Framme i Santa Marta

Torsdagen bjöd på mest fin segling i lagom vindar och vi kom till vår Columbianska udde sent på eftermiddagen. Vi hade både läst och hört många råd, varningens ord och ruggiga historier om sträckan från udden ner till Santa Marta. Rådet vi följde var att så länge som bara möjligt hålla oss på 1000 meters djup. Det gör sjön behagligare och vi har inte haft några som helst problem med onormalt grov sjö. Det var helt vanliga Atlantvågor. Sen var det vinden. Vi kan nog konstatera att inga av de vind prognoser vi hade stämde. Från udden och söderöver blåste det hela tiden 10-15 knop mer än vad prognoserna sa. Det var nog de ”förstärkta passadvindarna”. I vårt fall var det helt ok eftersom prognoserna var måttliga, men har man friskare passad så kan det säkert bli lite mer krävande.
För vår del blev det mest krävande det otroliga åskväder vi fick vara med om de sista 20 sjömilen in mot Santa Marta. Vi såg redan i morse att luften var disig och fuktig och från lunch kunde vi se häftiga molnformationer byggas upp. Vid 17-tiden tog vi ner seglen och packade in diverse datorutrustning i ugnen och när mörkret fallit så startade ett fyrverkeri av sällan skådat slag. Det var hur många olika åskväder som helst som startade och vi hade blixtar varje sekund i flera timmar. De flesta var på behörigt eller någorlunda avstånd, men vid 3-4 tillfällen hade vi blixt och smäll samtidigt, medan regnet fullkomligen öste ner. Riktigt läskigt!
Vid midnatt la vi till vid karantänsbryggan i marinan och efter dusch och ett par glas champagne är det nu hög tid att sova. Vi har egen vakt här vid bryggan som ser till att vi inte smiter ut innan vi är inklarerade i Colombia. Det blir en uppgift för morgondagen.
Ett tips för er som seglar till Santa Marta: se till att de sista 50 sjömilen blir i dagsljus. Vi såg en hel del bråte i vattnet i form av stora grenar, brädor och till och med en ca 60cm tjock trädstam. Det kändes läskigt att veta att sånt finns i vattnet när mörkret faller. Inte bra för båten att krocka med en trädstam. God Natt! Skepparen har redan somnat.

Dygn 1 på vägen mot Santa Marta i Colombia

Vid halv tiotiden släppte vi bojtamparna i Kralendijk efter att ha tagit ett sista svalkande dopp i det fina vattnet. Att vattnet är rent visar också det faktum att vi inte hade någon smutsrand längs vattenlinjen efter att ha legat stilla i tre veckor. Det är inte många ankringsplatser eller hamnar där det är så. Vi har även kunnat köra watermakern utan att vara oroliga för föroreningar som kan skada filter eller pump.
Vi hade inte hunnit långt innan Hakuna Matata II uppmärksammade oss på att vi inte syntes som AIS-mål och en liten stund senare försvann också AIS-båtarna vi såg på plottern. Suck! Den nylevererade AISen verkar slutat fungera. Efter en bra stunds mätande och omkopplande så hade i alla fall en svettig ingenjör Berg kopplat in signalen från vår reserv AIS-mottagare till vår plotter och vi kan se andra båtar med AIS. Tyvärr kan de inte se oss som AIS-mål, men det får duga så länge. Det betyder också att det inte går att följa oss lika bra på Marinetraffic, men vi ska försöka lägga ut vår position manuellt nu och då.
Hakuna Matata drabbades av ett lite värre krångel då deras rullstor klämts fast så det inte fungerade att rulla ut och in ordentligt. Det gjorde att de avbröt seglingen mot Colombia och gick mot Curacao Marine för att reda ut problemet. Ett klokt sjömansmässigt beslut. Vi hoppas att det går snabbt att fixa och att inget är skadat så att de kan fortsätta mot Santa Marta.
Dagen gick i motorns tecken, men vid 17-tiden kom äntligen vinden och vi sedan dess haft vind mellan 15 och 20 knop som givit fin segling. Vi är lite konfunderade över vår seglingsfart då det ser ut som vi hela tiden har 1-1,5 knops motström, medan all litteratur säger att det huvudsakligen är västgående ström här i Karibiska sjön, dvs vi borde ha medström. Hmmm, antingen är det en ny ”åskskada” eller så är det faktiskt motström. Får se om vi lyckas lista ut vilket. Vår Watt & Sea verkar dock gilla den höga farten genom vattnet och förser oss med härliga mängder ström.
Det har känts ovanligt lätt att komma in i vaktrutinen, trots att det är vår första längre segling på länge och vi har båda sovit gott på vår lediga tid. Just nu är vi norr om Golfo de Venezuela och räknar med att ha passerat Punta Gallinas sent ikväll för att sen styra söderut mot Santa Marta, vilket vi ser fram mot med spänning. Allt väl ombord!

Imorgon seglar vi mot Colombia

Tidigt imorgon bitti planerar vi att lämna Bonaire och segla de 390 sjömilen till Santa Marta i Columbia. Vattnet utanför Columbias nordöstra udde Punta Gallinas anses i seglingsguiderna vara väldigt besvärliga med grov sjö och accelererad vind. På land ner mot Santa Marta finns världens högsta kustnära berg, Sierra Nevada Santa Marta, som är 5700 m högt. Vindprognosen ser ”snäll” ut, men olika vädersystem norröver kommer att ge oss dyning i sidan till att börja med, vilket kan vara lite obekvämt. Vi räknar med att vara framme sent fredag eftermiddag lokal tid. Vi kommer passera ytterligare en tidszon på vägen. Vi bedömer att den tropiska stormen Otto inte kommer påverka vår väg, men vi kommer förstås ha koll på honom.

Idag är det diverse förberedelser som står på programmet. Här väderstudier till frukost.

Bonaire – dykarnas paradis

Vi har varit på Bonaire i nästan tre veckor. Betydligt längre än vi planerade, men nu är elektroniken återställd efter åskvädret. Som långseglare lär man sig att anpassa sig efter situationen och göra det bästa av den. Här på Bonaire har det inte varit svårt.Bonaire är en liten ö och ingår som en självstyrande kommun i Konungariket Nederländerna. Här bor cirka 18 000 bofasta och precis som på Curacao har invånarna en härlig blandning av olika ursprung, som verkar fungera väl. De huvudsakliga intäkterna för Bonaire kommer från saltexport och turism. Turismen hålls relativt småskalig och de resorter som finns är små och smälter väl in i miljön. Bonaire får också besök av några kryssningsfartyg varje vecka, men har lyckats undvika att bygga en jättestor kryssningsterminal med standardutbudet av klockor och juveler. Här är det lugnt tempo som gäller och det har varit härligt avkopplande efter arbetslägret på Curacao.Vi ligger förtöjda vid en av de cirka 40 mooringbojar som är utlagda utanför huvudstaden Kralendijk. Pelle tog kortet när han var uppe och bytte ut den trasiga vindgivaren.

Här själva Loupan med halva solskyddet bortvikt så Ulla ska kunna se Pelle uppe i masten. Och såklart hade vi våra headsets för att kunna prata med varandra.

Ankring är förbjuden här. Det är bojar som gäller, men det är läge att kolla linorna till bojstenarna. En morgon hade en av våra gått av. Bra att vi själva för säkerhets skull knutit i en extra lina till en tredje bojsten efter åskvädret.

Bonaire är kanske mest känt för sitt fantastiskt fina vatten med många fina koraller och ett helt otroligt rikt djurliv under ytan. Tyvärr så strök vår GoPro-kamera med i åskvädret, då vi dumt nog laddade batteriet sittande kvar i kameran. Den var inkopplad till ett uttag i en av akterruffarna och glömdes bort när åskan kom. Men några bilder under vattnet hann vi ta när vi snorklade ett par dagar före åskvädret.

Det känns som om ”alla” som är på besök här på Bonaire dyker. Många segelbåtar ligger många månader och under flera säsonger och är fullt utrustade med all tänkbar dykutrustning. Det finns också en väldigt väl fungerande infrastruktur för dykare med ungefär hundra utmärkta dyksiter, många dykcenter där man kan hyra utrustning, fylla tuber, duscha av sig med sötvatten och följa med på dykutflykter. Snorkla kan man också göra förstås och redan vid båten finns mycket fin snorkling och även dykning. Det bubblar ur vattnet runt båten flera gånger per dag. Då är det dykare som är på gång. Mest fascinerande är att se dykarna under vattnet kring båten när de gör sina kvällsdyk. Björn hann också med ett häftigt kvällsdyk, men fick tillbringa resten av kvällen med ättiksomslag på foten efter att ha kommit åt en sjöborre när de gick i vattnet. Vi har skaffat dykskor och fenor med öppen häl eftersom många dyk här sker från land och då är skorna toppen.

Även vi har fått bättre stil på vår dykning och har gjort sex dyk vardera här. Vi har haft Peter och Matt som dykinstruktörer när vi varit på utflykter. Trevliga killar från Nederländerna respektive USA som jobbar tillfälligt här nere.

Ett riktigt genombrott i våra ”dykkarriärer” blev det när Björn kom ner. Efter ett par dyk tillsammans med dykcentret så dök vi tre tillsammans utan guide. Jättekul! Här är vi på väg på ett tvåtanksdyk till Klein Bonaire med dykcentret.

Björn först i vattnet och vi andra är på väg

Just nu är dykningen på paus eftersom Pelle vaknade härom natten med svår värk i vänster öra och feber. Han är nu på bättringsvägen, men det krävs lite extra hojtande för att få kontakt med honom, eftersom han fortfarande är igensvullen i örat.Det har varit väldigt trevligt att ha Björn här några dagar. Han landade förra fredagen och efter mindre än en timme dök han upp på Karels Bar där vi stämt träff.

Förutom att vi och även Hakuna Matata II fick olika reservutrustning levererad så blev det också ett avkopplande avbrott för Björn, även om han nästan längtade till kyla när han åkte hem i torsdags kväll. Det är svårt att anpassa sig till värmen när man är här nere relativt kort tid. Och varmt har det varit! Alla som bor här kommenterar det ovanliga vädret. Mest ovanligt är att det är så vindstilla. För oss som varit två säsonger i Karibien tidigare har det varit överraskande med dessa vindstilla dagar

och nätter

Några som verkligen trivs i de vindstilla vattenpölarna (efter korta men vattenrika squalls) är mosquitos och eftersom de tycker det är helt OK att flyga ut till båtarna på svaj när det är så vindstilla, så är det myggmedel och myggnät som gäller ute på båten också. Myggorna här bär ju på virus för både zika och denguefeber så man vill ju undvika att bli stucken. Det lyckas inte särskilt bra och vi har alla en hel del myggbett. Tuija på Hakuna Matata II verkar ha drabbats av något av dessa myggvirus då hon för ett par dagar sedan plötsligt fick massor av utslag, feber och allmän sjukdomskänsla. På apoteket relaterade de symptomen till något myggvirus. Trivs gör också de pyttesmå, men ilsket bitande No-see-ums.

Ett par dagar hyrde vi en jeep tillsammans med Tuija och Ingvar och tog en tur runt ön. Det är ganska snabbt gjort, eftersom ön är så liten.

Vi besökte saltproduktionen söder om flygplatsen.

Från början bedrevs arbetet med saltet av slavar. Vi tittade på de bostäder som slavarna använde för att sova i och förvara sina personliga tillhörigheter i när de arbetade. Små stenhyddor som låg nere vid stranden och inte kan ha varit så bekväma.

Fartygen som skulle hämta saltet ankrade utanför stranden och små båtar roddes in och ut för att lasta saltet. Saltet kunde köpas i olika kvaliteter och för att guida fartygen var de skulle ankra för en viss kvalitet så stod det pelare i olika färger på land.

På ön finns många vilda omkringströvande åsnor. De blev arbetslösa när modernare hjälpmedel kom in i saltproduktionen och deras ättlingar strövar nu runt på ön.

I saltvattendammarna trivs flamingon, som verkar vara något av en symbol för Bonaire. Flygplatsen heter ju också Flamingo airport.

En av bildagarna stannade vi för lunch på en lite resort. Vi var inte så många lunchgäster på två ben. Däremot fanns det ett antal hungriga och förväntansfula iguanor på plats i beachbaren. Tuija och Ulla tyckte de var riktigt läskiga när de låg nedanför fötterna och gav till förskräckta utrop lite nu och då. Kocken skrattade vänligt och kom ut med ett salladshuvud som serverades till iguanorna. Då blev det liv i luckan och de slet mat ur munnen på varandra.

En av iguanorna verkade tänka sig bordservering istället.

Eftersom vi varit här så länge har vi skaffat oss två stamställen som vi besöker ibland för sundowners eller mat. Det ena är Karels Bar som ligger fint på en brygga där man kan lämna jollen och där det ofta fläktar åtminstone lite.

Vårt andra stamställe är en fransk bistro i marinan, ZaZu. Supertrevlig fransk ägare, Patrice. Här med en av serveringstjejerna, Pauline, som nu kastat loss och är på väg västerut till Colombia.

De har god mat och ordnar också musikkvällar

Varje fredag är Yannis, en kvinna från Venezuela inbjuden och lagar Arepas. Det är som pitabröd som fylls med olika godsaker. Jättegott!

Förutom Hakuna Matata II så har vi också haft tillfälle att träffa Elisabet och Roger på Bijou några gånger. Igår seglade de vidare mot Puerto Rico. Så är långseglarlivet, man möts och man skiljs för att kanske ses någon annanstans i världen. Elisabet och Roger ska segla World ARC nästa år, så vem vet var vi kanske ses.

Vi har också lärt känna tre amerikanska båtar som är dykveteraner här på Bonaire: Celilo, Dolce Vita och Tusen Takk. Av dem har vi fått många tips och trevliga stunder.

Nu inväntar vi ett lämpligt väderfönster för att ta oss vidare mot Santa Marta i Colombia. Det är 390 sjömil dit. För tillfället ser det lite för vindsvagt ut och vi vill ju inte gå för motor hela vägen, men framåt mitten av veckan verkar vindarna komma om prognoserna håller i sig. Det ska bli spännande!

Tropical disturbance är inte att leka med

Vi och Hakuna Matata II lämnade Curacao den 1 november. De 45 sjömilens ”segling” till Bonaire blev på spegelblankt vatten och utan en vindpust. På Bonaire är det förbjudet att ankra då hela vattenområdet runt ön är en skyddad marinpark. Istället ligger bojar utlagda utanför huvudstan Kralendijk och det finns även två marinor. Bojarna ligger i två rader, en inre och en yttre. Vi tog en boj på inre raden innanför våra amerikanska vänner Rose och Janis på Lovely Lady. Raderna med bojar ligger relativt nära land, men passadvindarna blåser ju från öster och ut från land. Sent på kvällen när vi kom tillbaka från en barrunda svängde båten runt i den svaga vinden och vi kände att vi gick lätt på grund. Dags att leta efter ny boj i mörkret! Vi hittade en boj på djupare vatten en bra bit därifrån och knöt fast oss där. Ännu en gång hade vi väldig nytta av våra headsets så att vi kunde kommunicera i kolmörkret när Ulla stod i fören och Pelle i sittbrunnen. Under de senaste veckorna har det vid ett par tillfällen uppstått en ”tropical disturbance” ute på Karibiska sjön. Antagligen har det med att göra att orkansäsongen inte är riktigt slut än. En ”disturbance” är det allra tidigaste stadiet för ett vädersystem som kan orsaka tropiska stormar och orkaner om förutsättningarna är de rätta. Det har de inte varit nu, så några obestormar har vi inte behövt oroa oss för. Däremot har dessa ”störningar” gett upphov till kraftiga åskväder och ett par gånger vindvridningar till väst. Vindvridning mot väst är mycket ovanligt här. Vi har träffat amerikanska seglare och dykentusiaster som legat här fem månader per år, tre år i rad och inte upplevt detta. Vid en vindvridning mot väst är inte bojarna speciellt roliga att ligga vid med guppig sjö och man kommer oroväckande nära land. Efter första nattens vindvridning mot väst så dök vi ner och knöt ytterligare en lina till den extra bojsten som fanns bredvid de två ordinarie. Bojarna har som standard två bojstenar med två olika linor.

Tidigt på morgonen den 4 november var det dags för ett ordentligt åskväder. Regnet öste ner i floder, vinden som blåste 20-25 meter per sekund vred mot väst och det blixtrade och dundrade väldigt intensivt och otäckt nära. Vi lade snabbt in datorer, iPhones, satellittelefon och handhållen GPS i förhoppning att ugnen ska fungera lite som en Faradays bur och skydda elektroniken. Mycket elektronik är dock fast monterad på båten och det är inte mycket man kan göra för att skydda den. Vi har s.k. surge protectors installerade på de enheter som sitter monterade i masttoppen. Vi fick ett blixtnedslag alldeles i närheten av Loupan med en öronbedövande knall och tryckvåg. När åskan dragit bort kunde vi konstatera att en hel del av vår navigionsutrustning slagits ut. Först fungerade ingenting, men det visade sig bero på att all utrustning är ansluten till NMEA2000-bussen och det räcker med att en trasig enhet stör bussen så fungerar ingenting. Efter felsökning då vi kopplade ur enhet för enhet så kunde vi konstatera att AIS, vindgivaren och VHF:en skadats.

Efter kontakt med Pantaenius så fick vi klartecken att köpa ny utrustning, vilket täcks av försäkringen utan självrisk. Guldstjärna till Pantaenius för snabb hantering och bra villkor. Nästa problem blev att få hit ersättningsutrustningen till Bonaire. Inget finns att få tag på här på plats och det är inte helt okomplicerat att skicka saker hit. Det löste sig genom att vår son Björn tog en oplanerad semesterresa till oss på Bonaire och ikväll landar han och grejorna. Toppen, tycker vi förstås!

Vi är också tacksamma för utmärkt support, bra kommunikation och snabba leveranser som gjordes på hemmaplan, så att Björn med med några dagars varsel fick med sig allt. De som hjälpt oss är Marinwebben (Claes Hafström) och Winther Wireless. Tack, tack!

I nästa blogginlägg berättar vi mer om våra dyk- och snorklingsäventyr och

Det fantastiska undervattenslivet här.

Äntligen dags att segla vidare

Arbetet med att bli seglingsklara har fortsatt. Det är märkligt hur mycket det är som ska fixas. När vi lämnade båten så monterade vi ner allt ute och tog även bort och tvättade alla fall. Nu har vi dragit i alla fall och återmonterat och testat all annan utrustning, som solpaneler, bimini, vindsnurra, navigationsutrustning, kommunikation, el mm. Vid riggchecken upptäckte vi att de fyra skruvarna som kopplar förstagsprofilen till furlexen hade skjuvats av. Vi kan inte nog prisa ”Jerry the rigger” som inför ARC lärde ut hur man systematiskt (och ofta!) checkar sin rigg för att undvika problem. Det har vi under våra långseglarår haft mycket nytta av.

Eftersom vi lidit lite mer denna gång av värmen så har vi låtit sy ett solskydd som vi kan montera över fördäck/förpiken när vi inte seglar. Temperaturen inne i förpiken nu är 30-31 grader under dagen istället för som tidigare 34-35 grader. Det gör också att det blir lite svalare nattetid. Vi har tillsammans med övriga seglare pustat och svettats i värmen och det är nog inte bara vi som är ovana, utan vi hörde att det varit den varmaste oktobermånaden på 150 år.

En av årets nyheter är en ny AB-jolle i hypalon med aluminiumbotten. Hoppas nu på torrare färder in mot land och mindre känslighet för vassa koraller. Vi måste dock säga att vår Zodiac har klarat sig otroligt bra under två turer till Karibien, men nu är det Allexius och Marcus (på Amiga) tur att njuta av den som ersättare för sin Biltema-jolle. Nackdelen med hård botten är förstås hur man ska förvara jollen när man seglar. Att ha den på släp är inget alternativ i havsvågor, så dävertar eller förvaring på fördäck är det som gäller. Efter mycket funderande, så kommer vi att ha den på fördäck, även om det har sina nackdelar.

Efter en månad här nere börjar vi sakta vänja oss vid värmen eller kanske är det mer rätt att säga att vi hittat ett förhållningssätt till värmen som fungerar. Det innebär att vi går upp tidigt vid sextiden och jobbar fram till strax efter klockan tolv då hettan blir lite väl häftig. Sen blir det lunchpaus och allmän vila fram till halv fyratiden när vi sätter igång igen och jobbar på fram tills solen går ner vid halv sju och det blir kolsvart. Mycket vatten och sportdryck/vätskeersättning går det åt under dagen! Det är bara vi seglare som tar siesta. De som jobbar på varvet har bara sina lunch- och fikapauser och man måste beundra deras diciplin när de jobbar i värmen.

Här en bild från en av många vackra gryningar, ofta med dramatiska moln som ibland innehåller en morgonskur.

Här är en väldigt internationell och trevlig atmosfär med seglare från bland annat Tyskland, USA, Canada, Sverige, Italien, Belgien och Schweiz. Ännu en svensk båt, S/Y Bijou, med Elisabet och Roger har kommi. Det pågår väldigt många olika båtprojekt överallt. Det är byten av förstag och batterier, montering av nya solpaneler,vindgeneratorer, autopiloter, watermaker och plottrar, nåtning av teakdäck (akta er för det i värmen!), montering av dävertar med mera. Här Giovanni från italienska Obiwan in action.

Vi jobbar förstås inte bara, utan en hel del trevligheter dyker upp. Vi är grannar med en italiensk båt, Obiwan, med Raffaela och Giovanni ombord. De tyckte så synd om oss när vi åt vår youghurtlunch så de utlovade pasta till alla seglare på varvet och några dagar senare bjöd de alla besättningar på en härlig räkpasta till middag i Palapan. Förra lördagen åkte vi ner tidigt till Willamstad för att besöka den flytande fiskmarknaden.

Det är fiskebåtar från Venezuela som säljer sin fångst och vi köpte en Dorado tillsammans med Tuija och Ingvar som vi sen grillade på kvällen. Doradon var så stor så vi gav halva vår bit till Raffaela och Giovanni och genast var vi inviterade till en ny lunchpasta senare på lördagen. De har fortsatt bjuda oss på pastalunch lite nu och då och Giovanni är en duktig kock och vi njuter av äkta italiensk kokkonst. Igår var det dags för oss att bjuda dem på pastalunch med svenska smaker. Vi lagade pastasås med kallrökt lax, lök, dill och creme fraiche/vitt vin. Sen kom Giovanni ner och höll engagerad kurs i konsten att laga pasta. Härligt och lärorikt att se en mästare i action. Vi fick blamd annat lära oss att ha mer salt i kokvattnet, hur viktigt det är med sekundpassning på själva kokningen och att när vattnet hällts av aldrig låta pastan vara torr utan pronto blanda i såsen. Vi tror att de tyckte vår pastasås var god då de båda åt tre portioner var.

Förra veckan så fick vi också återse Rose och Janis på segelbåten Lovely Lady som vi träffade här i våras. Nu har de köpt en stor motorbåt och gav sig idag ut på en av de sista seglatserna med sin Hallberg Rassy 46 som nu är till salu.

En kväll hade vi ett helt makalöst åskväder. Riktigt kusligt stundtals. Smällen som blev när åskan slog ner i berget ovanför oss och belysningen i radiomasten slocknade fick Ulla att hoppa högt.

Idag har vi klarerat ut hos tull och immigration för att lämna Curacao imorgon och segla ”bakåt” till Bonair. Eftersom det är rakt mot rådande vind och ström så vill man gärna ha måttliga vindar och inte alltför mycket sjö. Prognosen ser lovande ut med 0,6 m våghöjd och svag till måttlig vind från sydost.

Vi ser verkligen fram mot ”semester” på Bonair, som ska ha ett fantastiskt vatten och vara en av världens tre bästa dykplatser. Framförallt längtar vi efter känslan att vara på väg och att få ligga på svaj med möjligheten att hoppa i vattnet så ofta vi vill.