Orkneyöarna

Nu har vi varit här på Orkneyöarna nästan en vecka och hunnit se oss omkring lite. Redan första dagens eftermiddag tog Janne och Elisabet oss i sin hyrbil för att bese standing stones vid Stenness och utgrävningar av Ness of Bodgars. Vinden ven och regnet piskade oss när vi beundrade de historiska landmärkena. Här har det dock slutat.

Vädret här på Orkneyöarna har precis som i Sverige varit riktigt uselt hela sommaren, men vi har efter första dagen haft en sagolik tur och bara haft enstaka regntimmar och en hel del sol. Men det är rejält kylslaget, bara 10-12 grader både i luften och vattnet. Lägg till den alltid närvarande vinden så förstår ni att fleecen är i flitig användning och värmaren går mest hela tiden.Efter första dagens lunch och utflykt flyttade Elisabet och Janne, med sin Wikipedia, in i båten för att segla med oss en tid.

På onsdagen sken solen och vi tog bil och åkte mot södra delen av Orkney, South Ronaldsoy. Där tog vi en promenad längs klippkanten och åt lunch på en fiskrestaurang högt belägen med utsikt mot Pentland Firth, som är en av de passager i världen som har de starkaste tidvattenströmmarna. Upp till 12 knop och får man då hård vind mot strömmen så bildas farligt stora vågor och andra våg- och virvelfenomen.

Resten av dagen utforskade vi den lilla staden Kirkwall, som är Orkneyöarnas största stad och centrum. Pelle besökte Wireless museem, men dit fick han gå ensam. Bilden visar hur den första radarstationen som kom i operativt bruk under andra världskriget såg ut. Pelle var imponerad!

Nästa dag kastade vi loss vid 7-tiden för att få så förmånliga tidvattenströmmar som möjligt på vår segling mot ön Westray, som ligger långt norrut bland Orkneyöarna. Vi hade fin slör och toppenbra strömförhållanden, så innan vi visste ordet av var vi framme vid den lilla marinan i byn Pierowall. Sista 20 minuterna kom regn och kuling upp till 17 meter per sekund och i den lilla trånga hamnen fick vi snabbt sikta på en Najad och lägga oss utanpå den till deras stora fasa till en början, men vi blev snabbt vänner. Inte helt optimalt, då vinden under några timmar låg rakt in i sidan och tryckte oss och Najaden ordentligt. Vi fick lägga två spring tvärs över hamnen för att minska trycket på Najaden innanför.

Westray är ö med cirka 600 invånare. Här arbetar man med boskapsskötsel och överallt i det böljande landskapet gick kor och betade.

Den andra stora näringen är förstås fiske och de ganska små fiskebåtarna gick i skytteltrafik i hamnen och lastade av hummer, krabbor och fisk. Eftersom Elisabet fyllde år den här dagen hade vi kontaktet en av hummerfiskarna, George, per telefon från Kirkwall och beställt hummer. Geordie kom ner med dem till båten strax efter att vi lagt till och vi kunde senare på kvällen njuta av dem.

Fyra superfärska nykokta 0,5-kilos hummrar kostade 35 pund – ett fantastiskt pris, tyckte vi.

Elisabet och Ulla blev inbjudna till Geordie och hans svärdotter när de passerade under en promenad och fick beundra alla de humrar som väntade på att säljas och transporteras till andra delar av världen. Många var blåa, vilket tyder på att de levt på djupt vatten. När Pelle och Janne senare passerade Geordie så fick de som gåva fyra nykokta krabbor. Fantastiskt fina kunde vi konstatera när vi åt dem dagen efter.

Fredagen bjöd på sol igen och vi åkte alla fyra ut på cykeltur till Noup Head, en hög klippa med fyr, häckande fåglar och fina vyer. Det blev en cykeltur på ungefär två mil genom det böljande landskapet. Generellt så är här mycket grönt och många vackra och vilsamma vyer. Inga träd växer här på grund av det blåsiga och tuffa klimatet, men det är grönt och frodigt gräs med massor av tusensköna och smörblommor överallt. Här några av alla vackra vyer.

image032

image033

Dagen avslutades på Pierowalls enda hotell och i deras restaurang åt vi en god middag.

När vi cyklade hem sken solens sista strålar.

På lördagen gick vi vidare ner till Stromness på Mainland, som är näst största staden här (pytteliten). Mysig gammal bebyggelse, som verkar vårdas väl. Igår kväll lagade gourmetkockarna Janne och Pelle mat i Loupans utekök. De var kalla när de kom in, maten var varm.

Idag söndag var det lugnt och stilla när vi promenerade till museet.

Om vi fyra summerar våra intryck från Orkneyöarna så är det exceptionellt vänliga människor, grönt och vackert böljande, fina skaldjur och krabbfrossa, starka kopplingar till skandinaviska vikingar syns överallt så vi känner oss hemma. Kallt, men vi tycker vi haft tur med vädret! Och som Guide Michelin säger ”väl värt en omväg”.

Idag har vi bunkrat och förberett oss för att imorgon bitti segla mot Stornoway, på ön Lewis i yttre Hebriderna. Det blir en segling på cirka 110 sjömil och vi räknar med att komma fram under natten till tisdag. Vi verkar vara inne i en längre period med måttliga vindar mellan ost och nord, så det gäller att passa på att flytta sig västerut, vilket kan vara svårt med de vindar mellan väst och sydväst som normalt råder.

Framme på Orkneyöarna

Den friska sydostliga vinden som vi väntade på kom på sena eftermiddagen och vi fick fin slör och kunde göra god fart. Senare på kvällen tog vi ner storseglet och gick bara med förseglet då det var ordentlig vind och mycket sjö som byggts upp. Vi gjorde god fart på 7-8 knop ändå och vi ville inte komma för tidigt till inloppet mot Orkneyöarna och på så sätt passa så vi hade tidvattenströmmarna med oss in mot Kirkwall. Vi kunde se den starka fyren på Auskerry blinka hoppfullt under morgonnatten. De sista sjömilen hade vi rejäl dimma, som lättade när vi närmade oss land så vi fick se de gröna öarna och sen blev till en dimmvägg när vi skulle in genom hamnpirens öppning, men det gick fint med radar och plotter. Nöjda, glada och trötta kunde vi lägga till, äta ordentlig frukost och duscha innan vi la oss för att sova några timmar.

Sen var det dags för publunch med våra vänner Elisabet och Janne som flugit till Orkneyöarna och hade väntat på oss sen i fredags. De hade hunnit turista ordentligt i väntan på att vi äntligen skulle få lämpliga vindar att ta oss över, men så där kan det vara när man ska träffa seglare. Vädret bestämmer.

Idag har vi hyrt bil och ska åka runt här på huvudön, Mainland för att kanske redan i morgon segla mot ön Westray lite norröver.

På väg mot Orkney -dygn 1

Vi lämnade Tananger vid 14-tiden på söndagen och kände oss ganska väl rustade för översegling – diesel- och vattentankarna fyllda, förseglet bytt till vårt högt skurna långseglarsegel (G3, Hydranet), grabbagen påfylld med vakuumpackade pass, kreditkort, kontaktinformation till Pantaenius, satellittelefon och handhållna VHFn. Dessutom mat i både kyl och våra magar.
Vi har så här långt haft lite blandade förhållande med fin segling under eftermiddagen och delar av natten, men det har också varit långa perioder med alltför svag vind i förhållande till dyningarna här ute. Svårt att få seglen att stå och då har vår Yanmar fått träda in. Efter nattens vakter, då det var kyligt, men inte så kallt som vi kanske trodde, så har vi nu sol och nästan lite värme. Under natten och morgonen har vi kunnat njuta av ganska många olje- och gasplattformar som vi passerat. Verkligen udda skapelser och arbetsplatser ute i det vackert turkosblå havet.
Pelle har gjort stordåd under förmiddagen och dels tagit bort lite saltvatten under durkarna, som vi upptäckte i morse. Med all sannolikhet kom det in via ventiler i aktern när vi låg ”ankrade” med aktern mot vind och ganska grov och ibland översköljande sjö i fiskegarnet. Dessutom verkar kylen ha fått ”räkspill” när vi åt norska räkor i Tananger, men även det är nu borta.
Medan vi pysslar och Yanmar jobbar, så ser vi fram mot den friska sydostliga vind som är utlovad till eftermiddagen och som förhoppningsvis ska föra oss till Kirkwall under kommande natt. Allt väl ombord!

Fast i norska fiskegarn

Efter tre sommarsoliga dagar i Kristiansand så kom äntligen en vindprognos som inte visade västliga kulingvindar runt Lindesnes, som är Norges sydligaste punkt och ett ökänt väderutsatt område med starka vindar och svår sjö. På torsdagen kryssade vi därför vidare till Mandal i ganska stampig sjö för att vara i bra postion för att utnyttja en dags ostliga och sydostliga vindar, vilket var utlovat till fredagen. Vårt mål för fredagen var Tananger, nära Stavanger, cirka 100 sjömil bort. En bra utgångspunkt för översegling till Orkneyöarna, då sträckan är kortast möjliga, vilket inte är så dumt denna trickiga vädersommar.

På fredagen steg vi upp tidigt och kunde passera Lindesnes i lätta vindar under morgonen.

Vi satte segel direkt efter och fick fin undanvindssegling med sol och medström. Det är vackert att segla längs den norska kusten, här Lista fyr.

Under eftermiddagen mulnade det och strömmen vände emot och strax söder om Järens rev bestämde vi oss för att ta ned seglen, då vinden var för svag i förhållande till de vågor som bildats under dagen och dessutom spöregnade det. När vi rullat in förseglet gör båten en kraftig gir och vi tror att vi fått något problem med autopiloten. När vi sedan startar motorn hör vi konstigt ljud och vibrationer och vi stänger av den direkt. Vi förstod att vi fått något i propellern och startade därför igen och backade försiktigt, vilket gick bra och vi tänkte att problemet var löst. Vi gick sen upp mot vinden och tog ner storseglet, men då blev det stopp och vi var fast på riktigt. Båten la sig med aktern mot vinden och vi kunde se en grov lina komma ut från vår akter ganska djupt ner i vattnet och vi låg helt stilla. Efter en stunds funderande insåg vi att detta var inget vi kunde åtgärda på egen hand, speciellt som sjön var ganska grov. Det blev ett VHF-anrop till Rogaland Radio, som ordnade så att en båt från Reddningsselskapet skickades ut till oss från Egersund. Den skulle komma efter en timme.

Ulla hade säkerhetsutbildningens råd klingande i öronen att det bästa för säkerheten är att besättningen är varm, torr och mätt så vi passade på att äta lite Felix gulaschsoppa och byta till torra handskar och stövlar medan vi väntade och så hann vi skicka lite glada sms och göra några Facebook-uppdateringar kring vår situation. Tack för uppmuntrande tillrop!

Punktligt kom sedan Reddningsselskapets båt Kristian Gerhard Jebsen med tre trevliga och handligskraftiga gutter ombord.

De började först med att försöka få tag på den grova lina som vi satt förankrade i genom att kasta en fångstdragg och på så sätt fiska upp linan. Det lyckades och efter mycket slit lyckade de också skära av den så vi flöt fria.

Däremot var det inte läge att starta motorn eftersom linan runt propellern också måste bort och en dykare måste ner och fixa det. De hade dykutrustning ombord, men eftersom sjön var så grov så kunde de inte dyka på plats, utan de tog oss på släp mot Tananger. När vi var inne på lugnare vatten, så föreslog de att de skulle dyka för att ta bort linan och sedan skulle vi kunna ta oss för egen maskin de sista sjömilen om inget var skadat. Det tyckte vi lät som en bra ide’ och en av killarna hoppade i full dykarmundering med lampor och kamera för att kunna jobba i mörkret och dokumentera.

Det tog inte många minuter innan han kom upp igen med linan som legat runt propellern och också en stor boj. Vi hade alltså i samband med segelnedtagningen missat en utmärkning för ett större fiskegarn och gått rakt över bojen. Inte bra, men lätt hänt när fokus är på segelnedtagningen och bojarna är lätta att missa i den grova sjön. Här är en bild som dykaren tog och som vi fick mailad till oss idag.

Vi fick sen provköra lite och kunde glada och tacksamma vinka till våra hjältar och i ihållande regn och åska ta oss de sista sjömilen till Tananger, där vi la till kl 00.30 på natten. Gissa om det var skönt med en varm dusch och ett stärkande glas innan vi somnade och sov gott till långt in på förmiddagen.

Idag har vinden ylat i riggen och regnet smattrat mest hela dagen. Vi har tagit en promenad och det är ett lite udda samhälle: tittar man åt ena hållet så är det som ett typiskt kustsamhälle på svenska västkusten med fiskebåtar och vita trähus som klättrar bland klipporna och tittar man åt andra hållet är det en stor hamn och industriområde för oljeindustrin.

Vi hoppas vi kan starta överseglingen till Orkney imorgon när sjön börjat lägga sig efter dagens blåsande. Vi har varit till affären och bunkrat och vi har också lagat mat så det bara ska vara att värma. Vindprognoserna ser OK ut. Inte helt ideal vindriktning, men måttlig vindstyrka, så vi gör ett försök. Vi tror det blir kallt, Ursuitdräkt på! Känns svårt att hitta det ideala läget denna sommar. Här ses Ulla spänt lyssna på VHF väderprognos från Rogaland Radio under fredagen iklädd typisk sommarmundering..

Änglar finns!

Gasol är en stor fråga för många långseglare. Anledningen är att i stort sett alla länder har egna standarder för kopplingar och flaskor. Eftersom vi hade missat att se till att våra två femkilos gasolflaskor var fyllda innan vi lämnade Sverige, så kände vi ett stort behov att få det fixat så snart som möjligt. Efter lite googlande så hittade vi i måndags hoppingivande information på företaget Fogas hemsida – nämligen att AGA slutit ett avtal med ett antal länder, bland annat Norge, om utbyte av PC5-flaskor, som är just det vi har. Vi var alltså fyllda av hopp i måndags förmiddag när vi promenerade ut i Kristiansand för att besöka de företag som stod listade som möjliga utbytesplatser. Efter många besök hos olika företag kunde vi konstatera att det inte alls gick att byta till nya fyllda flaskor. I så fall fick vi köpa nya norska, men då fungerar ju inte våra kopplingar. En bra sak med gasolletandet var dock att vi fick ordentlig sightseeing i Kristiansand med omnejd.

Då försökte vi hitta någon som kunde fylla våra flaskor och det finns ett företag som heter LPG Norge som gör sånt. Via nätet såg vi att vi då behövde ta oss till Arendal och vi började fundera på att hyra bil. I morse fick vi telefonkontakt med LPG Norge som berättade att verksamheten i Arendal inte längre fanns, utan den hade flyttat till Kristiansand och de skulle kunna fylla våra flaskor. Bingo! Vi fick adressen och spände fast varsin gasolflaska på pakethållaren och cyklade iväg till den angivna adressen, som låg cirka fem kilometer bort. Sista kilometern var en rejält brant uppförsbacke och vi var rätt svettiga och andfådda när vi kom fram till adressen, som låg i ett villaområde med fantastisk utsikt över Kristiansand och skärgården utanför. När vi ringde på öppnade en vänlig kvinna, som berättade att här fanns ingen gaspåfyllning hos Sörgas, utan det här var enmansföretagarens hemadress och den trevliga damen hyrde ut nedervåningen i villan till honom och där var också företaget registrerat. Själva gaspåfyllningen hos företaget Sörgas låg 12 kilometer därifrån i industriområdet Sörlandsparken utanför stan. Lite matta blev vi! Då visade det sig att kvinnan, som heter Jorunn Endresen, var en ängel!

Hon hade ledig dag och erbjöd sig att skjutsa oss, våra cyklar och gasflaskorna till Sörgas påfyllnadsställe.

Vi tackade förstås tacksamt ja till detta erbjudande och en stund senare kunde vi skaka hand med Valentin på Sörgas och få våra flaskor fyllda i ett nafs och till ett rekordlågt pris, 269 Nkr tillsammans.

Jorunn skjutsade oss sedan tillbaka till marinan och vi kunde glada lasta ombord våra flaskor och njuta av lunch och en kall öl. Till och med Ulla tyckte det var gott med öl i solen.

Vi har haft en riktigt fin sommardag här och kunde avsluta dagen med ett musik, folkliv och en god middag utomhus. Nu går dock värmaren för fullt och det är riktigt kyligt med kalla och friska vindar.

Imorgon tar vi oss vidare längs Sörlandet.

Vi har lämnat Sverige

Det blev en lite längre vistelse i Torekov än vi från början tänkt. Vi fick några trevliga dagar då vi umgicks med Sofia, Simon och Wilmer, men vi hann också vara på grillkväll med Ullas brorsdotter Jessica med familj. Här har Wilmer kommit till Hamnkrogen, vårt favorithak i Torekov.

Sen fick vi väldigt hårda vindar från väst och nordväst som gjorde att vi blev kvar. I tre dagar ylade det i riggarna och båten krängde ordentligt i hamnen då vindstyrkan låg på konstant på 15-18 m/s och mer i byarna. Som mest visade vindmätaren på 22 m/s. Både vackert och vresigt såg havet ut och badbryggan i Torekov var tämligen tom, då det var himla kyligt också..

I väntan på bättre förhållanden fick vi tillfälle att träffa Maarit och Dick på S/Y Maverick, en annan av årets avseglare från Oceanseglingsklubben, som också väntade ut kulingen i Torekov. De kom in kvällen innan blåsten började och Ulla kommenterade att ”den här båten ser långseglaraktig ut”.

Nästa dag så visade det sig vara precis så. Kul med alla dessa oväntade möten! Här är Maarit seglingsklar för ny etapp.

Vi fick också en snabb träff med Edward, som blir en i besättningen över Atlanten.

På lördag förmiddag var det mycket båtrörelser i hamnen, eftersom alla var sugna på att ge sig iväg efter alla blåsdagar. Vi lämnade Torekov vid halv elva-tiden med lite obestämt mål: vi seglar norrut/västerut så länge vi har lust. Vinden var väst-nordvästlig så vi började gå norrut med fin segling ända fram till ganska sent på kvällen. Prognoserna talade om vindvridning mot väst och sedan mot sydväst, så vi funderade på Skagen eller eventuellt sydvästra Norge för att skaffa oss en bra utgångspunkt inför seglingen till Orkneyöarna. Efter lördagens fina segling vred och trixade vinden under kvällen för att till sist somna sött till natten. En vacker solnedgång fick vi.

Vi fortsatte utan vind under natten förbi Skagen för motor och satte på morgonen kurs mot Norge och Kristiansand och Ulla fick för första gången denna resa hissa artighetsflagga. Alltid lika roligt!

Det blev en blandning av bra segling, långsam segling och motorgång innan vi kom till Kristiansand vid 19-tiden på söndagskvällen. Det känns skönt att vi nu har kommit så långt så vi lämnat Sverige och att vi fått en vettig position för att vänta på ett lämpligt väderfönster för att ta oss över till Orkneyöarna. Väldigt bra också att få tillfälle att träna lite på nattsegling, vaktrutiner och annat som kommer när man seglar länge. Det firade vi med champagne från Sofia och Simon när vi lagt till och efter både champagne, dusch och middag så somnade vi blixtsnabbt. Disken stod snällt och väntade när vi vaknade i morse.

Idag har vi haft en skön dag i Kristiansand, som är en trevlig liten stad. Vi har invigt våra nya cyklar och Ulla har besökt apoteket och laddat med massor av Marzine, favoriten bland sjösjuketabletter, för eventuella framtida behov. Ännu så länge har ingen sjösjuka varit i farten dock. Vi har också upptäckt att vi har gjort en miss när det gäller gasolen och inte haft flaskorna fyllda när vi lämnade Sverige, så en del av dagen har gått åt till att försöka lista ut hur vi ska få våra PC5-flaskor fyllda. Vi konstaterar att det är en välbekant del av långseglarlivet: att lösa olika oväntade problem. Man får anledning att prata med många i alla fall för att få råd och tips. Vi har också spanat på väder för att försöka hitta fönstret för seglingen till Orkneyöarna. Det är kanske inte det lättaste denna sommar med lågtrycken på ett pärlband från väster. Flitiga studier av grib-filer pågår och vi får se vad vi hittar på. Att kunna vänta är också en långseglarkonst!

Vilken tur vi haft!

Vi lämnade Harstena tidigt på tisdagsmorgonen. Måndagen hade vi ägnat åt sovmorgon och båtpyssel. Målet var Kalmar och vi kunde lägga till strax före midnatt efter en dag med mestadels sol och segling blandat med motorgång på grund av svaga vindar. Sen var det dags för ”liggedag” igen, då vi hade samlat en del återstående ärenden, t ex behövde v hämta ut recept på apoteket, skaffat ny gasregulator och lite annat hos Thermoprodukter som huserar i Kalmar. Vi hade den enastående turen att hamna bredvid en engelsk båt, S/Y Tutti Boni, med tre trevliga herrar och en skeppare som tillbringat tre säsonger på Orkneyöarna och kunde ge oss en del tips och kontaktperson där. I gengäld fick han vår Arholma-Landsort, som vi inte tror vi kommer att behöva på ett tag.

Både tur och och otur hade vi när Pelle tappade sitt kreditkort i vattnet på drygt fem meters djup när han skulle betala hamnavgiften. Efter lite funderande tog vi kontakt med en dykfirma för att se om kortet kunde räddas. Känns ju rätt viktigt att ha flera alternativ när vi kommer lite längre bort från Sverige.

Gissa om vi var glada när det guldglänsande kortet dök upp i händerna på Jessica från Octopus dykshop! Vi har provat det med lyckat resultat också så det var väl värt att bli 750 kr fattigare, vilket var vad dyket kostade.

Nästa dag seglade och motorerade vi ner till Utklippan och fick en toppenkväll med sol, värme och överraskande få båtar i hamnen. Har alla åkt på chartersemester? Tiderna förändras också på Utklippan och där fanns en automat istället för hamnvärd för hamnavgiften, fyren var inte igång och inget vandrarhem heller.

Flitigt fortsatte vi vidare nästa morgon för att korsa Hanöbukten. Väldigt behagliga förhållanden, men vinden tog slut strax före Sandhammaren och vi kom för motor till Falsterbokanalen före midnatt och hittade en privat brygga där en sent vaken ortsbo erbjöd oss att ligga över natten i väntan på broöppning nästa morgon. Lite trötta var vi när vi gick under bron vid 7-tiden på lördag morgon, men efter morgondopp (Ulla) och frukost på trevliga Annas bageri, så vaknade livsandarna och för första gången på vår soliga segling hemifrån så blev det också VARMT på riktigt. Dags at montera biminin alltså!

Vid lunchtid lämnade vi Höllviken och gick för motor uppför ett absolut spegelblankt Öresund. Bro-whiskey blev det förstås under Öresundsbron och pelarna verkligen speglade sig i det stilla vattnet.

Vi tog paus i Helsingborg över kvällen där vi träffade Anna-Karin och Ulf och fick ett trevlig kväll på krogen i ett somrigt Helsingborg, som verkligen sjöd av liv och avslappnade semesterfirare.

Igår gick vi, igen för motor på ett spegelblankt hav, till Torekov. Här tänker vi umgås med vårt mysiga barnbarn Wilmer och hans kära föräldrar några dagar och sen se hur vi ska ta oss vidare åt nordväst. Tanken är att vi ska ta oss till Orkneyöarna, sannolikt via Norge. Idag blåser det ordentligt här i hamnen och båten kränger i vindbyar upp till 20 m/s. Väder- och framförallt vindutsikterna för veckan ser inte så lovande ut med väldigt friska vindar i den kanske inte mest gynnsamma riktningen. Vi får se hur vädret utvecklas.

Pelle får väl trösta sig med att börja installera vår nya SSB-radio, som Sofia och Simon hade i bagaget, om väntan på gynnsamt väder blir lång här i Torekov.

En summering av vårt första vecka är att VILKEN tur vi haft med vädret och vilken tur att kreditkortet gick att rädda! Enda smolket i bägaren är att Ulla dragits med en seg halsinfektion som gjort henne lite hängig och nu de senaste dagarna nästan helt tyst, då rösten i stort sett är borta.