Västerut blev österut

Mantorna var på plats, men de simmade lite djupt vår första morgon vid Mantapasset. Trevlig sundowner och middag blev det med Kim och Steve på North Star och Stephanie och Ian på Nautilus. Morgonen efter pep vinden i ordentligt och prognoserna visade friska vindar från ungefär alla väderstreck den kommande veckan. Vi gick ner till ön Wayas södra vik och fick en snabb och fin segling dit. Här var det lugnare med bra skydd för stark ostlig och nordlig vind, även om vinden ibland kom ylande mellan bergstopparna. Det var kul att göra sevusevu, eftersom många i byn kände igen oss från vårt besök där förra året. De kom till och med ihåg våra namn och undrade var våra vänner var. Ni skulle alltså varit med, Marie och Robin! Man inser att det ändå är relativt få människor som passerar byarna varje år. Efter sevusevun bestämde vi att, tillsammans med fyra andra seglare från båtarna Bonair och Annie, bestiga berget bakom byn nästa dag. Guide krävdes och vi skulle starta klockan sju nästa morgon för att vandringen på det mörka lavaberget inte skulle bli så svettig. När vi träffades nästa morgon frågade vår guide, Solo, Ulla hur gammal hon var och han blev synnerligen skeptisk om det skulle gå vägen med vandringen till toppen när Ullas ålder (snart 66) avslöjades. Ulla var dock stursk och menade att så länge Solo skulle kunna vandra i flip-flops så skulle det nog gå fint för Ulla att gå upp. Det gick fint för oss alla att ta oss både upp och ned även om det var både brant och svettigt.

Fantastisk utsikt kunde vi njuta av från toppen.

När vi var nere efter tre timmars vandrande/klättrande så berättade Solo att hans tvekan inför Ullas klättring kom sig av att han visste att ingen av damerna i byn som var över 40 år skulle klara vägen upp till toppen. Förmodligen är det en bra ide’, som den trevliga bysköterskan hade, att starta aeorobics en gång i veckan för kvinnorna i byn.

Även om vandringen gick fint så blev det platt fall för Ulla när vi kom in i byn och hon snubblade på ett avsågat sly och föll helt handlöst och platt till marken. Som tur var så låg ingen sten i vägen, men en stukad handled och någon form av skada vid revbenen blev det och resten av dagen blev vilodag med handleden i högläge med fast virat bandage. Så kan det gå när man inte har ögonen på stigen utan på grönsaksplanteringen bredvid.

Vi återvände dagen efter till det bekväma livet i Musket Cove, eftersom det inte skulle bli så mycket äventyrligheter på några dagar på grund av handleden, trodde vi.

Nu började det klia lite i våra seglarkroppar. Vi var lite trötta på Musket Cove och seglandet i området omkring och inget bra väderfönster mot Nya Kaledonien i sikte förrän tidigast framåt mitten av september. Däremot skulle vi få en ny lågtryckspassage söderöver, som skulle ge något dygn med något så ovanligt som västlig vind. Vi påminde oss om varför vi egentligen tagit omvägen via Fiji i början av säsongen istället för att gå direkt till Vanuatu eller Nya Kaledonien – Vi skulle ju göra ett återbesök på Fulaga!! Den ide’n kom liksom bort när vi seglade till Denarau och åkte hem till Sverige, men med den utlovade västliga vinden hade vi ju faktiskt chansen igen. Det blev ett snabbt beslut, vi fick plats i Denarau marina och vi bunkrade för en månads liv utan matbutiker. Vi tog bussen in till Nadi för att fylla på förrådet av kavarötter och förstås ladda upp med frukt och grönt på marknaden. Där sprang vi på Roshni och hon visade oss till deras kavaleverantör.

Sen tog vi en taxi mot Denarau, men först stopp vid en mataffär och köttaffären South Pacific Butchery. Verkligt fina lokala produkter och en lite smårolig skylt utanför.

De vakuumpackade och frös ner allt för upphämtning nästa dag. Detta för att det skulle bli enkelt för vår egen lilla frys. Vår taxichaufför erbjöd sig att hämta varorna nästa dag och leverera till oss i marinan, så vi inte skulle behöva åka till köttaffären en gång till. Så blev det, vi sparade mycket tid och i efterhand tänker vi att det nog inte hade hänt hemma.

Dagen efter seglade vi västerut och ett drygt dygn och 200 sjömil senare kunde vi ankra utanför byn Lomati på ön Matuku, hundra sjömil väster om Fulaga. Vi tillbringade fyra helt underbart trevliga dagar i Lomati innan vi i tisdags eftermiddag gick vidare mot Fulaga, först med svag nordlig vind som gav oss en fin öppen bidevindsbog och sen helt utan vind, men det gick fint att låta Yanne jobba eftersom sjön var helt stilla. Vi kom till Fulaga på onsdag förmiddag, men fick vänta ett par timmar utanför passet för att få tillräckligt lugnt vatten.

Vi återkommer med separat blog om härliga Matuku, väl värt ett besök. Och förstås om Fulaga. Allt väl ombord och som ni förstår stannar vi resten av seglingsäsongen på Fiji.

2 thoughts on “Västerut blev österut

  1. Som alltid roligt att läsa bloggen! I guess we should have been there! Lycka till med handleden och revbenen och hoppas att dom läker fort. Fulaga ser fantastiskt ut – ha en underbar tid där!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s