Swinging Puerto Rico

Under vår vistelse på Puerto Rico har vi legat i Puerto del Rey marina. Det är Karibiens största marina med plats för cirka 1000 båtar. När man tittade längs bryggorna var det låååångt och man kunde ropa på VHF efter kostnadsfria golfbilar som körde på bryggorna och inom marinaområdet, vilket var bra när man hade mycket att bära.

Många mindre motorbåtar lagrades på det här sättet, i sk dry stack

Personalen på marinan var verkligen glada, trevliga och hjälpsamma, vilket också är det generella intrycket av alla människor vi mött här. En härlig blandning av karibien, spanien, amerika och något eget – lite mer swinging, helt enkelt.

På söndagen tog vi vår hyrbil och åkte upp på småvägarna i bergen. Här var riklig grönska och riktigt krokiga och backiga vägar.

Imponerande skog med bambu.

Det fanns få byar, men rätt mycket utspridd bebyggelse och det odlas en hel del på de branta kullarna. Något det fanns riktigt gott om var små barer och restauranger som låg längs vägen. Söndagar är en dag för trevligheter med familjen och det var riktigt folkliv på eftermiddagen med mycket musik och dans på i princip varenda ställe.

Vi stannade vid en bar och fick en enkel men god lunch. En engelsktalande barkund hjälpte oss entusiatiskt med att förklarade de olika rätterna.

Vi hade nytta av lite guidning eftersom det var spanska som gällde. Med lite god vilja så ordnar ju allt sig och god vilja finns det gott om här. Här är den trevliga ägaren och bartendern.

Efter ytterligare någon mil stötte vi på en söndagsfest med marknad, mat och förstås dans på flera ställen.

Vi hade ju ätit lunch redan, men njöt av salsa- och bachata och en maffigt serverad Virgin Colada.

På den lilla marknaden hittade vi också en fin hängmatta som vi ska lata oss i när vi kommer hem. Vi ska också lyssna på trevlig musik från resan som vi köpt av olika lokala musikhandlare (förlåt Stefan E!). Så här kan en sådan alldeles fantastisk musikhandel se ut.

Bilturen fortsatte, men vi kom inte många kilometer innan vi igen stötte på en bar/restaurang med musik och många parkerade bilar längs vägen. Vi blev nyfikna och slank in. Där spelades inte dansmusik, utan traditionell musik som kallas Jibaro och som berättar om landet och folkets strävan. Huvudinstrument i denna musik är en liten gitarr med 10 strängar, quattro. Quattro är Puerto Ricos nationalinstrument och en av männen i orkestern, Luis Perez, är en quattrospelare som är känd över hela världen fick vi senare veta.

Viktig också är ”the master second guitar”, här en alldeles fantastisk utövare som ackompanjerar quattrospelaren.

Vi blev överraskade av den uppmärksamhet som vi som besökare fick. De berättade att det var mycket sällan som turister stannade för att lyssna på musiken och vi fick ett litet tal från scenen, men det var också flera som kom fram och pratade med oss. Ulla fick också ett minne av form av ett armband som sångerskan Ewelyn hade tillverkat. Här sitter det fortfarande kvar på hennes vänstra handled.

Ja, vi var helt överväldigade av vänligheten och intresset när vi så småningom satte oss i bilen för att i mörkret köra tillbaka till marinan.

På måndagen styrde vi bilen mot Puerto Ricos huvudstad, San Juan, för att träna lite på stadsliv. San Juan är en riktig storstad och har dels en modern del och dels en äldre del, Old San Juan. Vi började i det moderna med att besöka det STORA shoppingcentret Plaza des Americas och Pelle fick njuta på West Marine (båttillbehör) och Best Buy (stor elektronikaffär) och Ulla på bland annat Macys. Senare på eftermiddagen åkte vi in till det mycket charmiga och trevliga Old San Juan och checkade in på hotell El Convento.

Här fick vi lite träning i ”normalt liv” med mjuka breda sängar, platt-TV, luftkonditionering mm.

Old San Juan har mängder med vackert renoverade historiska byggnader, både i stan och kring den gamla stadsmuren.

…

Det vimlade också av mysiga barer och små butiker. Efter att ha ätit lunch på en liten fransk-inspirerad bistro fick vi veta att på övervåningen hade Pedro Albizo Campo, en välkänd Puerto Ricansk frihetskämpe, bott och senare hållits i husarrest.

Den före detta lägenheten är nu en bar och vi var välkomna upp att titta på kulhål mm. Som vanligt här nere blev vår tänkta snabba titt en lång och trevlig stund, när bartendern blandade sin favoritdrink till oss och berättade om frihetskämpen och mycket annat intressant.

Här avnjuter vi resultatet, en äkta Peridot.

Under hela vår resa på sydligare breddgrader har vi träffat så otroligt många underbart hjälpsamma och trevliga människor. Vi hoppas verkligen att vi ska komma ihåg när vi kommer hem, hur mycket man som besökare uppskattar att värdlandets människor tar sig tid och delar med sig och att vi själva ska kunna göra det samma för besökare vi stöter på hemma. Här är det ingen som tvekar att gå ett kvarter extra för att visa vägen. Har vi hemma verkligen så bråttom som vi tror?

Puerto Rico blev en av våra favoriter och en ö vi gärna skulle återvända till på en 2-veckorssemester. Nu blev det fyra härliga dagar på Puerto Rico. Vi hade gärna stannat längre, men i måndags fick vi besked från Peters & May att Loupan hade möjlighet att komma med ett fraktfartyg som skulle lastas redan 29 april-1 maj på St Thomas i US Virgin Islands. Tidigare hade vi ett lastintervall 10-25 maj. Vi tackade ja till det och eftersom prognoserna lovade hårda vindar från torsdagen och en tid framöver så seglade vi till US Virgin Islands redan i onsdags för att vara säkra på att vi hinner göra de förberedelser som krävs innan lastningen.

Seglingen mellan Puerto Rico och St John var inte den bästa vi haft under resan, utan ganska stökig, med byig motvind, hög motsjö och motström. Dessutom flera squalls med starka vindar som vred ytterligare emot på våra kryssben. Det var skönt att fånga en boj när vi i regn och kolmörker kom fram till Mahu Bay på St John. Att det skulle bli motigt var väl inte helt oväntat, då det ju alltid blåser ostlig vind här och Atlanten ligger helt öppen.

Här är svenskkoloni med Osophine, Vagabond, Xavita, Emma och Loupan. Loupan, Vagabond och Vagabond väntar nu på hemtransport, Emma väntar på lämpliga vindar för att börja hemsegling mot Azorerna och Xavita ska så småningom lägga upp båten söderöver inför orkansäsongen. Igår var det sundowner för alla i kolonin i vår sittbrunn och ikväll går vi i land för gemensam middag.

Nu ska man väl lägga in en brasklapp och säga att många av transporterna får ändrade lastdatum, då företaget som sköter transporten köper upp ledigt däcksutrymme på olika lastfartyg. Osophines och Vagabonds transport till Medelhavet kommer att bli minst tre veckor sen. Ulla flyger hem den 29 april och Pelle har biljett bokad till den 4 maj. Blir det förseningar kommer Pelle att boka om sin biljett och stanna kvar tills båten är lastad. Fartyget som ska föra Loupan till Southampton heter Sampogracht och är just nu i Brasilien.

Vi stannar och njuter på St John några dagar till innan vi går över till St Thomas för att börja förberedelserna inför lastning och hemresor.

St John och Culebra

St John i US Virgin Islands var en riktigt positiv överraskning! Cirka två tredjedelar är naturreservat och här finns många fina ankringsvikar och ännu klarare vatten än tidigare.

Man har lagt ut bojar i många vikar för att förhindra ankring, som skadar bottnarna och därmed djurlivet. Det kostar 15 USD per natt att ligga vid bojarna och avgiften betalades på en liten flotte där pengarna lades i ett kuvert.

Vi gick till Francis Bay, där det var svenskkoloni med båtarna Osophine, Vagabond och Unicorn – alla ärrade långseglare med flera seglingsår här i Karibien. Här Anna-Karin och Håkan på Unicorn

Nästa kväll åt vi middag i land tillsammans med Nina och Pär på Osophine

och Vagabondarna Solweig och Bengt

Osophine och Vagabond kommer att, precis som vi, sätta sina båtar på fraktfartyg tillbaka till Europa, men för deras del går frakten till Medelhavet.

De öar som ingår i US Virgin Islands är gamla danska kolonier och såldes till USA så sent som 1917. På St John finns en hel del vandringsleder och en av dagarna tog vi en varm promenad till en gammal dansk sockerplantage. Promenaden började genom ett mangroveträsk.

På många ställen såg vi dessa bon eller är det någon växtparasit? Kanske någon av er bloggläsare vet?

Ska man vandra så ska man helst starta tidigt på morgonen innan det blir så varmt, men vi är lite långsamma på morgonen och då får man betala med lite extra svett. Som tur är kan man bada när man kommer tillbaka.

På promenaden upptäckte vi att bilarna här har ovanligt snygga registreringsskyltar. Kanske borde vi i Sveriga ha älgar?

Vi stannade två dagar i Francis Bay innan vi seglade vidare till Culebra i Spanish Virgin Islands (tidigare spanskt, men nu Puerto Ricanskt/amerikanskt).

Vi fick fin och ganska frisk medvind till Culebra och vi gick med full stor och spirad genua. På Culebra ankrade vi i Ensenada Honda, utanför den lilla staden Dewey. Här är spanska det officiella språket, även om de flesta vi träffade på pratade engelska också.

Här på amerikansk mark var det nya rutiner för inklarering och innan vi gick iland skulle vi ringa upp tullen och anmäla att vi kommit. Nästa dag fick vi ta oss till tullen vid den lilla flygplatsen och avsluta inklareringen hos resans trevligaste och mest hjälpsamma tullkvinna. Där fick vi också ett så kallat ”cruising permit” för USA, som gäller ett år. Om vi tolkat det hela rätt innebär det att vi inte längre personligen måste infinna oss hos tullen, utan kan klarera in per telefon och referera till vårt tillstånd, eftersom de nu har alla uppgifter om oss och båten lagrade centralt. Vi får se om vi förstått det hela rätt när vi kommer tillbaka till US Virgin Islands.

När vi skulle ankra upptäckte vi den holländska kompisbåten Gaia och vi fick ännu en trevlig kväll tillsammans, denna gång i vår sittbrunn.

Vi hyrde jeep för att se oss omkring på ön, som verkligen inte är stor.

Många hyrde istället golfbil.

Huvudattraktionen på den lilla sömniga ön verkar vara Playa Flamenco

En jättefin strand där det levdes avslappnat latinamerikanskt badliv.

Här fanns också rester i form av målade stridsvagnar från den tid då ön användes för amerikanska militära övningar.

….

Sista dagen på Culebra seglade den svenska långseglarbåten Jennifer med skeppare Lars Hässler och hans besättning in.

Vi fick en trevlig kväll med mycket seglingsprat på restaurang Dinghy Dock. Ett par i besättningen visade sig vara nästan grannar med oss hemma.

Igår, fredag, seglade vi vidare i svag medvind (usch!) till Puerto Rico och Puerto del Rey marina och nu känns det verkligen som vi är i en blandning mellan Spanien och USA. Idag har vi gjort sånt vi alltid gör när vi lägger till i en marina – tvättar kläder, sköljer av båten, slänger sopor, fyller vatten och njuter av att duscha med mycket vatten. Nu ska vi turista några dagar med hyrbil och hotellövernattning i San Juan.

St Barth, St Martin, Anguilla och BVI

Nu har vi varit på många ställen sen senaste ”riktiga” blogginlägget.

Den gamla svenska kolonin St Barth var nog det finaste och mest välpusade vi stött på här i Karibien. Här trivs diverse kändisar och annat förmöget folk, vilket återspeglades i utbudet av butiker och restauranger. Det var länge sedan vi såg en Louis Vuitton-butik och länge sedan vi såg varmrätter till det facila priset av 450 kronor. Det fanns mer humana butiker och restauranger också och det var lätt att trivas i Gustavia.

Alla gator hade dubbla namn, ett franskt och ett svenskt. Man verkar stolt över sin svenska historia och det fanns gott om små informationstavlor som berättade om svensktiden.

En dag hyrde vi bil tillsammans med Ruth och tog en tur runt ön. Ön är liten, så vi hann med alla vägar och ett par fina stränder. Fint överallt och här och där kunde man se ”spår” av öns popularitet, här bor den kände dansaren Nurejev.

Varje dag kom en strid ström av små flygplan och inflygningen var en av de mer spektakulära vi sett. Den här bilden är tagen från vår biltur och det kändes som landningsstället svischade över huvudet.

Större delen av tiden låg vi ankrade utanför Gustavia, vilket de flesta andra båtarna också gjorde.

Vi fick också äntligen tillfälle att återse våra favoritnorrmän på Hakuna Matata och det blev en riktigt lång lunch tillsammans.

Dagen innan vi skulle gå mot St Martin klarerade vi ut och gick till en jättevacker och stilla ankarvik, Anse de Colombier. Skönt, då det ibland var lite smågungigt utanför Gustavia.

Det var svag medvind vid överseglingen till St Martin, men vi kunde ändå segla större delen av vägen. Ön St Martin/Sint Marteen är delad mellan Frankrike och Holland. Vi gick till den franska delen i norr och ankrade tillsammans med Ruth i Baie de Marigot, utanför huvudstaden Marigot. St Martin/Sint Marteen var lite mer turistigt än tidigare öar varit, lite som Gran Canaria fast i Västindien och i miniformat. Här finns Karibiens största båttillbehörsaffär, Budget Marine, och en jolletur över Simpson Lagoon till Budget Marine på holländska sidan stod högt på agendan. Vi återvände till Frankrike och Loupan med jollen fylld av ”nyttigheter” och Ulla hade också hunnit klippa sig.

Dagen efter flyttade vi in till Marina Fort Louis för att under ett par dagar bunkra, tvätta, stuva om och städa inför Elisabets och Jannes ankomst. Svettdrivande verksamhet när det är varmt!

För bunkring kan vi varmt rekommendera den stora mataffären Le Grand Marche. Ett nöje som vanligt att bunkra på de franska öarna.

Så fort Elisabet och Janne anlänt klarerade vi ut och kastade loss för lunchankring och bad ute i Baie de Marigot.

Efter att ha vinkat till Ruth och Hakuna Matata satte vi kurs mot Anguilla och Road Bay dit det bara var en timmes segling. Här klarerade vi inte in, då vi planerade att fortsätta till British Virgin Islands (BVI) redan nästa morgon och vi satsade på att customs och immigration var stängda under tiden vi var där och det gick fint. Vi fick en fin kväll med rompunsch och middag med tårna i sanden och nästan fullmåne och stjärnklart när vi jollade ut till Loupan.

Anguilla är säkert värt ett betydligare längre stopp, men tidigt nästa morgon satte vi spinnakern och seglade de drygt 80 sjömilen mot BVI och Virgin Gorda, dit vi kom när mörkret föll.

Vi ankrade utanför Spanish Town och klarerade in och bunkrade lite mer nästa morgon innan vi seglade de få sjömilen upp till Gorda Sound där vi ankrade mellan öarna Prickly Pear och Saba Rock. Fint!

Det var utlovat svaga vindar ytterligare någon dag så vi passade på att segla upp till Anegada, som vi nämnde i påskhälsningen. Det är relativt oskyddad ankring så det krävs måttliga vindar för att ligga där. Vi försökte först gå in till huvudankringsplatsen, men gick på i sanden på vägen in. Eftersom vädret var stillsamt, ankrade vi istället vid den mer utsatta Pomato Point, vilket var helt OK.

Den sista dagen var ganska gungig och vi lämnade vid 16-tiden.

Nästa stopp blev Marina Cay där vi ankrade i mörker, kuling och regn (brrr, det är vi inte vana vid!). Det var ett riktigt blåshål, så vi seglade vidare till ön Jost Van Dyke/Great Harbour nästa förmiddag utan att ha varit i land.

Ön Jost Van Dyke har fått sitt namn efter en holländsk pirat och är en liten sömnig ö med en sandig bygata och fina stränder. Här tog vi en boj, då det kändes lite trångt att ankra. I många vikar med begränsad plats ligger sk mooringbojar och det gör att ankringsutrymmet blir litet. Så länge man vet att bojarna underhålls alternativt att man själv dyker för att kolla så är det ett bekvämt alternativ till ankring, fast inte lika billigt.

Vi fortsatte semesterseglandet nästa dag och gick till Norman Island och viken The Bight. Vädret var fortfarande med våra ögon ”dåligt”, dvs regnskurar och ordentligt blåsigt. Vi tyckte till och med att det var lite kyligt, men vi tog fram termometern och det var fortfarande 26 grader sent på kvällen. Misstänker att det kommer att kännas kylslaget hemma. Elisabet och Jannes sista dag blev solig så vi kunde snorkla runt Treasure Point. När vi kom tillbaka till Loupan efter snorkling och lunch kom plötsligt en charterbåt drivande rakt mot oss i den friska vinden och hakade till sist fast med sitt stävankare i vårt mantåg, trots kämpainsats från Elisabet och Janne. Båten hade slarvat med förtöjningen i sin boj och lossnat. Besättningen var inne i båten och märkte inget förrän det blev skrik runt omkring dem. Incidenten slutade med två krökta mantågsstöttor för vår del och affären gjordes upp på bästa seglarvis: vi räknade ut ersättningspriset från Budget Marines katalog och eftersom de saknade kontanter så betalade de vår krognota på kvällen istället. Smidigt!

Charterbesättningen trodde att bojen gått sönder, men Janne tog en simtur och konstaterade att den var hel. Samtidigt kom en katamaran in mot bojen och Janne som blir pensionär om några veckor passade på att prova en alternativ karriär som mooring-boy.

Se vilken elegant stil!

Vi gick nästa morgon till Tortola och marinan Nanny Cay där Elisabet och Janne tog taxi till flygplatsen och vi köpte nya mantågsstöttor, tvättade av båten, bunkrade vatten mm. Fin skyddad marina med toppduschar och pool, men det var olidligt varmt, eftersom det var så vindstilla i hamnen.

På kvällen såg vi den här märkliga sk havssnigeln i vattnet bredvid båten. Den var ca 25 cm lång. Här fotograferad i skenet från en ficklampa.

Nästa förmiddag fick vi kontakt med Ostrea, den holländska båt som vi träffade första gången på Lanzarote och de föreslog vi skulle komma upp till Jost Van Dyke för en eftermiddag och kväll tillsammans. Det är korta avstånd här, så knappt två timmar senare var vi tillbaka på Jost Van Dyke och fick en trevlig eftermiddag på stranden i White Bay.

Lång och sen middag blev det sen på Foxy’s med Ostrea och Gaia, en annan holländsk båt.

Dagen efter seglade de vidare mot Spanish Virgin Islands och Puerto Rico och vi seglade ner till Soper’s Hole där vi ligger vid en boj. Mysig liten marinaby finns i land.

Idag fick vi trevligt besök av en delfinmamma och hennes barn i hamnen.

Härifrån går färja till ön St John, som tillhör US Virgin Islands. Vi tog färjan idag, efter att via nätet skaffat sk ESTA, som gör att man med offentliga transporter får komma till USA. Däremot får man inte komma med egen båt på ESTA. När vi passerat Immigration på St John så hade vi fått ett tremånaders VISA instämplat i passet och kan besöka de amerikanska öarna med Loupan. Enkelt och bra om man inte sedan tidigare har skaffat ett VISA hemmavid!

Om vi kort ska sammanfatta våra intryck av BVI, så är det väldigt likt skärgårdssegling med många öar och tätt mellan öar och vikar. Omväxlande vikar som liknar naturhamnar (men det finns nästan alltid en restaurang eller bar) och ganska turistiga ställen. Fint vatten och många möjligheter till snorkling. Eftersom vi ö-hoppat flitigt har vi haft lite mindre möjlighet att känna in den lokala atmosfären än tidigare. Vi tänker att BVI och USVI säkert är bra om man chartrar båt för ett par veckor, eftersom det är skyddade vatten och korta distanser och mjlighet till många vattenaktiviteter. På St John ska det också finnas många vandringsleder.

Imorgon tänker vi lämna BVI och gå över till St John och utnyttja våra färska visumstämplar. Har just haft sms-kontakt med Nina och Pär på Osophine och vi ska ses i Francis Bay. Sen planerar vi att segla till Culebra i Spanish Virgin Islands (amerikanskt trots namnet) cirka 35 sjömil västerut och vidare till Puerto Rico. Det blir motvind tillbaka hit, men det ska vi väl fixa.

Åtta dagar i Karibien

Elisabet och Janne gästbloggar och har bett oss publicera nedanstående nu när de har lämnat skutan:

Nu har Elisabet och jag haft den fantastiska förmånen att få segla med allas våra långseglare i åtta dagar.

Först måste vi kommentera Ulla och Pelle för att ni där hemma skall känna er lugna. De är de samma. Trevliga, glada och gästfria. Man märker inga tecken på att de slitit på varandra under många månader. Möjligen har de fått till sig något av ”Island Time” och då ser man ut så här.

Om ni undrar hur de ser ut när de bloggar så framgår det av bilden nedan.

De har inte tappat lusten till livets goda vilket framgår av nästa bild.

De är mycket erfarna långseglare och sköter allt till punkt och pricka. Loupan ser i princip ny ut och har inte blivit bedagad av salt och sol.

Här ser ni sköljd frukt för att det inte skall bli kackerlacksbarn i båten.

Nu till lite intryck från två som seglat i första hand på östkusten i många år.

Vi har seglat varje dag och provat de flesta segelsättningar och bogar. Den längsta etappen var över till Virgin Islands arkipelagen. Det blev behagliga 80 nm. Sedan har det varit måttliga hopp om ca 20 nm.

Vi har haft en tjurig dag med regn då och då, motvind upp till 13 meter/sekund och ankring i full vind. Med östersjö-ögon är detta en mardröm med flies och sjöställ, men inte här. När luften är 26 grader varm och vattnet lika varmt så känns allt bara skönt. Lite våta kläder torkar blixtsnabbt och ett saneringsdopp i havet är varmt och behagligt. Ingen knottrig hud alls.

På östkusten är det lävik som gäller. Kan ni tänka er vad vi tänkte när Ulla och Pelle valde denna ankringsplats för att lämna båten för en dagsutflykt.

Det är Afrika nästa, så särskilt mycket lä blev det inte. Vi behöver väl inte kommentera att allt fungerade utmärkt och båten låg kvar.

Maten är ibland överraskande. Hummer är hemma en delikatess som man inte blir särskilt mätt på. Hummern på bilden var jättegod och vi blev proppmätta av att bara äta hummerköttet.

Nu blir det flyg från Beef Island vid Tortola och vad kan vara bättre som avslutning än en lång snorklingstur, champagne på båten och middag på strandkrog.

Stort tack från oss !!!