Senaste dygnet har varit tämligen stökigt. Under natten mot tisdagen blåste det friskt från ost-sydost, cirka 20-25 knop. Vi hade och har cirka 70-80 grader skenbar vind. Vi seglade med två rev i storen och två rev i genua 3 och Loupan trivdes fint. Lite mindre bekvämt var det för besättningen på grund av att det blev väldigt oharmonisk sjö med vågor från olika håll, typ 2.5 – 3 meter. Vågorna kom in på styrbords sida med en period på 8-9 sekunder. Det blev mycket smäll och smack i sidan och ordentligt gung och sjöar som vällde in över däck och sittbrunn. Då var det skönt att kunna sitta och huka i vår lila ”hydda” under sprayhooden eller mest hålla sig inne. Idag har vinden avtagit något, men det är rejäla vågor. Prognoserna ger oss samma väder som idag ända fram till Fiji, men med lite måttligare vind.
Det är fortstås lite varmare idag än igår. Vattentemperaturen är 25 grader, solen går upp lite tidigare och vattnet är blåare.
Att segla är ett underbart (om än ibland lite obekvämt) sätt att resa. Man upplever verkligen hur omgivningen successivt förändras.
Yanne fick jobba på hela natten till måndagen, men vid femtiden imorse kom vinden som utlovats. Det lugnt andandes havet fylldes snabbt med energirika vågor runt 2 meter. med period runt 8-9 sekunder. Vinden har hela dagen legat runt 15-20 knop TWS och vi har en skenbar vindvinkel runt 80 grader. Vågorna kommer i princip in i sidan. Lite mer gung och lite krängning också. Ulla skulle för en stund sen, i all tysthet, nalla en chokladbit och fick hela skåpets innehåll med snacks och godis i famnen. Lätt att glömma bort att båten plötsligt kan kränga till av en stor våg från sidan. Det har varit en lugn dag då båtrutinerna löpt på och inget särskilt har hänt. Vattnet är nu 22 grader.
Vi räknar med att ha liknande seglingsförhållanden hela vägen till Fiji. Nu på eftermiddagen har vi drygt 600 sjömil kvar och gissar att vi är framme på fredag. Under rådande förhållanden avverkar vi ca 180 NM per dygn.
En lugn och fin seglingsdag följdes av en lika fin seglingsnatt. Det hade hittills varit
mulet större delen av tiden, men nu fick vi en vacker stjärnklar natt. Efter några
regnskurar i gryningen, så dog vinden ut helt och solen tittade fram. Vi startade vår vän Yanne och nu på eftermiddagen brummar han fortfarande på. Havet är
spegelblankt med bara lååånga dyningar. Det ser ut som havet andas när vattenytan höjs och sänks långsamt. Vackert!
Vi har haft en lugn dag med dusch och allmän avkoppling. En flygfisk hade förirrat sig ner i rattdiket och fick plockas upp med en lång matpincett. Synnerligen död och illaluktande.
De kommande dagarna väntas lite sportigare väder och segling. Vi går en mer ostlig kurs än direktkursen mot Denerau, där vi ska klarera in. Detta för att förhoppningsvis få lite bättre vindvinkel när vinden börjar friska i lite mer under morgondagen.
Det är inte tropiska temperaturer än, men lite varmare blir det för varje dag. Idag har vi 20 grader, både i luften och vattnet.
Vi har kontakt med Patricia och David på Gulf Harbour Radio varje eftermiddag för
väder och vi är en grupp båtar som lämnade Nya Zeeland samtidigt som pratar på kortvågsradion varje kväll och rapporterar in läget. Det känns bra!
Efter att inte ha havsseglat på 2,5 år så såg vi fram mot den här seglingen. Men det var också några fjärilar i magen. Vi har fått en perfekt inskolning det här dygnet! Lätta vindar och lugn sjö med vågor mindre än en meter och vi har haft vinden strax akter om tvärs så det har varit mycket bekväm segling och 175 sjömil är tillryggalagda. Första natten är alltid lite seg, men det gick hyfsat bra, både att hålla sig vaken på sina vakter och att sova.
Ett par små incidenter har vi haft. Först lossade ena linan till stackpacken och vi trodde, när vi hörde ett ljud, att det var storseglet som slog/fladdrade. Men det var ena sidan på stackpacken som smackade mot bommen. Linan har lossnat högt upp i riggen, så det blev ett provisoriskt arrangemang så länge vi är på havet. Sen uppfattade Ullas känsliga öron att styrningen inte lät riktigt som den brukar. Ena akterruffen tömdes och skottet skruvades ner för att se vad som orsakade ljudet. Vi misstänkte att brythjul nr 2 gått sönder, eftersom nr 1 hade gått sönder säsongen innan. Nix, det var det inte. Istället var det styrvajern som var för löst spänd. Vi ville gärna åtgärda det medan förhållandena är så lugna, så vi inte får problem de sista dagarna, då det ska bli mer vind och besvärligare vågor. Ned med seglen, ut med grejor ur mittstuvfacket i sittbrunnen. Nödstyrningsarrangemanget monterades så att roderaxeln kunde fixeras medan vajern spändes. Pelle skred till verket och snart tystnade klagomålen från styrningen. Sen var det bara att ställa iordning allt och segla vidare. Det var intressant att så här på havet prova nödstyrningsarrangemanget. Det består av en kort nödrorkult, ett par kastblock och lina som leds till en vinsch på vardera sidan av båten. Det fungerade, men det skulle nog vara svårt att segla längre sträckor och i tuffare förhållanden. Då får man klura ut lite förbättringar. Allt väl ombord!
De senaste dagarna har vi helt ändrat säsongens planer.
Imorgon klarerar vi ut från Nya Zeeland och startar ännu en segling upp mot Fiji. Vi går till västra Fiji för några semesterveckor och sen seglar vi vidare till Vanuatu. Vanuatu öppnar gränsen nu, så vi ser fram mot ett spännande besök där. Nya Kaledonien får vänta.
Tiden rusar och det är sju veckor sen vi anlände till Nya Zeeland och Loupan. Mellan regnskurar och regndagar har vi jobbat för att få Loupan klar för långsegling igen och nu känns det ganska klart.
Vi har ju halva jorden kvar att segla och det är tolv år sedan vi seglade till Shetlandsöarna, som var vår första längre segling över hav. När vi började gå igenom alla saker ombord insåg vi att det var dags att uppdatera en del av vår säkerhetsutrustning. En del hade förstås uppdaterats tidigare, men det var dags igen.
Tidigare hade vi en livflotte i väska, som hade sin plats i ett sittbrunnsfack. Den gamla flotten i väska kunde inte servas längre på grund av brist på reservdelar och vi började tvivla på att vi om några år skulle orka lyfta en livflotte i väska för att få den i vattnet. Nu har vi satsat på en flotte från Ocean Safety, som är monterad på pushpit och vi har även monterat hydrostatutlösare som komplement till den manuella.
Vår gamla grab bag har sett sorglig ut i några år, men nu har en ny fräsch kommit ombord och dessutom fått lite uppfräschat innehåll. Nödraketerna var utgångna sen några år, men nu har vi nya med datum långt fram i tiden. Nya flytvästar hade vi införskaffat redan hemma, men när vi skulle flytta över PLBerna från de gamla flytvästarna i båten upptäckte vi att batteritiden gått ut. Lite efterforskningar resulterade i att vi köpte nya. Prisskillnaden mot batteribyte/service var relativt liten och dessutom skulle det ta för lång tid för att få det gjort. De nya PLBerna från OceanSignal är väldigt små och smidiga och får lätt plats i flytvästen.
Som ni sett på några korta inlägg så har vi kört tester på diverse tekniska system och det har gått smidigt att få liv i det mesta. Vår värmare bestämde sig däremot plötsligt för att sluta fungera. Efter lite felsökning visade det sig vara en temperaturgivare som var trasig. Och en fungerande värmare vill man ju ha när det är vinter. Ingen givare gick att uppbringa på Nya Zeeland, men Anders Stenvinkel på Thermoprodukter var snabb att posta en ny givare till oss.
För två veckor sen var vi på en liten utflykt per motor för att testa autopiloten och watermakern. Båda fick godkänt. Vi stannade till i marinan Marsden Cove till kvällen och åt middag med Cecilia och Jocke på svenska segelbåten Bliss. Innan Bliss lämnade Whangarei några dagar tidigare hade de ordnat ett väldigt trevligt firande av Sveriges nationaldag, där besättningarna från alla Whangarei’s svenskbåtar var inbjudna, dvs vi samt Anna och Arthur på Vista.
Nationaldagsvärdarna på Bliss
Vår nya bimini är på plats och vi är jättenöjda med jobbet som Brendan på Canvas and Covers gjorde. Det var lite krångel innan vi lyckades få tag på solpanelerna som skulle monteras på biminin. De vi först beställde och fick positiva leveransbesked om, kunde plötsligt, några dagar innan leverans, inte levereras förrän det skulle vara alldeles för sent. Vi hittade några andra som var nästan lika bra och som kunde leverera på tid.
Brendas har levererat vår nya bikini
Vi började bli klara och det var dags att lämna Whangarei, Riverside Drive Marina och RDM-familjen. Men först måste vi besöka den nya häftiga Hundertwasser-byggnaden. Den hade varit på gång ända sen vi första gången kom till Whangarei 2017. Då pågick insamling av medel för att kunna förverkliga projektet och 2019 när vi kom ner så påbörjades precis byggnationen. Nu har museet öppnats för några månader sen. Ett fantastiskt häftigt hus, tycker vi.
Nytt landmärke i Whangarei
Här lite information om den österrikiska bildkonstnären och formgivaren Friedensreich Hundertwassers koppling till Nya Zeeland: Han kom seglande till Nya Zeeland på 70-talet och från 1975 och fram till sin död bodde Hundertwasser i Kawakawa, ett litet jordbrukssamhälle i norra Nya Zeeland. Han kom alltmer att betrakta Nya Zeeland som sitt officiella hem. 1979 utgav han en bok om Ao Tea Roa, som är maori och brukar översättas Det Långa Vita Molnets Land. Hans egen undertitel till boken var Insel der verlorenen Wünsche [”De förlorade önskningarnas ö”], dvs en plats där inget mer fanns att önska. 1986 blev han nyzeeländsk medborgare. Oavsett vart han reste i världen var hans klocka inställd på nyzeeländsk tid. Han avled på kryssningsfartyget RMS Queen Elisabeth 2 den 19 februari 2000 nära Nya Zeeland. I enlighet med en sista önskan jordfästes han den 3 mars 2000 på sin tomt i Kawakawa i vad han själv hade gett namnet De Lyckliga Dödas Trädgård, under ett tulpanträd utan kista och naken, insvept i den koruflagga som han själv hade formgivit i början av 1980-talet. Koruflaggan ses som Nya Zeelands andra flagga.
Korsflagga
Vi hade en jättetrevlig tack- och avskedsmiddag på restaurang Quay med Karl och Mo från RDM och deras respektive, Larissa och Tina.
Tina, Mo, Pelle, Ulla, Larissa och Karl
Många kramar blev det till sist när vi lossade tamparna i söndags. Besättningen på Moneypenny hade till och med tagit bilen ut på Onerahi udde där de tutade med mistluren och vinkade. Mo avfyrade traditionsenligt vattenballonger från sin båt.
Tack för allt RDM!Delar av RDM familjMen nu är det ändå sista gången bron öppnas för oss
Vi gick ner till Marsden Cove, där många båtar låg och väntade på ett bra väderfönster för att gå till Fiji eller Nya Kaledonien. Det har varit en lååång period med väldigt ostadigt väder och prognoser som ändrats från dag till dag och där prognosmodellerna för vädret ofta varit oense om hur vädret skulle utvecklas. Många båtar hade väntat sen mitten av maj. I onsdags och torsdags lämnade många båtar Nya Zeeland med ett väderfönster som såg hyfsat ut, men med ett ganska instabilt prognosläge. Vi ville helst provsegla åtminstone några timmar innan vi gav oss ut på en längre överfart och lyckades motstå suget, som trots allt uppstår, när många gör sig klara att lämna. Det blev provsegling i torsdags i lite regn och rusk. Cecilia och Jocke tog det här ”sportiga” kortet när de hjälpte oss att kasta loss. Våra italienska seglarvänner tyckte att vi såg ut som månfarare.
Testseglarna
Medan vi provseglade, så klarerade Bliss ut från Nya Zeeland och vi kunde se dem på avstånd när de hissade segel och startade sin segling mot Fiji. Vi håller tummarna för att de får en bra segling.
Fair Winds till Cecilia och Jocke
Igår kom Elisabet och Karl-Axel ner till sin båt Spray, som väntat på dem i 2,5 år. Idag tog vi hyrbil upp till Whangarei för att hälsa dem välkomna. Efter lite skjutsning för att handla mat och telefonabonnemang fick vi njuta av härlig sillunch i Sprays sittbrunn. Det blev en väldigt trevlig eftermiddag.
Dags för midsommardagslunch i Sprays sittbrunn
Nu känner vi oss klara och ser fram mot att hitta ett stabilt väderfönster som ska ta oss till Nya Kaledonien.
Den 25 april förra året landade vi hemma i Sverige för att på obestämd tid ha en paus från vår långsegling. Det var härligt, men lite omtumlande att vara hemma igen efter så lång tid. De första mötena med familjen fick ske på behörigt avstånd utomhus, eftersom rekommendationen var att isolera sig en vecka efter hemkomst och förstås testa sig. Men efter en vecka blev det kramkalas och en första vaccindos.
Det var en perfekt tid att komma hem och vi fick en härlig svensk sommar med både odling, ö-liv, familjeliv och till vår stora glädje även seglingsliv.
Det var våra irländska vänner Adrian och Maeve som olika perioder generöst upplät sina två Arconabåtar till oss.
Maeve och Adrian i regnigt Gustavsberg
Först fick vi göra en ”shake down cruise” med deras nya Arcona 380 i Stockholms skärgård innan den skulle skeppas till Irland. Här har deras två båtar, Arcona 430 Oisin Ban och Arcona 380 Cailin Ban träff ute vid Finnhamn.
Vi avslutade lånet av Cailin Ban med en spännande segling till Gröna Lund med våra två barnbarn, Wilmer och Sally
Sen fick vi låna Oisin Ban under sensommaren och seglade en månad söderut och till Gotland. Det var en nästan exotisk upplevelse med sex båtar i Visby gästhamn och en dag helt solo på Utklippan.
Stilla dag på UtklippanNorr om Öja innan avfärd mot Visby
Förutom att vi förstås fått njuta av familj, vänner och allmänt landliv under året hemma, så har vi också haft förmånen att få vara inblandade som ledare för Oceanseglingsklubbens årliga Avseglargrupp. Jättehärligt att få ta del av avseglarnas entusiasm och förväntningar och roligt att kunna bidra lite till klubben som gett oss så mycket genom åren.
Den 2 maj öppnade Nya Zeeland gränsen för oss och samma dag satte vi oss på flyget efter en, som vanligt, hektisk sista tid hemma och lite vemodiga avskedskramar med familjen. Det var inte bara vi som ville resa, utan flyget var fullt med munskyddsförsedda resenärer.
Den 4 maj kl 05 landade vi och efter sedvanliga kontroller var vi igenom pass, tull och bio-security. Gick mycket smidigt. Hemma hade vi fyllt i ett digitalt ankomstformulär där vaccinbevis och PCR-testresultat laddats upp och sen hade vi fått tillbaka en QR-kod att visa upp tillsammans med passet.
Strax före lunchtid klev vi in på varvet igen och möttes av stora kramar av varvspersonal och seglarvänner. Det kändes smått overkligt att stå och titta upp på Loupan igen. Vi undrade förstås i vilket skick hon skulle vare efter ett år. På utsidan lite smutsig förstås, men inte så farligt eftersom ängeln Mo hade tvättat av båten vid några tillfällen. Inne i båten såg det ut som när vi lämnade och allt var fräscht. Vi var förvånade och positivt överraskade! Kanske hade det idoga torkandet med vinäger när vi städade inför avfärd haft effekt? Så det var bara att börja flytta in. Bagaget hivades upp, Mo tog Ulla till affären för att handla lite, båten vädrades och värmen slogs på. Det är sen höst här och båten som varit stängd kändes kall och rå.
Nu har vi varit här knappt två veckor och tillbringat senaste veckan i Covidisolering.
Olika falla ödets lotter. Ullas test överst
När man kommer till Nya Zeeland får man antigentester för att testa sig på ankomstdagen och sen på dag 5. Och på morgonen dag 5 testade Ulla positivt för Covid med lätta förkylningssymptom. Pelle hade samma symptom, men testade negativt två gånger. Så det var bara att isolera oss båda i en veckas tid, enligt reglerna. Båten låg på land och det är förbjudet att använda marinans gemensamma utrymmen. Vi har fått hjälp med privat toalett och vänner har handlat mat till oss. Vi får jobba på båten och gå en promenad (med munskydd) varje dag. Vi har varit väldigt lindrigt sjuka och kände oss friska efter några dagar. Anna och Arthur på båten Vista var snälla och bjöd oss och besättningen på svenska båten Bliss på middag kvällen innan vi började få symptom och tyvärr smittade vi Anna och Arthur också.
Men det har hänt saker med Loupan under tiden. Botten är målad, skrovsidorna är polerade och propellern är behandlad med Propspeed. Motorn är återstartad, genomföringarna kontrollerade, rostfritt har putsats, plottern är installerad efter garantiservice hemma och diverse annat är fixat.
I morse sjösattes Loupan och vi frisläpptes också ur isoleringen. Skönt!
Men nu är det väl sista gången vi sjösätter Loupan, sa Karl med något sorgset i rösten
Vi har en hel del jobb kvar att göra innan vi kan lämna Nya Zeeland. Alla tekniska system ska gås igenom och till viss del återmonteras. Vi behöver en ny bimini och nya solceller. En ny livflotte kommer vi också köpa. Nya Zeeland har för närvarande rätt stora problem att få in leveranser från andra delar av världen, så vi är osäkra på vilka ledtider det kan bli för att få tag på bland annat solcellerna. Under tiden vi var hemma blev vårat litiumbatteri totalt urladdat, genom ett misstag av vår ”caretaker”. Vi har tillfälligt lyckats, till vår stora förvåning, få igång batteriet igen. Vi har dock ett nytt som väntar på installation.
Innan vi kastar loss för någon längre översegling vill vi gärna provsegla lite för att se att allt verkar fungera. Inte minst är vi nog själva lite ringrostiga.
Det är många långseglare som till sist lämnar Nya Zeeland efter att ha tillbringat flera år här. Det har varit ett extremt gynnsamt och långt väderfönster nu och på Marinetraffic har man kunnat se ett pärlband av båtar som seglat upp mot Fiji och Nya Kaledonien. Vi hoppas kunna segla mot Nya Kaledonien i början av juli för att sen segla vidare till Australien.
För att peppa oss lite extra inför starten av Americas Cup och tacka för insatserna under Prada Cup blev det fest för oss volontärer. Team New Zealands ledare Grant Dalton talade och där gavs också tillfälle att på nära håll beundra pokalen eller ”The Old Mug”, som den kallas här.
Grant Dalton, The Old Mug och den heltidsvakt som bevakar den.Besättningarna från Coastal Drifter, Harlequin, Moondust och Loupan. Och The Old Mug förstås
När det till sist var dags för Americas Cup att starta den 6 mars så var Auckland i ännu en lockdown efter att tre (3) nya fall av Covid upptäckts efter att två familjer inte följt regelboken under föregående lockdown ett par veckor tidigare. Starten fick skjutas upp till den 10 mars och de första racen fick avgöras utan publik och med Race Village stängt. Luna Rossa gjorde bra i från sig och efter sex race var ställningen 3-3 och spänningen i Nya Zeeland steg. Race Village fick öppna igen och volontärer och publik strömmade till. Vid de kommande tävlingarna var det mer än 50 000 personer på plats varje dag. Vilken stämning det blev och sista tävlingsdagen blev helt oförglömligt galen. Redan från morgonen vibrerade luften av förväntan inför eftermiddagens tävlingar, som kunde bli avgörande.
Sista dagen på jobbet
Många hade också röda strumpor, vilket är ett tecken på stöd för Team New Zealand. En ide’ som har sitt ursprung i att man en gång i tiden behövde samla in pengar för att stödja Nya Zeelands satsning på Americas Cup. Peter Blake och hans röda strumpor blev inspiration till att röda strumpor såldes och intäkterna gick till satsningen. Det var också i samband med det som kiwis blev så engagerade i tävlingarna och har fortsatt vara det. Team New Zealand tog hem Americas Cup den gången.
Ruths röda strumporOkänds röda strumpor
Dags för sista racet och det var verkligen fullpackat med folk. Som förlängd arm för Security fick Ulla en suverän plats med full koll på folkhav och storbildskärm.
Nya Zeeland säkrade att pokalen blev kvar och en osannolik glädjeyra bröt ut. Jublet visste inga gränser när teamen och båtarna kom tillbaka in till Race Village. Vi volontärer dirigerades nu för att säkra en fri passage för Team New Zealand och deras familjer genom folkhavet fram till scenen där det skulle bli prisutdelning.
Gula gångenRorsman Pete BurlingGrant Dalton igenSvenska Ulrika, gift med Team New Zealands coach Hamish Wilcox
Team Luna Rossa tackades först på scenen och vi tycker de gjort en enastående proffsig insats. Dessutom var de utan tvekan vinnare på de dagliga presskonferenserna efter racen, då de var både professionella och hade en humoristisk glimt i ögat.
Det hade varit kul om de vunnit, men Nya Zeelands båt var snabbare till sist
Sen äntrade Emirates Team New Zealand scenen och ett öronbedövande jubel bröt ut när konferenciern utropade att ”Americas Cup remains New Zealands Cup”, pokalen lyftes och champagnen flödade. Och jadå, Jacinda Ardern var nedanför scenen som ”privatperson” också.
Pete Burling dricker ur The Old Mug och verkar ha tvättat håret i samma dryck
Det var onsdag, men festen för tusentals kiwis fortsatte till långt in på natten. Barerna var proppfulla och inte en strupe var torr. Vi misstänker att torsdagen bjöd på en del ”hangovers”.
Americas Cup remains New Zealands CupNu är allt ”foilande” här
Vi var rätt trötta efter en lång onsdag, men på torsdagen var det dags att flytta ner till Loupan och lämna vårt hus. På fredag eftermiddag kastade vi loss från Gulf Harbour Marina och seglade upp till Kawau island för att träffa Patricia och David, vars hus vi bott i, och seglarvännerna från Whangarei på Miss Moneypenny. Vi fick ett par trevliga dagar med middag på yachtklubben, promenader och allmänt sällskapsliv.
Besättningarna från Miss Moneypenny, Chameleon och Loupan på Kawau Boating ClubPatricia och David som modigt upplät sitt nyrenoverade hus till oss under 2,5 månad
En dag ägnades åt bottenrenöring av Loupan, som den här gången inte var full av snäckor utan av en trädgård med någon sorts rödaktiga små ”buskar”. Inte kul!
På måndagen seglade vi upp till Urquarts Bay. Där sammanstrålade vi med Pete på Moondust och vi fick en härlig kväll, då vi firade att han just fyllt 70 år. Nästa dag vandrade vi med Pete på Bream Head innan vi gick upp med tidvattnet till Riverside Drive Marina på eftermiddagen. Seglingen är avslutad för den här gången och biljetter för hemresan är bokade till den 24 april. Nu är jobbet att förbereda Loupan för en obestämd tid på land i full gång, blandat med diverse trevligheter förstås.
Ulla förbereder också för en vår och sommar med trädgård. Jord, pallkragar, fröer och plantor är beställda via snälla grannar och barn. Pelle kollar in en ny gitarr tills vi kommer hem.
S/Y Loupan 