En månad med många upplevelser och ändrade planer

Vi hade fantastisk tur när vi seglade ner till Fulaga. När vi satte segel på eftermiddagen den 9 juli och gick ut genom revet utanför Susui så lyste den utlovade ostliga vinden med sin frånvaro. Istället var det sydostlig vind, som skulle ge oss brant kryssvinkel eller motvind större delen av seglatsen. Första etappen gick dock i sydvästlig riktning, så vi seglade iväg. Vartefter som vi sen ändrade kurs mer söderut och så småningom åt sydost så vred också vinden och vi kunde segla en öppen bidevindsbog hela vägen och vi kom fram till revöppningen på morgonen dagen efter. Det blev första gången som vi direkt insåg att vi inte kunde gå igenom revöppningen vid ankomsten. Tidvattnet var på väg ut och tillsammans med vågorna som rullade in mot revet så var det ordentlig turbulens i passet. Det var bara att vänta och vi hann med både förmiddagsfika och lunch innan vattnet var stilla så vi kunde se hur vi skulle gå genom revöppningen. Med utkik, waypoints från andra som besökt Fulaga (uttalas Fulanga) och med She San före, sökte vi oss in bland korallhuvudena och hittade en jättefin ankring vid ”the sand spit”. Stort område med fin sandbotten och ankring i turkost vatten på 5-6 meters djup. Så här hade vi kollat våra waypoints mot Google Earth innan vi gav oss iväg.

I lagunen mellan revet och ön Fulaga ligger massor av små, vid basen urgröpta, korallöar och eftersom hela lagunen är relativt grund så skiftar vattnet i alla sorters turkosa och gröna nyanser. Svårt att fotografera så att det gör naturen rättvisa, men här ett par försök.

På Fulaga finns tre byar. Vi åkte in till huvudbyn Monacake med våra kavaknippen för att göra sevusevu, men denna gång möttes vi av enbart svartklädda människor och en av männen kom fram och berättade att den 92-årige bychefen Besi gått bort på morgonen och bad oss gå tillbaka till våra båtar, så skulle de senare på dagen komma ut med mer besked. De gjorde de också och välkomnade oss in till byn klockan 9 nästa morgon för sevusevu och vi var också välkomna att delta i begravningsceremonierna samma dag. Om vi hade möjlighet skulle vi visa respekt genom att vara svart eller mörkt klädda. She San och vi rotade i gömmorna och lyckades med gemensamma krafter få till lämplig klädsel till oss alla.

När en bychef går bort plockas gamla traditioner fram och en blev vi genast varse när vi kom in till byn på morgonen. Vi hörde ett mjukt tutande ljud och det visade sig komma från de män som satt inne i bychefens hus och blåste i jättestora conchsnäckor. Byns talesperson Soki, som guidade oss genom dagens ceremonier, berättade att conchsnäckornas ljud symboliserade hela öns och havets sorg och att vi av den anledningen inte skulle se någon gråta under dagen.

En annan tradition är att alla män turas om att vara samlade och dricka kava och sörja/visa respekt under fyra dygn. Kvinnorna i bychefens släkt är under samma tid samlade i bychefens hem vid hans kista, tillsammans med conchblåsarna.

Så denna gång blev det sevusevu med en stor grupp män från byn och även från grannbyarna. I brist på bychef var det byns äldste, som accepterade vår sevusevu.

Även om stämningen var dämpad, så bjöds vi sitta kvar med männen, dricka kava och småprata och även bevittna en ceremoni då grannbyn överlämnade traditionella gåvor, bland annat en stor vacker palmbladsmatta som bychefens kista sveptes i när den lyftes ned i graven. Här kramas den stötta kavaroten, men det ser inte så himla gott ut.

Utanför bychefens hus var det avspärrat och ingen fick gå in utan tillstånd. Ingången vaktades av en man i traditionell Fiji krigarutstyrsel.

Vi blev inbjudna att sitta ner med kvinnorna.

och de berättade att bychefen Besi tidigare arbetat på Fijis första resort i yngre dagar och där kommit i kontakt med många seglare. När han så småningom blev hemkallad till ön för posten som bychef, så har han varmt välkomnat seglare. Så här såg han ut vid 91 års ålder.

Som en del av välkomnandet av seglare får varje båt en värdfamilj. Det fick vi också, men kanske var det lite otur att mannen i värdfamiljen var ”högsta höns” i byn i väntan på en ny bychef och han var mer än upptagen av allt som skedde. Hans fru var en av de kvinnor som satt i bychefens hus, så vi hann inte ses så mycket. Men när vi sågs var de förstås mycket vänliga och vi blev mer än väl omhändertagna av alla i byn.

Så småningom blev det begravning och jordfästning och vägen till kyrkogården kantades av skolbarn på parad.

Sen blev det dags för gemensam lunch i form av dhal (lins-/kikärtssoppa) för ett par hundra personer. Makalöst hur de får ihop mat till så många när supplybåten var två veckor försenad! Vi var fyllda av intryck när vi återvände till båten sent på eftermiddagen.

Efter succén med reparerandet på Susui bestämde vi oss för att prioritera skolan och frågade därför deras huvudlärare Georgi om det fanns något de behövde hjälp med. Visst fanns det! En skrivare blev lagad, skolan fick bättre wifi-antenn, en dator blev uppgraderad och en hårddisk från en vattenskadad dator blev räddad. Under tiden vi jobbade i skolan fick vi härlig kontakt med de nyfikna och trevliga barnen. Fick också till vår förvåning se dem, med tandborstar i händerna, tåga på led ner till stranden efter lunch. Läraren instruerade sen hur det skulle borstas. Det här skedde varje morgon och efter lunch. Härligt att se!

Skolan är till för barnen i Fulagas samtliga byar. De barn som kommer från andra byar bor kvar i skolan under veckorna. Föräldrar från respektive by turas om att stanna med barnen och laga mat till dem under veckan. Här ett av sovrummen på skolan.

På lördagen när vi var i skolan och fixade med skrivaren blev vi inbjudna på födelsedagste hos Georgi och hans fru Ma. Ett överdådigt kakbord!

Efter tedrickandet började Tai att riva kavarötter.

Normalt stöter man rötterna för att det ska bli det pulver som sen kramas i en tygbit i vattnet. Rivandet visade sig vara något man gjorde när man inte ville att hela byn skulle dyka upp. Efter rivandet så stötte Tui det rivna lite mer diskret.

Nu blev det födelsedagshäng med kavadrickande tillsammans med deras vänner och några av oss seglare. Kul att få vara med även om inte kava är vår favoritdryck!

I byn fanns en VHF som fungerade, men tyvärr ingen antenn så de kunde prata med båtar ute i lagunen. En av Loupans reservantenner donerades och Pelle och Reto hjälpte Joe och hans bror att montera den på Joes tak.

Nu har man plötsligt rejäl räckvidd och besökande seglare kan ropa upp Fulanga Radio, sporadisk passning dock.

De läskade oss med färskt kokosvatten ”direkt från palmen”. Gott!

En dag gjorde vi en fin snorkling i revpasset som vi kommit in genom. Väldigt fina mjuka koraller och mycket fisk av alla de slag. Även två grå revhajar simmade under oss.

På många av öarna jobbar männen med träsniderier och Fulaga är kända för sina duktiga träsnidare. Här en bild från deras ”carving center” och några av resultaten.

Försäljning av träsniderier är faktiskt huvudinkomstkällan här. Förutom de få föremål som säljs till oss seglare, så skickas föremål in till resorter och souvenirbutiker över hela Fiji. Eftersom det är så minimal kontantekonomi på ön, så används snidade kavaskålar som betalning i den lilla matbutiken och sen ombesörjer matbutiken vidareförsäljning till Suva. Praktiskt!

Efter en vecka på Fulaga var det dags för oss att segla mot huvudstaden Suva. Ulla hade bitit av en tand och bokat tandläkartid i stan. Annars hade vi mer än gärna stannat kvar längre och det finns så mycket mer att minnas och berätta än vad som får plats här.

Sista dagen i byn gick vi upp till skolan med drönaren. Nu blev det kul! Många barn och lärare ville provflyga.

Drone1-0036

En selfie fotad med drönaren, inte illa efter bara fem minuters träning!

Selfie-0044

och till sist ”jagade” Pelle alla barn med drönaren kors och tvärs över skolgården under spring, skrik och skratt.

Drone3-0059

Och här ett ”flygfoto” av skolans alla barn.

Drone2-0050

Här skolans trevliga lärargäng: Tevita, Elesi, Nina, Iousana & Joji (med smeknamnet Georgi, skolans huvudlärare).

När vi tog farväl av vår familj fick vi fina avskedspresenter i form av en snidad modell av de stocktrummor som används för att bland annat kalla till gudstjänst, en snidad lyckobringande sköldpadda och en flätad väska.

Seglingen till Suva tog knappt ett och ett halvt dygn. Vi hade fina vindar, men autopiloten Ray vinglade fram på ett märkligt sätt. I Suva ankrar man i en industrihamn. I alla cruising guides finns inte mycket gott att läsa om ankringen heller. Ankringen är inte toppen, men hos Royal Suva Yacht Club kan man lämna in tvätt och bli av med sopor.

RoyalSuvaYC-2879

Dessutom har de en trevlig bar och restaurang som är en populär träffpunkt. Som gästande båt blir man kostnadsfritt medlem i klubben om man tillhör någon ”kunglig” klubb hemmavid, medlemskapet medför bl a rabatterade priser i baren.

RoyaIan-2880

I baren träffar man ofta Ian – en kille från Australien som verkar känna all, vet det mesta om Suva och som är otroligt hjälpsam. Rekommenderas.

Staden Suva är en storstad med pulserande folkliv och trafik. Det är en otrolig kontrast till den traditionella livsstilen på öarna och det märks att det är landets affärscentrum. I affärskvarteren blandas affärsklädsel som vi är vana vid med vita skjortor och ”business sulus” och de traditionellt byggda kvinnorna i sulus, som vi hittills mött var här uppblandade med trådsmala kvinnor i affärsklädsel och högklackat.

I Suva finns det mesta man kan behöva. Vi hade inte handlat mat på nästan sex veckor, så nu blev det storbunkring. Tandläkare Kahn var proffsig och trevlig och Ulla fick sin tand åtgärdad.

Av ren sympati bet Pelle sönder en tand på seglingen mot Suva och den fixades också. Allt till det facila priset av 1000 kronor. En riktig höjdare är frukt- och grönsaksmarknaden. Jättestor med billiga och fräscha varor. På undervåningen är det frukt och grönsaker.

SuvaMarknad-2860

En trappa upp kavarötter och kryddor.

SuvaKava-2842

Riktigt roligt att handla där! Att åka med taxi är otroligt billigt, bra och säkert.

Efter fyra dagar i Suva styrde vi mot ön Beqa, cirka 15 sjömil åt sydväst. Men först körde vi en runda i hamnen för att kalibrera Ray, som vi trodde vinglade på grund av att han tappat kalibreringen. På vägen mot Beqa var dock Ray fortfarande lika vinglig och vi bestämde oss för att det nog var fel på hans styrdator.

Vi ankrade utanför en liten by och resort, Lalati. Vi hade tänkt boka dykning med resorten, men efter sevusevu med en riktigt trist bytalesman, så tappade vi lite lusten för stället. Däremot fick Ray ny styrdator, men det hjälpte inte heller. Till sist upptäckte vi att alla drivenhetens skruvar lossnat och det förklarade ju Rays vinglande och nu är Ray i toppform igen.

Till långseglingslivet hör många trevliga möten med andra seglare under kortare eller längre tid. Till långseglarlivet hör också att skiljas från seglarvänner som blivit kära vänner. Nu var Annie och Hugh på Vega på väg mot Vanuatu, Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II på väg till Sverige och sedan Vanuatu och Katie och Jeff på Mezzaluna jobbade fortfarande med de båtproblem de ådrog sig på seglingen mot Fiji. Vi själva har under tiden här på Fiji kommit fram till att vi vill tillbringa mer tid här. Det betyder att vi inte kommer att segla vidare västerut mot Vanuatu och Australien denna säsong. Istället tillbringar vi hela seglingssäsongen här på Fiji, som är ett större och mer intressant seglingsområde än vi trott. I oktober seglar vi ner till Nya Zeeland och Riverside Drive Marina igen för att sedan åka hem till Sverige.

Vi bestämde oss för att lägga Loupan i Pearl Resort Marina och att ta bussen till Vuda Point Marina där kompisbåtarna låg. Men först gällde det att komma in med Loupan i marinan. Det visade sig att det bildats en grundtröskel mellan pirarna där vi skulle in, på grund av sand som dragits in av ström och vågor. Först på tredje försöket hade tidvattnet stigit tillräckligt högt och en tjej (Aki) i personalen kom utpaddlande för att visa oss djupaste rännan. Puh! Lön för mödan fick vi genom det hjärtligaste mottagandet någonsin av marinapersonalen Milinia, Mosese och Akeneta (Aki)

Det var två månader sen vi sist hade möjlighet att tvätta av båten i sötvatten så det blev en lång session med båtschampo, levang och mycket vatten.

Besöket i Vuda blev väldigt trevligt med grillkväll och många kramar och lycka till. På lördagen hade vi planerat att segla vidare, men istället kom Katie och Jeff på weekendbesök hos oss på Loupan och vi gick ut till Beqa igen för att prova Vaga Bay och byn Naiseuseu, som visade sig vara ett riktigt trevligt ställe. När vi kom in med jollen blev genast mötta av Mosese, byns talesperson, som tog oss till den trevlige bychefen Ben för sevusevu

och sen tog Mosese oss på en liten rundvandring i byn.

Innan vi skiljdes undrade han om vi ville komma på lovo-middag med hans familj nästa dag och vi tackade förstås genast ja.

Större delen av byn var engagerad i kyrkokören och under lördagen hörde vi sång ut till ankringen. När vi kom in till kyrkan på söndagen var det ordentligt drag i sången och de berättade att de övade inför en stor körfestival om en vecka. Verkligt engagemang! Efter gudstjänsten blev vi bjudna på te och pratstund med körcoachen och hans fru, som var där från Suva.

Vi åkte sen ut och snorklade lite, men Kören tog ”longboat” till mer sjungande i grannbyn. Tur att det var lugnt väder!

Middagen hos Mosese, hans fru och deras sex barn blev verkligt trevlig. Medan maten lagade sig i jordugnen och i deras mycket enkla köksutrymme fick vi chans att umgås med barnen, som berättade om sina yrkesdrömmar (lärare) och hade många frågor. Ulla fick också chans att prova om svenska barnvisor fungerade för att få deras en månad gamla dotter Vauline att somna. Det gjorde dom! Och Ulla fick en ordentlig portion längtan efter våra barnbarn Sally och Wilmer.

Mosese berättade att barnen i byn tycker det är så kul med besökare och därför var det sex extra barn med till middagen. Alla barnen är så otroligt nyfikna och fnissiga, men samtidigt väldigt välartade. Vi fick mat först, sen pojkarna och sist flickorna. Lägg märke till Vaulines fina hängande säng på andra bilden.

Vi brukar ha med lite små presenter till familjerna när vi blir inbjudna. Det som visat sig bli extra uppskattat av både stora och små är dels (otippat!) de små flaskorna med nagellack i glada färger och dels de kort Pelle tar på olika personer och skriver ut. Den här gången började flickorna bums att måla sina och pojkarnas tånaglar. Och här är familjekortet de fick och som vi också nu har med oss för att lämna till mormor Pauline på Moala.

Vi var varma om hjärtat när vi kom ut till båten den kvällen.

Vi lättade ankar när det ljusnade nästa dag och styrde in mot Pearl Resort Marina, där Katie och Jeff tog bussen tillbaka till Mezzaluna och förhoppningsvis de sista reparationerna. Vi fortsatte till Suva för lite kompletteringshandling innan vi sent på tisdagen hissade segel och seglade 90 sjömil österut, mot ön Moala i västra Lau.

SuvaSunset2-3157

4 thoughts on “En månad med många upplevelser och ändrade planer

  1. Fantastiska berättelser, jag blir varm om hjärtat. Talar dom engelska? Förstår att ni stannar ett tag till bland dessa öar.

  2. Hej Ralf! Här pratar de allra flesta jättebra engelska. Tur det eftersom vår fiji begränsas till en handfull artighetsfraser 😀. Barnen börjar lära dig engelska från första klass.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s