Varma om hjärtat av den otroliga gästfrihet vi mötts av och med ett minne för livet lämnar vi idag Palmerston och seglar vidare mot mini-landet Niue. Dit är det knappt 400 sjömil och vi räknar med att vara framme på lördag morgon. Bilden är tagen från Loupans masttopp när vi gjorde riggcheck igår. Ser ni den smala blå rännan genom revet? Det är där Bob åker när han kommer ut och hämtar oss.
Tiden går snabbt även för oss långseglare. Nu har vi varit vid Palmerston i snart en vecka. Vår ursprungliga plan var att fortsätta de 350 sjömilen mot Niue i lördags, men prognoserna visade starka vindar och besvärlig sjö. Alternativen som alla vi seglare som ligger vid bojarna här övervägde redan i torsdags var, att antingen lämna Palmerston i stort sett direkt eller ligga kvar och vänta ut blåsvädret till mitten av veckan efter. En faktor i beslutet var också bedömningen av möjligheten att få en boj på Niue, som har svåra ankringsförhållanden, speciellt om det blåser på ordentligt. Vi hade hört på radionätet Polynesian Magellan Net att många båtar var på väg mot Niue och efter lite diskuterande bland oss seglare här på Palmerston bestämde sju av tio båtar sig för att stanna kvar och vänta ut vädret här. Lite fundersamma var vi ju, eftersom vi inte ligger innanför något rev, men så länge vind och vågor kommer från något kring ost så skulle det vara ok enligt de öbor vi konsulterade. Vi ligger utanför den gröna revringen strax norr om själva Palmerston Island (inte vid krysset).
Vi har otroligt nog legat väldigt bra, trots att det igår eftermiddag och under natten blåste 30-35 knop hela tiden. Vinden ven förstås rejält, men vi hade inget besvärande gung utan atollen gav oss bra sjölä. En båtgranne var nere med dykutrustning och inspekterade bojarna tidigare på dagen och det kändes bra.
Vädret bestäms till stor del av de hög- och lågtryck som kommer över Nya Zealand och sen vandrar österut. Den kraftiga vinden vi nu har kommer från ett högtryck på 1035 mbar som rör sig sakta österut söder om oss. Meterologerna säger att högtryck över 1030 mbar ger kulingvindar, vilket verkar stämma.
Dagarna här på Palmerston har varit intensivt sociala, med umgänge med öbor och seglare. Bob, vår värd på ön, kommer ut och hämtar oss med sin båt varje dag. Vägen genom den smala revpassagen är inget man är sugen på med egen jolle, då det är stark ström och vägen in mot land går som en snitslad bana mellan olika korallhuvuden.
Redan i de ursprungliga regler som William Marsters skrev för ön så står att sjöfarare som besöker ön ska tas väl omhand och det gäller i allra högsta grad även idag. Det båtfolk som besökte ön var tidigare i stort sett den enda kontakt som fanns med omvärlden. Även idag verkar besöken från seglare vara ett uppskattat inslag, både socialt och för att seglarna bidrar med sina olika kunskaper och vad som finns ombord för att lösa olika problem och i största allmänhet förgylla tillvaron. Man betalar även 10 dollar per natt för bojarna, vilket ger lite inkomster. De behöver ju faktiskt kontanter för att köpa varor som sen fraktas ut med supplyskeppet 3-4 gånger per år. Och det kan ju vara kul med lite nya lekkamrater på ön. Här roar sig barnbarnet Henry med Harley.
Bob och hans fru Tepou har ”adopterat” fem båtbesättningar, så vi är 16 personer varje dag till lunch. I lördags fick de en ledig dag och vi båtbesättningar lagade olika maträtter ombord och tog iland. Sen tog alla grabbar tag i disken. Här lördagens lunchsällskap
Man är alltid välkommen att komma in och slå sig ned och prata hos olika familjer. En som verkligen är sällskaplig är Bill Marsters, som är vice borgmästare.
Han bjuder på glass och kakor och många historier när man tittar förbi. Vi fick bland annat se kopia av brevväxlingen som William Marsters hade med drottningen i England när han tilldelades ägandet av ön efter att ha tillbringat många år här.
Vi blir utskjutsade igen vid 17-18-tiden. Bob vill inte åka med båten när det är mörkt och vi känner oss rätt nöjda efter allt sällskapsliv. Sen blir det en stillsam kväll ombord med en drink och lite valspaning innan det blir mörkt. De flesta dagar ser vi knölvalar som simmar förbi ganska nära.
Under södra halvklotets sommar lever de i Antarktis, men under södra halvklotets vinter kommer de upp till varmare vatten och föder sina kalvar. I området härifrån och västerut hela vägen till Australien är det mycket vanligt att se dessa mäktiga djur. Niue lär vara en plats med många valar, så det ska bli spännande att komma dit. Här dyker den ner i djupet igen.
I söndags var det förstås kyrkdags igen. Här tillämpas strikt vilodag så inget arbete pågår på ön. Kyrka, mat och vila är det som gäller. Eftersom damerna skulle bära hatt så fick vi låna från Tepou. Alla seglare var väldans dåligt utrustade med just hattar. I kyrkan satt alla kvinnor på höger sida av gången och männen till vänster. Sången var stark och. imponerande, men inte lika vacker som i Franska Polynesien. Efter kyrkobesöket var det dags för fotografering av värdfamiljen i sina kyrkkläder, fast Henry hade varit blixtsnabb att byta om så hans fina skjorta får ni inte se.
Och här är vi alla i storfamiljen samlade.
Ett av de mera otippade inslagen här är att det är så väl fungerande internet. De får in internet via satellitlänk och sen har de ett mycket starkt wifi över hela ön, som även når ut till oss på båtarna. Imponerande! Man kan köpa 1,5 GB för 20 dollar. Här dottern Madeehia in action.
En annan otippad syn är vår värdfamilj i fleecetröjor. I våra hjärnor har det nog funnits en bild av att här alltid är varmt, men det är vinter på södra halvklotet och även om det inte på långa vägar liknar våra vintrar så tycker vi också det är svalt, speciellt nu när det blåser. På kvällarna har vi också haft långbyxor och tröja de senaste dagarna.
Sist en liten rättelse till förra blogginlägget: sen några år tillbaka har man bestämt att man till ”the council”, den grupp på sex personer som styr livet på ön, också kan ta in kvinnor om det är en kvinna som är näst äldst i släkten. Släktöverhuvud är dock fortfarande äldsta mannen, men man har diskuterat om även detta skulle ändras. Kanske någon gång i framtiden.
Allt väl ombord som ni säkert förstår!
Sista halvan av vår segling hit blev synnerligen behaglig med molnfria dagar och stjärnnätter, fantastiska solnedgångar och fin eller åtminstone hyfsad seglingsvind med måttliga vågor. Vi hade hoppats komma fram på tisdag eftermiddag, men eftersom vinden blev lite svag mot slutet, så hade vi inte möjlighet att komma fram innan det blev mörkt och vi ville helst komma fram i dagsljus eftersom vi skulle intill ett rev. Vi drog ned på segelytan och gled sakta fram genom natten i 3-4 knop och kunde sen knyta oss vid en mooringboj kl 9 på onsdagsmorgonen. Här finns åtta bojar och man ligger utanför revringen, vilket gör att det är ruskigt väderkänsligt. Idag har det varit perfekt väder! Vi blev anvisade vår boj av Bob, som också är vår värd under vistelsen här. Alla ”yachties” som kommer blir ”adopterade” av en värdfamilj. Värdfamiljen bjuder på mat varje dag, guidar på den lilla ön och fungerar som länk in i det lilla samhället.
En stund senare kom olika myndighetspersoner ut till båten och vi fick göra en inofficiell inklarering till Cook Islands.
Inofficiell därför att Palmerston inte är en hamn för inklarering, men eftersom många (cirka 60 per år) båtar stannar här på väg mot Niue och Tonga, så hanteras detta ändå. Mycket vänligt och avslappnat. Efter besöket tog Bob med oss in till ön för att träffa sin familj och introducera oss till detta ovanliga samhällsbygge.
Förutom att Palmerston är en otroligt vacker söderhavsö
så har ön en en mycket speciell historia. På 1800-talet kom engelsmannen William Marsters till den då i princip öde ön. En gåta hur han överhuvudtaget hittade ön som inte har grannar på flera hundra sjömil. Med sig hade han sin polynesiska fru och hennes två systrar. Det blev sammanlagt 27 barn med dessa kvinnor. Han skrev regler för hur livet på ön skulle styras och delade upp ön i tre olika delar, en för varje kvinna. Denna uppdelning finns kvar än idag och de 51 personerna i de 15 hushållen på ön är ättlingar till denne man och hans fruar. Här förklarar Bob hur ö-samhället styrs. Det är ingen demokrati utan ön styrs av en grupp bestående av äldste och näst äldste mannen från varje tredjedel av ön. Ett sant patriarkat! Bob är den äldste från sin tredjedel av ön och det är de tre äldsta som också agerar värdar för besökande båtar.
Det blev en heldag med familjen, rundvandring på ön, med bland annat besök i skolan och hos öns sjuksköterska. Så här ser vägen mot skolan ut. Den städas av eleverna varje eftermiddag.
Rent allmänt är här otroligt rent och välordnat.
Här familjens ena dotter på tur med Ulla för att titta på en knölval som just simmade vid ankringsplatsen.
Klockan 14 var det lunchdags hos familjen. Vi seglare fick äta först av den goda och rikliga maten och sen familjen. Kändes lite konstigt, men så fungerar det här, förklarade Bob.
Nu ska vi sova en hel natt efter fem nätter av vakter och efter en spännande och intressant dag här på Palmerston. Mer om Palmerston i nästa inlägg.
Vi lämnade Bora Bora vid 15.30 i fredags efter att ha fyllt på diesel och färskvaror. Det är knappt 700 sjömil till Palmerston atoll, dit vi är på väg. Det är en av de 15 öarna i ö-nationen Cook Islands.
Första dygnet bjöd på mestadels lätta vindar, men det har gått att segla hela tiden. Första timmarna hade vi vågor på 2,5 meter rakt in i sidan. Vilket gung! Sen kom vågorna in snett akterifrån och det blir ju lite bekvämare. Vi seglade med storsegel och spirad genua, men periodvis vred vinden så vi kunde slöra med genuan på samma sida som storseglet. Hela lördagen bjöd på fin segling, om än med lite väl lätta vindar. Vi önskade oss lite mer vind och vår önskan har gått i uppfyllelse, kanske periodvis lite väl mycket.
Igår kväll hade vi tagit in nattrev i storseglet och bestämt oss för att skära så vi kunde segla utan spirbommen. Pelle hade gått på sin vakt och Ulla hade krupit ner i sjökojen. Pang! På en sekund hade vinden vridit 90 grader och ökat från 14 till 35 knop. Panget var från en gipp, som inte kunde förhindras vid vindskiftet, men som väl mildrades av vår bombroms och preventern. Bommen kunde inte slå över hela vägen, då storskotet fastnade i vinschhandtaget. Ulla kastade sig upp och möttes av bommen över sittbrunnen, ett hiskeligt fladdrande försegel och Pelle som försökte förstå varifrån det egentligen blåste. Det är svårt att orientera sig i kolmörkret, men det hela reddes upp och enda skadan var ett krökt vinschandtag. Resten av natten hade vi vindar mellan 25 och 30 knop och vågorna byggdes upp så det blev en gungig natt och lite svårare än vanligt att sova.
Solen skiner inte alltid här i Söderhavet, som ni säkert förstått vid det här laget. Under förmiddagen hade vi regn tillsammans med de fortsatt starka vindarna. När vi satt med sjöställen på så sände vi en tacksamhetens tanke till de ibland bistra seglingsförhållandena hemma, som gör att vi är så bra utrustade för dåligt väder. Vid lunchtid sken solen igen och vi har haft fin segling och vind mellan 20-25 knop. Vågorna är tre meter höga, men det är ganska behagligt då de rullar in fint akterifrån.
Vi har kontakt med andra båtar (bl a Hakuna Matata) och nät på kortvågsradion och det är trevligt och värdefullt. Vi spanar intensivt efter valar, men ännu ingen lycka på den fronten. Nu är det dags för tredje natten på havet och allt är väl ombord!
Roderjobbet på Raiatea gick bra och en vecka efter att vi lyft rodret ur vattnet var det dags att sätta tillbaka det igen. När vi tog loss det var det en enkel match för oss två, men för att få det tillbaka krävdes flera personer och dessutom lite list. Anledningen var att rodret nu flöt efter att det fyllts med mer skum och blivit tätt. Vi blev minst sagt överraskade av den enorma flytkraften. Så för att få det i vertikalt läge i vattnet fick vi tynga ner det med vårt akterankare och dessutom var det tre personer i vattnet som brottades med det motsträviga rodret. Ulla skötte linorna och hade hjälp från båtgrannar att passa in roderaxeln ovanifrån.Efter en hel del trixande var i alla fall rodret på plats och vi och alla medhjälpare kunde njuta av en välförtjänt öl medan skymningen föll och vi sköt upp avfärden från varvet till nästa dag.
Nästa morgon blev det en lite småstressig avfärd då varvet behövde vår plats. Så med frukosten på bordet backade vi ut. Det var faktiskt lite småklurig utfart mellan grunden och vi hann nästan bli lite svettiga innan vi hittade vägen ut. Sen satte vi full fart de få sjömilen till viken Haamene på ostsidan av ön Tahaa, som ligger i samma revring som Raiatea. Här hade Elisabet och Karl-Axel på Spray gjort reklam för pension Hibiscus med bojar och god mat och vi tyckte det var läge att fira att rodret var på plats igen.
Efter en väldigt regnig eftermiddag fick vi ett uppehåll och tog jollen in till Hibiscus. Ett speciellt och mysigt ställe med taket fyllt av flaggor från besökare. En äldre man Leo och hans fru Lolita skötte ruljansen och vi åt en härlig middag medan regnet verkligen öste ner ute. Mycket omtänksamt och förstående för långseglares behov så kom Leo genast när vi steg in, med kod till deras wifi. Det är intressant att notera att tillgången till internet blivit en av de viktigare faktorerna vid val av ankringsplatser bland långseglare. Information om tillgång till internet kommenteras och delas ofta mellan seglarna.
På väggen inne på Hibiscus hängde ett rosa band med texten Miss Tahiti och vi frågade hur det kom sig. Det visade sig vara så att deras dotter varit Miss Tahiti 2004 och vi fick se fina bilder och tidningsartiklar. Den vackra miss Tahiti 2004 kan beundras på den högra tidningssidan.
Här stolt pappa Leo
Nästa dag gick vi runt norra ändan av Tahaa. En fin tur innanför revet med fina vyer. Vi tog en boj i viken Tapuamau på västra sidan av Tahaa. Den lilla byn bestod av en mataffär, en liten pizzeria som verkade serva hela ön, bensinmack och ett tiotal hus. På vår promenad i byn tog vi en paus och tittade på bouleturneringen som pågick.
Vi passade på att svalka oss med lite kall kokosjuice medan vi tittade. Här lägger man ner hela kokkosnötter i kylen och gör sen ett hål och sticker i sugrör när det är dags för servering. Mycket vanlig dryck i hela Franska Polynesien.
Självklart blev det hämtpizza till middag på Loupan den kvällen.
Tanken var att vi skulle besöka en ”coral garden” (ett enligt uppgifter fint snorkligsställe) ute vid revet nästa dag. Pelle drabbades dock av en sällsynt städiver bland verktygen, som det var synd att störa. Det var eftermiddag när det var städat och klart och då hade vi också läst MetBobs Weathergram som vi får kostnadsfritt varje söndag på mail. Där stod att vi hade ett lågtryck att vänta kommande dagar och vi bestämde oss för att direkt segla de 15 sjömilen över till Bora Bora. Det blev årets första kryssben. Lite ovant, men stadig och fin gång i vågorna. Äntligen! Skepparen njöt i fulla drag tills vinden dog ut, men här närmar vi oss Bora Bora.
Precis efter mörkrets inbrott tog vi, efter tips från Tuija och Ingvar att det precis var en båt som gick, sista bojen utanför Maikai Yacht Club. Sen var det dags för lågtrycket med regn och friska vindar i två dagar. För oss som får så mycket sol och värme gör det verkligen ingenting med ett par dagars regn och relativ kyla (långärmat!), men vi undrade vad alla smekmånadspar och andra firare tänkte.
Huvudankringsplatsen utanför staden Vaitape, där också området med Maikais bojar ligger, är verkligen inget vidare när det blåser. Det är ett relativt stort vatten så det blir en hel del vågor. Så pass mycket att vi fick ta fram halkmattorna i pentryt. Så fort regnet upphörde gjorde vi ett besök hos Gendarmeriet för att påbörja utklareringsprocessen från Franska Polynesien. Många blanketter att fylla i! Sen får man vänta någon dag innan hamnkaptenen i Papeete utfärdat en så kallad ”international clearance”. Vi återser ofta seglare som vi vid olika tillfällen mött i Stilla havet under kortare eller längre tid. Hos Gendarmeriet återsåg vi Sören från danska båten Taranga.
Vid besöket inne i stan såg vi dessa ekipage åka utanför Gendarmeriet.
Det är en avslappnad syn på trafiksäkerhet här även om de ju faktiskt har hjälm ibland.
Men det finns också kommunala färdmedel. Lite av ”hembygge” med bland annat brädgolv och träbänkar.
Vi var trötta på vågorna vid bojen och gick lite söderut och ankrade på platt vatten utanför den legendariska (och turistiska) restaurangen Bloody Marys
som besökts av många mer och mindre kända personer före oss
Nästa kväll åkte vi in för en sundowner tillsammans med Tuija och Ingvar. När vi kom till jollebryggan blev vi verkligen glatt överraskade. Det var den finaste och mest genomtänkta jollebrygga vi träffat på under vår segling. Det var till och med automatsik belysning som tändes när man närmade sig. Vi fick en trevlig kväll i baren där vi träffade amerikanska ”honeymooners” och båtcharterturister. Detta glada par kom från Boston.
Vi lämnade förstås vårt avtryck på dollarväggen.
Vårt bidrag
Loupan ankrad med Bora Boras berg i bakgrunden i viken vid Bloody Marys.
Fallvindarna ned från Bora Boras berg ylade och byade så efter en långpromenad så hissade vi upp ankaret nästa dag och nu gick vi och la oss väster om motu Toopua. Mycket fin ankringsplats med härliga nyanser av blått och turkost vatten! Perfekt för svalkande dopp!
Det har blivit extremt lata dagar här på Bora Bora med restaurangbesök, båtpyssel, lite snorkling med bland annat en rocka,
Besök hos den sjunkna segelbåten som ligger i ankringsviken, här både över
Och under vattenytan
och långlunch på lyxiga resorten Conrad Hilton.
I måndags hade vi planerat lämna Bora Bora och därmed Franska Polynesien, men väderutsikterna såg inte lovande ut med flera olika vädersystem med starka vindar och vidhängande höga vågor som skulle röra sig över vårt planerade seglingsområde. Nu är vi utklarerade från Franska Polynesien, men stannar kvar lite på övertid tills väderutsikterna blir bättre. Men som vår dotter sa ”det finns väl värre ställen att vara inblåst på”. Och ja, det finns det verkligen, även om en viss rastlöshet nu har infunnit sig hos oss. Bora Bora är betydligt lyxigare och mer turistanpassat än någon annan ö vi besökt i Polynesien. Det är inte bara av ondo, utan till det goda hör att det finns väldigt många mycket bra restauranger av en kvalitet vi inte sett sen storstaden Medellin i Columbia. En av de trevliga och bra restauranger vi hunnit besöka under tiden vi väntat på väder är Bora Bora Yacht Club.
Jättegod mat och en mycket skyddad ankringsplats med 10-15 bojar. Vi har dock bara tagit jollen dit eller promenerat eftersom alla bojar hela tiden varit upptagna och vi tycker det är onödigt djupt för att ankra (25-30 meter). Här har vi lämnat spår efter oss i form av en flagga från Sällskapet Arconaseglare på en av restaurangens flaggväggar.
och vi kunde också se spåren efter de svenska båtarna Tina Princess och Spray.
Vi har verkligen tyckt om Franska Polynesien med dess vänliga människor, spännande kultur och historia och vackra och omväxlande natur. Favoriten blev Tuamotusatollerna. Det är nu faktiskt fyra och en halv månad sen vi kom hit. Otroligt att vi varit här ett tredjedels år! Nu känner vi oss klara och ser med fram mot nya spännande seglingar och miljöer.
Senaste veckorna har det blivit märkbart svalare, speciellt på nätterna. Fläktarna i båten går inte lika ofta och havsvattnet är svalare. Vi har också förstått att svalare ska det bli när vi nu fortsätter västerut. Idag har vi packat upp vår stora vacuumpåse med fleecefiltar, underställ och fleecetröjor inför kommande seglingsetapper. Förstår vi besättningen på Spray rätt är vi nu bara cirka 1000 sjömil från långkalsingar och strumpor på nattseglingarna. Nästan ofattbart, men det är ju australisk vinter.
När vi lämnar Bora Bora så sätter vi kurs mot Palmerston atoll, knappt 700 sjömil västerut.
Palmerston är en av öarna i ö-nationen Cook Islands och det verkar vara en mycket speciell plats. Mer om det i kommande blogginlägg.
Öarna från Tahiti och västerut i Franska Polynesien kallas Sällskapsöarna. De ser lite ut som en kombination av Marquesas med höga gröna berg och Tuamotus med sina revringar runt. Revringen ger fint skydd mot sjön och vattnet runt ön är utan gung. Här på varvet på Raiatea ligger flera båtar som gått på grund på reven runt öarna här omkring. Mellan öarna är det djupt och grundfritt. Varvschefen Nicolas berättade att varvet under de senaste tio åren bärgat 150 båtar som mer eller mindre totalförstörts när de hamnat på något rev. De vanligaste orsakerna är båtar som draggat när de ankrat och haft revet i lä, motorhaverier och att man helt enkelt navigerat fel och gått för nära. Det som gör det så extra farligt är de stora vågorna som hjälper till att lyfta båten långt upp på revet. Bara på eller nära den plats där katamaranen som vi skrev om i förra inlägget låg, hade 15 båtar bärgats.
Här ett segelbåtsoffer som väl inte kommer att segla igen.
Men den här segelbåten ska få segla igen.
Det gäller att försöka hålla tungan rätt i munnen även när man seglar här!
Första dygnet på Huahine blev lite smårörigt. Vi vaknade vid 7-tiden på morgonen och upptäckte att vi draggat och låg bara ett par meter från Hakuna Matata. Ska man dragga på någon så är det ju skönt om det är några goda vänner så det är lätt att reda ut eventuella skador. Nu slapp vi det eftersom vi vaknade i tid. Vi hade hört att det under natten kommit starka vindbyar från bergen mellan de stilla perioderna och vi märkte nu att vinden vred kraftigt i byarna. Upp med ankaret och nytt ankringsförsök, men inget riktigt fäste. Vi snorklade och upptäckte att den vackra sandbottnen nog bara var ett tunt sandlager ovanpå hård korall. När ankaret fastnade hade det hakat bakom någon sten. Efter flera försök under dagen att hitta bra fäste ute på det grunda ankringsområdet, så gick vi tvärs över viken och ankrade på 20 meters djup utanför den trivsamma restaurangen Huahine Yacht Club.
Där satte sig ankaret bra och vi hade dessutom nära till deras prisvärda happy hour runt solnedgången.
Det fortsatte blåsa ordentligt, men nu hade vi fint fäste med ankaret och bokade därför en guide, Poroi, för en tur runt ön. Eller snarare öarna, då det finns både Huahine Nui och Huahine Iti (stora och lilla), förbunda med en bro.
Poroi var en riktig mångsysslare. Förutom att han körde guidade turer så fiskade han och sålde till öns restauranger. Dessutom spelade han flera instrument och var lead singer i öns band. Oss underhöll han med ukulele och lokala sånger vid varje stopp
förutom det han berättade om ön och dess historia och vardag.
Vid ett stopp skar Poroi ned ett palmblad och visade hur man traditionellt flätat olika bruksföremål.
Nu blev det ett fat och en väska
Vi stannade förstås på flera ställen och bara beundrade de vackra vyerna
Som var vackra även utan oss
På Huahine finns blåögda ålar i en bäck. De anses heliga och matas och sköts med stor omsorg. De såg verkligen välgödda ut. Lite läskiga såg de ut, men lät sig klappas av alla besökare vid bäcken.
Vi besökte också en kinesisk fiskfälla. Vid högvatten simmar fiskarna upp i viken och när vattnet sjunker är de fångade i fällan och tas upp med nät och inland harpun.
Huahine är en stillsam ö och här bor dryga 6000 personer. Huvudbyn heter Fare. Lite småskalig turism, fruktodling och fiske är de huvudsakliga inkomstkällorna och man lever ett enkelt liv. Det finns EN mataffär på ön och den är helt överraskande stor och välförsedd. Inget vi behövde sakna och supplybåten verkade besöka ön ofta.
På söndagen var det dags för kyrkobesök för att njuta av vacker sång och musik. Härligt entusiastisk kör och församling! I kyrkan hittade vi också den fina dopfunten gjord av en jättestor snäcka.
Söndagens musik var dock inte slut efter kyrkobesöket, utan Pelle deltog också på Hotel Lapitas ukulelekurs på söndagseftermiddagen, tillsammans med några andra seglare och hotellgäster. Ulla njöt vid sidan om av en mojito och lyssnade på den åtminstone ibland riktigt fina musiken och sången. Lärare var paret Mareto och Ketsia.
Noter och text till den polynesiska sång de lärde sig finns nu ombord hos oss. Här ett utsnitt.
Som ni ser så återkommer bokstäverna väldigt ofta. Här har alfabetet bara 13 bokstäver och varje bokstav uttalas. Prova får ni se, lätt att uttala men helt obegripligt förstås. Vi har dock lärt oss några artighetsfraser, som till exempel Mauruuru (tack) och Iaorana (allmän hälsningsfras).
På måndagen drog vi upp ankaret och gick ner innanför revet till Avea Bay. Riktigt fin ankringsplats med mycket klart vatten, bra ankarfäste, lätt bris, så det inte är så varmt och fri wifi från hotellet på land. Hotellet är för övrigt väldigt vänligt inställda till oss seglare. Förutom stark gratis wifi ut till ankringsplatsen, så finns också bojar, möjlighet att ta vatten gratis ur en slang på bryggan, jollebrygga, dusch och möjlighet att hyra cyklar eller bil. Vad mer kan en långseglare begära?
Redan i Fare hörde vi talas om en katamaran som gått på grund på revet kvällen efter vi anlände till Huahine. Familjen på sex personer hade fått räddas med helikopter och turligt nog hade ingen kommit till skada. Och här låg nu katamaranen på revet utanför Avea Bay.
Familjen hade fördelats på två andra katamaraner som låg ankrade i viken. Det visade sig vara en amerikansk familj vi träffade i Shelter Bay marina. När vi var där höll man på att montera ner all utrustning och tömma båten så att den sedan skulle dras loss och sänkas. Det hade varit en ordentlig smäll och sedan vågornas kraft som förde båten allt längre upp på revet. Till exempel hade båtens båda motorer slagits loss och rullat i båten. En dramatisk händelse och speciellt tragisk då detta var familjens enda hem och båten är oförsäkrad. På amerikanskt maner har det startats en insamling för att betala de mycket dyra kostnader som uppstått för räddning och sänkningen av båten. Man kan läsa mer om familjens och båtens öde på deras blogg https://adventuresofatribe.com/ och skänka pengar via http://www.gofundme.com/helprescuethetribe
Vi behövde motion och hyrde cyklar. Huahine Iti var lagom stor för en tre timmars cykeltur och med bara två (låååånga) uppförsbackar. Vägen runt ön var vacker med överväldigande grönska på landsidan av vägen och den turkosa lagunen och bruset från revet på andra sidan den fint asfalterade vägen.
Väldigt lite biltrafik dessutom. Svettigt är det dock att cykla här i värmen och en glass- och kaffepaus satt fint.
Sadlarna var inte de skönaste och vi var rejält ömma i rumporna när vi kom hem. Något vi reflekterat över flera gånger på öarna är avsaknaden av kyrkogårdar och de få ”kyrkogårdar” vi sett har varit väldigt små och förfallna. Nu när vi cyklade runt så såg vi att familjerna hade de döda hemma i gravar på eller vid sin tomt. Fint! Vi misstänker att familjerna inte flyttar så ofta.
I onsdags var det dags för oss att segla vidare de 25 sjömilen till Raiatea. Vi hade redan innan vi åkte hem bokat upptagning av Loupan hos Raiatea Carenage Services för att göra den förstärkning av rodret som vi inte hade material nog att göra på Hiva Oa. Vi har dels förstärkt skarvarna och dels lagt på tre lager glasfiberväv och epoxy på hela rodret. Vi tror att vi har en betydligt mer krävande segling framför oss än det vi haft hittills, speciellt seglingen ner till Nya Zeeland i höst, och vi vill inte behöva fundera på rodret då.
Vi blev direkt på onsdag eftermiddagen väl mottagna och fick lägga till i den lilla bassäng där lyftet skulle ske. Lite antiklimax blev det på torsdagsmorgonen då det konstaterades att travelliften var så liten så vi skulle behöva montera bort förstaget (inte aktuellt) eller backa in och montera ner stolparna med vindsnurran och radarn och släppa akterstaget. Ingen större travellift finns här. Vi tyckte det skulle ta så oproportionerligt mycket tid och efter lite funderande bestämde vi oss för att montera bort rodret i vattnet. Vi fick ligga kvar i den stilla upptagningsbassängen då den marina som tillhör varvet är för grund för oss. Det gick väldigt smidigt att ta loss rodret med Pelle i vattnet med dykutrustning och Ulla ombord för att sköta alla linor.
Vid lunchtid hängde rodret på tork och vi kunde inspektera sprickan i spacklet i en av skarvarna på rodret och tömma rodret på vatten. 1000 sjömil blev det med vår ”nödlagning” från Hiva Oa.
När varvet ska lyfta i eller ta upp båtar med travelliften måste de flytta oss ur upptagningsbassängen. Då tar de våra tampar och lägger oss långsides med en färja som är inne för skrotning och sen drar de oss tillbaka igen. Smidigt! En fördel med att inte lyfta båten är förstås att det är så mycket enklare att leva ombord när båten är i vattnet, men en nackdel är att vi inte får vissa saker gjorda. Ett lite läskigt inslag är de råttor vi sett springa på kajen ett par gånger. De vill man inte få ombord!
Personalen på varvet är väldigt professionell och dessutom rara och hjälpsamma mot oss ”gör-det-självare”. Här är det Tess som hjälper Pelle att fylla mer skum i rodret efter att all bottenfärg skrapats bort.
Gissa vad som döljer sig under den här katamaranen som är inne för skrotning?
Jo, vår förträffliga arbetsbänk! Här blir det inte vått när nattens skurar passerar, det är skugga hela dan och vinden fläktar skönt mellan pontonerna.
Varvet ligger en bit utanför huvudorten Utoroa, som är Franska Polynesiens näst största stad, men stor är den inte. På hela Raiatea bor cirka 12000 personer. Raiatea är Franska Polynesiens center för charterbåtar och det finns flera uthyrningsfirmor på plats. Det är ju helt idealiskt om man hyr segelbåt ett par veckor att ha Raiatea, Tahaa, Huahine och Bora Bora på dagseglingsavstånd (havssegling) och alla öarna erbjuder många fina ankringsplatser på stilla vatten innanför reven.
Ett par hundra meter utanför varvets grindar ligger en mycket prisvärd restaurang, Snack Mimosa, på ägarfamiljens altan. Den är bara öppen kvällstid och de serverar 3-4 rätter per kväll. En typisk middag för två med varsin öl går på totalt cirka 240 kronor. Det är annars vad normalt en varmrätt kostar här nere.
På torsdag den 3 augusti räknar vi med att kunna lämna varvet och gå upp till ön Tahaa som ligger i samma revlagun som Raiatea. Det blir näst sista ön vi besöker i Franska Polynesien.
S/Y Loupan 