Pan, pan, pan vid Vanua Balavu

Efter ankomsten till Fiji och Savusavu blev det många glada återseenden och många sociala kvällsaktiviteter. Det var inte bara gamla vänner som Acapella, Blå Ellinor, Mezzaluna och Atla att krama om. Dessutom hade vi via VHF och kortvågsradio ”lärt känna” nya båtar medan vi låg vid Minerva reef. Nu fick vi tillfälle att se personerna bakom radiorösterna. Kul! Här från en av många re-unions.

Dags för ”pojkarna” på Loupan och holländska Acapella och Jonas att testa sina sulus.

Vi måste också visa ett par bilder från Minerva. Först Atla/Evas utdelning av nybakade kanelbullar.

och sen den målning Eva gjorde, inspirerad av vår favoritmeterolog Davids visdomsord ”A weather model is an idea based on incomplete initial data, using formulas of the atmosphere not fully understood”, som ni kanske minns från tidigare blogginlägg. Målningen skickades så småningom till Patricia och David på Gulf Harbour Radio.

Förutom trevligheter ägnades veckan i Savusavu åt vila, städning, tvätt och påfyllning av matförråden efter dryga två veckors segling. Vi hann också med att delta på ett av den legendariske Curlys seminarier om segling på Fiji. Det lyckades vi på något sätt missa förra året.

Sist, men inte minst så gick Eva på Atla lös på våra frisyrer och det blev verkligen jättebra.

Efter veckan i Savusavu dök det upp ett bra väderfönster med sydlig vind och tillsammans med Acapella och Atla gjord vi en jättefin nattsegling över till Vanua Balavi i norra Lau group. En härligt öppen bidevindsbog och vågor mindre än en meter. Vi kom till passet genom revet på morgonen och väntade tills det blivit ordentligt ljust. Förhållandena var inte optimala med tjocka moln, men vi hade spår på plottern sen tidigare besök, så vi gick in till byn Daliconi med Atla tätt bakom. Acapella låg cirka en halvtimme efter och när vi precis skulle börja backa fast ankaret så hör vi en uppjagad röst på VHFen ”Pan Pan Pan – Acapella har gått på grund på revet två sjömil före byn och kan inte komma loss!”. Det blev upptakten till en tolv timmar lång räddningsaktion där vi, Atla och tre båtar med män från byn deltog.

Det såg verkligen inte bra ut och oturligt nog var tidvattnet på väg ned, vilket gjorde det omöjligt att få loss dem under dagen. Ellen och Martin började känna att deras seglingsäventyr var på väg att ta slut när de också såg att en stor del av rodret saknades. Turligt nog hade de en stor flat korallsten som gjorde att de låg stadigt och stilla och inte slogs mot något vasst underlag och vid högvatten kl 23 på kvällen kunde de dras loss av byns tre små båtar. Vårt Spade reservankare kopplades till ett fall för att kränga ner dem under räddningsoperationen. Det skars snabbt loss när Acapella var fri och ankare och tamp försvann i djupet. Acapella bogserades in till ankringen, då de fått en tamp i propellern i samband med aktionen. Det var tre utmattade men nöjda besättningar som somnade den natten.

Det blev för oss alla en bra påminnelse om att man aldrig kan slappna av i Fijis vatten med sina otillförlitliga sjökort (kanske inte i några vatten?!) och att utkik är helt nödvändig innanför revringarna.

Dagen efter var söndag och Loupans besättning åkte in för besök i kyrkan. Där blev vi varmt välkomnade och vi fick också tillfälle att rikta oss till byn med ett stort tack för all hjälp de bistod med i samband med bärgningen av Acapella. Sen blev vi förstås inbjudna på traditionell fisklunch och fick igen börja träna oss på att sitta snyggt på golvet och äta.

Sen var det dags att summera skadeläget för Acapella och de har haft en osannolik tur. Det verkar vara enbart kosmetiska skador på skrovet och roderskadan påminde mycket om den vi fick på väg mot Marqueses för två år sedan. Som tur var så är deras roder också från Jefa och det tas lätt av i vattnet. Dessutom är Loupan numera lastad med rikliga mängder glasfibermattor och epoxi. Beslutet var lätt, vi skulle med gemensamma krafter åstadkomma en tillräckligt bra lagning av rodret så att Acapella skulle kunna ta sig säkert till Vuda för en mer genomgående skadebesiktning och reparation.

Men först dags för Sevusevu, som efter överenskommelse med Turanga Ni Koro (byns talesperson), Tuta, hade skjutits till måndagen. Det blev en trevlig stund och många varma tack framfördes tillsammans med en ovanligt riklig tilldelning av kavarötter och andra gåvor.

Direkt efter gick alla tre båtarna ut till det vackra område som kallas Bay of Islands.

Där kunde vi ankra på fem meters djup i stilla vatten för att nästa dag börja jobba med rodret.

Snabbt förvandlades Acapellas sittbrunn till glasfiberverkstad med flitiga arbetare.

För att ge formen på sidan som helt försvunnit så blandade Eva, hör och häpna, trolldeg som sattes i rodret. Kanske inte det optimala, men man tager vad man haver och nöden är uppfinningarnas moder.

Till sist tre lager glasfibermatta och epoxi

och vips var nödrodret klart och kunde sättas tillbaka i vattnet tre dagar senare.

Allt förevigdes både över och under vattnet.

Ellen och Martin och alla vi andra var lättade och glada och förstås var detta värt att fira. Här Ellen och Martin med sin för dagen komponerade drink ”Acapella on the rocks”.

Här är receptet:

Efter en vilodag seglade Atla och Acapella mot Vuda marina och är nu framme efter en fin segling.

Vi gick tillbaka och ankrade utanför byn Daliconi. Vi ville ju väldigt gärna försöka få tillbaka vårt ankare, som försvann i djupet. Dessutom hade vi lovat Tuta hjälp med att felsöka hans utombordare. Vi har fått fin kontakt med honom och en kväll kom han ut med nyfångad fisk.

En annan kväll hade vi honom på besök och pratade lite över en öl.

På söndag förmiddag kom Åsa och Dan, Katie och Jeff samt Cliff, lastade med full dykutrustning i jollarna. Vi hade kommit ut med vår jolle till ”Acapella reef” en stund tidigare och hade till vår glädje fått syn på linan som tillhörde ankaret. Jeff kunde sen med snorkling och fridykning trassla ut linan från diverse korallhuvuden och ankaret kunde hivas upp i vår jolle. Hurra!

I deras jollar fanns inte bara dykutrustning utan också fika, så vi band ihop våra fyra jollar och fick en trevlig fikastund vid revet.

Slutet gott, allting gott!

Inte riktigt allt är gott, dock. Under tiden som ovanstående har utspelats så har Ullas pigga och friska mamma Ebba, 89 år, blivit krasslig. Det gör att vi imorgon onsdag, seglar mot Vuda, som ligger nära Fijis internationella flygplats. Vi räknar med att vara framme på fredag och Ulla flyger hem på lördag. Pelle fixar i ordning båten innan han också åker hem till Sverige.

Det innebär förstås också att vi behöver se över säsongens seglingsplaner. Återkommer om det så småningom.