Pärlan Huahine och mer roderarbete

Första dygnet på Huahine blev lite smårörigt. Vi vaknade vid 7-tiden på morgonen och upptäckte att vi draggat och låg bara ett par meter från Hakuna Matata. Ska man dragga på någon så är det ju skönt om det är några goda vänner så det är lätt att reda ut eventuella skador. Nu slapp vi det eftersom vi vaknade i tid. Vi hade hört att det under natten kommit starka vindbyar från bergen mellan de stilla perioderna och vi märkte nu att vinden vred kraftigt i byarna. Upp med ankaret och nytt ankringsförsök, men inget riktigt fäste. Vi snorklade och upptäckte att den vackra sandbottnen nog bara var ett tunt sandlager ovanpå hård korall. När ankaret fastnade hade det hakat bakom någon sten. Efter flera försök under dagen att hitta bra fäste ute på det grunda ankringsområdet, så gick vi tvärs över viken och ankrade på 20 meters djup utanför den trivsamma restaurangen Huahine Yacht Club. 


Där satte sig ankaret bra och vi hade dessutom nära till deras prisvärda happy hour runt solnedgången.


Det fortsatte blåsa ordentligt, men nu hade vi fint fäste med ankaret och bokade därför en guide, Poroi, för en tur runt ön. Eller snarare öarna, då det finns både Huahine Nui och Huahine Iti (stora och lilla), förbunda med en bro. 


Poroi var en riktig mångsysslare. Förutom att han körde guidade turer så fiskade han och sålde till öns restauranger. Dessutom spelade han flera instrument och var lead singer i öns band. Oss underhöll han med ukulele och lokala sånger vid varje stopp


förutom det han berättade om ön och dess historia och vardag.


Vid ett stopp skar Poroi ned ett palmblad och visade hur man traditionellt flätat olika bruksföremål.


Nu blev det ett fat och en väska


Vi stannade förstås på flera ställen och bara beundrade de vackra vyerna


Som var vackra även utan oss


På Huahine finns blåögda ålar i en bäck. De anses heliga och matas och sköts med stor omsorg. De såg verkligen välgödda ut. Lite läskiga såg de ut, men lät sig klappas av alla besökare vid bäcken.


Vi besökte också en kinesisk fiskfälla. Vid högvatten simmar fiskarna upp i viken och när vattnet sjunker är de fångade i fällan och tas upp med nät och inland harpun.


Huahine är en stillsam ö och här bor   dryga 6000 personer. Huvudbyn heter Fare. Lite småskalig turism, fruktodling och fiske är de huvudsakliga inkomstkällorna och man lever ett enkelt liv. Det finns EN mataffär på ön och den är helt överraskande stor och välförsedd. Inget vi behövde sakna och supplybåten verkade besöka ön ofta.

På söndagen var det dags för kyrkobesök för att njuta av vacker sång och musik. Härligt entusiastisk kör och församling! I kyrkan hittade vi också den fina dopfunten gjord av en jättestor snäcka.


Söndagens musik var dock inte slut efter kyrkobesöket, utan Pelle deltog också på Hotel Lapitas ukulelekurs på söndagseftermiddagen, tillsammans med några andra seglare och hotellgäster. Ulla njöt vid sidan om av en mojito och lyssnade på den åtminstone ibland riktigt fina musiken och sången. Lärare var paret Mareto och Ketsia.


Noter och text till den polynesiska sång de lärde sig finns nu ombord hos oss. Här ett utsnitt.


Som ni ser så återkommer bokstäverna väldigt ofta. Här har alfabetet bara 13 bokstäver och varje bokstav uttalas. Prova får ni se, lätt att uttala men helt obegripligt förstås. Vi har dock lärt oss några artighetsfraser, som till exempel Mauruuru (tack) och Iaorana (allmän hälsningsfras).

På måndagen drog vi upp ankaret och gick ner innanför revet till Avea Bay. Riktigt fin ankringsplats med mycket klart vatten, bra ankarfäste, lätt bris, så det inte är så varmt och fri wifi från hotellet på land. Hotellet är för övrigt väldigt vänligt inställda till oss seglare. Förutom stark gratis wifi ut till ankringsplatsen, så finns också bojar, möjlighet att ta vatten gratis ur en slang på bryggan, jollebrygga,  dusch och möjlighet att hyra cyklar eller bil. Vad mer kan en långseglare begära?

Redan i Fare hörde vi talas om en katamaran som gått på grund på revet kvällen efter vi anlände till Huahine. Familjen på sex personer hade fått räddas med helikopter och turligt nog hade ingen kommit till skada. Och här låg nu katamaranen på revet utanför Avea Bay. 


Familjen hade fördelats på två andra katamaraner som låg ankrade i viken. Det visade sig vara en amerikansk familj vi träffade i Shelter Bay marina. När vi var där höll man på att montera ner all utrustning och tömma båten så att den sedan skulle dras loss och sänkas. Det hade varit en ordentlig smäll och sedan vågornas kraft som förde båten allt längre upp på revet. Till exempel hade båtens båda motorer slagits loss och rullat i båten.  En dramatisk händelse och speciellt tragisk då detta var familjens enda hem och båten är oförsäkrad. På amerikanskt maner har det startats en insamling för att betala de mycket dyra kostnader som uppstått för räddning och sänkningen av båten. Man kan läsa mer om familjens och båtens öde på deras blogg https://adventuresofatribe.com/ och skänka pengar via http://www.gofundme.com/helprescuethetribe

Vi behövde motion och hyrde cyklar. Huahine Iti var lagom stor för en tre timmars cykeltur och med bara två (låååånga) uppförsbackar. Vägen runt ön var vacker med överväldigande grönska på landsidan av vägen och den turkosa lagunen och bruset från revet på andra sidan den fint asfalterade vägen. 


Väldigt lite biltrafik dessutom. Svettigt är det dock att cykla här i värmen och en glass- och kaffepaus satt fint.


Sadlarna var inte de skönaste och vi var rejält ömma i rumporna när vi kom hem. Något vi reflekterat över flera gånger på öarna är avsaknaden av kyrkogårdar och de få ”kyrkogårdar” vi sett har varit väldigt små och förfallna. Nu när vi cyklade runt så såg vi att familjerna hade de döda hemma i gravar på eller vid sin tomt. Fint! Vi misstänker att familjerna inte flyttar så ofta.

I onsdags var det dags för oss att segla vidare de 25 sjömilen till Raiatea. Vi hade redan innan vi åkte hem bokat upptagning av Loupan hos Raiatea Carenage Services för att göra den förstärkning av rodret som vi inte hade material nog att göra på Hiva Oa. Vi har dels förstärkt skarvarna och dels lagt på tre lager glasfiberväv och epoxy på hela rodret. Vi tror att vi har en betydligt mer krävande segling framför oss än det vi haft hittills, speciellt seglingen ner till Nya Zeeland i höst, och vi vill inte behöva fundera på rodret då.

Vi blev direkt på onsdag eftermiddagen väl mottagna och fick lägga till i den lilla bassäng där lyftet skulle ske. Lite antiklimax blev det på torsdagsmorgonen då det konstaterades att travelliften var så liten så vi skulle behöva montera bort förstaget (inte aktuellt) eller backa in och montera ner stolparna med vindsnurran och radarn och släppa akterstaget. Ingen större travellift finns här. Vi tyckte det skulle ta så oproportionerligt mycket tid och efter lite funderande bestämde vi oss för att montera bort rodret i vattnet. Vi fick ligga kvar i den stilla upptagningsbassängen då den marina som tillhör varvet är för grund för oss. Det gick väldigt smidigt att ta loss rodret med Pelle i vattnet med dykutrustning och Ulla ombord för att sköta alla linor.


Vid lunchtid hängde rodret på tork och vi kunde inspektera sprickan i spacklet i en av skarvarna på rodret och tömma rodret på vatten. 1000 sjömil blev det med vår ”nödlagning” från Hiva Oa.


När varvet ska lyfta i eller ta upp båtar med travelliften måste de flytta oss ur upptagningsbassängen. Då tar de våra tampar och lägger oss långsides med en färja som är inne för skrotning och sen drar de oss tillbaka igen. Smidigt! En fördel med att inte lyfta båten är förstås att det är så mycket enklare att leva ombord när båten är i vattnet, men en nackdel är att vi inte får vissa saker gjorda. Ett lite läskigt inslag är de råttor vi sett springa på kajen ett par gånger. De vill man inte få ombord!

Personalen på varvet är väldigt professionell och dessutom rara och hjälpsamma mot oss ”gör-det-självare”. Här är det Tess som hjälper Pelle att fylla mer skum i rodret efter att all bottenfärg skrapats bort.


Gissa vad som döljer sig under den här katamaranen som är inne för skrotning?


Jo, vår förträffliga arbetsbänk! Här blir det inte vått när nattens skurar passerar, det är skugga hela dan och vinden fläktar skönt mellan pontonerna.


Varvet ligger en bit utanför huvudorten Utoroa, som är Franska Polynesiens näst största stad, men stor är den inte. På hela Raiatea bor cirka  12000 personer. Raiatea är Franska Polynesiens center för charterbåtar och det finns flera uthyrningsfirmor på plats. Det är ju helt idealiskt om man hyr segelbåt ett par veckor att ha Raiatea, Tahaa, Huahine och Bora Bora på dagseglingsavstånd (havssegling) och alla öarna erbjuder många fina ankringsplatser på  stilla vatten innanför reven. 

Ett par hundra meter utanför varvets grindar ligger en mycket prisvärd restaurang, Snack Mimosa, på ägarfamiljens altan. Den är bara öppen kvällstid och de serverar 3-4 rätter per kväll. En typisk middag för två med varsin öl går på totalt cirka 240 kronor. Det är annars vad normalt en varmrätt kostar här nere.

På torsdag den 3 augusti räknar vi med att kunna lämna varvet och gå upp till ön Tahaa som ligger i samma revlagun som Raiatea. Det blir näst sista ön vi besöker i Franska Polynesien.

1 tanke på “Pärlan Huahine och mer roderarbete

  1. Smidigt att kunna ta bort rodret med båten i sjön. Återigen härliga bilder och levande berättelser. Gillar bilden med Pelle och Ukken 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s