bara 15 sjömil från målet. Efter en snabb räddningsinsats från Nya Zeeland kunde de fyra i besättningen plockas upp med helikopter, men skepparen avled. Den tragiska händelsen blev en påminnelse för många av oss seglare att ha respekt för lågtrycken där nere.

Som vanligt använder vi MetBob som väderrouter, men vi lyssnar också på favoritmeteorologen David på Gulf Harbour Radio och sen hänger speciellt Ulla över PredictWind och Windy varje dag.

Vi har lyft och tvättat botten så vi är rena inför ankomsten, riggcheck är gjord, motorn har fått ny olja, diesel- och vattentankarna är fyllda, överseglingsmat ligger klar i frysen och täcken och varma kläder är framplockade och imorgon tror vi det är det är dags att ge sig av (om det inte blir stora prognosändringar igen). Vi längtar verkligen efter lite svalare väder nu!

Allt väl ombord! Vi återkommer med rapporter längs vägen.

Vårt dagliga bröd och yoghurt

När man är ute så här, så finns antingen inget bröd alls eller typ smaklöst och svampigt formbröd. Definitivt inget med lite grövre mjöl. Så då får man ta degen i egna händer och baka. Med hjälp av vår bakintresserade son Martin, så har vi fått ett superenkelt recept, som inte ens kräver knådning. Däremot krävs tid för degen att jäsa, men då behöver man ju inte vara ombord. Eftersom man inte behöver kladda med knådning så funkar det perfekt att baka under överseglingar också. Om vi har möjlighet använder vi en blandning av fullkornsmjöl och vanligt vetemjöl, men det är relativt sällan man hittar fullkornsmjöl. När vi hittar fullkornsmjöl så brukar vi köpa ett par förpackningar och vakuumpacka, så inte små djur tar över fullkornsmjölet. Här kommer receptet på ”Lata Loupans bröd”:

6,6-7 dl mjöl (vi brukar ta 2 dl fullkornsvete och resten vanligt vetemjöl)

1-1,5 dl frön eller nötter om man vill (linfrö, solrosfrö, valnötter)

1 tsk torrjäst

1,5 tsk salt

3 dl vatten (drygt, degen ska vara lite lös och klibbig)

Blanda alla torra ingredienser och rör i vatten tills du får en lite klibbig deg. Sätt på lock eller täck på annat sätt. Nu ska degen jäsa 6-8 timmar och ungefär varannan timme går man förbi och tar tre ordentliga tag med en slev och ”sträcker” degen. Någon gång har jag glömt bort degen 4-5 timmar, men det har gått fint att sätta igång och sträcka den efter det också. När du tycker den ser väljäst ut stjälper du upp degen i en smord avlång brödform. Vi använder en lite mindre form, cirka 1,2 liter. Låt jäsa en timme och sen in i ugnen på högsta temperatur i 35 minuter. Ut kommer ett gott bröd med vacker färg, som ledigt håller sig färskt och supergott i 3-4 dagar. Vi förvarar det insvept i handduk när det kallnat. Här ett bröd med valnötter (som vi nästan ätit upp).

Vi gör också yoghurt några gånger i veckan. Ännu enklare än brödet:

Värm upp 1 liter mjölk till 40-43 grader. Vi använder torrmjölkspulver som ger fetthalt motsvarande ”röd mjölk”. Fettsnålare mjölk ger lösare yoghurt. Det fungerar förstås också med färsk mjölk och UHT-mjölk. Rör sen ner 1-2 matskedar naturell yoghurt, antingen din egen eller köpeyoghurt första gången. Häll upp i en mattermos eller vanlig termos. På med locket och låt stå 8-12 timmar. Häll upp i någon burk med lock och ställ in i kylen. Efter 4-5 timmar är den klar att äta, men vi tycker den blir krämigare om den får en dag eller natt på sig i kylen.

Mums!

Härligt återbesök på Fulaga

Det var verkligen jätteroligt att komma tillbaka till Fulaga. Så många vi kände igen och så många som kände igen oss. Det känns nog särskilt värmande för oss som är långt från vår familj och våra ”vanliga” vänner. Efter sedvanlig sevusevu med nya bychefen Simon, Bill och Ceta så var vi en del byn av igen. Simon är dock inte ännu formellt utsedd till bychef, men förväntningen var att han snart skulle bli det.

Den här gången fick vi Ma och George med barnen (George) Junior och Sevati som vår värdfamilj. Dessutom de två extrabarnen ”little” Ma, som är Mas systerdotter från Suva och Mosese, som är prästens son. Prästen, som är änkling, var bortrest några veckor och då var Mosese del av vår familj och bodde där. George är huvudläraren på Fulaga. Mas och Georges hem är en knutpunkt med en ständig ström av barn och vuxna. En ständig ström av seglare ä där också, eftersom öns internet finns i skolan, som ligger bredvid deras hus. Jättetrevlig familj! Här är de på söndagslunch ute hos oss på Loupan och det var en verkligt matglad skara som var på besök. Köttbullar på ett kilo köttfärs och kycklinggryta med bland annat ett kilo kyckling och två burkar kikärter gick åt i ett nafs tillsammans med ris och grönsaker.

En lördag tog Ma och George oss med ut på ”clamming”, vilket betyder plocka jättestora musslor. Vi tog vår jolle ut till ett relativt grunt område vid några av de många svampöarna. Sen hoppade vi alla med cyklop och snorkel ner i det midjedjupa vattnet och George visade vad vi skulle plocka och hur.

Det var helt enkelt JÄTTESVÅRT!! Inte så att de försökte smita, men otroligt svåra att få syn på i sjögräset, eftersom de låg nedgrävda i sanden och bara en smal ”läpp” kunde skönjas. Ma och George plockade massor, Pelle två och Ulla ingen alls.

Ma visade oss också sea grapes, en sorts alg, som vi plockade. Ma ville sen visa oss hur man gjorde sea grape och tonfisksallad, så på väg mot Loupan stannade vi också vid en strand för att hämta mogna bruna kokosnötter där kokosen skulle vara del i salladen. När George kom ut från kokospalmerna var han helt täckt av myggor och han fick springa ut och kasta sig i vattnet för att bli av med dem. Säkert hundra myggor, huuuu!

Salladen, som innehöll sea grapes, tonfisk på burk, lök och kokosmjölk var delikat.

En dag tog Aki med oss på en liten vandring upp till en grotta med kranier och andra benrester. Ingen vet riktigt vilka som ligger där. En teori är att det är fiender som ätits upp under kannibalstiden för länge sen. En annan teori är att det är personer som blivit sjuka och avlidit i de smittsamma sjukdomar missionärerna tog med sig och att de hamnat här, långt från byn och vanliga kyrkogården på grund av rädsla för smitta, typ de kolerakyrkogårdar som finns hemma. Ingen vet dock.

Högst upp på toppen av samma berg var det fin utsikt över byn och revet.

Båtarna är dock ankrade på andra sidan ön. Här utsikt från Vodafone hill, dit George gick med oss medan Ma rensade musslorna efter vår clamming. Som namnet antyder kan man med viss tur få 2G-täckning för att ringa.

En riktig höjdpunkt för byn var när både sjukvårdsbåten och det efterlängtade supplyfartyget kom med varor och passagerare från Suva. Det blev en lång väntan.

Men till sist var det dags att lasta av och på alla olika saker.

Till och med en ny ”long boat” var med på fartyget.

Lite nytta gjorde vi förstås också, skolan fick ett nytt wifi med bättre räckvidd, installationsjobb på George nya dator och skrivare och två skottkärror fick nya skruvar så att hjulen satt fast.

Sista veckan vi var på Fulaga pågick något som liknar nationella prov för årskurs sex och åtta. Lunch och eftermiddagsfika lagades av alla mammor och barnen åt hemma hos Ma och George

Det var lite ostadigt och blåsigt väder under en stor del av tiden på Fulaga, men sista dagen var förhållandena perfekta för driftsnorkling i passet. Vi åkte ut med jollen tillsammans med Joe på Peregrine och Wendy och John på Midnight Sun. Och vilken snorkling vi fick!! Den bästa någonsin! Vi brukar alltid säga att inget slår Fakarava South Pass, men det här gjorde det. Fantastiska mängder fisk, både stora och små, flera stora hajar, en grupp med babyhajar, stora sköldpaddor och vackra koraller. Tre gånger åkte vi ut utanför passet och drev sen med strömmen in. Man driver en lång sträcka och det känns som man flyger. Varje tur tar cirka 20-30 minuter och trots våtdräkterna var vi rätt frusna när vi efter tre timmar kom tillbaka till Loupan. Hör en vacker ”cabbage coral”.

Hemma kanske ni inte ägnar WM i rugby så stort intresse, men här på Fiji är det jättestort. Sista kvällen var vi på avskedsmiddag och rugbymatch hemma hos Ma och George. Vi var inte ensamma, de flesta av byns män och barn satt som klistrade framför deras TV. Tyvärr gick det inte så bra för Fiji så nu måste de vinna de återstående två matcherna i gruppspelet. Vi håller tummarna!

Kvällen avslutades med lite avskedskava innan vi begav oss hemåt i beckmörkret.

Nästa morgon kom Ma och George ner till vår ankring med den stora TV-skärmen i sin skottkärra. Vi hade lovat ta den till Suva, där de ska fira jul med Mas syster med familj. Deras dotter går också i skolan där. Förutom TVn skickade de också med en stor fläkt och lite trevligheter till dottern och kakor till oss.

Sen var det dags för oss att lämna Fulaga och segla västerut mot huvudstaden Suva. Vi var båt nummer 87 som kom till Fulaga i år. Nu är det sent på seglingsäsongen och vi var bara fem båtar där. När vi lämnade på torsdagen tillsammans med Midnight Sun och Peregrine så var det bara en båt kvar. Vi fick en hyfsad segling, 190 sjömil på drygt ett dygn till Suva. Stundtals lite för lite vind, men det gick att segla hela vägen. Vi har haft två rejält regniga dagar här, men nu är vi nyklippta, gasen påfylld, tvätten (20 kg!) tvättad och matförråden påfyllda. Igår var vi dessutom på något så exotiskt som ett biobesök tillsammans med Michelle och Joe på Peregrine. Och vilken kontrast mot stillsamma Fulanga!

Allt väl ombord!

Varför seglar inte fler båtar till Matuku?

När vi var på väg från Denarau till Fulaga gjorde vi ett stopp på ön Matuku, som också tillhör Lau group även om det ligger en bra bit väster om resten av ökedjan. . Förra året stannade våra vänner på Vega där och i år hörde vi positiva omdömen från båten Jonas. Det låg lämpligt på kurslinjen ett drygt dygn från Denarau och hundra sjömil väster om Fulaga, så vi bestämde oss för ett besök. Det ångrar vi verkligen inte!

Vi kom till Matuku på fredagsförmiddagen och det var lätt att se var passet genom revet var. Eftersom det var relativt kraftig dyning, runt 2,5 meter från sydväst, bröt det rejält mot revet och i passet rullade vågorna mer stillsamt. Det var på väg mot högvatten så ström och vågor sammanföll i riktning och det gjorde sjön i passet ganska lugn, men det är lite spännande att surfa in mot ett okänt revpass. Navionics sjökort ger inte mycket vägledning hur man ska ta sig in genom revet och in till ankringsplatsen vid byn Lomati.

Då är det ju superbra med en bild från Google Earth, som vi lägger in i OpenCPN och kan se båtens position i bilden.

Ankringsplatsen är superskyddad som ni ser på bilden och inget rullande från havet smiter in. Mycket vackert dessutom med de höga gröna bergen åt alla håll.

Efter lunch sjösatte vi jollen och åkte in för sevusevu. Bychefen var bortrest och ”head man” (typ borgmästaren”) var ute hos en av de två andra båtarna som låg ankrade där. Prästen Sikeli gjorde sevusevu med oss och strax efter dök head man Cama upp.

Lomati är en liten by med 30 invånare och här, precis som på Fulaga, får man en värdfamilj. Så efter sevusevun gick vi tillsammans med Cama hem till vår familj, som består av pappa Tui Lailai, mamma Masi och barnen Saula, 3 år och Ledua, 6 månader. De hade flyttat tillbaka hit till Tui’s hemby, men Tui hade examen i business management och hade många år jobbat på olika företag i Nadi. Tui visade sig vara en ovanligt ambitiös och driftig man med många projekt. Nu lever de ett traditionellt Fiji byliv med grönsaksodling och fiske för husbehov. Bilden tagen vid söndagslunchen efter kyrkobesök och även Tui’s föräldrar är där med oss.

Det var lätt att tycka om vår gulliga familj och de underbart vänliga människorna i byn. Ryktet om vad som sagts och gjorts spreds blixtsnabbt här och alla visste våra namn. Vi har dock lite svårare att komma ihåg alla Fijinamn, då många klingar obekant i våra öron. Barnen accepterade snabbt oss blekingar. Här Ladua och Ulla inför söndagens gudstjänst.

Vi såg ganska direkt att det på stranden låg två så kallade ”long boats” i glasfiber med skador på skrovet och de berättade att de inte hade material att laga skadorna. Från tidigare lagningar på båtarna kunde vi se att de nog inte hade riktigt kunskap heller för att göra en hållbar reparation. Vi har ju numera lite kunskap och material hade vi kvar efter Acapellareparationen, så vi erbjöd oss (= Pelle) att försöka hjälpa dem. Det visade sig att många av männen stolt kunde visa upp ett certifikat på genomgången utbildning i glasfiberreparation. En utbildning som regeringen mycket lovvärt tillhandahållit för många år sen. Tyvärr hade ingen haft möjlighet att praktisera sina kunskaper så de hade förstås fallit i glömska, detta på grund av brist på material och verktyg. Reparerandet utvecklades till att också bli en uppfräschningskurs för många av männen och en stor del av arbetet gjordes av Tui och Sikeli (prästen) under handledning av Pelle. Vi och en Nya Zeeländsk båt donerade sen det vi kunde avvara av glasfiber, epoxi och verktyg för framtida reparationer. Båtarna är ju så enormt viktiga, både som transportmedel och för det viktiga fisket. I byn finns totalt fem båtar.

Ulla sällskapade med Masi och barnen och besökte bland annat kvinnorna som vävde mattor. Otroligt flinka fingrar och det tar bara två dagar för dessa kvinnor att göra en matta som är cirka sex kvadratmeter.

Vi hann också med en jättefin snorkling ute vid revet tillsammans med den trevliga ensamseglande Daryl från Sydafrika. Vattnet var superklart!

Efter fyra dagar sa vi adjö och fick som tack en ofantlig mängd frukt och grönsaker från Tuis och Masis odlingar. Det var två palmbladskorgar fyllda med gröna kokosnötter (man dricker kokosvattnet främst), bananer, papaya, chilifrukter, pak choi och salladslök. Vi hade gärna stannat längre, men nu var vädret lämpligt för att ta oss de 100 sjömilen österut till Fulaga.

Det var första gången vi lämnade en by med tårar av vemod i ögonen. I år har ett 30-tal båtar besökt Lomati, varav 18 med ett ”rally” från Nya Zeeland. Vi undrar verkligen varför så få vanliga seglare hittar till denna pärla? Kanske ligger det bara lite vid sidan om de vanligaste rutterna? För er som ska upptäcka Fiji med egen båt så kan vi verkligen rekommendera Matuku och Lomati. Inget internet dock, utom i skolan i en av grannbyarna eller hos ”weather man” i en annan grannby.

Västerut blev österut

Mantorna var på plats, men de simmade lite djupt vår första morgon vid Mantapasset. Trevlig sundowner och middag blev det med Kim och Steve på North Star och Stephanie och Ian på Nautilus. Morgonen efter pep vinden i ordentligt och prognoserna visade friska vindar från ungefär alla väderstreck den kommande veckan. Vi gick ner till ön Wayas södra vik och fick en snabb och fin segling dit. Här var det lugnare med bra skydd för stark ostlig och nordlig vind, även om vinden ibland kom ylande mellan bergstopparna. Det var kul att göra sevusevu, eftersom många i byn kände igen oss från vårt besök där förra året. De kom till och med ihåg våra namn och undrade var våra vänner var. Ni skulle alltså varit med, Marie och Robin! Man inser att det ändå är relativt få människor som passerar byarna varje år. Efter sevusevun bestämde vi att, tillsammans med fyra andra seglare från båtarna Bonair och Annie, bestiga berget bakom byn nästa dag. Guide krävdes och vi skulle starta klockan sju nästa morgon för att vandringen på det mörka lavaberget inte skulle bli så svettig. När vi träffades nästa morgon frågade vår guide, Solo, Ulla hur gammal hon var och han blev synnerligen skeptisk om det skulle gå vägen med vandringen till toppen när Ullas ålder (snart 66) avslöjades. Ulla var dock stursk och menade att så länge Solo skulle kunna vandra i flip-flops så skulle det nog gå fint för Ulla att gå upp. Det gick fint för oss alla att ta oss både upp och ned även om det var både brant och svettigt.

Fantastisk utsikt kunde vi njuta av från toppen.

När vi var nere efter tre timmars vandrande/klättrande så berättade Solo att hans tvekan inför Ullas klättring kom sig av att han visste att ingen av damerna i byn som var över 40 år skulle klara vägen upp till toppen. Förmodligen är det en bra ide’, som den trevliga bysköterskan hade, att starta aeorobics en gång i veckan för kvinnorna i byn.

Även om vandringen gick fint så blev det platt fall för Ulla när vi kom in i byn och hon snubblade på ett avsågat sly och föll helt handlöst och platt till marken. Som tur var så låg ingen sten i vägen, men en stukad handled och någon form av skada vid revbenen blev det och resten av dagen blev vilodag med handleden i högläge med fast virat bandage. Så kan det gå när man inte har ögonen på stigen utan på grönsaksplanteringen bredvid.

Vi återvände dagen efter till det bekväma livet i Musket Cove, eftersom det inte skulle bli så mycket äventyrligheter på några dagar på grund av handleden, trodde vi.

Nu började det klia lite i våra seglarkroppar. Vi var lite trötta på Musket Cove och seglandet i området omkring och inget bra väderfönster mot Nya Kaledonien i sikte förrän tidigast framåt mitten av september. Däremot skulle vi få en ny lågtryckspassage söderöver, som skulle ge något dygn med något så ovanligt som västlig vind. Vi påminde oss om varför vi egentligen tagit omvägen via Fiji i början av säsongen istället för att gå direkt till Vanuatu eller Nya Kaledonien – Vi skulle ju göra ett återbesök på Fulaga!! Den ide’n kom liksom bort när vi seglade till Denarau och åkte hem till Sverige, men med den utlovade västliga vinden hade vi ju faktiskt chansen igen. Det blev ett snabbt beslut, vi fick plats i Denarau marina och vi bunkrade för en månads liv utan matbutiker. Vi tog bussen in till Nadi för att fylla på förrådet av kavarötter och förstås ladda upp med frukt och grönt på marknaden. Där sprang vi på Roshni och hon visade oss till deras kavaleverantör.

Sen tog vi en taxi mot Denarau, men först stopp vid en mataffär och köttaffären South Pacific Butchery. Verkligt fina lokala produkter och en lite smårolig skylt utanför.

De vakuumpackade och frös ner allt för upphämtning nästa dag. Detta för att det skulle bli enkelt för vår egen lilla frys. Vår taxichaufför erbjöd sig att hämta varorna nästa dag och leverera till oss i marinan, så vi inte skulle behöva åka till köttaffären en gång till. Så blev det, vi sparade mycket tid och i efterhand tänker vi att det nog inte hade hänt hemma.

Dagen efter seglade vi västerut och ett drygt dygn och 200 sjömil senare kunde vi ankra utanför byn Lomati på ön Matuku, hundra sjömil väster om Fulaga. Vi tillbringade fyra helt underbart trevliga dagar i Lomati innan vi i tisdags eftermiddag gick vidare mot Fulaga, först med svag nordlig vind som gav oss en fin öppen bidevindsbog och sen helt utan vind, men det gick fint att låta Yanne jobba eftersom sjön var helt stilla. Vi kom till Fulaga på onsdag förmiddag, men fick vänta ett par timmar utanför passet för att få tillräckligt lugnt vatten.

Vi återkommer med separat blog om härliga Matuku, väl värt ett besök. Och förstås om Fulaga. Allt väl ombord och som ni förstår stannar vi resten av seglingsäsongen på Fiji.

Ska vi hellre simma med mantor?

Till Noumea i Nya Kaledonien är det cirka 700 sjömil från Fiji och med de vindar som var prognosticerade räknade vi med att behöva cirka fyra dygn för överseglingen. Väderprognoserna utlovade mestadels fina seglingsförhållanden, men vid angöringen såg det ut att finnas risk för dåliga förhållanden. Vi konsulterade vår favoritmeteorolog, David på Gulf Harbour Radio, och han konstaterade att han inte riktigt gillade det han såg. Vi kunde hinna fram innan det dåliga vädret. Eller inte…… Ankomsten innehåller en revpassage, Havanna Pass, som ska göras vid ”slack tide low” och som är känd för besvärliga förhållanden om man kommer fel. Det innebär att man kan få vänta utanför några timmar och det är ju inte så kul i tre meters vågor, hällregn och kanske på natten. Skulle vi komma i mörker finns bra belyst farled upp till Noumea, men ett kraftfullt regn skulle göra sikten dålig och dessutom skymmer ett kraftigt regnövrig information på radarn. Sammantaget bedömde vi att det nog var lugnast att vänta till nästa väderfönster.

Istället seglar vi imorgon upp till Manta Rey-passet vid Naviti Island för att förhoppningsvis få återuppleva det fantastiska mötet med de stora rockorna, som vi fick vara med om flera gånger under förra året. Bilderna tagna vid det tillfället.

Tillbaka på Fiji och nya planer

Den 4 augusti kom vi tillbaka till Fiji och Loupan igen, efter en rätt hektisk, tid hemma. Ullas mamma återhämtade sig på ett helt fantastiskt sätt och är nu tillbaka i cykelsadeln igen. Verkligen skönt! Så klart fick vi också chans att umgås med våra kära barn, barnbarn och några vänner. För att vi inte skulle helt skulle glömma bort båtlivet tog Marie och Robin oss ut på en fin dag i skärgården. Eva och Ingvar lånade generöst ut sin lägenhet på Söder och det var skönt att ha en lite fast punkt bland allt turnerande. Vår egen lägenhet är ju uthyrd tills vi kommer hem i höst.

Under tiden vi var hemma var Loupan på land i Denarau marina. Avi, som ansvarar för arbetet på varvet och som vi träffade förra året ryckte ut och ordnade en plats för oss där.

Avi är otroligt duktig, hjälpsam och trevlig och när vi kom tillbaka föreslog han att vi, tillsammans med Ellen och Martin på Acapella, skulle följa med honom på utflykter under två dagar. Han skulle ha semester två veckor och ville gärna visa oss lite som han trodde vi seglare inte skulle se annars. Vi tackade självklart ja. Mer om de två dagarna lite längre fram i inlägget.

Vi kände det som att komma hem när i flög in över ögruppen Yasawa och vi kunde se det populära seglarstället Musket Cove.

och ännu mer när vi möttes av den här skylten på flygplatsen.

Avis kompis Vik väntade med taxi på flygplatsen och Ellen och Martin kom med ”nödproviant” när vi kom fram till marinan. Gissa om vi kände oss välkomna! Deras roder var nu professionellt lagat och allt var frid och fröjd. Dagen efter att vi kom ner lyfte Avi oss i vattnet igen och ordnade en plats i marinan, som är mer än svårbokad.

Vi stannade i marinan två dagar för lite bunkring av färskvaror och båttvätt. Loupan var ordentligt smutsig! Sen satte vi kurs mot Musket Cove och alla seglarvänner som låg där.

Musket Cove är ett ställe där alla seglare hamnar förr eller senare och en del verkar tillbringa hela säsongen där. Förutom en ganska skyddad ankring och bojar finns här också en liten marina, tvättmöjligheter och en mataffär som bland annat säljer frukt och grönt som odlas på ön. Träffpunkten varje kväll är den trevliga Island Bar, där seglare av alla nationaliteter lagar mat på grillarna/stekhällarna.

En kväll var det ”meat raffle”, dvs ett lotteri där man kunde vinna en tallrik med köttprodukter. Vi vann, men döm om vår förvåning när vi nästa dag fick hämta ut vinsten och det var mat till ett helt kompani. På kvällen var vi fem båtbesättningar som fick äta oss ordentligt mätta.

Vi slank förstås in på Musket Cove Yacht Club för att se om Sällskapet Arconaseglares vimpel, som överlämnades förra året, fortfarande var där. Det var den och vi fick också ta emot en vimpel från Musket Cove Yacht Club.

Det händer alltid något intressant ute på ankringsplatsen, som här när det krävs lite mer akrobatik än vanligt för att släppa bojen.

Ön där Musket Cove ligger heter Malolo Lailai och här finns också ett par resorter och en liten airstrip. De flesta gästerna till resorterna kommer med båt, men en del väljer annan transport och nästan varje dag landar sjöflygplan bland de ankrade båtarna.

Efter en vecka kände vi oss acklimatiserade och det var dags för vår utflykt med Avi. Första dagen tog han oss först på en jättefin promenad i The sleeping giant orchid garden, en jättefin orkideträdgård, anlagd i regnskogen vid berget The sleeping giant. Som namnet antyder så ser berget ut som en liggande/sovande man på avstånd.

Sen blev det lite äventyrligare när vi skulle vandra till ett vattenfall. Den äventyrliga delen var en liten vilsekörning på absolut hiskeligt dåliga vägar. Den motorsvaga bilen hade stora svårigheter att ta sig fram i de steniga, grusiga, håliga och branta backarna och vi fick vid ett par tillfällen skjuta på. Ellen och Ulla tyckte det var rätt läskigt, men Avi försäkrade oss att det var lugnt.

Allt avlöpte väl och vi fick sen en härlig vandring i regnskogen och lite avkylning vid vattenfallet, som ju inte är så imponerande den torra årstiden (nu). Det är oupphörligt fascinerande att se den enorma växtkraften i regnskogen.

För första gången träffade vi också på massor med vildväxande ananas.

Dagen avslutades med att Avi tog oss till en restaurang vid havet, Nadi Airport Boat Club, som är popular bland lokalbefolkningen. Inga båtar i sikte, men Avi beställde in Fiji-indiska rätter, som verkligen var jättegoda. Eftersom det var en restaurang för ”locals”, så fanns förstås inga bestick. Dock finns handfat så man kan tvätta händerna före och efter maten. Även om vi ätit utan bestick flera gånger här på Fiji, så känns det lite ovant och obekvämt varje gång.

Glada gäster och personal. Det blev varsin ordentlig doggy bag att ta med hem också.

Vi var mätta, trötta och glada när vi återvände till båten efter dag 1 av Avis utflyktspaket.

Nästa dag tog oss Avi till kullen ovanför Momi bay. Där finns några av de kanoner som skulle försvara Fiji mot japanskt angrepp under andra världskriget. Där finns också ett ganska nyöppnat informationscenter om andra värlskriget sett ur Fijis och Stilla havs-ländernas perspektiv. Väldigt intressant och lärorikt! Vi ser ju historien mest ur ett europeiskt perspektiv, så här fanns mycket att lära. Och vilken tur Fiji hade! Bara tre dagar före Japans planerade invasion av Fiji bröts japanernas framgångar (Midway) så kraftigt att fortsatt framryckning var omöjlig.

Sen bar det iväg för att träffa Avis fru Roshni på marknaden i Nadi, där både hon och vi skulle handla innan färden fortsatte hem till Roshni och Avi strax utanför Nadi. På vägen mot marknaden stannade Avi nu och då för att vi skulle få köpa frukt som såldes längs vägen. När vi steg ur bilen doftade det fantastiskt av mogen ananas. Fyra stora för 20 kronor!

Vi fick sen några urtrevliga timmar med hela familjen, inklusive deras tre barn, Avis mamma, syster, svägerska och grannar.

Så klart blev vi bjudna på ordentlig och god lunch sittande på golvet och ätande med fingrarna.

När Avi rev kokos till maten fick vi se verkligen effektiv hantering.

Det var en härlig och hjärtevärmande dag som vi inte lär glömma!

Vi återvände sen till Musket Cove, eftersom Ellen och Martin hade en god vän som skulle fira uppnådda 60 år där ute. Som överaskning samlades delar av gamla Barnacle Pluckers och ytterligare ett par andra spelemän och tränande ihop ett litet musikprogram till kalaset.

Efter kalaset bestämde vi oss för att det var dags för semester på riktigt. Så det blev sköna strandpromenader

och dykning vid ön Mana.

Vi återbesökte ön Navadra, med den vackraste ankringsplatsen av alla

Sista morgonen på Navadra kom en gigantisk 240 fots motoryacht in. Observera att Loupan är minst 100 meter närmare kameran här.

Efter frukost kom vattenrutschkanor, vattenskotrar och stora ribbåtar fram. Ett sjöflygplan parkerades också i närheten. När vi stängt våra förvånade munnar så googlade vi förstås och kunde konstater att båten tillhör Sergey Brin, en av Googles grundare.

Efter de en och en halv månaderna hemma i Sverige kände vi oss lite vilsna och obeslutsamma kring hur vi skulle utnyttja resten av säsongen, eftersom vi tyckte det skulle bli för kort tid för vår ursprungliga plan. Framför allt kändes det som att vi inte skulle kunna ge Vanuatu den tid det verkar förtjäna. Efter mycket vridande och vändande på olika alternativ har vi bestämt oss för att segla till Nya Kaledonien om ett lämpligt väderfönster dyker upp inom rimlig tid. Om inte så kanske vi stannar på Fiji. Vanuatu får vänta till nästa år.

Det har varit allt annat än de stadiga passadvindarna från ost/sydost som man läser om. Första veckorna var det i stort sett ingen vind alls och nu rör sig olika system i närheten med mycket vind och regn i omgångar. Planen är just nu att klarera ut på tisdag när ett riktigt ordentligt vågsystem från Nya Zeeland har lagt sig. Tyvärr har vädermodellerna senaste dygnet börjat visa ett litet busväder i trakten av Nya Kaledonien/Noumea lagom till vår ankomst och om det inte försvinner ur prognoserna till måndag morgon, så stannar vi snällt här på Fiji ett tag till.

Under tiden vi väntat på väder så har vi förutom alla trevligheterna också installerat den nya inverter vi hade i bagaget från Sverige. Den gamla sa upp sig på Minerva reef. Vår 19 år gamla utombordsmotor har varit lite nyckfull den senaste tiden, men den har nu fått lite extra kärlek och verkar vara i god form igen.

Inför orkansäsongen planerar vi att för tredje året i rad segla ner till Nya Zeeland och Riverside Drive Marina.