På väg mot Nya Zealand, etapp 1

Vi lämnade Vava’u måndagen den 9 oktober och fick en fin och snabb segling de 65 sjömilen söderut till ögruppen Ha’apai. Här ser öarna annorlunda ut jämfört med Vava’u, mycket lägre och sandigare, som sagornas bilder av Söderhavsöar. Hit är det också färre seglare som går och få andra turister. I ögruppens huvudort, lilla  Pa’angai, levdes ett stilla liv och man såg få människor i annat än traditionella Tongakläder med långa kjolar och pandalusskynken för både män, kvinnor och ungdomar. Vi tillbringade en knapp vecka på två olika ankringsplatser i Ha’apai, men sen tyckte vi oss se ett väderfönster för att börja ta oss ned mot Nya Zealand. 

Att hitta rätt väderförutsättningar för att segla mot Nya Zealand är ganska komplext och många är de skräckhistorier som vandrar runt i långseglingsvärlden om oväder och höga vågor. Vi har försökt läsa på så mycket som möjligt och vi har studerat vädermönstren under den senaste månaden för att lära oss mer om den lågtrycksvandring som sker över norra Nya Zealand. Ett sånt vill man ju inte hamna i och de uppträder minst en gång i veckan, oftast oftare. Men inte ens högtrycken mellan lågtrycken är helt okomplicerade. Är högtrycken för mäktiga, över 1025 hPa, så får man ofta kulingvindar runt högtrycket och total stiltje i ett stort område i högtrycket och det är ju inte heller så bra. För säkerhets skull har vi kontakt med den Nya Zealändska vädergurun Bob McDavitt,  tidigare meterolog på Nya Zealands meteorologiska institut. 

Vi lämnade Ha’apai, tillsammans med båtarna She-San och Vega, söndagen den 15 oktober på förmiddagen, med sikte på norra Minerva Reef, som ligger 350 sjömil åt sydväst längs seglingsrutten till Nya Zealand. Bob hade redan innan avfärd meddelat att det fanns risk för bildandet av en så kallad ”squash zone” på norra sidan av det högtryck som växte in och som kunde ge oss starka vindar och grov sjö från syd under onsdagen och torsdagen. Inget man önskar på sydvästlig kurs. Vi fick en riktigt fin segling de två dygnen ner mot Minerva med vinden strax akter om tvärs och måttlig sjö.  Innan vi anlände till Minerva Reef stämde vi av läget kring vädret med Bob och bestämde oss för att vänta ut vind och vågor ett par dagar vid Minerva. 

Vilket ställe! Mitt i havet med närmaste land 300 sjömil bort ligger denna revring, som är toppen på ett 2000 meter högt undervattensberg. Som ni ser på bilden från Google Earth så finns en öppning in och det är fin ankring på 15 meters djup och sandbotten. Som en insjö mitt i havet. ”Sjön” har en diameter på drygt två sjömil.


Vi är fem båtar (Loupan, Vega, She-San, Duplicat & Nautilus) som ligger ankrade här och väntar på nästa väderfönster mot Nya Zealand. Vid lågvatten är revet cirka en meter över vattenytan som högst och idag tog vi jollarna in till revet vid lågvatten och vi fick en sällsam promenad på det cirka 50 meter breda revet, mestadels vadande i lite vatten med en och annan av havets innevånare kvar.


På revet står en liten fyr, som vi ser blinka på kvällen. 

Vattnet här är helt fantastiskt klart och vi såg botten tydligt på 40 meters djup när vi gick in genom passet. Angela och Reto, som är dykfantaster, gjorde ett dyk direkt när vi kom hit. De såg de vackraste korallformationer de sett, men det blev ett kort dyk då massor av hajar började cirkla runt dem och när en tre meter lång haj anslöt till skaran så var dykningen definitivt över.
Nu har squashzonen börjat anlända hit, det regnar och viner i riggen. Inget vindlä här, men vi har sjölä och inget gung. Allt väl ombord!

Livet på Palmerston Island

Tiden går snabbt även för oss långseglare. Nu har vi varit vid Palmerston i snart en vecka. Vår ursprungliga plan var att fortsätta de 350 sjömilen mot Niue i lördags, men prognoserna visade starka vindar och besvärlig sjö. Alternativen som alla vi seglare som ligger vid bojarna här övervägde redan i torsdags var, att antingen lämna Palmerston i stort sett direkt eller ligga kvar och vänta ut blåsvädret till mitten av veckan efter. En faktor i beslutet var också bedömningen av möjligheten att få en boj på Niue, som har svåra ankringsförhållanden, speciellt om det blåser på ordentligt. Vi hade hört på radionätet Polynesian Magellan Net att många båtar var på väg mot Niue och efter lite diskuterande bland oss seglare här på Palmerston bestämde sju av tio båtar sig för att stanna kvar och vänta ut vädret här. Lite fundersamma var vi ju, eftersom vi inte ligger innanför något rev, men så länge vind och vågor kommer från något kring ost så skulle det vara ok enligt de öbor vi konsulterade. Vi ligger utanför den gröna revringen strax norr om själva Palmerston Island (inte vid krysset).

Vi har otroligt nog legat väldigt bra, trots att det igår eftermiddag och under natten blåste 30-35 knop hela tiden. Vinden ven förstås rejält, men vi hade inget besvärande gung utan atollen gav oss bra sjölä. En båtgranne var nere med dykutrustning och inspekterade bojarna tidigare på dagen och det kändes bra.

Vädret bestäms till stor del av de hög- och lågtryck som kommer över Nya Zealand och sen vandrar österut. Den kraftiga vinden vi nu har kommer från ett högtryck på 1035 mbar som rör sig sakta österut söder om oss. Meterologerna säger att högtryck över 1030 mbar ger kulingvindar, vilket verkar stämma.

Dagarna här på Palmerston har varit intensivt sociala, med umgänge med öbor och seglare. Bob, vår värd på ön, kommer ut och hämtar oss med sin båt varje dag. Vägen genom den smala revpassagen är inget man är sugen på med egen jolle, då det är stark ström och vägen in mot land går som en snitslad bana mellan olika korallhuvuden. 

Redan i de ursprungliga regler som William Marsters skrev för ön så står att sjöfarare som besöker ön ska tas väl omhand och det gäller i allra högsta grad även idag. Det båtfolk som besökte ön var tidigare i stort sett den enda kontakt som fanns med omvärlden. Även idag verkar besöken från seglare vara ett uppskattat inslag, både socialt och för att seglarna bidrar med sina olika kunskaper och vad som finns ombord för att lösa olika problem och i största allmänhet förgylla tillvaron. Man betalar även 10 dollar per natt för bojarna, vilket ger lite inkomster. De behöver ju faktiskt kontanter för att köpa varor som sen fraktas ut med supplyskeppet 3-4 gånger per år. Och det kan ju vara kul med lite nya lekkamrater på ön. Här roar sig barnbarnet Henry med Harley.


Bob och hans fru Tepou har ”adopterat” fem båtbesättningar, så vi är 16 personer varje dag till lunch. I lördags fick de en ledig dag och vi båtbesättningar lagade olika maträtter ombord och tog iland. Sen tog alla grabbar tag i disken. Här lördagens lunchsällskap


Man är alltid välkommen att komma in och slå sig ned och prata hos olika familjer. En som verkligen är sällskaplig är Bill Marsters, som är vice borgmästare. 


Han bjuder på glass och kakor och många historier när man tittar förbi. Vi fick bland annat se kopia av brevväxlingen som William Marsters hade med drottningen i England när han tilldelades ägandet av ön efter att ha tillbringat många år här.


Vi blir utskjutsade igen vid 17-18-tiden. Bob vill inte åka med båten när det är mörkt och vi känner oss rätt nöjda efter allt sällskapsliv. Sen blir det en stillsam kväll ombord med en drink och lite valspaning innan det blir mörkt. De flesta dagar ser vi knölvalar som simmar förbi ganska nära. 


Under södra halvklotets sommar lever de i Antarktis, men under södra halvklotets vinter kommer de upp till varmare vatten och föder sina kalvar. I området härifrån och västerut hela vägen till Australien är det mycket vanligt att se dessa mäktiga djur. Niue lär vara en plats med många valar, så det ska bli spännande att komma dit. Här dyker den ner i djupet igen.


I söndags var det förstås kyrkdags igen. Här tillämpas strikt vilodag så inget arbete pågår på ön. Kyrka, mat och vila är det som gäller. Eftersom damerna skulle bära hatt så fick vi låna från Tepou. Alla seglare var väldans dåligt utrustade med just hattar. I kyrkan satt alla kvinnor på höger sida av gången och männen till vänster. Sången var stark och. imponerande, men inte lika vacker som i Franska Polynesien. Efter kyrkobesöket var det dags för fotografering av värdfamiljen i sina kyrkkläder, fast Henry hade varit blixtsnabb att byta om så hans fina skjorta får ni inte se.


Och här är vi alla i storfamiljen samlade.


Ett av de mera otippade inslagen här är att det är så väl fungerande internet. De får in internet via satellitlänk och sen har de ett mycket starkt wifi över hela ön, som även når ut till oss på båtarna. Imponerande! Man kan köpa 1,5 GB för 20 dollar. Här dottern Madeehia in action.

En annan otippad syn är vår värdfamilj i fleecetröjor. I våra hjärnor har det nog funnits en bild av att här alltid är varmt, men det är vinter på södra halvklotet och även om det inte på långa vägar liknar våra vintrar så tycker vi också det är svalt, speciellt nu när det blåser. På kvällarna har vi också haft långbyxor och tröja de senaste dagarna.

Sist en liten rättelse till förra blogginlägget: sen några år tillbaka har man bestämt att man till ”the council”, den grupp på sex personer som styr livet på ön, också kan ta in kvinnor om det är en kvinna som är näst äldst i släkten. Släktöverhuvud är dock fortfarande äldsta mannen, men man har diskuterat om även detta skulle ändras. Kanske någon gång i framtiden.

Allt väl ombord som ni säkert förstår!

God Jul!

Vi kom igår eftermiddag till Marigot Bay på St Lucia efter en kort segling. Idag har vi julpyntat Loupan,

men någon riktig julstämning blir det inte när allt runt omkring är så annorlunda.
Vi tycker det är härligt att ha alla ungdomarna här: Sofia, Simon, Björn, Josefin, Martin och Anna-Sofia.

Imorgon på julaftonen blir det risgrynsgröt till lunch och på kvällen middag på Rainforest Hideaway, som ska vara en av Karibiens bättre restauranger.

Från oss alla till er alla – en riktigt God Jul!

Mot Västindien – 12 december

Vi har haft en solig och lugn dag med måttliga vindar. Vi har förberett lite inför den stundande ankomsten genom att rensa bland frukt och grönt, sätta upp ARC-nummerlappen igen och gå igenom rutinerna i samband med målgång. Nu kl 18 lokal tid har vi 55 sjömil kvar så vi kommer fram någon gång under natten.
Era svar på dagens fråga om vad vi längtar mest efter när vi kommer fram är alla frestande. Gunnar träffade helt rätt på vad som står högst upp på vår lista, dvs en hel natts sömn och en stillastående båt, så han får dagens poäng. Fia känner oss förstås väl så på det individuella planet ligger hon väldigt nära, bortsett från långkoket eftersom det är 30 grader varmt. Vi tycker förstås alla att det ska bli härligt att träffa andra, gå ut och äta, dricka rompunsch, få röra på sig och att få rå sin egen tid.
Allt väl ombord!

Mot Västindien – 11 december

Idag har vi haft vår varmaste dag hittills med sol och svagare vind. Vi till och med passade på att svalka oss i regnet när en häftig squall kom på eftermiddagen. Vi har seglat lite långsammare och vindarna skulle kanske tillåtit spinnaker, men vi softade lite med våra två försegel. Vi har för sista gången justerat tiden för en ny tidszon och är nu i UTC-4, dvs fem timmar efter er. I den här tidszonen ligger också vårt mål för seglatsen.

Några kommentarer till funderingar ni haft på bloggen kommer här:

Autopiloten har fått styra båten större delen av vägen. Oftast klarar den det riktigt bra, men ibland får den svårt med besvärlig sjö där den inte riktigt hinner med att parera. Vi handstyr kanske 1-3 timmar per dag, delvis på grund av vågorna men också för att känna av balansen i båten och spara lite ström. Autopiloten är utan tvekan vår mest värdefulla utrustning.

Hur känns det att vara en prick på havet? Vi hade en diskussion om det kring lunchen och vi var rörande eniga om att det inte känns någon skillnad på detta stora Atlantvatten och andra större vatten där man inte ser land. Flera av oss hade nog förväntat oss att man skulle känna av litenheten på havet, men så har det alltså inte blivit. Allra första natten när vi hade precis påbörjat färden och vädret var lite busigt så kände vi nog oss mest små. Det som säkert bidrar till att “ensamheten” känts så hanterbar är kontakten med er via bloggen, ARC’s positionsrapporter där man ser att det faktiskt finns båtar inom några timmars avstånd och kontakten med Mads kring väder och vägval.

Dagens fråga om sophanteringen hade fått många att gissa rätt. Rätt svar är att vi då hade fyllt tre plastflaskor och det hade både Ingvar, Catharina, Gunnar och Ulf listat ut. Poäng till er alla alltså ! Nu är vi inne på vår fjärde flaska.

We also had a todays question about our reading habits during the crossing. The awful thruth is that we at that time had not finished any of our books. The winner is Joe Graf. Congratulations (and warm regards)! As of today Björn has read one book to it’s end and four more books are in progress.

Avståndet till St Lucia krymper stadigt (just nu 240 sjömil) och det börjar märkas att vi båtar samlas ihop igen då vi under senaste dygnet haft närkontakt med flera båtar än tidigare. Vi tror nu att vi kommer fram på själva Luciadagen. Det är också ön St Lucia’s nationaldag. Nu är champagnen lagd på kylning (och Ingvar, denna gång är det äkta vara!)

Dagens fråga: Självklart tycker vi det ska bli härligt att nå land igen. Det finns två saker som vi längtar speciellt mycket efter. Vad kan det vara?

Allt väl ombord!

Mot Västindien – 10 december

I ett par dagar har vi haft relativt molnigt väder. Ganska skönt, tycker vi, då temperaturen i vattnet är uppe i 28,5 grader och minst lika varmt i luften. De flesta nätter under vår seglats har det kommit en eller flera så kallade squalls. Det är korta, men intensiva regnskurar med stark vind runt 30-35 knop. Squalls rör sig i vindriktningen så det gäller att hålla utkik både på himlen och på radarn, där regnet syns bra, så man inte blir överraskad. Normala nattklädseln är shorts och t-shirt, men seglarstället får åka fram när en squall nalkas (åtminstone jackan). Squalls är en av orsakerna till att vi alltid revar till natten så att den som har vakt i normalfallet ska klara hanteringen av båten även under en squall utan att behöva väcka någon annan. Fördelen med squalls är att båten får sig en ordentlig avsköljning med sötvatten. Det behövs, då den ibland ser ut som en anläggning för framställning av flingsalt . Inne i båten för Martin krig mot nedsaltning genom att varje dag torka av snickerier och golv.

Idag var det dags för nästa komponent att ge upp. Denna gång var det Pelles dator som kraschade. Atlantlivet tar tydligen hårt även om datorn inte lämnat navigationsbordet. Nu har programmet från Mailasail för kommunikation med omvärlden installerats på Ullas dator.
Ikväll stötte vi på första vakuumrätten som blivit dålig, så chili con carnen fick raskt bytas mot tortellini till middag. Till lunch avnjöt vi kycklingsallad.

Vi har kört watermakern ett par timmar idag och kunde då konstatera att den nu producerat cirka 1000 liter färskvatten sen vi installerade den. För detta har den använt 10 000 liter saltvatten.

Dagens fråga 10/12: Hur många timmar har vi totalt kört watermakern för att producera de 1000 liter som nämns ovan?

Ikväll har vi 400 sjömil kvar till St Lucia och allt är väl ombord!

Mot Västindien – andra advent

Dagen var till en början lugn och vi läste och vilade. Vi firade också Anna-Sofia’s födelsedag och andra advent med risgrynsgröt, glögg, dadlar och tomteskum. GRATTISKRAMAR till Anna-Sofia!
Vi upptäckte att något såg konstigt ut runt andra revinfästningen vid mastliket och vi bestämde oss för att ta ner storseglet, vi vill förstå varför och vara säkra på att inget ytterligare händer. Vi låter nu storseglet vila i sin stackpack tills blir lite lugnare, just nu tillåter inte vind och sjögång att vi försöker reda ut detta just nu. Som framdrivning seglar vi nu med spirad genua 3 åt lovart och kutterstagsfocken i lä. Lite saktare går det, men vi tar oss framåt med hyfsad fart 8-9 knop.
Vinden är frisk och vi har vågor mellan 2.5 – 3 meter.

Några kommentarer till frågor vi fått:
* Jo, det kanske kan vara någon babianstjärt light som vi lider av och även Ulla och Pelle är drabbade, men mer lågmälda i sin klagan. Dresscode mot denna sjuka är bomullskalsonger och läget är tydligt förbättrat.
* Flygfiskar går att äta. Vi har båtkompisar som stekt dem, men vi tycker de ser lite väl magra och beniga ut för att det ska vara värt mödan.

Svaret på Dagens fråga 6/12 om toapapper prickade Ingvar helt rätt på. Vi stuvade in 24 rullar och som sagt shit happens!

Dagens fråga 9/12: Vi har tillsammans sammanlagt 55 böcker att läsa under överfarten till Västindien. Hur många har vi hittills läst ut?

Till middag blev det fläskfile med ädelostsås igen. Vi är nyduschade efter eftermiddagens segelövningar, har drygt 600 sjömil kvar att segla och ser natten an med tillförsikt.
Med nuvarande prognoser kommer vi fram till St Lucia & Rodney Bay på luciadagen – 13 december.

Allt väl ombord!