Framme i Nya Zealand!

De sista två dygnen gick i bidevindens tecken. Vi fick göra tre slag vartefter vinden vred, men kunde sen gå på ett ben under ett och ett halvt dygn och följa med vindvridning mot nordväst. Sista eftermiddagen hade vi en härlig öppen bog med allt mindre vågor. Vid 16-tiden torsdag 26 oktober hade vi land i sikte och klockan 22.57 var vi förtöjda vid karantänsbryggan i Marsden Cove Marina. När vi gick i den väl utprickade farleden upp mot Marsden Cove sniffade vi i luften och njöt av doften av land.
Efter en varm dusch inne i båten, ett par glas vin, ifyllande av papper inför inklareringen och gräddning av ett bröd, dök vi i säng och somnade som stockar. Det var öronbedövande tyst! Pelle tyckte båten kändes helt död. Inga vågor som forsade, ingen vind som susade/ylade, ingen motor. Och båten var totalt stilla. Ovan känsla efter att ha legat på svaj eller seglat i tre och en halv månad.
Nu på morgonen har vi klarerat in och haft besök av tullen och bio security-myndigheten. Trivsamma, serviceinriktade och effektiva. Nu är våra sopor omhändertagna och ris och havregryn slängda eftersom bio security tyckte sig se spår av några microskopiska djur när han lyste med ficklampa. Han var inte helt säker, men det kändes lugnast att slänga det. Nu är Q-flaggan nedtagen och Nya Zealands flagga hissad.
Nu går vi upp i floden till Riverside Drive Marina för att krama om Elisabet och Karl-Axel på Spray. De kom hit från Fiji tidigare i veckan.

N Minerva till Nya Zealand, dygn 3 -5

Vinden kom äntligen på söndagskvällen och Yanne fick vila. Våra öron också. Första vinden gav en stillsam bidevindsbog, sedan allt mer öppen och under natten kunde vi spira genuan. Måndag och tisdag förmiddag kunde vi segla med vind som blåste 15-20 knop och göra bra fart. När vi närmade oss 30 grader syd natten mellan måndag och tisdag hade väder-Bob planerat in ett möte med ett mindre lågtryck. Regeln har nere är att undvika att möta lågtrycken söder om 30 grader syd, då det oftast är mer kraftfulla söderut. För vår del var det en ganska vanlig natt, förutom lite regn under några timmar och kortvarigt vind upp mot 30 knop. Andra i Minervaflottan hade vindar upp till 40 knop under flera timmar. Sen igår (tisdag) eftermiddag när lågtrycket dragit bort är det vindar mellan syd och väst som gäller hela vägen till Nya Zealand. Det betyder bidevind och någon kryssbog innan vi är framme. Ovant numera med så mycket ”lutsegling”, men förhållandena är bra med bara 1 meters vågor och vind 10-15 knop. Vinden ska också vrida till vår fördel så vi kan gå mer direkt på målet. Nu på onsdag förmiddag har vi cirka 200 sjömil (fågelvägen) kvar till Marsden Cove Marina, där vi kommer att klarera in i Nya Zealand. Innan dess ska vi rensa lite i skåpen då en del matvaror är förbjudna att ta in. Efter inklarering fortsätter vi upp i floden till Whangarei, där Loupan ska ligga under den tid vi är hemma i Sverige.
Hur går det då med temperaturen? Tidigare har det väldigt mycket känts som segling en svensk sommar, men nu är det påtagligt friskare i luften. Kan liknas vid temperaturen vid segling i skärgården i mitten av maj med sköna dagar i solen, men långbyxor och tröja krävs. Kalla nätter då utstyrseln ökats på med mera fleece och dun. Durkarna, vattnet i tanken och masten är riktigt kalla och det är skönt att krypa ner under täcket efter nattvakten. De Antarktiska vindarna gör det inte så lockande att duscha i aktern längre. Idag fick en hink med varmvatten tjäna som tvättbalja i sol och lä under sprayhooden. Det blev kallt ändå!
Det är lustigt hur synen på distanser ändrats under våra seglingsår. Vi tycker nu med 200 sjömil kvar att vi är nästan framme. Tidigare hade det varit starten på en riktigt lång segling.
Det ska bli spännande att angöra Nya Zealand och det känns som en riktig milstolpe. Tänk att det är nio månader sen vi gick igenom Panamakanalen och så mycket vi fått uppleva! Allt väl ombord!

N Minerva till Nya Zealand, dygn 1 och 2

Efter två minnesvärda dagar vid North Minerva Reef var det i fredags dags att starta seglingen vidare mot Nya Zealand. Alla de fem båtbesättningarna som låg inne i revet hade väderfika på engelska båten Vega på torsdagen. Nedladdat väder studerades och bedömdes. Var det fredag, lördag eller kanske söndag som skulle ge bästa väderfönstret? Avgörandet fälldes slutligen av allas vår väderguru Bob, som skrev att fredagen skulle ge säkraste överseglingen så vi alla skulle vara framme innan ett djupt lågtryck skulle komma in över Nya Zealand i slutet av helgen veckan efter. Sagt och gjort! Båtarna gjordes klara och som final hade vi gemensam sundowner på She-San på torsdagskvällen.
Vi gick ut genom passet vid 12-tiden på fredagen den 20 oktober och fick en snabb start med friska sydliga vindar och vågor på 2,5 m snett framifrån. Det hann bli några ordentliga översköljningar! Vid 1-tiden på natten till lördagen dog dock tyvärr vinden ut, då vi närmade oss det högtryck som vi också skulle ta oss igenom. Under lördagsdygnet och även idag på söndagen är vindarna mycket svaga och det har varit blandat motorgång, motorsegling och stunder av segling. Långsamt har det gått. Nu hoppas vi på att till imorgon bitti vara ute ur högtrycket och få ett par dagar med nordliga vindar innan det är dags för vindar mellan syd och väst när vi närmar oss Nya Zealand.
Natten till lördagen passerade vi 180 graders meridianen och vi är nu tillbaka på östra halvklotet igen. Fast det dröjer ett tag innan vi också är på norra halvklotet. Temperaturen har börjat kännas som när man seglar i skärgården på sommaren. Shorts och t-shirt i sol och lä, men svalt när man är i vind eller skugga. På nattvakterna är vi numera klädda i underställ, fleece och seglarställ och Ulla har dessutom strumpor och skor. Ordentligt täcke i påslakanet också. Den fuktiga tropiska luften är borta och det är torrt på teaken på natten, vilket är väldigt länge sen.
Vi har mailkontakt med alla båtarna i Minervaflottan varje dag och det är trevligt. Alla längtar nu efter mer vind i seglen och börjar tröttna på motorns brummande.
Vår position är just nu 26 grader 13 minuter Syd och 177 grader 06 minuter Ost. Vi räknar med att vara framme under fredagen om inte vindarna konstrar. Allt väl ombord!

På väg mot Nya Zealand, etapp 1

Vi lämnade Vava’u måndagen den 9 oktober och fick en fin och snabb segling de 65 sjömilen söderut till ögruppen Ha’apai. Här ser öarna annorlunda ut jämfört med Vava’u, mycket lägre och sandigare, som sagornas bilder av Söderhavsöar. Hit är det också färre seglare som går och få andra turister. I ögruppens huvudort, lilla  Pa’angai, levdes ett stilla liv och man såg få människor i annat än traditionella Tongakläder med långa kjolar och pandalusskynken för både män, kvinnor och ungdomar. Vi tillbringade en knapp vecka på två olika ankringsplatser i Ha’apai, men sen tyckte vi oss se ett väderfönster för att börja ta oss ned mot Nya Zealand. 

Att hitta rätt väderförutsättningar för att segla mot Nya Zealand är ganska komplext och många är de skräckhistorier som vandrar runt i långseglingsvärlden om oväder och höga vågor. Vi har försökt läsa på så mycket som möjligt och vi har studerat vädermönstren under den senaste månaden för att lära oss mer om den lågtrycksvandring som sker över norra Nya Zealand. Ett sånt vill man ju inte hamna i och de uppträder minst en gång i veckan, oftast oftare. Men inte ens högtrycken mellan lågtrycken är helt okomplicerade. Är högtrycken för mäktiga, över 1025 hPa, så får man ofta kulingvindar runt högtrycket och total stiltje i ett stort område i högtrycket och det är ju inte heller så bra. För säkerhets skull har vi kontakt med den Nya Zealändska vädergurun Bob McDavitt,  tidigare meterolog på Nya Zealands meteorologiska institut. 

Vi lämnade Ha’apai, tillsammans med båtarna She-San och Vega, söndagen den 15 oktober på förmiddagen, med sikte på norra Minerva Reef, som ligger 350 sjömil åt sydväst längs seglingsrutten till Nya Zealand. Bob hade redan innan avfärd meddelat att det fanns risk för bildandet av en så kallad ”squash zone” på norra sidan av det högtryck som växte in och som kunde ge oss starka vindar och grov sjö från syd under onsdagen och torsdagen. Inget man önskar på sydvästlig kurs. Vi fick en riktigt fin segling de två dygnen ner mot Minerva med vinden strax akter om tvärs och måttlig sjö.  Innan vi anlände till Minerva Reef stämde vi av läget kring vädret med Bob och bestämde oss för att vänta ut vind och vågor ett par dagar vid Minerva. 

Vilket ställe! Mitt i havet med närmaste land 300 sjömil bort ligger denna revring, som är toppen på ett 2000 meter högt undervattensberg. Som ni ser på bilden från Google Earth så finns en öppning in och det är fin ankring på 15 meters djup och sandbotten. Som en insjö mitt i havet. ”Sjön” har en diameter på drygt två sjömil.

Vi är fem båtar (Loupan, Vega, She-San, Duplicat & Nautilus) som ligger ankrade här och väntar på nästa väderfönster mot Nya Zealand. Vid lågvatten är revet cirka en meter över vattenytan som högst och idag tog vi jollarna in till revet vid lågvatten och vi fick en sällsam promenad på det cirka 50 meter breda revet, mestadels vadande i lite vatten med en och annan av havets innevånare kvar.

På revet står en liten fyr, som vi ser blinka på kvällen. 

Vattnet här är helt fantastiskt klart och vi såg botten tydligt på 40 meters djup när vi gick in genom passet. Angela och Reto, som är dykfantaster, gjorde ett dyk direkt när vi kom hit. De såg de vackraste korallformationer de sett, men det blev ett kort dyk då massor av hajar började cirkla runt dem och när en tre meter lång haj anslöt till skaran så var dykningen definitivt över.
Nu har squashzonen börjat anlända hit, det regnar och viner i riggen. Inget vindlä här, men vi har sjölä och inget gung. Allt väl ombord!

Minnesvärd skoldag i Neiafu

Vi var många seglare som inom ramen för Blue Water Festival vandrade upp till Hosea Primary School på förmiddagen.  Blue Water Festival är ett veckolångt arrangemang anordnat av organisationer och företag i Va’vau och marinföretag i Nya Zealand, dit vi alla är på väg. Skolan drivs av eldsjälen Dorothy

och är inriktad på barn från förskoleålder med lite speciella behov och större barn som inte lärt sig läsa och skriva i vanliga skolan. Skolbyggnaden var stor som ett mindre svenskt fritidshus och med svenska mått i totalt förfall med stora hål i ytterväggarna. Målet för dagen var också att samla in pengar för reparation av det läckande taket inför regnperioden. Inne i skolan kunde man i de mycket spartanska lokalerna känna igen hur man lär sig läsa och skriva.

Skolan drivs på ideell basis och får sedan fem år stöd av marinföretagen i Whangarei på Nya Zealand. Därav besöket för oss långseglare.

Det var en härlig stämning och härlig syn som mötte oss när vi kom.  Barn i fina dräkter kantade uppfarten och vi blev hälsade med musik och glada rop. Lite spännande var det för oss alla.

Barnen, både pojkar och flickor,

framförde ett antal mer (eller mindre) traditionella sånger och  danser. Pojkarnas lite mer krigiska och flickornas med de fantastiska fina och mjuka handrörelserna som är en viktig del av Tongas dans. Det var kul och hur gulligt som helst och det var nog mer än ett fuktigt seglaröga som kunde ses.

Dansandet avslutades med gemensam discodans och som final, barnens favorit, ”traindans”.

Sen var det lunchdags med massor av mat som barnens föräldrar lagat, innan vi promenerade till jollarna för att åka till våra båthem och smälta alla intryck och än en gång få vara glada och tacksamma över möjligheten att få nya perspektiv och tankeställare.

——

(Länk till deras Facebook sida:

https://www.facebook.com/HoseaChristianMissionPreschool/

)

Vava’u, Tonga

Nu har vi varit i Kingdom of Tonga i tre veckor och det är rent otroligt vad dagarna trillar iväg.

Kingdom of Tonga är som namnet antyder ett kungadöme. Ända fram till 2010 hade kungen absolut makt, men kung Tupou V beslutade att släppa en del av sin makt och numera väljs parlamentet genom fria val. Kungen har dock fortfarande betydligt större makt än vi är vana vid från Sverige. Tupou V är numera död, men vi läste att han är ihågkommen för dels denna modernisering av styrelseskicket, men också för att starta införandet av e-government och IT som en viktig del att överbrygga landets isolerade position i havet. Vem tänkte på Tonga och e-government?! Kanske har de inte kommit så långt, men vi älskar denna sida av långseglandet – när man hela tiden lär sig nytt och får ompröva sina ofta förutfattade meningar. Annars värnar Tonga om landets traditioner och kyrkan och familjen har en mycket viktig roll. Nuvarande kungen heter Tupou VI.

Det bor ungefär 120 000 personer i nationen Tonga som består av drygt 160 000 öar, varav bara 36 är bebodda. Öarna finns till större delen i tre ögrupper, Vava’u, Ha’apai och Tongatapu. Huvudstaden Nuku’alofa ligger på Tongatapu.

Än så länge har vi bara vistats i ögruppen Vava’u som är en riktig samligsplats för ”yachties” från hela världen. Samlats har också många i årets svenska Stilla havs-armada gjort. I viken har förutom vi själva Spray, Hakuna Matata II, Blå Ellinor och Bonnie af Stockholm legat ankrade. Spray hann segla mot Fiji innan denna bild på svenska armadan togs.

I den lilla stan Neiafu är det ganska väl ordnat med några trevliga restauranger, internet, tvättinrättning, möjlighet att fylla gas och annat som vi långseglare uppskattar och behöver. Nästan alla av dessa drivs av före detta långseglare som av olika skäl stannat här eller återvänt hit. Utbudet av livsmedel är relativt begränsat, men det finns ett antal diversebutiker med allt från livsmedel (inte färskvaror) till bildäck och man får vandra runt och se vad man hittar. Alla drivs av kineser. Något som är lätt att hitta är frukt och grönsaker på marknaden. Riktigt trevligt att gå en daglig runda där!

På Falaleu Deli kan man hitta fryst kött av hög kvalite och egenproducerade goda korvar och även restaurangen Dancing Roaster säljer fryst kött till oss seglare.

Den riktigt stora attraktionen här under juni till oktober är knölvalarna som vandrat upp hit från Antarktis för att föda sina kalvar. Nu var det äntligen dags för en tur med valspaningsbåt! Efter ett par händelselösa timmar så hade vi sen turen att få se sammanlagt ett tiotal valar.

Vid ett tillfälle kunde vi gå i vattnet med snorkel och cyklop och under en lång stund flyta och titta ner på två valar som låg och sov på 8-10 meters djup. Sen började de sakta stiga uppåt och vi fick backa lite när de sen simmade förbi oss. Här kan man tala om en magisk upplevelse!

Söndagar är enligt lag vilodag. Det betyder kyrkodag och för övrigt vila, ätande och umgänge med familjen. I stort sett allt är stängt, utom vissa restauranger som frekventeras av oss seglare. Även vi har ju blivit ganska kyrksamma sen vi kom ut i Stilla havet. Ett underbart tillfälle att njuta av fantastisk sång och studera lokal kultur. Alla är sååå fint klädda och på bilderna kan ni också se att alla bär olika traditionella plagg eller dekorationer av växten pandalus.

Här ett möte mellan ett seglarbarn och en pojke från stan under gudstjänsten. Gulligt!

På hemväg från gudstjänsten. Den här typen av transporter är en vanlig syn.

En dag såg vi massvis med kvinnor klädda i fantastiskt vackra vita kläder. 

Det visade sig vara Mors dag. Här är de på väg till en gudstjänst för mödrarna.

Enligt uppgift behövde de inte laga mat den dagen, utan kunde bara ägna sig åt trevligheter.

Ögruppen Vava’u är en mycket skyddad liten skärgård med tätt mellan öarna. Påminner lite om en miniversion av Stockholms skärgård, men med 26-gradigt blå-turkost klart vatten, palmer och värme i luften. Här finns många fina ankringsvikar. Vi besökte viken vid ön Tapana. Där hade ett spanskt seglarpar, Maria och hennes man,  slagit sig ner för mer än trettio år sedan. De drev nu en liten spansk restaurang, La Paella, där de lagar middag efter förhandsbeställning. Dryck tar man med själv. 

Vi var där som kvällens enda gäster tillsammans med Elisabet och Karl-Axel och bjöds på sju olika fantastiska tapas och paella. Maten lagades här över öppen eld

Och det blev supergott och superfint!

Dessutom underhållning med sång och gitarrspel

vilket avslutade en jättetrevlig kväll som gjorde oss så här glada.

Kommer man ut till byarna så är det tämligen enkla förhållanden, men väldigt välskött. Ofta är trädgårdarna pyntade med planteringar i gamla bildäck. 

I byarna strövar grisar och höns fritt. Man ser även en hel del kor, men mjölken används inte, konstigt nog.

I den fina viken vid ön Vaka’eitu låg många båtar. När vi kom dit fick vi direkt besök av Åsa och Dan på Blå Ellinor. Åsa bjöd på himmelskt goda hembakade kanalbullar. Vilken njutning! I utbyte fick de en ny antenn till sin bärbara VHF. Win-win! Åsa tog initiativ till en gemensam sundowner på stranden, där alla seglare tog med egen dryck och något snacks. Jättetrevligt och många nya kontakter! Det visade sig att det fanns fler festligheter att ta del av för oss som låg i viken. På Vaka’eitu bor en familj. De arrangerar på lördagkvällar en ”Tongan feast” för 50 Paanga per person vid sitt hus. Egen dryck tog vi med. När vi kom in med våra jollar

möttes vi av doften av helgrillad gris 

och hela den lilla familjen höll på att bära fram olika rätter till bordet. Hur de fick till allt detta i sitt lilla hus, som är utan sötvatten och elektricitet, är beundransvärt. De berättade att dessa lördagsfester under några få månader var en viktig del av deras försörjning.

Det blev ännu en fantastisk kväll med familjen och seglare från olika håll. 

Kvällen avslutades med gitarrspel, sång och traditionell dans av familjen. Hur fint som helst!

Familjens svärdotter var gravid med sitt andra barn. Det första var sex månader och var hos släktingar i Tongatapu. Vi har med lite barnkläder som vår dotter skickat med och nu frågade vi om hon behövde några till sina barn. Mycket glad kom hon utpaddlande nästa morgon och fick lite barnkläder och schampo. Vi fick två goda papaya som utbyte.

Utanför viken ligger ett korallrev som är känt för att fortfarande ha en stor andel friska och vackra koraller. Dags för snorkling alltså! Enda kruxet var att man först behövde simma över revet till utsidan (om man inte tog jollen runt virka fyra sjömil). Vågorna bröt ordentligt på revet och rådet var att försöka ta sig över runt högvatten. Vi var ett tiotal snorklare som gav oss av. Ulla blev lite feg inför de brusande vågorna och vände tillbaka mot land, men Pelle och övriga tog sig över till utsidan av revet och fick njuta av fin snorkling.

Dagen efter lättade vi ankar, men så lätt var det inte. Ankarspelet pustade och stånkade och vi fick varva upp motorn för att ge lite extra energi. Det visade sig vara en JÄTTEKLUMP (typ 100 kilo) med korall som kilat fast sig ovanpå ankaret. Det tog en bra stund innan vi med list, fall och elwinschen lyckades få bort den. Under tiden fick vi sakta manövrera båten så vi inte gick på några grund. Pust!

Åter i stan besökte vi den omtalade drag show som är varje onsdagskväll. Sanslöst kul och publiken bidrar till showen genom att på olika sätt fresta med sedlar. Ingvar drogs med

och även Elisabet

En del var lite mer akrobatiska

Här pågår nu Vava’u Blue Water Festival. Uppvärmning i lördags på varvet med korvgrillning, musik och Tongas signaturdryck Kava. Ser läskig ut och ska enligt uppgift ha viss berusningseffekt, men Pelle kände inget.

Det stora samtalsämnet här är nu seglingen ner till Nya Zealand, som lär vara lite mer utmanande än det vi upplevt under tiden i Stilla havet. Anledningen är det pärlband av lågtryck-högtryck-lågtryck som i en ständig ström passerar Nya Zealand. Lågtrycken, som innehåller kraftiga vindar och höga vågor kommer oftast med 3-7 dagar mellanrum. Sträckan ner till Nya Zealand är cirka 1200 sjömil, vilket gör att man någon gång sannolikt behöver möta ett av dessa lågtryck. Att hitta ”rätt” väderfönster och ”rätt” mötesplats för lågtrycket är något som intresserar alla här. Oss också! En ytterligare variabel är att cyklonsäsongen officiellt börjar 1 november, även om det är sällsynt med cykloner tidigt på säsongen.

Vår plan är att mot slutet av veckan börja segla söderut till Ha’apai och Tongatapu. Vi håller samtidigt ett öga på ”väderfönstren”.