Nu är det dags att lämna Nya Zeeland

De senaste dagarna har vi helt ändrat säsongens planer.

Imorgon klarerar vi ut från Nya Zeeland och startar ännu en segling upp mot Fiji. Vi går till västra Fiji för några semesterveckor och sen seglar vi vidare till Vanuatu. Vanuatu öppnar gränsen nu, så vi ser fram mot ett spännande besök där. Nya Kaledonien får vänta.

Allt väl ombord!

Riggcheck innan avfärd

Vi är redo för nya äventyr

Tiden rusar och det är sju veckor sen vi anlände till Nya Zeeland och Loupan. Mellan regnskurar och regndagar har vi jobbat för att få Loupan klar för långsegling igen och nu känns det ganska klart.

Vi har ju halva jorden kvar att segla och det är tolv år sedan vi seglade till Shetlandsöarna, som var vår första längre segling över hav. När vi började gå igenom alla saker ombord insåg vi att det var dags att uppdatera en del av vår säkerhetsutrustning. En del hade förstås uppdaterats tidigare, men det var dags igen.

Tidigare hade vi en livflotte i väska, som hade sin plats i ett sittbrunnsfack. Den gamla flotten i väska kunde inte servas längre på grund av brist på reservdelar och vi började tvivla på att vi om några år skulle orka lyfta en livflotte i väska för att få den i vattnet. Nu har vi satsat på en flotte från Ocean Safety, som är monterad på pushpit och vi har även monterat hydrostatutlösare som komplement till den manuella.

Vår gamla grab bag har sett sorglig ut i några år, men nu har en ny fräsch kommit ombord och dessutom fått lite uppfräschat innehåll. Nödraketerna var utgångna sen några år, men nu har vi nya med datum långt fram i tiden. Nya flytvästar hade vi införskaffat redan hemma, men när vi skulle flytta över PLBerna från de gamla flytvästarna i båten upptäckte vi att batteritiden gått ut. Lite efterforskningar resulterade i att vi köpte nya. Prisskillnaden mot batteribyte/service var relativt liten och dessutom skulle det ta för lång tid för att få det gjort. De nya PLBerna från OceanSignal är väldigt små och smidiga och får lätt plats i flytvästen.

Som ni sett på några korta inlägg så har vi kört tester på diverse tekniska system och det har gått smidigt att få liv i det mesta. Vår värmare bestämde sig däremot plötsligt för att sluta fungera. Efter lite felsökning visade det sig vara en temperaturgivare som var trasig. Och en fungerande värmare vill man ju ha när det är vinter. Ingen givare gick att uppbringa på Nya Zeeland, men Anders Stenvinkel på Thermoprodukter var snabb att posta en ny givare till oss.

För två veckor sen var vi på en liten utflykt per motor för att testa autopiloten och watermakern. Båda fick godkänt. Vi stannade till i marinan Marsden Cove till kvällen och åt middag med Cecilia och Jocke på svenska segelbåten Bliss. Innan Bliss lämnade Whangarei några dagar tidigare hade de ordnat ett väldigt trevligt firande av Sveriges nationaldag, där besättningarna från alla Whangarei’s svenskbåtar var inbjudna, dvs vi samt Anna och Arthur på Vista.

Nationaldagsvärdarna på Bliss

Vår nya bimini är på plats och vi är jättenöjda med jobbet som Brendan på Canvas and Covers gjorde. Det var lite krångel innan vi lyckades få tag på solpanelerna som skulle monteras på biminin. De vi först beställde och fick positiva leveransbesked om, kunde plötsligt, några dagar innan leverans, inte levereras förrän det skulle vara alldeles för sent. Vi hittade några andra som var nästan lika bra och som kunde leverera på tid.

Brendas har levererat vår nya bikini

Vi började bli klara och det var dags att lämna Whangarei, Riverside Drive Marina och RDM-familjen. Men först måste vi besöka den nya häftiga Hundertwasser-byggnaden. Den hade varit på gång ända sen vi första gången kom till Whangarei 2017. Då pågick insamling av medel för att kunna förverkliga projektet och 2019 när vi kom ner så påbörjades precis byggnationen. Nu har museet öppnats för några månader sen. Ett fantastiskt häftigt hus, tycker vi.

Nytt landmärke i Whangarei

Här lite information om den österrikiska bildkonstnären och formgivaren Friedensreich Hundertwassers koppling till Nya Zeeland: Han kom seglande till Nya Zeeland på 70-talet och från 1975 och fram till sin död bodde Hundertwasser i Kawakawa, ett litet jordbrukssamhälle i norra Nya Zeeland. Han kom alltmer att betrakta Nya Zeeland som sitt officiella hem. 1979 utgav han en bok om Ao Tea Roa, som är maori och brukar översättas Det Långa Vita Molnets Land. Hans egen undertitel till boken var Insel der verlorenen Wünsche [”De förlorade önskningarnas ö”], dvs en plats där inget mer fanns att önska. 1986 blev han nyzeeländsk medborgare. Oavsett vart han reste i världen var hans klocka inställd på nyzeeländsk tid. Han avled på kryssningsfartyget RMS Queen Elisabeth 2 den 19 februari 2000 nära Nya Zeeland. I enlighet med en sista önskan jordfästes han den 3 mars 2000 på sin tomt i Kawakawa i vad han själv hade gett namnet De Lyckliga Dödas Trädgård, under ett tulpanträd utan kista och naken, insvept i den koruflagga som han själv hade formgivit i början av 1980-talet. Koruflaggan ses som Nya Zeelands andra flagga.

Korsflagga

Vi hade en jättetrevlig tack- och avskedsmiddag på restaurang Quay med Karl och Mo från RDM och deras respektive, Larissa och Tina.

Tina, Mo, Pelle, Ulla, Larissa och Karl

Många kramar blev det till sist när vi lossade tamparna i söndags. Besättningen på Moneypenny hade till och med tagit bilen ut på Onerahi udde där de tutade med mistluren och vinkade. Mo avfyrade traditionsenligt vattenballonger från sin båt.

Tack för allt RDM!
Delar av RDM familj
Men nu är det ändå sista gången bron öppnas för oss

Vi gick ner till Marsden Cove, där många båtar låg och väntade på ett bra väderfönster för att gå till Fiji eller Nya Kaledonien. Det har varit en lååång period med väldigt ostadigt väder och prognoser som ändrats från dag till dag och där prognosmodellerna för vädret ofta varit oense om hur vädret skulle utvecklas. Många båtar hade väntat sen mitten av maj. I onsdags och torsdags lämnade många båtar Nya Zeeland med ett väderfönster som såg hyfsat ut, men med ett ganska instabilt prognosläge. Vi ville helst provsegla åtminstone några timmar innan vi gav oss ut på en längre överfart och lyckades motstå suget, som trots allt uppstår, när många gör sig klara att lämna. Det blev provsegling i torsdags i lite regn och rusk. Cecilia och Jocke tog det här ”sportiga” kortet när de hjälpte oss att kasta loss. Våra italienska seglarvänner tyckte att vi såg ut som månfarare.

Testseglarna

Medan vi provseglade, så klarerade Bliss ut från Nya Zeeland och vi kunde se dem på avstånd när de hissade segel och startade sin segling mot Fiji. Vi håller tummarna för att de får en bra segling.

Fair Winds till Cecilia och Jocke

Igår kom Elisabet och Karl-Axel ner till sin båt Spray, som väntat på dem i 2,5 år. Idag tog vi hyrbil upp till Whangarei för att hälsa dem välkomna. Efter lite skjutsning för att handla mat och telefonabonnemang fick vi njuta av härlig sillunch i Sprays sittbrunn. Det blev en väldigt trevlig eftermiddag.

Dags för midsommardagslunch i Sprays sittbrunn

Nu känner vi oss klara och ser fram mot att hitta ett stabilt väderfönster som ska ta oss till Nya Kaledonien.

Allt väl ombord!

Vi är tillbaka!

Den 25 april förra året landade vi hemma i Sverige för att på obestämd tid ha en paus från vår långsegling. Det var härligt, men lite omtumlande att vara hemma igen efter så lång tid. De första mötena med familjen fick ske på behörigt avstånd utomhus, eftersom rekommendationen var att isolera sig en vecka efter hemkomst och förstås testa sig. Men efter en vecka blev det kramkalas och en första vaccindos.

Det var en perfekt tid att komma hem och vi fick en härlig svensk sommar med både odling, ö-liv, familjeliv och till vår stora glädje även seglingsliv.

Det var våra irländska vänner Adrian och Maeve som olika perioder generöst upplät sina två Arconabåtar till oss.

Maeve och Adrian i regnigt Gustavsberg

Först fick vi göra en ”shake down cruise” med deras nya Arcona 380 i Stockholms skärgård innan den skulle skeppas till Irland. Här har deras två båtar, Arcona 430 Oisin Ban och Arcona 380 Cailin Ban träff ute vid Finnhamn.

Vi avslutade lånet av Cailin Ban med en spännande segling till Gröna Lund med våra två barnbarn, Wilmer och Sally

Sen fick vi låna Oisin Ban under sensommaren och seglade en månad söderut och till Gotland. Det var en nästan exotisk upplevelse med sex båtar i Visby gästhamn och en dag helt solo på Utklippan.

Stilla dag på Utklippan
Norr om Öja innan avfärd mot Visby

Förutom att vi förstås fått njuta av familj, vänner och allmänt landliv under året hemma, så har vi också haft förmånen att få vara inblandade som ledare för Oceanseglingsklubbens årliga Avseglargrupp. Jättehärligt att få ta del av avseglarnas entusiasm och förväntningar och roligt att kunna bidra lite till klubben som gett oss så mycket genom åren.

Den 2 maj öppnade Nya Zeeland gränsen för oss och samma dag satte vi oss på flyget efter en, som vanligt, hektisk sista tid hemma och lite vemodiga avskedskramar med familjen. Det var inte bara vi som ville resa, utan flyget var fullt med munskyddsförsedda resenärer.

Den 4 maj kl 05 landade vi och efter sedvanliga kontroller var vi igenom pass, tull och bio-security. Gick mycket smidigt. Hemma hade vi fyllt i ett digitalt ankomstformulär där vaccinbevis och PCR-testresultat laddats upp och sen hade vi fått tillbaka en QR-kod att visa upp tillsammans med passet.

Strax före lunchtid klev vi in på varvet igen och möttes av stora kramar av varvspersonal och seglarvänner. Det kändes smått overkligt att stå och titta upp på Loupan igen. Vi undrade förstås i vilket skick hon skulle vare efter ett år. På utsidan lite smutsig förstås, men inte så farligt eftersom ängeln Mo hade tvättat av båten vid några tillfällen. Inne i båten såg det ut som när vi lämnade och allt var fräscht. Vi var förvånade och positivt överraskade! Kanske hade det idoga torkandet med vinäger när vi städade inför avfärd haft effekt? Så det var bara att börja flytta in. Bagaget hivades upp, Mo tog Ulla till affären för att handla lite, båten vädrades och värmen slogs på. Det är sen höst här och båten som varit stängd kändes kall och rå.

Nu har vi varit här knappt två veckor och tillbringat senaste veckan i Covidisolering.

Olika falla ödets lotter. Ullas test överst

När man kommer till Nya Zeeland får man antigentester för att testa sig på ankomstdagen och sen på dag 5. Och på morgonen dag 5 testade Ulla positivt för Covid med lätta förkylningssymptom. Pelle hade samma symptom, men testade negativt två gånger. Så det var bara att isolera oss båda i en veckas tid, enligt reglerna. Båten låg på land och det är förbjudet att använda marinans gemensamma utrymmen. Vi har fått hjälp med privat toalett och vänner har handlat mat till oss. Vi får jobba på båten och gå en promenad (med munskydd) varje dag. Vi har varit väldigt lindrigt sjuka och kände oss friska efter några dagar. Anna och Arthur på båten Vista var snälla och bjöd oss och besättningen på svenska båten Bliss på middag kvällen innan vi började få symptom och tyvärr smittade vi Anna och Arthur också.

Men det har hänt saker med Loupan under tiden. Botten är målad, skrovsidorna är polerade och propellern är behandlad med Propspeed. Motorn är återstartad, genomföringarna kontrollerade, rostfritt har putsats, plottern är installerad efter garantiservice hemma och diverse annat är fixat.

I morse sjösattes Loupan och vi frisläpptes också ur isoleringen. Skönt!

Men nu är det väl sista gången vi sjösätter Loupan, sa Karl med något sorgset i rösten

Vi har en hel del jobb kvar att göra innan vi kan lämna Nya Zeeland. Alla tekniska system ska gås igenom och till viss del återmonteras. Vi behöver en ny bimini och nya solceller. En ny livflotte kommer vi också köpa. Nya Zeeland har för närvarande rätt stora problem att få in leveranser från andra delar av världen, så vi är osäkra på vilka ledtider det kan bli för att få tag på bland annat solcellerna. Under tiden vi var hemma blev vårat litiumbatteri totalt urladdat, genom ett misstag av vår ”caretaker”. Vi har tillfälligt lyckats, till vår stora förvåning, få igång batteriet igen. Vi har dock ett nytt som väntar på installation.

Innan vi kastar loss för någon längre översegling vill vi gärna provsegla lite för att se att allt verkar fungera. Inte minst är vi nog själva lite ringrostiga.

Det är många långseglare som till sist lämnar Nya Zeeland efter att ha tillbringat flera år här. Det har varit ett extremt gynnsamt och långt väderfönster nu och på Marinetraffic har man kunnat se ett pärlband av båtar som seglat upp mot Fiji och Nya Kaledonien. Vi hoppas kunna segla mot Nya Kaledonien i början av juli för att sen segla vidare till Australien.

Allt väl ombord!

Americas Cup remains New Zealands Cup! Och vi är på väg hem

För att peppa oss lite extra inför starten av Americas Cup och tacka för insatserna under Prada Cup blev det fest för oss volontärer. Team New Zealands ledare Grant Dalton talade och där gavs också tillfälle att på nära håll beundra pokalen eller ”The Old Mug”, som den kallas här.

Grant Dalton, The Old Mug och den heltidsvakt som bevakar den.
Besättningarna från Coastal Drifter, Harlequin, Moondust och Loupan. Och The Old Mug förstås

När det till sist var dags för Americas Cup att starta den 6 mars så var Auckland i ännu en lockdown efter att tre (3) nya fall av Covid upptäckts efter att två familjer inte följt regelboken under föregående lockdown ett par veckor tidigare. Starten fick skjutas upp till den 10 mars och de första racen fick avgöras utan publik och med Race Village stängt. Luna Rossa gjorde bra i från sig och efter sex race var ställningen 3-3 och spänningen i Nya Zeeland steg. Race Village fick öppna igen och volontärer och publik strömmade till. Vid de kommande tävlingarna var det mer än 50 000 personer på plats varje dag. Vilken stämning det blev och sista tävlingsdagen blev helt oförglömligt galen. Redan från morgonen vibrerade luften av förväntan inför eftermiddagens tävlingar, som kunde bli avgörande.

Sista dagen på jobbet

Många hade också röda strumpor, vilket är ett tecken på stöd för Team New Zealand. En ide’ som har sitt ursprung i att man en gång i tiden behövde samla in pengar för att stödja Nya Zeelands satsning på Americas Cup. Peter Blake och hans röda strumpor blev inspiration till att röda strumpor såldes och intäkterna gick till satsningen. Det var också i samband med det som kiwis blev så engagerade i tävlingarna och har fortsatt vara det. Team New Zealand tog hem Americas Cup den gången.

Ruths röda strumpor
Okänds röda strumpor

Dags för sista racet och det var verkligen fullpackat med folk. Som förlängd arm för Security fick Ulla en suverän plats med full koll på folkhav och storbildskärm.

Nya Zeeland säkrade att pokalen blev kvar och en osannolik glädjeyra bröt ut. Jublet visste inga gränser när teamen och båtarna kom tillbaka in till Race Village. Vi volontärer dirigerades nu för att säkra en fri passage för Team New Zealand och deras familjer genom folkhavet fram till scenen där det skulle bli prisutdelning.

Gula gången
Rorsman Pete Burling
Grant Dalton igen
Svenska Ulrika, gift med Team New Zealands coach Hamish Wilcox

Team Luna Rossa tackades först på scenen och vi tycker de gjort en enastående proffsig insats. Dessutom var de utan tvekan vinnare på de dagliga presskonferenserna efter racen, då de var både professionella och hade en humoristisk glimt i ögat.

Det hade varit kul om de vunnit, men Nya Zeelands båt var snabbare till sist

Sen äntrade Emirates Team New Zealand scenen och ett öronbedövande jubel bröt ut när konferenciern utropade att ”Americas Cup remains New Zealands Cup”, pokalen lyftes och champagnen flödade. Och jadå, Jacinda Ardern var nedanför scenen som ”privatperson” också.

Pete Burling dricker ur The Old Mug och verkar ha tvättat håret i samma dryck

Det var onsdag, men festen för tusentals kiwis fortsatte till långt in på natten. Barerna var proppfulla och inte en strupe var torr. Vi misstänker att torsdagen bjöd på en del ”hangovers”.

Americas Cup remains New Zealands Cup
Nu är allt ”foilande” här

Vi var rätt trötta efter en lång onsdag, men på torsdagen var det dags att flytta ner till Loupan och lämna vårt hus. På fredag eftermiddag kastade vi loss från Gulf Harbour Marina och seglade upp till Kawau island för att träffa Patricia och David, vars hus vi bott i, och seglarvännerna från Whangarei på Miss Moneypenny. Vi fick ett par trevliga dagar med middag på yachtklubben, promenader och allmänt sällskapsliv.

Besättningarna från Miss Moneypenny, Chameleon och Loupan på Kawau Boating Club
Patricia och David som modigt upplät sitt nyrenoverade hus till oss under 2,5 månad

En dag ägnades åt bottenrenöring av Loupan, som den här gången inte var full av snäckor utan av en trädgård med någon sorts rödaktiga små ”buskar”. Inte kul!

På måndagen seglade vi upp till Urquarts Bay. Där sammanstrålade vi med Pete på Moondust och vi fick en härlig kväll, då vi firade att han just fyllt 70 år. Nästa dag vandrade vi med Pete på Bream Head innan vi gick upp med tidvattnet till Riverside Drive Marina på eftermiddagen. Seglingen är avslutad för den här gången och biljetter för hemresan är bokade till den 24 april. Nu är jobbet att förbereda Loupan för en obestämd tid på land i full gång, blandat med diverse trevligheter förstås.

Ulla förbereder också för en vår och sommar med trädgård. Jord, pallkragar, fröer och plantor är beställda via snälla grannar och barn. Pelle kollar in en ny gitarr tills vi kommer hem.

Allt väl ombord!

Vi har bestämt oss (tror vi)

Vi får än en gång tacka Håkan, som påminner oss om att det kanske är dags för ett nytt blogginlägg och att det faktiskt har gått en månad sen sist. Tiden rusar ju iväg.

Vi har fortsatt vårt landliv med volontärsjobb blandat med en och annan utflykt i närområdet. Vi har bland annat besökt vingården Sculptureum med sin enormt stora och fina skulptur- och konstsamling. Konsten finns delvis i ett vackert parkområde och delvis inne i ett galleri. Ovanligt kul och intressant konst från hela världen.

Det fanns en hel avdelning med kloka ord av Steve Jobs

Volontärsjobbet är inbokat och planerat 3-4 dagar i veckan. Nu blev det ett lite längre avbrott eftersom Aucklandområdet hamnade i ”lockdown” nivå 3 efter att man hittat tre Covidfall. När man konstaterat att det nog rörde sig om ett litet begränsat och kontrollerat kluster så fick vi nivå 2 efter några dagar. Under nivå 3 och 2 fick inte Race village, där vi volontärer jobbar, vara öppet. Det gjorde att vi fick sammanlagt två veckor ledigt.

För er som inte följer seglingstävlingen Americas Cup så kommer här lite bakgrund till tävlingarna. Americas Cup genomförs vart fjärde år. Det anses mycket prestigefyllt att vinna Americas Cup. Senast vann Team NZ och därför hålls tävlingen här. Den båt som först utmanar vinnaren av föregående Americas Cup kallas Challenger of Record och för den här tävlingen är det italienska båten Luna Rossa. Challenger of Record tillsammans med den tidigare vinnarbåten utformar tävlings- och designregler för de båtar ska delta. I år är det en helt ny båttyp, ”foilande” (flygande) enskrovsbåtar, som har visat sig komma upp i mycket höga farter, typ 40-50 knop. Challenger of Record har också också ansvar för att ordna utslagstävlingen mellan alla de båtar som vill utmana Team NZ. Det är det som i år kallas Prada Cup, eftersom Luna Rossas huvudsponsor är modekoncernen Prada. Det är också de som försett oss volontärer med kläder och annat.

Vi har tittat på ett antal tävlingar vid storbildskärmen i Race Village. Här tillsammans med våra italienska seglarvänner Alessandra och Max

Sista tävlingarna i Prada Cup avgjordes när vi var i nivå 2. Eftersom vi inte skulle jobba som volontärer passade vi på att ta Loupan ut till det som blev de två sista racen. De var den båt som först kom till sju vinster, som gick segrande ur Prada Cup och vinnare blev italienska båten Luna Rossa. 7-1 blev slutresultatet. Man ser utan tvekan detaljer, i till exempel starten, bättre på TV så vi hade lite ”dubbelseende” med TV bild och kommentatorer parallellt med att vi tittade i verkligheten. Blev lite lustigt ibland eftersom det är cirka en minuts fördröjning mellan det som visas på TV och verkligheten.

Kul att ha varit på plats. Ullas brorson Jonas uppmärksammade oss på att Loupan kunde ses i sändningen från race 7 och Ulf Nyman skickade en länk där man tydligt kunde se Loupan med svensk flagga och Ulla stående i aktern. Kolla här! Tack för det Jonas och Ulf!

Vi var där

Någon dag efter var det officiell utdelning av pokalen Prada Cup och förstås var vi där. Champagnen flödade, men vi fick ingen. Däremot en av korkarna. Luna Rossa blir nu den båt som möter Team NZ i Americas Cup, som startar den 6 mars. Det blir spännande att se hur de står sig.

Team Luna Rossa
Bruno njuter
Jimmy Spithill, en av rorsmännen och den enda som inte är italienare

Igår var vi tillsammans med andra volontärer på fotografering efter önskemål från arrangörerna av Prada Cup. Idag publicerades det här trevliga inlägget på Americas Cups hemsida. Bakgrunden måste ha tänts upp efter att vi alla äntrat scenen för vi blev överraskade när vi såg bilden. Imorgon är vi alla också bjudna på Tack-fest.

Fotografen sorterar oss
Klart!

Stackars Loupan har blivit såååå långsam. Vi upptäckte redan före vårt landliv att botten hade fått ganska mycket snäckbeväxning. Därför gjorde vi en insats vid Waiheke island för att göra ren botten. Ulla skrapade beväxningen som kunde nås simmande och Pelle tog dykutrustningen och skrapade längre ner.

När vi var ute på helgseglingen i samband med att vi tittade på racen gick det otroligt långsamt igen och vi kunde konstatera rikligt med ny beväxning, fast en annan sort denna gång. Vi får nog lyfta och göra rent henne helt enkelt. Vi har faktiskt aldrig haft några större problem med beväxning tidigare under vår långsegling och botten hade bara lite slem när vi lyfte inför sommarseglingen. Vi är lite förvånade.

Vi har funderat en del på framtiden också. Tack till er som har gett oss olika inspel via mail och andra kanaler. Efter allt funderande och diskuterande med varandra så går våra tankar ungefär så här: Vi längtar efter familj och vänner hemma så det är ingen tvekan om att vi åker hem. Men vi vet också sen tidigare att vi kommer att längta tillbaka till långseglarlivet efter en tid. Vi vill ju fortsätta att upptäcka världen med båt! Trots all osäkerhet så väljer vi att tro att fortsatt segling ska bli möjlig under andra kvartalet 2022. Den största osäkerheten är nog Nya Zeelands stängda gräns, men vi väljer att tro att när kiwis blivit minst 70% vaccinerade under hösten och vi själva är vaccinerade, så kommer de att sänka landgången till det som här kallas ”Fortress New Zealand” och låta oss hämta Loupan för fortsatt segling 2022.

Ibland kan vi tänka att det mest förutsägbara vore att stanna här till seglingsäsongen 2022, vilket är vad de flesta seglare siktar på. Regeringen har öppnat för ytterligare förlängningar av Visa och lovat vaccinering till alla med fötterna på Nya Zeelands jord under hösten. Turistindustrin har tryckt på för att regeringen ska låta de turister som är här stanna. Vi är knappt 10 000 kvarblivna just nu. Men vi vill verkligen pussa och krama familjen eller åtminstone ses på två meters avstånd. Häromdagen fick vi besked om att vi fått båtplats i Vaxholm för Loupan Express (vår motorbåt). Ännu ett skäl att längta hem.

Det är fortfarande sommar med cirka 25 grader dagtid och ljumma nätter. Men vi anar att hösten är sakta på väg, då morgnar och kvällar blir allt mörkare. Vi gläds åt att ni på norra halvklotet får det allt ljusare samtidigt. Vi har ungefär tre veckor kvar av vårt landliv, sen styr vi norrut till Whangarei för att göra Loupan klar för sitt liv på land. Vi har redan börjat lite sakta under vårt ”volontärslov”.

Allt väl på land och ombord!

Vi är lite ”busy”

I början av januari förtöjde vi i Gulf Harbour Marina för ett par månaders landliv. Det var dags för vårt ”house sitting”-uppdrag och vi flyttade in i Patricia och Davids hus en kort promenad från marinan. Medan Ulla bekantade sig med hus och trädgård åkte Pelle upp till Whangarei och hämtade vår bil. Vi trivs bra här och efter nästan tre veckor tycker vi fortfarande det känns lyxigt att ha så stora ytor. Vi har härlig havsutsikt från balkongen, så omställningen till landlivet känns inte alltför svår.

Några dagar efter att vi flyttat in så blev det dags att börja vårt spännande uppdrag som volontärer för Prada Cup och Americas Cup. Prada Cup genomförs under januari-februari och den båt som vinner Prada Cup kommer att möta Team New Zealand i Americas Cup under första halvan av mars. De som tävlar i Prada Cup är Ineos Team UK, Luna Rossa Prada Pirelli och American Magic. Båtarna ser hyfsat märkliga ut när de inte är i vattnet.

Varje gång de ska ut och träna så kommer de ut ur sina ”båthus”, mastas på och lyfts i vattnet. Efter avslutat träningspass tillbaka in igen. Tyvärr skedde en mycket dramatisk kappsejsning av American Magic under förra tävlingshelgen. De lyckades rädda båten från att sjunka, men det blev mycket stora skador. Förhoppningsvis är de tillbaka inför semifinaltävlingarna i Prada Cup.

Som volontärer är vi lite av diversearbetare. Bland annat räknar vi publik, svarar på frågor, visar vägen till olika attraktioner, assisterar i Broadcast Center, jobbar som seglingscoacher och IT-controllers i simulatorn för Americas Cup-båtarna, håller ordning på större folksamlingar och tar publikbilder mot den populäraste fotobakgrunden. Fast här är det volontärerna själva som blivit fotograferade.

Prada, som är huvudsponsor för hela evenemanget, har varit väldigt generösa mot oss volontärer och vi har fått shorts, piketröjor, sweatshirt, jacka och solglasögon till ett värda av 10 000 kronor vardera. Solglasögonen delades ut som en present som inte kunde bytas och inte fick öppnas förrän vi var hemma. Pelles solglasögon är av pilottyp och Ullas av den mer glamorösa typen. Så nu väntar Ulla på sommarens partyinbjudningar så att glasögonen kommer till flitig användning.

Dessutom ger Auckland Transport oss fria månadskort på kollektivtrafiken under tiden vi jobbar. Apropå kollektivtrafiken, så är munskydd obligatoriskt. Kan upplevas lite onödigt, då det inte varit några Covidfall på flera månader, men vi är ju gäster i landet och gör det vi ska. Fast just idag har faktiskt ett misstänkt fall av samhällspridning rapporterats.

Efter mitten av mars vet vi faktiskt inte riktigt hur vi ska göra. Vi är helt övertygade om att 2021 inte kommer vara ett år då vi kan fortsätta vår segling runt jorden. Australien har redan meddelat att deras gräns inte kommer att öppna under året och Nya Zeeland lär inte göra det heller, liksom de flesta önationer. Många av de strandade långseglarna här ställer sitt hopp till att Nya Zeeland låter alla stanna ytterligare ett år. Låter inte helt orealistiskt, men vi börjar längta efter vår familj och tänker oss nog att komma hem i vår/sommar. Men ska vi komma hem med eller utan Loupan??

Ena alternativet är att lämna Loupan på vår ”hemmabas” Riverside Drive Marina och åka hem i april, stanna hemma cirka ett år och hoppas att Nya Zeeland och andra länder släpper in oss under början av 2022. Känns inte helt orealistiskt med tanke på vaccinutrullningen i världen, men det skaver att osäkerheten vad som händer är så stor, så det kan mycket väl dröja mer än ett år innan vi får komma tillbaka till vårt båthem och kan fortsätta.

Vi undersöker också möjligheten att helt enkelt skeppa båten tillbaka till Europa i vår. Det har en rejäl prislapp förstås. Vi kan bli avlastade i Genua, Palma de Mallorca eller Southampton. Många osäkerheter i det här alternativet också med frågor om stängda gränser med mera.

Medan vi funderar vidare så vore det kul att höra vad ni tycker vi ska göra eller vad ni skulle gjort.

Oavsett vad det blir för resultat av funderandet så njuter vi av det liv vi har här.

Allt väl hos oss på land!

Julen är här

Hur konstigt det än känns så är det jul här på Nya Zeeland också. Puhutukawa-träden, som också kallas ”New Zealand Christmas tree”, har blommat de senaste veckorna. De finns i mängder och blommar vackert julröda.

Årets ”hjulklapp” till Loupans besättning är ett par hjul till jollen. Vi har länge tyckt det känts som en synnerligen onödig sak, men med tidvatten och flacka sandstränder kan man få släpa/bära jollen kanske 50 meter eller mer om man har otur. Jollen med motor är hyfsat tung, så det känns bra med hjulen.

Vi har haft underbart sommarväder och nästan ingen vind under flera veckor, men lagom till jul blir det lite väderomslag. Ungefär som till midsommar hemma alltså och det är också ungefär som de firar jul här. För den som vill veta mer om ett äkta kiwi julfirande, kolla in länken nedan.

https://youtu.be/vIFrYdeQYFw

Och här en för oss alla känd julmelodi, men med kiwianpassad jultext.

https://open.spotify.com/track/5YGwN3hHXDqP9MCyj5nrkN?si=cP_O_cYJTt2ehEqcLg3YOw

Vi önskar er alla en riktigt God Jul, även om den för många blir annorlunda efter detta annorlunda år. Även om året inte blev som planerat har vi känt oss oerhört priviligierade här i Nya Zeeland, där vi större delen av tiden kunnat leva ett helt vanligt liv utan restriktioner. Vi hoppas att 2021 blir ett friskare år för hela världen! Kram till er alla från oss på Loupan.

Sommarsegling och husbilsemester

Vi blev kvar på Great Barrier Island under ett par veckor. Pete på Moondust föreslog att vi skulle ses vid Smokehouse Bay, där det finns en vedeldad pizzaugn som seglarna kan använda. Pete hade fixat degen och vi hade med oss olika ingredienser till fyllning. Vi eldade ugnen en dryg timme och rakade sen glöden bakåt i ugnen innan de på plats kavlade och fyllda pizzorna åkte in. Så snabbt det gick! Efter ett par minuter var det klart. Man fick verkligen vara alert så inte pizzorna blev för brända.

Pizzabagare
Skjuts in i ugnen!
Såååå gott det blev!

Smokehouse Bay är en träffpunkt för många kiwiseglare. De är alltid generösa och bjuder verkligen in oss besökare att vara med i umgänget och en dag tog ett par besättningar oss på en vandring från Smokehouse Bay. Under vandringen berättade de om ett årligt återkommande evenemang för att samla in pengar till årets skolresa in till fastlandet. Det skulle gå av stapeln några dagar senare och det lät kul, så självklart ville vi delta. Skolbarnen hade fångat varsin snigel, som de döpt och pysslat om. Under tiden har de också gjort en teckning och berättelse om snigeln. På evenemanget auktioneras sedan sniglarna ut. Det var inga billiga sniglar, utan de gick på mellan 500 och 1000 kronor per styck. Sammanlagt såldes drygt trettio sniglar inför kapplöpningen. och när alla var sålda blev det ”snigelkapplöpning”. Vår snigel, Bommer, visade sig vara den kramsjuka typen och hamnade i en hög med ett gäng andra kramsjuka sniglar. En jättekul kväll och kul ide’ för att samla in pengar.

Presentation av snigel inför auktionen
Vår snigel
Racet igång

Vi fick också i all förtrolighet ett tips om var man kunde plocka ostron, men vi fick lova att inte berätta var de fanns. Så det berättar vi inte, men vi kan berätta att ostronälskande Pelle var väldigt glad och nöjd.

Vildostron uppe ur vattnet vid lågvatten
Bon appetit!

Från Nagle Cove gick vi en härlig vandring tillsammans med Pete och som på så många andra vandringar fanns härlig utsikt.

Pete och Ulla på bergets topp

Vi hade gått till Nagle Cove för att få skydd för utlovad ganska hård nordlig vind. Hård nordlig vind blev det och de höga bergen kan lätt lura en att tro att man ligger i fint skydd. Istället kan de skapa besvärliga fallvindar och i Nagle Cove svepte vinden sen runt i viken. Självklart var det kolsvart när vi började uppmärksamma att vinden verkligen pep i. Vi gick ut för att surra solpanelerna på vår bimini, men de visade sig redan ha rymt. De sitter fast med kraftiga kardborreband och har klarat åtta års segling, men nu var nog kardborrarna lite trötta. Värre var att jollen, med motor, tank, åror och skor låg upp och ned i vattnet. Slarvigt och obetänksamt av oss att inte ha tagit av motorn i den utlovade vinden. Vinden var så kraftig så det var två meger höga vattenkaskader som piskade oss under den räddningsaktion för jollen som satte igång. Med hjälp av fall och kastblock lyckades vi få upp jollen halvvägs över aktern, så Pelle kunde krypa under och fästa en lyftanordning för motorn och vi kunde bärga den. Efter att elektroniken i motorn demonterats ställdes utombordaren i sötvattensbad klockan fyra på morgonen och fick stanna där medan vi sov. Nästa förmiddag blev det IVA-vård för motorn och på eftermiddagen startade den fint igen. Då var vi glada!

Under tiden på Great Barrier Island började vi sakta inse att vår tänkta segling ner till Marlborough Sounds på Sydön nog hade en lite väl optimistisk tidplan, eftersom vi måste vara i Auckland till 8 januari, då vi ska på utbildning inför vårt volontärsuppdrag för Americas Cup. Då får man tänka om och det gjorde vi. Är det något som långseglandet har tränat oss i, så är det flexibilitet och tålamod.

Efter att ha bokat flygresa ner till Christchurch och husbil för två och en halv vecka, så seglade vi tillbaka till Whangarei och några dagar senare tog vi bilen ner till Auckland och flög ner till Christchurch. Eftersom det är obligatoriskt med munskydd på alla flyg och bussar, trots att landet anses Covidfritt, så fick vi förstås prova på det. Intressant att se hur de hanterades av de olika passagerarna.

Hur vet man vilken sida som ska vara utåt? Verkade vara ungefär 50% med blå sidan utåt.

När husbilen var uthämtad styrde vi mot första bästa stora mataffär för att bunkra och döm om vår förvåning när vi stötte på seglarvännerna Wandy och Eric, från amerikanska båten Scoots, som också var på husbilsemester. De hade startat från Nordön någon vecka tidigare. Verkligen helt osannolikt att vi skulle springa på varandra här i mataffären.

Scoots och Loupans besättningar i oväntat möte

Planen för vår husbilsemester var att åka över bergen via Arthurs Pass, bila söderut längs västkusten och in över bergen igen via Haast Pass till Wanaka och Arrowtown om vädret var på vår sida. Det var det! Här några bilder från vår härliga tur.

Första övernattningen på väg mot Athurs Pass, Porters Lodge
Fika med ginstdoft
Mot Arthurs Pass
Vandring i Otira valley
Mount Cook Buttercup i Otira valley
Helihike på Franz Josef-glaciären
Vandringspaus med utsikt över Lake Wanaka
Vandring runt Lake Hayes
Här doftade det fläder
Nöjd efter lunchbesök på Amisfield Winery

Efter att ha träffat Wandy och Eric igen i Arrowtown hade vi också tid kvar för att fortsätta söderut till Bluff, som är känt för sina fina ostron och sin goda lax. Här slutar också Te Araroa Trail, som går från Cape Reinga på Nordön till denna södra punkt. En 3000 km lång vandring genom Nya Zeeland. Inget för oss, men vi har träffat på ett antal vandrare som ägnar flera månader under våren och sommaren för att gå hela leden.

Vart är vi på väg?

I Invercargill besökte Pelle ett vida berömt fordonsmuseum, Bill Richardson Transport World. En gigantisk samling av helt fantastiskt restaurerade forden!

På väg norrut mot Geraldine stannade vi för att sträcka på benen och tog en promenad till Katiki Point Lighthouse.

Dags att sträcka på benen lite
Fint ute vid fyren och man kunde ana sälar på klipporna och i vattnet

Geraldine visade sig vara ett lite gulligt ställe. Där hittade vi en nybliven gintillverkare

och massor av tomtar utplacerade längs promenadvägen genom skogen.

Sen bar det av mot Akaroa på Banks Peninsula utanför Christchurch. Ett favoritställe från vår tidigare husbilsresa. Samhället har etablerats av franska immigranter en gång i tiden och har fortfarande tydlig fransk prägel. Dessutom ett otroligt vackert läge med berg och hav. Förutom franskinspirerad mat på bitron så blev det förstås vandringar här också. ”Den ofriville vandraren” har varit hyfsat positiv och tålig under alla vandringar under hela vår Nya Zeelandsvistelse, men efter vår sista vandring från Akaroa tyckte han det fick räcka på ett tag. ”Den frivilliga vandraren” var också rätt trött efter de 187 ”våningarna” och 15000 stegen.

Matlagningsglad nya zeeländare på gratiscampingen underhåller oss efter dagens vandring
Shackletons kapten på Endurance föddes i Akaroa. Vi blev lite ”star-struck”

Resan avslutades med ett dygn i Christchurch, där vi bland annat besökte Cardboard Cathedral, som är en temporär kyrka som byggdes med enkla material efter den stora jordbävningen. Bland annat wellpapp användes, därav namnet. Kyrkan är fortfarande i bruk och används även för icke kyrkliga evenemang.

Christchurch har också flera fina konstmuseer och en härlig botanisk trädgård. Tyvärr hann vi inte med Antarktiska museet, som enligt uppgift ska vara trevligt.

Vi är väldigt nöjda med vår husbilsemester. Nya Zeeland är fantastiskt vackert och människorna är verkligen trevliga och lättsamma. Vi hade jättetur med vädret och det var sparsamt med turister. Ett normalt år hade det vid den här tiden på året varit fullt med turister, men i år så kommer ju inga internationella resenärer. På populära holiday parks (campingar) berättade de att de bara har omkring 25% av normal beläggning nu under högsäsong. Bra för oss, men verkligen problematiskt för dem. Det var ändå härligt att komma hem till Loupan, som vuxit och kändes rymligare än vanligt.

Under hela vår husbilsresa så följde vi och hade mestadels daglig kontakt med Anna och Arthur på svenska båten Vista. De är en av få båtar som beviljats undantag från den stängda nya zeeländska gränsen. Detta med hjälp av en regel som kan ge seglare möjlighet att komma in i landet om de har behov av arbete på båten för minst 50000 NZD, cirka 300000 kronor. Det är inte någon enkel och snabb procedur, utan det krävs agent och en rejäl portion tålamod, eftersom det tog flera månader att få undantaget beviljat. I lördags tog vi bilen upp till Opua, dit de anlänt några dagar tidigare, efter tre veckors segling från Bora Bora i Franska Polynesien. Fantastiskt bra jobbat! Det blev en trevlig dag då vi tog dem tilll Kerikeri för att de skulle få skaffa mobilabbonemang och storhandla och sen firade vi ankomsten med härlig lunch på Duke of Marlborough i Russel.

Skål för lyckad segling till Nya Zeeland

Dagen efter kastade vi loss från Riverside Drive Marina klockan sju på morgonen då det var högvatten. Vi fick en riktig toppensegling upp till Whangamumu i frisk sydvästlig vind. Det som inte var riktigt toppen var att drivenheten till autopiloten tyckte att det fick räcka med de 45000 sjömil den tjänstgjort.

Whagamumu är en väldigt vacker och skyddad vik och en av Ullas favoriter. Efter vilodag igår med vandring och sen sundowner med Kerri och Mike på motorbåten Mercedes, som vi stötte på under vandringen, så är det lite arbetsdag idag. Drivenheten har demonterats och reservenheten är på plats. Dessutom är felet lokaliserat till den tandade drivremmen, som blivit utsliten. Det var ett ”bra” fel, eftersom vi nu bara kan köpa en ny drivrem och få en fungerande reservenhet igen. För övrigt verkar den gamla drivenheten vara i bra skick, vilket vi tycker är imponerande efter så lång tjänstgöring.

Båtunderhåll i paradiset

När vi var klara med arbetsdagen kom Mercedes tillbaka från eftermiddagens fisketur och vi blev överropade av Kerri och Mike på ett glas vin och i bagaget hem hade vi pinfärsk snapperfile’.

Ombord på Mercedes
Här vankas nyfångad snapper

Nu är det verkligen sommar, runt 25 grader och högtryck som avlöser varandra. Allt verkar blomma samtidigt, massor av blommor och olika träd. Det verkar också som alla frukter och grönsaker mognar samtidigt och affärerna är fulla av jordgubbar, blåbär, hallon, körsbär, aprikoser persikor, sparris och andra primörer. Allt odlat här på Nya Zeeland. Helt fantastiskt!

Jacarandaträd
Okänt, men vackert träd
Rosor i full blom

Imorgon går vi till Bay of Islands där vi planerar att fira jul med Anna och Arthur innan vi styr ner mot Aucklandområdet, Americas Cup och ”house sitting”.

Tack Håkan för inspiration att skriva inlägget just idag!

Allt väl ombord denna stilla sommarkväll!