På väg mot Fiji, dygn 1 och 2

Måndagen den 28 maj blev det dags att lämna Opua med siktet inställt mot Fiji. Det har blivit två dygn med friska vindar 20 – 25 knop och rätt så mycket gung, då vi haft brant slör och sjön med två meter vågor snett in från sidan. Nu under natten har vindarna börjat avta och från i eftermiddag börjar nog två dygns motorgång eftersom vi då kommer in i en högtrycksrygg. Lite ovant att vara tillbaka i gungig havssegling efter sju månaders upphåll, men vi kom fort in i vaktrutiner och annat som hör längre överseglingar till. Vi har haft fantastisk fullmåne och efter en squall kunde vi till och med ana en nattlig regnbåge i det starka månljuset.
Senaste prognosen från Metbob visar att ett stopp på Minerva reef nog är lämpligt, för att ligga där under tiden ett tråg med mycket regn och motvind ska passera hela seglingsrutten. Eftersom tråget föregås av en period med nordostlig vind (vinden rakt emot för oss), så har vi fått rådet att inte ta kurs direkt mot Minerva, utan se till att vi är sydsydost om Minerva när vinden slår om till nordost. Vi var många båtar som lämnade Opua samma dag och vi håller kontakt ett par gånger per dag via kortvågsradion och på mail. Både kul och tryggt!

Tiden på Nya Zeeland går mot sitt slut

Efter vår ”husbilssemester” seglade vi återigen norrut. Vi ankrade igen vid Waiheke Island och denna gång för att fira vår 30-åriga bröllopsdag på en av vingårdarna. MEN, på morgonen när vi vaknade var det så fantastiskt seglingsväder så vi beslöt oss för att istället segla vidare.

På eftermiddagen ankrade vi i fina Mansion Bay vid ön Kawau, där vi hade en mysig ankardrink i eftermiddagssolen. Vi låg kvar i den lugna viken ytterligare en dag och gick en liten vandring till en gammal koppargruva och besökte huset, där Nya Zeelands förste guvernör bodde.

Vi fortsatte sedan upp mot Whangarei, där vi skulle hämta upp vår nyrenoverade vindgenerator. Där passade vi också på att storbunkra icke färskvaror inför seglingen upp mot Fiji. Sen var det dags att fortsätta mot Opua, som är vår sista hamn här. Vi fick två fina seglingsdagar och när vi rundade vackra Cape Brett

fick vi till vår stora glädje sällskap av några flasknosdelfiner, som lekte runt båten i nästan en timme.

Sen gick vi in i det seglingsområde som heter Bay of Islands. Mycket fint! Tyvärr har vi inte gjort området rättvisa och besökt någon av alla fina ankringsplatser.

Väl framme i Opua blev det många glada återseenden från förra säsongen och de flesta hade samma undran, ”när blir det ett vettigt väderfönster för att segla upp till tropikerna igen?” Vi har blivit överraskade av att det faktiskt har varit svårare att hitta ett väderfönster nu än när vi seglade hit.

I väntan på vädret har vi roat oss med att fixa ytterligare några underhållsprojekt, som vi upptäckte när vi var ute och seglade. Denna gång har vi bytt lager i Watt & Sea, och åtgärdat VHF-antennkabeln som korroderat i masttoppen. Dessutom hade ju Håkan Friberg rätt i att segelstuven fortfarande inte var tät. Nu har vi igen bytt tätningslist och bytt låsanordningen som inte var tät.

Inga väderfönster har varit riktigt bra, men vi har kontakt, även denna gång, med meteorologen MetBob och kommer att segla imorgon måndag tillsammans med flera andra båtar. Det kommer sannolikt att bli lite blandad väderkompott med fina vindar, väldigt svaga vindar, motvind och medvind. Och så kommer vi väl träffa något av alla dessa tråg som är i farten här. Sträckan upp till Fiji är cirka 1200 sjömil och vi räknar med att det tar drygt en vecka.

Vi har tillbringat sammanlagt fyra månader på Nya Zeeland och har trivts verkligt bra. Det känns som landet har i stort sett allt.

Men nu ska det bli spännande att segla på havet igen och vi ser mycket fram mot besöket på Fiji.

Husbilsresan, en ny erfarenhet

Nu har vi rest runt under drygt tre veckor i vår hyrda husbil. De första två veckorna på Sydön och sedan på södra Nordön. Det har varit roliga, spännande och intressanta veckor, där kamerorna gått varma i försök att fånga alla vackra och dramatiska vyer.

Resan startade kylslaget runt Queenstown, Te Anau och Milford Sound, då en för årstiden tidig arktisk vind med snö hade svept in dagen innan vi kom, men sen har vi mest haft väder som liknat svensk sensommar med 15-20 grader på dagarna och 5-10 grader nattetid.

Queenstown visade sig vara en lite mer kommersialiserad och större variant av Åre. Naturen runt omkring är storslagen och erbjuder mängder av äventyrliga aktiviteter, som bungy jump och skärmflygning. Här utsikt från berget ovanför byn.

Och här ett exempel på mer kommersiell aktivitet på berget, som Pelle provade på.

Fast man kan ju också vandra på någon av alla vandringsleder som finns i naturen runt omkring och som för övrigt hela Nya Zeeland är så välförsett med. Vandringslederna är överallt verkligen välgjorda och fina med ordentlig skyltning, broar och spänger. De finns också av alla längder och svårighetsgrader, så det är bara att ta någon som passar tid och humör. Vi är inte så överdrivet sportiga, men de fina lederna har lockat ut oss på vandringar många gånger.

Queenstown blev inte vår favorit, däremot gillade vi den lilla guldgrävarstaden Arrowtown, någon mil därifrån.

Där gjorde vi en jättefin vandring i osannolikt vackert väder runt den lilla sjön Lake Hayes.

Som pricken över i blev det solig lunch på Amisfield Winery innan vi gick den sista kilometern tillbaka till bilen.

Vi hade från början inte tänkt besöka Milford Sound, trots att det är landets mest besökta turistattraktion. Men förledda av paret Askulv, som låg några dagar före oss i sitt husbilande, så ändrade vi oss och det är vi glada för. Vi tyckte att resan dit i sig själv var så storslagen att bara den motiverade utflykten.

I Milford Sound gjorde vi förstås en båtutflykt.

Tillbaka från Milford Sound hade vi tänkt bila vidare mot västkusten, som ska ha mycket dramatisk natur och sen över bergen via Arthurs Pass tillbaka mot ostkusten. Väderprognoserna för västkusten var dock urusla. Här kommer nu en av husbilens verkliga fördelar framför bokade hotellnätter, flexibiliteten. Vi ändrade oss och åkte över till ostkusten, där vi kunnat njuta av soligt och härligt sensommarväder hela resan. Vi hamnade först i Dunedin, där vi blev kvar en dag extra då Ulla fick problem med en tand. Under väntetiden kunde vi njuta av några av alla häftiga väggmålningar som prydde många husgavlar.

Några av trevligheterna på vägen norrut var:

Kvällsutflykt för att titta på små blå pingviner som återvände från dagens fiske och vandrade upp på stranden utanför Dunedin.

Mysiga och vackert belägna byn Akaroa på Banks Peninsula med många vandringsmöjligheter. Synnerligen fint belägen camping också.

Quake-museet i Christchurch. Vi stannade till några timmar i Christchurch enbart för detta besök och det var mycket intressant och lärorikt. Nog visste vi att det förekommer jordbävningar i Nya Zeeland, men att det är så vanligt visste vi inte. Här förekommer småskalv i stort sett varje dag.

Vandring i Kaikoura. Efter lite vägkrångel, som visade sig bero på reparationer efter en jordbävning som Kaikoura drabbats av 2016, kom vi fram till detta mycket vackert belägna samhälle. Havet åt ena hållet och snöklädda berg åt andra hållet. Mycket vackert!

En härlig food truck med pinfärsk fisk och skaldjur hittade vi också.

I Blenheim besökte vi Omaka Aviation Heritage Center. Helt fantastiskt uppbyggt och en unik samling flygplan från världskrigen. Pelle hade kunnat stanna hela dagen, minst! Även för en icke flygnörd var det mycket intressant och en halv dag försvann snabbt.

Vi cyklade också en dag bland vingårdarna runt Blenheim, som ju ligger i Nya Zeelands mesta vindistrikt, Marlborough. Cykelvänligt, då det är helt platt.

Sista stoppet på Sydön blev Abel Tasman National Park, där vi gjorde en fin vandring. Vi ställde bilen i Marahau och tog taxibåt för att komma till och från vandringsleden som man kan vandra flera dagar på.

Sen var det dags att ta husbilen på färjan över till Wellington, som ju är landets huvudstad och nästa dag besökte vi det jättefina museet Te Papa. Det var då 25 april och i Nya Zeeland var det ANZAC day, vilken är en dag för att minnas de som dog under första världskriget. Symbolen för dagen är en vallmo och den kunde ses överallt och alla städer hade platser med vita namngivna kors för offren från trakten.

På Te Papa fanns mycket intressant om Maorikultur och Nya Zeelands historia, men också en utställning om slaget vid Gallipoli under första världskriget. Historien berättades till stor del via olika personers upplevelser. Dessa personer hade avbildats i stort format av Weta studios. Otroligt levande!

Vi har verkligen blivit påminda om, både på flygmuseet , Te Papa och genom ANZAC-dagen, hur lyckligt lottade vi i Sverige är som inte varit indragna i något av världskrigen.

I Wellington besökte vi sen också Weta studios, som gjort alla animeringar, kostymer och effekter till Sagan om Ringen filmerna (bland annat).

Häftigt företag! Sagan om Ringen har blivit en stor turistmagnet här, med inspelningsplatser utsatta på vägkartorna, böcker om platserna och guidade turer till dessa.

Vi avslutade våra husbilsveckor på Nordön. Där blev det mer cykling bland vingårdar runt Napier (Hawkes Bay). Lättcyklat och trevligt här också.

Sen fick vi resans regniga dagar i de geotermiska områdena runt Taupo och Rotorua. Här ångade det varstans ur marken från underjordiska heta källor och även vår camping hade upptining av frusna gäster i varma källor. När regnet upphört besökte vi den geotermiska parken Orakei Korako. Där kunde vi vandra en och en halv timme bland svavelosande heta källor, bubblande lergrytor och geysrar. Rätt häftigt!

Ett besök på Hobbiton Movie Set stod också på programmet. Turistiskt? Ja, men kul och mycket välgjort.

Hobbiton var uppbyggt på en otroligt naturskön plats med gröna böljande kullar.

Sista dagar tillbringade vi på Coromandel peninsula där vi planerat att vandra Coromandel Coastal Walkway. Tyvärr passade Ulla på att ärva Pelles virus som han drabbades av i Napier, så det fick bli lite stillsammare sightseeing. Mycket vacker natur och många vandringsleder finns i området. Sista fricampingen vid en snäckstrand var magisk.

Vi kände oss väldigt nöjda med vår resa när vi återvände till Loupan, men som alltid ”borta bra, men hemma bäst”. Dessutom tyckte vi nog att Loupan var luftigare och större än vanligt.

Husbil eller segelbåt?

Vi har haft en så kallad ”plåtis”, vilket Ullas husbilande bror Peter upplyste oss om. Vår var en Mercedes van/liten buss som inretts för boende. Det ger en lätt konstruktion som är tämligen lättkörd och relativt bränslesnål, men med lite mindre utrymmen. Jämfört med en segelbåt är inredningen enklare, men ändamålsenlig. Vi hade bokat en bil för tre personer och det var nog bra, för vi fyllde snabbt upp den tredje personens stuvutrymmen och sittplats med våra grejor.

För att få fricampa måste bilen vara ”self contained”, dvs ha toalett och tankar för grå- och svartvatten. Vi har haft en sådan och i snitt har vi fricampat var tredje natt. Övriga nätter har vi stått på någon Holiday Park (camping), vilket behövts för att ladda bilens batterier, som enligt uthyrningsfirman bara är dimensionerat för 1-2 dygn utan laddanslutning. Dessutom har vi själva passat på att duscha, då bilens dusch var rätt värdelös. För övrigt så tycker vi att husbilen fungerat bra, varit bra utrustad med stor kyl, smidig utegrill integrerad i bilen, varmvatten och dieselvärmare som gått alla kvällar och nätter.

Husbilen var sju meter lång, alltså 21 fot ungefär. Det har varit lite trängre än i Loupan, som är 13 meter (43 fot), men betydligt rymligare än en 21 fots segelbåt i och med att bilen är högre och jämnbred.

Generellt är Nya Zeeland väldigt lätt att husbila i. Tätt med Holiday Parks, som är fräscha och välutrustade. Det enda man kan ha invändningar mot är att duschutrymmena i stort sett ALLTID är ouppvärmda, dvs har utomhustemperatur. Ganska kylslaget att klä av sig när det är nollgradigt ute! Vattnet är däremot alltid varmt och skönt. De två bästa Holiday Parks vi träffat på är Akaroa (den vackraste utsikten) och Taupo de Bretts (uppvärmda duschar och varma källor att bada i) Olika regioner har olika bestämmelser för fricamping. Vi har laddat ner en app som heter CamperMate, där man kan hitta den mesta informationen en husbilsresenärer behöver, till exempel platser där det är tillåtet att fricampa.

En husbil är inte billig att hyra, speciellt inte med tillägg för självriskeliminering till försäkringen. Den är vi dock glada att vi tog, eftersom vi någon av de första dagarna gjorde en lite för snäv sväng i mörkret runt en ”osynlig” blomurna och fick en repa i sidan. Besparingen man förmodligen gör jämfört med vanlig bilhyra plus B&B ligger i möjligheten att inte äta alla mål mat ute.

Det vi alldeles speciellt har uppskattat är flexibiliteten. Att kunna ändra resplaner, stanna för en fika eller lunch när helst man önskar, är ju toppen.

Skönt också med känslan att ha ett hem fast man är på resande fot och det uppskattar vi med båtlivet också. Så kanske någon dag, om vi tröttnar på eller blir för skröpliga för seglandet, att vi skaffar en rullande version av Loupan, vem vet?

Återstart på Nya Zeeland

Efter tre härliga månader hemma med familj, vänner och vinter så flög Pelle ner till Loupan i Whangarei den 2 mars för att sätta igång med årets underhållsprojekt. Ulla kom ner två veckor senare. Samma dag landade också Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II och det blev ett glatt återseende i Auckland. Dagen efter var det start för benet Auckland – Brasilien i Volvo Ocean Race och vi passade förstås på att njuta lite i Race Village och se starten från Mt Victoria i Devonport innan vi startade resan upp mot Whangarei.

VOR-8364

Pelle hade varit flitig värre under sin tid i Whangarei och Loupan kunde sjösättas dagen efter vi kom upp från Auckland. Sen fortsatte vi med underhållsaktiviteter ytterligare två veckor.

BackToSeaLR-2404

Säsongstartens underhåll har bestått av

  • En större genomgång av motorn. Motorn har nu gått 2400 timmar, så det var dags för en lite en större genomgång då vi följt Yanmars serviceschema. Det innebär att vi bland annat har kontrollerat spridarna, bytt ”mixning elbow” och kontrollerat ventilspel. Vi har också gjort rent värmeväxlaren i motorn och upptäckte då ett skadat packningsssäte som kunde ha orsakat läckage om det inte åtgärdats. Blev en tidskrävande operation då värmeväxlarelementet korroderat fast.
  • Mindre reparationer av seglen, som till exempel byte av UV-skydd i akterliket på vår arbetshäst hydranet genua 3.
  • Nya lattor till storseglet.
  • Revsystemet ändrat till traditionellt ”slab reef”. Efter flera års frustration över det i praktiken opraktiska singel-line arrangemanget kom vi äntligen till skott och bytte revsystem. Vi har nu provat det nya revsystemet och det känns bra.
  • Ny stackpack. Den gamla var ordentligt sliten och konstruktionen var sådan att den samlade regnvatten i seglet. Den nya är rejält förenklad och skyddar seglet bättre.
  • Renovering av sprayhood. Allmän översyn samt byte av fönstren. Har klarat sig överraskande bra.
  • Låtit sy upp komplettering till sprayhood så vi fått ett löstagbart litet doghouse, som ger oss skydd vid regn akterifrån och lite mer ombonat vid nattsegling i kallare vatten, som till exempel när vi ska lämna Nya Zeeland.
  • Lagning av mindre gelcoatskador
  • Putsning och vaxning
  • Polerat rostfritt
  • Bottenmålning
  • Nya skrovgenomföringar i plast. Vi har bytt ut de gamla genomföringarna i brons och bottenkranarna i rostfritt mot nya i plast från TruDesign.
  • Nytt motorreglage. Vi upptäckte kvällen innan sjösättning att motorreglaget hade korroderat ihop totalt. Provisoriskt fixades detta inför sjösättningen genom att en vajer riggades. Nytt reglage beställdes och sen skulle ”bara” bytet från det gamla till det nya reglaget göras. ”Piece of cake”, sa kaptenen, men det uttalandet fick han ångra. Många svordomar och timmar senare var dock det nya reglaget på plats. Svordomarna kom sig av att reglaget var så korroderat så det inte gick att skruva isär, utan det fick sågas sönder i bitar. Ytterligare svordomar hördes när det enda sättet att få ut det var att såga en öppning i akterskottet i ena akterruffen.
  • Renovering av vindgeneratorn. När det var dags för återmontering av vindgeneratorn så upptäckte vi att ytbehandlingen satt tämligen löst och stora sjok föll bort. Hela härligheten fick plockas ner i sina beståndsdelar och skickades på sandblästring, etsning och epoximålning.
  • Vi har ersatt aktre övre mantågsvajer fram till midskeppsgrinden med stålrör (förlängt pushpit). Detta för att bättre kunna hänga upp solpaneler. Vi har i efterhand upptäckt att det också ger en tryggare känsla när man lämnar sittbrunnen under segling.
  • Lagat ratten. En eker hade hade lossnat i navet och vi förstod inte hur det skulle åtgärdas så vi kontaktade Jefa i Danmark som levererat styrsystemet. Efter en halvtimme hade vi svaret på frågan och dessutom hade de skickat de delar vi behövde. Allt utan någon kostnad för oss! Tre dagar senare levererades paketet till oss. Snacka om kundvård!
  • Nytt fäste i rostfritt till radarantennen. Vi avskyr numera detaljer i gjuten aluminium, då dessa vittrar sönder i det klimat vi seglar i. Både problemen med motorreglage, vindgenerator och fästet till radarantennen berodde på detta.
  • Lagat radarstolpen som fick sig en knäck i samband med sjösättning.
  • Slipat och behandlat sittbrunnsbordet med hårdvaxolja.
  • Galvaniserat om kätting och ankare.
  • Översyn av ankarspelet.
  • Bytt duscharmatur inomhus. Otroligt vad allt rostar även om det inte är i direkt kontakt med saltvatten.
  • Översyn och ompackning av livflotte och JonBouy
  • Tvättat klädseln till dynorna i salongen.
  • Kompletterat med extra brytblock till furlexens revlina efter påpekande vid riggchecken i höstas.
  • Nya genuaskot.
  • Rejäl tvätt av teak med efterföljande Boracol behandling.
  • Besiktning av landströmsinstallation. I Nya Zeeland måste man ha ett intyg från en besiktning/kontroll av de delar som ansluts till landström, om man inte har det är det inte tillåtet att koppla in sig i marinornas eluttag. Intyget kallas EWoF och när man har lyckats få ett godkännande märks landströmskabeln med en speciell etikett. Kostnad 140 NZD. Vår besiktningsman hade lite problem med sina tester i början tills vi kunde förklara att vi är helt galvaniskt avskilda från landsidan (via en Mastervolt GI7). När det var klargjort såg han mycket nöjd: Excellent!

För vissa av våra underhållsprojekt har vi anlitat några av de många båtrelaterade företag som finns i Whangarei och här är några som vi kan rekommendera för er som kommer efter oss:

Riverside Drive Marina
Ett bra ställe att förvara båten på och vi tycker att de har varit hjälpsamma och jättebra. Dessutom gångavstånd till stan och trevlig miljö socialt med permanentboende på båtar. De bedriver dock ingen varvsverksamhet. Man får på egenn hand anlita ”hjälpare”. Här marinans underbara personal Louise, Karl och Moe.

RDM-8615Louise, Karl & Mo

Mer info: http://www.riversidedrivemarina.com

Alloy Stainless & Marine Ltd
På varvsområdet återfinns detta kompetenta gäng som jobbar med rostfritt. Ett riktigt guldkorn som snabbt och snyggt hjälpt oss med förlängningen av pushpit, lagat ratten och gjort nytt fäste till vår radarantenn.

ASS-8631

Mer info: https://asmltd.co.nz

UK Sailmakers Northland Canvas
UK segelmakeri med ”vår man” Phil, tycker vi har varit väldigt service minded, haft bra ideer och gjort både snyggt segel- och canvasjobb med pålitliga leveranser. Dessutom kommer de till båten med alla leveranser, monterar och försäkrar sig om att allt blivit rätt. Mycket överraskande och uppskattat!

UK-8662

Mer info: http://www.northlandcanvas.co.nz

SK Paintings
Vi har anlitat Simon på SK Painings för arbetet med botten och renovering av ytskiktet på vindgeneratorn. Kompetent och pålitlig och kan också rekommenderas för den som vill ha vaxningshjälp. Om man behöver ha något målat (epoxi etc) är det mannen man ska kontakta.

Simon-3525

Kontakt: info@skpainting.co.nz, mobil 02108420275

The PropSpeed Guru
Brian Oliver har rengjort Loupans propeller och applicerat propspeed för att förhindra beväxning. Intressant att det var billigare att anlita honom än att själv köpa material och göra jobbet. Och det blev antagligen mycket bättre.

Brian-3539

Kontakt: Mobil 0274968845

Immaculate
Glenn Maconaghie har hjälpt oss med lagning av gelcoatskador och lagning av radarstolpen i kolfiber. Om man behöver hjälp med glasfiber, kolfiber och andra plastjobb är Glenn en bra resurs.

Glenn_-8674

Kontakt: glenn@immaculate.net.nz

Whangarei Marine Services
Whangarei Marine Services har bistått med kontroll av ventilspel vid översynen av motorn. De är auktoriserade Yanmar- och Volvomekaniker.

RR_JeffSue-8648

Jeff & Sue

Mer info: http://rayrobertsmarine.co.nz

Diesel Maintenance Limited
Bosch dieselverkstad hjälpte oss att kolla och rengöra spridarna till en mycket rimlig kostnad och jättebra service.

enlight1

Aaron har här kollat och rengjort Yannes spridare. Högsta betyg!

Mer info: https://www.dieselmaintenance.co.nz

NZ Yacht Services
Paul ”Buddha” Smith är en duktig riggare. Utför riggbesiktning och fixar alla problem med riggen.

img_2330

Mer info:
Mobil +64 021 744437
nzyachtservices@yahoo.com

 
Omori Tech Ltd
Besiktade vårt landströmssystem och utfärdade en EWoF. Kunnig man med listig testutrustning.

EWOF-3513

Kontakt: Fråga Louise på marinakontoret!

Avon Industries
Har galvaniserat kätting och ankare. Snyggt jobb och smidig service då de hämtade och lämnade kätting och ankare också.

Mer info: http://avonindustries.co.nz

Totalt jobbade vi med underhållsprojekten under nästan en månad. Allt tar sin lilla tid och nya saker dyker upp längs vägen.

På påskaftonens morgon lämnade vi Riverside Drive Marina, vid högvatten. Det finns en lite grundare passage efter den öppningsbara bron och vi ville vara säkra på att flyta fritt hela vägen. Vi fick fin medström ut mot havet och lagom till påsklunchen ankrade vi i en fin vik innanför Breem Head och där tillbringade vi också natten. Nästa morgon hissade vi segel och styrde mot Great Barrier Island, som ligger cirka 40 sjömil sydost om inloppet mot Whangarei. Det kändes härligt att segla igen och vi fick en mestadels fin segling ner. Mot slutet av eftermiddagen ankrade vi i en av de många vackra och skyddade vikarna runt Port Fitzroy på Great Barrier Island. Ön är hög och naturskön med många fina vandringsleder. Runt tusen personer bor ute på ön och under påskhelgen var här många fritidsbåtar från fastlandet. En av dagarna hyrde vi bil för att ta oss ut till ett par olika vandringsleder.

View-0955

Quizz-0952Vilka djur kan man se (minst två)?

PelleVandring-0951Den ofrivillige vandraren

I viken vid Whangaparapara fick vi en morgon besök av späckhuggare som simmade runt viken. Var dock jättesvåra att fotografera, sorry.

Efter några dagar seglade vi ner till Waiheke Island utanför Auckland i envis byig motvind och krabb sjö. En riktigt tråkig segling! Ända sedan Whangarei hade vi med jämna mellanrum stött på S/Y Peristera med Linda Lindenau som skeppare och gäster ombord. De höll lite raskare tempo än oss, så de låg ofta en dag före. Här räcker de över några informationsbroschyrer för Waiheke Island innan de styr norrut.

05042018-_DSF0967

På Waiheke Island finns många ankarvikar att välja på beroende på vindriktning. Waiheke Island är av det lite ”glassigare” slaget. Här fritids- eller permanentbor många välbeställda Aucklandbor och färjependlar in till stan. I den lilla byn Oneroa finns många små gallerier och där hittade vi den här vackra kvinnan i lamellteknik.

Skulptur-8793

Ön är också känd för sina vingårdar och vi passade på att ta en härlig lunch på en av dem.

06042018-_V6C8859

06042018-_V6C8824
John Dory – mums!

_V6C8878X
Solnedgång över hamnen Oneroa

Sen var det dags att sätta kurs mot Auckland och Westhaven marina där vi bokat plats för en månad. Vi tog en omväg och fick en fin kryss via vackra öar in mot Auckland.

Auckland-2
Härlig kryss in mot centrala Auckland – nästan overkligt

Sen var det dags för drygt tre veckors husbilssemester och vi tog flyget ner till Queenstown. Efter en lite småruggig inflygning bland bergen och en landning som fick avbrytas i sista minuten och göras om på grund av ”funny winds”, så kunde vi hämta ut vårt mobila hem. En häftig temperaturomställning blev det också, från dryga tjugo grader i Auckland till nollgradigt i Queenstown, men vi var laddade med underställ, mössor och vantar. Samma dygn som vi reste iväg från Loupan passerades Nya Zeeland av ett riktigt oväder och i Auckland blåste stormvindar (> 50 knop i marinan) på kvällen och natten. Vårt försegelkapell klarade inte riktigt av det, så nästa morgon fick vi denna bild i ett mail från marinan med rubriken STORM DAMAGE. För övrigt klarade sig allt bra.

IMG_7300

Mer om husbilslivet i vårt nästa blogginlägg.

Dags att summera våra erfarenheter efter en säsong i Stilla havet

Säsongen började på Curacao i oktober 2016 och fortsatte sen via Bonair, Colombia och San Blas till Panama. Den 1-2 februari gjorde vi vår transit genom Panamakanalen. Om den blev det inget blogginlägg, utan istället en artikel i tidningen Oceanseglaren.


Vi hade Liv och Magnus från Göteborgsbåten Nanny med genom kanalen, som så kallade line handlers. De gjorde en film om transiten genom kanalen. Kul att titta på, tycker förstås vi och den beskriver hur en transit går till. Här en länk till filmen för er som är nyfikna på hur det var.
Att gå genom Panamakanalen och komma ut i Stilla havet kändes verkligen som ett nytt och stort steg i vårt långseglarliv. Vissa kallar det ”point of no return” (vilket förstås inte är riktigt sant), då man har en serie långa havssträckor framför sig och vind och ström vill föra seglatsen västerut. Vi kom att tillbringa nio månader bland öarna längs ”Coconut Milk Run” innan vi kom till Nya Zealand, där Loupan och tidvis vi själva ska tillbringa orkansäsongen för södra Stilla havet. Orkansäsongen började officiellt den 1 november och pågår till maj.

Litteratur

Vi hade förstås försökt inhämta så mycket information som möjligt innan vi påbörjade säsongen, men utbudet av seglingspilots är betydligt mer begränsat för Stilla havet än för de vatten vi tidigare vistats i. Alla har dessutom många år på nacken. De böcker vi haft mest nytta av är The Pacific Crossing Guide, Charlies Charts Polynesia och Landfalls of Paradise. Dessutom har vi, som alltid, haft stor nytta av böckerna World Cruising Routes och World Cruising Destinations av Jimmy Cornell. Internet är en outsinlig källa, både via olika bloggar och via webplatsen noonsite.com. På noonsite.com finns verkligen massor av bra och viktig information, men där finns också en hel del överdrifter om ”besvärligheter” från olika uppgiftslämnare. En annan webplats som vi också haft mycket glädje av är www.svsoggypaws.com. Där finns mängder med beskrivningar av olika seglingsområden att ladda ner. Även här finns dock i vårt tycke lite överdrifter om olika svårigheter. För Tonga köpte vi även en app ”Sail Tonga” utgiven av Nya Zealändska seglingsorganisationen Island Cruising Association. Bra som översikt och planering.

Sjökort

Våra Navionics elektroniska sjökort har mestadels stämt mycket bra, undantaget San Blas. Vi har bara haft översiktskort i papper. Vi har några gånger dubbelkollat de elektroniska sjökorten mot Google Earth. Då laddar man ner bilder från Google Earth som man sen konverterar till ett format som kan läsas av OpenCPN och vips kan man se sin båts framfart på Google Earth-bilden. Google Earth-bilderna ger en tydlig uppfattning av rev och korallhuvuden, vilket ibland är ovärderligt för närnavigation. Ibland har man dock otur när något moln placerat sig strategiskt på Google Earth-bilden. Vi kollar också med radarn att verklighet och sjökort verkar stämma överens.

Proviantering

Vi hade läst mycket om hur svårt och dyrt det var att få tag på mat ute bland öarna. Därmed var det superviktigt att bunkra och fylla båten med så mycket mat (och alkohol) som möjligt i Panama. Det här är ett område där vi tycker beskrivningarna är kraftigt överdrivna. Ja, det är bra att bunkra så mycket som möjligt av konserver, torrvaror, öl och vin. Skulle vi göra om det så skulle vi bunkra mycket i Santa Marta i Colombia, men Panama var också ok. MEN det finns mataffärer på de flesta ställen. Bästa mataffären på Galapagosöarna fanns på Santa Cruz och i Marquesas hade både Hiva Oa och Nuki Hiva bra mataffärer. På övriga öar i Galapagos och Marquesas fanns också mataffärer, men mindre välsorterade. Bland Tuamotus var utbudet begränsat, men det gick absolut att kompletteringshandla i små butiker. Där var största bristvaran frukt och grönt. Väl framme på Tahiti och Society Islands fanns bra och välsorterade mataffärer.


Prisnivån var ungefär i nivå med Sverige, men varierar kraftigt med vad man handlar. Handlar man som locals så blir det betydligt billigare än om man försöker handla det vi är vana vid. Något som är både dyrt och begränsat i utbudet, både på Galapagos och Franska Polynesien, är vin. I Franska Polynesien var också restaurangbesök relativt dyrt, dvs ungefär som hemma. Det ändrades när vi kom till Niue, där det fanns gott om Nya Zealändska viner och också matvaror därifrån. Till sist så var det Tonga och Vava’u, där mataffärerna hade bassortiment, men det finns en fin frukt- och grönsaksmarknad. Nere i Ha’apai var utbudet mer begränsat, men helt ok. På de flesta öar längs vägen, utom bland Tuamotusöarna, har det också funnits restauranger att besöka, så svälta behöver man inte.

För att laga maten ombord så krävs i vårt fall gasol. Vi har två stycken 5 kg gasflaskor av komposit från Sverige, PC 5. Det har inte varit något problem att fylla dem längs vägen och våra gasflaskor har under denna säsong fyllts på Bonair, i Panama/Shelter Bay marina, på Galapagos/Santa Cruz, på Raiatea och på Tonga.

Eftersom vi var inställda på att det inte skulle vara enkelt att få tag på mat, så såg vi fiske som en viktig möjlighet till försörjning. Med goda råd från storfiskaren Karl-Axel från Spray inköptes ny utrustning i Panama. Nu skulle det fiskas! Vi var ganska idoga på vägen mot Marqueses, men ingen fisk.  Det var samma resultat för flera andra båtar. Sen svalnade våra fiskeambitioner och det är nästan pinsamt att berätta att vi inte fiskat sen dess. Nästa säsong kanske det blir nya tag?

Väder

Vädret i södra Stilla havet skiljer sig från det väder vi som långseglare vant oss vid i Karibien. Det är väl värt att lära sig lite mer om de olika väderfenomen som dyker upp längs vägen. Vi laddade ner (gratis) en väderbok som Bob McDavit skrivit, ”Mariners Met Pack”. Första väderutmaningen har man på väg mot Galapagos och Marquesas, då ekvatorn och ett vindfattigt område, ITCZ, ska passeras. Åska är också vanligt. När väl detta var avklarat så var det i huvudsak de sydostliga ljumma passadvindarna som rådde till och med Tahiti. Klädseln längs vägen har mestadels varit badkläder eller shorts.


Passadvindarna var dock mestadels betydligt svagare än de vi vant oss vid i Karibien. Efter Tahiti började både väderzonen South Pacific Convergence Zone, SPCZ, och påverkan från de Nya Zealändska låg- och högtrycken göra sig påminda med perioder av regn och och starkare vindar. Här lite regnväder på väg mot Palmerston.


Efter Tahiti gällde det att ha lite mer koll på vädret och där var Bob McDavitts veckovisa Weathergram till stor nytta. Man kan följa hans blog via facebook, där han heter metbob. Man kan även prenumerera på hans veckobrev. Seglingen från tropikerna ner till Nya Zealand är en tur som kräver planering och mycket har skrivits och sagts om det. En av de bättre artiklarna om seglingen ner hittade vi på noonsite.com, läs här. Vi fick en väldigt ”snäll” segling ner mot Nya Zealand, men visst var det lite ovant när det blev allt svalare och varmare kläder behövdes. Här tinar Ulla upp sig efter nattens sista vakt.


En överraskning för oss var den fuktiga värmen när vi kom till Marquesas. Och det rikliga regnandet och en hel del åska! Vattnet vid de höga öarna blev då också otroligt brunt och grumligt av all jord och annat som kom ner från bergen med regnvattnet. Inte alls så Söderhavsblått som vi föreställt oss. Kanske borde vi inte varit så överraskade med tanke på att det var slutet på ”rainy season”. Så fort vi lämnat de höga, gröna och vackra Marquesas så upphörde också det ymniga regnandet.


För att ta ner väderprognoser och routing har vi även denna säsong använt oss av Predictwind. Vi har deras betaltjänst så vi får tillgång till routingfunktion och avfärdsplanering. De har även en utmärkt app ”Offshore”, som gör det enkelt och relativt datasnålt att under överseglingar ta ned nya prognoser och routing via satellit eller kortvågsradio.

Kommunikation till havs

Vi har sen tidigare varit användare av satellittelefoni för att ta ner väder, uppdatera bloggen och skicka och ta emot mail under överseglingar. Vi tycker det har fungerat utmärkt även i Stilla havet. En nyhet för den här säsongen är att vi installerat och börjat använda kortvågsradio (SSB), framförallt för samtal, men ibland även för väder och mail. Vi var rätt skeptiska till vår SSB i början, men har lärt oss uppskatta den trots de begränsningar den har. Under längre passager är det både trevligt och tryggt att kunna prata med andra seglare. Vid seglingen till Marquesas tillhörde pratstunderna med Elisabet och Karl-Axel på Spray och Tuija och Invar på Hakuna Matata II dagens höjdpunkter. Knastrande röster från japanska fiskare var något vi fick på köpet ibland.


Under senare överseglingar har vi också checkat in på några av de radionät som är aktiva här ute. I Franska Polynesien och ända till Tonga var det Polynesian Magellan Network som gällde och på väg mot Nya Zealand checkade vi in varje dag på Gulf Harbour Radio. Radionäten ger lite trygghet, man får koll på var andra båtar befinner sig och om de eventuellt har problem, väderuppdatering och man kan få diverse annan information.

Internet, lokala valutor och båttillbehör

På alla platser, utom på vissa av Tuamotusatollerna, har vi kunnat använda något wifi eller mobilt internet. Näten var långsamma på Galapagos och i Franska Polynesien, men fullt användbara. Tahiti och Society Islands hade lite snabbare nät än öarna österut. Från och med Palmerston har näten varit ganska snabba. Vår största internetöverraskning var det snabba nätet på lilla Palmerston. Vi har haft stor nytta av vår externa wifi-station, då vi kunnat fånga upp wifi även när vi legat på svaj. Mobilt internet med bra kapacitet och till hyfsat pris blev allt vanligare ju längre västerut vi kom. Tonga hade till exempel både billigt och bra mobilt internet.

Bankomater är en välsignelse för oss långseglare! Vi behöver inte segla omkring med massor av olika valutor eller resecheckar, utan på alla ställen vi klarerat in har också funnits bankomat. Nästan! På Niue fanns inte bankomat, men kunde dra kontanter från kreditkortet om det behövdes. Dock fick man betala lite för all kortanvändning, så till Nuie är det bra att ha laddat upp med Nya Zealändska dollar.

Båttillbehör och reservdelar är inte lätt att hitta och man behöver ställa in sig på att kunna klara det mesta på egen hand. Tahiti är första stället med lite större utbud. Vi har haft med oss det mesta vi behövt, men roderreparationen på Hiva Oa krävde både list, tur och hjälpsamhet från omgivningen för att få ihop vad vi mest akut behövde. Pelle hade också stor glädje av den litteratur han köpte från Amazon.com om arbete med glasfiber och epoxi. Dessutom hade vi West Epoxi’s utmärkta handböcker ombord.

Formaliteter

In- och utklarering i respektive land tar ofta lite tid, men vi tycker att det alltid blivit en rätt trevlig stund med tjänstemännen som oftast är väldigt trevliga och informativa. Kanske är tjänstemännen extra trevliga och välkomnande här i Stilla havet, då antalet båtar som passerar under en säsong är mindre än 200. Ibland kan vi sucka inombords över alla papper som ska fyllas i med samma information, men det är bara att göra med ett leende. Då går det lättare! I vissa ögrupper, till exempel Galapagos och Tonga, gör man också klarering när man rör sig mellan öarna. Den klareringen är förenklad i förhållande till den som görs när man kommer till eller lämnar landet. Ibland kostar in- och utklarering pengar och ibland är det gratis. Information finns till exempel på noonsite.com.

För Galapagos är formkraven större och det är bra att läsa på innan man sätter kurs dit. Se också vårt blogginlägg från Galapagos, ”Framme i Cristobal”. Vi tycker inte formalian var oöverstiglig. Lyssna inte på för många källor, ryktesspridningen är ganska yvig när det gäller Galapagos och deras regelverk och det känns som många gör för mycket drama kring det hela.

Det bästa av allt!

Det bästa på vår seglats är förstås alla trevliga människor vi mött, naturen och mötet med den polynesiska kulturen. Här skiljer det sig mycket från Karibien med sin historia av slavhandel och förtryck. Även om inte Stilla havsöarna varit och är opåverkade av andra länder, så upplever vi att här finns en mycket mjukare, vänligare och annorlunda kultur än vi tidigare mött. Vår första riktiga kontakt med denna vänlighet var när vi bodde hemma hos Simone de första dagarna av vår roderreparation.


Människorna har varit fantastiskt välkomnande överallt. På vissa ställen var det verkligen tydligt hur efterlängtade vi seglare var. Ett avbrott från en ganska enahanda vardag på isolerade öar och ibland också upphov till lite inkomster. Alldeles unikt var mottagandet på den lilla ön Palmerston i Cooks Islands.


Det har varit roligt att möta och lära mer om den polynesiska kulturen med sina gamla rötter, men som fortfarande är så levande och präglar livet på öarna.


Det har blivit många fina möten och minnen och det är tur att vi har vår blogg så vi får hjälp att komma ihåg. Många frågar vilka ställen som varit bäst och det är faktiskt svårt att säga, eftersom vi upplevt så mycket trevligt på i stort sett alla ställen, men ett område vi i efterhand skulle viljat ägna mer tid åt är Tuamotus.


Ett roligt minne från vår första atoll Raroia är mötet med Rogo som både mött Kontikis besättning och deltagit i inspelningen av Villervalle i Söderhavet. Vi kände oss nog lite stolta när vi, tillsammans med Elisabet, Karl-Axel, Tuija och Ingvar, stod på samma atoll som Kontiki strandat på 70 år tidigare.


Passagerna genom revöppningarna i atollerna kräver lite planering med hänsyn till tidvattenströmmarna, men så länge det inte går väldigt mycket sjö utanför så är det ingen större dramatik, men lite tvättmaskinskänsla kan det bli. En fungerande motor, så man kan gasa på ordentlig, är bra att ha. Som mest hade vi ström på fem knop mot oss under några minuter.

Häftigaste naturupplevelserna har varit hur djurlivet var integrerat i vardagslivet på Galapagos


Snorklingen i Fakarava South Pass och simningen med två valar i Va’vau, Tonga var också exceptionella upplevelser


Den häftigare kulturupplevelserna var aktiviteterna på Tahiti under Heiva, bland annat dansen och de vackra dräkterna, men också de traditionella tävlingarna.

De mest hjärtknipande mötena var i samband med skolbesöket i Neiafu i Kingdom of Tonga.


Eftersom antalet båtar under en säsong längs Coconut Milk Run inte är så jättemånga och seglingssäsongen begränsad så stöter man ofta på samma båtar flera gånger och lär känna besättningar från många olika länder. Vissa seglarpersonligheter gör starkt intryck, till exempel Bryon på amerikanska båten Bella Sirena. Han amputerade sitt underben för 18 år sedan och tillhör nu den skara som korsat Stilla havet. Här i samband med en trevlig kväll i Neiafu.


Och här kappsegling under Blue Water Festival.


Vi har räknat till sammanlagt nio svenska båtar under seglingen i Stilla havet. Förutom Loupan så är det Spray, Hakuna Matata II, Blå Ellinor, Sandvita, Atla, Bird of Passage, Bonnie af Stockholm och Peristera (fast Lindas båt är Greklandsregistrerad får hon gå som svensk båt här).

Efter tiden i tropikerna var det riktigt härligt att komma till Nya Zealand och ett mer tempererat klimat.


Roligt också att i Whangarei ännu en gång bli mottagna av Elisabet och Karl-Axel på Spray som kommit från Fiji några dagar tidigare.


Det är mysigt att köra värmaren. Att dra täcket upp till nästippen när man ska sova är en nyupptäckt njutning. Naturen här har både växter vi känner igen från hemma, som vitklöver och förgätmigej, men också mägder med tropiska växter som vi lärt känna under vår segling. Här råder en trivsamt avslappnad stämning. Väldigt inbjudande och pratsamma människor. Det ska bli kul att upptäcka mer!

Något vi reagerat på sen vi kom hit är de många kommentarer vi fått om att det måste vara skönt ”att komma tillbaka till civilisationen”. Är inte det här ett uttryck för den ”koloniala” syn på världen som många av oss bär på? Det har verkligen inte saknats civilisation och ett ”civiliserat” förhållningssätt på öarna! Däremot är det (mestadels) trevligt och kanske också enkelt, att vara tillbaka i den typ av civilisation som vi är vana vid sen barnsben.

Behöver man en sjukförsäkring?

Vi har hållit oss i stort sett friska. Några omgångar antibiotika har gått åt ur skeppsapoteket, bland annat för de svårläkta såren vi fick på Hiva Oa. Vi har varit på två läkarbesök, ett för Pelles ”divers ear” (billigt) och ett för att få tabletter mot Elephantiasis (gratis). Vi har alltså inte behövt utnyttja vår sjukförsäkring hos Topsail. Däremot känner vi några andra båtar där besättningsmedlemmar blivit akut och allvarligt sjuka. Det visade sig att deras sjukhusdagar på Tahiti kostade cirka 40000 kronor/dygn. Då är det bra med en sjukförsäkring.

Hur har Loupan och utrustningen skött sig?

Mycket bra, konstaterade vi när vi skulle skriva den här summeringen. Lite mer utbroderat så ser det ut så här:

Båten har varit fortsatt torr, vilket vi uppskattar mycket. Bara två olika läckage har vi haft mot slutet. Vi har haft ett läckage in i bodelen av båten och det var en ventil, typ Elektrolux, i främre toalettutrymmet som började läcka. Inga stora vattenmängder av det. Vi har också återigen fått problem med att luckan till segelstuven blivit otät och vi måste försöka hitta en annan lösning på hur den ska tätas. Vi har inte haft några problem med mögel inne i båten, vilket är mycket vanligt i den varma och fuktiga luften. Kanske är en av anledningarna att vi nu och då städar ur båten med ättiksblandat vatten?

Större reparationshändelser har varit den skadade eletroniken i samband med åsknedslaget på Bonair och så roderskadan som upptäcktes på Hiva Oa.


Reparationen av rodret och vistelsen på varvet MMS (Maintenance Marquises Service) på Hiva Oa är utan konkurrens det mest utmanande vi upplevde under säsongen. Som med det mesta som sen slutar bra, så är det nu i efterhand en minnesvärd upplevelse, som gav oss många nya erfarenheter och visade att det mesta går att klara av, även om det känns oöverstigligt från början. Tack Maria och Vincent på MMS för att ni inte gav upp försöken att få upp oss ur vattnet, även om det såg nästan omöjligt ut!

Maria, Willy, Vincent & Xavier: We love you!

Både om åskskadorna och roderreparationen finns massor att läsa på bloggen för den som är intresserad. Rodret såg fortfarande fint och blått ut när båten kom ur vattnet här i Whangarei och Pelle var snabbt framme och klappade om det. Vår bottenfärg från Curacao, Interlux Micron 66, har fungerat väldigt bra, betydligt bättre än den färg vi hade tidigare och vi fortsätter med den.

För övrigt har det varit normalt slitage och underhåll, vilket är en ständigt pågående bakgrundssyssla. Visst ligger det något i följande ord från okänd långseglare, ”långsegling är reparationer och underhåll i fantastiska miljöer”.

Autopiloten Ray, har blivit vår bästa vän. Enda minuset är att den vid enstaka tillfällen bestämmer sig för att starta om och går då in i handstyrningsläge. Då gäller det att inte sitta och sova, utan kasta sig snabbt bakom ratten för att undvika gipp, eftersom vi mest haft undanvind. Apropå gipp, så har vi alltid preventer satt när vi seglar med vinden och bombromsen från Helmtec fungerar mycket bra när man ska gippa och ger en lugnare manöver.

Vår diversifierade strömförsörjning är vi verkligen nöjda med. Watt&Sea ger bra med ström när vi seglar, vindgeneratorn är toppen när vi ligger ankrade och ibland när vi seglar, solcellerna jobbar på när solen skiner och om det varken är sol, vind eller fart så tar vår bränslecell hand om strömförsörjningen. Vi försöker ladda så lite som möjligt med motorn, då det inte är det bästa driftfallet för den. Och motorn vill vi gärna vara snälla mot. Tack Yanne för trogen tjänst 2500 timmar sedan 2009!

Kontroll av Yannes spridare: Tummen upp från Aaron hos Bosch dieselverkstad Whangarei.

Watermakern har nu tillverkat 15000 liter sötvatten av havsvatten. Vi tycker nog att den är en nödvändighet och gör mycket för komforten. Det går förstås att klara sig utan, men eftersom vi bara legat i marinor på två platser mellan Panama och Nya Zealand (Tahiti och Raiatea), så hade det blivit många dunkar att transportera med jollen. På Marquesas var det också svårt att hitta dricksvatten på nära håll och på Tuamotus kan dricksvatten vara en bristvara då de enbart samlar regnvatten.

Eftersom man ligger så mycket på svaj så är ankringsutrustning, jolle och utombordsmotor kritiska komponenter.


Vår nya AB-jolle (typ RIB) som vi köpte på Curacao har varit toppen. Plötsligt började vi komma iland eller ombord torra, då den inte tar in så mycket skvätt. Det är minsann inte alltid som man ligger ankrad utan vågor. Extra propeller och impeller till utombordsmotorn är bra att ha med. Det hade inte vi, men fixar-Pelle löste det ändå. Nästa säsong kommer vi ha även dessa komponenter i reservdelsförrådet. Vi har lämnat in kätting och ankare för omgalvanisering här på Nya Zealand. Vi är fortfarande mycket nöjda med vårt Spadeankare.

På väg att galvas om.

Riggen visade sig vara i utmärkt skick när vi kom till Nya Zealand. Vi hade en representant från Selden, som gick igenom riggen när vi kom. Vi var lite inställda på att eventuellt behöva byta stående rigg, men det tyckte han inte behövdes, vilket förstås gjorde oss glada.

Tummen upp från Paul: ”Very well maintained boat!”.

Vi har också haft en representant från segelmakaren UK på besök för att titta igenom våra segel. Phil bedömde att seglen var i gott skick. Då blev vi glada igen!


Lite småreparationer här och där bara. Det stora arbetet för honom blir att göra om vårt revsystem från ”single line” till ett traditionellt ”slab reef”. De ska också sy en ny stackpack och byta fönster och laga vår sprayhood som börjat spricka i några sömmar.

Nu ligger Loupan på land och vi pysslar med att ge Loupan lite extra kärlek och omvårdnad, dvs konserverar Loupan inför vår hemresa den 24 november. Innan vi åker hem planerar vi också för lite turistande, men det mesta av turistandet sparar vi tills vi är tillbaka i vår. Vi ser på Loupan med tacksamhet för att hon tagit oss säkert över stora vatten och fungerat som vårt hem under många månader. Den här säsongen blev det cirka 10000 sjömil (Curacao till Nya Zealand), att jämföra med förra säsongens (Stockholm till Curacao) cirka 7000 sjömil.

Inför nästa säsong är just nu planen att segla upp till Fiji i slutet av maj 2018, sen vidare till Vanuatu och Nya Caledonien, för att avsluta seglingsäsongen i Australien. Hur många sjömil det blir återstår att se.


Tack till alla er som följt våra seglingsäventyr via bloggen och speciellt stort tack för trevliga kommentarer! De är alltid uppskattade när man är långt borta. Ett särskilt tack också till besättningarna på Spray och Hakuna Matata II som vi delat många upplevelser med och som vi stötts och blötts med under under nästan hela säsongen! Och så förstås supertack till Martin som seglade med oss ända till Marquesas och till Anna-Sofia som vågade sig på en första översegling när vi seglade till Galapagos.

Framme i Nya Zealand!

De sista två dygnen gick i bidevindens tecken. Vi fick göra tre slag vartefter vinden vred, men kunde sen gå på ett ben under ett och ett halvt dygn och följa med vindvridning mot nordväst. Sista eftermiddagen hade vi en härlig öppen bog med allt mindre vågor. Vid 16-tiden torsdag 26 oktober hade vi land i sikte och klockan 22.57 var vi förtöjda vid karantänsbryggan i Marsden Cove Marina. När vi gick i den väl utprickade farleden upp mot Marsden Cove sniffade vi i luften och njöt av doften av land.
Efter en varm dusch inne i båten, ett par glas vin, ifyllande av papper inför inklareringen och gräddning av ett bröd, dök vi i säng och somnade som stockar. Det var öronbedövande tyst! Pelle tyckte båten kändes helt död. Inga vågor som forsade, ingen vind som susade/ylade, ingen motor. Och båten var totalt stilla. Ovan känsla efter att ha legat på svaj eller seglat i tre och en halv månad.
Nu på morgonen har vi klarerat in och haft besök av tullen och bio security-myndigheten. Trivsamma, serviceinriktade och effektiva. Nu är våra sopor omhändertagna och ris och havregryn slängda eftersom bio security tyckte sig se spår av några microskopiska djur när han lyste med ficklampa. Han var inte helt säker, men det kändes lugnast att slänga det. Nu är Q-flaggan nedtagen och Nya Zealands flagga hissad.
Nu går vi upp i floden till Riverside Drive Marina för att krama om Elisabet och Karl-Axel på Spray. De kom hit från Fiji tidigare i veckan.

N Minerva till Nya Zealand, dygn 3 -5

Vinden kom äntligen på söndagskvällen och Yanne fick vila. Våra öron också. Första vinden gav en stillsam bidevindsbog, sedan allt mer öppen och under natten kunde vi spira genuan. Måndag och tisdag förmiddag kunde vi segla med vind som blåste 15-20 knop och göra bra fart. När vi närmade oss 30 grader syd natten mellan måndag och tisdag hade väder-Bob planerat in ett möte med ett mindre lågtryck. Regeln har nere är att undvika att möta lågtrycken söder om 30 grader syd, då det oftast är mer kraftfulla söderut. För vår del var det en ganska vanlig natt, förutom lite regn under några timmar och kortvarigt vind upp mot 30 knop. Andra i Minervaflottan hade vindar upp till 40 knop under flera timmar. Sen igår (tisdag) eftermiddag när lågtrycket dragit bort är det vindar mellan syd och väst som gäller hela vägen till Nya Zealand. Det betyder bidevind och någon kryssbog innan vi är framme. Ovant numera med så mycket ”lutsegling”, men förhållandena är bra med bara 1 meters vågor och vind 10-15 knop. Vinden ska också vrida till vår fördel så vi kan gå mer direkt på målet. Nu på onsdag förmiddag har vi cirka 200 sjömil (fågelvägen) kvar till Marsden Cove Marina, där vi kommer att klarera in i Nya Zealand. Innan dess ska vi rensa lite i skåpen då en del matvaror är förbjudna att ta in. Efter inklarering fortsätter vi upp i floden till Whangarei, där Loupan ska ligga under den tid vi är hemma i Sverige.
Hur går det då med temperaturen? Tidigare har det väldigt mycket känts som segling en svensk sommar, men nu är det påtagligt friskare i luften. Kan liknas vid temperaturen vid segling i skärgården i mitten av maj med sköna dagar i solen, men långbyxor och tröja krävs. Kalla nätter då utstyrseln ökats på med mera fleece och dun. Durkarna, vattnet i tanken och masten är riktigt kalla och det är skönt att krypa ner under täcket efter nattvakten. De Antarktiska vindarna gör det inte så lockande att duscha i aktern längre. Idag fick en hink med varmvatten tjäna som tvättbalja i sol och lä under sprayhooden. Det blev kallt ändå!
Det är lustigt hur synen på distanser ändrats under våra seglingsår. Vi tycker nu med 200 sjömil kvar att vi är nästan framme. Tidigare hade det varit starten på en riktigt lång segling.
Det ska bli spännande att angöra Nya Zealand och det känns som en riktig milstolpe. Tänk att det är nio månader sen vi gick igenom Panamakanalen och så mycket vi fått uppleva! Allt väl ombord!