Igår kväll kl 21 kom vi fram till Bundaberg efter knappt 6,5 dygn på havet. Sista natten blev lite mer spännande än tidigare nätter. Vi såg hela natten åska på avstånd och vi visste att vi sannolikt skulle träffa ”svansen” på den front som hörde till lågtrycket längre söderut. Natten var stjärnklar, men strax före klockan 5 blev himlen svart och vi hamnade i en riktigt rejäl squall med tonvis med vatten och upp till 50 knops vind. Som tur var hade Pelle, som hade vakt, sett den komma på radarn så det var bara en flik av förseglet ute. Storen hade inte varit uppe på hela natten eftersom vi sett åskan och ville ha en segelsättning som var enkel att hantera snabbt för den person som hade vakt. Efter en timmes regn och blåst var vi ute i klart väder igen. Snurriga svaga vindar dock, så Yanne fick träda in och tog oss in till Bundaberg. Eftersom det var kväll fick vi ankra på anvisad plats över natten. Efter ett glas vin somnade vi väldigt sött.
I morse fick vi komma in till karantänsbryggan för inklarering. Mycket hade vi fått höra i förväg om de stränga ”Australien Border Force” och alla kontroller som skulle göras, så vi var lite spända. Det blev först en jättetrevlig, ganska lång, intervju med Liz från Customs. Sen kom Lee från Bio-Security och det var inte alls det drama vi varnats för, utan en trevlig stund det också. Vi fick behålla det vi varit oroliga för, dvs träsniderier, snäckor och conchhornet. Vi hade också kunnat få behålla våra flätade korgar och en väska av stråmaterial, men när hon visat vad som hände när de daskades mot vår diskbänk, så tyckte vi de kunde gå med övriga sopor som hon tog hand om. Det fullkomligen kryllade av pyttepyttesmå svarta insekter, som lever av torra fibrer. Vi hade aldrig sett några på egen hand. Har man stråarbeten ska man lägga dem varannan månad i en påse och spruta in insektsmedel alternativt sänka dem en stund i vattnet berättade hon. Sen var allt klart!
Efter lunch och en tupplur tog vi en promenad till mataffären i Burnett Heads. Då mötte vi de här. Kändes kul!
Hej alla följare!
Gårdagen bjöd på en fin seglingsdag med lagom stark sydostlig vind som gav oss en öppen bidevindsbog med 60-70 graders skenbar vind. Solen har fortsatt skina från en molnfri himmel och nätterna har varit stjärnklara. Den senaste natten var faktiskt betydligt svalare än vi vant oss vid och både långbyxor och långärmat åkte fram. Härlig sovtemperatur! Men vi rör ju oss söderut och det betyder svalare temperaturer här, även om det inte märks dagtid. I natt blev vinden svagare och svagare och vid 3-tiden tog vi ner seglen och Yanne tog vid. I skrivande stund nu på eftermiddagen har vi haft omväxlande segling, motorsegling & motorgång.
Kombinationen svag vind och 1-1,5 meter dyning ger verkligen lite speciella seglingsförhållanden men det är bara att anpassa sig. Spirbommen används flitigt.
Vi går just nu med direktkurs mot Bundaberg och räknar med att vara framme imorgon kväll (fredag kväll). Det börjar bli dags att ställa om klockan (en timme bakåt) till Australiens östkusttid (UTC +10), då kvällarna blivit väldigt ljusa och morgnarna mörka. Imorgon väntas vi beröras av svansen på ett lågtryck längre åt sydost, som enligt prognosen ska ge oss lite regn och vind från nord och nordväst. Bra riktning för oss som är på väg mot sydväst.
Det har varit en fin och behaglig seglingsdag med vind runt 15-20 knop med skenbar vindvinkel runt 140 grader, måttliga vågor och en klarblå himmel. Vid lunchtid passerade vi halvvägs. På eftermiddagen, ändrade vi kurs mot sydväst och Bundaberg. Vi har cirka 500 sjömil kvar. Vi har inte sett en enda båt än så länge. Djurlivet har också varit sparsamt med någon enstaka flygfisk och så några fåglar som tydligen tagit nattvila på Loupan. Vi hade inte märkt dem, men spåren efter dem gjorde att det blev storstädning på solpanelerna och överbyggnaden på förmiddagen. Nattvakten har nu fått ytterligare en uppgift: kolla efter fripassagerare! Imponerande hur långt från land fåglarna dyker upp.
Det ser ut som vi får avtagande vind efter hand, Code 0 får en fin vindvinkel och räcker inte det får Yanne rycka in med lite stöd. Men vi får se hur det blir.
En fin och stjärnklar natt med lite måne hade sällskap med lite friskare vind på 20-25 knop. När ljuset kom i morse kunde vi också se att vågorna växt till sig rätt rejält och det blev lite mer gung än tidigare eftersom de dessutom kom in lite mer snett akterifrån. Strax före klockann åtta på morgonen passerade vi vår första waypoint som låg norr om Nya Kaledonien. Nu på väg mot nästa waypoint norr om Chesterfield Reefs och vi räknar med att komma dit mot slutet av dagen imorgon. Vind och vågor har lugnat sig och vi har en vind runt 15 knop akterifrån och 1.5 meter akterlig sjö. Himlen är klarblå.
Igår förmiddag släppte vi bojen i Port Vila och efter tankning så styrde vi ut mot havet. Utklareringen hade vi gjort ett dygn tidigare. Väldigt smidigt i Vanuatu, då det inte är samma brådska att lämna efter utklareringen som på de flesta andra ställen. När man lämnar Port Vila och går ut mot havet finns en udde som kallas Devils Point. Vi förstår varför. Det blir riktigt jobbig sjö när vågor och tidvattenströmmar möts. Det fick vi erfara när vi kom tillbaka till Port Vila från vår segling norrut. Nu hade vi lite bättre koll och det blev bara lite småstökiga vågor. När seglen var hissade och vattengeneratorn (Watt&Sea) istoppad i vattnet så var det vara att sätta kurs västerut. Seglingsguiden, Rocket Guide, rekommenderar att man går norr om Nya Kaledoniens hela revsystem och sedan norr om revsystemet vid Chesterfield Reef innan man vikar av åt sydväst mot Bundaberg, där vi ska klarera in. Vi räknar med att seglingen tar cirka en vecka, dvs att vi är famme 23-24 september. Vi har haft fin seglingsvind runt 15-20 knop akterifrån. Tvåmetersvågorn rullar in fint. Natten var mörk och mulen med några lätta regnstänk, men idag skiner solen igen. För att komma i stämning har vi spelat den gamla dängan Down under med den australiensiska gruppen Men at work. Är också en låt som Pelle tränar in inför kommande jam under Go West Rally Welcome Week.
Efter ankringen i lagunen utanför byn Lutes på Maskelyne island fick vi genast besök.
Härlig ankring
Först kom bychefen och hans lilla son utpaddlande och önskade oss välkomna och efter en stund simmade ett livat gäng med smågrabbar ut på diverse flytetyg. De frågade om de fick komma ombord på jollen och så småningom frågade vi om de ville komma ombord på Loupan. De ville de så klart och vi gjorde en liten rundvandring på däck och i sittbrunnen.
På väg ut mot Loupan
Bychefen hade frågat om vi ville ha hummer när han skulle ut tidigt nästa morgon. Vi tackade ja och nästa morgon kl 7 kom han paddlande med hummer i kanoten. Vi kände oss välkomna.
När vi tog jollen i land första dagen fick Andre uppdraget att visa oss runt i byn. Andre är egentligen bychef i grannbyn Peskarus, men hade även hus i Lutes och någon familjekoppling till Lutes som vi aldrig riktigt förstod. Han tog oss på en tvåtimmarsvandring runt byn och berättade bland annat om minnesmonument över missionärer, hur kyrkan byggts under en stor del av hans liv och varför det låter som nån slår med en sked på ett kastrullock klockan fyra och klockan fem på morgonen. Här är de presbyterianer och klockan fyra är det dags för morgonbönen. Klockan fem väcks de elever som bor på skolans internat för att städa och göra olika sysslor innan frukost kl sju. Skolan startar klockan åtta. Vi hann också göra ett kort besök i skolan, som var byggd med bistånd från EU. En liten medicinsk mottagning med en sjuksköterska finns också.
Andre och en dotter till en av lärarna i skolan vid minnesstenen för första missionären som bodde härByn har engelskspråkig skola
Rundvandringen avslutades nere vid stranden där männen samlas i slutet på dagen för att dricka kava vid kavabaren.
Kavabaren
Där satt Terry och spelade gitarr med fyra strängar istället för sex och några barn sjöng tillsammans med honom. Fint! Pelles gitarrhjärta värkte och han lovade Terry att vi skulle komma in nästa dag med nya strängar.
Maskelyne har tre byar, Lutes, Peskarus och en by vi glömt namnet på. Totalt 1200 personer bor i de tre byarna. Det finns en fin promenadväg och vi promenerade runt till alla byarna. De är alla byggda på traditionellt vis och det är väldigt välskött överallt. Här levs ett enkelt liv, där man mestadels får klara sig på det naturen omkring kan ge. Och det är de mästare på att göra. Det finns några minibutiker också med mestadels torrvaror och konserver. Alla byar har egen kyrka, men öns skola upp till årskurs 9 finns i Lutes. Och överallt dessa otroligt vänliga människor som gärna kommer fram och pratar, berättar och frågar.
Traditionella husSupermarket
Nästa dag gjorde vi ett besök i skolan. Fotboll och volleyboll är väldigt populärt bland barn och ungdomar i Vanuatu och vi hade med oss en fotboll, en volleyboll och en pump. Jätteglada blev de och kanske speciellt för pumpen, så bollarna skulle hålla sig vid liv lite längre.
Bollmottagarna
Läraren för årskurs 5 stack ut huvudet och undrade om vi ville komma till klassen och berätta lite kort om Sverige och vår segling nästa dag. Självklart ville vi det! Vi tog bland annat med oss några bilder med snö, vilket utlöste en smärre ”pratstorm” när bilderna visades. Vi hade också med en bild på Zlatan och visst fanns det några fotbollsintresserade som visste vem det var. Några modiga tog fram en liten lapp där de skrivit ner frågor. Efteråt blev det fotografering. Jätteroligt att få vara där!
Årskurs 5, 39 elever i klassenHuvudlärare och hjälplärare
Apropå fotografering. När vi ber att få fotografera människor så frågar vi ofta om de vill ha ett utskrivet foto på sig själv som tack. Det har blivit extremt populärt med de blanka fotografierna i storlek 10*15 cm. Svårt att beskriva den glädje som många visar. Många vars vänner fått ett foto kommer och frågar om inte de också kan bli fotograferade. Den lilla fotoskrivaren har verkligen gått varm i Lutes. Till och med studierektorn kom och bad om ett foto efter att de två kvinnorna som tog emot bollarna fick varsitt foto. Här ett axplock av de många lyckliga ägarna till ett foto av sig själv.
Bychefen och hans två barn på besök hos ossStudierektornJoseph och MartinRobert och hans dotterLeena flätar matta av palmblad till sitt hus. Används som sittytaMan vet hur man ska posera
En sen eftermiddag var det dags för Terrys gitarr att få nya strängar och dessutom gjorde Pelle storrengöring av gitarren och gav honom en stämdosa. Arbetet rönte stort intresse, då det visade sig finnas fler gitarrspelare i byn som kom fram med sina gitarrer. Ett antal gitarrer saknade strängar helt. Ytterligare två omgångar strängar lyckades vi gräva fram. Det visade sig att ön har ett string band, Fishermens string band, som spelat in en CD och man kan också hitta dem på Youtube, kolla här.
Nya strängar på gångTerryNya strängar här Också
En eftermiddag efter skolan kom två tjejer i nedre tonåren utpaddlande och närmade sig båten lite blygt. Vi småpratade lite, men vi förstod av deras minspel och blyga leenden att de nog hade ett ärende. Ulla frågade om det var något speciellt de kommit ut för och väldigt försiktigt svarade de att de undrade om vi hade några kläder som kunde passa dem. Ulla letade fram två randiga t-shirts och en sarong, som de glädjestrålande tog emot. När de paddlade hemåt hördes förtjusta skrik och den ena tjejen höll kläderna tryckta till sitt bröst medan den andra paddlade. Man kan inte bli annat än upplyft av sånt.
Meery och Carolyn
Vi fick också lära oss att tillredningen av kava sker på helt annat sätt i Vanuatu, jämfört med Fiji. Här hackas och sedan mals den färska kavan innan det malda blandas med vatten. Innan drycken ska drickas så filtreras den. I Fiji torkas och stöts kavan till pulver som sen kramas ut i vatten. En liten skål kava kallas ”low tide” och en stor ”high tide”. I de traditionella byarna dricks kava enbart av männen. Pelle blev bjuden in i kavabaren efter gitarrövningarna och sedan ytterligare en gång efter att han gått en liten ”kurs” i kavaberedning. Omdömet från Pelle är att kavan är godare i Vanuatu.
Kavan hackasOch malsBlandas med vattenOch silasSen är det bara att njuta. Man dricker hela skålen i ett svep, här en ”low tide”
När vi lämnade Fiji fick vi en stor mängd kläder från våra vänner Roshni och Avi i Nadi. De har vi delat ut i många sammanhang, men vi hade fortfarande en stor mängd kvar. Eftersom vår tid i Vanuatu lider mot sitt slut så pratade vi med bychefen. Han ville gärna ha dem för att sedan fördela efter behov i byn.
Kläder från Roshni, Avi och deras vänner överlämnas. De är indier så några väldigt vackra och speciella plagg fanns med. Något för kyrkobesöket kanske?
Några män i byn föreslog att Pelle skulle följa med ut och fiska ett par timmar på lördagsmorgonen. Det var dags att fånga fisk till söndagens lunch efter kyrkobesöket. Kul! Ulla fick gärna följa med, men lite egen tid är inte heller fel ibland. Tio rejäla wahoo blev det.
Napp!I samband med en storm för några år sedan bildades det här sandrevet
När vi tog farväl av bychefen sa han att byn tyckte det varit trevligt om vi stannat ett par veckor till. Det hade nog vi också tyckt. Han konstaterade också att de levde ett enkelt, men bra liv. De har lätt att anpassa sig till förändrade förutsättningar, då det mesta de behöver finns eller kan tillverkas av vad som finns lokalt. De har ett förhållandevis litet behov av pengar. Ett exempel är de traditionella husen som ganska lätt kan återuppbyggas av lokalt material om en cyklon förstör dem.
Det var med varma hjärtan och ett visst vemod vi efter fem dagar lyfte ankaret tidigt på söndagsmorgonen för att fånga en lämplig vind och segla ner till huvudstaden Port Vila. Förråden var fyllda av bananer och papaya i överflöd som vi fått som tack. Vi fick en snabb segling med öppen bidevind och vågor mindre än en meter så de 65 sjömilen söderut var snabbt avklarade.
Port Vila är Vanuatus huvudstad med runt 50 000 invånare. Staden är väl inte direkt charmig, men den är i betydligt bättre skick än Luganville och tillgången till allehanda service är också bättre. De klagade faktiskt i Luganville på att regeringen prioriterade Port Vila på bekostnad av övriga landet och specifikt Luganville. I Port Vila finns Vanuatus enda marina, Yachting World. Här finns platser att ligga vid land och bojar. Vi gillar bojarna bäst. Man kan också tanka diesel, få hjälp med tvätt, vatten och dusch. Dessutom har de en trevlig restaurang, Waterfront Bar and Grill. Marinan har inte bedrivit verksamhet under tiden gränsen varit stängd, så de hade mycket uppstartsarbete när gränsen väl öppnade. Vi ser stor skillnad på hur det är nu jämfört med när vi kom hit första gången för en dryg månad sen. Här några bilder från Vila, som stan också kallas.
Frukt- och grönsaksmarknadFanns också på marknadenJättegod och billig mat på marknadens ”food court”Stadens bussar som det finns massor av och man åker för en billig penningMarina manager Roslyn
Nu förbereder vi oss för att segla till Australien och följer vädret noga. Det är en segling på drygt 1000 sjömil och vi räknar med att det tar cirka en vecka. Vi har bestämt oss för att helt hoppa över Nya Kaledonien och istället åka hem ett par veckor för att krama om familjen.
Vi lämnade Malua bay redan nästa morgon för att segla till Luganville på Vanuatus största ö, Espiritu Santo. Det blev segling i frisk halvvind i stökig sjö med korta branta vågor. På eftermiddagen kom vi till den ankringsplats de flesta rekommenderar i Luganville, utanför Beachfront Resort strax utanför stan. Vilken besvikelse! Den friska sydostliga passadvinden gjorde ankringsplatsen rejält gungig. Dessutom ligger den i närheten av ett flodutlopp och eftersom det regnat var vattnet helt brunt och fyllt med allehanda bråte. Vi hade läst om att Aore resort på andra sidan kanalen brukade ha bojar och vi ringde för att kolla om de fått dem på plats än. Hurra! De hade tre stycken och vi styrde tvärs över kanalen och tog en boj i betydligt lugnare förhållanden. Dessutom en resort där vi kunde äta lite middag. Generellt är det lite svårt att ankra bra i Luganville. Dels är det väldigt djupt, dels ligger det mycket skrot från Andra världskriget på botten och dels är det väldigt strömt. Så vid vår boj vände sig Loupan helt efter strömmen snarare än vinden. När strömmen hade motsatt riktning som vinden bildades rätt rejäla vågor i kanalen och det blev lite smällande i aktern några timmar varje dygn. Dessutom fick vi lära oss att tajma kanalöverfarten med jollen så vi inte skulle bli så blöta. Det tänkte vi inte alls på första gången vi tog jollen över och vi kom fram till Luganville som dränkta katter.
Luganville är Vanuatus näst största stad med cirka 18 000 invånare. En rätt sliten och sömnig stad. Allt var väldigt nedgånget och man fick navigera runt gigantiska lerpölar när det regnat.
Luganville centrumHyfsat slitetUtanför alla butiker och restauranger finns möjlighet att tvätta händerna
Vi hittade en hyfsad mataffär (LCM) för att fylla på förråden och en riktigt trevlig och bra restaurant, Natangora Café’.
Bästa stället i stan!
Annars är väl Luganville mest känt för sin roll som stor amerikansk bas under Andra världskriget, den största i Stilla havet. Då var det 200 000 amerikanska soldater som byggde tre flygfält för bomflygplan, baser, biografer, restauranger, sjukhus och annat som behövdes för att täcka behovet för de flera miljoner soldater som passerade under kriget. Vi besökte det pyttelilla museet där man samlat allehanda föremål och bilder från den tiden. De planerar att bygga ett lite större när ekonomin tillåter. Nästa år hoppades Marina på museet.
Marina berättade om livet i Luganville under Andra världskriget
Luganville är också ett dykmekka. Lyxkryssaren President Coolidge, som användes för trupptransporter, sänktes här av en mina i ett misstag av sinà egna. Det anses vara ett av världens mest intressanta dyk, men ligger lite väl djupt för våra certifikat.
Ombordvarande lämnar President Coolidge
Efter krigets slut avvecklades hela verksamheten och amerikanerna försökte sälja allt till engelsmännen och fransmännen som då styrde Vanuatu. De tackade dock nej. De trodde nog att de till sist skulle få överta allt utan kostnad, men istället dumpades allt i havet av amerikanerna, vid det som nu går under namnet Million dollar point. Sist av allt åkte de bulldozers som använts i. Vilket slöseri och vilken miljökatastrof detta måste varit. Idag kan man dyka även här, men vi tog en promenad på stranden vid lågvatten och botaniserade bland trasigt porslin, otroliga mängder gamla Cola-flaskor, flygplansdelar med mera. Märklig känsla att gå omkring där.
Rester av motor till ett bombflygplanKardanaxelDiverse järnskrotRester av glasflaskor inkapslat i korallDagens fynd
Vi tog en taxitur till ett av de så kallade ”blue holes” som finns. Här sipprar vatten upp från djupt liggande underjordisk källor. Vattnet är svalt och kristallklart och färgen mycket riktigt blå. Vi tog ett svalkande dopp förstås.
Pelle tyckte det var kylslaget i det blå vattnetUlla simmar med fiskarna och tyckte det blå vattnet var härligt svalkandeVår trevlige taxichaufför Roland
Vi lämnade Luganville och gick till Palekula bay strax norr om Luganville. Där stötte vi på tre båtar från Nalawanfestivalen och fick en trevlig kväll på stranden tillsammans med dem.
Vi försökte oss också på att besöka Petersen bay ytterligare några sjömil norrut, men eftersom det var för grunt för oss att komma till inre lagunen fick vi en blåsig och gungig natt i den yttre. Nästa morgon tog vi upp ankaret och återvände till lugna Palekula bay. Där blev det en promenad ut till ett varv som huserar bland rester från Andra världskriget och hammarslagen ekade när de slog bort rost från de minst sagt rostiga farkosterna.
En båt är nästan klarHär återstår lite jobb
Det växer något helt otroligt här i Vanuatu!
Vägen till varvetEn rejäl spindel hade spänt sitt nät över vägenFärgstark blomma
Det blev lördag och vi fick skjuts in till Luganville vid lunchtid för att fylla på matförråden innan vi skulle börja ta oss söderut nästa dag. Marknaden var öppen, men allt annat var till vår förvåning stängt. Vi tröstade oss på restaurangen Harbour Wrecks när vi kom tillbaka till Palekula bay. Namnet kommer sig av att det ligger flera stora rostiga vrak i viken. Jättegott med pizza när man inte ätit det på länge!
Mums!
Seglingen här i Vanuatu är inte helt okomplicerad. Starka strömmar mellan öarna ger besvärlig sjö och det blir stora variationer i vindstyrka på grund av det bergiga vulkanöarna. Norrut är inga större problem, men eftersom ö-kedjan är orienterad i sydostlig-nordvästlig riktning så är segling söderöver rakt mot vind och havsvågor. Om man inte väntar till de dagar det blåser en måttfull ostlig vind, då seglingen söderöver kan bli lite bekvämare. Nu hade vi spanat in bekvämväder för att segla ner till ön Maskelyne island strax söder om Malekula. Vi var tidigt uppe på söndagsmorgonen, men fick starta med en tre sjömil kort tur till en skyddad ankring medan regnet piskade , kulingvindarna ven och åskan mullrade. Efter en fika kunde vi starta vår segling söderut.
Vi är på väg söderut i lite för bekvämt väder, dvs väldigt lite vind
Det blev en trip i tre etapper. Först halvvägs till fin ankring i Port Stanley. På vägen mötte vi ett stort stim med delfiner som lekte runt oss. Det var jättelänge sen sist, så vi blev förstås glada.
På morgonen kom den här killen ut och frågade om vi möjligen hade lite glasfiber för att laga hans båt. Det hade vi.
Nästa dag gick vi ner ner till Awai island. Det är en grannö till Maskelyne, men ljus- och tidvattenförhållande var sådana att vi inte ville gå in genom den lite grunda och trånga passagen till ankringen vid Maskelyne. Awai var en fin ankring och enkel att komma in till, men nästa dag tog vi de sista sjömilen och gick in i den fina och skyddade lagunen vid Maskelyne island.
Inloppet till Maskelyne island
Här blev vi kvar i nästan en vecka. Mer om detta supertrevliga ställe i nästa inlägg.
Det blev en stillsam nattsegling upp från Port Vila till South West Bay på ön Malekula. Viken är en väldigt skyddad och bra ankringsplats och vi var tio båtar som alla såg fram mot kulturfestivalen Nalawan. Inne i viken låg en traditionell by, Labo, som var ganska stor. Exakt hur stor var svårt att få reda på och svaren varierade mellan 100 personer och 500 personer. Precis som i Port Resolution blev vi enormt vänligt bemötta och välkomnade och handeln med frukt mot kläder, hårsnoddar, matprodukter med mera kom snabbt igång.
Några företagsamma damer ordnade snabbt en minimarknad för att få in lite pengar till hushålletBland alla byns glada barn hittade Ulla en nästan nyföddAlltid omgivna av nyfikna och trevliga barnFörväntansfulla inför jolleankomsterBeachvolley är populärt
I ”vår” by fanns Damien, som organiserade våra aktiviteter och gav oss information kring Nalawanfestivalen, som gick av stapeln i grannbyn Lawa, tvärs över viken.
Damien
Vi yachties fick åka ”taxibåt” över viken, vilket var tur eftersom det var rejält blåsigt och ”choppy”. Hade vi tagit egna jollar hade vi varit tämligen våta vid ankomst.
Det visade sig vara en riktigt stor och viktig sak att man nu efter flera år kunde genomföra festivalen. Förutom vi seglare (som enda internationella turister) deltog ett antal viktiga personer inom regionstyrelse och turism samt även deras motsvarighet till landshövding.
”Landshövdingen”Även TV var där
Många tal på bislama inledde festivalen, men först hade vi alla hälsats välkomna med blomstergirlanger, kokosvatten och musik från det lokala stringbandet.
Dags för lite svalkande kokosvatten. Sugröret är ett grässtrå.String band
Vi vandrade sen vidare till en öppen plats under ett stort banyanträd, ”Nasara”. Nasaran är en plats dit traditionellt enbart män har tillträde och där alla olika ritualer inför till exempel plantering, skörd och start av vissa fiskesäsonger genomförs. Nu fick vi alla gå dit och placerades på läktare. Några kvinnor och barn från byn fick också plats på läktaren och andra trängdes i ett hörn i utkanten.
Spännande för oss allaVår ciceron som berättade om de olika momenten
Vi fick se tre traditionell danser med dansare (män) i riktigt häftiga masker och utstyrslar av växter. Danserna ackompanjerades av en grupp som trummade suggestivt på så kallade tam-tams när dansarna sakta kom fram ur djungeln.
Trummande på tam-tams
Förutom den utstyrsel som hörde till dansen bar all dansare så kallade ”nambas”. En ”namba” är ett penisfodral tillverkat av pandlusblad. I den här delen av Malekula bor de som tillhör gruppen ”small nambas” och längre norrut och på östra Malekula bor de som tillhör gruppen ”big nambas”. Som namnen antyder så har dessa grupper olika storlek på penisfodralen. Våra dansare hade ganska diskreta ”pandaluspaket”. Till och med så diskreta så Pelle inte uppfattade dem. Det gjorde dock Ulla, som kan intyga att de fanns. Men visst, de var delvis dolda av annat bladverk. ”Big nambas” bär större strutformade nambas, men de har vi bara sett på bild.
Octopus dance som dansas innan fisket av bläckfisk startasRed-head pigeon dance. Oklart när den dansasWater Taro dance inför skörden
Runt nasaran var ett antal stenar placerade, som alla representerade olika historiska händelser och kriser. Nu skulle en ny sten tillkomma. Men först skulle en rituell ”pig killing”-ceremoni äga rum. En gris som stått bunden i utkanten av nasaran leddes in och bands, en ny ensam dansare kom genom djungeln till trummandet på tam-tams och efter en stunds dansande stacks grisen ned inför våra ovana och förskräckta ögon.
Pig killerHär utdelas det dödande sticket!Grisen och tarorötterna är en gåva till bychefen
Blod från grisen smetades på det som skulle bli en ny minnessten och stenen sattes på plats bland de andra stenarna.
Så här beskrevs minnesstenen i ett tal:
“This rock is for future generations of the people of Southwest Bay to see and know that this rock marked the time when the first international tourists finally visited the South West Bay area after Covid-19 and to officially mark the end of Covid in the Nasara of Chief Loh Bangalow of Lawa Village”.
Vi inser att det var något väldigt speciellt och högtidligt vi fick vara delaktiga i. Ett bevis på att nu vänder det efter en besvärlig tid.
Fyllda av intryck och lite lätt utmattade efter den ovana hanteringen av grisen, vandrade vi sen tillbaka till stranden där vi bjöds på lite att äta, mer musik, fick titta på traditionell ”sand drawing” och hur man gjorde taken till de traditionella husen.
Sand drawings ritas utan att man får lyfta fingret som användsVarje sand drawing berättar en traditionell historiaDen här gamle mannen ritade bilden ovan och hade också en sång om den ritade historien
Sen bar det av hemåt mot våra båtar. En innehållsrik och spännande dag, minst sagt!
Nästa dag blev det race i traditionella kanoter vid vår hemby.
Vi fick alla pusta ut efter hård kamp mot strömmen
Förvånansvärt stabila farkoster. Vi kämpade på med vår kapten, som var prästens son. Det gick väldigt bra i början i det starkt motströmmande vattnet i kanalen in till den lagun vi skulle besöka. Sen blev vi nog lite trötta och dessutom ville vår skeppare prata och vi slutade på en hedervärd sista plats.
Efter lite lunch och vila blev det taxibåt igen till Lawa. Där väntade ”feast” i form av ett långbord med traditionella festrätter lagade av byns kvinnor. Det märktes att det var lyxigare än vanligt och förutom de vanliga rätterna med olika rotfrukter så fanns grillad gris, tonfisk och sötvattensräkor. Riktigt gott! Precis som på Fiji äter man med händerna, vilket känns både ovant och inte passar så bra för lite kladdigare rätter. Men det går.
Vi hade med oss lite nya strängar till bandet och hade också skrivit ut diverse fotografier på olika personer. Sällan har ett foto mottagits med sån glädje som av Meery. Hon gick med fotot tryckt till bröstet en lång stund. Rent rörande att se.
Meery i mitten
Det blev en trevlig eftermiddag och full rulle på de dansande barnen.
Efter en avskedskava styrde vi hemåt. Det blev en vilodag i Labo innan vi seglade upp mot norra Malekula och viken vid byn Malua. Det blev en härlig seglingsdag med fin vind och sjölä. När vi kom fram blev det anstormning av kanoter innan vi ens fått i ankaret.
De här unga männen undrade om vi hade en fotboll som vi ville ge bort.Solnedgång i Malua bay
S/Y Loupan 