Hur konstigt det än känns så är det jul här på Nya Zeeland också. Puhutukawa-träden, som också kallas ”New Zealand Christmas tree”, har blommat de senaste veckorna. De finns i mängder och blommar vackert julröda.
Årets ”hjulklapp” till Loupans besättning är ett par hjul till jollen. Vi har länge tyckt det känts som en synnerligen onödig sak, men med tidvatten och flacka sandstränder kan man få släpa/bära jollen kanske 50 meter eller mer om man har otur. Jollen med motor är hyfsat tung, så det känns bra med hjulen.
Vi har haft underbart sommarväder och nästan ingen vind under flera veckor, men lagom till jul blir det lite väderomslag. Ungefär som till midsommar hemma alltså och det är också ungefär som de firar jul här. För den som vill veta mer om ett äkta kiwi julfirande, kolla in länken nedan.
Vi önskar er alla en riktigt God Jul, även om den för många blir annorlunda efter detta annorlunda år. Även om året inte blev som planerat har vi känt oss oerhört priviligierade här i Nya Zeeland, där vi större delen av tiden kunnat leva ett helt vanligt liv utan restriktioner. Vi hoppas att 2021 blir ett friskare år för hela världen! Kram till er alla från oss på Loupan.
Vi blev kvar på Great Barrier Island under ett par veckor. Pete på Moondust föreslog att vi skulle ses vid Smokehouse Bay, där det finns en vedeldad pizzaugn som seglarna kan använda. Pete hade fixat degen och vi hade med oss olika ingredienser till fyllning. Vi eldade ugnen en dryg timme och rakade sen glöden bakåt i ugnen innan de på plats kavlade och fyllda pizzorna åkte in. Så snabbt det gick! Efter ett par minuter var det klart. Man fick verkligen vara alert så inte pizzorna blev för brända.
PizzabagareSkjuts in i ugnen!Såååå gott det blev!
Smokehouse Bay är en träffpunkt för många kiwiseglare. De är alltid generösa och bjuder verkligen in oss besökare att vara med i umgänget och en dag tog ett par besättningar oss på en vandring från Smokehouse Bay. Under vandringen berättade de om ett årligt återkommande evenemang för att samla in pengar till årets skolresa in till fastlandet. Det skulle gå av stapeln några dagar senare och det lät kul, så självklart ville vi delta. Skolbarnen hade fångat varsin snigel, som de döpt och pysslat om. Under tiden har de också gjort en teckning och berättelse om snigeln. På evenemanget auktioneras sedan sniglarna ut. Det var inga billiga sniglar, utan de gick på mellan 500 och 1000 kronor per styck. Sammanlagt såldes drygt trettio sniglar inför kapplöpningen. och när alla var sålda blev det ”snigelkapplöpning”. Vår snigel, Bommer, visade sig vara den kramsjuka typen och hamnade i en hög med ett gäng andra kramsjuka sniglar. En jättekul kväll och kul ide’ för att samla in pengar.
Presentation av snigel inför auktionenVår snigelRacet igång
Vi fick också i all förtrolighet ett tips om var man kunde plocka ostron, men vi fick lova att inte berätta var de fanns. Så det berättar vi inte, men vi kan berätta att ostronälskande Pelle var väldigt glad och nöjd.
Vildostron uppe ur vattnet vid lågvattenBon appetit!
Från Nagle Cove gick vi en härlig vandring tillsammans med Pete och som på så många andra vandringar fanns härlig utsikt.
Pete och Ulla på bergets topp
Vi hade gått till Nagle Cove för att få skydd för utlovad ganska hård nordlig vind. Hård nordlig vind blev det och de höga bergen kan lätt lura en att tro att man ligger i fint skydd. Istället kan de skapa besvärliga fallvindar och i Nagle Cove svepte vinden sen runt i viken. Självklart var det kolsvart när vi började uppmärksamma att vinden verkligen pep i. Vi gick ut för att surra solpanelerna på vår bimini, men de visade sig redan ha rymt. De sitter fast med kraftiga kardborreband och har klarat åtta års segling, men nu var nog kardborrarna lite trötta. Värre var att jollen, med motor, tank, åror och skor låg upp och ned i vattnet. Slarvigt och obetänksamt av oss att inte ha tagit av motorn i den utlovade vinden. Vinden var så kraftig så det var två meger höga vattenkaskader som piskade oss under den räddningsaktion för jollen som satte igång. Med hjälp av fall och kastblock lyckades vi få upp jollen halvvägs över aktern, så Pelle kunde krypa under och fästa en lyftanordning för motorn och vi kunde bärga den. Efter att elektroniken i motorn demonterats ställdes utombordaren i sötvattensbad klockan fyra på morgonen och fick stanna där medan vi sov. Nästa förmiddag blev det IVA-vård för motorn och på eftermiddagen startade den fint igen. Då var vi glada!
Under tiden på Great Barrier Island började vi sakta inse att vår tänkta segling ner till Marlborough Sounds på Sydön nog hade en lite väl optimistisk tidplan, eftersom vi måste vara i Auckland till 8 januari, då vi ska på utbildning inför vårt volontärsuppdrag för Americas Cup. Då får man tänka om och det gjorde vi. Är det något som långseglandet har tränat oss i, så är det flexibilitet och tålamod.
Efter att ha bokat flygresa ner till Christchurch och husbil för två och en halv vecka, så seglade vi tillbaka till Whangarei och några dagar senare tog vi bilen ner till Auckland och flög ner till Christchurch. Eftersom det är obligatoriskt med munskydd på alla flyg och bussar, trots att landet anses Covidfritt, så fick vi förstås prova på det. Intressant att se hur de hanterades av de olika passagerarna.
Hur vet man vilken sida som ska vara utåt? Verkade vara ungefär 50% med blå sidan utåt.
När husbilen var uthämtad styrde vi mot första bästa stora mataffär för att bunkra och döm om vår förvåning när vi stötte på seglarvännerna Wandy och Eric, från amerikanska båten Scoots, som också var på husbilsemester. De hade startat från Nordön någon vecka tidigare. Verkligen helt osannolikt att vi skulle springa på varandra här i mataffären.
Scoots och Loupans besättningar i oväntat möte
Planen för vår husbilsemester var att åka över bergen via Arthurs Pass, bila söderut längs västkusten och in över bergen igen via Haast Pass till Wanaka och Arrowtown om vädret var på vår sida. Det var det! Här några bilder från vår härliga tur.
Första övernattningen på väg mot Athurs Pass, Porters LodgeFika med ginstdoftMot Arthurs PassVandring i Otira valleyMount Cook Buttercup i Otira valleyHelihike på Franz Josef-glaciärenVandringspaus med utsikt över Lake WanakaVandring runt Lake HayesHär doftade det fläderNöjd efter lunchbesök på Amisfield Winery
Efter att ha träffat Wandy och Eric igen i Arrowtown hade vi också tid kvar för att fortsätta söderut till Bluff, som är känt för sina fina ostron och sin goda lax. Här slutar också Te Araroa Trail, som går från Cape Reinga på Nordön till denna södra punkt. En 3000 km lång vandring genom Nya Zeeland. Inget för oss, men vi har träffat på ett antal vandrare som ägnar flera månader under våren och sommaren för att gå hela leden.
Vart är vi på väg?
I Invercargill besökte Pelle ett vida berömt fordonsmuseum, Bill Richardson Transport World. En gigantisk samling av helt fantastiskt restaurerade forden!
På väg norrut mot Geraldine stannade vi för att sträcka på benen och tog en promenad till Katiki Point Lighthouse.
Dags att sträcka på benen liteFint ute vid fyren och man kunde ana sälar på klipporna och i vattnet
Geraldine visade sig vara ett lite gulligt ställe. Där hittade vi en nybliven gintillverkare
och massor av tomtar utplacerade längs promenadvägen genom skogen.
Sen bar det av mot Akaroa på Banks Peninsula utanför Christchurch. Ett favoritställe från vår tidigare husbilsresa. Samhället har etablerats av franska immigranter en gång i tiden och har fortfarande tydlig fransk prägel. Dessutom ett otroligt vackert läge med berg och hav. Förutom franskinspirerad mat på bitron så blev det förstås vandringar här också. ”Den ofriville vandraren” har varit hyfsat positiv och tålig under alla vandringar under hela vår Nya Zeelandsvistelse, men efter vår sista vandring från Akaroa tyckte han det fick räcka på ett tag. ”Den frivilliga vandraren” var också rätt trött efter de 187 ”våningarna” och 15000 stegen.
Matlagningsglad nya zeeländare på gratiscampingen underhåller oss efter dagens vandringShackletons kapten på Endurance föddes i Akaroa. Vi blev lite ”star-struck”
Resan avslutades med ett dygn i Christchurch, där vi bland annat besökte Cardboard Cathedral, som är en temporär kyrka som byggdes med enkla material efter den stora jordbävningen. Bland annat wellpapp användes, därav namnet. Kyrkan är fortfarande i bruk och används även för icke kyrkliga evenemang.
Christchurch har också flera fina konstmuseer och en härlig botanisk trädgård. Tyvärr hann vi inte med Antarktiska museet, som enligt uppgift ska vara trevligt.
Vi är väldigt nöjda med vår husbilsemester. Nya Zeeland är fantastiskt vackert och människorna är verkligen trevliga och lättsamma. Vi hade jättetur med vädret och det var sparsamt med turister. Ett normalt år hade det vid den här tiden på året varit fullt med turister, men i år så kommer ju inga internationella resenärer. På populära holiday parks (campingar) berättade de att de bara har omkring 25% av normal beläggning nu under högsäsong. Bra för oss, men verkligen problematiskt för dem. Det var ändå härligt att komma hem till Loupan, som vuxit och kändes rymligare än vanligt.
Under hela vår husbilsresa så följde vi och hade mestadels daglig kontakt med Anna och Arthur på svenska båten Vista. De är en av få båtar som beviljats undantag från den stängda nya zeeländska gränsen. Detta med hjälp av en regel som kan ge seglare möjlighet att komma in i landet om de har behov av arbete på båten för minst 50000 NZD, cirka 300000 kronor. Det är inte någon enkel och snabb procedur, utan det krävs agent och en rejäl portion tålamod, eftersom det tog flera månader att få undantaget beviljat. I lördags tog vi bilen upp till Opua, dit de anlänt några dagar tidigare, efter tre veckors segling från Bora Bora i Franska Polynesien. Fantastiskt bra jobbat! Det blev en trevlig dag då vi tog dem tilll Kerikeri för att de skulle få skaffa mobilabbonemang och storhandla och sen firade vi ankomsten med härlig lunch på Duke of Marlborough i Russel.
Skål för lyckad segling till Nya Zeeland
Dagen efter kastade vi loss från Riverside Drive Marina klockan sju på morgonen då det var högvatten. Vi fick en riktig toppensegling upp till Whangamumu i frisk sydvästlig vind. Det som inte var riktigt toppen var att drivenheten till autopiloten tyckte att det fick räcka med de 45000 sjömil den tjänstgjort.
Whagamumu är en väldigt vacker och skyddad vik och en av Ullas favoriter. Efter vilodag igår med vandring och sen sundowner med Kerri och Mike på motorbåten Mercedes, som vi stötte på under vandringen, så är det lite arbetsdag idag. Drivenheten har demonterats och reservenheten är på plats. Dessutom är felet lokaliserat till den tandade drivremmen, som blivit utsliten. Det var ett ”bra” fel, eftersom vi nu bara kan köpa en ny drivrem och få en fungerande reservenhet igen. För övrigt verkar den gamla drivenheten vara i bra skick, vilket vi tycker är imponerande efter så lång tjänstgöring.
Båtunderhåll i paradiset
När vi var klara med arbetsdagen kom Mercedes tillbaka från eftermiddagens fisketur och vi blev överropade av Kerri och Mike på ett glas vin och i bagaget hem hade vi pinfärsk snapperfile’.
Ombord på MercedesHär vankas nyfångad snapper
Nu är det verkligen sommar, runt 25 grader och högtryck som avlöser varandra. Allt verkar blomma samtidigt, massor av blommor och olika träd. Det verkar också som alla frukter och grönsaker mognar samtidigt och affärerna är fulla av jordgubbar, blåbär, hallon, körsbär, aprikoser persikor, sparris och andra primörer. Allt odlat här på Nya Zeeland. Helt fantastiskt!
JacarandaträdOkänt, men vackert trädRosor i full blom
Imorgon går vi till Bay of Islands där vi planerar att fira jul med Anna och Arthur innan vi styr ner mot Aucklandområdet, Americas Cup och ”house sitting”.
Tack Håkan för inspiration att skriva inlägget just idag!
S/Y Loupan 