Vår och snart sommar

Nu var det ovanligt länge sen det kom en uppdatering på bloggen och några har hört av sig och undrat om vi helt glömt bort. Men så är det förstås inte. Vi har bara varit upptagna av vardagen, ni vet ju hur det kan vara. Den här gången stannade vi i Whangarei två månader. Förutom vanligt vardagsliv var det väldigt mycket fokus och energi på ”RDM Music & Food Festival”. Det var vi seglare som tog initiativ och ordnade en fest med musik och mat från oss seglare. Seglare från marinorna i Whangarei och företag som vi har mycket kontakt med var bjudna.

Vi kontaktade många lokala företag och bad om sponsring för det lotteri vi skulle ha för att samla in pengar till två olika typer av ungdomsverksamet. Vi fick jättefin respons och det blev många fina vinster i form av presentkort på restauranger, båttillbehörsaffärer, båtlyft och mycket mer. Dessutom var de vänliga nog att även sponsra med pengar för dryckerna för evenemanget. Huvudsponsor var förstås Riverside Drive Marina.

Ett oräkneligt antal timmar lades ner från RDM Band och alla övriga gästartister under slutet av augusti och september.

Som ni kan se blev det ett digert program.

Datum för festivalen var satt till 25 september och lyckligtvis var alla typer av Coronarestriktioner borta innan dess. Här slutspurtar festivalkommitten med arbetsfördelningen inför den stora dagen.

Nu var det vår i Nya Zeeland, men vem vet vad det blir för väder? Här sätts ett spinnakertak upp över det som ska bli buffeborden. Spinnakern är donerad av UK Sails i Whangarei.

Henk och spinnaker

Många drycker blev det från våra dryckessponsorer.

Karl och Mo fixar kylda drycker

Mo fyllde också luft i sin ”sommarfestflamingo” dagen till ära.

Mo och FlaminMo

Det blev till sist en helt fantastiskt lyckad eftermiddag och kväll. Vädret var strålande. Martin från Acapella var kvällens ”cirkusdirektör”, förutom att han spelade och sjöng, och han gjorde ett storartat jobb.

Festivalgeneralen

Festivalen inleddes med ukulelespelande ”High C’s”, som framförde ”Stand by me”, ”You are my Sunshine” och ”Octopus Garden”. Känner ni igen någon av musikanterna?

Under förberedelserna inför festivalen så dök det upp några seglande barn som gärna ville framföra något. De tränade tillsammans med RDM Band i flera veckor och vilken succe’ det blev. Här Elisabeth och Cristopher som framförde ”Lean on me” på blockflöjt tillsammans med RDM band. Suveränt bra gjort! Blockflöjt heter ”recorder” på engelska och det låter på något sätt lite tuffare.

Och här Kerttu som sjöng ”Lava song” och ”Memories” tillsammans med bandet

Programmet fortsatte med magdans, lotteridragning, mat, mera musik och sista timmarna var det ordentligt drag med RDM Band & friends. Superlyckat!

Smooth Operators featuring Naylene
Duelling harmonicas – Mo och Barry
Karl Roberts i full fart sjungandes “Ten guitars”
”Recycled teenagers”

När vi städat på varvet och vilat upp oss nästa dag så var det dags att räkna intäkterna från lotteriet. Resultatet blev att vi kunde donera ett antal tusen kronor vardera till organisationerna Sistema och Black Ball Yacht Club. Sistema erbjuder musikundervisning, främst klassisk musik, för barn och ungdomar. En viktig del i deras verksamhet är att anskaffa instrument och låna ut till barn från familjer med svag ekonomi.

Black Ball Yacht Club bildades av långseglare för några år sedan och vill bidra till att ungdomar i Whangarei ska introduceras till båtliv och marinindustrin. I år går pengarna till utbildning kring marinelektronik för några elever på en teknisk skola i Whangarei.

Som ni ser så har det varit mer fokus på musik än segling. Förutom festivalspelning med RDM Band har Pelle byggt en gitarrförstärkare. Han har även hunnit med att göra en mindre modell som kan härbärgeras på Loupan utan allt för mycket knorr övriga besättningen. Den större modellen står nu i vår bil som väntar på bättre tider.

Några dagar efter festivalen kom en stor överraskning! Paketet som barnen skickat två och en halv månad tidigare dök plötsligt upp. Vi hade helt gett upp hoppet om att få paketet, eftersom budskapet från NZ Post var att det tyvärr inte fanns någon transportkapacitet mellan Sverige och Nya Zeeland.

I oktober skickade vi också paket till våra barnbarn, Sally och Wilmer, och tänkte det nog skulle vara framme i Sverige lagom till jul, men det var faktiskt framme på två och en halv vecka.

Det blev till sist dags att ta tag i lite förberedelser för att sommarsegla. Nya brandsläckare och nödraketer inhandlades och vi fick leverans av en ny sprayhood från Kim på UK Sails. Kim är superduktig och gör verkligt gedigna och snygga arbeten.

Kim, Phil och vår gamla sprayhood på väg efter avslutat jobb

Vi lyfte också Loupan för att spola rent botten. Botten var inte alls så beväxt som vi förväntat oss, utan det gick lätt bort med lite spolning. Det visade sig också vara dags att byta anoder.

Den här gången fick vi prova nya stora travelliften

Alla torsdagar vi varit i Whangarei har RDM Band med vänner gästat musikpuben Butter Factory, där vi haft ett stambord. Vår sista torsdag var det bara delar av järngänget på plats.

Pelle, Ulla, Martin, Ellen, Barry och Amy

Den 10 oktober tog vi ett ömt farväl av Karl, Mo och alla yachties på RDM och kastade loss för vår- och sommarsegling.Som vanligt blev första stopp Urquarts Bay, där vi tillbringade en blåsig och grå födelsedag. Dagen förgylldes av rosor och bubbel och besök av Pete från Moondust.

Vi fortsatte ner mot Hauraki Gulf och fick fin segling till Kawau island. Tillbringade en regnig innesittardag där, men sen blev det härligt väder och det blev två vandringsdagar och middag hos Pete på Moondust. Pete är numera ensam ombord på Moondust sedan Karin åkte hem till Sydafrika för sin dotters bröllop. När hon kan komma tillbaka står just nu skrivet i stjärnorna.

En vindfattig dag styrde vi vidare mot Waiheke island och ankrade sen i Man of War Bay. Det var dags för Ullas födelsedagspresent i form av lördagslunch hos vinmakaren Man of War. Vi fick en riktigt härlig eftermiddag med lunch i solen och ”provdrickning” av diverse viner. En låda med ”gott och blandat” fick följa med hem i jollen.

Nästa dag var det vandringsdags igen i det härliga vädret. Efter lite letande hittade vi starten på en vandringsled i grannviken och efter lite kämpande uppför kom vi till det här underbara området.

Sen var det dags att göra lite nytta och vi seglade på två halvdagar och två kryssboger upp till Gulf Harbour Marina, där Patricia och David på Gulf Harbour Radio (GHR) bokat plats åt oss.

Klipporna på Gulf Harbour Radio

När vi träffades några månader tidigare visade Patricia en förfrågan de fått från MarineTraffic. De undrade om GHR kunde tänka sig att vara en av fyra stationer i världen som som ska ta emot Inmarsat EGC-information (del av GMDSS) för vidare befordran till MarineTraffic. De bestämde sig för att tacka ja och då Pelle lovade dem att hjälpa till med installationen. Nu hade paketet med utrustning från MarineTraffic anlänt så det var dags att skrida till verket.

Mannen på taket

Efter tre dagars arbete och trevlig samvaro med Patricia och David var det hela klart och alla inblandade glada och nöjda. Vi hann också med att provåka med färjan in till Auckland för lite småärenden. Som ni kommer att se senare i inlägget kommer vi få anledning att använda färjan många gånger nästa år.

På väg från Gulf Harbour Marina till Auckland

Förberedelserna för Americas Cup är i full gång i Auckland. Just när vi skulle sätta oss på ett cafe’ längs kajen började de lyfta italienska utmanaren Luna Rossa i vattnet inför dagens träning.

Märklig skapelse

Vi vinkade farväl till Patricia och David och fick en riktigt härlig segling över till halvön Coromandel och ön Whanganui. Fin ankringsplats, men ön var privat så vi fick inte gå iland.

Nästa morgon styrde vi norrut och motorerade och motorseglade upp till Colville bay, ganska långt norrut på halvön.

Fint sällskap i det lugna vattnet

Colville bay är en vacker vik med höga berg i bakgrunden, men eftersom det var privat mark fick man bara promenera på stranden och vägarna. Suck! Vi sänder en tacksamhetens tanke till den svenska Allemansrätten. Nästa morgon gick vi vidare norrut med tanken att gå runt Coromandels norra udde och ner till Mercury island på ostsidan. Vinden trixade och krånglade hela vägen norrut, men när vi kom upp mot udden så blev vinden stadig och vi bestämde oss för att segla över till Great Barrier Island istället, eftersom vi skulle få en så fin kryssbog över. Eftersom vinden varit ganska svag i flera dagar så var det ingen havssjö alls i Colville Channel och vi kom lekande lätt över till Great Barrier och viken Kaiaraara, en av många skyddade vikar här. Just nu är vi bara fyra båtar ankrade i viken och generellt inte många båtar ute.

Vi hade lagom ätit middag och diskat när en jolle kom upp och någon sa ett svenskt Hej! Det var Raul från båten Seabean som varit ute och fiskat snapper och undrade om vi ville ha en. Självklart ville vi det eftersom det är en av våra absoluta favoritfiskar här nere. Vi förstod genast att den här svenske mannen måste ha vistats länge på Nya Zeeland eftersom han bar shorts i den kyliga kvällen, dessutom barfota. Typisk manlig kiwiklädsel, brrrrr!

Raul och Cindy kom seglande från Sverige för nitton år sedan i en HR 312. De trivdes här och bestämde sig för att stanna ett par år. Nu nitton år senare har de precis köpt en Amel och börjat planera för långsegling igen.

Cindy och Raul

Nästa förmiddag kom en annan jolle upp till oss. Nu var det Susan och Tom från amerikanska båten Nomad, en HR 46. De ville tipsa om en bra plats att plocka snäckor, typ hjärtmusslor, och undrade om vi ville följa med. Självklart ville vi det och en halv timme senare var vi igång. Det var lätt att hitta dem där de låg 5-10 cm nere i sanden. Bara att gräva med händerna så var de där i stora mängder. Nu hänger de i i korgen nere i vattnet för att få bort sand, men sen ska det lagas pasta vongole.

Susan och Tom visar hur det ska gå till
Man får plocka 50 musslor per person och dag

På eftermiddagen gick vi en kortare vandring upp till Sunset Rock med en vidunderlig utsikt.

Port Fitzroy
Mot havet

Sen kastade vi oss hem och det var dags för sundowner ombord på Loupan tillsammans med Cindy, Raul, Susan och Tom. Det är lätt och trevligt att få nya vänner bland yachties. Vi stannar ett tag på Great Barrier. Här finns skyddade ankringar och fina vandringar att göra.

Vi har inte fått något besked om vår visumansökan än. Däremot fick vi ännu en automatförlängning i början av september, denna gång till 25 februari. Förra veckan spred sig oron bland långseglarna när det började komma avslag på ansökningar om visaförlängning över hela orkansäsongen. Orsaken verkade vara att immigration maximerade tiden på Nya Zeeland till ett år. Nu kommer dock signaler om att långseglarna kan placeras i en särskild visakategori, som tillåter längre än tolv månader i Nya Zeeland för att kunna vänta ut orkansäsongen. Ett par som fick avslag först har sedan fått förlängningar efter att detta uppmärksammats. Vi väntar tålmodigt på vår tur i den långa kön hos immigration.

Våra planer framöver, förutsatt att vi får förlängda visum och coronasituationen tillåter, ser ut så här: vi kommer att vara ute och segla i Nya Zeeland fram till första halvan av januari. Fram till mitten av november seglar vi i vattnen kring norra halvan av Nordöns ostkust och sen tänker vi försöka hitta ett väderfönster som gör att vi kan runda Cape Reinga (Nordöns norra spets) och segla i en etapp längs västkusten till Marlborough Sounds på Sydön. Det låter lite konstigt att man gör en segling ner på västsidan, men all lokal visdom verkar vara överens om att det är bästa sättet. Från mitten av januari och två månader framåt ska vi vara ”house sitters” hos Patricia och David. ”House sitting” är ett populärt koncept här, då man helt enkelt låter någon annan bo i och ta hand om huset när man är bortrest. Ofta är det husdjur som ska tas omhand, men i vårt fall är det växter som ska vattnas. Eftersom Gulf Harbour är nära Auckland så bor vi där under tiden Americas Cup pågår och pendlar in med färja eller bil de dagar vi har volontärjobb. Efter mitten av mars när vår tid i Gulf Harbour är slut så får vi se vad som händer.

Snart går vi in i vårmånad nummer två, men det liknar väldigt mycket svensk sommar redan nu. Ungefär som juni, tycker vi.

Allt väl ombord!

3 tankar på “Vår och snart sommar

  1. Hej Pelle & Ulla!
    Jag snubblade över denna er fantastiska resesajt och är mäkta imponerad över era bedrifter på de stora haven. Jättekul läsning och hela äventyret en helrätt och obeskrivligt spännande avrundning av yrkeslivet – vilken makalös upplevelse och take care!

    Vi hörs kanske framöver över en matbit när ni returnerar till gamla Svedala igen.

    Bästa hälsningar,
    Sven Böhlin

  2. Hej Sven, så kul att du hörde av dig! Pelle ser fram mot en träff med dig och Janne. Vi är antagligen hemma i april

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s