En vecka i Susui village

Den sista ön och byn vi besökte bland Exploring Islands blev Susui. Där blev vi genast mötta av Jacob, som är byns talesperson. Han ordnade ett möte med bychefen Besi och vi, tillsammans med SheSan, fick göra sevusevu och bli välkomnade till ön. Sen tog Jacob med oss alla fyra på en promenad på ön. Reto var fiffig nog att ha shorts under sin sulu och kunda snabbt byta om när vi kom utanför byn. Skönt att sträcka på benen och en härlig promenad.

Under promenaden kom vi av någon anledning att nämna att det både på SheSan och Loupan fanns el-, elektronik och datakunnande. Vilken hit det blev! Under den knappa vecka vi varit här har nya ”problemobjekt” presenterats varje dag och Reto och Pelle har vandrat från hus till hus och hunnit reparera två tvättmaskiner, tre dvdspelare, en symaskin och några tv-apparater. Dessutom lite support till skolan så deras ljudanläggning och skrivaranslutning fungerar, programvaruuppdatering av en av lärarnas dator och räddning av innehåll på trasigt usb-minne. Det har också varit många grejor som varit bortom all räddning. Det är ingen lätt miljö för elektronik här med sand och salt i luften.

Det har varit kul att vi kunnat vara till lite nytta och roligt att besöka så många hem. Hemmen är verkligen enkla och gjorda av korrugerad plåt eller mer eller mindre trasiga brädor.

I stort sett inga möbler, kanske 1-2 per hem. I sovrummet är synnerligen murkna skumgummimadrasser utlagda på golvet. Sitter gör man på golvet. Maten lagas över öppen eld i ett litet öppet skjul bredvid boningshuset. Alla hus har nya fina tak eftersom de flesta blåste sönder under Winston. Tyskt bistånd har försett alla hus med solcellssystem, vilket de är otroligt glada för. För mer effektkrävande grejor, som till exempel byns två tvättmaskiner, så finns en dieselgenerator som körs vid behov.

Skolan däremot är nybyggd som del av Nya Zealändskt bistånd efter cyklonen Winston 2016. Varje lärare undervisar 2-3 klasser upp till och med årskurs 7. Sammanlagt 28 barn går i skolan. Från årskurs 8 går man på internat i huvudorten Lomaloma bara tre sjömil bort. Sättet att lära barnen engelska är att man från första klass alltid måste prata engelska i klassrummet. Här lite ordningsregler.

Och så finns här fint fungerande mobilt internet! Det beror på att huvudorten i ögruppen, Lomaloma, ligger tre sjömil tvärs över vattnet och på höjden ovanför Lomaloma står mobilmasten. Vi är tre båtar som ligger ankrade utanför Susui och före oss har det bara varit en båt här denna säsong. En dag åkte alla besättningarna med ”skolbåten” över till Lomaloma för att se om det fanns möjlighet att hitta grönsaker på marknaden, men marknaden var stängd när vi kom. En av de bybor vi tidigare träffat i Manava gav oss dock två gurkor, som vi och SheSan delade på. I två av byns tre affärer var det ganska tomt, men i en av butikerna var det hyfsat välfyllt och vi hittade ett par förpackningar chips och till vår stora förvåning och glädje – glass!

Söndag var förstås kyrkodag. Denna gång med det månadsbesök de har av ögruppens huvudpräst. Här syns både han och den lokale själasörjaren som bor i byn.

Kraftfull sång även denna söndag, men med ett ovanligt musikaliskt ackompanjemang – en triangel av armeringsjärn!

Den här gången blev vi seglare en del av det bibliska budskapet. Det var som ett av exemplen på Guds välsignelser – att vi ankrat här och kunnat hjälpa byn med så mycket reparationer och underhåll. ”Så öppna era dörrar och släpp in dem i era hem”! Och det gjorde de och visade oss nya ”problemobjekt” varje dag. Väldigt kul, men kanske lite i mesta laget för Reto och Pelle. Angela och Ulla fick roa sig med annat när vi inte hängde runt byn. En av dagarna följde vi stigarna från byn och hamnade i olika familjers odligsområden. Där odlar de taro, kasawa, banan, papaya och annat matnyttigt. Vi träffade Ana, som utbrast ”what do you white women do in the bush?” Ana var väldigt trevlig och vi gick därifrån med varsin papaya och en speciell sorts kål, som är lite av en blandning mellan pak choy och ruccola.

Som vanligt blev vi bjudna på lunch efter söndagsgudstjänsten hemma hos prästen, tillsammans med de kvinnor som lagat maten och deras familjer.

_DSF1957

_DSF1956

Vi, tillsammans med präster, bychefen och Jacob fick börja äta och nu insåg vi något nytt: istället för att sitta kvar tills alla ätit upp och vara småtrevliga, som vi är vana vid, så skulle vi äta och sen ge plats vid ”bordet” till andra.

_DSF1969

_DSF1978

Efter lunchen flög vi lite med vår drönare för att ta bilder av byn. Barnen tyckte det var jättespännande och flockades runt Pelle som höll i kontrollen.

IMG_1445.jpg

Så här ser byn ut från ovan. Den cementgrund ni ser är vad som är kvar av kyrkan efter cyklonen Winston. Just nu inryms gudstjänsterna i ett vanligt hus.

Vi frågade barnen om det var någon som ville bli fotograferad och få ett kort av sig själv och det var det många som ville.

Igår kväll gick skrivaren varm hos Loupan så att barnen kunde få sina bilder. Här är ett av de charmiga barnens porträtt.

Jacob följde också med oss ut på eftermiddagen för en pratstund i båten och en svalkande Cola.

Idag tog Chris och Ross, på nya zealändska båten Sula, initiativ till plockning av plast på stranden med skolbarnen efter dagens lektioner. Självklart ville vi också vara med på stranden. Chris och Ross har också haft en lektion med barnen om miljöfrågor och lärt ut populära nya zealändska bollspel. Mycket uppskattat!

Imorgon lämnar vi Susui vid lunchtid och ska försöka ta oss 120 sjömil söderut till ön Fulanga, där vi vill gå in genom revet på onsdagsförmiddagen. Vinden är utlovad att bli ostlig och måttlig och vågorna runt två meter, så det borde kunna gå hyfsat.

För seglare som planerar att besöka Lauöarna, så verkar det nu som om Lomaloma kommer att bli en Port of Entry. Enligt de höga herrarna vi träffade i söndags, så kan det bli aktuellt redan i augusti. Prästen använde faktiskt det också som ett exempel på en Guds välsignelse till oss seglare. Och det skulle onekligen förenkla väldigt mycket för seglare. Idag är antalet båtar som kommer hit till Lauöarna relativt litet, till största delen beroende på att man måste klarera in väster om Lauöarna och för att besöka öarna måste man segla cirka hundra sjömil mot rådande vindar och sjö eller vänta flera veckor på något lågtryck som ger ostliga vindar. Fast man kan ju fundera på vad många fler båtar skulle innebära för öarna. För inte så många år sedan var det svårt att få tillstånd att segla hit, men nu är öarna inkluderade i det ”cruising permit” man får i samband med inklareringen till Fiji. Utan tvekan finns det både för- och nackdelar för öborna med fler besökande båtar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s