Framme vid Hiva Oa

Sista kvällen innan vår ankomst firade vi att det bara var en natt kvar på överseglingen. Martin och Pelle delade på en öl och Ulla fick ett litet glas vin. Vi såg framför oss en lugn natt och hur vi efter soluppgången på tisdagen skulle se den höga ön Fatu Hiva, som vi skulle segla förbi på cirka 25 sjömils avstånd. Ack, så annorlunda det blev! Vid 23-tiden på måndagskvällen väckte Ulla Pelle då det på radarn såg ut som att ett kraftigare regnområde var i antågande och Ulla ville reva i förebyggande syfte. Innan vi hann blinka tjöt det till och vinden var uppe i 40+ knop och regnet piskade, medan vi kämpade för att ta ner storseglet och rulla in det mesta av genuan. Det hela avlöpte väl, men sen fortsatte kulingvindar, regn och åska under hela natten. Och regnet vräkte verkligen ner!


Först vid åttatiden på morgonen kunde vi börja lätta på de dyblöta sjöställen och efter frukost och morgonprat med Spray, som drabbats av samma oväder, kunde vi bland de lättande gråa molnen ana Fatu Hiva. Artighetsflagga för Franska Polynesien och karantänsflagga hissades och vem hade väl kunnat föreställa sig att det skulle ske i långärmat och med sjöställsbyxor.


Vid 17-tiden ankrade vi i hamnviken utanför Atuona som är huvudorten på Hiva Oa. Tripmätaren visade på att 3422 sjömil avverkats från Galapagos. Seglingen hade tagit oss dryga 19 dygn, snabbare än vi vågat hoppas. Vi var glada och tacksamma att hela seglingen gått så bra och vi sände en tacksamhetens tanke till vår kära Loupan som tagit oss ända hit. Ulla kände sig också extra tacksam för alla timmar av förebyggande underhåll som framförallt Pelle ägnar sig åt. Sen blev det bubbel och svamprisotto innan vi nöjda och trötta stupade i säng för tolv timmars obruten sömn. Ett dygn senare kunde vi krama om Elisabet och Karl-Axel på Spray och gratulera varandra till en lyckad översegling och njuta av champagne tillsammans. Härligt!


Naturen här är verkligen häftig med höga branta berg och djupa raviner. Allt täckt i en helt otroligt prunkande grönska. När man promenerar in mot Atuona, en rätt svettig promenad på 40 minuter, så dingnar trädgårdarna av grapefrukt, bananer, mango och papaya. Buskarna är fulla av olika blommor. Det är väldigt vackert, tycker vi. 


Något som inte är så vackert är vattnet i ankarviken. Det regner häftigt några gånger varje dag och vatten från bergen forsar ner i flera floder och gör vattnet brunt av jord och fyllt av trädgrenar och annat. Inget skräp från oss människor dock och det är ju bra. Vattenkvaliten gör att det inte inbjuder till bad och att köra watermakern är inte att tänka på. 

Alla människor vi stött på är fantastiskt vänliga. De stannar ofta självmant sina bilar och erbjuder lift när man är på väg till eller från Atuona. Ibland är de inte ens på väg till hamnen, men tar en liten omväg och skjutsar oss. När Ulla var på jakt efter frukt, som är lite svår att få tag i då den inte säljs i affären, och frågade på den lilla turistbyrån så var där en kvinna som genast ringde hem till sin man som kom åkande ner med bananer och grapefrukt från deras trädgård. Grapefrukten är jättestor, saftig och söt och smakar mums.

Inklareringen här var mycket enkel och klarades av med ett besök hos Gendermeriet (polisen) inne i Atuona. Pytteliten polisstation och världens trevligaste och gulligaste genderme. Elisabet och Ulla var helt tagna av hans charm. 


Inklareringen var gratis, men efter inklareringen fick man gå till posten med ett kuvert som skulle till tullen på Tahiti och köpa ett frimärke för 10 kronor och posta det. Även gendermen erbjuder lift när han passerar.

Den som förväntar sig primitivt liv och brist på förnödenheter får snabbt revidera sin verklighetsuppfattning. Bilarna är moderna jeepar eller pickuper med fyrhjulsdrift, vilket verkligen behövs, och här finns fyllda hyllor i mataffären och också en ganska välsorterad järnhandel. Dock är det mesta relativt dyrt, fast inte på långa vägar så dyrt som alla skräckbeskrivningar vi läst. Vissa saker är dyrt, tex bacon som fraktats över halva jordklotet kostar 75 kr per paket medan färsk tonfiskfile kunde vi köpa i fiskaffären för 100 kr per kilo. Lustigt nog hittar man också gåslever och andra franska delikatesser till lägre pris än hemma. Färska baguetter köper vi i hamnmacken, som också är en ganska välsorterad mataffär. Mat som inte odlas på plats kommer med försörjningsfartyget Aranui 5, som är ett kombinerat last- och kryssningsfartyg. Det lär komma var tredje vecka och var här under vår andra dag på Hiva Oa. En otrolig aktivitet utbröt här nere i hamnen och bilar åkte fram och tillbaka för att hämta varor. Rena julafton!


Vi har inte sett så mycket av Hiva Oa än, men vi tar det vid nästa besök, eftersom vi ska tillbaka och lämna Martin som flyger hem härifrån om några veckor. Både vi och Spray har jobbat hårt med att få loss våra akterankaren och vi hade tänkt lämna Hiva Oa igår. Sprays satt som berg i dyn, men gav med sig till sist efter tre mans ansträngning. Vårt eget hade fastnat med armen genom ett stort metallnät. Gick absolut inte att få upp! Till sist dök Martin och Karl-Axel i det grumliga vattnet och kunde trassla ut ankaret. Puh! 

3 tankar om “Framme vid Hiva Oa

  1. Hu, vilken sista natt ombord ni fick. För mig som är en landkrabba är det roligt att höra hur det är på land, om människorna ni möter, hurdan mat det finns, om landskapet. Tack för de härliga beskrivningarna.
    Eva

  2. Grattis – verkligen bra kämpat och vilken avslutning! Det måste var jätteskönt att komma fram! Följer er med spänning! Fair Winds and Following Seas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s