Raroia, Kontiki och Villervalle

(Detta inlägg publicerat via vår satellitlänk, därav lite sämre kvalite på bilderna)

Vi stannade en vecka på Raroia, tiden går fort när man har roligt. Här bor ungefär 200 personer. Man lever ett enkelt liv och försörjer sig dels på försäljning av copra och dels på de pärlfarmer som finns, dvs pärlodling. Det enda sötvatten som finns tillgängligt är regnvatten och det samlas i stora cisterner vid varje hus. Barnen går i skola på ön enbart i de allra lägsta klasserna och sedan bor barnen på internat på den lite större ön Makume 75 sjömil bort och senare på Tahiti.  Människorna här på Raroia och hela Tuamotus lever verkligen i en av naturkrafter utsatt miljö. De små öarna som omger lagunen ligger bara ett par meter över havsytan och det är lätt att föreställa sig den förödelse och de livsfarliga förhållanden som en cyklon eller tsunami skapar. Att man är beredd på det, ser man på alla evakueringsplaner som finns anslagna. Det finns en liten flygplats och numera kan man ju få förvarning i god tid för både cykloner och tsunamis så människor kan hinna bli evakuerade med flyg till Tahiti. Det går också ett reguljärflyg i veckan till och från Tahiti. Men tänk för hundra år sedan, det kan inte ha varit lätt! Man kan ju heller inte låta bli att fundera på hur länge dessa öar kommer att ligga ovanför havsytan. Här ett hus som är förberett för hårda vindar med kraftiga vajrar som säkrar taket.

Det är välordnat, prydligt och rent. De få vägarna är av betong och inget skräp på marken. Vi kan inte ens komma ihåg när vi senast såg så snygg sophantering som här!

I fredags besökte vi den sjuksköterska som var på plats under en vecka. Det delades ut gratis medicin mot den myggburna sjukdomen elefantiasis och vi blev vägda och fick de två eller tre tabletterna att skölja ner med ett glas vatten. Vi väntade med att skölja ner våra tills vi kom ombord, även om hon erbjöd oss att dricka ur det ”kommunala” glas som stod på skrivbordet. På ”sjukvårdssidan” har vi faktiskt fortfarande problem med att få våra små sår från Hiva Oa att läkas. Pelle har fått börja en pencillinkur, då ett av såren började se elakt ut och Ulla kör med pencillinsalva på sitt sår. Det är makalöst hur långsamt de läker.  Andra båtar har samma erfarenhet. 

Människorna som bor här är otroligt välkomnande och vänliga och det är lätt att bli invinkad till någon familj. En dag när vi kom gående från den fina hamnen var det en man som ropade ”god morgon, god morgon”. Vi klev in i hans trädgård och fick sitta ner. Det visade sig vara Rogo, en äldre man med en intressant historia som berättades på en blandning av franska, engelska och några ord som haj, hund och hålla lilla handen med perfekt uttal på svenska. Rogo var 9 år då Kontiki strandade 1947, vid en ö i den östra delen av lagunen. Han är den enda i byn som upplevde det och som fortfarande lever. Folket i byn på Raroia såg naturligtvis inte strandningen, eftersom byn ligger på en ö i västra delen av den stora lagunen, men plötsligt började det komma saker drivande iland vid byn så att de förstod att någon båt hade strandat. Bychefen skickade ut båtar i olika väderstreck av lagunen och så hittades de skeppsbrutna. För Rogo skulle det också betyda att hans liv skulle komma att räddas. Rogo hade fått en allvarlig skada i huvudet i samband med en dykolycka och för byborna var han döende. Kontikibesättningen hade lyckats bärga sin radiotelegrafiutrustning och besättningsmannen Knut behandlar sedan Rogo med hjälp av kontakter med läkare på Hawaii där all kommunikation sker via morse. Helt otrolig historia! Så här ser han ut idag och vi fick också känna på hans ärr.

Bengt Danielssons barnbok Villervalle i Söderhavet spelades in som TV-serie här och Rogo berättade hur han under inspelningarna i vattnet var hajvakt åt filmteamet. Villervalle finns på Youtube och avsnitt 5 heter just Raroia. Vi ska absolut återse denna TV-klassiker när vi kommer hem!

Byn har två små mataffärer och den ena förestås av Regis, en synnerligen sympatisk och hjälpsam man. 

Han tog med Elisabet, Karl-Axel och oss ut till det pass i revet där vi seglade in, för att vi skulle snorkla och driva med den ingående strömmen. 

När vi kommit ut till passet hoppade vi i vattnet. Regis var kvar på båten, men två andra män följde med oss i vattnet och höll koll på både oss och hajläget. Vilken upplevelse! Det var som att flyga fritt och i det klara vattnet såg vi tusentals fiskar av olika slag. Ett 20-tal hajar hann vi också se. Korallerna är tyvärr bleka och döda. När vi kommit in och strömmen avtog så frågade Regis om vi ville göra det igen. Det ville vi förstås och vi åkte ut till passets mynning för en ny snorkeltur.

I söndags morse var det dags för kyrkobesök igen. Den här gången i en mindre kyrka och utan kör. Den vänligt leende prästen hälsade oss välkomna och hela stämningen var väldigt positiv och välkomnande. Musiken framfördes på keybord 

och texterna projiserades med overhead-kanon ovanför altaret. 

High tech där man minst anar och vilket drag i musik och sång! Vad sägs om takterna i bossa nova och slow rock. En svensk präst skulle bli grön av avund med ett sånt engagemang hos församlingen. Efter gudstjänsten promenerade vi till Regis butik och hämtade grillade revbensspjäll och donuts. Han grillar och gör donuts varje söndag som öbor och seglare kan köpa till frukost/lunch. Försäljningen startar redan klockan 05.30 på morgonen.

Ett av skälen till att segla till Raroia var att besöka den lilla ö på östra sidan av lagunen där Thor Heyerdahl och hans besättning strandade med Kontikiflotten. I måndags var det dags att lätta ankar från vår ankringsplats utanför byn. Både Hakuna Matata, Spray, amerikanska båten Mabrouka och vi skulle gå österut vid 12-tiden för att ha solen i ryggen och kunna se de stora korallhuvudena/grunden som ligger utspridda i lagunen. Vi var alla spända på hur det skulle gå att få upp ankaret, då ankring här är en lite speciell historia och igen en ny erfarenhet för oss. Vid ankring söker man alltid efter ytor med sand, men på sandytorna sticker det upp så kallade korallhuvuden lite här och där. Korallhuvudena är ofta pelarformade och sticker upp 2-3 meter från botten. När vinden är svag så snurrar båtarna och många är de som fått tillbringa timmar med att trassla ut kättingen som snurrat runt korallhuvudena. Blåser det lite mer är detta riktigt besvärligt. Därför brukar seglare fästa fendrar  som flythjälp längs kättingen för att lyfta den från botten några meter. Både vi, Hakuna Matata och Spray kom loss utan några större problem, men stackars Roy och Mark på Mabrouka hade trasslat in sig ordentligt och kom inte loss förrän nästa dag då de fick hjälp via Regis av två fantastiska fridykare. 

Vi ankrade utanför den lilla ö där Kontikis besättning vadat i land och gick till minnesmärket. Ingvar hade med norsk flagga och rom så vi kunde skåla för Kontiki och oss. Här stod vi nu, 70 år efteråt, på samma plats som de. Turligt nog utan strandade farkoster.

Det är en liten ö som man promenerar runt på 10 minuter och när man tittade ut på revet utanför där de strandade så tänkte man på hur de kunde ha upplevt det.

Vi gick sedan ett par sjömil söderut och eftersom det inte var sjömätt så blev det utkik i fören på båtarna. Vi hittade en fin ankringsplats med turkost vatten bakom en lite större palmklädd ö. Här blev vi kvar ett par dagar och spelade strandspel som Elisabet och Karl-Axel tillverkat

och firade Norges nationaldag hos Tuija och Ingvar. Dessutom nästan en dags hällregn, men det blev ett bra tillfälle att skriva detta blogginlägg och lite annat båtpyssel. Annars har det myckna regnandet upphört och det är bara enstaka tropiska skurar. Vi unnar dock öborna någon heldags regnande så de får fylla på sötvattencisternerna. När regnet slutade tog Sprayarna och vi jollarna in till pärlfarmen en bit från vår ankringsplats. Tyvärr var arbetet slut för dagen, men pärlfarmens chef, madame Gigi tog oss på en liten rundtur och berättade om arbetet där.

Det är 18 personer som arbetar och bor på farmen, kineser och tahitier. Kineserna hade odlingsland där de försökte odla grönsaker som är en bristvara här. Man anställs på ett år och har fast månadslön. Verkar vara ett pilligt jobb som kräver god syn att plantera in de små plastkulorna i musslans skal. Dessutom krävs fridykare som hämtar och lämnar musslorna ute vid odlingarna. Varje mussla används för två omgångar pärlor, sedan tar man ut vad som påminner om en pilgrimsmussla och använder som mat. Här rensas maten ut och vi fick med oss musslor till tre måltider som gåva. 

Musslorna kan ätas råa med citron eller vinegrett. Vi fick också tipset att fräsa dem i olja och vitlök och det blev mums!

I torsdags förmiddag, den 18 maj, så gick vi ut genom passet vid Raroia tillsammans med Spray och Hakuna Matata och satte kurs mot atollen Kauehi, cirka 150 sjömil västerut. Här seglar Spray längs Kauehis rev. 


Vi kunde gå in i revpassagen på Kauehi med slackt vatten på fredagsförmiddagen.

5 thoughts on “Raroia, Kontiki och Villervalle

  1. Jag har Villervallefilmerna liggande på någon DVD-kopia någonstans. Som pojk såg jag faktiskt inspelningen av inledningsscenen på min skola.

  2. Ser fantastiskt ut och det är intressant att följa er !
    Som kuriosa kan jag berätta att jag var klasskompis med Rolle Grönros som Villervalle heter!
    Han hade en otrolig tid under inspelningarna på bl.a. Raroia ‘
    Vi i klassen fick brev ( fanns inget annat på den tiden) med ojämna mellanrum som fröken mycket högtidligt läste upp på Roliga Timmen !
    Härliga minnen ‘
    Ha det fortsatt bra och
    Segla väl !

    Mat & Inger

  3. Men så kul! Tänk att två av våra vänner haft närkontakt med Villervalle. Ska bli kul att se serien och jämföra Raroia då och nu. Hoppas få se Rogo

  4. Trakigt att hora, men i tropikerna kan man inte slarva med minsta sma-sar.
    Tvatta saren ofta med sprit, sk. tandvatska (Etanol fuel) torka ordentligt och lagg sedan pa ordentligt med vanligt salt hushalls salt.och ett bandage over.. Etanol bandage drar ocksa ut bakterie-soppan pa huden… Kanske en bra start med etanol-bandage som halls vata nagra timmar, sedan torrt med salt. Saltet kan blandas med sa lite honung till salt som mojligt…for maximum ”osmosis” for att dra u sar-vatskorna.
    Byt morgon och kvall. Halls saren torra och drenerar med salt sa laker det som regel utan PC tabletter och sprutor.
    Andra sager att varmt vatten med EPSON SALT losning ar fungerar mot hud infectioner.
    Chlorine ”White King” for hushalls-bruk ar en super-effectiv sterilisator, pa alla ytor och foremal. Oumbarligt och billigt… Tvattar bort ”gron fungis” och miss-fargning bums… I tropikerna maste man ibland ta i ordentligt. Pool chlorine ar billigast och farligt konsentrerat…
    Trots all trroligen battre an PC salva pa sma sar.

  5. Tack för alla tips, Bosse! Vi håller med – små sår i tropikerna är verkligen inte att leka med! Tror vi äntligen börjat få bukt med dem, men det tog en månad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s