Vilken fantastisk vecka!

Den senaste veckan har verkligen intryck och trevligheter stått som spön i backen med julfirande, Sydney Hobart Race, Blue Mountains och nyårsfirande.

Café’ Fika blev ett bra ställe att förbereda julmaten på. Ett par dagar före jul hade de en julmarknadskväll och vi var där och laddade upp inför det svenskinspirerade julfirandet.

På väg mot julbordet

På julafton kunde vi bjuda våra Aussievänner på sill, Janssons frestelse, julskinka, köttbullar, glögg, snaps, rödbetssallad och annat gott.

Populärast blev sill, den goda Skagenröran och, lite otippat, ägghalvor med Kalles kaviar. Men de har ju sin Vegemite, så det är vana vid udda smaker. Glögg tycktes tveksamt, men de var duktiga på att sjunga till snapsen.

God Jul!

På juldagen tog vi det lugnt och promenerade i Manly, där vi kunde njuta av glada julfirare som fyllde stränder, parker, balkonger och terasser. Mycket grillande och picnicande. Härligt att se ett föräldrapar i röd bikini och röda badbyxor, båda med toppluva, dela ut julklappar i trädgården. Inte så likt julen hemma, men väldigt likt midsommarafton, förutom att midsommarkransar var utbytta mot tomteluvor.

Julstämning vid Manly Ocean Beach

På alla populära stränder längs kusten så har frivilligorganisationen Surf Rescue utsiktstorn där de försöker ha koll på alla badare. Det är ju ofta rejält med vågor in mot stranden och det kan vara strömt på grund av tidvattnet. Vi frågade dem i Manly om det här med hajar. Har de verkligen hajar vid stranden? Jodå, 5-6 gånger per år gick hajlarmet i form av en siren som tjöt och hajflagga hissades.

Via kompisbåten Bliss och också via Down Under Rally kom vi i kontakt med Sanna (Susanna Westling), som är Cruising Captain på Middle Harbour Yacht Club (MHYC). Hon och hennes man Niclas kom till Australien för sjutton år sedan. Vi stämde träff i Manly och de kom med sin båt RaRa och vi fick tillfälle att träffa Sanna, Niclas och deras son Oliver både på julmarknaden hos Fika och dagen efter i vår sittbrunn. Jättetrevligt!

Niclas, Sanna och Oliver

Annandag jul var det dags för helgernas första stora händelse i Sydney Harbour, starten på Sydney Hobart Race. Delar av Sydney Harbour spärrades av för icke-tävlingsbåtar, men vid sidan fick vi åskådarbåtar samsas. Ingen ankring, utan alla båtar fick sakta ”hovra” vid avgränsningarna och alla hundratals båtar ville ju vara närmast. Det var ett trevligt gäng som följde med oss ut. Andrew och Claire från Eye Candy och Majieke och Martijn från holländskA LEF.

Majieke, Claire, Andrew, Martijn och Pelle är förväntansfulla

Tur att vi fick med oss veteranen Andrew, som både seglat Sydney Hobart flera gånger och varit ute som åskådarbåt. Det var verkligen bra med lite goda råd när leden av åskådarbåtar tätnade och också att vara förberedd på den otroliga rusch som blev när alla motorbåtar hängde efter i full fart när tävlingsbåtarna passerat. Vilken tvättmaskin det blev!

En kanotist lever farligt när alla sätter av efter seglarna

Det var mäktigt att se de stora 100-fots-båtarna kryssa uppför Sydney Harbour följda av cirka 100 andra tävlingsbåtar. 100-fotarna klarade av hela sträckan till Hobart (628 sjömil) på ett och ett halvt dygn denna gång. Det är en snittfart på 17,5 knop.

Första båt till Hobart

Det blev en minnesvärd dag i absolut perfekta förhållanden för både tävlande och åskådare. På kvällen tittade vi på starten på Youtube för att få en repris. Då kunde vi också se Loupan i en kort bildsekvens.

När vi lämnat av vår besättning från dagens äventyr gick vi till Middle Harbour Yacht Club, där vi bokat plats några nätter för att åka till Blue Mountains, en stor nationalpark drygt en och en halv timmes bilresa från Sydney. Blue Mountains finns också med på FN’s Världsarvslista. Här finns mängder med vandringsleder och utsiktspunkter i det vackra området. Vi hyrde bil och kom upp vid lunchtid. Efter en snabb lunch åkte vi till Echo Point för att titta på bergsformationen Three Sisters. Nu märktes det att det var julledigt och semestertid! Massor av turister, både utländska och inhemska. Ovant!

Three Sisters

Sen bar det av till en sen eftermiddagsvandring till Wentworth Falls innan vi åkte till vårt Airbnb i Blackheath för en dusch.

Fina vyer
Weeping rock

Trots att det var så mycket människor i rörelse så var väldigt många restauranger julstängda. Vi fick faktiskt leta ordentligt innan vi fick middag och lite letande blev det nästa morgon också för att få tidig frukost. Vi skulle gå leden Grand Canyon Walk och ville inte komma iväg för sent, eftersom det var varma dagar. Temperaturen var måttliga 16 grader på morgonen, men steg till 28 grader på eftermiddagen. Många trappsteg blev det den dagen, eftersom man först ska ner drygt 300 meter i ravinen och efter en fin vandring i den skuggiga och svala ravinen är det bara att ta sig upp igen.

På väg ner i ravinen

En härlig vandring och lunchen på Megalong Valley Tea Room smakade super efteråt. Restaurangen var ett jättemysigt ställe, lite vid sidan om allfarvägen med servering i trädgården och med utsikt över dalen.

Trötta i ben och fötter, men väldigt nöjda med dagarna i Blue Mountains, körde vi hemåt till MHYC och Loupan.

Home sweet home

Vi blev kvar ytterligare en dag i marinan för att tvätta och bunkra, men sen var det dags för nästa äventyr – nyårsfirande i Sydney Harbour.

Vi hade fått rådet att gå till Athol Bay inför nyår. Därifrån är det fri sikt mot Sydney Harbour Bridge, som är centralpunkten för firandet. Det är tillräckligt nära för att ”känna” fyrverkerierna från fem olika pråmar och från bron. Eftersom flera hundra båtar väntades dit på nyårsafton, så hade vi fått rådet att ankra redan dagen innan för att skaffa oss en bra plats. Till vår stora glädje dök också Vindsang från Hobart upp där. Dem har vi inte träffat sen Port Resolution.

Precis som vid starten av Sydney Hobart race så placerades det ut massor med bojar som avgränsade området där vi åskådare inte fick vistas från klockan 20 på nyårsaftonen. För övrigt blev stora delar av Sydney Harbour ett tillåtet ankringsområde för de många båtarna. Allt från stora motoryachts till små öppna båtar låg ankrade i Athol Bay och det fylldes på hela dagen.

Full fart genom ankringsområdet

Fendrar var uthängda eller låg redo på många båtar, men det mesta gick väldigt lugnt till och i god semesterstämning med folk som festade, badade och fiskade.

Redo för nyårsfirande

Ett stort antal båtar från polisen, sjöpolisen och marine rescue patrullerade området hela dagen och hjälpte till där det behövdes. Vi låg jättebra på första parkett precis bakom avgränsningslinjen. Ända tills Ada Hardy gled in en halv timme innan kvällens program började och blockerade vyn mot bron.

Grrrrrr kunde höras från Loupans besättning

Vi visste att det var för lite plats för Ada Hardy, då Eye Candy fått flytta därifrån på grund att den stora motoryachten bredvid svajade in i området. Det örat ville inte skepparen på Ada Hardy lyssna på. Men det skulle snart bli lite besvärligare läge, då Ada Hardy nästan svajar in i grannbåten med aktern. Det slutade med att sjöpolisen sa åt Ada att ankra på annan plats. Och vi fick tillbaka vår plats på första parkett.

Nu är de inte glada på båten bakom Ada Hardy

Det som man främst tänker på när det gäller nyår i Sydney är fyrverkeriet. Men det är ett program som börjar redan klockan 20 med olika ljusspel på bron, ”barnfyrverkeriet” klockan 21, kommersiella båtarnas ljusparad och till sist det makalösa fyrverkeriet vid midnatt. Till fyrverkeriet vid midnatt kan man också lyssna på specialskriven musik som passar med fyrverkeriets rytm. Väldigt ambitiöst!

Svårt att göra fyrverkerierna rättvisa på bild.

Hela nyårsafton blev en oförglömlig upplevelse, både med all båtaktivitet under dagen och det häftiga nyårsprogrammet. Tack Sydney och Gott Nytt År till er alla!

Allt väl ombord och vi ser fram mot ett spännande 2023!

Mot Sydney

Tiden rusar och det är snart tre månader sen vi kom till Australien. Hög tid för en uppdatering här på bloggen. Efter att ha acklimatiserat oss några dagar i Bundaberg gav vi oss iväg med tåg, flyg och bil till södra Australien för en turistresa i vindistrikten utanför Adelaide och sen Great Ocean Road. Några bilder från vår resa kommer här:

Vi har verkligen lärt oss tycka om ”the Aussies”. Alltid ett leende och en rolig kommentar till hands.

Pubkväll längs Great Ocean Road

Vi besökte också Brisbane, som vi gillar skarpt. En dag tog vi bussen ut till Lone Pine Koala Sanctuary. Här finns inhemska djur från Australien som av olika skäl behöver hjälp.

Höjdpunkten var mötet med koalan. En mer känslofylld upplevelse än väntat.

Några dagar efter att vi avslutat vårt turistande söderöver städade vi ur Loupan och flög hem för att under ett par veckor träffa och krama om familjen. Vi längtade lite extra, eftersom vi kommer att vara i Australien över jul.

På väg hem till barnbarnen

När vi var tillbaka i Bundaberg var det dags för Down Under Rallys Welcome Week. Down Under Rally drivs av Leanne och John Hembrow och är ett sätt att förenkla för seglare som besöker Australien. Även om det låter som en tävling så är det inte det. Man kan starta varifrån som helst och komma till Australien i princip närsomhelst. Rallyt kostar en slant, men har ett mycket större värde. Massor av råd inför ankomsten och en mycket välordnad Welcome Week med mängder av värdefull information, serverad på ett trevligt sätt. Dessutom många sociala aktiviteter och man lär känna andra seglare som man kanske kommer att stöta på under vistelsen här. John började varje morgons radionät på VHF med olika australiensiska musikklassiker. För den som vill ha lite ”Australien vibe” kommer här länk till Johns Down Under spellista på Spotify.

https://open.spotify.com/playlist/6y20yHZRBWMsf2XINPv1w8?si=lGs_hCXMTfqNjyYQV5L8EQ

John och Leanne har goda kontakter med ett antal sponsor som bidragit med verkligt fina priser som lottades under flera gånger per dag. Vi vann ett av de ”mindre” priserna, men många priser hade ett värde på flera tusen kronor. Som rallydeltagare får man också fina rabatter på många marinor och båtbutiker längs kusten.

Vi hade turen att vinna en jättefin Cruising guide för Queensland

Australiensarna ääälskar förkortningar och slang och vi börjar så smått lära oss lite. Dels av John, men också av australiensiska seglarvänner. Några smakprov: Bundy = Bundaberg, Rocky = Rockhamton, Sheila (eller bird) = kvinna, Have a leak = gå och kissa, Arvo = eftermiddag, On the piss = berusad

Den talangfulla och kända (men för oss okända) musikern Jay Hoad stod för musikunderhållningen på avslutningsfesten.

Jay Hoad

De som ville fick också prova att få ljud i Aboriginernas traditionella instrumentet diggeridoo

Pelle lät bra som blåsare
Vi fick jättegoda skaldjur!

Morgonen efter att Welcome Week avslutats lämnade vi och många andra båtar marinan. Vi med siktet inställt mot Sydney, men med några stopp på vägen. Det blev semesterseglingsförhållanden ner i Hervey Bay till Fraser Island och Great Sandy Straits.

Stilla kryss ner mot Fraser Island

Från Welcome Week var vi välinformerade om risken att stöta på hajar, krokodiler, dödliga små maneter, farliga ormar och giftiga spindlar. Bland annat finns här 190 sorters ormar, men ”bara” tjugofem arter kan döda eller skada människor. Skönt att veta! Tjugo av Australiens ormar är bland världens tjugofem farligaste. Vi tycker nog de i stort sett osynliga små dödliga maneterna verkar läskigast, men de får vänta till nästa år när vi seglar upp längs barriärrevet. Vår nya fina Cruising guide för Queensland har varningstrianglar med krokodiler och hajar på vissa ankringsplatser. Man blev inte direkt badsugen och vi såg oss för när vi sköt jollen i vattnet från sandstranden på Fraser Island.

Något annat som också är lite speciellt för oss är att man ofta behöver korsa en relativt grund sandbank när man ska in och ut ur olika ankringsområden. Den grunda sandbanken tillsammans med tidvatten och inkommande havsdyning/vågor i fel kombination kan göra det direkt farligt att korsa sandbanken. Dessutom rör sig sandbanken över tid, så man kan inte lita på att sjökortet är korrekt. Rådet vi fick på Welcome Week var att ropa in till VMR (Voluntary Marine Resque) för att få information om förhållandena på sandbanken. Ibland får man också waypoints för en djupränna.

Det var spännande när vi skulle ut ur Great Sandy Straits och över den ökända Wide Bay Bar, men det var inga problem när vi gick ut enligt konstens alla regler: 1-2 timmar före högvatten, mindre än 1,5m vågor utanför, vind mindre än 15 knop och beväpnade med waypoints från VMR. Nu känner vi oss lite mer rutinerade efter flera ”bar crossings” på vår väg ner mot Sydney.

Vi väntar på högvatten för att gå ut genom Wide Bay Bar ett par sjömil bort

Vi lämnade Wide Bay Bar på eftermiddagen och seglade en lugn och stillsam nattsegling ner till Moreton Bay utanför Brisbane. Vi hade sällskap med de australiensiska seglarvännerna på Eye Candy och Gone With the Wind.

Fantastisk solnedgång på väg mot Moreton Bay

Sen skulle vi vidare mot Gold Coast och Southport. Det finns grunda inre vattenvägar dit från Moreton Bay och de hade vi planerat att gå, eftersom vinden skulle vara rakt i nosen. Men någon dag innan upptäckte vi att det fanns en kraftledning som var tveksamt låg, vilket ledde till att vi klockan 4 på morgonen dagen efter lyfte ankaret från Sandhills och gick havsvägen ner till Southport.

Sandhills
Ankrade vid Sandhills med Brisbanes skyline i aktern

Den tidiga avgången berodde på att vi ville komma till Gold Coast Seaway (en ganska snäll ”bar crossing”) i dagsljus. Gold Coast-området beskrivs av våra australiensiska seglarvänner som ”Australiens Florida”. Och det hände verkligen något hela tiden.

Vi passade också på att besöka The Boat Works, där vi ska lägga upp båten när vi åker hem i februari. Och vilket ställe! Det i särklass mest välordnade varv vi sett och med otroligt fin service till oss båtägare. Ett varvsparadis, sa Julian på engelska båten Domini. Det kommer att bli toppen! Vi firade också Annies födelsedag

Andrew, Claire (Eye Candy), Annie, Liam (Gone With the Wind) och vi

Det hade varit en lång period med sydliga vindar och vi, tillsammans med många andra båtar på väg söderut tog chansen när vinden dog ut. Vi lämnade Southport sent på eftermiddagen och nästa morgon ankrade vi i floden vid Yamba, efter en natt med i huvudsak motorgång.

Inloppet mot Yamba och surfstrand

Redan morgonen efter lämnade vi Yamba och styrde mot Coffs Harbour, där vi bokat plats i marinan. Det finns gott om ankringsplats i viken utanför, men det skulle bli ordentlig vind och risk för dyning in i viken så vi bokade för säkerhets skull plats i marinan. Tur var det, för det blev ordentligt gung därute och vi fick hitta en ”nödplats” i marinan till Eye Candy kvällen efter.

Coffs Harbour
Det går ingen nöd på oss medan vi väntar

Efter två dagar kunde vi fortsätta seglingen söderut och efter 36 timmar ankrade vi i en av Sydney Harbours många vikar.

Vi närmar oss inloppet till Sydney Harbour

Det blev dock en lite struligare avslutning på seglingen än vanligt. En trimlina hade gått av och fastnat i översta spridaren, vilket gjorde att vi inte kunde få ner storseglet. Det löste sig genom att vi gick in på grunt vatten och ”snabbankrade”, hissade upp Pelle i riggen för att ta bort linan och sen kunde storseglet tas ner. Sen kunde vi gå in i viken och ankra för natten.

För Claire and Andrew på Eye Candy och Annie och Liam på Gone With the Wind blev ankomsten till Sydneyområdet känslosam. Gone With the Wind avslutade sin segling runt jorden och Eye Candy kom hem efter många år i Medelhavet, Karibien och Stilla Havet.

Efter vår första nattankring innanför North Head (norra udden vid inloppet till området Sydney Harbour) flyttade vi oss och ankrade i Manly. Där gick vi bland annat en fin vandring upp på North Head med härlig utsikt över Sydney Harbour och Tasmanska sjön.

På North Head

Vi hittade också svenska caféet Fika och fick njuta av Luciatåg, glögg och lussekatter. Ett par hundra Australiensvenskar var på plats.

Efter ett par dagar i jättemysiga Manly gick Eye Candy och Loupan in mot centrala Sydney och det kändes häftigt att komma in mot Sydneys fantastiska operahus och Sydney Harbour Bridge. Det är alltid något speciellt att närma sig städer från vattnet.

Ankrade i Farm Cove
Nöjd besättning i Farm Cove

Nu har vi varit i Sydney en och en halv vecka. Det är en härlig stad, full av liv och rörelse, med mycket att se och göra både på land och vatten. Vi har bland annat varit på guidad tur och på konsert med Nick Cave och Warren Ellis i Operahuset. En mäktig upplevelse!

Sydney är en båtvänlig stad med många bra ankringsplatser, både centralt och i lite lugna stillsamma vatten. Det går oftast att hitta ett bra ställe att förtöja jollen när man ska iland. På många platser finns gratis gästbojar, dock väldigt få gästplatser i de många marinorna. Här stillsamma Sugarloaf Bay bara några få sjömil från centrala Sydney.

Nästan som Napoleonviken?

Det har varit väldigt kyligt den senaste tiden med hårda och iskalla sydliga vindar från Antarktis. Det har varit långbyxor, fleece och middag inne. Täckena är tillbaka i påslakanen och vi har till och med slagit på värmaren en stund på morgnarna när termometern visat 13-14 grader. Brrr! Men nu vankas mer normalt sommarväder och det ser vi fram emot.

Vi stortrivs verkligen här och ser fram mot den spännande starten av Sydney Hobart race på Annandag jul och det spektakulära nyårsfirandet här i Sydney Harbour. Julafton firar vi med Claire, Andrew, Annie och Liam med lite svenskinspirerad julmat ombord på Loupan. Vi kommer säkert drabbas av lite hemlängtan också, trots det trevliga sällskapet.

Vi önskar er alla En God Jul och Ett Gott Nytt 2023!

Allt väl ombord!

Framme i Australien

Igår kväll kl 21 kom vi fram till Bundaberg efter knappt 6,5 dygn på havet. Sista natten blev lite mer spännande än tidigare nätter. Vi såg hela natten åska på avstånd och vi visste att vi sannolikt skulle träffa ”svansen” på den front som hörde till lågtrycket längre söderut. Natten var stjärnklar, men strax före klockan 5 blev himlen svart och vi hamnade i en riktigt rejäl squall med tonvis med vatten och upp till 50 knops vind. Som tur var hade Pelle, som hade vakt, sett den komma på radarn så det var bara en flik av förseglet ute. Storen hade inte varit uppe på hela natten eftersom vi sett åskan och ville ha en segelsättning som var enkel att hantera snabbt för den person som hade vakt. Efter en timmes regn och blåst var vi ute i klart väder igen. Snurriga svaga vindar dock, så Yanne fick träda in och tog oss in till Bundaberg. Eftersom det var kväll fick vi ankra på anvisad plats över natten. Efter ett glas vin somnade vi väldigt sött.

I morse fick vi komma in till karantänsbryggan för inklarering. Mycket hade vi fått höra i förväg om de stränga ”Australien Border Force” och alla kontroller som skulle göras, så vi var lite spända. Det blev först en jättetrevlig, ganska lång, intervju med Liz från Customs. Sen kom Lee från Bio-Security och det var inte alls det drama vi varnats för, utan en trevlig stund det också. Vi fick behålla det vi varit oroliga för, dvs träsniderier, snäckor och conchhornet. Vi hade också kunnat få behålla våra flätade korgar och en väska av stråmaterial, men när hon visat vad som hände när de daskades mot vår diskbänk, så tyckte vi de kunde gå med övriga sopor som hon tog hand om. Det fullkomligen kryllade av pyttepyttesmå svarta insekter, som lever av torra fibrer. Vi hade aldrig sett några på egen hand. Har man stråarbeten ska man lägga dem varannan månad i en påse och spruta in insektsmedel alternativt sänka dem en stund i vattnet berättade hon. Sen var allt klart!

Efter lunch och en tupplur tog vi en promenad till mataffären i Burnett Heads. Då mötte vi de här. Kändes kul!

Allt väl ombord!

Mot Australien – Dag 4 och 5

Hej alla följare!
Gårdagen bjöd på en fin seglingsdag med lagom stark sydostlig vind som gav oss en öppen bidevindsbog med 60-70 graders skenbar vind. Solen har fortsatt skina från en molnfri himmel och nätterna har varit stjärnklara. Den senaste natten var faktiskt betydligt svalare än vi vant oss vid och både långbyxor och långärmat åkte fram. Härlig sovtemperatur! Men vi rör ju oss söderut och det betyder svalare temperaturer här, även om det inte märks dagtid. I natt blev vinden svagare och svagare och vid 3-tiden tog vi ner seglen och Yanne tog vid. I skrivande stund nu på eftermiddagen har vi haft omväxlande segling, motorsegling & motorgång.
Kombinationen svag vind och 1-1,5 meter dyning ger verkligen lite speciella seglingsförhållanden men det är bara att anpassa sig. Spirbommen används flitigt.
Vi går just nu med direktkurs mot Bundaberg och räknar med att vara framme imorgon kväll (fredag kväll). Det börjar bli dags att ställa om klockan (en timme bakåt) till Australiens östkusttid (UTC +10), då kvällarna blivit väldigt ljusa och morgnarna mörka. Imorgon väntas vi beröras av svansen på ett lågtryck längre åt sydost, som enligt prognosen ska ge oss lite regn och vind från nord och nordväst. Bra riktning för oss som är på väg mot sydväst.

Allt väl ombord!

Mot Australien, dygn 3

Det har varit en fin och behaglig seglingsdag med vind runt 15-20 knop med skenbar vindvinkel runt 140 grader, måttliga vågor och en klarblå himmel. Vid lunchtid passerade vi halvvägs. På eftermiddagen, ändrade vi kurs mot sydväst och Bundaberg. Vi har cirka 500 sjömil kvar. Vi har inte sett en enda båt än så länge. Djurlivet har också varit sparsamt med någon enstaka flygfisk och så några fåglar som tydligen tagit nattvila på Loupan. Vi hade inte märkt dem, men spåren efter dem gjorde att det blev storstädning på solpanelerna och överbyggnaden på förmiddagen. Nattvakten har nu fått ytterligare en uppgift: kolla efter fripassagerare! Imponerande hur långt från land fåglarna dyker upp.

Det ser ut som vi får avtagande vind efter hand, Code 0 får en fin vindvinkel och räcker inte det får Yanne rycka in med lite stöd. Men vi får se hur det blir.

Allt väl ombord!

Mot Australien, dygn 2

En fin och stjärnklar natt med lite måne hade sällskap med lite friskare vind på 20-25 knop. När ljuset kom i morse kunde vi också se att vågorna växt till sig rätt rejält och det blev lite mer gung än tidigare eftersom de dessutom kom in lite mer snett akterifrån. Strax före klockann åtta på morgonen passerade vi vår första waypoint som låg norr om Nya Kaledonien. Nu på väg mot nästa waypoint norr om Chesterfield Reefs och vi räknar med att komma dit mot slutet av dagen imorgon. Vind och vågor har lugnat sig och vi har en vind runt 15 knop akterifrån och 1.5 meter akterlig sjö. Himlen är klarblå.

Allt väl ombord!

Vi är på väg mot Australien!

Igår förmiddag släppte vi bojen i Port Vila och efter tankning så styrde vi ut mot havet. Utklareringen hade vi gjort ett dygn tidigare. Väldigt smidigt i Vanuatu, då det inte är samma brådska att lämna efter utklareringen som på de flesta andra ställen. När man lämnar Port Vila och går ut mot havet finns en udde som kallas Devils Point. Vi förstår varför. Det blir riktigt jobbig sjö när vågor och tidvattenströmmar möts. Det fick vi erfara när vi kom tillbaka till Port Vila från vår segling norrut. Nu hade vi lite bättre koll och det blev bara lite småstökiga vågor. När seglen var hissade och vattengeneratorn (Watt&Sea) istoppad i vattnet så var det vara att sätta kurs västerut. Seglingsguiden, Rocket Guide, rekommenderar att man går norr om Nya Kaledoniens hela revsystem och sedan norr om revsystemet vid Chesterfield Reef innan man vikar av åt sydväst mot Bundaberg, där vi ska klarera in. Vi räknar med att seglingen tar cirka en vecka, dvs att vi är famme 23-24 september. Vi har haft fin seglingsvind runt 15-20 knop akterifrån. Tvåmetersvågorn rullar in fint. Natten var mörk och mulen med några lätta regnstänk, men idag skiner solen igen. För att komma i stämning har vi spelat den gamla dängan Down under med den australiensiska gruppen Men at work. Är också en låt som Pelle tränar in inför kommande jam under Go West Rally Welcome Week.

Allt väl ombord!

Vi lär känna livet i Lutes – en underbart trevlig by

Efter ankringen i lagunen utanför byn Lutes på Maskelyne island fick vi genast besök.

Härlig ankring

Först kom bychefen och hans lilla son utpaddlande och önskade oss välkomna och efter en stund simmade ett livat gäng med smågrabbar ut på diverse flytetyg. De frågade om de fick komma ombord på jollen och så småningom frågade vi om de ville komma ombord på Loupan. De ville de så klart och vi gjorde en liten rundvandring på däck och i sittbrunnen.

På väg ut mot Loupan

Bychefen hade frågat om vi ville ha hummer när han skulle ut tidigt nästa morgon. Vi tackade ja och nästa morgon kl 7 kom han paddlande med hummer i kanoten. Vi kände oss välkomna.

När vi tog jollen i land första dagen fick Andre uppdraget att visa oss runt i byn. Andre är egentligen bychef i grannbyn Peskarus, men hade även hus i Lutes och någon familjekoppling till Lutes som vi aldrig riktigt förstod. Han tog oss på en tvåtimmarsvandring runt byn och berättade bland annat om minnesmonument över missionärer, hur kyrkan byggts under en stor del av hans liv och varför det låter som nån slår med en sked på ett kastrullock klockan fyra och klockan fem på morgonen. Här är de presbyterianer och klockan fyra är det dags för morgonbönen. Klockan fem väcks de elever som bor på skolans internat för att städa och göra olika sysslor innan frukost kl sju. Skolan startar klockan åtta. Vi hann också göra ett kort besök i skolan, som var byggd med bistånd från EU. En liten medicinsk mottagning med en sjuksköterska finns också.

Andre och en dotter till en av lärarna i skolan vid minnesstenen för första missionären som bodde här
Byn har engelskspråkig skola

Rundvandringen avslutades nere vid stranden där männen samlas i slutet på dagen för att dricka kava vid kavabaren.

Kavabaren

Där satt Terry och spelade gitarr med fyra strängar istället för sex och några barn sjöng tillsammans med honom. Fint! Pelles gitarrhjärta värkte och han lovade Terry att vi skulle komma in nästa dag med nya strängar.

Maskelyne har tre byar, Lutes, Peskarus och en by vi glömt namnet på. Totalt 1200 personer bor i de tre byarna. Det finns en fin promenadväg och vi promenerade runt till alla byarna. De är alla byggda på traditionellt vis och det är väldigt välskött överallt. Här levs ett enkelt liv, där man mestadels får klara sig på det naturen omkring kan ge. Och det är de mästare på att göra. Det finns några minibutiker också med mestadels torrvaror och konserver. Alla byar har egen kyrka, men öns skola upp till årskurs 9 finns i Lutes. Och överallt dessa otroligt vänliga människor som gärna kommer fram och pratar, berättar och frågar.

Traditionella hus
Supermarket

Nästa dag gjorde vi ett besök i skolan. Fotboll och volleyboll är väldigt populärt bland barn och ungdomar i Vanuatu och vi hade med oss en fotboll, en volleyboll och en pump. Jätteglada blev de och kanske speciellt för pumpen, så bollarna skulle hålla sig vid liv lite längre.

Bollmottagarna

Läraren för årskurs 5 stack ut huvudet och undrade om vi ville komma till klassen och berätta lite kort om Sverige och vår segling nästa dag. Självklart ville vi det! Vi tog bland annat med oss några bilder med snö, vilket utlöste en smärre ”pratstorm” när bilderna visades. Vi hade också med en bild på Zlatan och visst fanns det några fotbollsintresserade som visste vem det var. Några modiga tog fram en liten lapp där de skrivit ner frågor. Efteråt blev det fotografering. Jätteroligt att få vara där!

Årskurs 5, 39 elever i klassen
Huvudlärare och hjälplärare

Apropå fotografering. När vi ber att få fotografera människor så frågar vi ofta om de vill ha ett utskrivet foto på sig själv som tack. Det har blivit extremt populärt med de blanka fotografierna i storlek 10*15 cm. Svårt att beskriva den glädje som många visar. Många vars vänner fått ett foto kommer och frågar om inte de också kan bli fotograferade. Den lilla fotoskrivaren har verkligen gått varm i Lutes. Till och med studierektorn kom och bad om ett foto efter att de två kvinnorna som tog emot bollarna fick varsitt foto. Här ett axplock av de många lyckliga ägarna till ett foto av sig själv.

Bychefen och hans två barn på besök hos oss
Studierektorn
Joseph och Martin
Robert och hans dotter
Leena flätar matta av palmblad till sitt hus. Används som sittyta
Man vet hur man ska posera

En sen eftermiddag var det dags för Terrys gitarr att få nya strängar och dessutom gjorde Pelle storrengöring av gitarren och gav honom en stämdosa. Arbetet rönte stort intresse, då det visade sig finnas fler gitarrspelare i byn som kom fram med sina gitarrer. Ett antal gitarrer saknade strängar helt. Ytterligare två omgångar strängar lyckades vi gräva fram. Det visade sig att ön har ett string band, Fishermens string band, som spelat in en CD och man kan också hitta dem på Youtube, kolla här.

Nya strängar på gång
Terry
Nya strängar här Också

En eftermiddag efter skolan kom två tjejer i nedre tonåren utpaddlande och närmade sig båten lite blygt. Vi småpratade lite, men vi förstod av deras minspel och blyga leenden att de nog hade ett ärende. Ulla frågade om det var något speciellt de kommit ut för och väldigt försiktigt svarade de att de undrade om vi hade några kläder som kunde passa dem. Ulla letade fram två randiga t-shirts och en sarong, som de glädjestrålande tog emot. När de paddlade hemåt hördes förtjusta skrik och den ena tjejen höll kläderna tryckta till sitt bröst medan den andra paddlade. Man kan inte bli annat än upplyft av sånt.

Meery och Carolyn

Vi fick också lära oss att tillredningen av kava sker på helt annat sätt i Vanuatu, jämfört med Fiji. Här hackas och sedan mals den färska kavan innan det malda blandas med vatten. Innan drycken ska drickas så filtreras den. I Fiji torkas och stöts kavan till pulver som sen kramas ut i vatten. En liten skål kava kallas ”low tide” och en stor ”high tide”. I de traditionella byarna dricks kava enbart av männen. Pelle blev bjuden in i kavabaren efter gitarrövningarna och sedan ytterligare en gång efter att han gått en liten ”kurs” i kavaberedning. Omdömet från Pelle är att kavan är godare i Vanuatu.

Kavan hackas
Och mals
Blandas med vatten
Och silas
Sen är det bara att njuta. Man dricker hela skålen i ett svep, här en ”low tide”

När vi lämnade Fiji fick vi en stor mängd kläder från våra vänner Roshni och Avi i Nadi. De har vi delat ut i många sammanhang, men vi hade fortfarande en stor mängd kvar. Eftersom vår tid i Vanuatu lider mot sitt slut så pratade vi med bychefen. Han ville gärna ha dem för att sedan fördela efter behov i byn.

Kläder från Roshni, Avi och deras vänner överlämnas. De är indier så några väldigt vackra och speciella plagg fanns med. Något för kyrkobesöket kanske?

Några män i byn föreslog att Pelle skulle följa med ut och fiska ett par timmar på lördagsmorgonen. Det var dags att fånga fisk till söndagens lunch efter kyrkobesöket. Kul! Ulla fick gärna följa med, men lite egen tid är inte heller fel ibland. Tio rejäla wahoo blev det.

Napp!
I samband med en storm för några år sedan bildades det här sandrevet

När vi tog farväl av bychefen sa han att byn tyckte det varit trevligt om vi stannat ett par veckor till. Det hade nog vi också tyckt. Han konstaterade också att de levde ett enkelt, men bra liv. De har lätt att anpassa sig till förändrade förutsättningar, då det mesta de behöver finns eller kan tillverkas av vad som finns lokalt. De har ett förhållandevis litet behov av pengar. Ett exempel är de traditionella husen som ganska lätt kan återuppbyggas av lokalt material om en cyklon förstör dem.

Det var med varma hjärtan och ett visst vemod vi efter fem dagar lyfte ankaret tidigt på söndagsmorgonen för att fånga en lämplig vind och segla ner till huvudstaden Port Vila. Förråden var fyllda av bananer och papaya i överflöd som vi fått som tack. Vi fick en snabb segling med öppen bidevind och vågor mindre än en meter så de 65 sjömilen söderut var snabbt avklarade.

Port Vila är Vanuatus huvudstad med runt 50 000 invånare. Staden är väl inte direkt charmig, men den är i betydligt bättre skick än Luganville och tillgången till allehanda service är också bättre. De klagade faktiskt i Luganville på att regeringen prioriterade Port Vila på bekostnad av övriga landet och specifikt Luganville. I Port Vila finns Vanuatus enda marina, Yachting World. Här finns platser att ligga vid land och bojar. Vi gillar bojarna bäst. Man kan också tanka diesel, få hjälp med tvätt, vatten och dusch. Dessutom har de en trevlig restaurang, Waterfront Bar and Grill. Marinan har inte bedrivit verksamhet under tiden gränsen varit stängd, så de hade mycket uppstartsarbete när gränsen väl öppnade. Vi ser stor skillnad på hur det är nu jämfört med när vi kom hit första gången för en dryg månad sen. Här några bilder från Vila, som stan också kallas.

Frukt- och grönsaksmarknad
Fanns också på marknaden
Jättegod och billig mat på marknadens ”food court”
Stadens bussar som det finns massor av och man åker för en billig penning
Marina manager Roslyn

Nu förbereder vi oss för att segla till Australien och följer vädret noga. Det är en segling på drygt 1000 sjömil och vi räknar med att det tar cirka en vecka. Vi har bestämt oss för att helt hoppa över Nya Kaledonien och istället åka hem ett par veckor för att krama om familjen.

Allt väl ombord!

Espiritu Santo

Vi lämnade Malua bay redan nästa morgon för att segla till Luganville på Vanuatus största ö, Espiritu Santo. Det blev segling i frisk halvvind i stökig sjö med korta branta vågor. På eftermiddagen kom vi till den ankringsplats de flesta rekommenderar i Luganville, utanför Beachfront Resort strax utanför stan. Vilken besvikelse! Den friska sydostliga passadvinden gjorde ankringsplatsen rejält gungig. Dessutom ligger den i närheten av ett flodutlopp och eftersom det regnat var vattnet helt brunt och fyllt med allehanda bråte. Vi hade läst om att Aore resort på andra sidan kanalen brukade ha bojar och vi ringde för att kolla om de fått dem på plats än. Hurra! De hade tre stycken och vi styrde tvärs över kanalen och tog en boj i betydligt lugnare förhållanden. Dessutom en resort där vi kunde äta lite middag. Generellt är det lite svårt att ankra bra i Luganville. Dels är det väldigt djupt, dels ligger det mycket skrot från Andra världskriget på botten och dels är det väldigt strömt. Så vid vår boj vände sig Loupan helt efter strömmen snarare än vinden. När strömmen hade motsatt riktning som vinden bildades rätt rejäla vågor i kanalen och det blev lite smällande i aktern några timmar varje dygn. Dessutom fick vi lära oss att tajma kanalöverfarten med jollen så vi inte skulle bli så blöta. Det tänkte vi inte alls på första gången vi tog jollen över och vi kom fram till Luganville som dränkta katter.

Luganville är Vanuatus näst största stad med cirka 18 000 invånare. En rätt sliten och sömnig stad. Allt var väldigt nedgånget och man fick navigera runt gigantiska lerpölar när det regnat.

Luganville centrum
Hyfsat slitet
Utanför alla butiker och restauranger finns möjlighet att tvätta händerna

Vi hittade en hyfsad mataffär (LCM) för att fylla på förråden och en riktigt trevlig och bra restaurant, Natangora Café’.

Bästa stället i stan!

Annars är väl Luganville mest känt för sin roll som stor amerikansk bas under Andra världskriget, den största i Stilla havet. Då var det 200 000 amerikanska soldater som byggde tre flygfält för bomflygplan, baser, biografer, restauranger, sjukhus och annat som behövdes för att täcka behovet för de flera miljoner soldater som passerade under kriget. Vi besökte det pyttelilla museet där man samlat allehanda föremål och bilder från den tiden. De planerar att bygga ett lite större när ekonomin tillåter. Nästa år hoppades Marina på museet.

Marina berättade om livet i Luganville under Andra världskriget

Luganville är också ett dykmekka. Lyxkryssaren President Coolidge, som användes för trupptransporter, sänktes här av en mina i ett misstag av sinà egna. Det anses vara ett av världens mest intressanta dyk, men ligger lite väl djupt för våra certifikat.

Ombordvarande lämnar President Coolidge

Efter krigets slut avvecklades hela verksamheten och amerikanerna försökte sälja allt till engelsmännen och fransmännen som då styrde Vanuatu. De tackade dock nej. De trodde nog att de till sist skulle få överta allt utan kostnad, men istället dumpades allt i havet av amerikanerna, vid det som nu går under namnet Million dollar point. Sist av allt åkte de bulldozers som använts i. Vilket slöseri och vilken miljökatastrof detta måste varit. Idag kan man dyka även här, men vi tog en promenad på stranden vid lågvatten och botaniserade bland trasigt porslin, otroliga mängder gamla Cola-flaskor, flygplansdelar med mera. Märklig känsla att gå omkring där.

Rester av motor till ett bombflygplan
Kardanaxel
Diverse järnskrot
Rester av glasflaskor inkapslat i korall
Dagens fynd

Vi tog en taxitur till ett av de så kallade ”blue holes” som finns. Här sipprar vatten upp från djupt liggande underjordisk källor. Vattnet är svalt och kristallklart och färgen mycket riktigt blå. Vi tog ett svalkande dopp förstås.

Pelle tyckte det var kylslaget i det blå vattnet
Ulla simmar med fiskarna och tyckte det blå vattnet var härligt svalkande
Vår trevlige taxichaufför Roland

Vi lämnade Luganville och gick till Palekula bay strax norr om Luganville. Där stötte vi på tre båtar från Nalawanfestivalen och fick en trevlig kväll på stranden tillsammans med dem.

Vi försökte oss också på att besöka Petersen bay ytterligare några sjömil norrut, men eftersom det var för grunt för oss att komma till inre lagunen fick vi en blåsig och gungig natt i den yttre. Nästa morgon tog vi upp ankaret och återvände till lugna Palekula bay. Där blev det en promenad ut till ett varv som huserar bland rester från Andra världskriget och hammarslagen ekade när de slog bort rost från de minst sagt rostiga farkosterna.

En båt är nästan klar
Här återstår lite jobb

Det växer något helt otroligt här i Vanuatu!

Vägen till varvet
En rejäl spindel hade spänt sitt nät över vägen
Färgstark blomma

Det blev lördag och vi fick skjuts in till Luganville vid lunchtid för att fylla på matförråden innan vi skulle börja ta oss söderut nästa dag. Marknaden var öppen, men allt annat var till vår förvåning stängt. Vi tröstade oss på restaurangen Harbour Wrecks när vi kom tillbaka till Palekula bay. Namnet kommer sig av att det ligger flera stora rostiga vrak i viken. Jättegott med pizza när man inte ätit det på länge!

Mums!

Seglingen här i Vanuatu är inte helt okomplicerad. Starka strömmar mellan öarna ger besvärlig sjö och det blir stora variationer i vindstyrka på grund av det bergiga vulkanöarna. Norrut är inga större problem, men eftersom ö-kedjan är orienterad i sydostlig-nordvästlig riktning så är segling söderöver rakt mot vind och havsvågor. Om man inte väntar till de dagar det blåser en måttfull ostlig vind, då seglingen söderöver kan bli lite bekvämare. Nu hade vi spanat in bekvämväder för att segla ner till ön Maskelyne island strax söder om Malekula. Vi var tidigt uppe på söndagsmorgonen, men fick starta med en tre sjömil kort tur till en skyddad ankring medan regnet piskade , kulingvindarna ven och åskan mullrade. Efter en fika kunde vi starta vår segling söderut.

Vi är på väg söderut i lite för bekvämt väder, dvs väldigt lite vind

Det blev en trip i tre etapper. Först halvvägs till fin ankring i Port Stanley. På vägen mötte vi ett stort stim med delfiner som lekte runt oss. Det var jättelänge sen sist, så vi blev förstås glada.

På morgonen kom den här killen ut och frågade om vi möjligen hade lite glasfiber för att laga hans båt. Det hade vi.

Nästa dag gick vi ner ner till Awai island. Det är en grannö till Maskelyne, men ljus- och tidvattenförhållande var sådana att vi inte ville gå in genom den lite grunda och trånga passagen till ankringen vid Maskelyne. Awai var en fin ankring och enkel att komma in till, men nästa dag tog vi de sista sjömilen och gick in i den fina och skyddade lagunen vid Maskelyne island.

Inloppet till Maskelyne island

Här blev vi kvar i nästan en vecka. Mer om detta supertrevliga ställe i nästa inlägg.

Allt väl ombord!

Nalawan i South West Bay

Det blev en stillsam nattsegling upp från Port Vila till South West Bay på ön Malekula. Viken är en väldigt skyddad och bra ankringsplats och vi var tio båtar som alla såg fram mot kulturfestivalen Nalawan. Inne i viken låg en traditionell by, Labo, som var ganska stor. Exakt hur stor var svårt att få reda på och svaren varierade mellan 100 personer och 500 personer. Precis som i Port Resolution blev vi enormt vänligt bemötta och välkomnade och handeln med frukt mot kläder, hårsnoddar, matprodukter med mera kom snabbt igång.

Några företagsamma damer ordnade snabbt en minimarknad för att få in lite pengar till hushållet
Bland alla byns glada barn hittade Ulla en nästan nyfödd
Alltid omgivna av nyfikna och trevliga barn
Förväntansfulla inför jolleankomster
Beachvolley är populärt

I ”vår” by fanns Damien, som organiserade våra aktiviteter och gav oss information kring Nalawanfestivalen, som gick av stapeln i grannbyn Lawa, tvärs över viken.

Damien

Vi yachties fick åka ”taxibåt” över viken, vilket var tur eftersom det var rejält blåsigt och ”choppy”. Hade vi tagit egna jollar hade vi varit tämligen våta vid ankomst.

Det visade sig vara en riktigt stor och viktig sak att man nu efter flera år kunde genomföra festivalen. Förutom vi seglare (som enda internationella turister) deltog ett antal viktiga personer inom regionstyrelse och turism samt även deras motsvarighet till landshövding.

”Landshövdingen”
Även TV var där

Många tal på bislama inledde festivalen, men först hade vi alla hälsats välkomna med blomstergirlanger, kokosvatten och musik från det lokala stringbandet.

Dags för lite svalkande kokosvatten. Sugröret är ett grässtrå.
String band

Vi vandrade sen vidare till en öppen plats under ett stort banyanträd, ”Nasara”. Nasaran är en plats dit traditionellt enbart män har tillträde och där alla olika ritualer inför till exempel plantering, skörd och start av vissa fiskesäsonger genomförs. Nu fick vi alla gå dit och placerades på läktare. Några kvinnor och barn från byn fick också plats på läktaren och andra trängdes i ett hörn i utkanten.

Spännande för oss alla
Vår ciceron som berättade om de olika momenten

Vi fick se tre traditionell danser med dansare (män) i riktigt häftiga masker och utstyrslar av växter. Danserna ackompanjerades av en grupp som trummade suggestivt på så kallade tam-tams när dansarna sakta kom fram ur djungeln.

Trummande på tam-tams

Förutom den utstyrsel som hörde till dansen bar all dansare så kallade ”nambas”. En ”namba” är ett penisfodral tillverkat av pandlusblad. I den här delen av Malekula bor de som tillhör gruppen ”small nambas” och längre norrut och på östra Malekula bor de som tillhör gruppen ”big nambas”. Som namnen antyder så har dessa grupper olika storlek på penisfodralen. Våra dansare hade ganska diskreta ”pandaluspaket”. Till och med så diskreta så Pelle inte uppfattade dem. Det gjorde dock Ulla, som kan intyga att de fanns. Men visst, de var delvis dolda av annat bladverk. ”Big nambas” bär större strutformade nambas, men de har vi bara sett på bild.

Octopus dance som dansas innan fisket av bläckfisk startas
Red-head pigeon dance. Oklart när den dansas
Water Taro dance inför skörden

Runt nasaran var ett antal stenar placerade, som alla representerade olika historiska händelser och kriser. Nu skulle en ny sten tillkomma. Men först skulle en rituell ”pig killing”-ceremoni äga rum. En gris som stått bunden i utkanten av nasaran leddes in och bands, en ny ensam dansare kom genom djungeln till trummandet på tam-tams och efter en stunds dansande stacks grisen ned inför våra ovana och förskräckta ögon.

Pig killer
Här utdelas det dödande sticket!
Grisen och tarorötterna är en gåva till bychefen

Blod från grisen smetades på det som skulle bli en ny minnessten och stenen sattes på plats bland de andra stenarna.

Så här beskrevs minnesstenen i ett tal:

This rock is for future generations of the people of Southwest Bay to see and know that this rock marked the time when the first international tourists finally visited the South West Bay area after Covid-19 and to officially mark the end of Covid in the Nasara of Chief Loh Bangalow of Lawa Village”.

Vi inser att det var något väldigt speciellt och högtidligt vi fick vara delaktiga i. Ett bevis på att nu vänder det efter en besvärlig tid.

Fyllda av intryck och lite lätt utmattade efter den ovana hanteringen av grisen, vandrade vi sen tillbaka till stranden där vi bjöds på lite att äta, mer musik, fick titta på traditionell ”sand drawing” och hur man gjorde taken till de traditionella husen.

Sand drawings ritas utan att man får lyfta fingret som används
Varje sand drawing berättar en traditionell historia
Den här gamle mannen ritade bilden ovan och hade också en sång om den ritade historien

Sen bar det av hemåt mot våra båtar. En innehållsrik och spännande dag, minst sagt!

Nästa dag blev det race i traditionella kanoter vid vår hemby.

Vi fick alla pusta ut efter hård kamp mot strömmen

Förvånansvärt stabila farkoster. Vi kämpade på med vår kapten, som var prästens son. Det gick väldigt bra i början i det starkt motströmmande vattnet i kanalen in till den lagun vi skulle besöka. Sen blev vi nog lite trötta och dessutom ville vår skeppare prata och vi slutade på en hedervärd sista plats.

Efter lite lunch och vila blev det taxibåt igen till Lawa. Där väntade ”feast” i form av ett långbord med traditionella festrätter lagade av byns kvinnor. Det märktes att det var lyxigare än vanligt och förutom de vanliga rätterna med olika rotfrukter så fanns grillad gris, tonfisk och sötvattensräkor. Riktigt gott! Precis som på Fiji äter man med händerna, vilket känns både ovant och inte passar så bra för lite kladdigare rätter. Men det går.

Vi hade med oss lite nya strängar till bandet och hade också skrivit ut diverse fotografier på olika personer. Sällan har ett foto mottagits med sån glädje som av Meery. Hon gick med fotot tryckt till bröstet en lång stund. Rent rörande att se.

Meery i mitten

Det blev en trevlig eftermiddag och full rulle på de dansande barnen.

Efter en avskedskava styrde vi hemåt. Det blev en vilodag i Labo innan vi seglade upp mot norra Malekula och viken vid byn Malua. Det blev en härlig seglingsdag med fin vind och sjölä. När vi kom fram blev det anstormning av kanoter innan vi ens fått i ankaret.

De här unga männen undrade om vi hade en fotboll som vi ville ge bort.
Solnedgång i Malua bay

Allt väl ombord!