Var är vi egentligen och hur går det med rodret?

Eftersom vi själva hade mycket vaga föreställningar om Franska Polynesien innan vi började planera den här seglingen så tänkte vi att det kanske är fler som har det. Här kommer lite fakta om detta stora, men på jordgloben nästan osynliga område i Oceanien.

Franska Polynesien tillhör Frankrike, men i motsats till Frankrikes karibiska öar är de inte en del av EU. Franska Polynesien omfattar ett område i Stilla havet som är ungefär lika stort som Europa och med fyra olika ögrupper – Marquesas (där vi är just nu), Tuamoutos inklusive Gambieröarna, Sällskapsöarna och Australöarna. Tillsammans är det ungefär 130 olika små öar. Det är långt mellan ögrupperna, till exempel räknar vi med fyra dygns segling mellan Marquesas och Tuamoutos, och ögrupperna är sinsemellan mycket olika. Marquesas är höga och gröna och Tuamoutos är låga atoller omgivna av rev. I hela detta stora område bor bara 270 000 personer, varav cirka 70% bor på Tahiti. Huvudstaden är Papeete som ligger på Tahiti. Befolkningen har till 78% polynesiskt ursprung, 12% kinesiskt och 10% franskt. Man pratar franska och tahitiska. På Marquesas bodde tidigare 200 000 personer, men idag bor här bara cirka 12 000 personer fördelat på de sex bebodda öarna. Det mesta av förnödenheter till ögrupperna bortom Tahiti skeppas med fartyg som kommer varannan eller var tredje vecka från Tahiti. Huvudsakliga inkomstkällor är försäljning av copra (torkad kokos), export av pärlor och turism. Man är starkt beroende av ekonomiskt stöd från Frankrike. Frankrike, som väl numera också har dåligt samvete för kärnvapensprängningarna som pågick till 1996 på Mururoa i sydöstra Tuamoutos, ger stora ekonomiska bidrag till Franska Polynesien. 

Efter att ha jobbat med rodret under långa dagar i nästan två veckor behövde vi verkligen hämta ny energi för att orka med en vecka till på land. Vi åkte därför på en ö-rundtur på Hiva Oa tillsammans med Roy och hans dotter Lisa på amerikanska båten Mabrouka och Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II. Det fanns plats för fyra passagerare i bilen och två fick sitta på flaket. Där fläktade det skönt, men skumpade lite extra.

Vår chaufför och guide var John

Lustigt nog visade det sig att hans syster arbetat för Bengt Danielsson på Tahiti. Bengt Danielsson var ju en av dem som kom till Tuamoutos med Thor Heyerdals Kontiki. Han kom sen att tillbringa en stor del av sitt liv i Franska Polynesien och har skrivit flera böcker härifrån, bland annat barnboken Villervalle i Söderhavet.

Naturen här är verkligen slående dramatisk och vacker 

och vi fick göra flera stopp för att beundra och fotografera vyerna.

Speciellt Ulla fascineras hela tiden av hur frukter och sånt som är krukväxter hemma växer vilt och stort här. Eftersom man ser hur de frodas i det varma och fuktiga klimatet så förstår man verkligen att de kämpar med torr inomhusluft. Här lite chilifrukter som växte längs vägkanten.

Vi fick också besöka tikis och me’ae.  En tiki är en människoliknande staty i sten eller trä. De hade religiös betydelse och var någon form av gudar. En me’ae är en traditionell polynesisk helig plats uppbyggd med sten i olika terasser. Hit hade bara ett fåtal tillträde, som präster eller ledare med mana (helig kraft).

Första stoppet var ”The smiling tiki” – den enda som ler. 

Annars har de allvarliga rektangulära munnar. Det var en vacker promenad dit 

och vi fick också lära oss att alla dessa hönor och tuppar vi ser är vilda. Hela skogen under vår promenad till smiling tiki var full av kacklande och kuckeli-kuande.
Efter en ibland hisnande och mycket skumpig biltur på smal lerväg kom vi till byn Puamau där vi hade lite picnic. Puamau är Hiva Oas näst största by och där bor 300 personer. Sen tog vi oss an Iipona, Marquesas bäst bevarade Me’ae. Här kunde vi se fem stora tikis.

Förutom tikis fanns här fruktträd med banan

papaya

och förstås grapefrukt

Vi avslutade turen hemma i Johns trädgård där vi köpte bananer och de underbart söta och saftiga grapefrukter som växer här. Liknar inte alls de lite beska frukter vi äter hemma.

Sen var det dags att ta itu med rodret igen…… Efter putsning och inpassning av delarna så har vi nu epoxilimmat rodret i bakkant. Imorgon är det dags att laminera ihop resten av rodret. En milstolpe!

Vi tycker det ser ganska lovande ut och sen är det spackling, slipning, epoxibehandling och målning med bottenfärg kvar. Spackel är bristvara och det kommer inte att bli perfekt ytmässigt, men i övrigt tillräckligt starkt och bra för att utan risk ta oss minst till Nya Zeeland.

Loupans roder – Det går framåt

Nu har vi legat på varvet i en och en halv vecka. Första dagarna gick väldigt mycket åt till att fundera på hur vi skulle kunna laga rodret så det skulle återfå styrkan och inte minst sin form. På denna skiss har vi markerat skadorna på rodret.

Dessutom en hel del letande efter material och verktyg. När man går för att handla här är det mindre en fråga om att exakt det här behöver vi, utan mer ett letande efter ”något som skulle kunna användas för det här ändamålet”. Pelle är ju en händig och lösningsinriktad person, familjens MacGyver helt enkelt. Den här gången tycker Ulla att han överträffat sig själv genom att ta sig an ett helt okänt område. I början vaknade Ulla på nätterna och hittade Pelle läsande böcker om plastning och båtkonstruktion eller ritande på något sätt att få till formen på rodret.

Vi började med den sida (styrbord) av rodret som var minst trasig, dvs där bara 60 cm av nederdelen saknades.För att få rätt profil gjorde vi en form med hjälp av trälister och mellan trälisterna svepte vi och spikade fast en lagom böjlig pappskiva som vi lyckades hitta inne på varvet. Sen tejpades pappskivan med pakettejp, vaxades med släppvax och så plastade vi med fem lager glasfiberduk. 

Glasfiberduk har varvet ganska gott om och polyester har vi i köpt på järnaffären för dyra pengar. Allt är för övrigt dyrt, vilket är lätt att förstå då grejorna rest över halva jordklotet.

Nästa utmaning var den sida (babord) där två tredjedelar saknas. Hur skulle vi få till rätt form??? Vi löste det genom att plasta upp en mall från den nu hela sidan av rodret. 

Där plastade vi också fast träreglar som skulle hjälpa oss att justera in höjd och läge. Mallen gick dock inte att använda rakt av eftersom profilen på andra sida är spegelvänd. 

Vi sågade därför upp vår plastade mall i cirka 5 cm breda strimlor som vi sedan vände och placerade ut som revben med 15 cm avstånd.

Över revbenen kontaktlimmade vi kartong. Här gör vi för säkerhets skull en kontroll av formen genom att jämföra med den sida vi utgått från.

När vi kollat  formen tejpade och vaxade vi den innan vi plastade upp babords rodersida. Fem lager matta kändes lämpligt (och motsvarar antalet lager i originallaminatet).

Idag har vi lossat den långa rodersidan från sin form och börjat passa ihop delarna (en hel del slipande) och ska sen börja laminera ihop rodret igen.

 Sen ska rodret fyllas med skum, ytan spacklas, slipas och slutligen epoxibehandlas och bottenmålas. Vi har varit oroliga för att vi inte kunnat få tag i tillräckliga mängder spackel, men igår kom varvschefen Vincent med en leverans som han lyckats få fram med flyg genom sitt arbete på flygplatsen.

Trots att dagarna varit fulla av arbete har vi också hunnit med lite trevligheter på kvällstid. Spray kom tillbaka från sin tur ner till Fatu Hiva och vi kunde tillsammans hälsa Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II välkomna när de kom i hamn efter fyra veckor på havet.

Killarna på Amiga tittar också förbi ibland och hör hur vi har det. Även Eva och Peter på Tina Princess var här några dagar. 

Arbetsdagarna avslutas ofta med en iskall öl, som här i Franska Polynesien har en alldeles ovanligt fin burk.

En utmaningen här på landbacken i tropikerna är de STORA kackerlackor (typ 5 cm) som kan komma inflygande till båten på kvällarna. Huga! Vi har beväpnat oss med allehanda läskiga gifter som vi strött och sprayat ut och hoppas de inte ska vilja stanna hos oss. Ännu har vi inte sett några inomhus. 

Vädret har stabiliserats de senaste dagarna, men det är helt otroligt vilka skyfall det kommer här. Så här ser det ut efter bara tio minuters regnande.

Vi räknar med att bli kvar här på land en vecka till innan allt är klart. Vi är dessutom beroende av att sjösättningen sker nära så kallad ”spring tide” för att högvattnet ska vara tillräckligt högt för vårt djupgående. Det infaller efter nästa helg.

Vi hoppar över påskfirandet i år, men vi önskar alla er bloggläsare en riktigt Glad Påsk med denna vackra vy från fördäck på Loupan

Livet på land

Natten till fredagen nåddes vi av de hemska nyheterna från Stockholm genom att både Martin och Sofia ringde och berättade vad som hänt. Sofia hade också kollat att alla i familjen var i säkerhet innan hon ringde oss. Tack och kram för det! Vi försökte följa händelseutveckligen via haltande internet och tankarna var ofta hemmavid. Det känns verkligen konstigt att ta del av nyheter hemifrån, då det ger en blandning av att vara nära men ändå såååååå långt borta. Om händelsen i Stockholm var ett utslag av mänsklig grymhet så blir vi här påminda om människans godhet. Vi checkade ut från Simone och Guy på fredag morgon och flyttade in i Loupan igen. Den snälla och omtänksamma Simone lånade då ut sin bil till oss under fredagen så vi kunde göra olika ärenden och hon skickade med oss lunchmat till båten. När vi lämnade tillbaka bilen på kvällen blev vi bjudna på middag hemma hos Simone och sedan skjutsade hon oss tillbaka till båten med en ordentlig last bananer och frukten rambutan från deras trädgård. Här ett rambutantträd. Frukten påminner om lichie i smak och konsistens.

Vi har inrättat ett arbetsbord under båten och arbetet går sakta framåt, men vi skulle önska oss lite mer verktyg och material att jobba med. Men nöden är ju uppfinningarnas moder, så vi ska väl förhoppningsvis få ihop det till sist.

Tyvärr avbryts arbetet flera gånger per dag av ordentliga regnskurar och i natt hade vi ett riktigt skyfall med åska. Vattnet fyllde nästa en skottkärra som stod en bit från båten. Det ska enligt uppgift gå mot allt torrare väder under april och den intensivt fuktiga och varma luften ersättas av lite torrare luft och mer vind. Det flitiga regnandet gör att vi traskar omkring i lervälling, så vi har en balja med vatten vid stegen upp till båten för att skölja fötterna i.

Ett lite charmigt inslag här på varvet är de många hönorna och tupparna som håller till här. De är morgontidiga precis som hos Simone och verkar inte hört talas om ”kuckeli-ku klockan är sju”.

Det går mestadels bra att bo i båten här på land, även om det är lite opraktiskt. Vattnet i kranarna på varvet och runt hamnen går inte att dricka, så vi använder vattnet i tankarna enbart som dricksvatten och har dragit upp en slang med ”smutsigare” vatten som används till disk och tvätt ute i sittbrunnen. Opraktiskt är det också att klafsa genom leran till toaletten, speciellt på morgonen. Det går dock ingen nöd på oss. 

Igår kväll var vi ute med killarna på Amiga på en av öns tre restauranger. Efter middagen skjutsade restaurangpersonalen hem oss gäster som bor en bit bort. Det tar cirka 45 minuter att gå till varvet från byn och det är kolsvart, så det är skönt att bli skjutsad.

Inget ont som inte har något gott med sig, sägs det ju. En god sak med vårt roderprojekt är alla nya kontakter vi får med seglare som kommer förbi och frågar vad de kan hjälpa till med. Amiga har försett oss med huggen glasfibermatta och den amerikanska båten Mabrouka har lånat oss sin sticksåg och flera andra har varit förbi med uppmuntrande tillrop. Tack också till er bloggläsare som via bloggen eller facebook muntrar upp oss!

Nu är vi igång med vårt nya projekt

Igår var det dags att sätta tänderna i vår nya utmaning. Vi demonterade rodret och öppnade upp det. Sen satte Pelle igång med att ta bort allt saltvattensindränkt distansmaterial, som är polyuretanskum.

När kvällen kom så hade vi ett rent och halvt roder. Vi hade också med hjälp av Arcona konstaterat att det saknas mer än en halv meter i nederkant.

Under tiden fixade Martin med propellern där en grov fiskelina snurrat in sig rejält runt navet. Tur att det var en grov lina, mindre risk då att den förstör packningarna (lip seals) i drevet. Antagligen ett minne från natten när vi trasslade i fiskeredskapen. Nya anoder blev det också när vi ändå var i farten.

Idag har vi inte åstadkommit så mycket handgripligt för rodret, just nu är det mer förberedelser och planering kring vad som ska göras. 

Som lite avkoppling har vi varit på flygplatsen och vinkat av Martin. Pytteliten och luftig flygplats med fint klädda flygvärdinnor och markpersonal.

Många avstigande passagerare fick blomstergirlanger av sina mötande värdar.

Tack Martin för att du delat seglingsupplevelsen från Panama till Marquesas med oss under två månader! Synd att resan fick ett lite abrupt slut innan du hann se mer av Franska Polynesien.

Imorgon tar vi nya tag och börjar bygga formen för de delar som behövs för vårt ”nya” roder. Vi har fortlöpande kontakt med Arcona och det känns tryggt att kunna få råd och tips kring hur vi ska fixa detta. Stort tack till Torgny & Co!

Vi har bott ett par nätter hemma hos Simone och hennes man Guy. Samma par som försåg oss med frukt tidigare. Simone jobbar på turisbyrån. Vi ville flytta ur båten några nätter när den kom upp på land, men inga hotellrum gick att uppbringa. När vi sedan besökte turistbyrån berättade Simone att hon hyrde ut några rum i deras hem. 400 kronor per rum och natt inklusive frukost och riktigt skaplig wifi för de två i rummet och tillägg med drygt 100 kr per person de kvällar man äter middag där. God och riklig mat har det varit. De bor i en otroligt grönskande djup dalgång och med häst, grisar, getter och höns på gården.

 Redan klockan fyra på morgonen är det full fart på tupparna. Ett enkelt men charmigt boende och kul att få lite insyn i ett polynesiskt hem. De verkar inte vara rädda för stölder då fönstren är mest öppna och dörrarna till stor del är blommiga tygstycken. Simone och Guy har varit jättegulliga och skjutsat oss morgon och kväll eftersom de bor en bit utanför stan. Igår kväll när vi åt avskedsmiddag med Martin på lyxiga Hanakee Pearl Lodge så löste sig hemtransporten väldigt enkelt, då det visade sig att Guy var kock där och den som lagat vår goda mat under kvällen. Martin har skakat liv i det franska språket och konverserar galant med vår värdfamilj. Här dags att ta farväl av Simone som skjutsade oss till flygplatsen. 

Simone som verkligen blivit förtjust i Martin har döpt om honom till  det mer franska namnet (smeknamnet?) Mathieu. Många här (de flesta vuxna?) har traditionella polynesiska tatueringar. Riktigt fina tycker till och med Ulla som annars inte är någon vän av tatueringar. Här Simones tatuering.

Imorgon flyttar vi hem till Loupan igen där vi nu kan njuta av den här utsikten från sittbrunnen. Vackert, men lite långt från vattnet tycker vi. 

Vi gillar verkligen vårt lilla varv, jättegullig personal och otroligt hjälpsamma. Här är den charmiga och faktiskt riktigt fräscha duschen och toaletten.

Tur i oturen

I lördags lämnade vi Hiva Oa för att gå till den närbelägna ön Tahuata för att få lugnare ankringsplats och klart och fint vatten. Det var en kort tur på tio sjömil. Hanamoenoa var en mycket vacker vik med fint vatten, sandstrand, palmer och blomdoft från bergen. Martin snorklade för att se att ankaret grävt ned sig bra och på tillbakavägen tittade han under Loupan och kom upp som skjuten ur en kanon. Rodret var trasigt! Fram med GoPro-kameran och fler cyklop och ja, rodret var verkligen trasigt.

En bit fattas i underkant och en stor del av babords sida av rodret fattas. Inte kul! På bilden har vi själv förstärkt med band för att hålla ihop det som är kvar av rodret.

Hur ska vi kunna åtgärda problemet här på Hiva Oa? Vi enades dock snabbt om att det var en himla tur att vi kommit ända hit utan att få problem längs vägen. Vi är inte helt säkra på hur det här gått till, men antagligen har vi kört på något. Ungefär en vecka innan vi kom fram tyckte vi att styrningen kändes lite konstig, vi tyckte oss känna små vibrationer och att autopiloten hade lite mer problem än vanligt. Vi tog då ner seglen och stack ner GoPro-kameran på båtshaken, men såg inget problem. Vi filmade dock bara från styrbordssidan och bakifrån och när vi i efterhand förstorat upp bilderna kan man ana problemet som en lätt skuggning i bakkanten av rodret och ett ljusare parti i nederkant. Fast det såg vi inte då på den lilla bild vi tittade på. Att rodret var intakt när vi lämnade Galapagos vet vi, eftersom Martin var nere och gjorde rent roder och propeller innan vi seglade iväg. Man kan ju fundera på varför vi inte hört någon tydlig smäll, men ljudnivån från båtens framfart i vågorna är högre än man tror. Elisabet och Karl-Axel på Spray hjälpte oss att komma på lite bättre humör under lördagskvällen genom att bjuda på jättemumsig pizzamiddag ombord på Spray.

På söndagsmorgonen vaknade vi tidigt och satte igång att söka efter lösningar. Det visade sig att det sedan ett år tillbaka finns ett litet varv på Hiva Oa, som har en hydraulisk trailer som kan ta upp båtar upp till 25 ton och 18 meter. Arcona kontaktades för att få råd om hur reparation ska göras och vi inventerade det material vi har med i form av glasfiber, epoxi mm. Sen gick vi tillbaka till Hiva Oa och på måndag förmiddag fick vi klart med varvet så båten lyftes ur vattnet idag tisdag. Det var en minst sagt nervpirrande övning, då vårt djupgående tillsammans med lite låg vattennivån gjorde att upptagningen låg precis på gränsen till vad som kunde klaras. Puh! Både vi och den trevliga och hårt kämpande varvspersonal var svettiga och lättade när båten var på land.

Vi har också besökt järnhandeln och hittat material vi behöver, polyester, fyllnadsskum med mera. Vi får se hur lång tid det här tar och hur länge vi blir kvar på land. Även om Pelle är superhändig så är ju inte roderreparation hans hemmaplan. Men tack vare snabb och värdefull support från Arcona så tror vi att detta kommer att ordna sig.

Martin har bokat om sin hemresa på grund av situationen och lämnar oss på torsdag. Imorgon får Loupan och tillhörande roderrester stå på tork och vi försöker åka på en heldagsutflykt för att se lite mer av Hiva Oa och dess berömda tikis innan Martin åker hem.

Vi avslutade förmiddagens gastkramande övning med lunch och den här fina utsikten

Fortsättning följer! 

Framme vid Hiva Oa

Sista kvällen innan vår ankomst firade vi att det bara var en natt kvar på överseglingen. Martin och Pelle delade på en öl och Ulla fick ett litet glas vin. Vi såg framför oss en lugn natt och hur vi efter soluppgången på tisdagen skulle se den höga ön Fatu Hiva, som vi skulle segla förbi på cirka 25 sjömils avstånd. Ack, så annorlunda det blev! Vid 23-tiden på måndagskvällen väckte Ulla Pelle då det på radarn såg ut som att ett kraftigare regnområde var i antågande och Ulla ville reva i förebyggande syfte. Innan vi hann blinka tjöt det till och vinden var uppe i 40+ knop och regnet piskade, medan vi kämpade för att ta ner storseglet och rulla in det mesta av genuan. Det hela avlöpte väl, men sen fortsatte kulingvindar, regn och åska under hela natten. Och regnet vräkte verkligen ner!

Först vid åttatiden på morgonen kunde vi börja lätta på de dyblöta sjöställen och efter frukost och morgonprat med Spray, som drabbats av samma oväder, kunde vi bland de lättande gråa molnen ana Fatu Hiva. Artighetsflagga för Franska Polynesien och karantänsflagga hissades och vem hade väl kunnat föreställa sig att det skulle ske i långärmat och med sjöställsbyxor.

Vid 17-tiden ankrade vi i hamnviken utanför Atuona som är huvudorten på Hiva Oa. Tripmätaren visade på att 3422 sjömil avverkats från Galapagos. Seglingen hade tagit oss dryga 19 dygn, snabbare än vi vågat hoppas. Vi var glada och tacksamma att hela seglingen gått så bra och vi sände en tacksamhetens tanke till vår kära Loupan som tagit oss ända hit. Ulla kände sig också extra tacksam för alla timmar av förebyggande underhåll som framförallt Pelle ägnar sig åt. Sen blev det bubbel och svamprisotto innan vi nöjda och trötta stupade i säng för tolv timmars obruten sömn. Ett dygn senare kunde vi krama om Elisabet och Karl-Axel på Spray och gratulera varandra till en lyckad översegling och njuta av champagne tillsammans. Härligt!

Naturen här är verkligen häftig med höga branta berg och djupa raviner. Allt täckt i en helt otroligt prunkande grönska. När man promenerar in mot Atuona, en rätt svettig promenad på 40 minuter, så dingnar trädgårdarna av grapefrukt, bananer, mango och papaya. Buskarna är fulla av olika blommor. Det är väldigt vackert, tycker vi. 

Något som inte är så vackert är vattnet i ankarviken. Det regner häftigt några gånger varje dag och vatten från bergen forsar ner i flera floder och gör vattnet brunt av jord och fyllt av trädgrenar och annat. Inget skräp från oss människor dock och det är ju bra. Vattenkvaliten gör att det inte inbjuder till bad och att köra watermakern är inte att tänka på. 

Alla människor vi stött på är fantastiskt vänliga. De stannar ofta självmant sina bilar och erbjuder lift när man är på väg till eller från Atuona. Ibland är de inte ens på väg till hamnen, men tar en liten omväg och skjutsar oss. När Ulla var på jakt efter frukt, som är lite svår att få tag i då den inte säljs i affären, och frågade på den lilla turistbyrån så var där en kvinna som genast ringde hem till sin man som kom åkande ner med bananer och grapefrukt från deras trädgård. Grapefrukten är jättestor, saftig och söt och smakar mums.

Inklareringen här var mycket enkel och klarades av med ett besök hos Gendermeriet (polisen) inne i Atuona. Pytteliten polisstation och världens trevligaste och gulligaste genderme. Elisabet och Ulla var helt tagna av hans charm. 

Inklareringen var gratis, men efter inklareringen fick man gå till posten med ett kuvert som skulle till tullen på Tahiti och köpa ett frimärke för 10 kronor och posta det. Även gendermen erbjuder lift när han passerar.

Den som förväntar sig primitivt liv och brist på förnödenheter får snabbt revidera sin verklighetsuppfattning. Bilarna är moderna jeepar eller pickuper med fyrhjulsdrift, vilket verkligen behövs, och här finns fyllda hyllor i mataffären och också en ganska välsorterad järnhandel. Dock är det mesta relativt dyrt, fast inte på långa vägar så dyrt som alla skräckbeskrivningar vi läst. Vissa saker är dyrt, tex bacon som fraktats över halva jordklotet kostar 75 kr per paket medan färsk tonfiskfile kunde vi köpa i fiskaffären för 100 kr per kilo. Lustigt nog hittar man också gåslever och andra franska delikatesser till lägre pris än hemma. Färska baguetter köper vi i hamnmacken, som också är en ganska välsorterad mataffär. Mat som inte odlas på plats kommer med försörjningsfartyget Aranui 5, som är ett kombinerat last- och kryssningsfartyg. Det lär komma var tredje vecka och var här under vår andra dag på Hiva Oa. En otrolig aktivitet utbröt här nere i hamnen och bilar åkte fram och tillbaka för att hämta varor. Rena julafton!

Vi har inte sett så mycket av Hiva Oa än, men vi tar det vid nästa besök, eftersom vi ska tillbaka och lämna Martin som flyger hem härifrån om några veckor. Både vi och Spray har jobbat hårt med att få loss våra akterankaren och vi hade tänkt lämna Hiva Oa igår. Sprays satt som berg i dyn, men gav med sig till sist efter tre mans ansträngning. Vårt eget hade fastnat med armen genom ett stort metallnät. Gick absolut inte att få upp! Till sist dök Martin och Karl-Axel i det grumliga vattnet och kunde trassla ut ankaret. Puh!