Dags för nya äventyr

Nu var det verkligen länge sen vi skrev på bloggen! 

Efter att vi lämnat Fakarava blev det dagsegling till atollen Toau. Där ankrade vi i något som mest kan beskrivas som en vik på utsidan av revets västsida, Anse Amyot. På motun (ön) vid viken bor en handfull personer och för seglare är paret Valentine och Gaston kända för sin lilla restaurangverksamhet, där de ett par gånger i veckan lagar god mat och bjuder på i sitt hem. Den kväll vi kom var det fullbokat, de tar tio personer. Maten är känd för att vara mycket god och allt görs under enkla förhållanden. För övrigt livnär de sig på fiske. Här Valentine och Gastons hus.

Toau är en mycket stillsam plats med fin snorkling bland korallhuvudena. Vi hade dock börjat känna av suget mot storstaden Papeete och lämnade Toau tidigt en morgon, redan efter två nätter då vindprognosen såg hyfsad ut. Det blev ett och ett halvt dygns segling, ungefär halva tiden med stöd av Yanne på grund av svag vind. När solen gick upp dag två såg vi konturen av Tahiti avteckna sig mot horisonten. Här är vi dock lite närmare.

Hela sista dagen hade vi fin segling och Pelle tog det här fina kortet med GoPro-kameran monterad på babords vant. Så här har vi det mest när vi seglar i Stilla havet.

Vi gick in till Marina Papeete, en ny marina mitt i stan. Där kunde vi lägga till vid fingerponton och koppla in oss till el och rent vatten för första gången sen vi lämnade Panama. Lyxig känsla! Elisabet och Karl-Axel, som gått ett halvt dygn före oss från Toau, bjöd på sundowner och sen tog vi en promenad för middag vid de berömda Roulotterna. Det är olika foodtrucks som parkeras på en speciell plats vid klockan 18 och där serveras god och prisvärd mat av olika slag. Vi var där flera kvällar och utan tvekan var det bästa den fantastiska råa tonfisk som severades på olika sätt. Delikat!

På vägen hem från roulotterna satt ofta kvinnor och band olika blomsterdekorationer som bärs av kvinnor här när de vill vara lite fina.

I Papeete finns en stor marknad, Le Grande Marche, och det var en fröjd att spana ner på alla varor från övervåningen.

Papeete är en riktig stad. Ingen storstad kanske, men som en mellanstor svensk stad. Här finns det mesta och utbudet av båttillbehör och reservdelar var mycket bra. En eftermiddag tog vi den gratis shuttle bus som går från stan till Carrefours stormarknad för att fylla på lite mat.  Man kan förvåna sig lite över sig själv när vi med gapande munnar och nästan med glädjetårar i ögonen storögt betraktade det enorma utbudet av varor (typ ICA Quantum). Vilken kontrast till de små butiker vi besökt de senaste fyra månaderna! Vilken lyx! I nästa stund skäms man lite över sin reaktion och funderar på hur märkligt det är att varor fraktas kors och tvärs över jordklotet för att vi ska stå och välja tandkräm eller annat med ett utbud som täcker många hyllmeter. Handlat blev det i alla fall och det var länge sen kylen var så välfylld med godsaker.

Efter fyra dagar lämnade vi Papeete och seglade 15 sjömil till Moorea och Cooks Bay. Där ankrade vi först inne i själva den djupa viken med vackra höga berg runt om.

Vi trivdes dock inte riktigt där. Vi gick istället ut och ankrade på fyra meters djup i klart turkost vatten innanför revet. På land låg Moorea Beach Cafe, trevlig bar/restaurang med jollebrygga och wifi. Vi hyrde bil en dag och åkte runt ön på i princip den enda väg som var godkänd av hyrbilsfirman. Moorea är tillsammans med Bora Bora den ö som har flest turister och det finns många resorter som den här längs kusten

Moorea är Franska Polynesiens största odlare av ananas. Vi tog bilen längs Route de Ananas för att se hur odlingarna ser ut.

Frukten var härligt söt och mogen när man köpte den.

Moorea var väldigt vackert, men saknade lite puls och man såg väldigt lite människor och vardagsliv, tyckte vi. Växtkraften var det dock inget fel på.

Efter några dagar återvände vi till Tahiti, men denna gång till Marina Taina utanför Papeete. Där gjorde vi båten i ordning, lämnade in seglen för lite reparationer och lämnade Loupan för tre veckors besök hemma, där vi efter en lång resa landade före midsommarafton. Det var underbart kul att återse barnen med familjer och Ullas mamma Ebba. Vi hann också träffa några kära vänner och besöka Gotland Runt-minglet. 

Efter tre intensiva och trevliga veckor packade vi våra väskor igen. I bagaget fanns vår bränslecell som varit hemma på lagning, knäckebröd och lite mer varma kläder inför seglingen till Nya Zeeland i höst. Vi flög med Air Tahiti Nui från Paris och det var en härlig känsla av Franska Polynesien som kom till oss när flygvärdinnorna delade ut den underbart doftande nationalblomman Tiare till alla oss passagerare i samband med boarding. Det är en lång flygresa från Paris, 12 timmars flygning till Los Angeles, där det är tankning, och därefter 8 timmars flygning till Tahiti. Gav oss verkligen en känsla av att vi nu seglat ganska långt.

Under flygningen såg vi Disneys film Vaiana, som utspelas i Polynesien och är baserad på gamla traditionella berättelser från den polynesiska övärlden. För oss var den väldigt intressant och bidrog till att ytterligare öka förståelsen för historia och kultur här. Disney har haft många personer från öarna runt om som bott och arbetat långa perioder i Hollywood för att ge lokal kunskap. Vi har i efterhand pratat med många som bor här och filmen har ju naturligtvis blivit oerhört populär. Både stora och små nynnar musiken och det man är mest stolt och glad över är att Disney gjort en anpassad version på det lokala språket för att väcka barnens intresse för det ursprungliga. Vi har sett vuxna kvinnor och män bli rörda av glädje och stolthet när de berättat om detta. Verkligen gripande.

När vi landat hos Loupan så kombinerade vi uppackning och båtpyssel med deltagande i den årliga kulturfestivalen Heiva, som pågår under en månad på alla öar. Då uppmärksammas olika delar av den traditionella polynesiska kulturen, som idrotter, dans, musik och hantverk. Många inslag i den polynesiska kulturen, till exempel traditionell dans och tatueringar, förbjöds när missionärerna kom hit. Så sent som på 1970-talet uppmärksammade sedan en präst (överaskande nog) att den polynesiska kulturen helt höll på att glömmas bort och efter det har mycket energi lagts ner på att ta den tillbaka. Idag är till exempel de flesta vuxna tatuerade med traditionella tatueringar. Heiva är en del av kulturens återtåg.

Ända sen vi kom till Marquesas har vi på alla öar sett män (oftast) som rott utriggarkanoter, både när de fiskat, kopplat av eller tränat för tävling. Förra fredagen var vi på roddtävling inom ramen för Heiva, där män 

och kvinnor tävlade i 16-mannakanoter. Postens lag vann damernas.

Lite småhungriga hann vi bli trots att vi inte paddlade och då fanns många små stånd att stärka sig vid.

På lördagen blev det Heiva hela dagen med tävlingar i traditionella idrotter. Först var det stenlyftning. Tyngsta stenen vägde 175 kilo (!).

Ser rätt jobbigt ut och när man är klar ska det se ut så här

Vi tittade också på spjutkastning i lag, där laget skulle få flest pilar i kokosnöten högt uppe på en stång. Alla lag kastade samtidigt.

Här är det färdigkastat.

Nästa gren var coprautvinning. Det var tremannalag och varje lag fick en stor hög med färska kokosnötter. Vinnare blev det lag som först fått ur all kokos ur nötterna och packat ned det i säckar. En i laget klöv kokosnöten så kokosvattnet stänkte (här skulle ”far jag kan inte få upp min kokosnöt” ha något att lära) och de två andra gröpte ur kokosen.

Som sista tävling var det VM i kokosklättring med deltagare från diverse önationer i Stilla havet. Verkar inte helt enkelt!

Vinnare blev en deltagare från Cook Islands som klättrade på drygt 5 sekunder upp till bandet på palmen.

Och här poserar de med bästa tiderna.

På kvällen var det sen dags att titta på sista omgången i den stora dans- och sångtävling som genomförs under Heiva. Vi hade köpt biljetter till utomhusarenan Toata där sång och danstävlingen var. Den sändes även på TV förstås. Traditionell sång var väl sisådär och vår 12 timmars jetlag gjorde sig påmind mer än en gång. Pelle fick till och med be en vänlig dam om ursäkt när han somnat mot hennes axel.

Däremot var de traditionella, men nykomponerade, dansnumren helt exceptionella att se. Innan dansnumret förklarade konferenciern den historia som skulle utspelas och det var lätt att följa det som hände under dansen. Det var enormt stora dansgrupper och dräkterna var storartade. 

Varje grupp byter till tre olika dräkter under sitt nummer och en av dräkterna ska vara gjord av färska växter samma dag. Tyvärr var det totalt förbjudet att fotografera, men vi har hittat några bilder som visar hur det ser ut.

Fler häftiga dräkter

Tahiti består av två öar sammanbundna med ett smalt näs. På söndagen tog vi vår hyrbil och åkte ner till södra Tahiti som kallas Tahiti Iti (Lilla Tahiti). Den norra delen heter Tahiti Nui (Stora Tahiti). På vägen såg vi den här tillsnyggade basstationen.

Vi ville titta på den bland surfare berömda vågen vid Teahupoo som anses som en av de bästa och mest kraftfulla surfvågorna i världen och kan bli många meter hög, sällan dock över åtta meter. Vi tog en taxibåt ut för att titta på denna världskändis. När vi var där var vinden svag och vågorna små, men många unga blivande surfmästare låg i vattnet och väntade på en bra våg och även om vågorna inte var stora så var det kul att se surfarna in action.

På vägen hem stannade vi för lunch på en mysig fiskrestaurang, Mauri Beach Restaurant. Förutom god mat träffade vi också 1972 års Miss Tahiti, som drev restaurangen. Det är kvinnan med rosa tshirt.

I marinan blev vi bekanta med båtgrannen Christoph och hans franska flickvän Charlotte. Christoph har fransk-svenskt ursprung med en tydlig bohuslänsk dialekt. Han har bott på Tahiti fyra år och arbetar omväxlande som förste styrman och kapten på det kombinerade frakt- och kryssningsfartyget Aranui 5 som går som supplyfartyg till Marquesas. Hans flickvän jobbar som guide för turisterna på båten. Av dem fick vi mycket intressant information om Franska Polynesien, både historia och nutid. Här ger Christoph lite seglingstips.

De bor på sin mycket väl underhållna båt Singoalla när de inte jobbar på Aranui.

Måndag den 17 juli på eftermiddagen kastade vi loss från marinan, fyllde tankarna med skattefri diesel och gick över till Moorea, där vi övernattade. Väckarklockan ringde redan klockan 04 nästa dag och vi seglade sedan mot Huahine cirka 90 sjömil bort och vi kom hit i tisdags just när solen gått ner. Vi hade hoppats komma innan det blev mörkt, men vinden var betydligt svagare än prognosticerat under halva dagen, så farten blev lägre än förväntat. Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II hjälpte oss till en ankringsplats i mörkret och bjöd sen på sundowner i sin sittbrunn. Kul att ses igen efter fem veckor! Här stannar vi till mitten av veckan.