På väg mot Nya Zealand, etapp 1

Vi lämnade Vava’u måndagen den 9 oktober och fick en fin och snabb segling de 65 sjömilen söderut till ögruppen Ha’apai. Här ser öarna annorlunda ut jämfört med Vava’u, mycket lägre och sandigare, som sagornas bilder av Söderhavsöar. Hit är det också färre seglare som går och få andra turister. I ögruppens huvudort, lilla  Pa’angai, levdes ett stilla liv och man såg få människor i annat än traditionella Tongakläder med långa kjolar och pandalusskynken för både män, kvinnor och ungdomar. Vi tillbringade en knapp vecka på två olika ankringsplatser i Ha’apai, men sen tyckte vi oss se ett väderfönster för att börja ta oss ned mot Nya Zealand. 

Att hitta rätt väderförutsättningar för att segla mot Nya Zealand är ganska komplext och många är de skräckhistorier som vandrar runt i långseglingsvärlden om oväder och höga vågor. Vi har försökt läsa på så mycket som möjligt och vi har studerat vädermönstren under den senaste månade för att lära oss mer om den lågtrycksvandring som sker över norra Nya Zealand. Ett sånt vill man ju inte hamna i och de uppträder minst en gång i veckan, oftast oftare. Men inte ens högtrycken mellan lågtrycken är helt okomplicerade. Är högtrycken för mäktiga, över 1025 hPa,, så får man ofta kulingvindar runt högtrycket och total stiltje i ett stort område i högtrycket och det är ju inte heller så bra. För säkerhets skull har vi kontakt med den nya zealändska vädergurun Bob McDavitt,  tidigare meterolog på Nya Zealands meteorologiska institut. 

Vi lämnade Ha’apai, tillsammans med båtarna She-San och Vega, söndagen den 15 oktober på förmiddagen med sikte på norra Minerva Reef, som ligger 350 sjömil åt sydväst längs seglingsrutten till Nya Zealand. Bob hade redan innan avfärd meddelat att det fanns risk för bildandet av en så kallad ”squash zone” på norra sidan av det högtryck som växte in och som kunde ge oss starka vindar och grov sjö från syd under onsdagen och torsdagen. Inget man önskar på sydvästlig kurs. Vi fick en riktigt fin segling de två dygnen ner mot Minerva med vinden strax akter om tvärs och måttlig sjö.  Innan vi anlände till Minerva Reef stämde vi av läget kring detta med Bob och bestämde oss för att vänta ut vind och vågor ett par dagar vid Minerva. 

Vilket ställe! Mitt i havet med närmaste land 300 sjömil bort ligger denna revring, som är toppen på ett 2000 meter högt undervattensberg. Som ni ser på bilden från Google Earth så finns en öppning in och det är fin ankring på 15 meters djup och sandbotten. Som en insjö mitt i havet. ”Sjön” har en diameter på drygt två sjömil.


Vi är fem båtar (Loupan, Vega, She-San, Duplicat & Natilus) som ligger ankrade här och väntar på nästa väderfönster mot Nya Zealand. Vid lågvatten är revet cirka en meter över vattenytan som högst och idag tog vi jollarna in till revet vid lågvatten och vi fick en sällsam promenad på det cirka 50 meter breda revet, mestadels vadande i lite vatten med en och annan av havets innevånare kvar.


På revet står en liten fyr, som vi ser blinka på kvällen. 

Vattnet här är helt fantastiskt klart och vi såg botten tydligt på 40 meters djup när vi gick in genom passet. Angela och Reto, som är dykfantaster, gjorde ett dyk direkt när vi kom hit. De såg de vackraste korallformationer de sett, men det blev ett kort dyk då massor av hajar började cirkla runt dem och när en tre meter lång haj anslöt till skaran så var dykningen definitivt över.
Nu har squashzonen börjat anlända hit, det regnar och viner i riggen. Inget vindlä här, men vi har sjölä och inget gung. Allt väl ombord!

Minnesvärd skoldag i Neiafu

Vi var många seglare som inom ramen för Blue Water Festival vandrade upp till Hosea Primary School på förmiddagen.  Blue Water Festival är ett veckolångt arrangemang anordnat av organisationer och företag i Va’vau och marinföretag i Nya Zealand, dit vi alla är på väg. Skolan drivs av eldsjälen Dorothy


och är inriktad på barn från förskoleålder med lite speciella behov och större barn som inte lärt sig läsa och skriva i vanliga skolan. Skolbyggnaden var stor som ett mindre svenskt fritidshus och med svenska mått i totalt förfall med stora hål i ytterväggarna. Målet för dagen var också att samla in pengar för reparation av det läckande taket inför regnperioden. Inne i skolan kunde man i de mycket spartanska lokalerna känna igen hur man lär sig läsa och skriva.

Skolan drivs på ideell basis och får sedan fem år stöd av marinföretagen i Whangarei på Nya Zealand. Därav besöket för oss långseglare.

Det var en härlig stämning och härlig syn som mötte oss när vi kom.  Barn i fina dräkter kantade uppfarten och vi blev hälsade med musik och glada rop. Lite spännande var det för oss alla.

Barnen, både pojkar och flickor,

framförde ett antal mer (eller mindre) traditionella sånger och  danser. Pojkarnas lite mer krigiska och flickornas med de fantastiska fina och mjuka handrörelserna som är en viktig del av Tongas dans. Det var kul och hur gulligt som helst och det var nog mer än ett fuktigt seglaröga som kunde ses.

Dansandet avslutades med gemensam discodans och som final, barnens favorit, ”traindans”.

Sen var det lunchdags med massor av mat som barnens föräldrar lagat, innan vi promenerade till jollarna för att åka till våra båthem och smälta alla intryck och än en gång få vara glada och tacksamma över möjligheten att få nya perspektiv och tankeställare.

——

(Länk till deras Facebook sida:

https://www.facebook.com/HoseaChristianMissionPreschool/

)

Vava’u, Tonga

Nu har vi varit i Kingdom of Tonga i tre veckor och det är rent otroligt vad dagarna trillar iväg.

Kingdom of Tonga är som namnet antyder ett kungadöme. Ända fram till 2010 hade kungen absolut makt, men kung Tupou V beslutade att släppa en del av sin makt och numera väljs parlamentet genom fria val. Kungen har dock fortfarande betydligt större makt än vi är vana vid från Sverige. Tupou V är numera död, men vi läste att han är ihågkommen för dels denna modernisering av styrelseskicket, men också för att starta införandet av e-government och IT som en viktig del att överbrygga landets isolerade position i havet. Vem tänkte på Tonga och e-government?! Kanske har de inte kommit så långt, men vi älskar denna sida av långseglandet – när man hela tiden lär sig nytt och får ompröva sina ofta förutfattade meningar. Annars värnar Tonga om landets traditioner och kyrkan och familjen har en mycket viktig roll. Nuvarande kungen heter Tupou VI.

Det bor ungefär 120 000 personer i nationen Tonga som består av drygt 160 000 öar, varav bara 36 är bebodda. Öarna finns till större delen i tre ögrupper, Vava’u, Ha’apai och Tongatapu. Huvudstaden Nuku’alofa ligger på Tongatapu.

Än så länge har vi bara vistats i ögruppen Vava’u som är en riktig samligsplats för ”yachties” från hela världen. Samlats har också många i årets svenska Stilla havs-armada gjort. I viken har förutom vi själva Spray, Hakuna Matata II, Blå Ellinor och Bonnie af Stockholm legat ankrade. Spray hann segla mot Fiji innan denna bild på svenska armadan togs.


I den lilla stan Neiafu är det ganska väl ordnat med några trevliga restauranger, internet, tvättinrättning, möjlighet att fylla gas och annat som vi långseglare uppskattar och behöver. Nästan alla av dessa drivs av före detta långseglare som av olika skäl stannat här eller återvänt hit. Utbudet av livsmedel är relativt begränsat, men det finns ett antal diversebutiker med allt från livsmedel (inte färskvaror) till bildäck och man får vandra runt och se vad man hittar. Alla drivs av kineser. Något som är lätt att hitta är frukt och grönsaker på marknaden. Riktigt trevligt att gå en daglig runda där!


På Falaleu Deli kan man hitta fryst kött av hög kvalite och egenproducerade goda korvar och även restaurangen Dancing Roaster säljer fryst kött till oss seglare.

Den riktigt stora attraktionen här under juni till oktober är knölvalarna som vandrat upp hit från Antarktis för att föda sina kalvar. Nu var det äntligen dags för en tur med valspaningsbåt! Efter ett par händelselösa timmar så hade vi sen turen att få se sammanlagt ett tiotal valar.


Vid ett tillfälle kunde vi gå i vattnet med snorkel och cyklop och under en lång stund flyta och titta ner på två valar som låg och sov på 8-10 meters djup. Sen började de sakta stiga uppåt och vi fick backa lite när de sen simmade förbi oss. Här kan man tala om en magisk upplevelse!


Söndagar är enligt lag vilodag. Det betyder kyrkodag och för övrigt vila, ätande och umgänge med familjen. I stort sett allt är stängt, utom vissa restauranger som frekventeras av oss seglare. Även vi har ju blivit ganska kyrksamma sen vi kom ut i Stilla havet. Ett underbart tillfälle att njuta av fantastisk sång och studera lokal kultur. Alla är sååå fint klädda och på bilderna kan ni också se att alla bär olika traditionella plagg eller dekorationer av växten pandalus.


Här ett möte mellan ett seglarbarn och en pojke från stan under gudstjänsten. Gulligt!


På hemväg från gudstjänsten. Den här typen av transporter är en vanlig syn.


En dag såg vi massvis med kvinnor klädda i fantastiskt vackra vita kläder. 


Det visade sig vara Mors dag. Här är de på väg till en gudstjänst för mödrarna.


Enligt uppgift behövde de inte laga mat den dagen, utan kunde bara ägna sig åt trevligheter.

Ögruppen Vava’u är en mycket skyddad liten skärgård med tätt mellan öarna. Påminner lite om en miniversion av Stockholms skärgård, men med 26-gradigt blå-turkost klart vatten, palmer och värme i luften. Här finns många fina ankringsvikar. Vi besökte viken vid ön Tapana. Där hade ett spanskt seglarpar, Maria och hennes man,  slagit sig ner för mer än trettio år sedan. De drev nu en liten spansk restaurang, La Paella, där de lagar middag efter förhandsbeställning. Dryck tar man med själv. 


Vi var där som kvällens enda gäster tillsammans med Elisabet och Karl-Axel och bjöds på sju olika fantastiska tapas och paella. Maten lagades här över öppen eld


Och det blev supergott och superfint!


Dessutom underhållning med sång och gitarrspel


vilket avslutade en jättetrevlig kväll som gjorde oss så här glada.


Kommer man ut till byarna så är det tämligen enkla förhållanden, men väldigt välskött. Ofta är trädgårdarna pyntade med planteringar i gamla bildäck. 

I byarna strövar grisar och höns fritt. Man ser även en hel del kor, men mjölken används inte, konstigt nog.


I den fina viken vid ön Vaka’eitu låg många båtar. När vi kom dit fick vi direkt besök av Åsa och Dan på Blå Ellinor. Åsa bjöd på himmelskt goda hembakade kanalbullar. Vilken njutning! I utbyte fick de en ny antenn till sin bärbara VHF. Win-win! Åsa tog initiativ till en gemensam sundowner på stranden, där alla seglare tog med egen dryck och något snacks. Jättetrevligt och många nya kontakter! Det visade sig att det fanns fler festligheter att ta del av för oss som låg i viken. På Vaka’eitu bor en familj. De arrangerar på lördagkvällar en ”Tongan feast” för 50 Paanga per person vid sitt hus. Egen dryck tog vi med. När vi kom in med våra jollar


möttes vi av doften av helgrillad gris 


och hela den lilla familjen höll på att bära fram olika rätter till bordet. Hur de fick till allt detta i sitt lilla hus, som är utan sötvatten och elektricitet, är beundransvärt. De berättade att dessa lördagsfester under några få månader var en viktig del av deras försörjning.


Det blev ännu en fantastisk kväll med familjen och seglare från olika håll. 


Kvällen avslutades med gitarrspel, sång och traditionell dans av familjen. Hur fint som helst!


Familjens svärdotter var gravid med sitt andra barn. Det första var sex månader och var hos släktingar i Tongatapu. Vi har med lite barnkläder som vår dotter skickat med och nu frågade vi om hon behövde några till sina barn. Mycket glad kom hon utpaddlande nästa morgon och fick lite barnkläder och schampo. Vi fick två goda papaya som utbyte.


Utanför viken ligger ett korallrev som är känt för att fortfarande ha en stor andel friska och vackra koraller. Dags för snorkling alltså! Enda kruxet var att man först behövde simma över revet till utsidan (om man inte tog jollen runt virka fyra sjömil). Vågorna bröt ordentligt på revet och rådet var att försöka ta sig över runt högvatten. Vi var ett tiotal snorklare som gav oss av. Ulla blev lite feg inför de brusande vågorna och vände tillbaka mot land, men Pelle och övriga tog sig över till utsidan av revet och fick njuta av fin snorkling.

Dagen efter lättade vi ankar, men så lätt var det inte. Ankarspelet pustade och stånkade och vi fick varva upp motorn för att ge lite extra energi. Det visade sig vara en JÄTTEKLUMP (typ 100 kilo) med korall som kilat fast sig ovanpå ankaret. Det tog en bra stund innan vi med list, fall och elwinschen lyckades få bort den. Under tiden fick vi sakta manövrera båten så vi inte gick på några grund. Pust!

Åter i stan besökte vi den omtalade drag show som är varje onsdagskväll. Sanslöst kul och publiken bidrar till showen genom att på olika sätt fresta med sedlar. Ingvar drogs med


och även Elisabet


En del var lite mer akrobatiska


Här pågår nu Vava’u Blue Water Festival. Uppvärmning i lördags på varvet med korvgrillning, musik och Tongas signaturdryck Kava. Ser läskig ut och ska enligt uppgift ha viss berusningseffekt, men Pelle kände inget.


Det stora samtalsämnet här är nu seglingen ner till Nya Zealand, som lär vara lite mer utmanande än det vi upplevt under tiden i Stilla havet. Anledningen är det pärlband av lågtryck-högtryck-lågtryck som i en ständig ström passerar Nya Zealand. Lågtrycken, som innehåller kraftiga vindar och höga vågor kommer oftast med 3-7 dagar mellanrum. Sträckan ner till Nya Zealand är cirka 1200 sjömil, vilket gör att man någon gång sannolikt behöver möta ett av dessa lågtryck. Att hitta ”rätt” väderfönster och ”rätt” mötesplats för lågtrycket är något som intresserar alla här. Oss också! En ytterligare variabel är att cyklonsäsongen officiellt börjar 1 november, även om det är sällsynt med cykloner tidigt på säsongen.

Vår plan är att mot slutet av veckan börja segla söderut till Ha’apai och Tongatapu. Vi håller samtidigt ett öga på ”väderfönstren”.

Niue, segling mot Tonga och en förlorad dag

Vi hade verkligen ingen tur med vädret under våra sex dagars vistelse på trivsamma Niue. De råkade sammanfalla med passage av ett av de många lågtryck som går österut från Nya Zealand. Två av dagarna regnade det och tre av dagarna var det riktigt mulet. Och här kan det verkligen regna! Under det ena regndygnet fick vi hela 80 millimeter regn. Tur att vår båt är vattentät! Pelle gjorde en blöt jolletur i regnet till Niue Telecom, som har öppet dygnet runt. Där köpte vi bästa wifi’t sen Curacao, som vi dessutom kunde nå från båten och som höll oss sysselsatta under regnandet. Vi hade hört mycket om den öppna och gungiga ankringsplatsen, men det var bara lite gung de första två dagarna och sen blev det alldeles lugnt. Eftersom det inte finns någon skyddad hamn så har man istället för brygga en kran, med vilken man hissar upp jollen och sen kör bort den på en vagn till jolleparkeringen. Fungerade överraskande smidigt.


Även lokala fiskebåtar använder detta system.

I huvudorten Alofi finns ganska välsorterade livsmedelsaffärer med varor mestadels från Nya Zealand och Australien. Nytt sortiment för oss och det var kul. I Alofi finns också en butik där vi som seglare vid två tillfällen per båt kunde handla tax free öl, vin och sprit i obegränsade mängder. Dags att fylla på förråden alltså!


I Alofi finns några små restauranger och denna blev inte bara vår favorit.


En supertrevlig turistinformation, hade hand om uthyrning av Niue Yacht Clubs bojar och massor av annat. Här överlämnar vi Arconaklubbens flagga för att hängas upp hos Niue Yacht Club.


Det kändes som tjejerna i turistbyrån hjälpte till med allt som vi besökare kunde behöva hjälp med. Både de och alla andra Niue-bor vi träffade var extremt glada, gulliga och hjälpsamma.

Vi hyrde bil (via turistbyrån förstås) ett par dagar, när regnet upphört och åkte tillsammans med Tuija och Ingvar runt ön. För att få köra bil på Niue krävs lokalt körkort. Det var snabbt ordnat och efter tio minuter och 22,5 NZ dollar så hade Pelle ett så här fint körkort, giltigt ett år.


Lilla Niue är bara sex och en halv mil i omkrets. Ön ligger 30-40 meter över havet och är flack och grön i inlandet och hela ön består av korallsten. Kusten stupar brant ner i det absolut kristallklara havet. Engelsmännen älskar ju begreppet ”gin clear” när de pratar om fint vatten och det passade verkligen här. Under vår biltur kunde vi se att detta är en avfolkningsbygd. Många har lämnat för arbete på Nya Zealand och otaliga var de hus som var övergivna och såg ut så här. 


På östra sidan var säkert 75 procent av husen i en av byarna tomma. Spöklikt!

På vår rundtur träffade vi på ett arbete för att en av byarna skulle få vatten och elektricitet. En häftig maskin grävde en kanal, under öronbedövande oväsen, där ledningarna lades ned.


Vi blev väldigt förvånade när vi träffade tullkillen som klarerat in oss, men han var ledig från jobbet för att hjälpa byn med grävandet.


Det finns många trevliga, inte så långa vandringarsleder som vi gick under våra dagar på biltur. 


De slutar ofta vid spektakulära grottor 


droppstensformationer


och andra häftiga korallformationer


Ett av de mer spektakulära vandringarna slutade med dessa vyer. Korallspiror i massor som kändes som gjorda för någon häftig filmmiljö.


Och en idyllisk liten sandoas bland klipporna, som man fick klättra ned till via en lång stege.


Angela och Reto, som vi lärde känna på Palmerston då vi var i samma familj, var lite spänstigare än oss och cyklade runt ön.


Hur var det då med valarna som stannar här med sina nya kalvar? Vi såg faktiskt färre valar här än på Palmerston, men en förmiddag kom en mamma och hennes kalv in i viken och låg och slappade bland båtarna en lång stund. Den här fina bilden tog Angela och Reto, vars båt She-San låg nära, men de blev genast tillsagda, för det var absolut inte tillåtet att interagera med valarna på egen hand.


I torsdags eftermiddag släppte vi vår boj och satte kurs mot kungariket Tonga och ögruppen Vava’u. Seglingen på 250 sjömil blev en vindfattig historia och långsam segling blandades med motorsegling och sen bara motorgång. Vi hade kontakt med She-San längs vägen och det är ju alltid trevligt med en båt inte alltför många sjömil bort. Strax innan vi kom till Tonga, på morgonen lördagen den 9 september, så passerade vi internationella datumlinjen som slingrar sig som en krokig orm mellan öländerna här omkring. Och vips, så var det istället morgon söndagen den 10 september! Lördagen hade vi helt sonika hoppat över när datumlinjen passerades och istället för att vara 13 timmar efter svensk sommartid så är vi nu 11 timmar före. Upplevelsen av tidsförskjutningen runt jorden har varit påtagtaglig under hela resan sen vi lämnade Las Palmas. Med vårt långsamma resande på havet upplever vi tydligt när klockan ska ställas om, dvs när morgnarna blir ”för mörka” och kvällarna ”för ljusa”.  

Det var härligt annorlunda att gå in i ögruppen Vava’u. En riktig skärgård med vackert gröna öar, alldeles platt vatten och mängder med fina ankringsplatser.


Vid  lunchtid på söndagen kunde vi efter tre månader äntligen höra Spray anropa oss på VHF. Så roligt! Det blev ett glatt återseende när vi ankrat hos dem i en fin vik en bit utanför staden Neiafu. 


Även den svenska båten Blå Ellinor var där.  Elisabet och Karl-Axel bjöd på egenfångad fiskmiddag ombord på Spray och vi fick öppna de medflugna och långseglade champagneflaskorna, eftersom Karl-Axel fyllt 60 år under tiden vi varit på skilda håll. 

Neiafu är en ”port of entry”, dvs man kan klarera in i landet Tonga där. Ingen arbetar på söndagar, så själva inklareringen fick vänta till måndagen, då vi gick in till inklareringskajen. Det blev en utdragen historia med tjänstemän och kvinnor från karantän, hälsomyndighet samt tull och immigration  på besök i båten. Många papper att fylla i, men alla var mycket trivsamma och speciellt tull/immigrations tjänsteman var mycket pratsam. Han hade även uniform med fin traditionell manskjol och höftskynke av pandalus.


Efter inklareringen var vi upp till stan för ett besök till bankomaten för att förse oss med Tongas valuta Paanga. I operatören Digicels butik köpte vi också mobilt internet innan vi gick ut och ankrade utanför stan. Neiafu är en riktig samlingsplats för seglarna som ägnat året åt att segla västerut från Panamakanalen eller USA och de flesta båtar har vi sett längs vägen.


Ett riktigt mysterium när vi närmade oss Tonga var att hela styrbord sida samt hela fördäck var täckt av något stänk som liknade kaffe med sump i. Vid inklareringen träffade vi ytterligare två båtar som råkat ut för samma sak. Många teorier lanserades, men just nu tror vi på valsprut.


Nu ser vi fram mot att utforska en ny spännande önation under några veckor.

Framme på Niue

Vi fick friska vindar det första dygnet och alla vi tre båtar som lämnade Palmerston på onsdagen seglade iväg med bara helt eller delvis utrullad genua. Vågorna var 3-3,5 meter och det blev förstås en hel del gung, men redan efter några timmar kom vågorna mer akterifrån och då blir det ju genast behagligare. Dag två hissade vi revad stor och spirad och revad genua, då vi tyckte vinden avtagit. Det var ett kortvarigt avtagande och sen surfade vi fram i 10-15 knop under några timmar innan vi bytte till att segla med bara två försegel under resten av eftermiddagen och natten mot fredagen. Det är faktiskt inte så behagligt med alltför hög fart i höga vågor, men åtminstone Pelle tyckte det var kul att leka en stund. Det är verkligen en stor skillnad att segla i havssjö mot platt skärgårdsvatten och speciellt om man samtidigt ska kunna sova, laga mat, äta och trivas flera dygn. Det är viktigt för orken och humöret att försöka skapa lite komfort under längre överseglingar. Sista dagen blev det behagling segling med vind runt 15-20 knop och snälla vågor runt två meter. Vid midnatt kunde vi förtöja vid en av mooringbojarna som finns utlagda. Stora och med reflextejp så var de lätta att hitta i mörkret. Dessutom hade vi hjälp av månljus. Vi hade kollat via radionätet Polynesian Magellan Net att lediga bojar fanns, annars hade vi inte vågat gå in på natten, då ankringen är svår här. Det hade varit en ovanligt ”salt” segling med spray från de stora vågorna och en och annan våg som skvätt in över oss, så innan vi gick och la oss så gjorde vi en snabbstädning både ute i sittbrunnen och inne i båten. Det blev också en sötvattensdusch för oss själva. Och så skulle ju klockorna ställas tillbaka en timme, så nu är vi 13 timmar efter svensk sommartid. Sen somnade vi gott!

Niue är en av världens minsta länder. Man har eget styre, men är i ”free association” med Nya Zealand, som ansvarar för försvar, utrikespolitik och visst bistånd med landets ekonomi. Niue-borna har Nya Zealändska pass och valutan är NZ dollar. För oss var tidigare Niue mest känt för internetdomänen .nu. Det bor bara cirka 1500 personer på denna ö (och i detta land), som är världens största korallö. Korallön är toppen på ett undervattensberg och det är brant djupt mot flera tusen meter direkt utanför kusten. Det finns ingen skyddad hamn här, utan man kan bara ligga bekvämt här vid vindar runt ost. Det är lite gung på ankringsplatsen nu när det blåser nordostlig vind, men helt ok även om några halkmattor i pentryt fått bli kvar efter överseglingen för att hindra att koppar och glas glider iväg.

När man åker iland med jollen finns ingen brygga, utan både lokala båtar och seglarnas jollar hissas upp på land med en kran. Väldigt speciellt!


Här är vi på väg att hissa ner vår jolle efter besök iland för inklarering och promenad i huvudorten Alofi. Det var också hög tid att fylla på förråden med lite frukt och grönt. För att inte tala om stt kunna slänga sopor från två veckor. På Palmerston kändes det inte läge att ta iland några sopor.

Ikväll har vi firat med lite champagne tillsammans med Tuija och Ingvar från Hakuna Matata II och Dan från canadensiska båten Vagabond som vi första gången träffade i Colombia. Anledningen till firandet är att vi under seglingen hit passerade 162 grader väst, vilket är 180 grader väster om Stockholm, där vi startade vår segling i juni 2015. Vi har alltså nu seglat ett halvt varv runt jordklotet. Värt lite champagne, tycker vi (förutom att champagne alltid är gott). Sen vi startade 2015 har vi seglat cirka 15000 sjömil. 

Hej då Palmerston!

Varma om hjärtat av den otroliga gästfrihet vi mötts av och med ett minne för livet lämnar vi idag Palmerston och seglar vidare mot mini-landet Niue. Dit är det knappt 400 sjömil och vi räknar med att vara framme på lördag morgon. Bilden är tagen från Loupans masttopp när vi gjorde riggcheck igår. Ser ni den smala blå rännan genom revet? Det är där Bob åker när han kommer ut och hämtar oss.

Livet på Palmerston Island

Tiden går snabbt även för oss långseglare. Nu har vi varit vid Palmerston i snart en vecka. Vår ursprungliga plan var att fortsätta de 350 sjömilen mot Niue i lördags, men prognoserna visade starka vindar och besvärlig sjö. Alternativen som alla vi seglare som ligger vid bojarna här övervägde redan i torsdags var, att antingen lämna Palmerston i stort sett direkt eller ligga kvar och vänta ut blåsvädret till mitten av veckan efter. En faktor i beslutet var också bedömningen av möjligheten att få en boj på Niue, som har svåra ankringsförhållanden, speciellt om det blåser på ordentligt. Vi hade hört på radionätet Polynesian Magellan Net att många båtar var på väg mot Niue och efter lite diskuterande bland oss seglare här på Palmerston bestämde sju av tio båtar sig för att stanna kvar och vänta ut vädret här. Lite fundersamma var vi ju, eftersom vi inte ligger innanför något rev, men så länge vind och vågor kommer från något kring ost så skulle det vara ok enligt de öbor vi konsulterade. Vi ligger utanför den gröna revringen strax norr om själva Palmerston Island (inte vid krysset).

Vi har otroligt nog legat väldigt bra, trots att det igår eftermiddag och under natten blåste 30-35 knop hela tiden. Vinden ven förstås rejält, men vi hade inget besvärande gung utan atollen gav oss bra sjölä. En båtgranne var nere med dykutrustning och inspekterade bojarna tidigare på dagen och det kändes bra.

Vädret bestäms till stor del av de hög- och lågtryck som kommer över Nya Zealand och sen vandrar österut. Den kraftiga vinden vi nu har kommer från ett högtryck på 1035 mbar som rör sig sakta österut söder om oss. Meterologerna säger att högtryck över 1030 mbar ger kulingvindar, vilket verkar stämma.

Dagarna här på Palmerston har varit intensivt sociala, med umgänge med öbor och seglare. Bob, vår värd på ön, kommer ut och hämtar oss med sin båt varje dag. Vägen genom den smala revpassagen är inget man är sugen på med egen jolle, då det är stark ström och vägen in mot land går som en snitslad bana mellan olika korallhuvuden. 

Redan i de ursprungliga regler som William Marsters skrev för ön så står att sjöfarare som besöker ön ska tas väl omhand och det gäller i allra högsta grad även idag. Det båtfolk som besökte ön var tidigare i stort sett den enda kontakt som fanns med omvärlden. Även idag verkar besöken från seglare vara ett uppskattat inslag, både socialt och för att seglarna bidrar med sina olika kunskaper och vad som finns ombord för att lösa olika problem och i största allmänhet förgylla tillvaron. Man betalar även 10 dollar per natt för bojarna, vilket ger lite inkomster. De behöver ju faktiskt kontanter för att köpa varor som sen fraktas ut med supplyskeppet 3-4 gånger per år. Och det kan ju vara kul med lite nya lekkamrater på ön. Här roar sig barnbarnet Henry med Harley.


Bob och hans fru Tepou har ”adopterat” fem båtbesättningar, så vi är 16 personer varje dag till lunch. I lördags fick de en ledig dag och vi båtbesättningar lagade olika maträtter ombord och tog iland. Sen tog alla grabbar tag i disken. Här lördagens lunchsällskap


Man är alltid välkommen att komma in och slå sig ned och prata hos olika familjer. En som verkligen är sällskaplig är Bill Marsters, som är vice borgmästare. 


Han bjuder på glass och kakor och många historier när man tittar förbi. Vi fick bland annat se kopia av brevväxlingen som William Marsters hade med drottningen i England när han tilldelades ägandet av ön efter att ha tillbringat många år här.


Vi blir utskjutsade igen vid 17-18-tiden. Bob vill inte åka med båten när det är mörkt och vi känner oss rätt nöjda efter allt sällskapsliv. Sen blir det en stillsam kväll ombord med en drink och lite valspaning innan det blir mörkt. De flesta dagar ser vi knölvalar som simmar förbi ganska nära. 


Under södra halvklotets sommar lever de i Antarktis, men under södra halvklotets vinter kommer de upp till varmare vatten och föder sina kalvar. I området härifrån och västerut hela vägen till Australien är det mycket vanligt att se dessa mäktiga djur. Niue lär vara en plats med många valar, så det ska bli spännande att komma dit. Här dyker den ner i djupet igen.


I söndags var det förstås kyrkdags igen. Här tillämpas strikt vilodag så inget arbete pågår på ön. Kyrka, mat och vila är det som gäller. Eftersom damerna skulle bära hatt så fick vi låna från Tepou. Alla seglare var väldans dåligt utrustade med just hattar. I kyrkan satt alla kvinnor på höger sida av gången och männen till vänster. Sången var stark och. imponerande, men inte lika vacker som i Franska Polynesien. Efter kyrkobesöket var det dags för fotografering av värdfamiljen i sina kyrkkläder, fast Henry hade varit blixtsnabb att byta om så hans fina skjorta får ni inte se.


Och här är vi alla i storfamiljen samlade.


Ett av de mera otippade inslagen här är att det är så väl fungerande internet. De får in internet via satellitlänk och sen har de ett mycket starkt wifi över hela ön, som även når ut till oss på båtarna. Imponerande! Man kan köpa 1,5 GB för 20 dollar. Här dottern Madeehia in action.

En annan otippad syn är vår värdfamilj i fleecetröjor. I våra hjärnor har det nog funnits en bild av att här alltid är varmt, men det är vinter på södra halvklotet och även om det inte på långa vägar liknar våra vintrar så tycker vi också det är svalt, speciellt nu när det blåser. På kvällarna har vi också haft långbyxor och tröja de senaste dagarna.

Sist en liten rättelse till förra blogginlägget: sen några år tillbaka har man bestämt att man till ”the council”, den grupp på sex personer som styr livet på ön, också kan ta in kvinnor om det är en kvinna som är näst äldst i släkten. Släktöverhuvud är dock fortfarande äldsta mannen, men man har diskuterat om även detta skulle ändras. Kanske någon gång i framtiden.

Allt väl ombord som ni säkert förstår!