Auckland är en trevlig stad, där det är lätt att hitta något roligt att göra varje dag. Vi låg i Westhaven marina, som lär vara södra halvklotets största marina och det känns onekligen ganska långt när man går runt marinan. I Westhaven huserar Nya Zeelands tjusigaste yacht club, Royal New Zealand Yacht Squadron. De är värdklubb för Americas Cup nu i vår och där står nu också vinnarpokalen för Americas Cup. Vi tyckte det var rätt häftigt att få beundra denna magnifika trofe’.
I Auckland njöt vi verkligen av storstadsliv. Vi besökte trevliga Auckland Art Museum, där de alltid har fina tillfälliga utställningar förutom sina permanenta verk. Denna gång tittade vi på en fotoutställning. Vi upptäckte kulturhuset Aotea Center, där vi var två gånger på lunchkonserter.
Där finns också en riktigt häftig videoinstallation med ett dansnummer, som beskriver Maoris skapelseberättelse. Sevärd!
En kväll var vi på Ponsonby Social Club och lyssnade på brasiliansk bossa nova av Antonio Carlos Jobim och Luiz Bonfa. Sångerskan Alda Rezende är välkänd i dessa kretsar och hon och de många i publiken från Brasilien verkade definitivt inte vara några vänner av Bolsonaro. Ett trevligt ställe och en trevlig kväll.
Vi passade förstås också på att besöka våra två favoritrestauranger, Amano och Baduzzi.
En ny bekantskap var nyrenoverade FishMarket där Pelle åt sina favoritostron.
Efter lite tvekan och tips från Sverige, besökte vi också restaurang Suger Club, som ligger uppe i Skytower. Vi tänkte det skulle vara en riktig turistfälla, men det visade sig vara ett toppställe på alla sätt.
Pelle inkasserade sent om sider sin födelsedagspresent och tillbringade en eftermiddag i flygsimulatorn hos Fly-a-Jet. Egentligen var passet två timmar, men Pelle och instruktören Roy har blivit vänner, eftersom det blivit en ”flygtur” varje gång vi besökt Auckland under snart tre år och dessutom har de inte så mycket att göra just nu.
När vi kom ner med båten till Westhaven marina så hade vi turen att Ellen och Martin på Acapella körde ner vår bil. Det gjorde att vi också lätt kunde ta oss iväg på utflykter lite utanför stan. En verkligt trevlig tur blev utflykten till vingården Brick Bay, där det förutom vin och mat också finns en vandringsled ute i naturen med drygt 60 olika skulpturer av olika karaktär. Det tar en och en halv timme att vandra runt. Jättefint!
Det verkar finnas en hel del svenskar bosatta i Auckland. Vi träffade på Susanne och Fredrik samt deras hund Otis när vi hamnade vid samma bord på Fish Market. De, dock inte Otis, jobbar i IT-branschen.
I kassan på Art museum träffade vi på Anna
På Sugar Club var sommeliern svensk och när vi senare låg ankrade vid Waiheke Island utanför Auckland kom Claes paddlande förbi på sin SUP. Han har bott många år i Nya Zeeland och inte minst märks det på hans ”vinterklädsel”.
På en av våra många promenader handlade vi på Safka Continental Goodies. Det är en finsk man som importerar diverse europeiska specialiteter. Det är rätt lustigt att uppleva den entusiasm vi nu känner inför saker som är vardagliga hemma och inte alls framkallar några känslostormar hos oss när vi besöker Ica. De här godsakerna fick vi med oss hem till Loupan.
Vi gjorde ett litet avbrott i vårt stadsliv för några dagars segling.
Vi fick en härlig segling upp till Kawau Island, där vi stämt träff med Patricia och David som driver Gulf Harbour Radio. Den här seglingsäsongen har dock Gulf Harbour Radios sändningar legat nere, eftersom i princip inga långseglare varit ute på havet. Ni som följt vår blogg vet att Gulf Harbour Radio är en viktig informationskanal via kortvågsradio när det gäller väder vid seglingen mellan tropikerna och Nya Zeeland. Vi har alltså haft kontakt med Patricia och David via kortvågsradio och ibland mail under nästan tre år, så vi såg verkligen fram mot denna träff nu när de var ute med sin båt Chameleon. Våra vänner Karin och Pete på Moondust skulle också dyka upp. Det blev ett par supertrevliga dagar med vandringar på ön, lunch, fika och sundowner med Patricia, David, Karin och Pete.
När vi skiljdes åt hade Pelle lovat att hjälpa Patricia och David med att installera en satellitstation från Marine Traffic. Så när nuvarande lockdown av Aucklandregionen är hävd så ser vi fram mot ett ”arbetsbesök” hemma hos Patricia och David. Det ska bli kul att se deras väder- och radiorum, varifrån deras sändningar görs.
Vid seglingen tillbaka ner mot Auckland, efter vår lilla utflykt till Kawau, så hade vi turen att få se en av utmanarbåtarna i Americas Cup, American Magic, på träning. Märkliga farkoster! Vi tog ner seglen och de swishade fram i 38 knop på en bana runt oss. Kändes inte som man ville vara ivägen, men de vinkade glatt varje gång de swishade förbi.
En liten filmsnutt med American Magic hittar du här
Så småningom började Pelle tycka det var dags att segla tillbaka hem till Whangarei. Ulla spjärnade emot lite, men till sist körde vi upp bilen och seglade sen norrut. Efter ytterligare en träff med Karin och Pete vid Kawau Island seglade vi upp till Urquarts Bay och dagen efter gick vi i kompakt dimma upp i Hatea River till vår hemmahamn i Riverside Drive Marina.
Medan vi var i Auckland drabbades Whangarei av ett helt otroligt regnväder. Under ett dygn kom det 220 mm regn och det blev stora översvämningar och en hel del mindre jordskred. Met Service meddelade att vädret var så extremt så det modellmässigt bara uppträder vart femhundrade år. Eftersom så mycket vatten rann ner från bergen ut i floden så fylldes floden av allsköns bråte som rusade fram i 5-6 knop i flodvattnet. En del av båtarna i marinorna fick en lite bullrig natt när bråten dunsade mot båtarna. Här några bilder från dagstidningen NZ Herald och andra seglare.
Nya Zeeland hade varit virusfritt i mer än tre månader, men några dagar efter att vi kommit tillbaka till Whangarei upptäcktes återigen smittfall i Auckland och snabbt gick Aucklandområdet in i lockdown och resten av Nya Zeeland fick nivå 2-restriktioner, vilket är ungefär som i Sverige. Turligt nog var vi inte kvar i Aucklandområdet. Då hade vi fått ”sitta still i båten” och inte kunnat lämna den hamn vi befunnit oss i. Att Pelle var så angelägen att komma tillbaka till Whangarei tror Ulla berodde på att Pelle ville återuppta spelningarna med bandet, men Pelle hävdar att det handlade om en ingivelse från ovan för att undvika lockdown. Kanske fick också Jacinda Ardern samma ingivelse från ovan, då hon drygt en vecka före virusutbrottet började prata om att det inte är en fråga OM viruset kommer tillbaka, utan NÄR.
Nu är vi alltså tillbaka i vardagslivet i Whangarei med våra vanliga aktiviteter. Till dem hör vandringar när vädret tillåter.
Ett nytt inslag bland vardagsaktiviteterna är att Ulla, tillsammans med tretton andra seglare, börjat en nybörjarkurs i ukulele. Än så länge är tre lektioner avklarade. Ibland blir det trångt i etern ombord på Loupan när både gitarrspel och ukulelespel ska samsas.
Den 25 september går våra och alla andra besökares visum ut. Efter flera tidningsartiklar och radioinslag om ”strandade långseglare” så uttalade sig NZ immigration ”att seglarna kan söka nya visa som kan beviljas på upp till ett år”. Sagt och gjort! Efter att ha samlat in alla de dokument som krävs och varit på läkarkontroll, inklusive lungröntgen, så skickade vi förra veckan in vår ansökan om förlängt visa. Det var dyrt!! Doktorn tyckte i alla fall vi verkade ”fit” och det känns ju bra. Trots att ingen som inte redan är i Nya Zeeland kan ansöka om turistvisa, så är handläggningstiden 3-4 månader. Men de nya zeeländska myndigheterna är pragmatiska och vi får ett temporärt sexmånaders visa medan vi väntar på besked. Får vi så småningom avslag på vår ansökan har vi tre veckor på oss att lämna landet. Blir spännande att se hur det går. Eftersom vi hoppas få våra visa förlängda har vi anmält oss och blivit antagna som volontärer för ett par veckor av arrangemangen kring Americas Cup
Nu är vi i slutet av vintermånad nummer två och våren verkar vara i antågande.
De senaste dagarna har det varit 18-19 grader varmt. Vintern har verkligen varit ”piece of cake” och mycket varmare än vi förväntat oss, men en hel del regn och blåst. Solen värmer (när det inte regnar förstås) och allt är väl ombord!
S/Y Loupan 