Den sista ön vi besökte bland Leeward Islands var pytteön Saba, men innan vi berättar om vårt besök där så måste vi nämna två höjdpunkter på St Marteen/St Martin. Den ena höjdpunkten var Stefan på S/Y Seabee som fyllde 50 år och vi var inbjudna att fira händelsen med en härlig kväll i Grand Anse på franska St Martin. Firandet skedde på en supermysig restaurang med fötterna i sanden tillsammans med Stefans familj och föräldrar samt seglarna på S/Y Anorak, S/Y Seaquark, S/Y Solit och vi själva.
Den andra höjdpunkten var ett länge emotsett möte med Elisabet och Karl-Axel på S/Y Spray. De har gjort en häftig segling upp längs USA’s ostkust och även besökt Kuba, så det fanns verkligen mycket intressant att ta del av. Efter månader av synkande lyckades vi sammanstråla på St Marteen och en förmiddagsfika på Spray övergick så småningom i både sundowner och middag i Loupans sittbrunn. Trevligheterna fortsatte sedan dagarna efter på franska sidan av ön. Riktigt roligt och vi hoppas kunna sammanstråla mer under nästa säsong!
Efter dessa två höjdpunkter seglade vi ner till ön Saba. Saba är en före detta holländsk koloni som numera är en kommun i Nederländerna, dock är man inte del i EU. Ön är liten, hög och rund och det är inte så lätt att få lugn ankring om inte vädrets makter är nådiga.
Nu var vi lovade svaga vindar och måttlig nordostlig dyning och då fungerar den enda ankringsplatsen Well’s Bay fint. Eftersom det är väldigt djupt och därmed svårt att ankra, så är ett tiotal bojar utplacerade för besökande båtar. Saba är inte den mest besökta av de karibiska öarna på grund av väderkänsligheten vid ankring. Det är cirka hundra båtar per månad som hittar dit. För att komma iland får man ta jollen cirka tjugo minuter till öns lilla hamn, Fort Bay, på sydsidan. Det kan bli en ganska så våt tur när man kommer in söder om ön och möter Atlantvågorna. Förr fanns ingen hamn på ön och inga bilvägar. Sättet att få varor iland var då att från fartyget ro in med varor när dyningen inte var alltför kraftig på läsidan av ön. Sedan finns en LÅNG (flera hundra steg) stentrappa, där allt bars upp till den lilla vägen där åsnor kunde dra lastvagnar. Saba var definitivt årets finaste upplevelse. Ön är otroligt välstädad och välskött, vilket man ser så fort man sätter foten på jollebryggan. Huvudspråken är engelska och papiamento, detta trots att det officiella språket är nederländska. Som valuta används amerikanska dollar. Det lokala telefonbolaget SATEL har ett utmärkt WiFi nät som täcker i princip hela ön, på deras kontor i The Bottom kan man köpa ett kort med inloggningskod.
De 1800 personer som bor på ön är något av det vänligaste vi upplevt och de är verkligt rädda om och stolta över sin vackra ö. Redan vi inklareringen hos tullen blev vi glatt överraskade då tulltjänstemannen erbjöd oss skjuts
upp till huvudstaden/byn, The Bottom, som ligger en brant och svettig promenad på tjugo minuter upp mot berget. Alla hälsar och berättar gärna om sin ö eller hjälper oss till rätta. Här finns också små men finarestauranger, en favorit blev Island Flavors som låg i huvudbyn The Bottom.
Vi träffade en trevlig taxichaufför som tog oss på rundtur på ön och det tar inte lång tid att ta sig runt på de få vägar som finns och det är rejält branta backar.
Vår guide berättade om de storverk som utförts på ön.
För några tiotal år sedan fanns det ingen vägförbindelse mellan de små samhällena på ön. För att råda bot på detta anlitade man experter på vägbyggnad som kom fram till att det var helt omöjligt att bygga någon sådan väg. Men Sabas befolkning gav inte upp så lätt. En handlingskraftig man tog en korrespondanskurs i vägbyggnad och kunde sedan leda byggandet av en hel fantastisk väg som kallas ”The road that couldn’t be built”.
Detta upprepades när man önskade bygga en flygplats på ön. Experterna sa återigen ”Helt omöjligt!”. Stärkta av detta började man 1959 på egen hand bygga en liten flygplats på öns norra udde. Under vår rundtur kunde vi titta ner på den minimala flygplatsen med en landningsbana som är ca 400 meter, inte är mycket längre än ett hangarfartyg. Yrausquin Airport lär vara världens minsta flygplats för kommersiell trafik.
En av dagarna gjorde vi en förmiddagsvandring upp på Mount Scenery som är den högsta punkten i Kungariket Nederländerna, 877 meter högt. Väl uppe belönades vi med en makalös utsikt över Saba och grannöarna Eustasia, St Kitts & St Martin.Vandringen gick till stor del i skog som skuggade, men det var totalt 1062 trappsteg så gissa om vi var trötta i benen när vi kom ner efter tre timmar.
Saba är också känt för sin fantastiska dykning, men vi såg ett bra tredygns väderfönster för att ta oss ner till Curacao som skulle bli vår upptagningsplats för denna säsong, så någon dykutflykt hann vi inte med denna gång.
De knappt 500 sjömilen ner till Curacao blev odramatiska med mestadels fina seglingsförhållanden. Vi hade härligt månsken som gör det lätt att ha sin nattvakt och den här bilden är tagen på natten utan blixt.
Och vi fick än en gång njuta av vackra solnedgångar
En del av vägen fick vi dock anledning att tänka på Povel Ramels sång ”Måste vägen till Curacao gynga så” (https://youtu.be/HtmNOsvLGQQ), eftersom sjön var väldigt oharmonisk och det var inte särskilt lättjobbat ombord. Ulla var dock extra pigg och glad över att vi nu var på ”hemväg”, eftersom hemlängtan hade börjat göra sig påmind lite extra i och med att vårt nya barnbarn Sally föddes i början av mars.
Efter knappt tre dygn kunde vi hissa Curacaos flagga
Och gå in genom den öppningsbara bron i huvudstaden Willemstad.
Det var verkligen annorlunda vyer som mötte oss jämfört med övriga karibiska öar vi besökt.
Curacao styrs självständigt, men är en del av Nederländerna och man kan verkligen se blandningen av Holland och Karibien i byggnadsstilen. Härliga färger nästan vart än man vänder sig. Curacao är inte stort, ungefär en tredjedel av Ölands storlek och antalet innevånare är knappt 160 000 personer. De flesta bor i och runt huvudstaden. Här en vacker kvällsvy mot stadsdelen Punda.
Något vi slogs av på Curacao var att befolkningen känns väldigt mycket mer blandad än på andra öar vi besökt. Där finns människor med alla olika typer av hudnyanser mellan svart och vitt och vi läste i vår cruising guide att det bor människor med 42 olika ursprungsländer på ön. Denna multikulturella mix speglas också i att landet har fyra officiella språk – holländska, papiamento, engelska och spanska. De allra flesta vi träffade pratade flera språk och det gjorde det lätt för oss. Målet för vår segling till Curacao var varvet Curacao Marine där vi skulle förbereda Loupan för sex månaders sommarvila i tropiskt klimat och sedan förvara henne på land.
Varvet har ett speciellt utformat område där man förvarar båtar, Bounded Storage Area. Området uppfyller de lokala tullkraven och har en hög säkerhet, bland annat vaktar här respektingivande vakthundar dygnet runt. Varvet ägs och leds av Pierre
tillsammans med Janice och Melissa och sysselsätter cirka tio personer.
På Curacao marine försöker man också göra det lite trevligt för oss seglare som är där, bland annat genom den så kallade Palapan med bar och grillplats.
En av anledningarna till att vi valde Curacao var att det anses ligga utanför orkanbältet (utom av flera försäkringsbolag). Det är inte alls lika fuktigt som t ex Grenada som ligger på ungefär samma latitud.
Innan vi kom till Curacao har vi studerat de tilläggsvillkor (Named Tropical Storms) för detta område som tillämpas av vårt försäkringsbolag Pantaenius. I villkoren krävs att man antingen förankrar masten med extra linor till marken eller mastar av båten vid förvaring på land för att försäkringen ska gälla. När vi diskuterade detta med varvet var de helt oförstående. ”Varför då, är inga andra bolag som kräver detta” sa varvschefen och såg allmänt besvärad ut. Vi kontaktade då skadechefen på Pantaenius Tommy Olsson som efter att vi beskrivit i detalj hur Curacao Marine förvarar båtarna gav högt betyg till deras koncept samt godkände att vi kunde behålla masten på utan några extra arrangemang. Viktigt att reda ut vad som gäller avseende försäkringsvillkoren, det hela löste sig efter en mycket bra diskussion med Pantaenius.
Att ”sommarrusta” båten var verkligen rätt svettigt med temperatur som mestadels låg över 30 grader och det tog oss två veckor.
Då hade alla stuvfack och prylar gåtts igenom och torkats med ättikslösning, all mat var urpackad, lakan, handdukar, kuddar och kläder tvättade och vakuumförpackade, segel, bom, bimini, sprayhood och allt ”löst” utomhus nedtaget, tvättat och undanpackat, båten genomstädad med ättikslösning under durkar och upp till taket, motorn/drevet/Watt & Sea/utombordare konserverade enligt alla konstens regler, jollen tvättad och massor av annat smått och stort hade fixats. Puh! En del av arbetstiden flyttade vi ur båten och bodde på Ritz Studios, ett mysigt litet hotell som tidigare var en glassfabrik. Vi njöt verkligen av den svalka som skapades av rummets luftkonditionering.
Inför förvaringen tvättar Curacao Marine båten och lägger sedan på AWLGRIP Sealer på alla ytor för att skydda den under förvaringen. Sealern tas sedan bort när det är dags att förbereda Loupan för en ny säsong. Vi har också beslutat oss för att byta bottenfärg, den vi har haft (VC Offshore) fungerar dåligt i dessa vatten. Här Loupans botten när hon kom upp på land trots att den tvättats en månad tidigare.
Bytet av bottenfärg är ett ganska stort jobb som vi beställt av varvet inför nästa säsong. Val av bottenfärg blev något som krävde mycket diskussion och eftertanke samt flera kontakter med Interlux som både tillverkar VC Offshore och de alternativ vi funderar på att byta till. Till slut föll valet på Micron 66 som kändes som en bra kompromiss, både avseende skydd mot beväxning och lite snällare mot miljön än de riktigt elaka färgerna som exempelvis Seahawk 44. Plötsligt uppdagades en liten detalj som visade sig medföra mycket huvudbry och förnyade kontakter med Interlux. När vi kommer att gå ut i Stilla Havet under 2017 passerar vi Panama kanalen. Här kommer vi att befinna oss i sötvatten ett par dygn. Interlux lät meddela att det inte var optimalt för Micron 66 (inte heller Micron 77 eller 99 heller), eftersom enprodukt bygger på att den exponeras för saltvatten. När vi skriver detta är inte sista ordet sagt i denna fråga, vi återkommer när detta är utrett ordentligt.
Mellan allt svettdrivande arbete hann vi också med några trevligheter. Den traditionella skördefesten firades med karnevalsliknade parad med stor färgprakt
Under tiden vi låg i vattnet på Curacao Marine lärde vi känna nya trevliga båtgrannar, dels fransmannen Dominique som haft sin båt på Curacao Marine i sju säsonger och dels det trevliga amerikanska paret Rose och Jani, som seglar en Hallberg Rassy 46, Lovely Lady
Vi fick många goda råd, skratt och trevliga stunder med Dominique, Rose och Jani. Här en bild från avskedsmiddagen på den fina restaurangen Gouverneur de Rouville i stadsdelen Otrabanda dagen innan Ulla åkte hem.
Sen snart en månad är vi tillbaka hemma i Sverige och seglingssäsongen är avslutad. Det känns härligt att vara hemma i den svenska våren och få träffa familj och vänner. Vi har fått njuta intensivt av våra två fina barnbarn Wilmer och Sally, då vi bodde hos dem några dagar innan vi flyttade ut till ön Stegesund. Vi har också haft turen att hitta just den ö-motorbåt vi sökt, TG 6500, så numera har vårt båtbestånd utökats med en Loupan Express för turer här i Stockholms skärgård. Se upp!
Vi återkommer med nästa säsongs planer, men Stilla havet är en god gissning och flyg tillbaka till Curacao är bokat till oktober.
S/Y Loupan 