Halvvägs till Palmerston atoll

Vi lämnade Bora Bora vid 15.30 i fredags efter att ha fyllt på diesel och färskvaror. Det är knappt 700 sjömil till Palmerston atoll, dit vi är på väg. Det är en av de 15 öarna i ö-nationen Cook Islands.
Första dygnet bjöd på mestadels lätta vindar, men det har gått att segla hela tiden. Första timmarna hade vi vågor på 2,5 meter rakt in i sidan. Vilket gung! Sen kom vågorna in snett akterifrån och det blir ju lite bekvämare. Vi seglade med storsegel och spirad genua, men periodvis vred vinden så vi kunde slöra med genuan på samma sida som storseglet. Hela lördagen bjöd på fin segling, om än med lite väl lätta vindar. Vi önskade oss lite mer vind och vår önskan har gått i uppfyllelse, kanske periodvis lite väl mycket.
Igår kväll hade vi tagit in nattrev i storseglet och bestämt oss för att skära så vi kunde segla utan spirbommen. Pelle hade gått på sin vakt och Ulla hade krupit ner i sjökojen. Pang! På en sekund hade vinden vridit 90 grader och ökat från 14 till 35 knop. Panget var från en gipp, som inte kunde förhindras vid vindskiftet, men som väl mildrades av vår bombroms och preventern. Bommen kunde inte slå över hela vägen, då storskotet fastnade i vinschhandtaget. Ulla kastade sig upp och möttes av bommen över sittbrunnen, ett hiskeligt fladdrande försegel och Pelle som försökte förstå varifrån det egentligen blåste. Det är svårt att orientera sig i kolmörkret, men det hela reddes upp och enda skadan var ett krökt vinschandtag. Resten av natten hade vi vindar mellan 25 och 30 knop och vågorna byggdes upp så det blev en gungig natt och lite svårare än vanligt att sova.
Solen skiner inte alltid här i Söderhavet, som ni säkert förstått vid det här laget. Under förmiddagen hade vi regn tillsammans med de fortsatt starka vindarna. När vi satt med sjöställen på så sände vi en tacksamhetens tanke till de ibland bistra seglingsförhållandena hemma, som gör att vi är så bra utrustade för dåligt väder. Vid lunchtid sken solen igen och vi har haft fin segling och vind mellan 20-25 knop. Vågorna är tre meter höga, men det är ganska behagligt då de rullar in fint akterifrån.
Vi har kontakt med andra båtar (bl a Hakuna Matata) och nät på kortvågsradion och det är trevligt och värdefullt. Vi spanar intensivt efter valar, men ännu ingen lycka på den fronten. Nu är det dags för tredje natten på havet och allt är väl ombord!

Dags att lämna Franska Polynesien

Roderjobbet på Raiatea gick bra och en vecka efter att vi lyft rodret ur vattnet var det dags att sätta tillbaka det igen. När vi tog loss det var det en enkel match för oss två, men för att få det tillbaka krävdes flera personer och dessutom lite list. Anledningen var att rodret nu flöt efter att det fyllts med mer skum och blivit tätt. Vi blev minst sagt överraskade av den enorma flytkraften. Så för att få det i vertikalt läge i vattnet fick vi tynga ner det med vårt akterankare och dessutom var det tre personer i vattnet som brottades med det motsträviga rodret. Ulla skötte linorna och hade hjälp från båtgrannar att passa in roderaxeln ovanifrån.Efter en hel del trixande var i alla fall rodret på plats och vi och alla medhjälpare kunde njuta av en välförtjänt öl medan skymningen föll och vi sköt upp avfärden från varvet till nästa dag.


Nästa morgon blev det en lite småstressig avfärd då varvet behövde vår plats. Så med frukosten på bordet backade vi ut. Det var faktiskt lite småklurig utfart mellan grunden och vi hann nästan bli lite svettiga innan vi hittade vägen ut. Sen satte vi full fart de få sjömilen till viken Haamene på ostsidan av ön Tahaa, som ligger i samma revring som Raiatea. Här hade Elisabet och Karl-Axel på Spray gjort reklam för pension Hibiscus med bojar och god mat och vi tyckte det var läge att fira att rodret var på plats igen.

Efter en väldigt regnig eftermiddag fick vi ett uppehåll och tog jollen in till Hibiscus. Ett speciellt och mysigt ställe med taket fyllt av flaggor från besökare. En äldre man Leo och hans fru Lolita skötte ruljansen och vi åt en härlig middag medan regnet verkligen öste ner ute. Mycket omtänksamt och förstående för långseglares behov så kom Leo genast när vi steg in, med kod till deras wifi. Det är intressant att notera att tillgången till internet blivit en av de viktigare faktorerna vid val av ankringsplatser bland långseglare. Information om tillgång till internet kommenteras och delas ofta mellan seglarna. 

På väggen inne på Hibiscus hängde ett rosa band med texten Miss Tahiti och vi frågade hur det kom sig. Det visade sig vara så att deras dotter varit Miss Tahiti 2004 och vi fick se fina bilder och tidningsartiklar. Den vackra miss Tahiti 2004 kan beundras på den högra tidningssidan.


Här stolt pappa Leo


Nästa dag gick vi runt norra ändan av Tahaa. En fin tur innanför revet med fina vyer. Vi tog en boj i viken Tapuamau på västra sidan av Tahaa. Den lilla byn bestod av en mataffär, en liten pizzeria som verkade serva hela ön, bensinmack och ett tiotal hus. På vår promenad i byn tog vi en paus och tittade på bouleturneringen som pågick. 


Vi passade på att svalka oss med lite kall kokosjuice medan vi tittade. Här lägger man ner hela kokkosnötter i kylen och gör sen ett hål och sticker i sugrör när det är dags för servering. Mycket vanlig dryck i hela Franska Polynesien.


Självklart blev det hämtpizza till middag på Loupan den kvällen. 


Tanken var att vi skulle besöka en ”coral garden” (ett enligt uppgifter fint snorkligsställe) ute vid revet nästa dag. Pelle drabbades dock av en sällsynt städiver bland verktygen, som det var synd att störa. Det var eftermiddag när det var städat och klart och då hade vi också läst MetBobs Weathergram som vi får kostnadsfritt varje söndag på mail. Där stod att vi hade ett lågtryck att vänta kommande dagar och vi bestämde oss för att direkt segla de 15 sjömilen över till Bora Bora. Det blev årets första kryssben. Lite ovant, men stadig och fin gång i vågorna. Äntligen! Skepparen njöt i fulla drag tills vinden dog ut, men här närmar vi oss Bora Bora. 


Precis efter mörkrets inbrott tog vi, efter tips från Tuija och Ingvar att det precis var en båt som gick, sista bojen utanför Maikai Yacht Club.  Sen var det dags för lågtrycket med regn och friska vindar i två dagar. För oss som får så mycket sol och värme gör det verkligen ingenting med ett par dagars regn och relativ kyla (långärmat!), men vi undrade vad alla smekmånadspar och andra firare tänkte.

Huvudankringsplatsen utanför staden Vaitape, där också området med Maikais bojar ligger, är verkligen inget vidare när det blåser. Det är ett relativt stort vatten så det blir en hel del vågor. Så pass mycket att vi fick ta fram halkmattorna i pentryt. Så fort regnet upphörde gjorde vi ett besök hos Gendarmeriet för att påbörja utklareringsprocessen från Franska Polynesien. Många blanketter att fylla i! Sen får man vänta någon dag innan hamnkaptenen i Papeete utfärdat en så kallad ”international clearance”.  Vi återser ofta seglare som vi vid olika tillfällen mött i Stilla havet under kortare eller längre tid. Hos Gendarmeriet återsåg vi Sören från danska båten Taranga.


Vid besöket inne i stan såg vi dessa ekipage åka utanför Gendarmeriet.


Det är en avslappnad syn på trafiksäkerhet här även om de ju faktiskt har hjälm ibland.


Men det finns också kommunala färdmedel. Lite av ”hembygge” med bland annat brädgolv och träbänkar.


Vi var trötta på vågorna vid bojen och gick lite söderut och ankrade på platt vatten utanför den legendariska (och turistiska) restaurangen Bloody Marys


som besökts av många mer och mindre kända personer före oss

Nästa kväll åkte vi in för en sundowner tillsammans med Tuija och Ingvar. När vi kom till jollebryggan blev vi verkligen glatt överraskade. Det var den finaste och mest genomtänkta jollebrygga vi träffat på under vår segling. Det var till och med automatsik belysning som tändes när man närmade sig.  Vi fick en trevlig kväll i baren där vi träffade amerikanska ”honeymooners” och båtcharterturister. Detta glada par kom från Boston.


Vi lämnade förstås vårt avtryck på dollarväggen.

Vårt bidrag


Loupan ankrad med Bora Boras berg i bakgrunden i viken vid Bloody Marys.


Fallvindarna ned från Bora Boras berg ylade och byade så efter en långpromenad så hissade vi upp ankaret nästa dag och nu gick vi och la oss väster om motu Toopua. Mycket fin ankringsplats med härliga nyanser av blått och turkost vatten! Perfekt för svalkande dopp!


Det har blivit extremt lata dagar här på Bora Bora med restaurangbesök, båtpyssel, lite snorkling med bland annat en rocka,


Besök hos den sjunkna segelbåten som ligger i ankringsviken, här både över


Och under vattenytan


och långlunch på lyxiga resorten Conrad Hilton.


I måndags hade vi planerat lämna Bora Bora och därmed Franska Polynesien, men väderutsikterna såg inte lovande ut med flera olika vädersystem med starka vindar och vidhängande höga vågor som skulle röra sig över vårt planerade seglingsområde. Nu är vi utklarerade från Franska Polynesien, men stannar kvar lite på övertid tills väderutsikterna blir bättre. Men som vår dotter sa ”det finns väl värre ställen att vara inblåst på”. Och ja, det finns det verkligen, även om en viss rastlöshet nu har infunnit sig hos oss. Bora Bora är betydligt lyxigare och mer turistanpassat än någon annan ö vi besökt i Polynesien. Det är inte bara av ondo, utan till det goda hör att det finns väldigt många mycket bra restauranger av en kvalitet vi inte sett sen storstaden Medellin i Columbia. En av de trevliga och bra restauranger vi hunnit besöka under tiden vi väntat på väder är Bora Bora Yacht Club. 

Jättegod mat och en mycket skyddad ankringsplats med 10-15 bojar. Vi har dock bara tagit jollen dit eller promenerat eftersom alla bojar hela tiden varit upptagna och vi tycker det är onödigt djupt för att ankra (25-30 meter). Här har vi lämnat spår efter oss i form av en flagga från Sällskapet Arconaseglare på en av restaurangens flaggväggar.


och vi kunde också se spåren efter de svenska båtarna Tina Princess och Spray.


Vi har verkligen tyckt om Franska Polynesien med dess vänliga människor, spännande kultur och historia och vackra och omväxlande natur. Favoriten blev Tuamotusatollerna. Det är nu faktiskt fyra och en halv månad sen vi kom hit. Otroligt att vi varit här ett tredjedels år! Nu känner vi oss klara och ser med fram mot nya spännande seglingar och miljöer.

Senaste veckorna har det blivit märkbart svalare, speciellt på nätterna. Fläktarna i båten går inte lika ofta och havsvattnet är svalare. Vi har också förstått att svalare ska det bli när vi nu fortsätter västerut. Idag har vi packat upp vår stora vacuumpåse med fleecefiltar, underställ och fleecetröjor inför kommande seglingsetapper. Förstår vi besättningen på Spray rätt är vi nu bara cirka 1000 sjömil från långkalsingar och strumpor på nattseglingarna. Nästan ofattbart, men det är ju australisk vinter.

När vi lämnar Bora Bora så sätter vi kurs mot Palmerston atoll, knappt 700 sjömil västerut. 


Palmerston är en av öarna i ö-nationen Cook Islands och det verkar vara en mycket speciell plats. Mer om det i kommande blogginlägg.

De skyddande reven kräver sina offer

Öarna från Tahiti och västerut i Franska Polynesien kallas Sällskapsöarna. De ser lite ut som en kombination av Marquesas med höga gröna berg och Tuamotus med sina revringar runt. Revringen ger fint skydd mot sjön och vattnet runt ön är utan gung. Här på varvet på Raiatea ligger flera båtar som gått på grund på reven runt öarna här omkring. Mellan öarna är det djupt och grundfritt. Varvschefen Nicolas berättade att varvet under de senaste tio åren bärgat 150 båtar som mer eller mindre totalförstörts när de hamnat på något rev. De vanligaste orsakerna är båtar som draggat när de ankrat och haft revet i lä, motorhaverier och att man helt enkelt navigerat fel och gått för nära. Det som gör det så extra farligt är de stora vågorna som hjälper till att lyfta båten långt upp på revet. Bara på eller nära den plats där katamaranen som vi skrev om i förra inlägget låg, hade 15 båtar bärgats. 

Här ett segelbåtsoffer som väl inte kommer att segla igen.


Men den här segelbåten ska få segla igen.


Det gäller att försöka hålla tungan rätt i munnen även när man seglar här!

Pärlan Huahine och mer roderarbete

Första dygnet på Huahine blev lite smårörigt. Vi vaknade vid 7-tiden på morgonen och upptäckte att vi draggat och låg bara ett par meter från Hakuna Matata. Ska man dragga på någon så är det ju skönt om det är några goda vänner så det är lätt att reda ut eventuella skador. Nu slapp vi det eftersom vi vaknade i tid. Vi hade hört att det under natten kommit starka vindbyar från bergen mellan de stilla perioderna och vi märkte nu att vinden vred kraftigt i byarna. Upp med ankaret och nytt ankringsförsök, men inget riktigt fäste. Vi snorklade och upptäckte att den vackra sandbottnen nog bara var ett tunt sandlager ovanpå hård korall. När ankaret fastnade hade det hakat bakom någon sten. Efter flera försök under dagen att hitta bra fäste ute på det grunda ankringsområdet, så gick vi tvärs över viken och ankrade på 20 meters djup utanför den trivsamma restaurangen Huahine Yacht Club. 


Där satte sig ankaret bra och vi hade dessutom nära till deras prisvärda happy hour runt solnedgången.


Det fortsatte blåsa ordentligt, men nu hade vi fint fäste med ankaret och bokade därför en guide, Poroi, för en tur runt ön. Eller snarare öarna, då det finns både Huahine Nui och Huahine Iti (stora och lilla), förbunda med en bro. 


Poroi var en riktig mångsysslare. Förutom att han körde guidade turer så fiskade han och sålde till öns restauranger. Dessutom spelade han flera instrument och var lead singer i öns band. Oss underhöll han med ukulele och lokala sånger vid varje stopp


förutom det han berättade om ön och dess historia och vardag.


Vid ett stopp skar Poroi ned ett palmblad och visade hur man traditionellt flätat olika bruksföremål.


Nu blev det ett fat och en väska


Vi stannade förstås på flera ställen och bara beundrade de vackra vyerna


Som var vackra även utan oss


På Huahine finns blåögda ålar i en bäck. De anses heliga och matas och sköts med stor omsorg. De såg verkligen välgödda ut. Lite läskiga såg de ut, men lät sig klappas av alla besökare vid bäcken.


Vi besökte också en kinesisk fiskfälla. Vid högvatten simmar fiskarna upp i viken och när vattnet sjunker är de fångade i fällan och tas upp med nät och inland harpun.


Huahine är en stillsam ö och här bor   dryga 6000 personer. Huvudbyn heter Fare. Lite småskalig turism, fruktodling och fiske är de huvudsakliga inkomstkällorna och man lever ett enkelt liv. Det finns EN mataffär på ön och den är helt överraskande stor och välförsedd. Inget vi behövde sakna och supplybåten verkade besöka ön ofta.

På söndagen var det dags för kyrkobesök för att njuta av vacker sång och musik. Härligt entusiastisk kör och församling! I kyrkan hittade vi också den fina dopfunten gjord av en jättestor snäcka.


Söndagens musik var dock inte slut efter kyrkobesöket, utan Pelle deltog också på Hotel Lapitas ukulelekurs på söndagseftermiddagen, tillsammans med några andra seglare och hotellgäster. Ulla njöt vid sidan om av en mojito och lyssnade på den åtminstone ibland riktigt fina musiken och sången. Lärare var paret Mareto och Ketsia.


Noter och text till den polynesiska sång de lärde sig finns nu ombord hos oss. Här ett utsnitt.


Som ni ser så återkommer bokstäverna väldigt ofta. Här har alfabetet bara 13 bokstäver och varje bokstav uttalas. Prova får ni se, lätt att uttala men helt obegripligt förstås. Vi har dock lärt oss några artighetsfraser, som till exempel Mauruuru (tack) och Iaorana (allmän hälsningsfras).

På måndagen drog vi upp ankaret och gick ner innanför revet till Avea Bay. Riktigt fin ankringsplats med mycket klart vatten, bra ankarfäste, lätt bris, så det inte är så varmt och fri wifi från hotellet på land. Hotellet är för övrigt väldigt vänligt inställda till oss seglare. Förutom stark gratis wifi ut till ankringsplatsen, så finns också bojar, möjlighet att ta vatten gratis ur en slang på bryggan, jollebrygga,  dusch och möjlighet att hyra cyklar eller bil. Vad mer kan en långseglare begära?

Redan i Fare hörde vi talas om en katamaran som gått på grund på revet kvällen efter vi anlände till Huahine. Familjen på sex personer hade fått räddas med helikopter och turligt nog hade ingen kommit till skada. Och här låg nu katamaranen på revet utanför Avea Bay. 


Familjen hade fördelats på två andra katamaraner som låg ankrade i viken. Det visade sig vara en amerikansk familj vi träffade i Shelter Bay marina. När vi var där höll man på att montera ner all utrustning och tömma båten så att den sedan skulle dras loss och sänkas. Det hade varit en ordentlig smäll och sedan vågornas kraft som förde båten allt längre upp på revet. Till exempel hade båtens båda motorer slagits loss och rullat i båten.  En dramatisk händelse och speciellt tragisk då detta var familjens enda hem och båten är oförsäkrad. På amerikanskt maner har det startats en insamling för att betala de mycket dyra kostnader som uppstått för räddning och sänkningen av båten. Man kan läsa mer om familjens och båtens öde på deras blogg https://adventuresofatribe.com/ och skänka pengar via http://www.gofundme.com/helprescuethetribe

Vi behövde motion och hyrde cyklar. Huahine Iti var lagom stor för en tre timmars cykeltur och med bara två (låååånga) uppförsbackar. Vägen runt ön var vacker med överväldigande grönska på landsidan av vägen och den turkosa lagunen och bruset från revet på andra sidan den fint asfalterade vägen. 


Väldigt lite biltrafik dessutom. Svettigt är det dock att cykla här i värmen och en glass- och kaffepaus satt fint.


Sadlarna var inte de skönaste och vi var rejält ömma i rumporna när vi kom hem. Något vi reflekterat över flera gånger på öarna är avsaknaden av kyrkogårdar och de få ”kyrkogårdar” vi sett har varit väldigt små och förfallna. Nu när vi cyklade runt så såg vi att familjerna hade de döda hemma i gravar på eller vid sin tomt. Fint! Vi misstänker att familjerna inte flyttar så ofta.

I onsdags var det dags för oss att segla vidare de 25 sjömilen till Raiatea. Vi hade redan innan vi åkte hem bokat upptagning av Loupan hos Raiatea Carenage Services för att göra den förstärkning av rodret som vi inte hade material nog att göra på Hiva Oa. Vi har dels förstärkt skarvarna och dels lagt på tre lager glasfiberväv och epoxy på hela rodret. Vi tror att vi har en betydligt mer krävande segling framför oss än det vi haft hittills, speciellt seglingen ner till Nya Zeeland i höst, och vi vill inte behöva fundera på rodret då.

Vi blev direkt på onsdag eftermiddagen väl mottagna och fick lägga till i den lilla bassäng där lyftet skulle ske. Lite antiklimax blev det på torsdagsmorgonen då det konstaterades att travelliften var så liten så vi skulle behöva montera bort förstaget (inte aktuellt) eller backa in och montera ner stolparna med vindsnurran och radarn och släppa akterstaget. Ingen större travellift finns här. Vi tyckte det skulle ta så oproportionerligt mycket tid och efter lite funderande bestämde vi oss för att montera bort rodret i vattnet. Vi fick ligga kvar i den stilla upptagningsbassängen då den marina som tillhör varvet är för grund för oss. Det gick väldigt smidigt att ta loss rodret med Pelle i vattnet med dykutrustning och Ulla ombord för att sköta alla linor.


Vid lunchtid hängde rodret på tork och vi kunde inspektera sprickan i spacklet i en av skarvarna på rodret och tömma rodret på vatten. 1000 sjömil blev det med vår ”nödlagning” från Hiva Oa.


När varvet ska lyfta i eller ta upp båtar med travelliften måste de flytta oss ur upptagningsbassängen. Då tar de våra tampar och lägger oss långsides med en färja som är inne för skrotning och sen drar de oss tillbaka igen. Smidigt! En fördel med att inte lyfta båten är förstås att det är så mycket enklare att leva ombord när båten är i vattnet, men en nackdel är att vi inte får vissa saker gjorda. Ett lite läskigt inslag är de råttor vi sett springa på kajen ett par gånger. De vill man inte få ombord!

Personalen på varvet är väldigt professionell och dessutom rara och hjälpsamma mot oss ”gör-det-självare”. Här är det Tess som hjälper Pelle att fylla mer skum i rodret efter att all bottenfärg skrapats bort.


Gissa vad som döljer sig under den här katamaranen som är inne för skrotning?


Jo, vår förträffliga arbetsbänk! Här blir det inte vått när nattens skurar passerar, det är skugga hela dan och vinden fläktar skönt mellan pontonerna.


Varvet ligger en bit utanför huvudorten Utoroa, som är Franska Polynesiens näst största stad, men stor är den inte. På hela Raiatea bor cirka  12000 personer. Raiatea är Franska Polynesiens center för charterbåtar och det finns flera uthyrningsfirmor på plats. Det är ju helt idealiskt om man hyr segelbåt ett par veckor att ha Raiatea, Tahaa, Huahine och Bora Bora på dagseglingsavstånd (havssegling) och alla öarna erbjuder många fina ankringsplatser på  stilla vatten innanför reven. 

Ett par hundra meter utanför varvets grindar ligger en mycket prisvärd restaurang, Snack Mimosa, på ägarfamiljens altan. Den är bara öppen kvällstid och de serverar 3-4 rätter per kväll. En typisk middag för två med varsin öl går på totalt cirka 240 kronor. Det är annars vad normalt en varmrätt kostar här nere.

På torsdag den 3 augusti räknar vi med att kunna lämna varvet och gå upp till ön Tahaa som ligger i samma revlagun som Raiatea. Det blir näst sista ön vi besöker i Franska Polynesien.

Dags för nya äventyr

Nu var det verkligen länge sen vi skrev på bloggen! 

Efter att vi lämnat Fakarava blev det dagsegling till atollen Toau. Där ankrade vi i något som mest kan beskrivas som en vik på utsidan av revets västsida, Anse Amyot. På motun (ön) vid viken bor en handfull personer och för seglare är paret Valentine och Gaston kända för sin lilla restaurangverksamhet, där de ett par gånger i veckan lagar god mat och bjuder på i sitt hem. Den kväll vi kom var det fullbokat, de tar tio personer. Maten är känd för att vara mycket god och allt görs under enkla förhållanden. För övrigt livnär de sig på fiske. Här Valentine och Gastons hus.


Toau är en mycket stillsam plats med fin snorkling bland korallhuvudena. Vi hade dock börjat känna av suget mot storstaden Papeete och lämnade Toau tidigt en morgon, redan efter två nätter då vindprognosen såg hyfsad ut. Det blev ett och ett halvt dygns segling, ungefär halva tiden med stöd av Yanne på grund av svag vind. När solen gick upp dag två såg vi konturen av Tahiti avteckna sig mot horisonten. Här är vi dock lite närmare.


Hela sista dagen hade vi fin segling och Pelle tog det här fina kortet med GoPro-kameran monterad på babords vant. Så här har vi det mest när vi seglar i Stilla havet.


Vi gick in till Marina Papeete, en ny marina mitt i stan. Där kunde vi lägga till vid fingerponton och koppla in oss till el och rent vatten för första gången sen vi lämnade Panama. Lyxig känsla! Elisabet och Karl-Axel, som gått ett halvt dygn före oss från Toau, bjöd på sundowner och sen tog vi en promenad för middag vid de berömda Roulotterna. Det är olika foodtrucks som parkeras på en speciell plats vid klockan 18 och där serveras god och prisvärd mat av olika slag. Vi var där flera kvällar och utan tvekan var det bästa den fantastiska råa tonfisk som severades på olika sätt. Delikat!


På vägen hem från roulotterna satt ofta kvinnor och band olika blomsterdekorationer som bärs av kvinnor här när de vill vara lite fina.


I Papeete finns en stor marknad, Le Grande Marche, och det var en fröjd att spana ner på alla varor från övervåningen.


Papeete är en riktig stad. Ingen storstad kanske, men som en mellanstor svensk stad. Här finns det mesta och utbudet av båttillbehör och reservdelar var mycket bra. En eftermiddag tog vi den gratis shuttle bus som går från stan till Carrefours stormarknad för att fylla på lite mat.  Man kan förvåna sig lite över sig själv när vi med gapande munnar och nästan med glädjetårar i ögonen storögt betraktade det enorma utbudet av varor (typ ICA Quantum). Vilken kontrast till de små butiker vi besökt de senaste fyra månaderna! Vilken lyx! I nästa stund skäms man lite över sin reaktion och funderar på hur märkligt det är att varor fraktas kors och tvärs över jordklotet för att vi ska stå och välja tandkräm eller annat med ett utbud som täcker många hyllmeter. Handlat blev det i alla fall och det var länge sen kylen var så välfylld med godsaker.

Efter fyra dagar lämnade vi Papeete och seglade 15 sjömil till Moorea och Cooks Bay. Där ankrade vi först inne i själva den djupa viken med vackra höga berg runt om.


Vi trivdes dock inte riktigt där. Vi gick istället ut och ankrade på fyra meters djup i klart turkost vatten innanför revet. På land låg Moorea Beach Cafe, trevlig bar/restaurang med jollebrygga och wifi. Vi hyrde bil en dag och åkte runt ön på i princip den enda väg som var godkänd av hyrbilsfirman. Moorea är tillsammans med Bora Bora den ö som har flest turister och det finns många resorter som den här längs kusten


Moorea är Franska Polynesiens största odlare av ananas. Vi tog bilen längs Route de Ananas för att se hur odlingarna ser ut.


Frukten var härligt söt och mogen när man köpte den.


Moorea var väldigt vackert, men saknade lite puls och man såg väldigt lite människor och vardagsliv, tyckte vi. Växtkraften var det dock inget fel på.


Efter några dagar återvände vi till Tahiti, men denna gång till Marina Taina utanför Papeete. Där gjorde vi båten i ordning, lämnade in seglen för lite reparationer och lämnade Loupan för tre veckors besök hemma, där vi efter en lång resa landade före midsommarafton. Det var underbart kul att återse barnen med familjer och Ullas mamma Ebba. Vi hann också träffa några kära vänner och besöka Gotland Runt-minglet. 

Efter tre intensiva och trevliga veckor packade vi våra väskor igen. I bagaget fanns vår bränslecell som varit hemma på lagning, knäckebröd och lite mer varma kläder inför seglingen till Nya Zeeland i höst. Vi flög med Air Tahiti Nui från Paris och det var en härlig känsla av Franska Polynesien som kom till oss när flygvärdinnorna delade ut den underbart doftande nationalblomman Tiare till alla oss passagerare i samband med boarding. Det är en lång flygresa från Paris, 12 timmars flygning till Los Angeles, där det är tankning, och därefter 8 timmars flygning till Tahiti. Gav oss verkligen en känsla av att vi nu seglat ganska långt.

Under flygningen såg vi Disneys film Vaiana, som utspelas i Polynesien och är baserad på gamla traditionella berättelser från den polynesiska övärlden. För oss var den väldigt intressant och bidrog till att ytterligare öka förståelsen för historia och kultur här. Disney har haft många personer från öarna runt om som bott och arbetat långa perioder i Hollywood för att ge lokal kunskap. Vi har i efterhand pratat med många som bor här och filmen har ju naturligtvis blivit oerhört populär. Både stora och små nynnar musiken och det man är mest stolt och glad över är att Disney gjort en anpassad version på det lokala språket för att väcka barnens intresse för det ursprungliga. Vi har sett vuxna kvinnor och män bli rörda av glädje och stolthet när de berättat om detta. Verkligen gripande.


När vi landat hos Loupan så kombinerade vi uppackning och båtpyssel med deltagande i den årliga kulturfestivalen Heiva, som pågår under en månad på alla öar. Då uppmärksammas olika delar av den traditionella polynesiska kulturen, som idrotter, dans, musik och hantverk. Många inslag i den polynesiska kulturen, till exempel traditionell dans och tatueringar, förbjöds när missionärerna kom hit. Så sent som på 1970-talet uppmärksammade sedan en präst (överaskande nog) att den polynesiska kulturen helt höll på att glömmas bort och efter det har mycket energi lagts ner på att ta den tillbaka. Idag är till exempel de flesta vuxna tatuerade med traditionella tatueringar. Heiva är en del av kulturens återtåg.

Ända sen vi kom till Marquesas har vi på alla öar sett män (oftast) som rott utriggarkanoter, både när de fiskat, kopplat av eller tränat för tävling. Förra fredagen var vi på roddtävling inom ramen för Heiva, där män 


och kvinnor tävlade i 16-mannakanoter. Postens lag vann damernas.


Lite småhungriga hann vi bli trots att vi inte paddlade och då fanns många små stånd att stärka sig vid.


På lördagen blev det Heiva hela dagen med tävlingar i traditionella idrotter. Först var det stenlyftning. Tyngsta stenen vägde 175 kilo (!).


Ser rätt jobbigt ut och när man är klar ska det se ut så här


Vi tittade också på spjutkastning i lag, där laget skulle få flest pilar i kokosnöten högt uppe på en stång. Alla lag kastade samtidigt.


Här är det färdigkastat.


Nästa gren var coprautvinning. Det var tremannalag och varje lag fick en stor hög med färska kokosnötter. Vinnare blev det lag som först fått ur all kokos ur nötterna och packat ned det i säckar. En i laget klöv kokosnöten så kokosvattnet stänkte (här skulle ”far jag kan inte få upp min kokosnöt” ha något att lära) och de två andra gröpte ur kokosen.


Som sista tävling var det VM i kokosklättring med deltagare från diverse önationer i Stilla havet. Verkar inte helt enkelt!


Vinnare blev en deltagare från Cook Islands som klättrade på drygt 5 sekunder upp till bandet på palmen.


Och här poserar de med bästa tiderna.


På kvällen var det sen dags att titta på sista omgången i den stora dans- och sångtävling som genomförs under Heiva. Vi hade köpt biljetter till utomhusarenan Toata där sång och danstävlingen var. Den sändes även på TV förstås. Traditionell sång var väl sisådär och vår 12 timmars jetlag gjorde sig påmind mer än en gång. Pelle fick till och med be en vänlig dam om ursäkt när han somnat mot hennes axel.

Däremot var de traditionella, men nykomponerade, dansnumren helt exceptionella att se. Innan dansnumret förklarade konferenciern den historia som skulle utspelas och det var lätt att följa det som hände under dansen. Det var enormt stora dansgrupper och dräkterna var storartade. 


Varje grupp byter till tre olika dräkter under sitt nummer och en av dräkterna ska vara gjord av färska växter samma dag. Tyvärr var det totalt förbjudet att fotografera, men vi har hittat några bilder som visar hur det ser ut.


Fler häftiga dräkter


Tahiti består av två öar sammanbundna med ett smalt näs. På söndagen tog vi vår hyrbil och åkte ner till södra Tahiti som kallas Tahiti Iti (Lilla Tahiti). Den norra delen heter Tahiti Nui (Stora Tahiti). På vägen såg vi den här tillsnyggade basstationen.


Vi ville titta på den bland surfare berömda vågen vid Teahupoo som anses som en av de bästa och mest kraftfulla surfvågorna i världen och kan bli många meter hög, sällan dock över åtta meter. Vi tog en taxibåt ut för att titta på denna världskändis. När vi var där var vinden svag och vågorna små, men många unga blivande surfmästare låg i vattnet och väntade på en bra våg och även om vågorna inte var stora så var det kul att se surfarna in action.


På vägen hem stannade vi för lunch på en mysig fiskrestaurang, Mauri Beach Restaurant. Förutom god mat träffade vi också 1972 års Miss Tahiti, som drev restaurangen. Det är kvinnan med rosa tshirt.


I marinan blev vi bekanta med båtgrannen Christoph och hans franska flickvän Charlotte. Christoph har fransk-svenskt ursprung med en tydlig bohuslänsk dialekt. Han har bott på Tahiti fyra år och arbetar omväxlande som förste styrman och kapten på det kombinerade frakt- och kryssningsfartyget Aranui 5 som går som supplyfartyg till Marquesas. Hans flickvän jobbar som guide för turisterna på båten. Av dem fick vi mycket intressant information om Franska Polynesien, både historia och nutid. Här ger Christoph lite seglingstips.


De bor på sin mycket väl underhållna båt Singoalla när de inte jobbar på Aranui.

Måndag den 17 juli på eftermiddagen kastade vi loss från marinan, fyllde tankarna med skattefri diesel och gick över till Moorea, där vi övernattade. Väckarklockan ringde redan klockan 04 nästa dag och vi seglade sedan mot Huahine cirka 90 sjömil bort och vi kom hit i tisdags just när solen gått ner. Vi hade hoppats komma innan det blev mörkt, men vinden var betydligt svagare än prognosticerat under halva dagen, så farten blev lägre än förväntat. Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II hjälpte oss till en ankringsplats i mörkret och bjöd sen på sundowner i sin sittbrunn. Kul att ses igen efter fem veckor! Här stannar vi till mitten av veckan.

Underbara Fakarava

Vi tillbringade fyra dagar på den verkligt lugna atollen Kauehi.  Två små matbutiker, skola, post, kommunhus och kyrka fanns längs byns huvudgata. Väldigt rent och välordnat även här. Atollens enda inkomstkälla är copra (torkad kokos). Copran torkas i den här typen av skjul.


Verksamheten är väderkänslig. Kommer några regniga dagar så sjunker kvaliten och därmed priset. När vi var på Kauehi så förberedde man sig för coprabåtens ankomst och säckar med copra kördes ner till hamnen och vägdes.


Man blir inte rik på copran, en dollar per kilo och varje säck väger 25 kilo.

Byn hade en fin brygga. Inte många båtar la till och den var perfekt för jollarna.


Marken var fullkomligt perforerad av ganska stora hål och när solen var på väg ner så dök de krabbor som bodde i hålen upp.


Mellan vår ankringsplats och byn fanns ett rev som erbjöd oss fin snorkling och besättningarna från Hakuna Matata II, Spray och Loupan kunde ses simma vid revet. På väg mot båten efter en av våra snorkelturer såg vi plötsligt en stor rocka, kanska två meter mellan vingspetsarna. Den simmade fram och tillbaka och vi hoppade i vattnet igen. Vilken magnifik upplevelse när rockan kom simmande mot oss och svävade förbi i vattnet!

Pelle köpte en ukulele av en man på Nuku Hiva och tränar lite nu och då. På Kauehi så började ”Sjömansjul på Hawaii” låta riktigt skapligt.


Tisdagen den 23 maj var vi tidigt uppe och lättade ankar strax före kl 7. Vi fick upp ankaret utan allt för mycket krångel, men Karl-Axel fick dyka i och instruera Elisabet ombord på Spray hur hon skulle köra för att trassla ut ankarkättingen ur något korallhuvud. Sen satte alla tre båtarna full fart och motorseglade mot revpasset och gick ut en stund före lågvatten med några knops medström. Målet för dagen var den stora atollen Fakarava, som är drygt 30 sjömil lång och 10 sjömil bred. Det betyder stt lagunen är ungefär lika stor som halva Vättern. Vi fick en fin slör och kunde gå in genom norra passet på Fakarava vid 13.30, strax före högvatten. Ett par knops medström och bara små skvättiga tidvattenvågor i passet. Vi gick sen för motor de fem sjömilen till ankringen vid byn Rotoava. Vi hade turen att få den sista mooringbojen. De är utlagda för att ankringen är djup och det finns många korallhuvuden, men många båtar ankrar också framgångsrikt.

Rotoava är den näst största bosättningen på Tuamotus, men det är fortfarande mycket småskaligt. På eftermiddagen tog den ”svenska armadan” jollarna in till byn för att se om vi kunde hitta någon bar där vi kunde ta en sundowner. Vi ville också hitta bageriet där vi skulle köpa frukostbröd morgonen efter. Vi promenerade längs byns huvudgata och Pelle vinkade till en bil för att fråga, medan vi andra kikade in i den lilla mataffären. Pelle fick hoppa upp på bilens flak och den vände och körde en bit bort och visade bageriet och en bra plats att dra upp jollarna. Den hjälpsamme mannen visade sig vara Fakaravas borgmästare.


Rotoava är en väldigt trevlig by med ett par små mataffärer, en liten fruktaffär, bageri, ett par kyrkor, en butik som säljer pärlor från atollens pärlodlingar och ett par andra små butiker. Det är mer turistinriktat (men allt annat än turistigt!) än våra tidigare atoller och det finns ett några små hotell.  Vi var entusiastiska när vi hittade den charmiga lilla restaurangen La Paillote längs stranden, som serverar härliga franska galetter. Det blev vårt ställe både för sundowner och lunch.


En dag mötte vid en fiskare vid restaurangen med denna minst sagt präktiga fångst av mahi-mahi (guldmakrill).


Lika glada blev vi när vi upptäckte Fakarava Yacht Services. Det är ett par som i sitt hem har en verksamhet som säljer olika vardagstjänster till oss seglare, som till exempel tvätt, beställning av reservdelar från Tahiti, ordnar diesel, cykeluthyrning, förmedlar kontakter och ger goda råd om Fakarava. Sist men inte minst har de ett väl fungerande internet som vi seglare kan använda på deras terass mot att vi köper en kopp kaffe. Sånt uppskattas! Även långseglare behöver göra bankärenden, skypa med familjen och läsa sina mail och lite nyheter ibland. För att inte tala om bloggar och facebook! 

Morgonen efter att vi kommit till Rotoava så kom supplyfartyget och vi kunde till vår stora glädje köpa frukt och grönsaker för första gången sen vi lämnade Nuku Hiva. 

Nöjda med att ha mött ”civilisationens bekvämligheter” under ett par dagar så seglade Spray och vi ned till Fakaravas södra pass, Tumakohua, vars snorkling och dykning vi läst och hört så mycket om. Hakuna Matata blev tyvärr kvar uppe vid Rotoava för att vänta på reservdel till sin utombordsmotor. Vi fick en fin halvvindssegling i lagunen på nästan platt vatten de 30 sjömilen till södra passet. I den relativt lätta vinden kunde vi till och med lufta vår Code 0. Härligt!

Nere vid södra passet finns några mooringbojar och vi tog en sådan. Vattnet var kristallklart och stora och små fiskar simmade runt båten. Även hajar cirklade runt oss där vi låg. Nästa morgon tog vi jollarna till den lilla resort som ligger vid passet. 

Där kan man fika och boka in sig på dyk, men också få råd om vilka tider det är bäst att driftsnorkla, dvs driva med strömmen i passet när man snorklar. Det är bäst att strömmen går in mot lagunen och inte ut i havet och den ska inte vara allt för häftig. Vissa tider såg passet ut som en Norrlandsälv. Vi hade hört och läst så många superlativ om det här stället och då är det lätt att bli besviken. Så blev det inte den här gången! Elisabet, Karl-Axel och Ulla gjorde sammanlagt fyra driftsnorklingar under två dagar och Pelle gjorde två dyk och två driftsnorklingar och vi var alla saliga. Livet under vattnet var makalöst! Så klart vatten och så mycket fisk har vi aldrig upplevt. Både häftigt och i början skrämmande var alla hajarna. 


När man snorklade eller dök i djuprännan såg man hundratals hajar i djupet. Här är Pelle på ungefär 20 meter så det är lite mörkare.


Master Diver Instructor Laurent dök med Pelle. Som minne fick dykshoppen ett ex av SARCs vimpel.



På grundare vatten kom de nära, men då var de inte så många. Då kändes det ibland som man ville hoppa upp i jollen som vi hade med i en tamp när vi driftsnorklade. Häftigast var nog sista driftsnorklingen då vi drev från yttre delen av passet, genom passet och runt kanten av ett rev tills vi bara hade 100 meter kvar till båten. 


Ulla fick tårar i ögonen bakom cyklopet. En magisk upplevelse! 


En kul upplevelse var också den lilla lagun som kallades ”the swimmingpool”. Där var det grunt och vattnet kristallklart. När vi stod där kom massor av randiga fiskar och en och annan haj snurrande runt benen.


Dessutom resortens sociala hund.


Vår vistelse vid södra passet avslutades med pizzamiddag på den lilla resorten Moto Aito Paradise (8 palmbungalows). Jolleturen dit och hem var äventyrlig med massor av korallhuvuden nära ytan och i sundet där man la till med jollen var det ström som kunde nå upp till 15 knop. Då var det viktigt med tajmingen så man inte råkade illa ut, speciellt i mörkret när vi skulle hem. 

Man hade med sig egen dryck och vi började med en drink på bryggan.


Det blev en toppentrevlig kväll och Manihi (ägaren) gräddade pizzor.


Efter middagen skickade han med Spray och oss all överbliven pizza, så lunchen var räddad dagen efter.

Vinden hade tilltagit och efter lunch på söndagen seglade vi sju sjömil till motun (ön) Hirifa, som skulle vara en skyddad ankringsplats. Det var det och dessutom vackert som från bästa reklambroschyren för Söderhavet. Här njöt vi av bad och promenad och kunde jämföra oceansidan med sitt farligt brusande rev


och lagunsidan av ön där man ligger fint ankrad.


Mellan bilderna skiljer bara ett par hundra meter. På alla de atollerna vi besökt är öarna som tillsammans bygger upp atollringen väldigt smala. Bara några hundra meter skiljer den lugna lagunsidan från Stilla havets vågor och från lagunsidan kan man höra havsvågornas brus mot stranden på andra sidan. Det är fascinerande att samhällena ligger på dessa tunna landremsor.

I tisdags hivade vi upp ankaret igen och fick en härlig slör norrut till Rotoava. Vi följde en delvis prickad led i ett delvis sjömätt område och alla grund var inte utmärkta. Som att segla i Stockholms skärgård utan sjökort med skillnaden att vattnet här är så mycket klarare. Utkik behövs! Nu längtade vi efter cykling, besök på pärlfarm och påfyllning av färskvaror innan vi går till vår sista atoll, Toau, som ligger strax norr om Fakarava. Efter Toau seglar vi mot Tahiti, varifrån vi också kommer att flyga hem till Sverige till midsommar på tre veckors ”semester”.

Raroia, Kontiki och Villervalle

(Detta inlägg publicerat via vår satellitlänk, därav lite sämre kvalite på bilderna)

Vi stannade en vecka på Raroia, tiden går fort när man har roligt. Här bor ungefär 200 personer. Man lever ett enkelt liv och försörjer sig dels på försäljning av copra och dels på de pärlfarmer som finns, dvs pärlodling. Det enda sötvatten som finns tillgängligt är regnvatten och det samlas i stora cisterner vid varje hus. Barnen går i skola på ön enbart i de allra lägsta klasserna och sedan bor barnen på internat på den lite större ön Makume 75 sjömil bort och senare på Tahiti.  Människorna här på Raroia och hela Tuamotus lever verkligen i en av naturkrafter utsatt miljö. De små öarna som omger lagunen ligger bara ett par meter över havsytan och det är lätt att föreställa sig den förödelse och de livsfarliga förhållanden som en cyklon eller tsunami skapar. Att man är beredd på det, ser man på alla evakueringsplaner som finns anslagna. Det finns en liten flygplats och numera kan man ju få förvarning i god tid för både cykloner och tsunamis så människor kan hinna bli evakuerade med flyg till Tahiti. Det går också ett reguljärflyg i veckan till och från Tahiti. Men tänk för hundra år sedan, det kan inte ha varit lätt! Man kan ju heller inte låta bli att fundera på hur länge dessa öar kommer att ligga ovanför havsytan. Här ett hus som är förberett för hårda vindar med kraftiga vajrar som säkrar taket.

Det är välordnat, prydligt och rent. De få vägarna är av betong och inget skräp på marken. Vi kan inte ens komma ihåg när vi senast såg så snygg sophantering som här!

I fredags besökte vi den sjuksköterska som var på plats under en vecka. Det delades ut gratis medicin mot den myggburna sjukdomen elefantiasis och vi blev vägda och fick de två eller tre tabletterna att skölja ner med ett glas vatten. Vi väntade med att skölja ner våra tills vi kom ombord, även om hon erbjöd oss att dricka ur det ”kommunala” glas som stod på skrivbordet. På ”sjukvårdssidan” har vi faktiskt fortfarande problem med att få våra små sår från Hiva Oa att läkas. Pelle har fått börja en pencillinkur, då ett av såren började se elakt ut och Ulla kör med pencillinsalva på sitt sår. Det är makalöst hur långsamt de läker.  Andra båtar har samma erfarenhet. 

Människorna som bor här är otroligt välkomnande och vänliga och det är lätt att bli invinkad till någon familj. En dag när vi kom gående från den fina hamnen var det en man som ropade ”god morgon, god morgon”. Vi klev in i hans trädgård och fick sitta ner. Det visade sig vara Rogo, en äldre man med en intressant historia som berättades på en blandning av franska, engelska och några ord som haj, hund och hålla lilla handen med perfekt uttal på svenska. Rogo var 9 år då Kontiki strandade 1947, vid en ö i den östra delen av lagunen. Han är den enda i byn som upplevde det och som fortfarande lever. Folket i byn på Raroia såg naturligtvis inte strandningen, eftersom byn ligger på en ö i västra delen av den stora lagunen, men plötsligt började det komma saker drivande iland vid byn så att de förstod att någon båt hade strandat. Bychefen skickade ut båtar i olika väderstreck av lagunen och så hittades de skeppsbrutna. För Rogo skulle det också betyda att hans liv skulle komma att räddas. Rogo hade fått en allvarlig skada i huvudet i samband med en dykolycka och för byborna var han döende. Kontikibesättningen hade lyckats bärga sin radiotelegrafiutrustning och besättningsmannen Knut behandlar sedan Rogo med hjälp av kontakter med läkare på Hawaii där all kommunikation sker via morse. Helt otrolig historia! Så här ser han ut idag och vi fick också känna på hans ärr.

Bengt Danielssons barnbok Villervalle i Söderhavet spelades in som TV-serie här och Rogo berättade hur han under inspelningarna i vattnet var hajvakt åt filmteamet. Villervalle finns på Youtube och avsnitt 5 heter just Raroia. Vi ska absolut återse denna TV-klassiker när vi kommer hem!

Byn har två små mataffärer och den ena förestås av Regis, en synnerligen sympatisk och hjälpsam man. 

Han tog med Elisabet, Karl-Axel och oss ut till det pass i revet där vi seglade in, för att vi skulle snorkla och driva med den ingående strömmen. 

När vi kommit ut till passet hoppade vi i vattnet. Regis var kvar på båten, men två andra män följde med oss i vattnet och höll koll på både oss och hajläget. Vilken upplevelse! Det var som att flyga fritt och i det klara vattnet såg vi tusentals fiskar av olika slag. Ett 20-tal hajar hann vi också se. Korallerna är tyvärr bleka och döda. När vi kommit in och strömmen avtog så frågade Regis om vi ville göra det igen. Det ville vi förstås och vi åkte ut till passets mynning för en ny snorkeltur.

I söndags morse var det dags för kyrkobesök igen. Den här gången i en mindre kyrka och utan kör. Den vänligt leende prästen hälsade oss välkomna och hela stämningen var väldigt positiv och välkomnande. Musiken framfördes på keybord 

och texterna projiserades med overhead-kanon ovanför altaret. 

High tech där man minst anar och vilket drag i musik och sång! Vad sägs om takterna i bossa nova och slow rock. En svensk präst skulle bli grön av avund med ett sånt engagemang hos församlingen. Efter gudstjänsten promenerade vi till Regis butik och hämtade grillade revbensspjäll och donuts. Han grillar och gör donuts varje söndag som öbor och seglare kan köpa till frukost/lunch. Försäljningen startar redan klockan 05.30 på morgonen.

Ett av skälen till att segla till Raroia var att besöka den lilla ö på östra sidan av lagunen där Thor Heyerdahl och hans besättning strandade med Kontikiflotten. I måndags var det dags att lätta ankar från vår ankringsplats utanför byn. Både Hakuna Matata, Spray, amerikanska båten Mabrouka och vi skulle gå österut vid 12-tiden för att ha solen i ryggen och kunna se de stora korallhuvudena/grunden som ligger utspridda i lagunen. Vi var alla spända på hur det skulle gå att få upp ankaret, då ankring här är en lite speciell historia och igen en ny erfarenhet för oss. Vid ankring söker man alltid efter ytor med sand, men på sandytorna sticker det upp så kallade korallhuvuden lite här och där. Korallhuvudena är ofta pelarformade och sticker upp 2-3 meter från botten. När vinden är svag så snurrar båtarna och många är de som fått tillbringa timmar med att trassla ut kättingen som snurrat runt korallhuvudena. Blåser det lite mer är detta riktigt besvärligt. Därför brukar seglare fästa fendrar  som flythjälp längs kättingen för att lyfta den från botten några meter. Både vi, Hakuna Matata och Spray kom loss utan några större problem, men stackars Roy och Mark på Mabrouka hade trasslat in sig ordentligt och kom inte loss förrän nästa dag då de fick hjälp via Regis av två fantastiska fridykare. 

Vi ankrade utanför den lilla ö där Kontikis besättning vadat i land och gick till minnesmärket. Ingvar hade med norsk flagga och rom så vi kunde skåla för Kontiki och oss. Här stod vi nu, 70 år efteråt, på samma plats som de. Turligt nog utan strandade farkoster.

Det är en liten ö som man promenerar runt på 10 minuter och när man tittade ut på revet utanför där de strandade så tänkte man på hur de kunde ha upplevt det.

Vi gick sedan ett par sjömil söderut och eftersom det inte var sjömätt så blev det utkik i fören på båtarna. Vi hittade en fin ankringsplats med turkost vatten bakom en lite större palmklädd ö. Här blev vi kvar ett par dagar och spelade strandspel som Elisabet och Karl-Axel tillverkat

och firade Norges nationaldag hos Tuija och Ingvar. Dessutom nästan en dags hällregn, men det blev ett bra tillfälle att skriva detta blogginlägg och lite annat båtpyssel. Annars har det myckna regnandet upphört och det är bara enstaka tropiska skurar. Vi unnar dock öborna någon heldags regnande så de får fylla på sötvattencisternerna. När regnet slutade tog Sprayarna och vi jollarna in till pärlfarmen en bit från vår ankringsplats. Tyvärr var arbetet slut för dagen, men pärlfarmens chef, madame Gigi tog oss på en liten rundtur och berättade om arbetet där.

Det är 18 personer som arbetar och bor på farmen, kineser och tahitier. Kineserna hade odlingsland där de försökte odla grönsaker som är en bristvara här. Man anställs på ett år och har fast månadslön. Verkar vara ett pilligt jobb som kräver god syn att plantera in de små plastkulorna i musslans skal. Dessutom krävs fridykare som hämtar och lämnar musslorna ute vid odlingarna. Varje mussla används för två omgångar pärlor, sedan tar man ut vad som påminner om en pilgrimsmussla och använder som mat. Här rensas maten ut och vi fick med oss musslor till tre måltider som gåva. 

Musslorna kan ätas råa med citron eller vinegrett. Vi fick också tipset att fräsa dem i olja och vitlök och det blev mums!

I torsdags förmiddag, den 18 maj, så gick vi ut genom passet vid Raroia tillsammans med Spray och Hakuna Matata och satte kurs mot atollen Kauehi, cirka 150 sjömil västerut. Här seglar Spray längs Kauehis rev. 


Vi kunde gå in i revpassagen på Kauehi med slackt vatten på fredagsförmiddagen.