Nu är täckena urtagna

Tack för alla uppmuntrande tillrop och kommentarer som kom till bloggen under vår segling hit till Lanzarote! Väldigt kul för oss. Det kom också diverse frågor som vi tänkte passa på att svara på:

Janne – vi hade inte bokat lunchrestaurang inför ankomsten innan vi seglade från Cascais. I vårt seglingsliv är vi inte fullt så välplanerade. Däremot var Blue Note en favorit förra gången vi var här. Pelle i bikini? Nix, däremot var han faktiskt topless på fredagen efter vår ankomst, vilket inte tillhör vanligheterna.

Tobbe – vi kommer inte hem mer före ARC, utan nästa gång vi planerar komma till Sverige blir i vår. Vi ser fram emot att få läsa din bok.

Swedish Neptune – absolut får ni bilder mailade och här kan ni andra se hur de såg ut några timmar efter att de och vi lämnat Cascais.

Såg i Robins kommentar att Sällskapet Arconaseglare skulle ha möjlighet att se filmen Vildmarkshav – Skynda dit, säger vi till alla Arconaseglare! En fantastisk film och superkul att träffa Rolf och Deborah, tyckte vi när vi hade möjlighet till det för något år sedan.

Ulf – här en liten utläggning från ingenjör Berg: Vi, det vill säga Pelle, började med att kolla signalen från givaren för vindhastighet. Enligt uppgift från Raymarine ska den vara en fyrkantvåg som ligger mellan 3.5 till 8 volt. Det visade sig att signalen snarare låg mellan 2 och 4.5 volt. Vi har ett SeaTalkNG system (nästan NMEA2000 kompatibelt) där vindgivaren ansluts via en sk pod. Letade som en galning på nätet efter någon ritning på hur det elektriska gränssnittet är utformat, det jag hittade var schema för ST60+. Kunde då konstatera att triggnivån ligger runt just 4.5 volt. Oklart hur givaren driver denna ingång, den äldre modellen hade en ’open collector’ utgång. En snabb fix ute på havet var att bygga en liten komparatormodul där triggnivån styrs av medelvärdet på signalen, utgången ger en signal mellan 0 och 8 volt som driver poden. Detta är ju en fix, vi kommer att byta både givare och pod och kan då återkomma med lite mer info. Detta är inte första gången vi har mystiska problem med vindinstrumentet. När vi seglade ARC 2012 slutade vinkelgivaren att fungera efter ett halvt dygns segling. Det krävde då ett byte av givaren. Suck!

Här hängde ni väl alla med på resonemanget?

Det är härligt att vara här nere bland Kanarieöarna nu. När man kommer hit känns det verkligen som en etapp har avslutats och förberedelser för nästa etapp börjar. I fredags satte vi igång att fundera på vad vi behöver göra inför seglingen till Karibien och i vanlig ordning blev det en lång lista. På listan står bland annat att fixa två nya navigationslanternor istället för de två som gav upp på vägen hit, gå igenom och dokumentera innehåll i alla stuvfack (man glömmer fort!), ny tätningslist till alla yttre luckor, byta packningar i ankarspelet, montera ny extern VHF-högtalare, serva alla winschar, lyfta och ättikstvätta under alla durkar, köpa diesel- och vattendunkar, byta drevolja och avsluta SSB-installation. Vi ska också skriva, plasta in och sätta upp diverse checklistor, som till exempel Abandon ship-rutin och bruksanvisning för satellittelefonen så alla kan använda den. Som ni ser kommer vi att hålla oss sysselsatta.

I morgon ska båten lyftas för rengöring, bottenmålning och byte av anoder. Vi får bo ombord de dagar som båten är på land.

I lördags hyrde vi bil och tog en tur till Arrecife för att besöka skeppshandeln och kompletteringshandla lite. Tyvärr är den förträffliga skeppshandeln här i Marina Rubicon stängd på grund av ett pågående ägarbyte. Vi passade förstås också på att besöka den nybyggda Marina Lanzarote som ligger i stan. Fullt med båtar, då både Jimmy Cornells nya rally ”Atlantic Odysse”

och Minitransat snart ska starta. Vi fick en pratstund med skepparen på en av båtarna och Minitransat är nog verkligen ingen lek. Tänk att segla helt ensam i en 6,5 meters båt över Atlanten!

I vår jakt på skeppshandel tittade vi också ner i marinan i Puerto Calero. Ingen skeppshandel, men vi träffade på den trevliga besättningen på den svenska båten Nerthus, som vi tidigare bara sett på AIS och pratat med på VHF. De är på väg jorden runt och ser så här nöjda ut över det.

Skepparen som ni ser ungefär mitt i bilden heter Per-Erling Evensen och har nyligen varit besättning på en segling till Antarktis. Om ni inte sett den här fantastiska filmen, så gör det! Per-Erling är mannen på det lilla isberget.

https://vimeo.com/124858722

Vi passade också på att titta till Börjes båt Triumph, som ligger här och förbereder sig inför ARC. Såg bra ut, men även denna gång saknades bommen.

Utflykten till Arrecife avslutades med besök på IKEA. Vi kände oss väldigt svenska när vi handlade glögg, julmust och pepparkakor inför stundande högtider på havet och i Karibien. Ulla kan naturligtvis inte göra ett besök på Ikea utan att fräscha upp toaborstarna. Fynd!

I söndags satte vi igång att beta av vår lista och tanken är att vi under våra arbetsdagar ska jobba fram till siestan, då det blir lunch och poolbesök ett par timmar. Sen fortsätter vi när värsta värmen lagt sig. Hittills har bara Ulla utnyttjat poolen, medan Pelle flitigt servat våra vinschar. Det blir verkligen skillnad!

Vi ligger bredvid en svensk båt, S/Y Willrose, med Klara och Lars som varit ute och seglat under många år. De senaste åren har de bott i marinan under vinterhalvåret. Många trevliga små pratstunder blir det och vi har också varit ett par kvällar och lyssnade på lite musik på Blue Note.

Nu är värmen på plats, solskydden uppe och täckena vakuumpackade i Clas Ohlson-påsar. Det lite udda vädret fortsätter dock och här tar det sig uttryck i att det under cirka tio dagar är vindar mellan syd och väst med någon skur varje dag eller natt. Fördelen är att efter en kvart är solen tillbaka. Det är ett osaligt vandrande Atlantlågtryck som ger dåligt väder i till exempel Portugal (se bara på S/Y Emmas blogg www.sailingemma.com, så ska ni se väderdramatik) som också ger de ovanliga vindförhållandena här.

Framme i Marina Rubicon på Lanzarote

Sent igår eftermiddag fick vi en fripassagerare i form av en ny liten fågel som landade på båten. Den vandrade omkring och småkvittrade, men såg lite trött ut. Förvånansvärt orädd spankulerade den runt bara decimetrar från oss. Vi serverade lite bröd och vatten, men den var inte sugen. Däremot ville den vila och den hittade sin favoritplats under vår sprayhood, bland skoten till kutterfocken och under Pelles flytväst. Där la den huvudet under vingen och somnade.

Under natten försvann den lilla fågeln och vi trodde den lämnat oss. Tyvärr visade det sig att den inte bara lämnat oss, utan även jordelivet och vi hittade den död i sittbrunnen.

Det blev motorgång på ett stilla hav ända fram till torsdag morgon. Då kunde Pelle, som hade vakt, se solens första strålar lysa på Lanzarotes vulkanlandskap och någon timme senare kunde vi sätta segel igen. Vinden hade vridit till sydost och vi fick en superfin segling längs Lanzarotes ostkust med öppen bidevind och på helt dyningsfritt vatten.

Det kändes härligt att lägga till vid ”reception pontoon” och där mötas av den svenska kille som jobbar på marinan och som vi även träffade när vi var här 2012. Ännu mer hemtamt kändes att vid incheckningen träffa bekant marinapersonal, som redan plockat fram uppgifterna om oss och båten ur sina system. När vi lagt till vid vår plats så bar det iväg till restaurang Blue Note där vi åt en, som vi tyckte, välförtjänt lunch. Efter lunchen tog vi en promenad till marinans varv och bokade upptagning av Loupan till på onsdag för att bottenmåla och byta anoder inför överseglingen till Karibien. Sen var det dags för den obligatoriska båtvården efter översegling, dvs tvättning av däck och sittbrunn och städning inne i båten. Och så till sist – en härlig dusch för oss själva, som vid det här laget var ganska svettiga.

Nu har vi druckit ett glas champagne för att fira en fin segling och lite i efterskott Ullas födelsedag. När detta blogginlägg är postat så är det sängen och en natts ostörd sömn som väntar.

Mot Kanarieöarna, dygn 3

Vinden kom tillbaka efter ett par timmar igår och vi hade fin segling under kvällen och natten. Ganska svag vind, men vi kunde segla med 6-7 knop och avtagande dyning. Idealiska förhållanden för den som har frivakt och ska sova. På förmiddagen avtog vinden ytterligare och det blev motorsegling några timmar innan seglen åkte ner. Har prognoserna rätt så är det nog järngenuan som får ta oss resten av sträckan.
Idag har vi en underbart härlig dag med bikiniväder. 24 grader i vattnet gör vinden ljummen. Vi har duschat och bytt portugisiska gästflaggan mot den spanska. Passande nog har vi ätit gazpacho och quesadillas till lunch.
Förmiddagen var ”händelserik” med besök av en sädesärla som vilade under några timmar och en lastpall som strök förbi båten. Inget vi vill krocka med. Vi såg också resans första flygfisk. Nu finns också möjlighet att läsa, lyssna på musik och avnjuta en och annan film
Tur att vi har elektroingenjör Berg ombord! Igår efter vårt blogginlägg satte han igång med sitt mini-oscilloskåp och mätte på de olika komponenterna som hör till vindmätaren och efter någon timme var en tillfällig lösning ditlödd och klar.
Just nu har vi ungefär 125 sjömil kvar och vi räknar med att vara framme vid lunchtid imorgon. Position @ 141015 17:57 UTC 30 35.23 N 12 40.31 W
Allt väl ombord!

Mot Kanarieöarna, dygn 2

Sen blogginlägget igår har vi haft stadiga vindar mellan 14 och 25 knop och skenbar vind 55-90 grader. Det har gett oss fin segling och stadig gång där vi inte besvärats av de långa dyningarna på 2-3 meter. Sen lunch har dock vinden vridit mer mot nord och avtagit så nu är seglen nere och motorn igång. Vi får se hur det artar sig, men prognoserna lovar ganska eller mycket svaga vindar resten av färden.
Det har varit ganska molnigt väder en stor del av vägen, men nu skiner solen från en blå himmel. Vattentemperaturen har stigit till 24 grader och de kalla nattvakternas tid verkar vara förbi. Vi har också haft underbart vackra perioder på nätterna med stjärnor på himlen och en matta av stjärnor i båtens svall (mareld).
I gryningen fick autopiloten för sig att göra en ”soft restart” och en vakthavande Ulla fick lite att pyssla med då Loupan svängde runt på egen hand. Vi har också lite krångel med mätningen av vindstyrka och riktning. Det har krånglat lite nu sedan vi var i Norge och delar har bytts ut. Svårt att felsöka då det kan fungera veckovis och sen plötsligt fungerar det inte under några timmar. Mystiskt! Just nu pågår felsökning för försöka peka ut den del i instrumentsystemet som är boven.
En stor skillnad mellan seglingen detta år och seglingen 2012, i stort sett samma sträcka, är vädret. I Skottland fick man i år 240% mer regn än normalt under juli. När vi kom ner till La Coruna år 2012 plockade vi täckena ur påslakanen och solskyddet över sittbrunnen blev en överlevnadsfaktor tillsammans med fläktar över kojerna. I år har vi täckena kvar fortfarande, inga fläktar krävs och solskyddet har bara rullats ut vid ett fåtal tillfällen. Eftersom vi var lite senare att lämna Portugal denna gång har vi i Cascais fått uppleva portugisisk höstkänsla med 12-14 grader på morgonen och lite krispig luft, men med solen har det blivit behagliga 22-23 grader. Lågtryckstrafiken på Atlanten har generellt varit intensiv under hela vår färd.
Nu ser vi fram mot en dryg månad bland Kanarieöarna innan det är dags för denna seglingssäsongs största äventyr, ARC och seglingen över till Karibien. Allt väl ombord hälsar vi 125 sjömil utanför El Jadida i Marocco!

Mot Kanarieöarna – dygn 1

Sen senaste blogginlägget har vi varit hemma i Stockholm en dryg vecka för att träffa familjen och för att fira Martins civilingenjörsexamen, Björns födelsedag och att vi till våren ska få ännu ett barnbarn. Det var väldigt mysigt att vara hemma i det vackra höstvädret och kanske det allra mysigaste var att gosa med Wilmer. Det var också roligt att få tillfälle att vara på Stegesund ett par dagar.
Innan vi åkte flyttade vi Loupan från Cascais till Oeiras marina, fem sjömil österut. Främst för att vi där får ARC-rabatt, men de visade sig också ha resans mest trevliga och sevice minded personal. Dessutom frallor till båten varje morgon. Oeiras och nya Douro marina utanför Porto får toppbetyg av oss. Dock kan inte samhället Oeiras mäta sig med Cascais.
Ett par dagar efter att vi återvänt från Sverige flyttade vi tillbaka till Cascais för att träffa alla i den stora svenskkoloni som bildats i marinan. Det blev en lite dramatisk avfärd från Oeiras då motorn stannade i den trånga marinan och strömmar och vind snabbt tog tag i Loupan som sakta drev mot den steniga vågbrytaren. Pelle handlade blixtsnabbt och fick i ankaret och simmade sen med tamp till tillskyndande hjälpande händer på bryggan. Vi fick stopp på båten bara två meter från stenpiren. Puh, vilken pärs! En av de hjälpande händerna var Ingvar, fd maskinbefäl och numera seglande på Hakuna Matata 2. Stort tack! Orsaken var sannolikt att något skräp kommit in och blockerade avgasutsläppet. Pelle frös hela dagen efter simturen, men belönades med extra stark och stor ankardrink.
I Cascais blev det kärt återseende av S/Y Emma, S/Y Nanny och Swedish Neptune som vi inte sett sen La Coruna. Dessutom flera nya bekantskaper.
Den senaste veckan har alla flitigt studerat den knepiga vädersituationen med många pigga och snabbfotade lågtryck ute på Atlanten.
Efter intensiva väderstudier bytte vi förtöjningslinor mot livlinor och lämnade Cascais igår (söndag) eftermiddag då vi såg ett fönster på 3-4 dagar med vindar som skulle kunna ta oss till Kanarieöarna innan en längre period med sydliga vindar eller stiltje skulle komma. Svaga vindar och bidevind under eftermiddagen och till kvällen vred vinden till den utlovade västliga. Vi har haft en natt och förmiddag med frisk vind, 20-25 knop, ungefär 60 grader skenbar vind och fart 7-8 knop. Vågarna har vuxit med allt blåsande och är nu när vinden avtar något, cirka 3-4 meter. På havet är våglängden lång så man upplever inte vågorna som så besvärande. Just nu skiner solen och vattnet är superblått. Vi har cirka 440 sjömil kvar till Lanzarotes norra udde och räknar med att vara framme under torsdagen, vi går troligtvis till Marina Rubicon på södra sida. Allt väl ombord!