Efter fin segling från Linton Bay
kunde vi vid lunchtid styra in mellan vågbrytarna till Panamakanalens mynning. Nästan overkligt att vi nu är här vid porten till Stilla havet.
Nu ligger vi förtöjda i Shelter Bay marina och ska göra båten klar inför vår resa hem till Stockholm. Åter i mitten av januari.
Kuna Yala eller San Blas är verkligen ett speciellt område, både för att det är så vackert med de små palmklädda sandöarna, revområdena och och det faktum att ett folk valt att leva sina liv och skydda sin kultur i denna så utsatta miljö.Vi stannade tre dagar vid Holandes Cays och det var det område vi tyckte mest om av de tre platser vi hann se. På fredagskvällen hade ett par amerikanska båtar, tillsammans med en Kuna-familj som driver en enkel bar på BBQ island, tagit initiativ till en mingelkväll för alla seglare. Varje båt skulle ta med sig någon ”finger food” och sen fanns öl och rom att köpa i den lilla baren. Det blev många godsaker på bordet.
Varje kväll eldas det vissna palmblad och annat ris på öarna. Det är en del av skötseln av kokosplantagerna på öarna. Denna kväll var det en lite större hög än vanligt och vi seglare skulle få njuta av elden, en äkta bonfire. Det var verkligen inte lätt att få fyr på brasan, trots bensin i flera omgångar. Magnus på Nanny och Peter på svenska båten Tina Princess, två skickliga fritidspyromaner, var verkligen ihärdiga och de sista som gav upp.
På söndagen seglade vi mot ögruppen Lemon Cays, men vi tittade bara in på akringsplatsen och tyckte inte den såg så mysig ut. Dessutom oskyddad för de lite starkare vindar som var utlovade. Oskyddat är nog dock ordet för de flesta ankringsplatser här ute. Väl skyddade mot sjön av omfattande revsystem, men väldigt lite lä för vinden. Palmöarna är oftast små och det är sällan som ankringsplatserna ligger så att öarna ger skydd mot de rådande passadvindarna från nordost eller ost. Här några bilder i olika väderstreck från Loupans masttopp vid ankringsplatsen Chichime Cays, som blev den plats vi tillbringade andra halvan av vår vecka i Kuna Yala.
Första morgonen knackade det på skrovet och en efterlängtad besökare stod nere i sin ulu. Den här kanoten var dock moderniserad med motor för att kunna färdas lättare över de öppna vattnen. Det var ”master mola maker” Venanzio och hans bror Leonanzio som kom på besök. Molas är ett traditionellt hantverk som tillverkas av Kunafolket, oftast av kvinnor. Två av de mer kända, Liza och Venanzio, är dock män. Molas är tillverkade med applikationsteknik och broderisömnad, allt för hand. Det är ofta motiv från Kunakulturen eller från naturen. Vi bad bröderna komma ombord och vi tittade på molas, fikade och pratade Kuna-kultur i två timmar. Mycket trevligt! Venanzio hade mängder med molas med sig och det var inte lätt att bestämma sig.Till slut hade vi valt ut sju molas och skeppskassan var plötsligt ett antal hundra dollar lättare.
Venanzio visade också på ett pågående arbete hur sömnaden går till. Vi var imponerade av hur han hanterade den jättetunna nålen.
Eftersom han är en master mola maker så lär han också yngre personer hur man gör molas. Här alster som hans syskonbarn har sytt.
När vi vinkat farväl till bröderna var det hög tid att äta frukost (klockan hade hunnit bli halv elva) och nu var det med Kunabröd som vi fått av våra besökare.
Vår ankringsplats på Chichime låg mellan två små öar. På den ena ön bodde Kunafamiljen som för tillfället skötte om kokospalmerna. Här ses deras hus nära stranden.
Vi lärde oss att de flesta Kunaindianer bor på öar med lite större samhällen, typ 200 familjer. På de små palmöarna turas man om att bo 2-3 månader i taget och sköter på så sätt om kokosodlingarna. Ursprungligen är alla hus byggda av material som finns på öarna och ett tak av palmblad lär hålla längre än ett tak av korrugerad plåt i denna saltbemängda luft. Dessutom blir det inga sopor som inte kan enkelt tas om hand. Sopor är annars ett sorgligt kapitel, speciellt de sopor som driver iland från havet i form av plastflaskor och annat som inte alls genereras av de som bor här och som öfolket har små möjligheter att ta hand om på ett vettigt sätt.
Alla öar är självförsörjande på el, dvs har några solpaneler.
De få solpanelerna ger inte speciellt mycket energi, utan på kvällarna är det ganska så kolsvart inne på öarna, så när som på någon liten lampa. Toaletterna ligger ofta strategiskt belägna vid och ute i 
vattnet.
Vid sidan av kokosodlandet så var männen och pojkarna ofta ute och fiskade, antingen med lina, dök efter hummer eller plockade bläckfisk. På bilden ser ni fiskare ute på revet, men också ett vrak efter ett fartyg som drivit upp för drygt ett halvår sedan.
Och här vill de gärna sälja en festmåltid i form av bläckfisk till oss. Vi avböjde dock.
På den andra ön vid vår ankring var det förstås också kokosodling. Palmskogarna är vackra att gå igenom med palmbladens rörelser och prassel och ljuset som silas igenom.
På ön fanns även två familjer som drev varsin liten resort i form av 4-5 små hus/hyddor. Då finns ju förstås också en restaurang. Ena dagen svalkade vi oss där efter en promenad runt ön och då fick vi också spela lite fotboll med denna fnissiga Kunakille. Världens ledsnaste fotboll hade han, men vad gjorde det.
Sista kvällen tog vi en drink på restaurangen och så här mysigt såg det ut i kvällsljus.
Då träffade vi också mannen i resortens ägarfamilj, Aaron Fernandez. Han var dock noga med att påpeka att ”my wife is my boss”. Inte så olikt hemma kanske någon tänker med ett småleende, men Kunakulturen är ett matriarkat.
Vi fick ett riktigt blåsigt dygn måndag-tisdag med vindar upp till 30 knop. I dessa vatten gäller det då att ha ordning på sin ankringsutrustning och ha satt fast ankaret ordentligt. Det var så pass blåsigt så vi hade ankarvakt uppe nästan hela natten och vid ett tillfälle började två båtar driva upp på stranden. Ett par Kunabåtar med motorer kom till undsättning och det hela redda upp sig till slut, men vi hann tänka att ”det kommer aldrig att gå”.
Till de seglare som planerar att segla hit så kan vi säga att Eric Bauhaus bok och sjökort är ett måste. Vi kollade öarnas läge på Navionicskort med hjälp av radarn och det verkar som om många öar ligger 0,25 till 0,5 sjömil felplacerade. Segling i mörker är inte att tänka på i och med kombinationen dåliga sjökort och de omfattande revområdena. Se till att ha bra ankringsutrustning och ha gärna mer tid än den vecka vi hade. Vi hade tyckt det varit kul att besöka någon av öarna med större bosättning också. Wifi-nät lyser med sin frånvaro och det som gäller för nternetåtkomst är mobilt internet (3G/4G). På mer tättbefolkade öar kan man köpa prepaid sim-kort. Digicel verkar bäst i detta område.
I onsdags lämnade vi Chichime Cays och seglade mot Linton Bay vid Panamas fastland och 25 sjömil från Panamakanalens början. Även här är internetåtkomst enklast ordnad via mobilt internet. Simkort kan köpas i den lilla byn Puerto Lindo. Vägbeskrivningen till hålet i väggen där simkort kan köpas var ”första huset efter den stora grisen på vänster sida av strandpromenaden”.
I Linton Bay kommer vi att tillbringa julen tillsammans med bland annat Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II och Eva och Peter på Tina Princess. Hakuna Matata är nu på väg från Santa Marta efter att ha blivit kvar där på grund av kraftiga vindar. Vi ser fram mot att bjuda dem på julfirande när de kommer fram på julafton.
På Annandag jul seglar vi till Shelter Bay marina vid Panamakanalen och den 28 december lyfter planet mot Stockholm med oss ombord. Årets julklapp till oss själva är två veckor hemma för att krama om familj och vänner innan vi startar äventyret i Stilla havet.
Med detta inlägg så önskar vi också er alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!
I förmiddags (torsdag) kom vi fram till Holandes Cays. Det blev 40 timmars fin segling, även om första natten var lite ”rough”. Sista natten hade vi behagliga 15-20 knops vind och seglade med storsegel och spirad genua. Båda lite revade för att anpassa farten så vi kunde komma in när solen stod tillräckligt högt på förmiddagen. Vi hade tur och klarade oss utan squalls hela vägen. Det var en härlig syn att se de små låga och tätt palmbeväxta öarna växa fram i diset när vi hade ungefär fem sjömil kvar och Ulla kunde göra sin numera traditionella flaggprocedur. Det är Panamas flagga och samt den gula Q-flag, som visar att vi ännu inte klarerat in.
Eftersom de officiella sjökorten för övärlden är mycket otillförlitliga och det är fullt av rev så hade vi förberett oss med Eric Bauhaus bok ”The Panama cruising guide”. Han har precis som Lars Granath gjort omfattande lodnings- och fotograferingsarbete för att kartlägga övärlden. Detta är dokumenterat i boken och i en uppsättning elektroniska sjökort som kan användas i sjökortsprogrammet OpenCPN. Helt nödvändigt att ha tillgång till denna information om man ska segla här.
San Blas-öarna tillhör officiellt landet Panama, men i praktiken är det en del av Kuna-indianernas territorium, som styrs med hög grad av självständighet. Kuna-indianerna gillar inte namnet San Blas, då det var det namn som spanska erövrare gav området. Deras namn är Kuna Yala. Territoriet omfattar både mark på fastlandet och de mer än 300 öarna. Kuna–indianerna bodde från början i bergen på fastlandet, men flyttade succesivt ut till öarna för att undkomma olika problem. Idag finns ca 55 000 Kunas som lever här med en väl bevarad kultur och den huvudsakliga inkomstkällan är försäljning av kokosnötter. Läs mer om detta verkligt intressanta folk på till exempel Wikipedia.
När vi ankrat fick vi besök av två glada och vänliga Kunas från den lilla ön Tiadup, där vi ankrat. De hälsade oss välkomna och passade också på inkassera den officiella ankringsavgiften på tio dollar, mycket humant, då man därmed får ankra bland dessa öar i en månad.
Vår ankringsplats är mycket vacker med flera låga palmklädda sandöar, men också öppet ut mot havet med ett skyddande rev. Så trots att det blåser och man hör vågornas brus mot revet så är vattnet alldeles stilla här. När vi fixat båten, badat och stärkt oss med ägg och bacon till lunch så kom Liv och Magnus från Göteborgsbåten Nanny jollande för en pratstund. Det visade sig att de ligger ankrade på andra sidan en av öarna. Trevligt!
Nu har vi tagit en tupplur och känner oss som människor igen efter nattvakterna. Vi känner oss alltid tröttare efter överseglingar med få nätter, då man inte riktigt kommer in i rytmen med den uppstyckade nattsömnen på samma sätt som vid en längre seglingsperiod. Vi ser verkligen fram mot vår vistelse här i Kuna Yala!
Nu har det snart gått ett dygn sen vi lämnade Santa Marta efter att ha fyllt på diesel, cirka 5,50 kronor per liter. Efter en dryg timme kom vi ut i fin seglingsvind. Eftersom vattnet här utanför Colombia är ett okänt blåshål med vindacceleration från bergen så tog vi två rev i storen. Det var tur det, för efter ytterligare en timme var det kulingvindar, grov sjö och handstyrning som gällde. När mörkret föll tog vi ner storen och har slörat för bara genuan sen dess. Natten bjöd på vindar mellan 30-35 knop och 2-3 meter höga vågor som brusade kraftfullt när topparna bröt bakom aktern. Skönt att vi hade fullmånen uppe hela natten som lättade upp upplevelsen. Det blev en gungig natt och lite dåligt med sömn. Vi körde också på ett föremål i mörkret, en stock antagligen. Det dunsade till några gånger i skrovet och sen såg vi något mörkt komma ut akteröver. Läskigt, man har ju inte en chans att se det i mörkret. Även idag har vi sett stockar, brädor och skräp i vattnet. Vinden har på eftermiddagen avtagit till 20-25 knop och sjön är lugnare.
Vi har 130 sjömil kvar och försöker anpassa farten så vi kommer fram i dagsljus med solen någorlunda högt för att kunna navigera in mellan reven till den tänkta ankringsplatsen vid ön East Holandes Cays. Allt väl ombord!
Efter två och en halv vecka här i Colombia börjar det bli dags att segla mot San Blas-öarna, knappt 300 sjömil åt sydväst.
Loupan har under hela vår vistelse här i Colombia legat i marina Santa Marta, en mycket bra marina som vi gärna rekommenderar.
Hjälpsam och trevlig engelsktalande personal på kontoret, här är Katherine som hjälpt oss med det vi behövt. Det är rejäla fingerpontoner och härligt luftkonditionerade duschar och toaletter. På minus sidan så anses inte vattnet i Santa Marta vara drickbart, dvs folk dricker det helt enkelt inte. Men vi har kopplat in både kolfilter och vårt keramiska superfilter och efter att Ulla agerat försökskanin och druckit ett par glas av det filtrerade vattnet så använder vi nu det i vår tank.
Att klarera in och ut i Colombia ska vara en tidskrävande och krånglig historia som kräver en så kallad agent som jobbar mot myndigheterna. Agentkostnaden är också ganska hög. Här i marinan har man en agent som arbetar med besökande båtar och om man ligger mer än fem nätter så utgår ingen kostnaden för tjänsten. Smidigt! Det enda man behöver tänka på är att vara ute i god tid när man ska klarera ut, minst 48 timmar innan avfärd sägs det. Då kan man räkna bort söndagar, men lördagar är vanlig arbetsdag här i Colombia.
Vid 17.30 varje kväll ses långseglare av alla nationaliteter utanför den lilla supermarket som finns på marinan och tar en öl och delar med sig av erfarenheter och planer. Okomlicerat och trevligt!
Läget på marinan är också bra, mitt i stan med en närbelägen fin matbutik, Corulla, på ett par minuters promenadavstånd. För storhandling blir det tio minuters taxiresa till Ocean Mall med en gigantisk Jumbo stormarknad med allt från iPads till mjölk. Det är billigt att åka taxi här och turen till Jumbo går på motsvarande 36 kronor tur och retur.
Rent allmänt så känns prisläget här väldigt förmånligt för oss. Vad sägs t. ex om dagens lunch med soppa, varmrätt och dryck (alltid någon fruktsaft/juice) för 30-40 kronor per person. När vi storhandlade inför seglingen till San Blas, där det inte finns några speciella bunkringsmöjligheter, så kunde vi köpa både köttfärs och kycklingfile för 30 kronor per kilo och Angus biffkött för 130 kronor per kg.
Här i Santa Marta har vi levt lite långseglarens vardagsliv med lite olika små båtfix,städning, tvätt (bra tvättstuga), umgänge med andra seglare och lite utforskande av stan. Det är ganska så slitet här med delvis trasiga gatur och ledsna fasader. Man arbetar med att rusta upp, men det kommer att ta sin tid. Samtidigt byggs nya höga hus längs stranden. Vi har hört seglare som köpt lägenhet här och det lär vara billigt. Några mil utanför stan finns ett bostadsområde som såg verkligen hemskt ut. Det var i närheten av vattendrag och efter regnperioden stod vatten på de leriga gatorna där barnen lekte. Då funderar man på om dessa människor kommer att ha en chans att ta sig därifrån till bättre miljö.
En eftermiddag var det besök i marinan av en skolklass som marinan sponsrar på något sätt. Ett stort och glatt gäng ritade och målade så det stod härliga till. Här ett av alstren.
I Santa Marta finns ett litet museum, ”Guldmuseet”, som berättar om traktens historia och den ursprungliga indianbefolkningen. Där kan man också beskåda hantverk i lera och guld som indianerna tillverkat genom tiderna.
Runt Parc Novios ligger många små trevliga restauranger och även parken har man förstår juldekorerat.
Colombianerna verkar verkligen gilla julen.
I närheten av Parc Novios finns ett kaffe där man serverar kaffe gjort med olika tillagningsmetoder. Pelles nya passion är så kallad cold brew, ett kaffe som bryggs långsamt (3-12 timmar) med kallt vatten. Det dricks också kallt med is i. Här den makalösa manicken som sköter bryggningen.
Och detta är resultatet. Mums!
I söndags kväll åt vi middag på en musikrestaurang. Tyvärr kände sig Ulla lite småhängig (och gör fortfarande) så vi gick hem tidigt, men Tuija och Ingvar som blev kvar kunde berätta om att det senare strömmat in många olika musiker och att det blivit en kväll med otrolig stämning.
Ett bestående intryck av Colombia kommer nog vara att här alltid är fart och fläkt och mycket ljud. Vi vaknar varje morgon vid halv sjutiden då gymmet som ligger nära marinan drar igång med mycket energisk musik och en minst lika energisk instruktör. Eftersom de kör sitt pass på gymmets terrass så blir vi åtminstone med öronen delaktiga. På kvällen drar närliggande barer och diskotek igång med ordentlig volym och så festas det till långt in på natten. Som tur är så sover vi gott ändå. Ett kul minne blir också första morgonen efter vår ankomst när vi vaknade vid niotiden på morgonen av partystämning i sittbrunnen. En stor motorbåt med ett glatt dansande gäng hade lagt sig bakom oss och de log glatt åt våra förvånade miner när vi tittade ut. Det gjorde vi också.
Vi räknar med att segla mot San Blas imorgon tisdag. Eftersom vår AIS inte fungerar så kommer ni inte att se oss på Marinetraffic. På San Blas-öarna är det sparsamt med mobiltäckning och wifi, men vi hör av oss via satellitlänk.
Efter några dagar i Santa Marta var det dags att se lite mer av Colombia. Colombia är ett stort land med ungefär 48 miljoner innevånare, till ytan det fjärde största landet i Sydamerika, så en veckas resa blir förstås bara ett smakprov. Men tiden här i Colombia har verkligen gett mersmak och vi skulle gärna resa hit för en längre period. Det finns massor att se och göra, det är billigt, vackert med dramatisk och omväxlande natur och med underbart lättsamma människor. Alla är otroligt vänliga och glada. Överallt öppna leenden och blickar och alla situationer reds ut trots vår urusla spanska. Engelska är sparsamt förekommande.
Vårt första stopp blev landets näst största stad, Medellin, dit vi flög från Santa Marta. Medellin ligger i en dalgång på 1500 meters höjd och en del av bebeyggelsen klättrar upp längs de omkringliggande bergen. Man har valt att bygga mycket på höjden och höghusen tornar upp sig mot bergen. Ser rätt häftigt ut! Utomlands har staden kanske blivit mest känd för Medellin-kartellen och knarkkungen Pablo Escobar. Under många år ansågs Medellin vara en av världens farligaste städer. Numera är det en livlig storstad med 2,2 miljoner invånare och är en av Colombias viktigaste och mest dynamiska center för företag, handel och kultur. Restaurangutbudet är väldigt bra och vi åt många goda måltider till mycket facila priser. Vi gjorde inga djupstudier av nattlivet, men det vi hann se (och höra!) var helt otroligt livligt med musik, dans, barer och massor med människor. Ulla försökte dra in Pelle på en kort salsakurs på en av barerna, men det lyckades inte.
Trafiken i Colombia är ett kapitel för sig. Som fotgängare är man verkligen längst ner i prioritetsordning med bilar, bussar, lastbilar, motorcyklar och mopeder som i ilfart kör fram på stans gator och byter fil och kör om huller om buller. Det är verkligen med livet som insats man korsar en gata! Det märkte vi redan i Santa Marta och även om trafiken är ytterligare mer intensiv i Medellin så finns det i alla fall ibland övergångsställen med trafikljus.
Det tog ett tag att orientera sig i stan, men sen gick det fint med ett bra tunnelbanesystem mestadels ovan jord och ett väldigt strukturerat och numrerat gatusystem med Carreras i ena riktningen och Calles vinkelrätt mot dessa. Så är det även i många andra städer här.
Vi bodde på ett jättefint, trevligt och bra beläget hotell – Hotel Art mitt i stadsdelen El Poblado, som är ett restaurang och nöjescentrum. Hotellet har bland annat en jättefin takterass med bar och restaurang
och utsikt över stan.
Första dagen strosade vi runt nere i centrala Medellin och blev helt matta av den häftiga ljudvolymen från trafik, butikernas musik och som pricken över i:et så har de ofta en marknadsförare som via ett gigantiskt högtalarsystem ropar ut fina erbjudanden. Det var som att skala upp Drottninggatan i Stockholm med en faktor hundra och ljudsätta lite häftigt.
För att pusta ut tog Ulla en promenad i Botaniska trädgården och Pelle besökte Planetariet, båda vid tunnelbanestationen Universidad.
Både i Santa Marta och Medellin kan man se väldigt mycket poliser och beväpnade vakter från privata vaktbolag. De sistnämnda såg vi flera gånger med avsågade hagelgevär och stora mängder ammunition.
Många av poliserna är så kallade turistpoliser med dubbla roller, både som poliser och hjälpade händer till oss turister. Vid tunnelbanestationen Universidad blev vi kontaktade av ett par av dessa turistpoliser. En av dem höll på att lära sig engelska och dagens uppgift var att presentera sevärdheterna i området för några utländska turister och nu undrade de om vi kunde lyssna på presentationen och vara med när detta skulle förevigas på video. Självklart ville vi det!
It was a pleasure to meet you Luis Vasquez Hernandez and Jeiler Mena Cordoba. Good luck!
Från Medellin kommer också skulptören Fernando Botero och vi besökte en skulpturpark med många av hans verk.
Sista dagen besökte vi Cerro Nutibara, där det finns ett traditionellt bytorg från regionen uppbyggt, Paisa Pueblito (som Skansen)
Där finns också ett litet museum som beskriver Medellins utveckling de senaste femtio åren. Besöket på museet var mycket intressant och det var roligt att läsa om alla olika stadsbyggnadsprojekt som genomförts och fortfarande pågår för att komma tillrätta med både stora infrastrukturella problem som staden har och de stora sociala problem som uppstod under åttiotalet på grund av drogproblematiken och när många flyttade in från landsbygden på grund av inbördeskriget. Stora kåkstäder finns fortfarande uppe längs bergen. Här med världens längsta rulltrappor.
Man jobbar mycket med stadsbyggnadsprojekt där integration av olika delar av staden och befolkningsgrupper är fokus, bland annat har ett linebanesystem från bergen byggts som kopplar samman dessa områden med tunnelbanesystemet. Man har också valt att placera flera nya prestigebyggen i just dessa utsatta områden, bland annat ett nytt stort bibliotek. Staden har fått internationell uppmärksamhet och utmärkelser för sina olika projekt. Sista eftermiddagen tog vi tunnelbanan för att sedan ta linbanan upp till biblioteket och se ett av områdena. Tyvärr utbröt ett häftigt åskväder som gjorde att hela linbanesystemet stängdes av och vi fick vända hemåt när mörkret föll utan någon linbanefärd.
I lördags tog vi bussen mot Manizales för att bo två nätter på en kaffeplantage, ”Hacienda Venecia”. Det blev en absolut hisnande färd i en minibuss och jag lovar att busschaffören blivit av med körkortet efter mindre än en mil om det varit i Sverige. Sträckan vi åkte var bara 15 mil, men på de superkrokiga vägarna över berg och dalar så tog resan fem timmar. Inte bara vår chaufför hade blivit av med körkortet, utan alla på vägen. Trots att vägen var så otroligt krokig och backig så körde ALLA om ALLA. Bussar, personbilar, motorcyklar och mopeder körde alla om lastbilar och långtradare och dessutom körde de om varandra. Kurvor och backkrön var inget hinder alls för en omkörning. Det var verkligen hjärtat i halsgropen en stor del av vägen.
Vi fick också ett stopp på ungefär en timme på grund av en trafikolycka som inträffat just innan vi kom, turligt nog utan personskador.
Vi pustade verkligen ut när vi anlände till vår kaffeplantage uppe i bergen.
Så vackert beläget och vi bor i en 100-årig hacienda. Vi har varit de enda gästerna en handfull mängd rum verkligen och vi har haft full service här. Marta och Janet har lagat mat till oss i husets kök och vi har fått sitta vid husets matbord i köket
eller på terrassen utanför och äta.
Vi har inte valt några maträtter, utan de har lagat mat från trakten åt oss till både lunch och middag. Verkligen mysigt! Det vackra huset är byggt på traditionellt sätt med bambu och lera och inrett i äldre stil. Hela huset omgärdas av en möblerad terrass som är husets sällskapsyta.
Huset står i en regnskogsprunkande trädgård med fruktträd som stjärnfrukt, pompelo, mango och apelsin. Dessutom många exotiska blommor och massor av fåglar.
I söndags förmiddag blev det utbildning om kaffets väg från planta till kopp och om hur arbetet på kaffeplantagen fungerar. Vi fick också en rundvandring bland kaffeodlingarna.
Som mest sysselsätter plantagen 360 plockare under de mest intensiva plockningsmånaderna under hösten, men eftersom klimatet är så jämnt här, 17-24 grader året runt, så blommar kaffebuskarna och mognar bären i flera omgångar och det blir en kontinuerlig skörd, även om den inte blir lika stor som under höstmånaderna. Cirka 8% av världens kaffeproduktion kommer från Colombia och de odlar enbart Arabicakaffe på relativt hög höjd.Kaffeplantorna är planterade i enormt branta sluttningar, så det är ingen lek att plocka bären och sköta plantorna.
De försöker nu diversifiera sin odling då temperaturen stiger och har börjat odla kakao och bananer på lägre höjder.
Kaffebären är ganska söta och smakar gott. När kaffebönorna utvinns kastas själva bäret. Synd tycker Pelle: Kan man inte göra en fin marmelad eller något annat bakverk där bären används? Sagt och gjort, bär plockades och rårördes med lite socker, det hela fick vila över natten och till frukost bjöds en välsmakande marmelad.
Efter ännu en traditionell 3-rätters lunch sjönk vi djupt ner i två av hängmattorna på terrassen med varsin bok
Vistelsen på Hacienda Venecia blev ett perfekt avbrott mellan besöken i två städer. Här säger vi adjö till Marta.
På måndagen flög vi sedan tillbaka ner till kusten och staden Cartagena, som är berömd för sin gamla stadsdel byggd i kolonial stil. Hit har också Tuija och Ingvar från Hakuna Matata II kommit. De kom till Santa Marta i lördags efter att ha löst sina problem med storseglet. Cartagena är med på FN’s Världsarvslista på grund av sin väl bevarade gamla stadsdel från kolonialtiden. Hela gamla stan vimlar av mysiga gator och vackra fasader.
Mysigt både på dagen och kvällen.
Det vimlade också av turister och en av dagarna låg det fyra kryssningsfartyg inne, vilket verkligen märktes på stans gator. Butikerna och deras utbud samt prisnivån skiljer sig också från vad vi vant oss vid tidigare här i Colombia. Vi var nöjda med att vi inte seglade hit, utan besökte Cartagena mer som en ”turistutflykt”. Santa Marta känns mer som en riktig stad, tycker vi. För att få lite grepp om staden och dess historia så bokade vi en gratis stadsvandring med Free Tour Cartagena, vilket var jättebra. Vår guide, Edgar,
var kunnig och berättade på ett underhållande sätt. Egdar bär en av Colombias nationalsymboler, sombreron. Bland annat fick vi veta bakgrunden till Colombias motsvarighet till Oscarstayetten, som här heter Catalina. Det är namnet på en indianflicka med en viktig roll i historien.
Vi fick också höra om de fruktförsäljerskor som tidigare vandrade långa vägar in till Cartagena för att sälja sin frukt. Numera har de frukten mer som dekorativ symbol, då de tjänar betydligt mer pengar på att låta turisterna fotografera dem.
På kvällen var vi ute tillsammans med Tuija och Ingvar och åt på restaurang La Cevicheria och precis som namnet antyder så var deras specialitet ceviche. Fräscht och gott! Efter middagen gick vi förbi en cubanska bar och blev där hejdade av en äldre colombiansk man, Delimiro.
Tänk vad världen är liten! Efter några meningar visade det sig att han hade arbetat i Norge, bland annat i Trondheim. Eftersom Ingvar är Trondheimsgutt så blev det omedelbar kontakt och vi gick allihop in på baren. Där var det både avslappnad stämning, trevlig musik och goda Mojitos.
När vi skulle gå så följde Delimiro med oss på en liten kvällsguidning i stan och erbjöd sig också att ta oss med på en promenad nästa förmiddag i de kvarter där ”people live”, Getsemani.Sagt och gjort – nästa förmiddag blev de stadsvandring igen med Delimiro i spetsen. Trots sin ålder så marscherade han på i rask takt i den fuktiga värmen. Vi fyra nordbor svettades så det rann om oss. Här en typisk gata ”where people live”.
Trafiken som vi tycker är så skräckinjagande tacklade han genom att lugnt gå ut i gatan och göra ett bestämt stopptecken till bilarna, ibland klappade han dem vänligt på rutan eller motorhuven. I hans sällskap var allt enkelt och vi var hans ”amigos” när vi promenerade genom stan. Bland annat var vi inne på ett apotek och plötsligt fick vi alla en flaska vatten var av personalen. De såg väl att vi började bli lätt medtagna, men efter vatten och lite kaffe som Delimiro köpte vid en vagn på gatan så var vi någorlunda fräscha igen.
Cartagena har också en modern del och det är verkligen som att se helt olika världar när man vrider på huvudet och ser Cartagenas moderna skyline med skyskrapor.
När vi kom tillbaka till hotellet var det hög tid att checka ut. Delimiro beställde busstransport till Santa Marta med upphämtning vid hotellet och sen skildes vi åt med ett leende på läpparna. Vi blev mycket riktigt upphämtade, men döm om vår förvåning när Delimiro plötsligt dök in i bussen några stationer senare. Då hade han kommit på att han glömt tala om för chauffören att han skulle skjutsa ner oss ända till marinan i Santa Marta. Mycket omtänksamt!
Efter fem timmars bussresa klev vi nöjda ombord på Loupan och konstaterade att ”borta bra men hemma bäst” och att vår vecka på resande fot varit väldigt kul och spännande med många nya intryck och upplevelser.
S/Y Loupan 