För att peppa oss lite extra inför starten av Americas Cup och tacka för insatserna under Prada Cup blev det fest för oss volontärer. Team New Zealands ledare Grant Dalton talade och där gavs också tillfälle att på nära håll beundra pokalen eller ”The Old Mug”, som den kallas här.
När det till sist var dags för Americas Cup att starta den 6 mars så var Auckland i ännu en lockdown efter att tre (3) nya fall av Covid upptäckts efter att två familjer inte följt regelboken under föregående lockdown ett par veckor tidigare. Starten fick skjutas upp till den 10 mars och de första racen fick avgöras utan publik och med Race Village stängt. Luna Rossa gjorde bra i från sig och efter sex race var ställningen 3-3 och spänningen i Nya Zeeland steg. Race Village fick öppna igen och volontärer och publik strömmade till. Vid de kommande tävlingarna var det mer än 50 000 personer på plats varje dag. Vilken stämning det blev och sista tävlingsdagen blev helt oförglömligt galen. Redan från morgonen vibrerade luften av förväntan inför eftermiddagens tävlingar, som kunde bli avgörande.
Många hade också röda strumpor, vilket är ett tecken på stöd för Team New Zealand. En ide’ som har sitt ursprung i att man en gång i tiden behövde samla in pengar för att stödja Nya Zeelands satsning på Americas Cup. Peter Blake och hans röda strumpor blev inspiration till att röda strumpor såldes och intäkterna gick till satsningen. Det var också i samband med det som kiwis blev så engagerade i tävlingarna och har fortsatt vara det. Team New Zealand tog hem Americas Cup den gången.
Dags för sista racet och det var verkligen fullpackat med folk. Som förlängd arm för Security fick Ulla en suverän plats med full koll på folkhav och storbildskärm.
Nya Zeeland säkrade att pokalen blev kvar och en osannolik glädjeyra bröt ut. Jublet visste inga gränser när teamen och båtarna kom tillbaka in till Race Village. Vi volontärer dirigerades nu för att säkra en fri passage för Team New Zealand och deras familjer genom folkhavet fram till scenen där det skulle bli prisutdelning.
Team Luna Rossa tackades först på scenen och vi tycker de gjort en enastående proffsig insats. Dessutom var de utan tvekan vinnare på de dagliga presskonferenserna efter racen, då de var både professionella och hade en humoristisk glimt i ögat.
Sen äntrade Emirates Team New Zealand scenen och ett öronbedövande jubel bröt ut när konferenciern utropade att ”Americas Cup remains New Zealands Cup”, pokalen lyftes och champagnen flödade. Och jadå, Jacinda Ardern var nedanför scenen som ”privatperson” också.
Det var onsdag, men festen för tusentals kiwis fortsatte till långt in på natten. Barerna var proppfulla och inte en strupe var torr. Vi misstänker att torsdagen bjöd på en del ”hangovers”.
Vi var rätt trötta efter en lång onsdag, men på torsdagen var det dags att flytta ner till Loupan och lämna vårt hus. På fredag eftermiddag kastade vi loss från Gulf Harbour Marina och seglade upp till Kawau island för att träffa Patricia och David, vars hus vi bott i, och seglarvännerna från Whangarei på Miss Moneypenny. Vi fick ett par trevliga dagar med middag på yachtklubben, promenader och allmänt sällskapsliv.
En dag ägnades åt bottenrenöring av Loupan, som den här gången inte var full av snäckor utan av en trädgård med någon sorts rödaktiga små ”buskar”. Inte kul!
På måndagen seglade vi upp till Urquarts Bay. Där sammanstrålade vi med Pete på Moondust och vi fick en härlig kväll, då vi firade att han just fyllt 70 år. Nästa dag vandrade vi med Pete på Bream Head innan vi gick upp med tidvattnet till Riverside Drive Marina på eftermiddagen. Seglingen är avslutad för den här gången och biljetter för hemresan är bokade till den 24 april. Nu är jobbet att förbereda Loupan för en obestämd tid på land i full gång, blandat med diverse trevligheter förstås.
Ulla förbereder också för en vår och sommar med trädgård. Jord, pallkragar, fröer och plantor är beställda via snälla grannar och barn. Pelle kollar in en ny gitarr tills vi kommer hem.
Allt väl ombord!
S/Y Loupan 