Vi lämnade Malua bay redan nästa morgon för att segla till Luganville på Vanuatus största ö, Espiritu Santo. Det blev segling i frisk halvvind i stökig sjö med korta branta vågor. På eftermiddagen kom vi till den ankringsplats de flesta rekommenderar i Luganville, utanför Beachfront Resort strax utanför stan. Vilken besvikelse! Den friska sydostliga passadvinden gjorde ankringsplatsen rejält gungig. Dessutom ligger den i närheten av ett flodutlopp och eftersom det regnat var vattnet helt brunt och fyllt med allehanda bråte. Vi hade läst om att Aore resort på andra sidan kanalen brukade ha bojar och vi ringde för att kolla om de fått dem på plats än. Hurra! De hade tre stycken och vi styrde tvärs över kanalen och tog en boj i betydligt lugnare förhållanden. Dessutom en resort där vi kunde äta lite middag. Generellt är det lite svårt att ankra bra i Luganville. Dels är det väldigt djupt, dels ligger det mycket skrot från Andra världskriget på botten och dels är det väldigt strömt. Så vid vår boj vände sig Loupan helt efter strömmen snarare än vinden. När strömmen hade motsatt riktning som vinden bildades rätt rejäla vågor i kanalen och det blev lite smällande i aktern några timmar varje dygn. Dessutom fick vi lära oss att tajma kanalöverfarten med jollen så vi inte skulle bli så blöta. Det tänkte vi inte alls på första gången vi tog jollen över och vi kom fram till Luganville som dränkta katter.
Luganville är Vanuatus näst största stad med cirka 18 000 invånare. En rätt sliten och sömnig stad. Allt var väldigt nedgånget och man fick navigera runt gigantiska lerpölar när det regnat.
Vi hittade en hyfsad mataffär (LCM) för att fylla på förråden och en riktigt trevlig och bra restaurant, Natangora Café’.
Annars är väl Luganville mest känt för sin roll som stor amerikansk bas under Andra världskriget, den största i Stilla havet. Då var det 200 000 amerikanska soldater som byggde tre flygfält för bomflygplan, baser, biografer, restauranger, sjukhus och annat som behövdes för att täcka behovet för de flera miljoner soldater som passerade under kriget. Vi besökte det pyttelilla museet där man samlat allehanda föremål och bilder från den tiden. De planerar att bygga ett lite större när ekonomin tillåter. Nästa år hoppades Marina på museet.
Luganville är också ett dykmekka. Lyxkryssaren President Coolidge, som användes för trupptransporter, sänktes här av en mina i ett misstag av sinà egna. Det anses vara ett av världens mest intressanta dyk, men ligger lite väl djupt för våra certifikat.
Efter krigets slut avvecklades hela verksamheten och amerikanerna försökte sälja allt till engelsmännen och fransmännen som då styrde Vanuatu. De tackade dock nej. De trodde nog att de till sist skulle få överta allt utan kostnad, men istället dumpades allt i havet av amerikanerna, vid det som nu går under namnet Million dollar point. Sist av allt åkte de bulldozers som använts i. Vilket slöseri och vilken miljökatastrof detta måste varit. Idag kan man dyka även här, men vi tog en promenad på stranden vid lågvatten och botaniserade bland trasigt porslin, otroliga mängder gamla Cola-flaskor, flygplansdelar med mera. Märklig känsla att gå omkring där.
Vi tog en taxitur till ett av de så kallade ”blue holes” som finns. Här sipprar vatten upp från djupt liggande underjordisk källor. Vattnet är svalt och kristallklart och färgen mycket riktigt blå. Vi tog ett svalkande dopp förstås.
Vi lämnade Luganville och gick till Palekula bay strax norr om Luganville. Där stötte vi på tre båtar från Nalawanfestivalen och fick en trevlig kväll på stranden tillsammans med dem.
Vi försökte oss också på att besöka Petersen bay ytterligare några sjömil norrut, men eftersom det var för grunt för oss att komma till inre lagunen fick vi en blåsig och gungig natt i den yttre. Nästa morgon tog vi upp ankaret och återvände till lugna Palekula bay. Där blev det en promenad ut till ett varv som huserar bland rester från Andra världskriget och hammarslagen ekade när de slog bort rost från de minst sagt rostiga farkosterna.
Det växer något helt otroligt här i Vanuatu!
Det blev lördag och vi fick skjuts in till Luganville vid lunchtid för att fylla på matförråden innan vi skulle börja ta oss söderut nästa dag. Marknaden var öppen, men allt annat var till vår förvåning stängt. Vi tröstade oss på restaurangen Harbour Wrecks när vi kom tillbaka till Palekula bay. Namnet kommer sig av att det ligger flera stora rostiga vrak i viken. Jättegott med pizza när man inte ätit det på länge!
Seglingen här i Vanuatu är inte helt okomplicerad. Starka strömmar mellan öarna ger besvärlig sjö och det blir stora variationer i vindstyrka på grund av det bergiga vulkanöarna. Norrut är inga större problem, men eftersom ö-kedjan är orienterad i sydostlig-nordvästlig riktning så är segling söderöver rakt mot vind och havsvågor. Om man inte väntar till de dagar det blåser en måttfull ostlig vind, då seglingen söderöver kan bli lite bekvämare. Nu hade vi spanat in bekvämväder för att segla ner till ön Maskelyne island strax söder om Malekula. Vi var tidigt uppe på söndagsmorgonen, men fick starta med en tre sjömil kort tur till en skyddad ankring medan regnet piskade , kulingvindarna ven och åskan mullrade. Efter en fika kunde vi starta vår segling söderut.
Det blev en trip i tre etapper. Först halvvägs till fin ankring i Port Stanley. På vägen mötte vi ett stort stim med delfiner som lekte runt oss. Det var jättelänge sen sist, så vi blev förstås glada.
Nästa dag gick vi ner ner till Awai island. Det är en grannö till Maskelyne, men ljus- och tidvattenförhållande var sådana att vi inte ville gå in genom den lite grunda och trånga passagen till ankringen vid Maskelyne. Awai var en fin ankring och enkel att komma in till, men nästa dag tog vi de sista sjömilen och gick in i den fina och skyddade lagunen vid Maskelyne island.
Här blev vi kvar i nästan en vecka. Mer om detta supertrevliga ställe i nästa inlägg.
Allt väl ombord!
S/Y Loupan 