En vecka i Susui village

Den sista ön och byn vi besökte bland Exploring Islands blev Susui. Där blev vi genast mötta av Jacob, som är byns talesperson. Han ordnade ett möte med bychefen Besi och vi, tillsammans med SheSan, fick göra sevusevu och bli välkomnade till ön. Sen tog Jacob med oss alla fyra på en promenad på ön. Reto var fiffig nog att ha shorts under sin sulu och kunda snabbt byta om när vi kom utanför byn. Skönt att sträcka på benen och en härlig promenad.

Under promenaden kom vi av någon anledning att nämna att det både på SheSan och Loupan fanns el-, elektronik och datakunnande. Vilken hit det blev! Under den knappa vecka vi varit här har nya ”problemobjekt” presenterats varje dag och Reto och Pelle har vandrat från hus till hus och hunnit reparera två tvättmaskiner, tre dvdspelare, en symaskin och några tv-apparater. Dessutom lite support till skolan så deras ljudanläggning och skrivaranslutning fungerar, programvaruuppdatering av en av lärarnas dator och räddning av innehåll på trasigt usb-minne. Det har också varit många grejor som varit bortom all räddning. Det är ingen lätt miljö för elektronik här med sand och salt i luften.

Det har varit kul att vi kunnat vara till lite nytta och roligt att besöka så många hem. Hemmen är verkligen enkla och gjorda av korrugerad plåt eller mer eller mindre trasiga brädor.

I stort sett inga möbler, kanske 1-2 per hem. I sovrummet är synnerligen murkna skumgummimadrasser utlagda på golvet. Sitter gör man på golvet. Maten lagas över öppen eld i ett litet öppet skjul bredvid boningshuset. Alla hus har nya fina tak eftersom de flesta blåste sönder under Winston. Tyskt bistånd har försett alla hus med solcellssystem, vilket de är otroligt glada för. För mer effektkrävande grejor, som till exempel byns två tvättmaskiner, så finns en dieselgenerator som körs vid behov.

Skolan däremot är nybyggd som del av Nya Zealändskt bistånd efter cyklonen Winston 2016. Varje lärare undervisar 2-3 klasser upp till och med årskurs 7. Sammanlagt 28 barn går i skolan. Från årskurs 8 går man på internat i huvudorten Lomaloma bara tre sjömil bort. Sättet att lära barnen engelska är att man från första klass alltid måste prata engelska i klassrummet. Här lite ordningsregler.

Och så finns här fint fungerande mobilt internet! Det beror på att huvudorten i ögruppen, Lomaloma, ligger tre sjömil tvärs över vattnet och på höjden ovanför Lomaloma står mobilmasten. Vi är tre båtar som ligger ankrade utanför Susui och före oss har det bara varit en båt här denna säsong. En dag åkte alla besättningarna med ”skolbåten” över till Lomaloma för att se om det fanns möjlighet att hitta grönsaker på marknaden, men marknaden var stängd när vi kom. En av de bybor vi tidigare träffat i Manava gav oss dock två gurkor, som vi och SheSan delade på. I två av byns tre affärer var det ganska tomt, men i en av butikerna var det hyfsat välfyllt och vi hittade ett par förpackningar chips och till vår stora förvåning och glädje – glass!

Söndag var förstås kyrkodag. Denna gång med det månadsbesök de har av ögruppens huvudpräst. Här syns både han och den lokale själasörjaren som bor i byn.

Kraftfull sång även denna söndag, men med ett ovanligt musikaliskt ackompanjemang – en triangel av armeringsjärn!

Den här gången blev vi seglare en del av det bibliska budskapet. Det var som ett av exemplen på Guds välsignelser – att vi ankrat här och kunnat hjälpa byn med så mycket reparationer och underhåll. ”Så öppna era dörrar och släpp in dem i era hem”! Och det gjorde de och visade oss nya ”problemobjekt” varje dag. Väldigt kul, men kanske lite i mesta laget för Reto och Pelle. Angela och Ulla fick roa sig med annat när vi inte hängde runt byn. En av dagarna följde vi stigarna från byn och hamnade i olika familjers odligsområden. Där odlar de taro, kasawa, banan, papaya och annat matnyttigt. Vi träffade Ana, som utbrast ”what do you white women do in the bush?” Ana var väldigt trevlig och vi gick därifrån med varsin papaya och en speciell sorts kål, som är lite av en blandning mellan pak choy och ruccola.

Som vanligt blev vi bjudna på lunch efter söndagsgudstjänsten hemma hos prästen, tillsammans med de kvinnor som lagat maten och deras familjer.

Vi, tillsammans med präster, bychefen och Jacob fick börja äta och nu insåg vi något nytt: istället för att sitta kvar tills alla ätit upp och vara småtrevliga, som vi är vana vid, så skulle vi äta och sen ge plats vid ”bordet” till andra.

Efter lunchen flög vi lite med vår drönare för att ta bilder av byn. Barnen tyckte det var jättespännande och flockades runt Pelle som höll i kontrollen.

Så här ser byn ut från ovan. Den cementgrund ni ser är vad som är kvar av kyrkan efter cyklonen Winston. Just nu inryms gudstjänsterna i ett vanligt hus.

Vi frågade barnen om det var någon som ville bli fotograferad och få ett kort av sig själv och det var det många som ville.

Igår kväll gick skrivaren varm hos Loupan så att barnen kunde få sina bilder. Här är ett av de charmiga barnens porträtt.

Jacob följde också med oss ut på eftermiddagen för en pratstund i båten och en svalkande Cola.

Idag tog Chris och Ross, på nya zealändska båten Sula, initiativ till plockning av plast på stranden med skolbarnen efter dagens lektioner. Självklart ville vi också vara med på stranden. Chris och Ross har också haft en lektion med barnen om miljöfrågor och lärt ut populära nya zealändska bollspel. Mycket uppskattat!

Imorgon lämnar vi Susui vid lunchtid och ska försöka ta oss 120 sjömil söderut till ön Fulanga, där vi vill gå in genom revet på onsdagsförmiddagen. Vinden är utlovad att bli ostlig och måttlig och vågorna runt två meter, så det borde kunna gå hyfsat.

För seglare som planerar att besöka Lauöarna, så verkar det nu som om Lomaloma kommer att bli en Port of Entry. Enligt de höga herrarna vi träffade i söndags, så kan det bli aktuellt redan i augusti. Prästen använde faktiskt det också som ett exempel på en Guds välsignelse till oss seglare. Och det skulle onekligen förenkla väldigt mycket för seglare. Idag är antalet båtar som kommer hit till Lauöarna relativt litet, till största delen beroende på att man måste klarera in väster om Lauöarna och för att besöka öarna måste man segla cirka hundra sjömil mot rådande vindar och sjö eller vänta flera veckor på något lågtryck som ger ostliga vindar. Fast man kan ju fundera på vad många fler båtar skulle innebära för öarna. För inte så många år sedan var det svårt att få tillstånd att segla hit, men nu är öarna inkluderade i det ”cruising permit” man får i samband med inklareringen till Fiji. Utan tvekan finns det både för- och nackdelar för öborna med fler besökande båtar.

Vinaka vakalevu!

Vi lämnade Vurivuri Bay på ön Taveuni sent på torsdagseftermiddagen. Vi skulle bara segla cirka 50 sjömil till Vanuabalavu i norra Laugruppen. Eftersom vinden var mycket svag och vi vill både gå ut och in i revpassager i dagsljus så hade vi bestämt oss för en lugn och långsam nattsegling. Den här natten blev raka motsatsen till vår sista natt på väg till Fiji. Det blev bidevindsbog i 5-7 knops vind med revad stor för att Loupan skulle segla tillräckligt långsamt och klockan 9 på fredagsmorgonen kunde vi gå in genom nordvästra revpasset till Exploring Islands, tillsammans med fem andra kompisbåtar.

Exploring Islands består av sex öar omgivna av en jättestor revring, 130 kilometer i omkrets. Sammanlagt finns här ett tiotal byar utspridda på öarna. Största ön heter Vanuabalavu och vi styrde först mot byn Daliconi på Vanuabalavus västsida. Allt djupt vatten mellan revringarna och öarna anses tillhöra staten, men land och vatten innanför reven anses tillhöra olika byar och ingen har rätt att använda dessa land och vatten, till exempel för bad, snorkling och fiske, utan att byn accepterat oss som gäster. Byn Daliconi har rätten till flera populära ankringsplatser vi ville besöka, så därför blev de vår första anhalt.

Sättet att bli accepterad av byn är att göra en så kallad sevusevu. Vi som besökare satte alltså jollen i vattnet, tog på oss våra nya sulus och tog med oss en knippa kavarot och åkte iland för vår första sevusevu tillsammans med besättningarna på Hakuna Matata, Vega och Duplicat.

På stranden möttes vi av byns äldsta man, Israel som visade oss till bychefens hus, där vi blev välkomnade att sitta ner på en stor matta vävd av palmblad. Runt mattan satt redan bychefen Matei och ett par andra personer från byn.

Efter en liten pratstund överräckte vi kavaknippena och en liten ritual genomfördes på fiji. Efter ritualen meddelade bychefen att vi nu var en del av bygemenskapen och hade alla de rättigheter som övriga bybor har. Sen tog vi oss en promenad i byn bland idel vänliga och glada bybor. I Daliconi bor ungefär hundra personer. Här finns kyrka och skola fram till och med årskurs 7. Dessutom hyfsat mobilt internet. Vill man handla mat, besöka sjukhus eller gå skolår 8 till 13 så åker man till huvudorten Lomaloma med byns buss/lastbil. Det tar cirka en timme. Skolgång upp till och med skolår 13 är avgiftsfri. Husen är mycket enkla.

På lördagen (midsommardagen) öste regnet ner och tillsammans med Ingvar och Tuija tyckte vi det var lämpligt att ta fram våra ansjovisburkar, göra gubbröra och Janssons frestelse och fira midsommar. Vädret var i alla fall passande, även om kanske 25 grader var lite i varmaste laget jämfört med vad vi förstod det var hemma. Vi bjöd även in Annie och Hugh på Vega och på äkta svenskt maner ”tvingade vi dem” att sitta ute i ruskvädret.

På söndagen var det förstås dags för kyrkobesök. Här i byarna har man inte klockringning för att meddela att det är dags att gå till kyrkan, utan man trummar på urholkade stockar. Det hörs överraskande långt. Trummandet används också för att sammankalla till andra typer av möten.

I kyrkan är alla finklädda. Kvinnorna i långa klänningar och männen i sulu (manskjol), skjorta, slips och ofta kavaj. Barn i finkläder rör sig och leker på barns vis i bänkarna. I samband med gudstjänsten blev vi återigen välkomnade till byn av denne man

Vi blev också inbjudna till lunch hemma hos prästen efter gudstjänsten. Till lunchen satte vi oss alla på en stor palmbladsmatta och maten stod framdukad på en duk. Det var olika fiskrätter och till dessa serverades ris samt kasawa- och tarorot. Vi fick sked och gaffel att äta med, men de själva äter med händerna.

Efter lunchen tog Israel oss med hem till sig

och vi träffade hans fru och kusin Susanna. Vi fick också se fotografier från hans liv i en helt annan tid. Mycket spännande! Detta är Israel i knät på sin mor.

Dagen efter gick vi vidare till ett område som kallas Bay of Islands. Det är små eller större korallöar, som ser lite ut som svampar med sin av vågorna urgröpta bas. Vacker ankring och fin snorkling, men omöjligt att gå iland.

I samband med ankringen i Bay of Islands så bestämde sig vårt ankarspel för att ge upp. Fast inte riktigt, det gick att sänka ankaret, men inte lyfta det. Som långseglare är man väldigt beroende av ett fungerande ankarspel, eftersom man nästan alltid ligger på svaj och med 40-50 meter kätting ute. Tungt att ta upp! Vi ägnade en dag åt att öppna vårt Lofrans ankarspel och kunde koppla om reläerna så ankarspelet nu kan lyfta ankaret, men sen får vi ”frifälla” det.

En kväll strax före skymningen åkte vi till en vik där stora, så kallade ”fruit bats”, hängde som klasar i träden. När mörkret började falla så började alla flyga under ett otroligt skrikande.

Det var utlovat en blåsig period med starka sydliga vindar och vi gick vidare till Vanuabalavus norra sida för att kolla några av ankringsvikarna där. Första anhalt var Bavatu harbour och där kunde vi gå land och stega oss upp för trätrappan med 271 steg.

När vi kom upp befann vi oss plötsligt på en farm med frigående kor, hästar, grisar, får, getter, höns och ankor. Alla vandrade fritt inom ett stort område och de verkade inte speciellt bekymrade över vårt besök. Vi såg några män som jobbade en bit upp på kullen, så vi gick dit för en pratstund och för att fråga efter vägen till en utsiktsplats vi läst om. Som vanligt möttes vi av genuin vänlighet och vi drog på munnen när vi såg vad som låg vid den brummande generatorn.

Vi fick förstås beskrivning hur vi skulle gå, men uppenbart hade vi missförstått något, för plötsligt kommer en av männen springande bort till oss och visar hur vi ska gå. Vi tackade förstås och funderade på om någon hemma skulle ansträngt sig och sprungit ikapp oss, som hunnit komma en bra bit på fel väg. Här är den utsikt vi sökte.

Ankringen i Bavatu harbour var inte helt bra, tyckte vi. Skyddad för kommande starka vindar, men ankarkättingen drog hela tiden mot korall och vi kände att det nog var lätt att trassla in ankarkättingen. Nästa dag drog vi upp ankaret utan problem och flyttade oss tre sjömil till Little Bay. Här var det god hållbotten. Dessutom trevligt sällskap av Vega, Hakuna Matata, Ospray och SheSan. Perfekt för de blåsiga dagar som skulle komma! Rättigheterna till Little Bay hör till byn Mavana, dit man bara kan gå runt lågvatten. Cirka 15 minuters promenad från ankringen finns en liten kokosplantage, som sköts om av Tui och hans fru Boi.

Tui’s brorson Sotia jobbar också på plantagen, men bor i byn. Vi gick genast efter ankringen till Tui, som hade bychefens mandat att göra sevusevu med oss seglare. Vi ville dock gärna gå in till Mavana och se byn och träffa bychefen och vi kom överens med Tui att han skulle vandra in till byn med oss, Hakuna Matata, Vega och Ospray nästa dag runt lågvatten.

Det blev en ganska lång strandpromenad på nästan 1,5 timme innan det var dags att snygga till oss, ta på oss våra sulus och ta fram våra kavaknippen för att kunna promenera in i byn och göra sevusevu.

Det blev en trevlig sevusevu enligt samma modell som tidigare. Bychefen var mycket nöjd med att vi alla ansträngt oss och hade sulus. Vi var välkomna att stanna hur länge vi ville och när han fick höra att vi planerade att komma in till kyrkan på söndagen så blev vi genast inbjudna till lunch i byn efteråt.

Efteråt tog vi en promenad och tittade på skolan som byggts av Nya Zealand efter cyklonen Winston 2016. Winston drabbade öarna mycket hårt och man ser fortfarande många helt raserade hus. Även deras huvudsakliga inkomstkälla, Copraförsäljning, försvann under de sex timmar Winston härjade. Det tar fortfarande något år innan kokosen är klar. Vi besökte också byns butik som hade ett mycket sparsamt sortiment. Färjan som levererar mat och annat var ett par veckor försenad, så hyllorna gapade tomma.

Vi promenerade också förbi en terass där två kvinnor satt och flätade en av de palmbladsmattor som finns som sittplats i alla hem.

Och här husets söta dotter.

Efter flera dagar utan internet var hela sällskapet rejält sugna på att hitta det mobila internet som skulle finnas i Mavana. Vi blev först visade till en hörna där Digicel skulle fungera, men ingen framgång.

Tio meter därifrån på en planka, så skulle Vodafone fungera, men ingen framgång där heller. Till slut fick vi klart för oss att man bara kunde ringa från dessa två ställen, men internet fanns enbart på en terass tillhörande ett hus tjugo minuters promenad uppför en kulle. Med tanke på att tidvattnet var på väg upp och vi hade lång väg hem så enades vi snabbt om att avsluta sökandet efter internet för denna gång och istället bege oss hemåt.

Vi var alla rätt spaka när vi kom hem till Boi på eftermiddagen, men hon piggade upp oss med en god bananrätt och Sotia gladde oss med att ha tillverkat korgar med frukt i till varje båt. Sån vänlighet och generositet från dem som har så lite!

Nästa eftermiddag hörde vi tjoande från stranden och Tui, Boi och Sotia stod där och vinkade. Pelle åkte in för att höra om de ville komma ut till båten och det ville de förstås. Det blev en kul stund med fika, ukulelespel och sång.

Vi grävde också fram ur gömmorna lite olika saker som de behövde. Det blev läsglasögon, alvedon, lite konserver, lite kläder till deras barnbarn och fiskelina. Intressant att få höra mer om hur det fungerar på Fiji och hur deras liv ser ut. Och intressant att de ofta uttrycker hur nöjda det är. Nåt att reflektera över för oss priviligierade.

Sen kom blåsten med kulingvindar och stormbyar som ylade under nästan tre dygn. Ankarseglet åkte upp och inför söndagens kyrkobesök, då vi skulle bli borta ganska många timmar la vi också i ett extra ankare.

Klockan åtta på söndagsmorgonen inställde vi oss hos Tui och Boi. En båt från byn skulle komma och hämta oss, eftersom lågvattnet inte passade med gudstjänsttiden. Det blev en väldigt våt resa till byn! I den hårda vinden sköljde vågorna över den öppna båten och dessutom vräkte regnet ner stundtals. Men det var glada skratt åt denna lätt dråpliga situation.

Drypande av vatten promenerade vi in på prästens kontor och fick bums ett rum att byta om i och snygga till oss åtminstone lite. Sen fick vi pusta ut och det blev en trevlig pratstund med de tre herrar som skulle hålla i gudstjänsten. Vacker sång och fint välkomnande fick vi igen. Dessutom fick vi innan gudstjänsten veta att de gärna ville att vi skulle säga något i kyrkan, så Hugh tog till orda och tackade för den vänlighet och generositet vi hela tiden möter. Här barnen efter att ha samlat in kollekten och på bilden under är det söndagsskola.

Så blev vi bjudna på lunch igen! I Mavana lagar kvinnorna söndagslunch till de som håller i gudstjänsten och nu fick vi del av den. Fisk, tarorot och konserverat kött inbakat i taroblad blev det bland annat. Fruktsallad och karamelliserad kasawarot till efterrätt. Den här gången var det dukat på ett bord, vilket nog var ett specialarrangemang för oss besökare.

Som inte detta var nog blev det efter lunchen besök hos Sotia för att träffa hans fru Maria och dottern Miranda.

Sotia berättade att hans fru Maria kom från Rotuma, en avlägsen ögrupp flera hundra sjömil norrut. Rotuma tillhör Fiji, men människorna har polynesiskt istället för melanesiskt ursprung. Vi frågade hur de träffats och fick det överraskande svaret ”via internet”. De hade haft kontakt via internet under ett år och sedan hade Sotia bett henne komma till hans by och gifta sig med honom. Så blev det och de var nu gifta sen tre år. Vi undrade förstås hur det hade gått till eftersom det var så svårt att hitta en internetanslutning i byn. Svaret var att de haft en mast ovanför byn tidigare, men Winston hade tagit den och ingen ny hade kommit. Sen var det dags att vandra hemåt med Sotias och Marias bananer som färdkost och resten av dagen ägnades åt vila, vilket söndagen är till för här.

På måndag eftermiddag dök Tui, Boi, Sotia, Maria och Miranda upp på stranden för att ordna en lägereld till kvällen. De hade så kallad grog (kava) med sig och vi seglare fixade lite plockmat som vi tog iland tillsammans med gitarr och ukulele. Trevlig kväll med många Fijisånger och prat.

Som vanligt fick vi frukt när vi skiljdes åt. Nu pumpa, grön papaya och citroner. Medan vi kröp till kojs i båtarna stannade de kvar vid brasan och vilade för att promenera hem vid lågvatten vid tvåtiden på natten. Det blåste så mycket så de ansåg det för farligt att vi skulle skjutsa dem med våra jollar runt udden i mörkret.

Nästa dag var det dags att ta farväl och säga ett verkligen innerligt ”vinaka vakalevu” (tack så väldigt mycket) för all gästfrihet och vänliga bemötande vi fått uppleva. Vi seglare seglade nu åt lite skilda håll. Vi fortsatte vidare innanför revet mot ön Susui tillsammans med Angela och Reto på SheSan. På stranden stod Tui och Boi och vinkade när vi passerade deras hus och åtminstone Ulla fick en tår i ögat.

Susui är en underbart fin ö, där vi så klart också gjorde sevusevu med bychefen Besi.

Här samlar vi på ännu fler fina minnen medan vi hoppas på ett väderfönster för att segla cirka 120 sjömil söderut. Där ligger Fulaga i södra Lau. Mer om det i nästa blogginlägg.