Januari bland Grenadinerna

Nu var det länge sedan vi uppdaterade bloggen igen! Den trevliga anledningen är att januari gått i sällskapslivets tecken, vilket ni snart kommer att se.

Både jul och nyår tilbringade vi tillsammans med Martin och Anna-Sofia på Bequia. Bequia är lätt att stanna länge på och förutom jul- och nyårsfirande hann vi med tre olika dykutflykter. Här Martin och Anna-Sofia på hemväg med sin favoritinstruktör.

Dykningen varvades också med en hel del snorkling.

Ett par dagar mellan jul och nyår gjorde vi en avstickare till Mustique, som är en fin, men väldigt mystisk ö. Ankringsplatsen är fantastisk med superklart vatten och fin snorkling direkt från båten.

På land råder lite annorlunda förhållanden, då ön och alla verksamheter (typ affärer och restauranger) ägs av det sk Mustique Company, som i sin tur ägs av de superrika artister och affärsmän som äger hus på ön, till exempel Mick Jagger, Celine Dion och Tommy Hilfiger. De anställda i Mustique Company, som t ex personal i de stora husen och butikerna, är de enda som permanent bor på ön och det finns skolor, bibliotek och allehanda samhällsfunktioner som används av dem. Eftersom det var jul- och nyårshelg så var många av husägarna på plats och större delen av ön var avstängd för icke-öbor. Vi fick dock en bilburen guidad tur runt ön och fick oss utpekat bland annat Mick Jaggers hus. Här har vi just avslutat turen med vår guide Bombom.

Hela ön är mycket välskött. Det lustiga är att det är en svensk man, Arne Hasselqvist, som är arkitekten bakom öns utformning och många av husen. Han bodde själv på ön, men efter hans död har huset köps av Celine Dion. På ön finns en välkänd bar, Basil’s Bar som vi självklart passade på att besöka

Dessutom finns en klädaffär, Pink Shop, med dyra och fina kläder. Pelle passade på att förnya sig med både ny badutstyrsel och skjorta. Enligt pålitlig källa lär Mick J ha likadana 😉

När vi återvände till Bequia var det dags för nyårsfirande och nyårsfirandet inleddes med bubbel med S/Y Seabee och S/Y Cavatina innan vi åkte över med båttaxi till hummermiddag på Auberge de Grenadine tillsammans med Martin och Anna-Sofia (förstås) och Marie och Anders på S/Y Cavatina. Kvällen avslutades med nyårsfyrverkeri i byn.

Den 4 januari var det så dags för Martin och Anna-Sofia att återvända till Sverige. Deras flyg gick från Martinique och för att ta ungdomarna upp dit anlitades Bob på Dive Bequia, som har ett privatplan av det lite häftigare slaget.

Det blev en spännande flygtur över den Karibiska övärlden

både för Martin och Anna-Sofia

men också för Pelle som fick följa med som crew.

Tack Martin och Anna-Sofia för att ni ville tillbringa helgerna med oss! Ett extra stort tack till Martin som nästan varit två månader med oss och både förberett och genomfört seglingen över Atlanten innan det var dags för ledighet. Martin är verkligen en allround besättningsmedlem vid våra överseglingar, som fixar allt från segling och riggcheck till matlagning och städning och han är en stor tillgång ombord.

När vi blev på tu man hand så blev vi faktiskt lite vilsna kring hur vi skulle planera den här säsongen i Karibien. Skulle vi segla upp till Kuba? Skulle vi ta samma rutt som förra gången och sen lägga upp på Grenada eller vad? Till sist enades vi kring tanken att återbesöka favoritöar och försöka komma till de små öar vi inte hann med förra gången och sen avsluta nere vid de så kallade ABC-öarna och ta upp båten på Curacao i början av april. Vi gör en relativt kort säsong här då vi får ytterligare ett barnbarn i mars.

Efter helgerna fortsatte vi söderut tillsammans med S/Y Cavatina och första stoppet blev Tobago Cays. Vi låg ankrade strax väster om sundet mellan de små öarna Petit Rameau och Petit Bateau. En fin ankring med sköldpaddor som nu och då simmade förbi och stora rockor nere på botten när man snorklade.

Första eftermiddagen skulle vi simma över till S/Y Cavatina för att bli bjudna på en sundowner tillsammans med Inge och Herman på den holländska båten S/Y Shiva. Det var inte långt, 25 meter kanske. Vad vi inte visste var att vattnet strömmade ganska ordentligt och när vi kommit några meter på vår simtur tog strömmen tag i oss ordentligt och vi kunde faktiskt inte ta oss dit vi skulle. Som tur var så satt besättningarna på S/Y Cavatina och S/Y Shiva och tittade på oss och när de förstått läget så hoppade Herman i jollen och bogserade oss tillbaka. En intressant, lärorik och lätt skrämmande upplevelse!

Dagen efter sammanstrålade vi med Emelie och Marcus på S/Y Emma. Det var första gången vi sågs sedan vi var i Cascais och det fanns mycket att prata om. En av kvällarna var vi alla på stranden för en mysig hummermiddag med fötterna i sanden. Boatboy Carlos och hans team ordnade maten och vi själva hade med dryckerna.

Mästergrillare i farten.

Seglingen fortsatte sedan till Union Island. Vi ankrade utanför staden/byn Clifton i fint vatten vid den lilla konstgjorda ön Happy Island. Ön har byggs upp av conch-skal och härbergerar nu en populär bar.

En dag kom Elisabeth och Roger från den svenska båten S/Y Bijou förbi i jollen. De bjöd in oss på ett glas vin i deras sittbrunn och nu fick vi tillfälle att byta lite erfarenheter. Roligt att träffas i verkliga livet då vi nu och då följt deras blogg. Det var efter den här pratstunden som tanken att lägga upp Loupan på Curacao under kommande orkansäsong föddes. Det har nu lett till att vi bokat plats hos Curacao marine mellan april och oktober 2016 och kommer att avsluta denna säsong nere bland ABC-öarna innan det är dags att åka hem till Sverige för att pussa på familjen. Speciellt mycket längtar vi efter att pussa på vårt barnbarn Wilmer och snart har vi ytterligare ett barnbarn att längta efter.

Efter Clifton gick vi tillsammans med S/Y Cavatina till Chatham Bay på Union Island. Här sammanstrålade vi också med den svenska båten Why Knots från Flen och med ännu en gång med Anne och Lars med gäster på S/Y Sandvita. Why Knots hade en otäck och spännande berättelse från en manöverbord-situation mitt i natten under överseglingen till Karibien. Allt slutade dock väl, men mycket finns att lära från sådana historier. Deras egen slutsats var att flytvästen, den långa pylonlampan på västen samt månljuset var räddningen.

Chatham Bay har blivit en av våra favoriter denna gång med fridfull stämning, fint vatten, pelikaner som dyker och massor av fisk i vattnet. Man kan sitta länge och bara titta för alltid händer det något.

En av kvällarna fick vi för första gången se en så kallad green flash, ett ljusfenomen som kan uppträda i samband med solnedgången. Svårt dock att fånga på bild.

När vi njutit färdigt av Chatham Bay blev det en kort segeltur till Tyrrel Bay på on Carriacou, där vi tillsammans med S/Y Cavatina och den engelska båten S/Y Weohgi gjorde en rundtur med guide på ön. Det är alltid kul att få veta mer om livet på öarna. Här utskten ner mot huvudstaden Hillsborough från sjukhuset, där det svalkade skönt i vinden. Här kan man ta hand om lindrigare fall, men mer allvarliga saker och operationer kräver flyg- eller båttransport till Grenada.

På Carriacou finns en gammal båtbyggartradition och vi gjorde ett besök hos ett pågående båtprojekt.

Vi fick också veta att ön håller på att få en avsaltningsanläggning och system för att fördela vatten till ön, vilket måste vara att fantastiskt framsteg för dem. Hittills har alla hushåll samlat vatten i stora cisterner under ”den våta” säsongen och detta vatten ska sedan räcka det halvår som är ”torr” säsong.

Här vår väldigt duktiga och trevliga guide Ceepee tillsammans med några av dem som jobbar med projektet.

Vi fortsatte sedan vidare ner till Grenada för att få lite arbete gjort – storstädning inklusive lyft av durkarna, bunkring, tvätt av både kläder och båten, vaxning och putsning av rostfritt. Hjälp med vaxning och polering av rostfritt fick vi av Ashley, som också försåg oss med andlig spis, då han dagarna i ända hade en religiös radiokanal igång på hög volym. Marie och Anders som låg på platsen bredvid oss fick också en rejäl dos. Här Ashley in action.

Vi låg några dagar i den otroligt fina marinan Port Louis och njöt av bekvämlighet och den flärd som civilisationen erbjuder och som vi hemmavid inte ens lägger märke till, till exempel ett eget badrum när man duschar. I Port Louis kan man också beundra båtar som är betydligt större än vår. Båten med den futuristiska formen heter Venus och beställdes av Steve Jobs, men han hann aldrig uppleva den.

Vi besökte också Spice Island Marine som ett alternativ för upptagning av båten i april. Många svenska båtar brukar läggas upp där och det verkar vara ett bra alternativ. Några som legat flera säsonger på SIMS är Kate och Janne på S/Y Solit. Vi seglade mycket tillsammans med dem under vår förra långsegling 2012-2013, me medan vi seglade hem så har de haft båten här nere sen dess. Nu fick vi tillfälle att ses igen då de precis kom ner för att göra båten redo för ännu en säsong här nere innan det bär av mot Sverige igen för S/Y Solit.

Denna gång blev inget turistande på Grenada, utan när det jobb vi planerat var klart vinkade vi hej då till Marie och Anders på S/Y Cavatina och styrde norrut för att hinna upp till Bequia Music Fest. Seglingen norrut bland Windward Islands är inte alltid så bekväm, utan det blir nästan alltid en kryss i höga vågor med ogynnsam ström som drar västerut. Vi hade tur och fick fin segling upp till Chatham bay där vi övernattade och hann med en pratstund med Helen och Chris Tibbs på S/Y Taistelai på morgonen. Chris är sen många år ARC’s väderman, men de seglade också ARC 2015 och vi träffades första gången i Cascais.

Så var det dags för Bequia Music Fest och flera av våra kompisbåtar var på plats inför detta musikkalas i dagarna tre.

Här uppträder Bequia Blues Band på lördagens eftermiddag

På lördagskvällen och söndag eftermiddag var det fullt ös på restaurang De Reef. Bland annat spelade Martin Harley, en av världens främsta dobro-spelare.

Tony Prescott och hans band

Och många, många fler artister. Bland de som diggade kunde vi hitta bland annat Stefan och Christina på S/Y Seabee och Ingvar och Tuija (inte på bilden) på S/Y Hakuna Matata II.

Dagen efter musikfesten startade vi redan klockan 9 på morgonen för att ta ett långt kryssben på cirka 70 sjömil upp till St Lucia. Det blev en mestadels rätt bra segling, men runt norra änden på St Vincent, där det finns en hög vulkan, blev det lite av en prövning med vindar som varierade mellan ost, syd och väst och mellan fyra och trettio knops vindstyrka, samtidigt som regnet vräkte ner.

Vi hade tänkt ankra i Marigot Bay på kvällen, men efter att ha gjort några försök så insåg vi att vi inte skulle hitta en bra plats bland alla båtar i mörkret, så färden fortsatte några sjömil till och vi ankrade för sen middag i Rodney Bay.

Nästa dag blåste det upp på eftermiddagen och natten blev orolig med en hel del gung och ylande i riggen. Vi gick in och la oss i marinan för att träffa Alwin så han kunde slutföra reparationsarbetet på vårt saildrive och slutligt åtgärda det som gjorde att vi inte kunde backa efter Atlantöverfarten. I marinan fanns också S/Y Emma och S/Y Anorak, så sällskap behövde vi inte sakna nu heller.

På fredagkvällen var vi på Friday jump-up party i byn Gros Islet. Det är en gatufest som återkommer varje fredag med mat, musik och dans på byns gator. Riktigt trevligt! Det grillades flitigt längs gatorna.

Och dansades också flitigt. Från början mest turister, men efter klockan nio övervägde ”locals”.

Till lördagskvällen hade vi köpt biljetter till en välgörenhetskonsert för att samla in pengar till fortsatt musikundervisning på dels en skola för förståndshandikappade barn och dels en skola för unga pojkar som på olika sätt hamnat snett i livet. Initiativet stöds också av Amy Winehouse Foundation, då hon tillbringat en hel del tid på St Lucia under sin rehabilitering och då kommit i kontakt med många ungdomar. Det blev en fantastisk kväll med uppträdanden av barn och ungdomar från de båda skolorna, men också från andra professionella artister. Ulla hade många stunder svårt att hålla tårarna tillbaka när barnen och ungdomarna uppträdde. Helt fantastiskt att se och höra dem! Här killar från Boys Training Centre.

Sista kvällen i Rodney Bay kom våra Arconavänner Åsa och Niklas ner från Sverige för att fortsätta att segla sin Arcona 460, Grace II. Vi fick en trevlig kväll tillsammans med bubbel och middag, innan vi alla fyra somnade i vår båt.

Nästa morgon kunde de sjösätta sin egen båt och flytta in. De hade väldigt tung packning och en del av förklaringen var det nya 20 kilos Spade-ankaret.

Vi lämnade St Lucia strax efter lunch den 1 februri och seglade över till Le Marin på Martinique – och ja, det är flera kompisbåtar här också. Härom kvällen fick vi tillfälle att äta middag med seglarveteranerna Barbro och Pekka Karlsson på S/Y Corona Aq och i förrgår kom båten S/Y Swede Dreams med Lola och Carlos samt barnen Luna och Paco in efter sin översegling från Kap Verde. Vi träffade dem i La Coruna och på kvällen välkomnade vi tillsammans med S/Y Seabee och S/Y Emma dem till Karibien.

En av höjdpunkterna här på Martinique är att gå till mataffären. Mycket välsorterat och till helt andra priser än längre söderöver. För att inte tala om hur härligt det är med gott bröd från franska bagerierna. Man blir ganska trött på det engelskinspirerade brödet som finns på de före detta engelska kolonierna söderut. Också klädutbudet är ett helt annat här och Ulla som tyckt hennes bikinis börjat tappa formen (liksom hon själv kanske ;-)), hittade två jättefina nya och dyra franska bikinis. Ulla tyckte nog de var lite i ”raffigaste” laget, men den franska kvinna som ägde butiken menade att de ju inte skulle användas i kyrkan, utan på stranden och på båten och då behövde man inte vara så präktig. Fina är de i alla fall, tycker hela besättningen.

Det är ganska obegripligt att vi nu är tillbaka i EU och Frankrike, med inrikesflyg från Paris, högertrafik och telefontaxor som hemma i Europa. Idag har vi flyttat från Le Marin och istället ankrat utanför den mysiga lilla byn St Anne.

En liten reflektion kring väder och vind denna januari jämfört med januari 2013 när vi var här förra gången – då hade vi ganska starka vindar runt 20-25 knop mest hela tiden, men nu har vindarna varit väldigt måttliga, förutom några enstaka dagar. Vinden har legat stadigt kring ost och inte haft den nordliga komponent som annars är vanligt i början av året. Det har gjort att seglingen norrut mellan öarna varit betydligt behagligare denna gång. Senaste dygnet har det varit i stort sett vindstilla, vilket är ganska unikt här nere, och temperaturen kröp under natten ner till 20 grader. Det svalast vi haft sen i Las Palmas.

I helgen går vi upp lite längre norrut på Martinique för att vara med några dagar under karnevalen i Fort de France.