Dags att summera våra erfarenheter efter en säsong i Stilla havet

Säsongen började på Curacao i oktober 2016 och fortsatte sen via Bonair, Colombia och San Blas till Panama. Den 1-2 februari gjorde vi vår transit genom Panamakanalen. Om den blev det inget blogginlägg, utan istället en artikel i tidningen Oceanseglaren.


Vi hade Liv och Magnus från Göteborgsbåten Nanny med genom kanalen, som så kallade line handlers. De gjorde en film om transiten genom kanalen. Kul att titta på, tycker förstås vi och den beskriver hur en transit går till. Här en länk till filmen för er som är nyfikna på hur det var.
Att gå genom Panamakanalen och komma ut i Stilla havet kändes verkligen som ett nytt och stort steg i vårt långseglarliv. Vissa kallar det ”point of no return” (vilket förstås inte är riktigt sant), då man har en serie långa havssträckor framför sig och vind och ström vill föra seglatsen västerut. Vi kom att tillbringa nio månader bland öarna längs ”Coconut Milk Run” innan vi kom till Nya Zealand, där Loupan och tidvis vi själva ska tillbringa orkansäsongen för södra Stilla havet. Orkansäsongen började officiellt den 1 november och pågår till maj.

Litteratur

Vi hade förstås försökt inhämta så mycket information som möjligt innan vi påbörjade säsongen, men utbudet av seglingspilots är betydligt mer begränsat för Stilla havet än för de vatten vi tidigare vistats i. Alla har dessutom många år på nacken. De böcker vi haft mest nytta av är The Pacific Crossing Guide, Charlies Charts Polynesia och Landfalls of Paradise. Dessutom har vi, som alltid, haft stor nytta av böckerna World Cruising Routes och World Cruising Destinations av Jimmy Cornell. Internet är en outsinlig källa, både via olika bloggar och via webplatsen noonsite.com. På noonsite.com finns verkligen massor av bra och viktig information, men där finns också en hel del överdrifter om ”besvärligheter” från olika uppgiftslämnare. En annan webplats som vi också haft mycket glädje av är www.svsoggypaws.com. Där finns mängder med beskrivningar av olika seglingsområden att ladda ner. Även här finns dock i vårt tycke lite överdrifter om olika svårigheter. För Tonga köpte vi även en app ”Sail Tonga” utgiven av Nya Zealändska seglingsorganisationen Island Cruising Association. Bra som översikt och planering.

Sjökort

Våra Navionics elektroniska sjökort har mestadels stämt mycket bra, undantaget San Blas. Vi har bara haft översiktskort i papper. Vi har några gånger dubbelkollat de elektroniska sjökorten mot Google Earth. Då laddar man ner bilder från Google Earth som man sen konverterar till ett format som kan läsas av OpenCPN och vips kan man se sin båts framfart på Google Earth-bilden. Google Earth-bilderna ger en tydlig uppfattning av rev och korallhuvuden, vilket ibland är ovärderligt för närnavigation. Ibland har man dock otur när något moln placerat sig strategiskt på Google Earth-bilden. Vi kollar också med radarn att verklighet och sjökort verkar stämma överens.

Proviantering

Vi hade läst mycket om hur svårt och dyrt det var att få tag på mat ute bland öarna. Därmed var det superviktigt att bunkra och fylla båten med så mycket mat (och alkohol) som möjligt i Panama. Det här är ett område där vi tycker beskrivningarna är kraftigt överdrivna. Ja, det är bra att bunkra så mycket som möjligt av konserver, torrvaror, öl och vin. Skulle vi göra om det så skulle vi bunkra mycket i Santa Marta i Colombia, men Panama var också ok. MEN det finns mataffärer på de flesta ställen. Bästa mataffären på Galapagosöarna fanns på Santa Cruz och i Marquesas hade både Hiva Oa och Nuki Hiva bra mataffärer. På övriga öar i Galapagos och Marquesas fanns också mataffärer, men mindre välsorterade. Bland Tuamotus var utbudet begränsat, men det gick absolut att kompletteringshandla i små butiker. Där var största bristvaran frukt och grönt. Väl framme på Tahiti och Society Islands fanns bra och välsorterade mataffärer.


Prisnivån var ungefär i nivå med Sverige, men varierar kraftigt med vad man handlar. Handlar man som locals så blir det betydligt billigare än om man försöker handla det vi är vana vid. Något som är både dyrt och begränsat i utbudet, både på Galapagos och Franska Polynesien, är vin. I Franska Polynesien var också restaurangbesök relativt dyrt, dvs ungefär som hemma. Det ändrades när vi kom till Niue, där det fanns gott om Nya Zealändska viner och också matvaror därifrån. Till sist så var det Tonga och Vava’u, där mataffärerna hade bassortiment, men det finns en fin frukt- och grönsaksmarknad. Nere i Ha’apai var utbudet mer begränsat, men helt ok. På de flesta öar längs vägen, utom bland Tuamotusöarna, har det också funnits restauranger att besöka, så svälta behöver man inte.

För att laga maten ombord så krävs i vårt fall gasol. Vi har två stycken 5 kg gasflaskor av komposit från Sverige, PC 5. Det har inte varit något problem att fylla dem längs vägen och våra gasflaskor har under denna säsong fyllts på Bonair, i Panama/Shelter Bay marina, på Galapagos/Santa Cruz, på Raiatea och på Tonga.

Eftersom vi var inställda på att det inte skulle vara enkelt att få tag på mat, så såg vi fiske som en viktig möjlighet till försörjning. Med goda råd från storfiskaren Karl-Axel från Spray inköptes ny utrustning i Panama. Nu skulle det fiskas! Vi var ganska idoga på vägen mot Marqueses, men ingen fisk.  Det var samma resultat för flera andra båtar. Sen svalnade våra fiskeambitioner och det är nästan pinsamt att berätta att vi inte fiskat sen dess. Nästa säsong kanske det blir nya tag?

Väder

Vädret i södra Stilla havet skiljer sig från det väder vi som långseglare vant oss vid i Karibien. Det är väl värt att lära sig lite mer om de olika väderfenomen som dyker upp längs vägen. Vi laddade ner (gratis) en väderbok som Bob McDavit skrivit, ”Mariners Met Pack”. Första väderutmaningen har man på väg mot Galapagos och Marquesas, då ekvatorn och ett vindfattigt område, ITCZ, ska passeras. Åska är också vanligt. När väl detta var avklarat så var det i huvudsak de sydostliga ljumma passadvindarna som rådde till och med Tahiti. Klädseln längs vägen har mestadels varit badkläder eller shorts.


Passadvindarna var dock mestadels betydligt svagare än de vi vant oss vid i Karibien. Efter Tahiti började både väderzonen South Pacific Convergence Zone, SPCZ, och påverkan från de Nya Zealändska låg- och högtrycken göra sig påminda med perioder av regn och och starkare vindar. Här lite regnväder på väg mot Palmerston.


Efter Tahiti gällde det att ha lite mer koll på vädret och där var Bob McDavitts veckovisa Weathergram till stor nytta. Man kan följa hans blog via facebook, där han heter metbob. Man kan även prenumerera på hans veckobrev. Seglingen från tropikerna ner till Nya Zealand är en tur som kräver planering och mycket har skrivits och sagts om det. En av de bättre artiklarna om seglingen ner hittade vi på noonsite.com, läs här. Vi fick en väldigt ”snäll” segling ner mot Nya Zealand, men visst var det lite ovant när det blev allt svalare och varmare kläder behövdes. Här tinar Ulla upp sig efter nattens sista vakt.


En överraskning för oss var den fuktiga värmen när vi kom till Marquesas. Och det rikliga regnandet och en hel del åska! Vattnet vid de höga öarna blev då också otroligt brunt och grumligt av all jord och annat som kom ner från bergen med regnvattnet. Inte alls så Söderhavsblått som vi föreställt oss. Kanske borde vi inte varit så överraskade med tanke på att det var slutet på ”rainy season”. Så fort vi lämnat de höga, gröna och vackra Marquesas så upphörde också det ymniga regnandet.


För att ta ner väderprognoser och routing har vi även denna säsong använt oss av Predictwind. Vi har deras betaltjänst så vi får tillgång till routingfunktion och avfärdsplanering. De har även en utmärkt app ”Offshore”, som gör det enkelt och relativt datasnålt att under överseglingar ta ned nya prognoser och routing via satellit eller kortvågsradio.

Kommunikation till havs

Vi har sen tidigare varit användare av satellittelefoni för att ta ner väder, uppdatera bloggen och skicka och ta emot mail under överseglingar. Vi tycker det har fungerat utmärkt även i Stilla havet. En nyhet för den här säsongen är att vi installerat och börjat använda kortvågsradio (SSB), framförallt för samtal, men ibland även för väder och mail. Vi var rätt skeptiska till vår SSB i början, men har lärt oss uppskatta den trots de begränsningar den har. Under längre passager är det både trevligt och tryggt att kunna prata med andra seglare. Vid seglingen till Marquesas tillhörde pratstunderna med Elisabet och Karl-Axel på Spray och Tuija och Invar på Hakuna Matata II dagens höjdpunkter. Knastrande röster från japanska fiskare var något vi fick på köpet ibland.


Under senare överseglingar har vi också checkat in på några av de radionät som är aktiva här ute. I Franska Polynesien och ända till Tonga var det Polynesian Magellan Network som gällde och på väg mot Nya Zealand checkade vi in varje dag på Gulf Harbour Radio. Radionäten ger lite trygghet, man får koll på var andra båtar befinner sig och om de eventuellt har problem, väderuppdatering och man kan få diverse annan information.

Internet, lokala valutor och båttillbehör

På alla platser, utom på vissa av Tuamotusatollerna, har vi kunnat använda något wifi eller mobilt internet. Näten var långsamma på Galapagos och i Franska Polynesien, men fullt användbara. Tahiti och Society Islands hade lite snabbare nät än öarna österut. Från och med Palmerston har näten varit ganska snabba. Vår största internetöverraskning var det snabba nätet på lilla Palmerston. Vi har haft stor nytta av vår externa wifi-station, då vi kunnat fånga upp wifi även när vi legat på svaj. Mobilt internet med bra kapacitet och till hyfsat pris blev allt vanligare ju längre västerut vi kom. Tonga hade till exempel både billigt och bra mobilt internet.

Bankomater är en välsignelse för oss långseglare! Vi behöver inte segla omkring med massor av olika valutor eller resecheckar, utan på alla ställen vi klarerat in har också funnits bankomat. Nästan! På Niue fanns inte bankomat, men kunde dra kontanter från kreditkortet om det behövdes. Dock fick man betala lite för all kortanvändning, så till Nuie är det bra att ha laddat upp med Nya Zealändska dollar.

Båttillbehör och reservdelar är inte lätt att hitta och man behöver ställa in sig på att kunna klara det mesta på egen hand. Tahiti är första stället med lite större utbud. Vi har haft med oss det mesta vi behövt, men roderreparationen på Hiva Oa krävde både list, tur och hjälpsamhet från omgivningen för att få ihop vad vi mest akut behövde. Pelle hade också stor glädje av den litteratur han köpte från Amazon.com om arbete med glasfiber och epoxi. Dessutom hade vi West Epoxi’s utmärkta handböcker ombord.

Formaliteter

In- och utklarering i respektive land tar ofta lite tid, men vi tycker att det alltid blivit en rätt trevlig stund med tjänstemännen som oftast är väldigt trevliga och informativa. Kanske är tjänstemännen extra trevliga och välkomnande här i Stilla havet, då antalet båtar som passerar under en säsong är mindre än 200. Ibland kan vi sucka inombords över alla papper som ska fyllas i med samma information, men det är bara att göra med ett leende. Då går det lättare! I vissa ögrupper, till exempel Galapagos och Tonga, gör man också klarering när man rör sig mellan öarna. Den klareringen är förenklad i förhållande till den som görs när man kommer till eller lämnar landet. Ibland kostar in- och utklarering pengar och ibland är det gratis. Information finns till exempel på noonsite.com.

För Galapagos är formkraven större och det är bra att läsa på innan man sätter kurs dit. Se också vårt blogginlägg från Galapagos, ”Framme i Cristobal”. Vi tycker inte formalian var oöverstiglig. Lyssna inte på för många källor, ryktesspridningen är ganska yvig när det gäller Galapagos och deras regelverk och det känns som många gör för mycket drama kring det hela.

Det bästa av allt!

Det bästa på vår seglats är förstås alla trevliga människor vi mött, naturen och mötet med den polynesiska kulturen. Här skiljer det sig mycket från Karibien med sin historia av slavhandel och förtryck. Även om inte Stilla havsöarna varit och är opåverkade av andra länder, så upplever vi att här finns en mycket mjukare, vänligare och annorlunda kultur än vi tidigare mött. Vår första riktiga kontakt med denna vänlighet var när vi bodde hemma hos Simone de första dagarna av vår roderreparation.


Människorna har varit fantastiskt välkomnande överallt. På vissa ställen var det verkligen tydligt hur efterlängtade vi seglare var. Ett avbrott från en ganska enahanda vardag på isolerade öar och ibland också upphov till lite inkomster. Alldeles unikt var mottagandet på den lilla ön Palmerston i Cooks Islands.


Det har varit roligt att möta och lära mer om den polynesiska kulturen med sina gamla rötter, men som fortfarande är så levande och präglar livet på öarna.


Det har blivit många fina möten och minnen och det är tur att vi har vår blogg så vi får hjälp att komma ihåg. Många frågar vilka ställen som varit bäst och det är faktiskt svårt att säga, eftersom vi upplevt så mycket trevligt på i stort sett alla ställen, men ett område vi i efterhand skulle viljat ägna mer tid åt är Tuamotus.


Ett roligt minne från vår första atoll Raroia är mötet med Rogo som både mött Kontikis besättning och deltagit i inspelningen av Villervalle i Söderhavet. Vi kände oss nog lite stolta när vi, tillsammans med Elisabet, Karl-Axel, Tuija och Ingvar, stod på samma atoll som Kontiki strandat på 70 år tidigare.


Passagerna genom revöppningarna i atollerna kräver lite planering med hänsyn till tidvattenströmmarna, men så länge det inte går väldigt mycket sjö utanför så är det ingen större dramatik, men lite tvättmaskinskänsla kan det bli. En fungerande motor, så man kan gasa på ordentlig, är bra att ha. Som mest hade vi ström på fem knop mot oss under några minuter.

Häftigaste naturupplevelserna har varit hur djurlivet var integrerat i vardagslivet på Galapagos


Snorklingen i Fakarava South Pass och simningen med två valar i Va’vau, Tonga var också exceptionella upplevelser


Den häftigare kulturupplevelserna var aktiviteterna på Tahiti under Heiva, bland annat dansen och de vackra dräkterna, men också de traditionella tävlingarna.

De mest hjärtknipande mötena var i samband med skolbesöket i Neiafu i Kingdom of Tonga.


Eftersom antalet båtar under en säsong längs Coconut Milk Run inte är så jättemånga och seglingssäsongen begränsad så stöter man ofta på samma båtar flera gånger och lär känna besättningar från många olika länder. Vissa seglarpersonligheter gör starkt intryck, till exempel Bryon på amerikanska båten Bella Sirena. Han amputerade sitt underben för 18 år sedan och tillhör nu den skara som korsat Stilla havet. Här i samband med en trevlig kväll i Neiafu.


Och här kappsegling under Blue Water Festival.


Vi har räknat till sammanlagt nio svenska båtar under seglingen i Stilla havet. Förutom Loupan så är det Spray, Hakuna Matata II, Blå Ellinor, Sandvita, Atla, Bird of Passage, Bonnie af Stockholm och Peristera (fast Lindas båt är Greklandsregistrerad får hon gå som svensk båt här).

Efter tiden i tropikerna var det riktigt härligt att komma till Nya Zealand och ett mer tempererat klimat.


Roligt också att i Whangarei ännu en gång bli mottagna av Elisabet och Karl-Axel på Spray som kommit från Fiji några dagar tidigare.


Det är mysigt att köra värmaren. Att dra täcket upp till nästippen när man ska sova är en nyupptäckt njutning. Naturen här har både växter vi känner igen från hemma, som vitklöver och förgätmigej, men också mägder med tropiska växter som vi lärt känna under vår segling. Här råder en trivsamt avslappnad stämning. Väldigt inbjudande och pratsamma människor. Det ska bli kul att upptäcka mer!

Något vi reagerat på sen vi kom hit är de många kommentarer vi fått om att det måste vara skönt ”att komma tillbaka till civilisationen”. Är inte det här ett uttryck för den ”koloniala” syn på världen som många av oss bär på? Det har verkligen inte saknats civilisation och ett ”civiliserat” förhållningssätt på öarna! Däremot är det (mestadels) trevligt och kanske också enkelt, att vara tillbaka i den typ av civilisation som vi är vana vid sen barnsben.

Behöver man en sjukförsäkring?

Vi har hållit oss i stort sett friska. Några omgångar antibiotika har gått åt ur skeppsapoteket, bland annat för de svårläkta såren vi fick på Hiva Oa. Vi har varit på två läkarbesök, ett för Pelles ”divers ear” (billigt) och ett för att få tabletter mot Elephantiasis (gratis). Vi har alltså inte behövt utnyttja vår sjukförsäkring hos Topsail. Däremot känner vi några andra båtar där besättningsmedlemmar blivit akut och allvarligt sjuka. Det visade sig att deras sjukhusdagar på Tahiti kostade cirka 40000 kronor/dygn. Då är det bra med en sjukförsäkring.

Hur har Loupan och utrustningen skött sig?

Mycket bra, konstaterade vi när vi skulle skriva den här summeringen. Lite mer utbroderat så ser det ut så här:

Båten har varit fortsatt torr, vilket vi uppskattar mycket. Bara två olika läckage har vi haft mot slutet. Vi har haft ett läckage in i bodelen av båten och det var en ventil, typ Elektrolux, i främre toalettutrymmet som började läcka. Inga stora vattenmängder av det. Vi har också återigen fått problem med att luckan till segelstuven blivit otät och vi måste försöka hitta en annan lösning på hur den ska tätas. Vi har inte haft några problem med mögel inne i båten, vilket är mycket vanligt i den varma och fuktiga luften. Kanske är en av anledningarna att vi nu och då städar ur båten med ättiksblandat vatten?

Större reparationshändelser har varit den skadade eletroniken i samband med åsknedslaget på Bonair och så roderskadan som upptäcktes på Hiva Oa.


Reparationen av rodret och vistelsen på varvet MMS (Maintenance Marquises Service) på Hiva Oa är utan konkurrens det mest utmanande vi upplevde under säsongen. Som med det mesta som sen slutar bra, så är det nu i efterhand en minnesvärd upplevelse, som gav oss många nya erfarenheter och visade att det mesta går att klara av, även om det känns oöverstigligt från början. Tack Maria och Vincent på MMS för att ni inte gav upp försöken att få upp oss ur vattnet, även om det såg nästan omöjligt ut!

Maria, Willy, Vincent & Xavier: We love you!

Både om åskskadorna och roderreparationen finns massor att läsa på bloggen för den som är intresserad. Rodret såg fortfarande fint och blått ut när båten kom ur vattnet här i Whangarei och Pelle var snabbt framme och klappade om det. Vår bottenfärg från Curacao, Interlux Micron 66, har fungerat väldigt bra, betydligt bättre än den färg vi hade tidigare och vi fortsätter med den.

För övrigt har det varit normalt slitage och underhåll, vilket är en ständigt pågående bakgrundssyssla. Visst ligger det något i följande ord från okänd långseglare, ”långsegling är reparationer och underhåll i fantastiska miljöer”.

Autopiloten Ray, har blivit vår bästa vän. Enda minuset är att den vid enstaka tillfällen bestämmer sig för att starta om och går då in i handstyrningsläge. Då gäller det att inte sitta och sova, utan kasta sig snabbt bakom ratten för att undvika gipp, eftersom vi mest haft undanvind. Apropå gipp, så har vi alltid preventer satt när vi seglar med vinden och bombromsen från Helmtec fungerar mycket bra när man ska gippa och ger en lugnare manöver.

Vår diversifierade strömförsörjning är vi verkligen nöjda med. Watt&Sea ger bra med ström när vi seglar, vindgeneratorn är toppen när vi ligger ankrade och ibland när vi seglar, solcellerna jobbar på när solen skiner och om det varken är sol, vind eller fart så tar vår bränslecell hand om strömförsörjningen. Vi försöker ladda så lite som möjligt med motorn, då det inte är det bästa driftfallet för den. Och motorn vill vi gärna vara snälla mot. Tack Yanne för trogen tjänst 2500 timmar sedan 2009!

Kontroll av Yannes spridare: Tummen upp från Aaron hos Bosch dieselverkstad Whangarei.

Watermakern har nu tillverkat 15000 liter sötvatten av havsvatten. Vi tycker nog att den är en nödvändighet och gör mycket för komforten. Det går förstås att klara sig utan, men eftersom vi bara legat i marinor på två platser mellan Panama och Nya Zealand (Tahiti och Raiatea), så hade det blivit många dunkar att transportera med jollen. På Marquesas var det också svårt att hitta dricksvatten på nära håll och på Tuamotus kan dricksvatten vara en bristvara då de enbart samlar regnvatten.

Eftersom man ligger så mycket på svaj så är ankringsutrustning, jolle och utombordsmotor kritiska komponenter.


Vår nya AB-jolle (typ RIB) som vi köpte på Curacao har varit toppen. Plötsligt började vi komma iland eller ombord torra, då den inte tar in så mycket skvätt. Det är minsann inte alltid som man ligger ankrad utan vågor. Extra propeller och impeller till utombordsmotorn är bra att ha med. Det hade inte vi, men fixar-Pelle löste det ändå. Nästa säsong kommer vi ha även dessa komponenter i reservdelsförrådet. Vi har lämnat in kätting och ankare för omgalvanisering här på Nya Zealand. Vi är fortfarande mycket nöjda med vårt Spadeankare.

På väg att galvas om.

Riggen visade sig vara i utmärkt skick när vi kom till Nya Zealand. Vi hade en representant från Selden, som gick igenom riggen när vi kom. Vi var lite inställda på att eventuellt behöva byta stående rigg, men det tyckte han inte behövdes, vilket förstås gjorde oss glada.

Tummen upp från Paul: ”Very well maintained boat!”.

Vi har också haft en representant från segelmakaren UK på besök för att titta igenom våra segel. Phil bedömde att seglen var i gott skick. Då blev vi glada igen!


Lite småreparationer här och där bara. Det stora arbetet för honom blir att göra om vårt revsystem från ”single line” till ett traditionellt ”slab reef”. De ska också sy en ny stackpack och byta fönster och laga vår sprayhood som börjat spricka i några sömmar.

Nu ligger Loupan på land och vi pysslar med att ge Loupan lite extra kärlek och omvårdnad, dvs konserverar Loupan inför vår hemresa den 24 november. Innan vi åker hem planerar vi också för lite turistande, men det mesta av turistandet sparar vi tills vi är tillbaka i vår. Vi ser på Loupan med tacksamhet för att hon tagit oss säkert över stora vatten och fungerat som vårt hem under många månader. Den här säsongen blev det cirka 10000 sjömil (Curacao till Nya Zealand), att jämföra med förra säsongens (Stockholm till Curacao) cirka 7000 sjömil.

Inför nästa säsong är just nu planen att segla upp till Fiji i slutet av maj 2018, sen vidare till Vanuatu och Nya Caledonien, för att avsluta seglingsäsongen i Australien. Hur många sjömil det blir återstår att se.


Tack till alla er som följt våra seglingsäventyr via bloggen och speciellt stort tack för trevliga kommentarer! De är alltid uppskattade när man är långt borta. Ett särskilt tack också till besättningarna på Spray och Hakuna Matata II som vi delat många upplevelser med och som vi stötts och blötts med under under nästan hela säsongen! Och så förstås supertack till Martin som seglade med oss ända till Marquesas och till Anna-Sofia som vågade sig på en första översegling när vi seglade till Galapagos.

11 tankar om “Dags att summera våra erfarenheter efter en säsong i Stilla havet

  1. WOW!!!!!
    Den summeringen är den trevligaste, sakligaste och roligaste jag läst. Ni är fantastiska! Inte bara att ni gjort allt detta utan att ni på ett så enkelt och roligt sätt beskriver alla upplevelser. Inspiration till alla som vill veta, vill drömma och kanske också kasta loss … verkligen en superstart på denna dag att läsa den fina summeringen! Stort tack och ses snart! Robin

  2. Tack! Er blogg är en inspirationskälla! Det här inlägget ger hopp om att våga göra det ni gör beskrivet på ett trevligt sätt. Vi ser fram emot att läsa om era upplevelser i Nya Zealand. Själva påbörjar vi snart vår egen resa mot varmare vatten och förhoppningsvis följa i ert kölvatten.

  3. Jättestort TACK! Det har så kul att följa er på vägen och er sammanfattning var helt underbar! Hälsar Jeanette & Fredrik på s/y Bushpoint

  4. Tack för underhållande och väl kortfattat berättelse om eder segling. Man gärna läser allt, ord för ord. Har redan anmält mig till edert föredrag på SARCs glöggträff i Stockholm.
    Jag själv var en månad på HELA Nya Zealand i januari 2014. Då såg jag både Nord och Sydön, men från sadeln på en hyrd HD. Ni har ännu mera fint och vackert att se fram emot.

    //Rolf Grönmark. S/Y Kluque, Arcona 40DS, numera ståendes torrt på land.

  5. Hei.har vært utrolig fantastisk og kunne følge dere på reisen. Så itrolig spennende . Lykke til med litt ferie, og fridid I land, og likeså når dere legger ut på sjøen igjen. Håper å kunne få følge dere hjem tilbake til sverige en gang I 2018 .. Takk for fine opplevelser.Møtte dere på Dominica ,for ganske så lenge siden,og fulgt dere derifra… Hilsen Nancy

  6. Hej kära kusin 🙂 !
    Tusen tack för alla superintressanta blogginlägg. Jag har njutit av vartenda ett och oj så kul det var att se passagen genom Panama-kanalen!!! Nu önskar jag er en jättemysig vinter hemma. Må gott!
    Hälsar Eva

  7. Stort tack, mycket trevlig och informationsrik sammanställning. Ni nämnde gasolflaskorna PC5 och att det funkat bra. Gasolen är ju ett problem säger många, så detta gladde mig särskilt. Vilka ventiler och adaptorer har ni med er eller använde ni? Hälsningar Tobbe S/V SEAGLE

  8. Hej Tobbe! Vet inte var den eviga oron och diskussionen om gasol har sitt ursprung. Vi har seglat med de nämnda gasolglaskorna från Sverige via södra Europa och Karibien hit till NZ och aldrig haft problem att fylla. Vi har en uppsättning olika adaptrar, men vi har aldrig behövt använda dem. Skulle man hamna i kris och ingen kan/vill fylla så är standardknepet att köpa en lokal flaska som hängs upp och ned och gasen får rinna ner i egna flaskan. Då behöver man ha en koppling till sin flaska som man kan ansluta till en slang (dvs koppling utan regulator). På detta sätt har våra flaskor fyllts flera gånger, men då har de som fyllt haft både lokal flaska, slang och anslutning, så vi har inte behövt bekymra oss för hur flaskan fyllts.

  9. Tack för att vi fått följa med på er fantastiska resa och summeringen gav mycket kött på benen för oss som följer i era kölvatten. Uppskattar speciellt länkarna. Vi lär väl inte ses på NZ i vår, men våra vägar kanske korsas längre fram. Önskar er allt det bästa och följer med spänning er fortsatta färd.
    Många kramar från S/Y Bijou

  10. Det har vært spennende og inspirerende å følge dere denne sesongen! Og takk for en fin blog med mye nyttig informasjon! Vi ser bare mer fram til å seile Tatt av vinden i Stillehavet jo mer vi har lest.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s