Vi lär känna livet i Lutes – en underbart trevlig by

Efter ankringen i lagunen utanför byn Lutes på Maskelyne island fick vi genast besök.

Härlig ankring

Först kom bychefen och hans lilla son utpaddlande och önskade oss välkomna och efter en stund simmade ett livat gäng med smågrabbar ut på diverse flytetyg. De frågade om de fick komma ombord på jollen och så småningom frågade vi om de ville komma ombord på Loupan. De ville de så klart och vi gjorde en liten rundvandring på däck och i sittbrunnen.

På väg ut mot Loupan

Bychefen hade frågat om vi ville ha hummer när han skulle ut tidigt nästa morgon. Vi tackade ja och nästa morgon kl 7 kom han paddlande med hummer i kanoten. Vi kände oss välkomna.

När vi tog jollen i land första dagen fick Andre uppdraget att visa oss runt i byn. Andre är egentligen bychef i grannbyn Peskarus, men hade även hus i Lutes och någon familjekoppling till Lutes som vi aldrig riktigt förstod. Han tog oss på en tvåtimmarsvandring runt byn och berättade bland annat om minnesmonument över missionärer, hur kyrkan byggts under en stor del av hans liv och varför det låter som nån slår med en sked på ett kastrullock klockan fyra och klockan fem på morgonen. Här är de presbyterianer och klockan fyra är det dags för morgonbönen. Klockan fem väcks de elever som bor på skolans internat för att städa och göra olika sysslor innan frukost kl sju. Skolan startar klockan åtta. Vi hann också göra ett kort besök i skolan, som var byggd med bistånd från EU. En liten medicinsk mottagning med en sjuksköterska finns också.

Andre och en dotter till en av lärarna i skolan vid minnesstenen för första missionären som bodde här
Byn har engelskspråkig skola

Rundvandringen avslutades nere vid stranden där männen samlas i slutet på dagen för att dricka kava vid kavabaren.

Kavabaren

Där satt Terry och spelade gitarr med fyra strängar istället för sex och några barn sjöng tillsammans med honom. Fint! Pelles gitarrhjärta värkte och han lovade Terry att vi skulle komma in nästa dag med nya strängar.

Maskelyne har tre byar, Lutes, Peskarus och en by vi glömt namnet på. Totalt 1200 personer bor i de tre byarna. Det finns en fin promenadväg och vi promenerade runt till alla byarna. De är alla byggda på traditionellt vis och det är väldigt välskött överallt. Här levs ett enkelt liv, där man mestadels får klara sig på det naturen omkring kan ge. Och det är de mästare på att göra. Det finns några minibutiker också med mestadels torrvaror och konserver. Alla byar har egen kyrka, men öns skola upp till årskurs 9 finns i Lutes. Och överallt dessa otroligt vänliga människor som gärna kommer fram och pratar, berättar och frågar.

Traditionella hus
Supermarket

Nästa dag gjorde vi ett besök i skolan. Fotboll och volleyboll är väldigt populärt bland barn och ungdomar i Vanuatu och vi hade med oss en fotboll, en volleyboll och en pump. Jätteglada blev de och kanske speciellt för pumpen, så bollarna skulle hålla sig vid liv lite längre.

Bollmottagarna

Läraren för årskurs 5 stack ut huvudet och undrade om vi ville komma till klassen och berätta lite kort om Sverige och vår segling nästa dag. Självklart ville vi det! Vi tog bland annat med oss några bilder med snö, vilket utlöste en smärre ”pratstorm” när bilderna visades. Vi hade också med en bild på Zlatan och visst fanns det några fotbollsintresserade som visste vem det var. Några modiga tog fram en liten lapp där de skrivit ner frågor. Efteråt blev det fotografering. Jätteroligt att få vara där!

Årskurs 5, 39 elever i klassen
Huvudlärare och hjälplärare

Apropå fotografering. När vi ber att få fotografera människor så frågar vi ofta om de vill ha ett utskrivet foto på sig själv som tack. Det har blivit extremt populärt med de blanka fotografierna i storlek 10*15 cm. Svårt att beskriva den glädje som många visar. Många vars vänner fått ett foto kommer och frågar om inte de också kan bli fotograferade. Den lilla fotoskrivaren har verkligen gått varm i Lutes. Till och med studierektorn kom och bad om ett foto efter att de två kvinnorna som tog emot bollarna fick varsitt foto. Här ett axplock av de många lyckliga ägarna till ett foto av sig själv.

Bychefen och hans två barn på besök hos oss
Studierektorn
Joseph och Martin
Robert och hans dotter
Leena flätar matta av palmblad till sitt hus. Används som sittyta
Man vet hur man ska posera

En sen eftermiddag var det dags för Terrys gitarr att få nya strängar och dessutom gjorde Pelle storrengöring av gitarren och gav honom en stämdosa. Arbetet rönte stort intresse, då det visade sig finnas fler gitarrspelare i byn som kom fram med sina gitarrer. Ett antal gitarrer saknade strängar helt. Ytterligare två omgångar strängar lyckades vi gräva fram. Det visade sig att ön har ett string band, Fishermens string band, som spelat in en CD och man kan också hitta dem på Youtube, kolla här.

Nya strängar på gång
Terry
Nya strängar här Också

En eftermiddag efter skolan kom två tjejer i nedre tonåren utpaddlande och närmade sig båten lite blygt. Vi småpratade lite, men vi förstod av deras minspel och blyga leenden att de nog hade ett ärende. Ulla frågade om det var något speciellt de kommit ut för och väldigt försiktigt svarade de att de undrade om vi hade några kläder som kunde passa dem. Ulla letade fram två randiga t-shirts och en sarong, som de glädjestrålande tog emot. När de paddlade hemåt hördes förtjusta skrik och den ena tjejen höll kläderna tryckta till sitt bröst medan den andra paddlade. Man kan inte bli annat än upplyft av sånt.

Meery och Carolyn

Vi fick också lära oss att tillredningen av kava sker på helt annat sätt i Vanuatu, jämfört med Fiji. Här hackas och sedan mals den färska kavan innan det malda blandas med vatten. Innan drycken ska drickas så filtreras den. I Fiji torkas och stöts kavan till pulver som sen kramas ut i vatten. En liten skål kava kallas ”low tide” och en stor ”high tide”. I de traditionella byarna dricks kava enbart av männen. Pelle blev bjuden in i kavabaren efter gitarrövningarna och sedan ytterligare en gång efter att han gått en liten ”kurs” i kavaberedning. Omdömet från Pelle är att kavan är godare i Vanuatu.

Kavan hackas
Och mals
Blandas med vatten
Och silas
Sen är det bara att njuta. Man dricker hela skålen i ett svep, här en ”low tide”

När vi lämnade Fiji fick vi en stor mängd kläder från våra vänner Roshni och Avi i Nadi. De har vi delat ut i många sammanhang, men vi hade fortfarande en stor mängd kvar. Eftersom vår tid i Vanuatu lider mot sitt slut så pratade vi med bychefen. Han ville gärna ha dem för att sedan fördela efter behov i byn.

Kläder från Roshni, Avi och deras vänner överlämnas. De är indier så några väldigt vackra och speciella plagg fanns med. Något för kyrkobesöket kanske?

Några män i byn föreslog att Pelle skulle följa med ut och fiska ett par timmar på lördagsmorgonen. Det var dags att fånga fisk till söndagens lunch efter kyrkobesöket. Kul! Ulla fick gärna följa med, men lite egen tid är inte heller fel ibland. Tio rejäla wahoo blev det.

Napp!
I samband med en storm för några år sedan bildades det här sandrevet

När vi tog farväl av bychefen sa han att byn tyckte det varit trevligt om vi stannat ett par veckor till. Det hade nog vi också tyckt. Han konstaterade också att de levde ett enkelt, men bra liv. De har lätt att anpassa sig till förändrade förutsättningar, då det mesta de behöver finns eller kan tillverkas av vad som finns lokalt. De har ett förhållandevis litet behov av pengar. Ett exempel är de traditionella husen som ganska lätt kan återuppbyggas av lokalt material om en cyklon förstör dem.

Det var med varma hjärtan och ett visst vemod vi efter fem dagar lyfte ankaret tidigt på söndagsmorgonen för att fånga en lämplig vind och segla ner till huvudstaden Port Vila. Förråden var fyllda av bananer och papaya i överflöd som vi fått som tack. Vi fick en snabb segling med öppen bidevind och vågor mindre än en meter så de 65 sjömilen söderut var snabbt avklarade.

Port Vila är Vanuatus huvudstad med runt 50 000 invånare. Staden är väl inte direkt charmig, men den är i betydligt bättre skick än Luganville och tillgången till allehanda service är också bättre. De klagade faktiskt i Luganville på att regeringen prioriterade Port Vila på bekostnad av övriga landet och specifikt Luganville. I Port Vila finns Vanuatus enda marina, Yachting World. Här finns platser att ligga vid land och bojar. Vi gillar bojarna bäst. Man kan också tanka diesel, få hjälp med tvätt, vatten och dusch. Dessutom har de en trevlig restaurang, Waterfront Bar and Grill. Marinan har inte bedrivit verksamhet under tiden gränsen varit stängd, så de hade mycket uppstartsarbete när gränsen väl öppnade. Vi ser stor skillnad på hur det är nu jämfört med när vi kom hit första gången för en dryg månad sen. Här några bilder från Vila, som stan också kallas.

Frukt- och grönsaksmarknad
Fanns också på marknaden
Jättegod och billig mat på marknadens ”food court”
Stadens bussar som det finns massor av och man åker för en billig penning
Marina manager Roslyn

Nu förbereder vi oss för att segla till Australien och följer vädret noga. Det är en segling på drygt 1000 sjömil och vi räknar med att det tar cirka en vecka. Vi har bestämt oss för att helt hoppa över Nya Kaledonien och istället åka hem ett par veckor för att krama om familjen.

Allt väl ombord!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s