Hej och tack Kinsale! Nu väntar Biscaya

Kinsale är verkligen ett trevligt och bra ställe att invänta väder på.

En väldigt skyddad naturlig hamn,

tillgång till yachtklubbens duschar, tvättmaskin och restaurang och inte minst en charmig småstad där mycket kretsar kring båtliv. Det är bland annat kappseglingar flera gånger i veckan och ett mycket aktivt jolleseglande. Idag var det jollesegling för ungdomar med olika funktionshinder. Det är olika jolleägare som ställer sig och sina jollar till förfogande för denna segling varje lördag. Det var också lätt att hitta en mycket hjälpsam segelmakare som hjälpte oss att laga en av våra lattor som vi på vägen hit upptäckte hade gått av. Och som vanligt här på Irland så är alla människor väldigt trivsamma.

Vädret har tidvis varit lite ostadigt, men mest varmt och skönt på dagtid med långa perioder av sol, så vi har kunnat både turista och pyssla med långseglingens vardagsliv i form av städning, tvättning och båtunderhåll. Vi har också fixat att par av våra olika projekt. Den här gången har vi monterat vår nya bombroms, som ska göra gippar mer kontrollerade och allmänt lugna ner bommens rörelser när man till exempel tar ner storseglet i höga vågor. Återkommer med rapport efter test över Biscaya.

Innan vi åkte skaffade vi en Watt & Sea vattengenerator. Det är som en propeller på en arm som man sänker ner i båtens akter. Vi har inte riktigt fått den att stanna kvar lodrätt i vattnet, men nu har vi bytt linor, så nu hoppas vi att det ska fungera bra. För övrigt verkar den fungera bra och har gett mycket ström vid våra tester.

Som vanligt är det sociala livet på bryggan en viktig del av trivseln. Den här gången har vi träffat två 21-åriga killar från Luleå, Allexius och Marcus, som kom och knackade på hos oss i veckan.

De har på egen hand utrustat en Marieholm 32 och är på väg jorden runt. Inte mycket tidigare seglingserfarenhet, men entusiatiska och ambitiösa killar. Kolla swedishneptunes.com om ni vill veta mer. Man kan också följa dem på Facebook. De, precis som några andra som väntat flera veckor på lämpligt väder, försökte ge sig ut på havet i mitten av veckan, men fick vända tillbaka då det var väldigt obekväma förhållanden med mycket grov sjö och hårdare vindar än de trott.

Igår hade yachtklubben en fest för att samla in pengar till RNLI, deras motsvarighet till Sjöräddningen. Det blev en mycket trevlig kväll med grillning på yachtklubbens terass, där Lulepojkarna jobbade extra som grillmästare och annan handräckning.

För underhållningen stod Rockin Gerry, en 72-årig irländsk DJ-legend, som spelade musik från 50- och 60-talet.

Dansgolvet fylldes av 60-plussare, väldigt unga barn och så de entusiastiskt dansande Lulepojkarna. Så här glad var Marcus över kvällens DJ.

Vi var svettiga när vi släntrade hem i den månljusa natten.

Vi har också hunnit turista lite med historisk stadsvandring med en kunnig och mycket underhållande guide

som bland annat berättade om det projekt som pågått för att försköna staden med målning och blomster.

Idag blev det cykeltur till Fort Charles. Kinsale har historiskt varit en strategiskt viktig hamn och flera slag har utspelats här. Tyvärr tror vi att irländarna har förlorat alla.

En av veckans aktiviteter har ju förstås varit att följa väderutvecklingen och redan tidigt i veckan visade prognoserna att det skulle utvecklas en nordlig luftström till kommande vecka. Varje dag har vi spanat för att se om det kommande högtrycket väster om Irland ska växa till sig och ge en stabil period med nordliga vindar. Det verkar bli så och prognoserna lovar nu måttliga nordliga eller nordostliga vindar hela kommande vecka. Ett i det närmaste perfekt tillfälle att ge sig iväg över Biscaya alltså. Vi planerar att ge oss iväg imorgon söndag. Vi kommer att få svaga vindar till en början och kanske skulle det vara mer optimalt att vänta till måndag, men vi får titta på de senaste prognoserna imorgon bitti och ta slutligt beslut då. Håll tummarna för att högtrycket blir så långvarigt och stabilt som prognoserna visar!

Till sist lite irländsk klokhet

Med vädret som chef

Måndagen den 17 augusti var Ulla tillbaka i Dun Laoghaire och Pelle var klar med det han planerat att göra på båten.

För att förbättra säkerheten kring segelstuven har vi nu installerat en dränering av segelstuven med ventil och pump inne i båten. Som det var tidigare skulle antingen en automatisk pump i segelstuven starta (vilket den ju inte gjorde) eller så måste man öppna stuven från däck. Det är ju inget man vill göra när man är ute i ordentlig sjö. Pelle har nu tagit bort den ej fungerande pumpen, plastat igen alla hål in mot segelstuven, bland annat den tidigare pumpens utkast i ankarboxen och som sagt gjort en ny dränering.

Under vistelsen fick Pelle möjlighet att delta som besättningsman på en J109 vid en lokal kappsegling.

Han hann också med lite turistande och förstås allmänt jagande efter delar till ombyggnaden av segelstuven. Pelles jakt på dillfrö till skaldjurskokning lyckades äntligen efter att han träffat en trevlig kock på stans bästa skaldjursrestaurang.

Ulla som istället hade stigit på flygbussen för att ta sig till Sverige

hann träffa alla tre barnen, mamma Ebba och så förstås Wilmer och hans pappa Simon. Dessutom en tur till Arcona i Gustavsberg för att hämta några småsaker. Tack Henrik!

På tisdagen lämnade vi Dun Laoghaire med tidvattnet och seglade ner till Arklow. Som alltid både i Skottland och på Irland så är det vackra vyera att njuta av. Men här är varmare.

Arklow har en enkel, men helt OK marina

och är en bra hamn att bryta av den annars långa passagen till sydligare hamnar, som t ex Kilmore Quay. Arklow är nog vad man brukar kalla ”en riktig håla”. Så har det inte alltid varit, utan Arklow har varit centrum för irländsk shipping och en betydande fiskehamn. Många fiskebåtar fanns det nu också. Här lite gatumålningar som visar olika perioder i Arklows historia

Och så klart vi hann med en publunch under vårt stadspromenad

Sent på onsdag kväll (strax före midnatt) startade vi seglingen ner mot Kilmore Quay som var vår nästa anhalt. Vi hade själv räknat ut att vi skulle starta kl 02.30 på natten för att få förmånliga tidvattenströmmar, men hamnkaptenen var väldigt bestämd med att det bästa vore att starta en stund före midnatt. Vi tänkte då att det nog är bäst att lyda det råd vi fick från denne ”local”, men det skulle vi inte ha gjort.

Det blev en lite seg natt med flera timmars motström och dessutom svag vind från början. Dock uppvägdes det hela av att det var ganska ljummet och en helt stjärnklar natt. Den fick oss att börja längta efter de varma, mörka och stjärnklara nätterna vi upplevt på sydligare breddgrader.

Vid 9-tiden på morgonen hade vi bara några få sjömil kvar till Kilmore Quay då vi (ve och fasa!) fastnar i nya fiskebojar. Denna gång kom vi loss på egen hand (puh!), men vi tycker lite synd om fiskaren. Det finns enormt mycket fiskeredskap i vattnen här, då fiske är en viktig del av näringslivet. De ligger överallt och är svåra att se i vågorna då de inte har flaggor och kan se ut hur som helst. Inte många minuter av tappad koncentration krävs. I det här fallet höll Ulla på att skicka upp ett par koppar te till Pelle.

Efter tilläggning i marinan tog vi oss en ordentlig tupplur för att sova ikapp efter nattens vakter och kvällen tillbringade vi på en toppenbra och på Irland välkänd fiskrestaurang som heter Silver Fox.

Kilmore Quay besökte vi även förra gången vi var ute och långseglade, men då var vi egentligen inte iland eftersom vi hade bråttom söderöver för att fånga väderfönstret över Biscaya. Nu stannade vi och fick en fin dag. Kilmore Quay är en mycket aktiv fiskehamn. Sälarna har insett att de här kan få mat enkelt och flera sälar frekventerar hamnen. Här har vi träffat en av dem, fet och välmående. Gullig!

Bortom den fiskdoftande hamnen och marinan

finns en liten by med fina gamla hus

En kyrka, där bland annat följande visdomsord fanns

och stränder med fina sanddyner.

I det soliga vädret hittade vi också badliv, även om inte temperaturen var sådan att vi ens tänkt tanken på att bada. Irländarna verkar lite mer härdade än oss.

I Kilmore Quay hittade vi överraskande nog också en av resans mer välsorterade båttillbehörsaffärer. Här hittade vi äntligen ny tätningslist till våra däcksluckor, de gamla har blivit lite trötta och behöver bytas ut. Vi köpte också fisk i fiskaffären där fisken kom direkt från hamnen nedanför.

Det märks att livet och uppehället i de små samhällena längs irländska kusten präglas väldigt mycket av närheten till havet. Att havet också kräver sina offer har blivit väldigt tydligt, då nästan alla orter har fina minnesplatser för dem som omkommit på sjön. I Kilmore Quay stod vi länge och läste namnen på alla som omkommit i olika olyckor till havs, både förr och i nutid. Svårt att inte bli berörd.

På lördag morgon kastade vi loss igen och det blev en hel dags motorgång ner till Kinsale, då havet låg nästan spegelblankt. Dagens höjdpunkt blev ett möte med flera valar, sk Minke Whales. Verkligen majestätiska, men svåra att fånga på bild.

Vi kom fram till Kinsale Yacht Club och deras gästpontoon vid halv tio på kvällen och kunde med regnet trummande på rufftaket äta en sen middag och ta ett glas vin innan vi somnade gott.

Kinsale är en väldigt skyddad hamn och ett mycket pittoreskt samhälle, så här kommer vi nu att stanna och vänta in lämpliga Biscayavindar. Det ser ut som vi kan få vänta ett tag då lågtrycken väller in över Biscaya under veckan. Kolla bara www.windyty.com!

Vi behöver planera för tre dygn för att ta oss från Kinsale till La Coruna. Skulle det visa sig hopplöst att hitta ett så långt väderfönster så funderar vi på en eventuell alternativ strategi som innebär att vi delar upp hoppet över Biscaya i två kortare etapper. Det kanske är större chans att hitta kortare väderfönster som passar. Vi skulle i så fall segla från Kinsale till Brest (1,5 dygn) och sen vid nästa tillfälle segla från Brest till La Coruna (2 dygn). Vi hoppas dock kunna gå enligt vårt grundplan, då segling ute på djupare vatten ger behagligare sjö, men här är det vädret som är chefen.

Håll tummarna för en ihållande, lagom stark luftström av lämplig riktning till oss. Under tiden tänker vi fixa med lite av varje och ha det allmänt bra här i Kinsale.

Från Tobermory till Dun Laoghaire på Irland

Vi lämnade Tobermory och fick en fin segling till Oban på skotska fastlandet. Fina vyer hela tiden och när vi seglade förbi här så var vi säkra på att detta är ett ställe där det spökar.

En halvtimme innan vi kom till Oban marina öppnade sig himlen och vi var tämligen våta när vi lagt till. Marinan ligger på ön Kerrera utanför Oban och man tar passbåt in till själva stan. Marinan hade också resans hittills finaste duschar och efter att vi fräschat upp oss, så utmanade vi duggregnet och tog passbåten in till Oban för promenad, whiskyprovning och whiskyhandling. Här en mycket trevlig och engagerad försäljare som låter oss provsmaka diverse godsaker ur hans gömmor.

Sedan styrde vi stegen mot Seafood Temple, en restaurang som vi besökte förra gången vi var här och som vi tyckte var väldigt bra. Vad man äter där kan ni säkert gissa.

Nästa morgon kastade vi loss på förmiddagen för att få fina tidvattenströmmar ner mot Jura. Det blev en solig seglats med inslag av motorgång och en väldig fart på tidvattenströmmarna. Som tur var hade vi räknat rätt så vi hade strömmen med oss och den var som mest 6 knop. Härligt!

På Jura tog vi en besöksboj, men var lite lata och pumpade inte upp jollen. Hamnkaptenen kom ut och tog betalt och när vi frågade om man kunde köpa skaldjur eller fisk så var svaret att ”ja, visst” – levande havskräftor kunde han fixa och en stund senare kom han tillbaka med kräftorna sprattlande i en hink.

Den tänkta svamprisotton till middag byttes rask ut till ett bli en lätt citrondoftande risotto med kokta havskräftor till. Mums!

Vid lunchtid på fredagen släppte vi bojen och kryssade ner till Islay – ön som kanske mest är känd för sina destillerier och lite rökiga whiskysorter. Där la vi oss i den lilla marinan i Port Ellen. För Elisabet och Janne var det sista ön på vår gemensamma seglats och de hittade bra förbindelser till Glasgow och för oss själva så var Islay en bra utgångspunkt för seglingen över North Channel till Nordirland. Vi stannade på Islay under helgen och hann med besök på destillerierna Bowmore och Lagavulin. Som ni kan se är inte whisky något som Ulla jublar över, men smaka måste man ju.

Vi fick också tillfälle att tilsammans med lokalbefolkningen delta i en sanslös kareoke-kväll på Islay Hotel på lördagen – en riktigt kul kväll i all sin enkelhet, tyckte vi alla fyra.

På Islay behövs kontanter, bland annat för att betala hamnavgift och vi hade slut på kontanter. I byn Port Ellen finns numera ingen bankomat som tog utländska kort. Vi försökte oss på allehanda krusiduller med affärsidkarna för att få ut kontanter i samband med att vi handlade, men icke. Det slutade med att vi på lördagen tog bussen till den lite större byn Bowmore, en och en halv mil bort där det fanns en bankomat som tog utländska kort. Det fungerade och vi fick på köpet se den trevliga byn.

Även på Islay fiskas det skaldjur och i samband med att vi var på en promenad slog sig Pelle i slang över staketet med Linn, en kvinna som visade sig vara gift med en av öns hummerfiskare, Chris.

Vi beställde humrar och nästa dag kom fyra levande halvkilos humrar till båten. Dags för kokning igen!

Så här mycket pinfärska skaldjur har vi nog aldrig ätit förr.

På måndag morgon tog våra gäster farväl och lämnade både oss och Islay.

Det har varit tre trevliga veckor, men man kan än en gång konstatera att semesterfirare och långseglare har lite olika ”pace”. Men även de mest energiska kommer ner i varv efter ett tag.

Seglingen bland de skottska öarna har varit kylig och med ostadig väderlek, men det har väl uppvägts av de fantastiskt trevliga människorna och fina naturupplevelserna. Väl värt en omväg!

Vi var ju också på väg från Islay, men behövde vänta till eftermiddagen, då dels vinden skulle vrida från syd till väst och så var det ju det här med att få förmånliga tidvattenströmmar. Vid tretiden var det väldig aktivitet i marinan, då det var flera båtar som ville ta tillfället med utlovade måttliga västliga vindar för att ta sig söderut.

Seglingen över till Bangor utanför Belfast blev verkligen blandad. Vi började med full stor och Code 0, men ganska snabbt fick vi byta till genua 3 och innan vi visste ordet av satt vi i piskande regn och kulingvindar med enbart genua 3 utrullad. Efter att vi nått Nordirlands kust mattades vinden och det blev till sist motorsegling in mot Bangor marina.

I Bangor stannade vi bara en dag för tvätt och införskaffande av diverse material för att göra en mer långsiktig lösning för segelstuven. Annars är både Bangor, Belfast och den fina marinan en plats man kan tillbringa flera dagar i.

På onsdagsmorgonen steg vi upp kl 03 (tidvatten, ni vet) för att gå ner till Dun Laoghaire, utanför Dublin, vilket är en tur på 96 sjömil. Här har solen gått upp över Isle of Man som som vi såg i fjärran.

Det blev en solig tur, men inga vindar, så Yanmar fick jobba hela vägen med understöd av vår fuktiga Code 0, som nu äntligen är torr efter badet i segelstuven. Här har vi rundat sista udden och har bara de sista sjömilen över Dublin Bay kvar till målet.

I Dun Laoghaire finns en bra marina och vi kommer att ligga här ungefär en vecka. Pelle ska jobba med båtprojekt och Ulla flög hem på idag för att vara hemma över helgen och krama om familjen och också passa på att plocka upp någon liten reservdel. Det är lätt och smidigt att ta sig till och från Dublins flygplats, då det går flygbuss alldeles nära marinan.

Sen fortsätter färden vidare söderut och efter några hamnar på Irland är det dags att hitta bra vindar för seglingen över Biscaya.

Gästblogg från Elisabet och Janne

Här kommer ett blogginlägg författat av Elisabet och Janne som seglat med oss under tre veckor:

Efter att ha seglat med Ulla och Pelle 400 sjömil under tre veckor från Orkney till Islay i Hebriderna så kommer här några reflektioner från Elisabet och Janne. Perspektivet är utifrån våra erfarenheter som före detta seglare främst i Östersjön och riktar sig främst till blogg konsumenter som inte haft förmånen att segla med Loupan så värst mycket.

Livet ombord

Vi lever som kungar ombord. Här saknas inget. Vi har en egen hytt och egen toalett. Frukosten är en kombination av vår ambitionsnivå och Ulla och Pelles. Värdigt ett bättre hotell. Luncherna är under seglingsdagar lite preparerade, men sedan fixar Ulla eller Pelle något smakligt varmt att äta under gång. Middagarna ombord är överdådiga. Tre rätter är det vanliga med viner avec med mera. Vi har unnat oss, känner vi för krog till frukost, lunch och/eller middag hittar vi en bra krog. Sammantaget har det varit ett frossande i skaldjur och fisk som är verkligen fina här.
Vädret har varit kallt, det kallaste i mannaminne enligt lokala vittnen, men ombord är det behagligt. Värmare har gått mest hela tiden.
Som gäst loggar man in på Loupans gästnät och sedan behöver man inte göra något mer. Pelle sätter en ära i att ansluta Loupan till något tillgängligt nät i land minuten efter vi lagt till på nytt ställe. Tyvärr dränerade vi ovetande vid ett tillfälle Loupans mobilkort på grund av att synkroniseringen mellan våra egna paddor och Iphones var påslagen.

Utforskande av platser

Vi har i de flesta fall lagt till i mindre orter och utforskat noga. Pelle är särskit noggrann. Han slinker in i den ena affären efter den andra. Han har sedan en uttalad ”påssjuka” och köper normalt något. Bilden nedan visar detta i kombination med en annan Pelle-egenhet. Han slår sig i slang med folk, allt ifrån piercade servitriser till fiskare. På bilden är det en före detta flottist som är föremålet.

Pelle älskar normalt sina inköpta saker, till exempel de nyinköpta tweed tofflorna

eller resultatet av destilleribesök

Båten

Loupan är en magnifik seglare. När vi seglade med egen båt så var vi nöjda när loggen stod på 5-6 knop. Här handlar det stadigt om 7-8. Båten är fjäderlätt på rodret och att hissa det gigantiska storseglet är en barnlek med elvinsch. Att däremot skota in förseglet när det blåser på kräver sin man/Ulla. Båten är totalutrustad från resårfjädrar i kojerna via brödrost och bränslecell till satellit-telefon. Vi utmanade Ulla med frågan om hon kan komma på något som båten saknar. Trots betänketid gick hon bet.
Säkerheten är på topp. Om man till exempel skulle råka ramla i vattnet och ser båten segla vidare kan man ta det lugnt. Flytvästen har kommunikation med båten så det är bara att ligga lugnt och vänta till man har tagit ner segel och kommer tuffande för motor.
Pelle konstaterar alltid med stolt min att de har den högsta masten i hamnen.

Seglingsförhållandena

De här vattnen är mycket mer komplicerade att segla i än i Östersjön. Om man inte passar tidvattnet och strömmarna rätt är man rökt. Ulla är expert på att läsa in när man skall starta och var man skall gå för att få rätt förhållande. Bilden visar ett lyckat resultat. Den övre siffran visar hur fort vi rör oss i vattnet och den nedre vad GPSen uppfattar, dvs den verkliga farten (SOG). Tänk er om vi i stället hade strömmen mot oss …

Detta innebär att vi ibland måste starta tidigt (mycket tidigt för Ulla och Pelle) och ibland gå på natten.
Vi har haft en hel del vind. Detta i kombination med kyla har gjort att vi haft kläder som motsvarar utförsåkning i -20 grader. En gång har vi dock kunnat äta frukost i sittbrunnen och också en lunch och en ankardrink.

Men visst kan det bli avkoppling då och då.

Rollfördelning

Med risk för att aktivera alla nättroll kommer här några iakttagelser när det gäller rollfördelningen mellan Ulla och Pelle. Observera att uppräkningen visar tyngdpunkter, inte absolut fördelning
Manövrerar båten i trånga hamnar – Pelle
Fixar förtöjningar – Ulla
Planerar mat – Ulla
Lagar mat – Ulla (och vi)
Diskar – Ulla (och vi)
Steker, gör risotto, kokar hummer – Pelle
Städar invändigt – Ulla
Städar utvändigt – Pelle
Fixar med prylar – Pelle

Långstidsplanerar – Ulla
Korttidsplanerar – Ulla
Håller koll på strömmar – Ulla
Bestämmer segelsättning – båda
Håller vakten vid segling – båda
Skriver blogginlägg – Ulla
Fixar bilder till blogginlägg – Pelle

Botaniserar i böcker och sjökort – Ulla
Botaniserar i appar och nättjänster – Pelle

Ulla och Pelle
De verkar ha det bra och de tar det om möjligt lugnt.

Vi som gäster behövde verkligen tagga ner.

Salt och blött blir sött och torrt

Efter en sen frukost dagen efter vår ankomst till Tobermory flyttade vi in till pontonbryggorna och när vi steg iland såg Pelle att Loupan låg ovanligt djupt i vattnet i fören. Vi fick genast onda aningar och dessa besannades när vi öppnade vår rymliga segelstuv, där alla våra segel som inte är i användning förvaras. Stuven var fylld med ett par hundra liter salt havsvatten och alla segelsäckar badade däri.

Inte bra! Var kom allt vatten ifrån??? Vi lyfte ur de mycket tunga och vattenfyllda segelsäckarna en efter en och suckade nog lite då vi insåg att alla segel nu måste sköljas för att få bort saltvattnet och dessutom torkas innan de skulle stuvas tillbaka igen. Men sagt och gjort – nu började ett större projekt: vi började med att skura bryggan och sedan togs ett segel i taget ur sin säck och både säck och segel spolades av noggrant med sötvatten. Bra att vi var fyra personer som kunde hjälpas åt i duggregnet.

Dagen efter fortsatte arbetet, men nu i bättre väder och nu tre dagar senare är alla segel (350 kvadratmeter) avsköljda och bara spinnakern och Code 0 fortfarande våta. Våra aktiviteter på bryggan rönte stor uppmärksamhet bland övriga båtar på bryggan som var mycket intresserade av vad som hänt. Det gav upphov till en hel del konversation som inte gjorde att arbetet gick fortare, men blev trevligare.

Vi har förstås också sökt efter orsaken till översvämningen och det visade sig vara en för oss dold läcka mellan ankarboxen och segelstuven, som inte tidigare gjort sig påmind (konstigt nog). I den grova och krabba sjön under de första timmarna när vi seglade från Loch Maddy över ”The Minch” så fick vi rejäla översköljningar som via ankarboxen fortsatta ner i segelstuven. Grrrrrrr! Det här utrymmet ska ju vara torrt och tätt. I botten på segelstuven finns en länspump som ska aktiveras automatiskt om vatten trots allt kommer in i detta utrymme, men det hade den inte gjort. Nu har Pelle provisoriskt tätat mellan utrymmena så vi ska kunna fortsätta segla, men mer arbete ska till för en mer permanent lösning.

Lite tid har vi i alla fall hunnit ägna åt att se oss omkring i Tobermory, men det planerade utforskandet av ön Mull blev inget av med. Tobermory är en pittoresk liten by med färggranna hus.

omgiven av höga skogklädda kullar. Väldigt skyddad hamn.

Det har blåst kuling, men vi har inte märkt någonting av det nästan. Byn är belägen på två ”våningar” med fina välskötta trädgårdar till husen på den högre nivån.

Byn är trevlig och väl värd ett besök, men betydligt mer turistanpassad än det vi sett på Orkney och Yttre Hebridera. Efter första dagens segelrengöring så tröstade vi oss på byns bästa fiskrestaurang, Cafe’ Fish. De har egen fiskebåt som landar fisk och skaldjur varje dag fem meter från restaurangen. Snacka om färsk fisk! Från det minimala köket levererades bland annat dessa pilgrimsmusslor

av kiltklädda killar.

Igår var första dagen sen vi lämnade Norge som vi upplevde att det var lite ljummet i luften. Vi tog till och med en drink i sittbrunnen, men iklädda fleece förstås. Idag besökte vi det lilla whiskydestilleriet och fick en rundvandring med en trevlig guide

och lite provsmakning, men det blev inte vår favoritsort.

Imorgon onsdag planerar vi att fortsätta mot Oban, för att leta oss söderut och så småningom hitta ett tillfälle att segla över till Nordirland.

Yttre Hebriderna

Vi fick en väldigt bra segling på 120 sjömil med halvvind och slör från Stromness till Stornoway på ön Lewis i Yttre Hebriderna. På slutet fick vi sällskap av delfiner och en lite fripassagerare ombord som behövde vila en stund innan den gav sig av.

Vi kunde lägga till vid 2-tiden på tisdagmorgonen vid pontoner som följer tidvattnets rörelser och trots den sena timmen kom personal från hamnkontoret och anvisade oss plats och tog emot tampar. Det var som vanligt skönt att komma fram och efter en liten ankardrink somnade vi gott.

Dagen efter ägnade vi oss åt att promenera i den lilla välbehållna staden

Där finns det mesta av livets nödtorft. Öarna här är tvåspråkiga, så alla skyltar finns på både engelska och ”scottish gaelish”.

Vi blev överraskade av att växtligheten var så grön och frodig med många träd och buskar i trädgårdarna. Många butiker sålde olika saker gjorde i den berömda Harris tweeden och Pelle köpte ett par varma tofflor i tweed som dessutom var fodrade med fårskinn. Det är kallt på durken i båten i och med att vattentemperaturen är så låg, 12 grader.

Till kvällen köpte vi havskräftor och lax och gjorde en toppengod middag ombord.

På onsdagen hyrde vi bil och gjorde en rundtur på på ön. Om det var grönt och frodigt inne i stan så var det desto kargare när man kom utanför.

Landskapet påminde mycket om svenskt fjällandskap ovanför trädgränsen, bergigt med stora mossar, där de bryter torv som de eldar med.

En hel del fina vita sandstränder också, men det kan inte vara många badtillfällen. Speciellt inte den här sommaren som enligt ”locals” är den sämsta i mannaminne.

Av lokalbefolkningen fick vi också reda på att vi också har tur att det är så kallt och blåsigt, eftersom det annars är svart med myggor här. Tecken på detta såg vi i butikerna som sålde myggnät och myggmedel.

Vägarna var smala och inte bara bilar höll till där.

På en parkeringsplats träffade vi på Rayal Bank of Scotlands mobila kontor som besökte olika byar och gårdar.

Kanske något för svenska banker att inspireras av för att förbättra servicen i glesbygd. Personalen var trevlig och bankmäsiig klädd, kunde vi konstatera när vi störde dem under deras lunchrast, som bestod av medhavd matsäck.

Dagen avslutades med ännu en härlig skaldjursmiddag med havskräftor och hummer ombord (12 havskräftor och två enkilos hummrar till vrakpris) och förberedelser för att segla söderut på torsdagen.

På torsdagen seglade vi ner till Loch Maddy på ön Norra Uist. Det blev en fin bidevindsegling där vinden vred till vår fördel vartefter dagen gick.

Vi fick tillfälle att fotografera både lunnefåglar

säl

och delfiner under seglingen.

Loch Maddy är en liten by, ganska ensligt belägen i vackra omgivningar. Marinan var alldeles nyanlagd och inte riktigt klar. Tvättmaskin och tumlare fanns, men dusch och toalett var än så länge på det närbelägna hotellet.

Så här fint ser det ut i månsken

Vi har promenerat, besökt puben på det lilla hotellet och också deltagit i en liten frågesport första kvällen vi var där. Här den trevlige frågesportsledaren

En placering i mitten av fältet blev resultatet, vilket vi är ganska nöjda med, då det var en hel del lite mer lokala frågor också. Laget som vann

fick 40 pund, vilket var summan av insatserna för de tävlande lagen. Kul att få delta i en lokal anspråkslös men kul aktivitet!

Även här på Yttre Hebriderna har vi fått erfara att att människor är genuint trevliga. Vi har pratat med fiskare, sjöräddare

servitriser, coast guard, sportfiskare

med flera och vi är alltid lika positivt överraskade då alla ger sig tid att prata, ge goda råd och samtidigt är intresserade av oss.

Vi har hela tiden följt allehanda väderprognoser för att kunna ta oss vidare mot Inre Hebriderna. Allra mest intresserade är Elisabet och Janne som undrar när de egentligen ska få komma till Irland.

Vi siktade mot Tobermory på ön Mull för att vara i mer skyddade vatten nu när vädret ska bli ännu besvärligare. Väderläget är ganska instabilt och det är inte helt lätt att hitta lämliga seglingstillfällen. Dessutom ska man ta hänsyn till tidvattenströmmarna för att få en så bra segling som möjligt. Här har våra irländska seglarvänner varit ordentligt engagerade och gett oss många bra tips och råd. Tack Maeve och Adrian!

Vi lämnade Loch Maddy vid 17-tiden på lördagkvällen för att få så fördelaktig vindvinkel som möjligt mot Tobermory och få så snälla vågförhållanden som möjligt och samtidigt komma fram till Tobermory när det ljusnade. Första timmarna blev ganska blåsiga med väldigt orolig sjö och vi susade fram med enbart försegel. Nere i båten var det lite av torktumlarkänsla, tyckte Elisabet och Janne. Sedan blev sjö och vind lugnare och vi hissade revad stor och fick en fin halvvindssegling segling ner till Tobermory, dit vi anlände kl 3 på morgonen. Vi hade stor nytta av månljuset för att hitta en ledig gästboj och våra headsets (”marrige savers”) kom väl till pass. Efter ost, kex och en flaska Amarone var det inte svårt för någon av oss fyra att somna med solen på väg upp i öster.