Underbara Fakarava

Vi tillbringade fyra dagar på den verkligt lugna atollen Kauehi.  Två små matbutiker, skola, post, kommunhus och kyrka fanns längs byns huvudgata. Väldigt rent och välordnat även här. Atollens enda inkomstkälla är copra (torkad kokos). Copran torkas i den här typen av skjul.


Verksamheten är väderkänslig. Kommer några regniga dagar så sjunker kvaliten och därmed priset. När vi var på Kauehi så förberedde man sig för coprabåtens ankomst och säckar med copra kördes ner till hamnen och vägdes.


Man blir inte rik på copran, en dollar per kilo och varje säck väger 25 kilo.

Byn hade en fin brygga. Inte många båtar la till och den var perfekt för jollarna.


Marken var fullkomligt perforerad av ganska stora hål och när solen var på väg ner så dök de krabbor som bodde i hålen upp.


Mellan vår ankringsplats och byn fanns ett rev som erbjöd oss fin snorkling och besättningarna från Hakuna Matata II, Spray och Loupan kunde ses simma vid revet. På väg mot båten efter en av våra snorkelturer såg vi plötsligt en stor rocka, kanska två meter mellan vingspetsarna. Den simmade fram och tillbaka och vi hoppade i vattnet igen. Vilken magnifik upplevelse när rockan kom simmande mot oss och svävade förbi i vattnet!

Pelle köpte en ukulele av en man på Nuku Hiva och tränar lite nu och då. På Kauehi så började ”Sjömansjul på Hawaii” låta riktigt skapligt.


Tisdagen den 23 maj var vi tidigt uppe och lättade ankar strax före kl 7. Vi fick upp ankaret utan allt för mycket krångel, men Karl-Axel fick dyka i och instruera Elisabet ombord på Spray hur hon skulle köra för att trassla ut ankarkättingen ur något korallhuvud. Sen satte alla tre båtarna full fart och motorseglade mot revpasset och gick ut en stund före lågvatten med några knops medström. Målet för dagen var den stora atollen Fakarava, som är drygt 30 sjömil lång och 10 sjömil bred. Det betyder stt lagunen är ungefär lika stor som halva Vättern. Vi fick en fin slör och kunde gå in genom norra passet på Fakarava vid 13.30, strax före högvatten. Ett par knops medström och bara små skvättiga tidvattenvågor i passet. Vi gick sen för motor de fem sjömilen till ankringen vid byn Rotoava. Vi hade turen att få den sista mooringbojen. De är utlagda för att ankringen är djup och det finns många korallhuvuden, men många båtar ankrar också framgångsrikt.

Rotoava är den näst största bosättningen på Tuamotus, men det är fortfarande mycket småskaligt. På eftermiddagen tog den ”svenska armadan” jollarna in till byn för att se om vi kunde hitta någon bar där vi kunde ta en sundowner. Vi ville också hitta bageriet där vi skulle köpa frukostbröd morgonen efter. Vi promenerade längs byns huvudgata och Pelle vinkade till en bil för att fråga, medan vi andra kikade in i den lilla mataffären. Pelle fick hoppa upp på bilens flak och den vände och körde en bit bort och visade bageriet och en bra plats att dra upp jollarna. Den hjälpsamme mannen visade sig vara Fakaravas borgmästare.


Rotoava är en väldigt trevlig by med ett par små mataffärer, en liten fruktaffär, bageri, ett par kyrkor, en butik som säljer pärlor från atollens pärlodlingar och ett par andra små butiker. Det är mer turistinriktat (men allt annat än turistigt!) än våra tidigare atoller och det finns ett några små hotell.  Vi var entusiastiska när vi hittade den charmiga lilla restaurangen La Paillote längs stranden, som serverar härliga franska galetter. Det blev vårt ställe både för sundowner och lunch.


En dag mötte vid en fiskare vid restaurangen med denna minst sagt präktiga fångst av mahi-mahi (guldmakrill).


Lika glada blev vi när vi upptäckte Fakarava Yacht Services. Det är ett par som i sitt hem har en verksamhet som säljer olika vardagstjänster till oss seglare, som till exempel tvätt, beställning av reservdelar från Tahiti, ordnar diesel, cykeluthyrning, förmedlar kontakter och ger goda råd om Fakarava. Sist men inte minst har de ett väl fungerande internet som vi seglare kan använda på deras terass mot att vi köper en kopp kaffe. Sånt uppskattas! Även långseglare behöver göra bankärenden, skypa med familjen och läsa sina mail och lite nyheter ibland. För att inte tala om bloggar och facebook! 

Morgonen efter att vi kommit till Rotoava så kom supplyfartyget och vi kunde till vår stora glädje köpa frukt och grönsaker för första gången sen vi lämnade Nuku Hiva. 

Nöjda med att ha mött ”civilisationens bekvämligheter” under ett par dagar så seglade Spray och vi ned till Fakaravas södra pass, Tumakohua, vars snorkling och dykning vi läst och hört så mycket om. Hakuna Matata blev tyvärr kvar uppe vid Rotoava för att vänta på reservdel till sin utombordsmotor. Vi fick en fin halvvindssegling i lagunen på nästan platt vatten de 30 sjömilen till södra passet. I den relativt lätta vinden kunde vi till och med lufta vår Code 0. Härligt!

Nere vid södra passet finns några mooringbojar och vi tog en sådan. Vattnet var kristallklart och stora och små fiskar simmade runt båten. Även hajar cirklade runt oss där vi låg. Nästa morgon tog vi jollarna till den lilla resort som ligger vid passet. 

Där kan man fika och boka in sig på dyk, men också få råd om vilka tider det är bäst att driftsnorkla, dvs driva med strömmen i passet när man snorklar. Det är bäst att strömmen går in mot lagunen och inte ut i havet och den ska inte vara allt för häftig. Vissa tider såg passet ut som en Norrlandsälv. Vi hade hört och läst så många superlativ om det här stället och då är det lätt att bli besviken. Så blev det inte den här gången! Elisabet, Karl-Axel och Ulla gjorde sammanlagt fyra driftsnorklingar under två dagar och Pelle gjorde två dyk och två driftsnorklingar och vi var alla saliga. Livet under vattnet var makalöst! Så klart vatten och så mycket fisk har vi aldrig upplevt. Både häftigt och i början skrämmande var alla hajarna. 


När man snorklade eller dök i djuprännan såg man hundratals hajar i djupet. Här är Pelle på ungefär 20 meter så det är lite mörkare.


Master Diver Instructor Laurent dök med Pelle. Som minne fick dykshoppen ett ex av SARCs vimpel.



På grundare vatten kom de nära, men då var de inte så många. Då kändes det ibland som man ville hoppa upp i jollen som vi hade med i en tamp när vi driftsnorklade. Häftigast var nog sista driftsnorklingen då vi drev från yttre delen av passet, genom passet och runt kanten av ett rev tills vi bara hade 100 meter kvar till båten. 


Ulla fick tårar i ögonen bakom cyklopet. En magisk upplevelse! 


En kul upplevelse var också den lilla lagun som kallades ”the swimmingpool”. Där var det grunt och vattnet kristallklart. När vi stod där kom massor av randiga fiskar och en och annan haj snurrande runt benen.


Dessutom resortens sociala hund.


Vår vistelse vid södra passet avslutades med pizzamiddag på den lilla resorten Moto Aito Paradise (8 palmbungalows). Jolleturen dit och hem var äventyrlig med massor av korallhuvuden nära ytan och i sundet där man la till med jollen var det ström som kunde nå upp till 15 knop. Då var det viktigt med tajmingen så man inte råkade illa ut, speciellt i mörkret när vi skulle hem. 

Man hade med sig egen dryck och vi började med en drink på bryggan.


Det blev en toppentrevlig kväll och Manihi (ägaren) gräddade pizzor.


Efter middagen skickade han med Spray och oss all överbliven pizza, så lunchen var räddad dagen efter.

Vinden hade tilltagit och efter lunch på söndagen seglade vi sju sjömil till motun (ön) Hirifa, som skulle vara en skyddad ankringsplats. Det var det och dessutom vackert som från bästa reklambroschyren för Söderhavet. Här njöt vi av bad och promenad och kunde jämföra oceansidan med sitt farligt brusande rev


och lagunsidan av ön där man ligger fint ankrad.


Mellan bilderna skiljer bara ett par hundra meter. På alla de atollerna vi besökt är öarna som tillsammans bygger upp atollringen väldigt smala. Bara några hundra meter skiljer den lugna lagunsidan från Stilla havets vågor och från lagunsidan kan man höra havsvågornas brus mot stranden på andra sidan. Det är fascinerande att samhällena ligger på dessa tunna landremsor.

I tisdags hivade vi upp ankaret igen och fick en härlig slör norrut till Rotoava. Vi följde en delvis prickad led i ett delvis sjömätt område och alla grund var inte utmärkta. Som att segla i Stockholms skärgård utan sjökort med skillnaden att vattnet här är så mycket klarare. Utkik behövs! Nu längtade vi efter cykling, besök på pärlfarm och påfyllning av färskvaror innan vi går till vår sista atoll, Toau, som ligger strax norr om Fakarava. Efter Toau seglar vi mot Tahiti, varifrån vi också kommer att flyga hem till Sverige till midsommar på tre veckors ”semester”.

4 thoughts on “Underbara Fakarava

  1. Underbar skildring av ert äventyr. Vilka fantastiska bilder. Söderhavet har legat högt på listan av måste besöka platser och efter det här ligger det ännu högre. 👍👍👍

  2. Jättekul att läsa om era äventyr i Söderhavet – kanske kommer också vi dit så småning om. Nu har vi varit hemma i tre veckor och det har varit härligt, men jag kan sakna båten och båtlivet 🙂 Det dröjer ju ända till mitten på november innan vi flyger tillbaka till Antigua 🙂 Må så gott!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s