Var är vi egentligen och hur går det med rodret?

Eftersom vi själva hade mycket vaga föreställningar om Franska Polynesien innan vi började planera den här seglingen så tänkte vi att det kanske är fler som har det. Här kommer lite fakta om detta stora, men på jordgloben nästan osynliga område i Oceanien.

Franska Polynesien tillhör Frankrike, men i motsats till Frankrikes karibiska öar är de inte en del av EU. Franska Polynesien omfattar ett område i Stilla havet som är ungefär lika stort som Europa och med fyra olika ögrupper – Marquesas (där vi är just nu), Tuamoutos inklusive Gambieröarna, Sällskapsöarna och Australöarna. Tillsammans är det ungefär 130 olika små öar. Det är långt mellan ögrupperna, till exempel räknar vi med fyra dygns segling mellan Marquesas och Tuamoutos, och ögrupperna är sinsemellan mycket olika. Marquesas är höga och gröna och Tuamoutos är låga atoller omgivna av rev. I hela detta stora område bor bara 270 000 personer, varav cirka 70% bor på Tahiti. Huvudstaden är Papeete som ligger på Tahiti. Befolkningen har till 78% polynesiskt ursprung, 12% kinesiskt och 10% franskt. Man pratar franska och tahitiska. På Marquesas bodde tidigare 200 000 personer, men idag bor här bara cirka 12 000 personer fördelat på de sex bebodda öarna. Det mesta av förnödenheter till ögrupperna bortom Tahiti skeppas med fartyg som kommer varannan eller var tredje vecka från Tahiti. Huvudsakliga inkomstkällor är försäljning av copra (torkad kokos), export av pärlor och turism. Man är starkt beroende av ekonomiskt stöd från Frankrike. Frankrike, som väl numera också har dåligt samvete för kärnvapensprängningarna som pågick till 1996 på Mururoa i sydöstra Tuamoutos, ger stora ekonomiska bidrag till Franska Polynesien. 

Efter att ha jobbat med rodret under långa dagar i nästan två veckor behövde vi verkligen hämta ny energi för att orka med en vecka till på land. Vi åkte därför på en ö-rundtur på Hiva Oa tillsammans med Roy och hans dotter Lisa på amerikanska båten Mabrouka och Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II. Det fanns plats för fyra passagerare i bilen och två fick sitta på flaket. Där fläktade det skönt, men skumpade lite extra.


Vår chaufför och guide var John


Lustigt nog visade det sig att hans syster arbetat för Bengt Danielsson på Tahiti. Bengt Danielsson var ju en av dem som kom till Tuamoutos med Thor Heyerdals Kontiki. Han kom sen att tillbringa en stor del av sitt liv i Franska Polynesien och har skrivit flera böcker härifrån, bland annat barnboken Villervalle i Söderhavet.

Naturen här är verkligen slående dramatisk och vacker 


och vi fick göra flera stopp för att beundra och fotografera vyerna.


Speciellt Ulla fascineras hela tiden av hur frukter och sånt som är krukväxter hemma växer vilt och stort här. Eftersom man ser hur de frodas i det varma och fuktiga klimatet så förstår man verkligen att de kämpar med torr inomhusluft. Här lite chilifrukter som växte längs vägkanten.


Vi fick också besöka tikis och me’ae.  En tiki är en människoliknande staty i sten eller trä. De hade religiös betydelse och var någon form av gudar. En me’ae är en traditionell polynesisk helig plats uppbyggd med sten i olika terasser. Hit hade bara ett fåtal tillträde, som präster eller ledare med mana (helig kraft).

Första stoppet var ”The smiling tiki” – den enda som ler. 


Annars har de allvarliga rektangulära munnar. Det var en vacker promenad dit 


och vi fick också lära oss att alla dessa hönor och tuppar vi ser är vilda. Hela skogen under vår promenad till smiling tiki var full av kacklande och kuckeli-kuande.
Efter en ibland hisnande och mycket skumpig biltur på smal lerväg kom vi till byn Puamau där vi hade lite picnic. Puamau är Hiva Oas näst största by och där bor 300 personer. Sen tog vi oss an Iipona, Marquesas bäst bevarade Me’ae. Här kunde vi se fem stora tikis.


Förutom tikis fanns här fruktträd med banan

papaya


och förstås grapefrukt


Vi avslutade turen hemma i Johns trädgård där vi köpte bananer och de underbart söta och saftiga grapefrukter som växer här. Liknar inte alls de lite beska frukter vi äter hemma.

Sen var det dags att ta itu med rodret igen…… Efter putsning och inpassning av delarna så har vi nu epoxilimmat rodret i bakkant. Imorgon är det dags att laminera ihop resten av rodret. En milstolpe!


Vi tycker det ser ganska lovande ut och sen är det spackling, slipning, epoxibehandling och målning med bottenfärg kvar. Spackel är bristvara och det kommer inte att bli perfekt ytmässigt, men i övrigt tillräckligt starkt och bra för att utan risk ta oss minst till Nya Zeeland.

6 thoughts on “Var är vi egentligen och hur går det med rodret?

  1. Intressant läsning om detta för mig okända område. Det ser väldigt vackert och omväxlande ut. Och vilka underbara frukter. Det är förståeligt att ni behöver en paus från det styva roderarbetet.
    Här hemma är det kallt igen med frost på nätterna. Men i skogen blommar blåsippor och vitsippor. Fint!

  2. Fantastiskt, kära vänner!💞
    Ni njuter av resan, plåtar och skriver så vi får vara med samtidigt som ni fixar till ett roder mitt i ingenstans!
    Stilpoäng!
    Stor kram från oss på Grace ll

  3. Duktigt jobbat! Roder haveri maste vara en av det varsta som kan handa en ”Globetrotting mariner”. Rapporten fran Franska Polinesin ar ocksa valdigt intressant att lasa. WOW! Hur kommer det sig att befolkning sjunkit med nastan 95%? Hoppas att allt gar val med ”island hopping”. Australiska vanner pa katamaranen ”Calamia” som seglat runt i Stilla havet var mycket glada i speciellt norr-ostra Tonga dar de stannade flera ar on/off! Lycka till med New Zealand och kanska aven Australian. Min ”Suzi-Q” ligger i Whitsundays (Airlie Beach, innanfor Great Barriar Reef) och blev ordentligt tilltufsad av cyclonen ”Debbie” for ca tre veckor sedan. Vi upplevde vind-byar pa 265 km/h. Vi nastan forlorade var Beneteau Oceanis 440 om inte for en snabb tankt Harbour master som ersatte alla rep som slets sonder… Tum-tjocka nylon-rep slets av som dental floss. Vart misstag? Vi spred ut tio (10) rep istallet for att ”bunt ihop dem”. Grannen (Bavaria 47…) hade flera buntar pa ~8 rep tillsammans och ha fick sina knap bojda… ”Can’t win” mot en Cyclone cat 4! Hoppas vi kan ses har i Australian! Cheers!

  4. 10 dagar utan en utförlig rapport är en lång tid av väntan…….Hoppas att du snart återfinner tangentbordet bland alla roderfixprylar:)

  5. Hope all is well with boat and crew. We miss your adventures.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s