Loupan tillbaka i sitt rätta element

I tisdags den 25 april, precis tre veckor efter att Loupan tagits upp ur vattnet, så kunde vi äntligen sjösätta igen. Rodret var återuppbyggt och hade dessutom fått en ny Smurfblå färg, eftersom det var den enda tillgängliga bottenfärgen ( Hempel Hard Racing) på Hiva Oa.


För att känna oss riktigt trygga kommer vi att förstärka rodret ytterligare vid ett senare tillfälle genom att komplettera med ytterligare glasfibermattor. Nu fanns inte tillräckligt med material för detta, men vår bedömning är att detta är tillräckligt starkt för att ta oss vidare utan problem.

Sjösättningen blev nästan lika spännande som upptagningen när trailern skumpade med Loupan och Pelle ombord på den minst sagt ojämna vägen  från varvet till sjösättningsrampen. 


Den här gången fanns lite mer vatten under kölen då vi precis prickade in högvatten vid spring tide (extra högt högvatten). Allt bråte i vattnet kommer från floden som rinner ner i viken och drar med sig grenar och annat. Varvspersonalrn hade varit och rensat de stora stockarna en stund innan.


Det har varit en påfrestande tid när vi legat på land med långa och svettiga arbetsdagar och många funderingar om hur olika saker ska lösas och om tillgång på material och verktyg. Dessutom har det intensiva regnskurarna och lervällingen tärt på humöret. Den polynesiska insektsvärlden började också på allvar flytta in efter ett par veckor på land och Ulla har jagat myror, spindlar, getingar, skalbaggar och ödlor. Vår båtgranne hade en spindel som var säkert 10 cm i diameter på sin båt. Huuuu! Nu verkar det bara vara några små ödlor och vi själva kvar ombord (hoppas vi).  Under tiden vi jobbade med rodret fick vi en hel del små, men elaka sår. Här i det varma och fuktiga klimatet är dock även små sår väldigt svårläkta och vi kämpar nu med att få dem att bli bra utan alltför besvärliga infektioner.

Det var en underbar känsla när Loupan flöt ut i vattnet och mycket spänning och oro från de senaste veckorna släppte. Varvspersonalen applåderade och Ulla fick gråta en skvätt igen. Pelle nöjde sig med att se allmänt belåten ut.


Vi gick direkt ut till viken Hanemoanoe vid ön Tahuata, samma fina vik där vi tidigare upptäckt roderskadan. Vi hann precis ankra innan det blev mörkt och få upp sol(regn)skyddet innan det kom ett störtregn. Vi njöt sen för fulla muggar av ovanligt välförtjänt champagne. Vi var verkligen ordentligt trötta efter veckorna på land och när champagnen var slut så ersattes den tänkta festmåltiden av en tallrik havregrynsgröt innan vi stupade i säng och sov en lång natt. Dagen efter blev det vilo- och städdag för att få lite ordning i båten igen. Vi bytte också två travare som gått sönder under överseglingen från Galapagos och pysslade om en liten skada i akterliket på storseglet. Sen var vi redo för ny segling och i torsdags seglade vi de 85 sjömilen upp till ön Nuku Hiva där Spray och Hakuna Matata redan fanns. Det blev en dag ned både stiltje, fin segling och som final ett riktigt tropiskt busväder med osannolikt hällregn, åska och kulingvindar de sista två timmarna. Det var omöjligt att se det minsta framför sig och vi gick med låg fart på slutet för att regnet skulle hinna avta så vi i mörkret kunde leta oss in bland båtarna i ankringsviken vid Taiohae, Nuku Hivas huvudort. Vi var rejält frusna och blöta när vi ankrat och det var ingen tvekan om att middagen skulle intas i salongen för första gången i år.
Torsdagen hade varit Pelles födelsedag, men firandet hade vi skjutit upp till dagen efter och då blev det många trevligheter istället. Redan klockan 8 väckte oss Elisabet och Karl-Axel med färsk baguette till frukost och sen var det födelsedagsfika med kaka som bakats av Tuija.


Sång, hurrande och chokladpresent blev det också. 

På kvällen åt vi en mycket god födelsedagsmiddag tillsammans på Pearl Lodge. 

I söndags var vi på gudstjänst här i Taiohae.


Det var en mycket trevlig upplevelse. Fullt med finklädda människor (med flip-flops), avslappnad, inbjudande och vänlig atmosfär och helt underbart härlig kör som helt perfekt hanterade flera stämmor! Ingen orgel,  utan sången ackompanjerades av gitarrer och trummor. Helt fantastiskt! 

Efter gudstjänsten träffade vi på den bleke, men trivsamme prästen. Han var från Belgien och hade bara arbetet här tre månader. Horribelt regnande, tyckte även han. Elisabet konverserade galant på franska med den helige mannen.


Ulla hade inte kunnat låta bli att dra på munnen när han i början av gudstjänsten kom in i fina prästkåpan och äventyrssandaler skymtade fram under. Man får anpassa sig till rådande förhållanden.

Efter kyrkobesöket gick Hakuna Matata II och vi till viken Hakatea, några sjömil väster om Taiohae. Det är en mycket vacker ankringsvik, omgiven av dramatiskt branta och höga berg.


Vi tog jollen in mot land och en bit upp längs floden, där vi förtöjde för att ta en promenad i dalgången.


I dalen bor fyra familjer av samma släkt och de livnärde sig på det naturen kunde erbjuda. Vi steg på hos Kua och Teiki, där vi åt lunch gjord på råvaror från tomten (gris och olika frukter) och köpte ananas, grapefrukt, bananer och mango från deras trädgård. Vi laddar med frukt nu inför vistelsen på Tuamotus, där inget förutom kokosnötter växer. Kua och Teiki förklarade också vad de olika tecknen i Teikis traditionella tatuering betyder, men det mesta har vi tyvärr glömt.


Man vet verkligen att man inte är i Stockholms skärgård när vi på morgonen efter blev uppropade på VHF av Ingvar som varnade för att hajfenor siktats flera gånger på morgonen och att vi skulle se upp vid morgondoppet. Det är hajrika vatten här och eftersom vattnet är grumligt efter allt regnande, så blir det tyvärr bara snabba dopp vid badstegen och inga långa simturer så länge sikten är dålig. Förvisso sa Teiki att det ”bara var vanliga tigerhajar” och att han aldrig haft problem med dem, inte ens när han och hans 12-årige son var ute och harpunerade fisk. Vi känner dock stor respekt för dessa firrar och vill inte bli överraskade av dem på simturen.
Nu är vi tillbaka i Taiohae och här stöter vi på många båtar som vi mött i Colombia och Panama. Vi har börjat förbereda oss för seglingen till Tuamotuatollerna, knappt 500 sjömil söderöver. Vi fyller på förråden med mat och diesel då möjligheterna att handla där är mer begränsade. Nu saknas det bara vind och i väntan på den går vi ner till ön Ua Pou, 25 sjömil söderut. Så fort vinden kommer så lämnar vi Marquesas, som vi kommer att minnas framförallt för sin helt fantastiska natur. Ett Edens lustgård med sin frodighet och bördighet. Vi kommer också att minnas alla vänliga människor och det enormt intensiva regnandet, som vi var helt oförberedda på. Och förstås kommer vi minnas proffsiga och trevliga Vincent och Maria som driver det utmärkta varvet på Hiva Oa trots enkla förhållanden.

3 thoughts on “Loupan tillbaka i sitt rätta element

  1. Det er godt å se at dere er i gang igjen! Så det først på Marine Traffic, så på ”Spray” sin blogg, og nå er det godt å se at dere har overskudd til selv å skrive. Fantastisk godt gjort den ror-reparasjonen – i regnet! Jeg tror doldrums trekker seg nordover nå etter hvert, og dere drar lengre sør, så det blir sikkert litt mer sol og renere vann. Det er fint å følge bloggene. Fair winds! Hilsen Eva og Bjørn (”Tatt av vinden”)

  2. Grattis till ett jättefint jobb med lyckat resultat! Nu får ni ha det riktigt bra på er fortsatta segling!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s