Höstsegling på Nya Zeeland

Efter drygt två veckor på ”Alert level 3” släpptes ytterligare restriktioner i mitten av maj när landet gick ner till ”Alert level 2”. Nu öppnade alla verksamheter, men fortsatt väldigt noga med handsprit överallt där man går in och dessutom måste man registrera sig med namn och kontaktinformation för eventuell smittspårning. Det blev också läge att segla, men först måste vi ju fira med ett ordentligt besök på Quay tillsammans med Ellen och Martin

Dessutom var vi och nog de flesta i Nya Zeeland i behov av en frisör. När vi försökte boka tid var det flera veckors väntetid. Frisör Larissa, som är gift med marinachefen Karl, brukar förbarma sig över behövande seglare och erbjuder klippning i marinan på sin lediga veckodag till ett förmånligt pris. Vi var flera som stod på kö till Larissas hårstuga i marinans grillhörna den första dagen. Här är det Ellens tur, men även vi blev tillsnyggade.

Söndagen den 17 maj på eftermiddag kastade vi loss och styrde ut under Hatea Bridge.

En browhisky blev det också även om vi inte riktigt gick under bron på traditionellt vis.

Vi var förberedda på regn och rusk och det blev det när vi styrde ut mot Urqarts Bay, där vi stannade över natten. Nästa dag sken solen och vi gick in till marinan i Marsden Cove för att tanka och sen återvände vi till vackra Urqarts Bay för ytterligare en natt innan vi seglade norrut nästa förmiddag. Första 2-3 sjömilen när man går ut runt Bream Head är ofta en stökig och stampig upplevelse när det går lite sjö ute på havet. Även om man försöker anpassa sig så att tidvattenströmmen inte är så stark när man går ut, så blir det gärna lite stökigt. När vi väl kommit runt Bream Head så lugnade det ner sig och vi fick en fin undanvindsegling upp till viken Mimiwhangata, där vi ankrade över natten tillsammans med två katamaraner. Även de ”kvarblivna” långseglare på utflykt. Dagen efter blev det segling upp till Bay of Islands och ön Urupukapuka med Paradise Bay. Vi siktade på att kunna gå en av de fina vandringslederna. Men först lite rejält med regn, som avslutades med en eller faktiskt två praktfulla regnbågar.

Sen blev det faktiskt vandring och härliga vyer över Bay of Islands.

Efter ett par dagar ute i några av Bay of Islands vikar gick vi vidare mot Russel för lite kompletteringshandling, vandring upp till Flagstaf Hill och middagsbesök på vår favoritrestaurang Duke of Marlborough. Väderprognosen visade sen hårda vindar och mera regn så vi gick in till marinan i Opua för två nätter. Passade bra att ladda batterierna, fylla vatten och köra någon tvättmaskin också. Dessutom sprang vi på vännerna Leonie och Wolfgang på båten Sao Nicolau från Alaska som vi tidigare träffat på Fiji.

Apropå ladda batterier så får vi normalt (det vill säga när vi seglar eller befinner oss i tropikerna) laddning via solcellerna och vindgeneratorn. Nu blir det lite klent med laddningen eftersom solen står mycket lägre och den skiner heller inte hela tiden. Dessutom ankrar vi mer i lä än uppe bland passadvindarna, och därmed får vi heller inte bra laddning från vindgeneratorn. Då blir det tyvärr istället någon timme motorladdning som måste till.

Vidare mot ön Moturua och viken Awaawaroa Bay. På ön finns fina vandringsleder, men nytt heldagsregn och blåst väntade så vi hukade i viken två nätter innan vi seglade vidare mot Whangaroa Harbour cirka 35 sjömil norrut. Det blev en riktig toppensegling med härlig halvvind och måttfulla vågor runt en meter. Whangaroa Harbour är en liten minifjord med höga berg och många skyddade ankringsvikar. Här en vy mot inloppet till fjorden.

Vi ankrade i närheten av Wendy och John på Midnight Sun och när vi var klara hördes Johns glada röst på VHF och de bjöd in oss på drink som så småningom blev middag. Jättekul att träffa dem igen! Nästa morgon smattrade verkligen regnet mot rufftaket! När det slutat tog vi jollen upp till byn Whangaroa där allt var stängt för säsongen, men en charmig liten by med ett mycket vackert läge. Här det före detta kapellet, nu ”village hall”.

Trots att det är sen höst är allt så enormt grönt och frodigt här och de vackra Änglatrumpeterna växte och klättrade i stora klungor. Häftigt, tycker Ulla.

Vi tog en promenad ut ur byn och träffade på det företag som har den stora ostronodlingen i viken. En del av personalen satt och sorterade de skördade ostronen efter storlek och vi gick dit för att ställa några frågor om odlandet och också höra om vi kunde köpa några.

Platschefen Joe berättade att de inte sålde sina ostron lokalt utan allt exporterades till Kina. Han erbjöd oss att följa med honom på en av arbetspråmarna ut till ostronfarmen där han berättade om verksamheten.

De är den största odlaren i Nya Zeeland och har en speciell metod där ostronen växer snabbare och är mer miljövänlig då det är få fasta strukturer i vattnet.

Ostronen växer till sig i flytande plastburar

John visar här hur stora ostronbebisarna är när de planteras ut i burarna jämfört med ett färdigt ostron. Hela processen tar bara sex månader mot normalt minst tolv.

2,1 miljoner ostron säljs varje år till Kina för ett pris av cirka sex kronor styck. När vi var tillbaka på land kunde vi nöjda och glada tacka för en intressant guidning och dessutom en plastkasse med ostron.

Vi bjöd förstås in Wendy och John till middag och naturligtvis stod ostron på menyn som förrätt. Övriga ostron rensades och hamnade i frysen för att så småningom bli ostronchowder.

Nästa morgon vaknade vi till kompakt dimma, men den lättade och det blev en underbart vacker dag.

Det var dags för vandring upp på den bergsformation som kallas Dukes nose tillsammans med Wendy, John och Ding. Det var en ganska brant vandringsled som avslutades med lite klättring med stöd av en ledstång.

En ordentlig lön för mödan var den fantastiska utsikten över delar av Whangaroa Harbour, som nog är den vackraste plats vi ankrat på här i Nya Zeeland.

Pelle, Ulla, Dean, Wendy & John

När vi kom tillbaka till båten blev det ett tvagningsdopp, då vi var både lite leriga och svettiga. Det är 17-18 grader i vattnet, vilket väl inte är en helt onormal badtemperatur hemmavid. Vi har blivit ordentligt bortskämda med behagliga badtemperaturer under de senaste åren och tycker det är svinkallt i vattnet nu. Absolut inga morgondopp! Beror väl delvis också på att morgontemperaturen i luften är 12-13 grader.

Idag och imorgon hukar vi i ankringsviken då ett ettrigt lågtryck passerar med rejält med regn och vindbyar upp mot 50 knop.

Det är nu sen höst eller början på vintern här. Vädermönstret verkar vara ett par tre dagar vackert, varmt och behagligt väder följt av några dagar med regn och rusk. Vi stannar ute så länge vi har lust och vädret inte är alltför hemskt, men vi har en bokad plats hos Riverside Drive Marina att återvända till när vi vill.

De senaste nio dagarna har noll fall av Covid-19 konstaterats och det finns bara ett tidigare aktivt fall kvar i Nya Zeeland.

Allt väl ombord!

3 tankar på “Höstsegling på Nya Zeeland

  1. Skönt och höra er stämma igen. Det har varit tyst en stund.
    Som vanligt lika roligt att följa med er.
    Lev väl

  2. Underbart att följa er igen! Vi tänker på er hela tiden. Lika roligt varje gång att se och höra om era äventyr. Sköt om er och stor kram från Robin och Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s