Inklareringen till Fiji gick smidigt. Först kom en representant från hälsomyndigheten till båten och gjorde Covid snabbtest på oss. Det var negativt och då klev Bio-Security ombord för att se vad vi hade för mat med oss. Vi var nog dåligt pålästa och det visade sig att alla produkter från gris var förbjudna att ta in. Så adjö med prosciutto, salami och bacon, som omhändertogs tillsammans med soporna. Därefter guidade de oss upp till Customs och Immigration och efter lite blankettifyllande var saken klar. När Pelle besökt bankomaten och Vodafone för kontakt med omvärlden, så var vi ganska matta. Både av en kort natt, men inte minst av värmen. Det var verkligen varmt och vi var definitivt inte vana vid sån värme. Vid middagen på kvällen tittade vi förundrat på varandra – Tänk att vi är här igen! Det trodde vi inte för två veckor sen.
När vi tvättat, städat och fyllt på färskvaruförråden så lämnade vi marinavärmen och ankrade utanför Vuda Marina några sjömil bort. Vi ville träffa Kim och Steve från North Star, som just kommit tillbaka till sin båt efter att den legat på land i Vuda Marina i två och ett halvt år. De var i full färd med att återställa båten till bra skick. Vi inser att vi haft en otrolig tur under pandemin. Det finns så många historier från seglare som lämnat sina båtar och rest hem bara för en kort tid. Sen stängdes gränserna och båtarna, som självklart inte var förberedda att vara övergivna under så lång tid, har farit otroligt illa i det varma och fuktiga klimatet. Det är historier om förstörd utrustning, mögel, invasioner av myror och kackerlackor och mat som förvandlats till oigenkännlighet i täta burkar.
Vi fortsatte till Mantaray Island, där vi tidigare år haft spännande snorkling med stora mantarays. Innan vi skulle ut och snorkla började vi fundera på om vi fortfarande kunde häva oss upp i jollen från vattnet. Det var ju trots allt tre år sen sist och högst sannolikt har vi inte blivit spänstigare. Det gick! Men vi fick göra ett par försök innan vi fick in tekniken igen. Vi bestämde oss också för att göra ett refreshdyk. Vi har ju inte dykt på tre år heller. Vår dykinstruktör, Wise, tog väl hand om oss och vi gick igenom diverse säkerhetsrutiner innan vi gjorde ett snällt dyk till bara 12 meter.
Vi hade den stora turen att de stora mantorna kom in över oss när vi dök. Så vi kunde sitta på sandbotten på 10 meters djup och titta upp på mantorna som svävade fram över oss. Häftigt! Runt de stora vackra korallhuvudena simmande hundratals fiskar av olika färg, form och storlek. Det är alltid så fascinerande att se hur mycket liv som pågår där under ytan. Wise berättade att det varit två verkligt tuffa år i Fiji. Turismen som stått för cirka 40% av BNP slogs ju ut helt av pandemin och en stor andel människor har saknat inkomst. Tufft när landet dessutom inte har stora reserver att dela ut som bidrag. Det är fortfarande låg turistaktivitet, men den är tydligt igång.
Det började bli lite friska vindar i vår Mantavik, så vi styrde söderut mot det stora hängstället för många seglare, Musket Cove. Det ligger också i det område som vindskuggas av huvudön och där är nästan alltid lugna förhållanden. Musket Cove är välordnat med två resorter, ett par caféer och restauranger och en liten mataffär. Dessutom en bar med grillar/stekbord där vi kan laga mat och umgås. Ett ställe för avkoppling och sällskapsliv alltså. Vi brukar ta en promenad runt ön efter frukost och för att säkert inte förlora några kilon avslutar vi med kaffe och kaka i caféet. Även om det är väldigt torrt här på västra sidan av Fiji så finns en otrolig växtkraft.
Våra italienska vänner på Y2K, Alessandra och Max, kom också ut till Musket Cove och vi kom överens om en söndagsutflykt med jollarna till den flytande baren, pizzerian och badplattformen, Cloud 9. Det blev en riktigt kul och härlig dag.
Så kul så att vi söndagen efter åkte ut med Alessandra och Max, men också med Annie och Liam på den australiensiska katamaranen Gone with the Wind. Den här söndagen blev det inte jollefärd, utan en katamarantur. Fantastiska boplattformar måste man säga. Annie och Liam kommer att avsluta sin jordenruntsegling när de är tillbaka i Australien i höst. De har varit ute sen 2008.
Alessandra och Max introducerade oss också till Flavio, som importerar italienska delikatesser och har en butik tio minuters bilresa från Denarau Marina. Ett besök var så klart ett måste, så nu är Loupans kyl fylld med godsaker som pancetta, salami, speck, parmesan och gorgonzola. Även några Birra Moretti och en flaska Limoncello fick följa med ombord. Mums!
Ibland sägs det att långsegling är båtunderhåll på vackra och exotiska platser och nu har det varit dags. Det är vår 22 år gamla Yamaha utombordare som bestämt sig för att börja krångla. Den har hittills varit otroligt pålitlig med minimalt underhåll. Redan när vi låg utanför Vuda Marina började det och vi fick ro. Det var lugna förhållanden, så inga problem, förutom att man blev svettig. Felet lokaliserades snabbt till en väldigt dålig impeller. Och det var ju inte konstigt, eftersom den aldrig var bytt. Visst hade vi en reserv ombord? Det hade vi, men det tog en halv dag att hitta den, trots att den låg där vi båda trodde. Den gömde sig!
Frid och fröjd, tänkte vi. Men nu började motorn vara opålitlig. Svår att starta och stannade gärna när varvtalet gick ner. Mer roddturer blev det. Pelle gav motorn allehanda omsorger och pannan var i djupa veck, men ingen specifik orsak kunde hittas. Men blev den inte lite bättre för var dag? Eller? Vi bestämde oss till sist för att köpa en liten reservutombordare. För några dagar sedan flyttade en 3,3 hästkrafters Mercury ombord och nu går vår gamla motor som en klocka. Det känns dock bra med en reservutombordare, eftersom man är väldigt beroende av att kunna använda jollen även om det blåser, är lite vågor eller strömt.
Vi gick upp till en av de vackrare ankringsplatserna, Navadra. Det är ganska öppet och man kan inte ligga där med vind och vågor från väst till nord. Det var svaga sydostliga vindar och måttliga vågor, så det verkade bra. Ack, vad vi bedrog oss. Det låg också kvar gammal dyning från norr, så det blev en gungig kväll och natt. Till och med halkmattorna fick komma fram. Så fort vi släppte ankaret så hände något vi aldrig upplevt tidigare, varken på Navadra eller någon annanstans. Sju 1-1.5 meter stora black tip-hajar började cirkla runt båten och fortsatte med det under en timme. Vi har snorklat och dykt många gånger med den här typen av revhajar, men nu kändes det tveksamt att hoppa i vattnet, så vi nöjde oss med en dusch. Vi fick höra att båtar matar hajarna här med fiskrens och annat och att de därför dyker upp när ankarkättingen rasslar ner. Dumt, tycker vi.
Men nu börjar det bli dags att segla vidare till Vanuatu. Vi har fått tillstånd att klarera in i Port Resolution på ön Tanna. Det är inte en normal ”port of entry”, men det är ett bra ställe för att besöka den aktiva vulkanen Yasur. Myndigheterna är vänliga mot oss seglare och tar sig dit till en extra kostnad för oss, men man ska begära tillstånd på förhand. Vanuatu öppnade den 1 juli och vi ser verkligen fram mot vårt besök där. Vi hade tänkt att vi redan skulle vara på väg, men en väldigt aktiv konvergenszon har placerat sig runt Vanuatu, med rikligt med regn och åska, och satte stopp för det. Konvergenszonen har hovrat över Vanuatu i en dryg vecka nu och det ser ut att dröja ett antal dagar till innan den drar bort och seglingsvindarna blir bra. Väl på Vanuatu, så hoppas vi att sammanstråla med Elisabet och Karl-Axel på Spray, som seglar upp från Nya Zeeland. Det ser vi fram emot!
Vi fortsätter att semestra tills vädret lugnar sig kring Vanuatu. Vi har vant oss vid 30 grader i luften och 28 grader i vattnet och är glada för att vi tog chansen med väderfönstret från Nya Zeeland. Annars hade vi nog varit kvar där än.
S/Y Loupan 