På besök i paradiset.

Vi fick chansen, och tog den, att få mönstra på Loupan i 2 veckor. På Fiji!!! Det finns många underbara ställen, men Fiji måste vara ett av dom vackraste. Och Fiji-folket ett av dom vänligaste. 322 öar på 18.376 kvadrat km. Stränder med sand så gudomligt mjuk och nästan vit. Höga toppiga öar omgivna av korallrev i ett smaragdfärgat hav. Här är sagolikt lätt att trivas. Till detta ska adderas Ullas och Pelles fantastiskt trevliga sällskap, gästfrihet och professionella sätt att hantera båten. Efter 13 dagar har det nu blivit dax för oss – Robin och Marie – att skriva vårt gästinlägg på Loupan-bloggen.

Pelle och Ulla möter vid flygplatsen och tar oss till Denarau Marina

Musket Cove

Musket Cove – på ögruppen Mamanuka blev vårt första stopp. Det var slutet av ”the iconic Musket Cove Regatta Week” med massor av båtar ankrade i viken (stor som Kanholmsfjärden) men Ulla och Pelle var smarta nog att undvika trängseln och den sydliga hävande sjön. Det blev ankring på andra sidan revet i norrviken. Där fick vi snorkla bland fiskar i fantastiska färger – en inbjudande försmak till de vackra koraller, bläckfisk och sköldpaddor vi sedan skulle få se under våra undervattensturer. Vi vandrade på stranden och träffade till kvällen de trevliga båtvännerna på Mezzaluna och She-San på ”sundowner” och middag inne vid marinan vid en ”cook-your-own-bbq” plats – smart arrangemang där man kunde låna grillplats med tallrikar och bestick från den trevliga baren.

Solnedgång Mamanuka Islands, Fiji

Första fisken fångas ombord

Så styrde vi mot Waya i nästa ö-grupp Yasawa Islands där vi ankrade utanför Yalobi Village. Men på vägen skulle det fiskas … Robin hade nog överdrivet Maries talang för fiske, men det kanske bidrog till att Pelle blivit inspirerad – nya drag hade inhandlats och Pelle och Marie valde noga, 10 minuter senare nappade, vad vi efter mycket googlande och diskussioner med Jeff på Mezzaluna artbestämde till en bluefin tuna. Med gemensamma insatser var fisken så småningom både död, rensad och filead till allas stora belåtenhet. En inte helt enkel uppgift ombord under gång där man helst inte vill ha varken fiskblod eller rens ovanför aktersteget …

Stolta fiskare

Vår första sevusevu

Vid ankomsten till Yalobi Village begav vi oss in till byn för en sevusevu iklädda sulus som för männen är en halvlång omlottkjol i svart eller mörkblått och för kvinnorna ett mer färgglatt höftskynke. Upptill en topp med väl täckta axlar. Ulla och Pelle har tidigare i bloggen beskrivit hur det går till – en synnerligen trevlig och smart tradition där man vid ett möte med byns ”head man” under en ceremoni följt av trivsamt småprat överlämnar kavarötter vilket ger ”yachties” tillgång till att vandra fritt i byn, bada, dyka och fiska i vattnet utanför. Överallt möts man av ett ”bula” och vänliga leenden och det erbjuds ofta gott om möjligheter att utbyta tjänster. Ett utmärkt arrangemang till gagn för alla.

På besök hos byns ställföreträdande chief

Vi har frossat i Papaya, smakat kokosvatten …

… och vandrat utmed stränderna

Rundtur i skolan och kyrkobesök

Efter att Tiki nästa dag tagit oss upp på en av topparna med en gudomlig utsikt över närliggande öar stannade vi till vid byns skola. Inför några av byns barn visade Ulla på världskartan hur Loupan tagit sig hela vägen från Sverige, genom Panamakanalen och till andra sidan jordklotet, via Nya Zeeland till Fiji. Här bor elever från öns alla byar under veckan tillsammans med några föräldrar som tar hand om markservicen. Barnen lär sig engelska från första klass och vi var alla imponerade av skolans visdomsord, kloka mål och värderingar.

Tiki tar oss på en guidad tur till en av öns utsiktsplatser

Vilken utsikt!!!

Ulla visar Loupans färd runt jorden

I skolan lär man sig engelska redan i första klass

Nästa dag var var vi inbjudna att delta i gudstjänsten som inleddes med söndagskola

Pelle blev omåttligt populär bland byns barn under en flygtur med drönaren

Octopus resort

Det finns massor av resorts – men alla är diskret innästlade bland palmer och annan grönska utmed strandkanten så från havet kan man knapt skymta tak och byggnader. Vårt nästa stopp var vid Octopus resort – det var dax för Robin och Marie att ”laga” middag.

Ett kort stopp över natten vid Octopus resort

Delfiner – äntligen!!

Nu har vi fått uppleva hur underbart det är att studera delfinerna leka runt båten. Snabbt, elegant och lekfullt kastar dom sig fram och viker sedan undan microsekunden innan fören slår ner i vågorna. Här blev det inga bilder… Vi var fullt upptagna med att beundra de femton vännerna som graciöst skojade med oss …

Högsta toppen på Navadra bestigen

Resans vackraste ö! En fantastiskt fin obebodd söderhavsö med bländande sandstrand och sockertoppsberg. Vi ankrade i viken med sju andra båtar i sjölä bakom öns sandrev. Framför oss i slutet av den tunna strandremsan tornar ett berg upp sig som bara måste bestigas. Pelle och Robin gav sig upp för branten genom den svårgenomträngliga djungeln mot solen som gassade på bergets topp. Vilken upplevelse! Vilken utsikt! Vilket teamwork!

Dagens utmaning – berget måste bestigas!

Belöningen väntade på toppen

Oväntat möte i monsunen

Cirkeln har slutis och vi är tillbaka vid Malololailai Island och Musket Cove vårt sista utsjöstopp. En länge beundrad och väldigt häftig ”after sail” båt – FPB 64 – låg i viken. Ett absolut måste att ta dingen för en liten fotosafari runt båten … och kanske om man ber snällt ett litet besök ombord? Pelle och Robin utrustade sig med största charmen och gav sig iväg till vår båtgranne för att prova lyckan. Och se, Pelle hittade rätt i första meningen … sen var det välkomna ombord till vår stora lycka …

Segling bland korallrev i svårnavigerade vatten

Seglingen har varit minst sagt varierande, inte alltid de annars så säkra ostliga passadvindarna. Vi har haft både kryss, fina sträckbogar och härlig medvind med hissad code zero. Att navigera i de oftast dåligt uppmätta vattnen är en utmaning – oftast följer man en rutt från en app eller guide eller någon annan båts tidigare ”spår” eller egna tidigare ”spår. Och ibland krävs utkik i fören för att ta sig in mellan reven ”en route” eller till ankringsplatsen. Att ta sig utanför ”leden” kan innebära närkontakt med ett outmärkt rev och obehagliga överraskningar – där vill man absolut inte vara. Under seglingen blir det inte sällan prat om tidigare seglatser på ömsom håll och tips om bra lösningar. Hemma väntar ju vår Arcona, nästan likadan båt men 3 fot kortare och det finns mycket att lära från erfarna långseglare.

Vinaka

Vår semester i paradiset börjar gå mot slutet. We would like to take this oppurtunity to thank Jeff and Katie on Mezzaluna for lending us snorkling gear and a wonderful sundowner and to Angela and Reto for a sundowner and a pleasant late afternoon tour of She-san. Men hur tackar man Ulla och Pelle för detta underbara äventyr? Det blir svårt. Hoppas vi någon gång kan återgälda det ni så frikostigt delat med er, seglats och härlig samvaro i den bästa av alla miljöer. Själva brukar Ulla och Pelle avsluta sina inlägg med ”allt väl ombord” – vi kan intyga att det är mer än väl ombord, här saknas inget. Vi äter och dricker gott varje dag, Ulla bakar bröd och gör yoghurt. Och vattnen runt öarna är fulla av båtvänner från jordens alla hörn, vänner som är go’a och glada och stöttar varandra med både tips, råd, trevligt sällskap, reservdelar och fix. Allt är helt enkelt ”uasivi” utmärkt väl ombord!

Marie & Robin

Kors och tvärs bland Fijis öar

Nattseglingen österut till ön Moala gick fint och vi gick in genom det breda passet på förmiddagen nästa dag och ankrade en bit utanför huvudbyn Naroi. Det finns inte mycket till information i våra olika cruising guides, men det räckte med den information som finns i boken ”A Yachtmans Fiji”, som numera kan laddas ner gratis från nätet. Moala ligger tillsammans med öarna Matuku och Totoya mitt emellan Lau-gruppen och Fijis huvudö Viti Levu. Moala är dessa tre öars administrativa center och det bor cirka 1300 personer i åtta olika byar på ön. Här finns ganska bra infrastruktur med en liten flygplats och en flygavgång per vecka. Fast flygplatsen och incheckningen såg inte riktigt ut som vi är vana vid.

Biljettkontor & bagagedrop

Ett supply ship kommer varannan vecka och det finns sjukstuga med doktor och skola upp till årskurs nio. I vanlig ordning vandrade vi in för att göra sevusevu. Här verkade det inte finnas någon ”head man” (byns talesperson), utan hälsokoordinatorn och doktorn tog oss med till bychefen, där vi fick göra sevusevu. Väldigt trivsamma allihop!

Bychefen (i mitten) berättade att vi var tredje båten det här året som kom för sevusevu och att han tidigare hade arbetat som lärare, både på ön och i Suva, men var nu pensionär och högsta höns i byn. Lite senare upptäckte vi också att han drev byns lilla bageri, där man kunde köpa bröd på lördagar.

Doktorn var verkligen intresserad av att prata och vandrade runt med oss ett par timmar och frågade och berättade. Hälsokoordinatorn var också med, men han var lite sämre på engelska.

En kväll precis innan det skymde stannade en båt med öns två poliser vid vår båt. De var på väg hem från grannbyn. Vi frågade om de ville komma ombord och de tackade ja. Kanske ville de se vårt ”cruising permit”? Ville de ha ett glas juice? Nej, de behövde inte se vårt ”cruising permit”, men ett glas juice tackade de ja till. På öarna är det förbjudet att sälja alkohol och man ska vara mycket försiktig med att erbjuda det till någon. När Ulla tog fram juicen ur kylen såg hon att där också stod en burk öl bredvid och hon frågade då poliserna om de tyckte hon skulle fråga dem om de ville ha ett glas öl istället. Det tyckte de var en mycket bra ide’ och den ena polisen sa efter en första ”sipp” att det var Heineken, vilket var helt rätt. Visade sig att han arbetat som bartender innan han blev polis.

Vi hade ju ett litet uppdrag från mötet med familjen på Beqa och vi frågade poliserna om de kände till namnet på kvinnan vi sökte och i vilken by hon bodde. Det visade sig vara i grannbyn, så nästa dag tog vi jollen och letade oss igenom det stora revområdet mellan vår ankringsplats och grannbyn. Föräldrarna till var inte hemma, men hennes syster och bror var det. Vi var väntade och det blev stor glädje när de tittade på korten vi hade. Grannarna dök också in i huset.

En förmiddag såg vi valar som simmade och gjorde konster innanför revet. Det var andra gången vi såg val här på Fiji. Första gången var på Beqa då det var val som hoppade HÖGT. Otroligt att de kan hoppa så högt med sina tunga kroppar. Tyvärr blev det ingen bild vid något av tillfällena. Vi besökte också skolan. Där var det skollov, men Pelle uppdaterade förskolärarens PC och skakade liv i en dator och bildskärm från ”datorkyrkogården”.

I Naroi finns en ovanligt stor kyrka och vi såg fram mot söndagens gudstjänst och sång, men när vi närmade oss var det alldeles lugnt och tyst. Det visade sig att gudstjänsten var inställd och präst och många bybor var samlade i och utanför hemmet till en gammal man som avlidit en stund tidigare. Lite besvikna lunkade vi tillbaka till jollen och åkte ut till Loupan för en stillsam söndag. Efter att ha kollat vindarna bestämde vi oss för att segla vidare och det blev en fin nattsegling till ön Ovalau och Fijis gamla huvudstad Levuka.

Ön Ovalau ligger strax öster om huvudön Viti Levu och vi gick in genom revpassagen till Levuka på måndagsmorgonen. Doktorn på Moala hade gjort mycket reklam för Levuka, som är med på UNESCOS Världsarvslista på grund av sina byggnader i kolonial stil. Eftersom det en gång i tiden var Fijis huvudstad, så fanns här också Fijis första dagstidning, första bank, sjukhus och skola. Efter flytten av huvudstaden till Suva så finns inte mycket kvar i Levuka och hela den lilla staden känns ganska bedagad, trots sina charmiga, men ack så slitna byggnader.

För att i någon mån kompensera för bortfallet i samband med huvudstadsflytten så byggdes en fiskkonserveringsfabrik, som idag sysselsätter tusen av Levukas tre tusen invånare. Den ligger i princip mitt i stan och vi kan intyga att den gör att hela stan luktar fiskkonserv. Riktigt obehagligt mellan klockan 8 och 17. Ankringsplatsen ligger precis i rådande vindriktning så man kommer inte undan stanken på båten heller. Som pricken över i finns en stor generatoranläggning bredvid, som förser hela Levuka med el. Den är igång dygnet runt och är HÖGLJUDD. Vi var två båtar ankrade utanför stan. Lite lustig grind var det från bryggan där man parkerade jollen och skulle in till stan.

Som ni kanske förstår blev vi inte så långvariga i Levuka, men vi hittade en jättetrevlig liten restaurang, Whale tail, där vi åt middag.

All mat lagades från grunden av dessa glada damer.

På restaurangen återsåg vi besättningen på den nya zeeländska båten Pebbles, som vi tidigare träffade i Opua. Hon arbetar med en doktorsavhandling om hur byborna här påverkas av och anpassar sig till klimatförändringen och är uppe med båten för intervjuer och studier i olika byar.

Dagen efter satte vi kurs mot ön Makogai, cirka 20 sjömil norrut. Makogai var tidigare leprakoloni, men få byggnader kvar efter att orkanen Winston gått hårt åt ön. Numera arbetar ett litet team med att driva upp jättemusslor som är utrotningshotade. Efter en snabb sevusevu fick vi en liten rundvandring bland musseldammarna.

Vi fick också höra att det fanns en riktigt gammal mussla en bit utanför deras raserade pir och vi kikade ner i vattnet när vi var på väg ut mot båten igen. Den lär vara 30 år gammal och drygt en meter.

De hade besök av två forskare från universitetet i Suva som forskade kring gröna havssköldpaddor och hur de påverkas av förändringarna i miljön. Varje morgon åker de ut och fångar sköldpaddor som de studerar och sedan släpper ut igen. Vi kom överens om att vi skulle göra sällskap med dem när dem kommit in med sin fångst nästa morgon för att se och lära oss mer. När vi kom iland höll de just på att lyfta sexton stora sköldpaddor ur sin båt.

Sköldpaddorna såg deppiga ut där de låg på rygg, men förvånansvärt lugna. Kanske förstenade av fasa?

Varje sköldpadda vägdes, mättes och märktes. Man kollade också om de hade alger på skölden, vilket i så fall var ett tecken på brist på fisk på revet, eftersom fiskarna håller sköldarna rena för sköldpaddorna. Mängden fisk är en mätare på revets hälsotillstånd. De studerade också om ”bröstkorgen” var utbuktande eller var lite insjunken. En insjunken ”bröstkorg” tydde på att sköldpaddan inte längre hittade tillräckligt med mat i sitt område. Många fler observationer gjordes och några av sköldpaddorna var märkta redan 2016 och de kunde nu jämföra hur status förändrats. Vi tillbringade ett par riktigt intressanta timmar med sköldpaddorna.

Så fort en sköldpadda var klar så sattes den ner på stranden och den kravlade sig ner till vattnet, där den försvann blixtsnabbt med kraftfulla simtag.

Efter några dagar som ensam båt vid Makogai så seglade vi i fin vind vidare västerut på Bligh Waters. Nu hade vi kursen satt på huvudön Viti Levus norra udde och vi ankrade i kraftig vind utanför Volivoli Beach Resort. Den kraftiga vinden kom sig av att vi nu befann oss i den vindaccelerationszon som finns mellan Fijis två huvudöar. Vi var två båtar ankrade utanför resorten och som seglare kunde vi använda dykcentret och restaurangen om vi anmälde oss till receptionen. Vi gjorde tre jättefina dyk utanför revet i härliga gångformationer med ovanligt fina koraller och en hel del fisk av olika slag. Sista dyket gjorde vi tillsammans med Gloria och Paul på den nya zeeländska katamaranen Scallywag. De hade seglat jorden runt under sju år, men var nu tillbaka som bofasta på Nya Zeeland. Nu är de uppe på Fiji på några månaders semester bara. De hade en hel del spännande att berätta om sin segling.

Vårt matförråd började bli lite magert så vi tog en taxi in till Rakiraki för att fylla på. Det var en livlig liten stad med ett intensivt folkliv.

De hade också en välsorterad frukt- och grönsaksmaknad och en bra mataffär.

Efter några trevliga dagar i Volivoli var det dags att fortsätta västerut mot Fijis västra ögrupp, Yasawa. Vi tog upp ankaret så fort det blev ljust och gick ut genom revet i vårt gamla spår. Det blev 50 sjömil fin undanvindssegling med spirat försegel. Det var faktiskt första gången som vi seglade med spirat försegel den här seglingssäsongen, vilket var standardsegelsättning förra säsongen. Vårt seglande kors och tvärs på Fiji har gjort att det inte blivit så mycket av klassisk passadvindssegling,, utan lite snävare bogar. Vi siktade mot ankringen vid Sawa-i-Lau, som är skyddad och dit skulle vi hinna fram medan det fortfarande var bra ljus för att kunna se grundområden. Sjökorten här är inte helt tillförlitliga så man behöver ordentligt ljus när man inte är på djupa vatten mellan ögrupperna.

Härligt badvatten i ankringsviken!

Yasawa är en ögrupp som sträcker sig ungefär 50 sjömil i nordostlig/sydvästlig riktning. Nu har vi kommit till ”ett annat Fiji” med fler seglare, små kryssningsfartyg, och en hel del resorter, både mera lyxiga och enklare backpackerresorter.

Vi har seglat bland Yasawas i två veckor nu och här kommer vi att tillbringa tiden fram tills vi seglar ner till Nya Zeeland igen. Om ett par dagar får vi också besök av vännerna Marie och Robin. Det ska bli riktigt kul!

Mer om Yasawas i nästa blogginlägg.