Varför seglar inte fler båtar till Matuku?

När vi var på väg från Denarau till Fulaga gjorde vi ett stopp på ön Matuku, som också tillhör Lau group även om det ligger en bra bit väster om resten av ökedjan. . Förra året stannade våra vänner på Vega där och i år hörde vi positiva omdömen från båten Jonas. Det låg lämpligt på kurslinjen ett drygt dygn från Denarau och hundra sjömil väster om Fulaga, så vi bestämde oss för ett besök. Det ångrar vi verkligen inte!

Vi kom till Matuku på fredagsförmiddagen och det var lätt att se var passet genom revet var. Eftersom det var relativt kraftig dyning, runt 2,5 meter från sydväst, bröt det rejält mot revet och i passet rullade vågorna mer stillsamt. Det var på väg mot högvatten så ström och vågor sammanföll i riktning och det gjorde sjön i passet ganska lugn, men det är lite spännande att surfa in mot ett okänt revpass. Navionics sjökort ger inte mycket vägledning hur man ska ta sig in genom revet och in till ankringsplatsen vid byn Lomati.

Då är det ju superbra med en bild från Google Earth, som vi lägger in i OpenCPN och kan se båtens position i bilden.

Ankringsplatsen är superskyddad som ni ser på bilden och inget rullande från havet smiter in. Mycket vackert dessutom med de höga gröna bergen åt alla håll.

Efter lunch sjösatte vi jollen och åkte in för sevusevu. Bychefen var bortrest och ”head man” (typ borgmästaren”) var ute hos en av de två andra båtarna som låg ankrade där. Prästen Sikeli gjorde sevusevu med oss och strax efter dök head man Cama upp.

Lomati är en liten by med 30 invånare och här, precis som på Fulaga, får man en värdfamilj. Så efter sevusevun gick vi tillsammans med Cama hem till vår familj, som består av pappa Tui Lailai, mamma Masi och barnen Saula, 3 år och Ledua, 6 månader. De hade flyttat tillbaka hit till Tui’s hemby, men Tui hade examen i business management och hade många år jobbat på olika företag i Nadi. Tui visade sig vara en ovanligt ambitiös och driftig man med många projekt. Nu lever de ett traditionellt Fiji byliv med grönsaksodling och fiske för husbehov. Bilden tagen vid söndagslunchen efter kyrkobesök och även Tui’s föräldrar är där med oss.

Det var lätt att tycka om vår gulliga familj och de underbart vänliga människorna i byn. Ryktet om vad som sagts och gjorts spreds blixtsnabbt här och alla visste våra namn. Vi har dock lite svårare att komma ihåg alla Fijinamn, då många klingar obekant i våra öron. Barnen accepterade snabbt oss blekingar. Här Ladua och Ulla inför söndagens gudstjänst.

Vi såg ganska direkt att det på stranden låg två så kallade ”long boats” i glasfiber med skador på skrovet och de berättade att de inte hade material att laga skadorna. Från tidigare lagningar på båtarna kunde vi se att de nog inte hade riktigt kunskap heller för att göra en hållbar reparation. Vi har ju numera lite kunskap och material hade vi kvar efter Acapellareparationen, så vi erbjöd oss (= Pelle) att försöka hjälpa dem. Det visade sig att många av männen stolt kunde visa upp ett certifikat på genomgången utbildning i glasfiberreparation. En utbildning som regeringen mycket lovvärt tillhandahållit för många år sen. Tyvärr hade ingen haft möjlighet att praktisera sina kunskaper så de hade förstås fallit i glömska, detta på grund av brist på material och verktyg. Reparerandet utvecklades till att också bli en uppfräschningskurs för många av männen och en stor del av arbetet gjordes av Tui och Sikeli (prästen) under handledning av Pelle. Vi och en Nya Zeeländsk båt donerade sen det vi kunde avvara av glasfiber, epoxi och verktyg för framtida reparationer. Båtarna är ju så enormt viktiga, både som transportmedel och för det viktiga fisket. I byn finns totalt fem båtar.

Ulla sällskapade med Masi och barnen och besökte bland annat kvinnorna som vävde mattor. Otroligt flinka fingrar och det tar bara två dagar för dessa kvinnor att göra en matta som är cirka sex kvadratmeter.

Vi hann också med en jättefin snorkling ute vid revet tillsammans med den trevliga ensamseglande Daryl från Sydafrika. Vattnet var superklart!

Efter fyra dagar sa vi adjö och fick som tack en ofantlig mängd frukt och grönsaker från Tuis och Masis odlingar. Det var två palmbladskorgar fyllda med gröna kokosnötter (man dricker kokosvattnet främst), bananer, papaya, chilifrukter, pak choi och salladslök. Vi hade gärna stannat längre, men nu var vädret lämpligt för att ta oss de 100 sjömilen österut till Fulaga.

Det var första gången vi lämnade en by med tårar av vemod i ögonen. I år har ett 30-tal båtar besökt Lomati, varav 18 med ett ”rally” från Nya Zeeland. Vi undrar verkligen varför så få vanliga seglare hittar till denna pärla? Kanske ligger det bara lite vid sidan om de vanligaste rutterna? För er som ska upptäcka Fiji med egen båt så kan vi verkligen rekommendera Matuku och Lomati. Inget internet dock, utom i skolan i en av grannbyarna eller hos ”weather man” i en annan grannby.

2 thoughts on “Varför seglar inte fler båtar till Matuku?

  1. Tja, kalibrerar gör vi inte. Vi använder en plugin i OpenCPN som heter vfkaps. Den hanterar det hela

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s