Nu har vi rest runt under drygt tre veckor i vår hyrda husbil. De första två veckorna på Sydön och sedan på södra Nordön. Det har varit roliga, spännande och intressanta veckor, där kamerorna gått varma i försök att fånga alla vackra och dramatiska vyer.
Resan startade kylslaget runt Queenstown, Te Anau och Milford Sound, då en för årstiden tidig arktisk vind med snö hade svept in dagen innan vi kom, men sen har vi mest haft väder som liknat svensk sensommar med 15-20 grader på dagarna och 5-10 grader nattetid.
Queenstown visade sig vara en lite mer kommersialiserad och större variant av Åre. Naturen runt omkring är storslagen och erbjuder mängder av äventyrliga aktiviteter, som bungy jump och skärmflygning. Här utsikt från berget ovanför byn.
Och här ett exempel på mer kommersiell aktivitet på berget, som Pelle provade på.
Fast man kan ju också vandra på någon av alla vandringsleder som finns i naturen runt omkring och som för övrigt hela Nya Zeeland är så välförsett med. Vandringslederna är överallt verkligen välgjorda och fina med ordentlig skyltning, broar och spänger. De finns också av alla längder och svårighetsgrader, så det är bara att ta någon som passar tid och humör. Vi är inte så överdrivet sportiga, men de fina lederna har lockat ut oss på vandringar många gånger.
Queenstown blev inte vår favorit, däremot gillade vi den lilla guldgrävarstaden Arrowtown, någon mil därifrån.
Där gjorde vi en jättefin vandring i osannolikt vackert väder runt den lilla sjön Lake Hayes.
Som pricken över i blev det solig lunch på Amisfield Winery innan vi gick den sista kilometern tillbaka till bilen.
Vi hade från början inte tänkt besöka Milford Sound, trots att det är landets mest besökta turistattraktion. Men förledda av paret Askulv, som låg några dagar före oss i sitt husbilande, så ändrade vi oss och det är vi glada för. Vi tyckte att resan dit i sig själv var så storslagen att bara den motiverade utflykten.
I Milford Sound gjorde vi förstås en båtutflykt.
Tillbaka från Milford Sound hade vi tänkt bila vidare mot västkusten, som ska ha mycket dramatisk natur och sen över bergen via Arthurs Pass tillbaka mot ostkusten. Väderprognoserna för västkusten var dock urusla. Här kommer nu en av husbilens verkliga fördelar framför bokade hotellnätter, flexibiliteten. Vi ändrade oss och åkte över till ostkusten, där vi kunnat njuta av soligt och härligt sensommarväder hela resan. Vi hamnade först i Dunedin, där vi blev kvar en dag extra då Ulla fick problem med en tand. Under väntetiden kunde vi njuta av några av alla häftiga väggmålningar som prydde många husgavlar.
Några av trevligheterna på vägen norrut var:
Kvällsutflykt för att titta på små blå pingviner som återvände från dagens fiske och vandrade upp på stranden utanför Dunedin.
Mysiga och vackert belägna byn Akaroa på Banks Peninsula med många vandringsmöjligheter. Synnerligen fint belägen camping också.
Quake-museet i Christchurch. Vi stannade till några timmar i Christchurch enbart för detta besök och det var mycket intressant och lärorikt. Nog visste vi att det förekommer jordbävningar i Nya Zeeland, men att det är så vanligt visste vi inte. Här förekommer småskalv i stort sett varje dag.
Vandring i Kaikoura. Efter lite vägkrångel, som visade sig bero på reparationer efter en jordbävning som Kaikoura drabbats av 2016, kom vi fram till detta mycket vackert belägna samhälle. Havet åt ena hållet och snöklädda berg åt andra hållet. Mycket vackert!
En härlig food truck med pinfärsk fisk och skaldjur hittade vi också.
I Blenheim besökte vi Omaka Aviation Heritage Center. Helt fantastiskt uppbyggt och en unik samling flygplan från världskrigen. Pelle hade kunnat stanna hela dagen, minst! Även för en icke flygnörd var det mycket intressant och en halv dag försvann snabbt.
Vi cyklade också en dag bland vingårdarna runt Blenheim, som ju ligger i Nya Zeelands mesta vindistrikt, Marlborough. Cykelvänligt, då det är helt platt.
Sista stoppet på Sydön blev Abel Tasman National Park, där vi gjorde en fin vandring. Vi ställde bilen i Marahau och tog taxibåt för att komma till och från vandringsleden som man kan vandra flera dagar på.
Sen var det dags att ta husbilen på färjan över till Wellington, som ju är landets huvudstad och nästa dag besökte vi det jättefina museet Te Papa. Det var då 25 april och i Nya Zeeland var det ANZAC day, vilken är en dag för att minnas de som dog under första världskriget. Symbolen för dagen är en vallmo och den kunde ses överallt och alla städer hade platser med vita namngivna kors för offren från trakten.
På Te Papa fanns mycket intressant om Maorikultur och Nya Zeelands historia, men också en utställning om slaget vid Gallipoli under första världskriget. Historien berättades till stor del via olika personers upplevelser. Dessa personer hade avbildats i stort format av Weta studios. Otroligt levande!
Vi har verkligen blivit påminda om, både på flygmuseet , Te Papa och genom ANZAC-dagen, hur lyckligt lottade vi i Sverige är som inte varit indragna i något av världskrigen.
I Wellington besökte vi sen också Weta studios, som gjort alla animeringar, kostymer och effekter till Sagan om Ringen filmerna (bland annat).
Häftigt företag! Sagan om Ringen har blivit en stor turistmagnet här, med inspelningsplatser utsatta på vägkartorna, böcker om platserna och guidade turer till dessa.
Vi avslutade våra husbilsveckor på Nordön. Där blev det mer cykling bland vingårdar runt Napier (Hawkes Bay). Lättcyklat och trevligt här också.
Sen fick vi resans regniga dagar i de geotermiska områdena runt Taupo och Rotorua. Här ångade det varstans ur marken från underjordiska heta källor och även vår camping hade upptining av frusna gäster i varma källor. När regnet upphört besökte vi den geotermiska parken Orakei Korako. Där kunde vi vandra en och en halv timme bland svavelosande heta källor, bubblande lergrytor och geysrar. Rätt häftigt!
Ett besök på Hobbiton Movie Set stod också på programmet. Turistiskt? Ja, men kul och mycket välgjort.
Hobbiton var uppbyggt på en otroligt naturskön plats med gröna böljande kullar.
Sista dagar tillbringade vi på Coromandel peninsula där vi planerat att vandra Coromandel Coastal Walkway. Tyvärr passade Ulla på att ärva Pelles virus som han drabbades av i Napier, så det fick bli lite stillsammare sightseeing. Mycket vacker natur och många vandringsleder finns i området. Sista fricampingen vid en snäckstrand var magisk.
Vi kände oss väldigt nöjda med vår resa när vi återvände till Loupan, men som alltid ”borta bra, men hemma bäst”. Dessutom tyckte vi nog att Loupan var luftigare och större än vanligt.
Husbil eller segelbåt?
Vi har haft en så kallad ”plåtis”, vilket Ullas husbilande bror Peter upplyste oss om. Vår var en Mercedes van/liten buss som inretts för boende. Det ger en lätt konstruktion som är tämligen lättkörd och relativt bränslesnål, men med lite mindre utrymmen. Jämfört med en segelbåt är inredningen enklare, men ändamålsenlig. Vi hade bokat en bil för tre personer och det var nog bra, för vi fyllde snabbt upp den tredje personens stuvutrymmen och sittplats med våra grejor.
För att få fricampa måste bilen vara ”self contained”, dvs ha toalett och tankar för grå- och svartvatten. Vi har haft en sådan och i snitt har vi fricampat var tredje natt. Övriga nätter har vi stått på någon Holiday Park (camping), vilket behövts för att ladda bilens batterier, som enligt uthyrningsfirman bara är dimensionerat för 1-2 dygn utan laddanslutning. Dessutom har vi själva passat på att duscha, då bilens dusch var rätt värdelös. För övrigt så tycker vi att husbilen fungerat bra, varit bra utrustad med stor kyl, smidig utegrill integrerad i bilen, varmvatten och dieselvärmare som gått alla kvällar och nätter.
Husbilen var sju meter lång, alltså 21 fot ungefär. Det har varit lite trängre än i Loupan, som är 13 meter (43 fot), men betydligt rymligare än en 21 fots segelbåt i och med att bilen är högre och jämnbred.
Generellt är Nya Zeeland väldigt lätt att husbila i. Tätt med Holiday Parks, som är fräscha och välutrustade. Det enda man kan ha invändningar mot är att duschutrymmena i stort sett ALLTID är ouppvärmda, dvs har utomhustemperatur. Ganska kylslaget att klä av sig när det är nollgradigt ute! Vattnet är däremot alltid varmt och skönt. De två bästa Holiday Parks vi träffat på är Akaroa (den vackraste utsikten) och Taupo de Bretts (uppvärmda duschar och varma källor att bada i) Olika regioner har olika bestämmelser för fricamping. Vi har laddat ner en app som heter CamperMate, där man kan hitta den mesta informationen en husbilsresenärer behöver, till exempel platser där det är tillåtet att fricampa.
En husbil är inte billig att hyra, speciellt inte med tillägg för självriskeliminering till försäkringen. Den är vi dock glada att vi tog, eftersom vi någon av de första dagarna gjorde en lite för snäv sväng i mörkret runt en ”osynlig” blomurna och fick en repa i sidan. Besparingen man förmodligen gör jämfört med vanlig bilhyra plus B&B ligger i möjligheten att inte äta alla mål mat ute.
Det vi alldeles speciellt har uppskattat är flexibiliteten. Att kunna ändra resplaner, stanna för en fika eller lunch när helst man önskar, är ju toppen.
Skönt också med känslan att ha ett hem fast man är på resande fot och det uppskattar vi med båtlivet också. Så kanske någon dag, om vi tröttnar på eller blir för skröpliga för seglandet, att vi skaffar en rullande version av Loupan, vem vet?
Louise, Karl & Mo
Vilka djur kan man se (minst två)?
Den ofrivillige vandraren
S/Y Loupan 