Dags att summera våra erfarenheter efter en säsong i Stilla havet

Säsongen började på Curacao i oktober 2016 och fortsatte sen via Bonair, Colombia och San Blas till Panama. Den 1-2 februari gjorde vi vår transit genom Panamakanalen. Om den blev det inget blogginlägg, utan istället en artikel i tidningen Oceanseglaren.


Vi hade Liv och Magnus från Göteborgsbåten Nanny med genom kanalen, som så kallade line handlers. De gjorde en film om transiten genom kanalen. Kul att titta på, tycker förstås vi och den beskriver hur en transit går till. Här en länk till filmen för er som är nyfikna på hur det var.
Att gå genom Panamakanalen och komma ut i Stilla havet kändes verkligen som ett nytt och stort steg i vårt långseglarliv. Vissa kallar det ”point of no return” (vilket förstås inte är riktigt sant), då man har en serie långa havssträckor framför sig och vind och ström vill föra seglatsen västerut. Vi kom att tillbringa nio månader bland öarna längs ”Coconut Milk Run” innan vi kom till Nya Zealand, där Loupan och tidvis vi själva ska tillbringa orkansäsongen för södra Stilla havet. Orkansäsongen började officiellt den 1 november och pågår till maj.

Litteratur

Vi hade förstås försökt inhämta så mycket information som möjligt innan vi påbörjade säsongen, men utbudet av seglingspilots är betydligt mer begränsat för Stilla havet än för de vatten vi tidigare vistats i. Alla har dessutom många år på nacken. De böcker vi haft mest nytta av är The Pacific Crossing Guide, Charlies Charts Polynesia och Landfalls of Paradise. Dessutom har vi, som alltid, haft stor nytta av böckerna World Cruising Routes och World Cruising Destinations av Jimmy Cornell. Internet är en outsinlig källa, både via olika bloggar och via webplatsen noonsite.com. På noonsite.com finns verkligen massor av bra och viktig information, men där finns också en hel del överdrifter om ”besvärligheter” från olika uppgiftslämnare. En annan webplats som vi också haft mycket glädje av är www.svsoggypaws.com. Där finns mängder med beskrivningar av olika seglingsområden att ladda ner. Även här finns dock i vårt tycke lite överdrifter om olika svårigheter. För Tonga köpte vi även en app ”Sail Tonga” utgiven av Nya Zealändska seglingsorganisationen Island Cruising Association. Bra som översikt och planering.

Sjökort

Våra Navionics elektroniska sjökort har mestadels stämt mycket bra, undantaget San Blas. Vi har bara haft översiktskort i papper. Vi har några gånger dubbelkollat de elektroniska sjökorten mot Google Earth. Då laddar man ner bilder från Google Earth som man sen konverterar till ett format som kan läsas av OpenCPN och vips kan man se sin båts framfart på Google Earth-bilden. Google Earth-bilderna ger en tydlig uppfattning av rev och korallhuvuden, vilket ibland är ovärderligt för närnavigation. Ibland har man dock otur när något moln placerat sig strategiskt på Google Earth-bilden. Vi kollar också med radarn att verklighet och sjökort verkar stämma överens.

Proviantering

Vi hade läst mycket om hur svårt och dyrt det var att få tag på mat ute bland öarna. Därmed var det superviktigt att bunkra och fylla båten med så mycket mat (och alkohol) som möjligt i Panama. Det här är ett område där vi tycker beskrivningarna är kraftigt överdrivna. Ja, det är bra att bunkra så mycket som möjligt av konserver, torrvaror, öl och vin. Skulle vi göra om det så skulle vi bunkra mycket i Santa Marta i Colombia, men Panama var också ok. MEN det finns mataffärer på de flesta ställen. Bästa mataffären på Galapagosöarna fanns på Santa Cruz och i Marquesas hade både Hiva Oa och Nuki Hiva bra mataffärer. På övriga öar i Galapagos och Marquesas fanns också mataffärer, men mindre välsorterade. Bland Tuamotus var utbudet begränsat, men det gick absolut att kompletteringshandla i små butiker. Där var största bristvaran frukt och grönt. Väl framme på Tahiti och Society Islands fanns bra och välsorterade mataffärer.


Prisnivån var ungefär i nivå med Sverige, men varierar kraftigt med vad man handlar. Handlar man som locals så blir det betydligt billigare än om man försöker handla det vi är vana vid. Något som är både dyrt och begränsat i utbudet, både på Galapagos och Franska Polynesien, är vin. I Franska Polynesien var också restaurangbesök relativt dyrt, dvs ungefär som hemma. Det ändrades när vi kom till Niue, där det fanns gott om Nya Zealändska viner och också matvaror därifrån. Till sist så var det Tonga och Vava’u, där mataffärerna hade bassortiment, men det finns en fin frukt- och grönsaksmarknad. Nere i Ha’apai var utbudet mer begränsat, men helt ok. På de flesta öar längs vägen, utom bland Tuamotusöarna, har det också funnits restauranger att besöka, så svälta behöver man inte.

För att laga maten ombord så krävs i vårt fall gasol. Vi har två stycken 5 kg gasflaskor av komposit från Sverige, PC 5. Det har inte varit något problem att fylla dem längs vägen och våra gasflaskor har under denna säsong fyllts på Bonair, i Panama/Shelter Bay marina, på Galapagos/Santa Cruz, på Raiatea och på Tonga.

Eftersom vi var inställda på att det inte skulle vara enkelt att få tag på mat, så såg vi fiske som en viktig möjlighet till försörjning. Med goda råd från storfiskaren Karl-Axel från Spray inköptes ny utrustning i Panama. Nu skulle det fiskas! Vi var ganska idoga på vägen mot Marqueses, men ingen fisk.  Det var samma resultat för flera andra båtar. Sen svalnade våra fiskeambitioner och det är nästan pinsamt att berätta att vi inte fiskat sen dess. Nästa säsong kanske det blir nya tag?

Väder

Vädret i södra Stilla havet skiljer sig från det väder vi som långseglare vant oss vid i Karibien. Det är väl värt att lära sig lite mer om de olika väderfenomen som dyker upp längs vägen. Vi laddade ner (gratis) en väderbok som Bob McDavit skrivit, ”Mariners Met Pack”. Första väderutmaningen har man på väg mot Galapagos och Marquesas, då ekvatorn och ett vindfattigt område, ITCZ, ska passeras. Åska är också vanligt. När väl detta var avklarat så var det i huvudsak de sydostliga ljumma passadvindarna som rådde till och med Tahiti. Klädseln längs vägen har mestadels varit badkläder eller shorts.


Passadvindarna var dock mestadels betydligt svagare än de vi vant oss vid i Karibien. Efter Tahiti började både väderzonen South Pacific Convergence Zone, SPCZ, och påverkan från de Nya Zealändska låg- och högtrycken göra sig påminda med perioder av regn och och starkare vindar. Här lite regnväder på väg mot Palmerston.


Efter Tahiti gällde det att ha lite mer koll på vädret och där var Bob McDavitts veckovisa Weathergram till stor nytta. Man kan följa hans blog via facebook, där han heter metbob. Man kan även prenumerera på hans veckobrev. Seglingen från tropikerna ner till Nya Zealand är en tur som kräver planering och mycket har skrivits och sagts om det. En av de bättre artiklarna om seglingen ner hittade vi på noonsite.com, läs här. Vi fick en väldigt ”snäll” segling ner mot Nya Zealand, men visst var det lite ovant när det blev allt svalare och varmare kläder behövdes. Här tinar Ulla upp sig efter nattens sista vakt.


En överraskning för oss var den fuktiga värmen när vi kom till Marquesas. Och det rikliga regnandet och en hel del åska! Vattnet vid de höga öarna blev då också otroligt brunt och grumligt av all jord och annat som kom ner från bergen med regnvattnet. Inte alls så Söderhavsblått som vi föreställt oss. Kanske borde vi inte varit så överraskade med tanke på att det var slutet på ”rainy season”. Så fort vi lämnat de höga, gröna och vackra Marquesas så upphörde också det ymniga regnandet.


För att ta ner väderprognoser och routing har vi även denna säsong använt oss av Predictwind. Vi har deras betaltjänst så vi får tillgång till routingfunktion och avfärdsplanering. De har även en utmärkt app ”Offshore”, som gör det enkelt och relativt datasnålt att under överseglingar ta ned nya prognoser och routing via satellit eller kortvågsradio.

Kommunikation till havs

Vi har sen tidigare varit användare av satellittelefoni för att ta ner väder, uppdatera bloggen och skicka och ta emot mail under överseglingar. Vi tycker det har fungerat utmärkt även i Stilla havet. En nyhet för den här säsongen är att vi installerat och börjat använda kortvågsradio (SSB), framförallt för samtal, men ibland även för väder och mail. Vi var rätt skeptiska till vår SSB i början, men har lärt oss uppskatta den trots de begränsningar den har. Under längre passager är det både trevligt och tryggt att kunna prata med andra seglare. Vid seglingen till Marquesas tillhörde pratstunderna med Elisabet och Karl-Axel på Spray och Tuija och Invar på Hakuna Matata II dagens höjdpunkter. Knastrande röster från japanska fiskare var något vi fick på köpet ibland.


Under senare överseglingar har vi också checkat in på några av de radionät som är aktiva här ute. I Franska Polynesien och ända till Tonga var det Polynesian Magellan Network som gällde och på väg mot Nya Zealand checkade vi in varje dag på Gulf Harbour Radio. Radionäten ger lite trygghet, man får koll på var andra båtar befinner sig och om de eventuellt har problem, väderuppdatering och man kan få diverse annan information.

Internet, lokala valutor och båttillbehör

På alla platser, utom på vissa av Tuamotusatollerna, har vi kunnat använda något wifi eller mobilt internet. Näten var långsamma på Galapagos och i Franska Polynesien, men fullt användbara. Tahiti och Society Islands hade lite snabbare nät än öarna österut. Från och med Palmerston har näten varit ganska snabba. Vår största internetöverraskning var det snabba nätet på lilla Palmerston. Vi har haft stor nytta av vår externa wifi-station, då vi kunnat fånga upp wifi även när vi legat på svaj. Mobilt internet med bra kapacitet och till hyfsat pris blev allt vanligare ju längre västerut vi kom. Tonga hade till exempel både billigt och bra mobilt internet.

Bankomater är en välsignelse för oss långseglare! Vi behöver inte segla omkring med massor av olika valutor eller resecheckar, utan på alla ställen vi klarerat in har också funnits bankomat. Nästan! På Niue fanns inte bankomat, men kunde dra kontanter från kreditkortet om det behövdes. Dock fick man betala lite för all kortanvändning, så till Nuie är det bra att ha laddat upp med Nya Zealändska dollar.

Båttillbehör och reservdelar är inte lätt att hitta och man behöver ställa in sig på att kunna klara det mesta på egen hand. Tahiti är första stället med lite större utbud. Vi har haft med oss det mesta vi behövt, men roderreparationen på Hiva Oa krävde både list, tur och hjälpsamhet från omgivningen för att få ihop vad vi mest akut behövde. Pelle hade också stor glädje av den litteratur han köpte från Amazon.com om arbete med glasfiber och epoxi. Dessutom hade vi West Epoxi’s utmärkta handböcker ombord.

Formaliteter

In- och utklarering i respektive land tar ofta lite tid, men vi tycker att det alltid blivit en rätt trevlig stund med tjänstemännen som oftast är väldigt trevliga och informativa. Kanske är tjänstemännen extra trevliga och välkomnande här i Stilla havet, då antalet båtar som passerar under en säsong är mindre än 200. Ibland kan vi sucka inombords över alla papper som ska fyllas i med samma information, men det är bara att göra med ett leende. Då går det lättare! I vissa ögrupper, till exempel Galapagos och Tonga, gör man också klarering när man rör sig mellan öarna. Den klareringen är förenklad i förhållande till den som görs när man kommer till eller lämnar landet. Ibland kostar in- och utklarering pengar och ibland är det gratis. Information finns till exempel på noonsite.com.

För Galapagos är formkraven större och det är bra att läsa på innan man sätter kurs dit. Se också vårt blogginlägg från Galapagos, ”Framme i Cristobal”. Vi tycker inte formalian var oöverstiglig. Lyssna inte på för många källor, ryktesspridningen är ganska yvig när det gäller Galapagos och deras regelverk och det känns som många gör för mycket drama kring det hela.

Det bästa av allt!

Det bästa på vår seglats är förstås alla trevliga människor vi mött, naturen och mötet med den polynesiska kulturen. Här skiljer det sig mycket från Karibien med sin historia av slavhandel och förtryck. Även om inte Stilla havsöarna varit och är opåverkade av andra länder, så upplever vi att här finns en mycket mjukare, vänligare och annorlunda kultur än vi tidigare mött. Vår första riktiga kontakt med denna vänlighet var när vi bodde hemma hos Simone de första dagarna av vår roderreparation.


Människorna har varit fantastiskt välkomnande överallt. På vissa ställen var det verkligen tydligt hur efterlängtade vi seglare var. Ett avbrott från en ganska enahanda vardag på isolerade öar och ibland också upphov till lite inkomster. Alldeles unikt var mottagandet på den lilla ön Palmerston i Cooks Islands.


Det har varit roligt att möta och lära mer om den polynesiska kulturen med sina gamla rötter, men som fortfarande är så levande och präglar livet på öarna.


Det har blivit många fina möten och minnen och det är tur att vi har vår blogg så vi får hjälp att komma ihåg. Många frågar vilka ställen som varit bäst och det är faktiskt svårt att säga, eftersom vi upplevt så mycket trevligt på i stort sett alla ställen, men ett område vi i efterhand skulle viljat ägna mer tid åt är Tuamotus.


Ett roligt minne från vår första atoll Raroia är mötet med Rogo som både mött Kontikis besättning och deltagit i inspelningen av Villervalle i Söderhavet. Vi kände oss nog lite stolta när vi, tillsammans med Elisabet, Karl-Axel, Tuija och Ingvar, stod på samma atoll som Kontiki strandat på 70 år tidigare.


Passagerna genom revöppningarna i atollerna kräver lite planering med hänsyn till tidvattenströmmarna, men så länge det inte går väldigt mycket sjö utanför så är det ingen större dramatik, men lite tvättmaskinskänsla kan det bli. En fungerande motor, så man kan gasa på ordentlig, är bra att ha. Som mest hade vi ström på fem knop mot oss under några minuter.

Häftigaste naturupplevelserna har varit hur djurlivet var integrerat i vardagslivet på Galapagos


Snorklingen i Fakarava South Pass och simningen med två valar i Va’vau, Tonga var också exceptionella upplevelser


Den häftigare kulturupplevelserna var aktiviteterna på Tahiti under Heiva, bland annat dansen och de vackra dräkterna, men också de traditionella tävlingarna.

De mest hjärtknipande mötena var i samband med skolbesöket i Neiafu i Kingdom of Tonga.


Eftersom antalet båtar under en säsong längs Coconut Milk Run inte är så jättemånga och seglingssäsongen begränsad så stöter man ofta på samma båtar flera gånger och lär känna besättningar från många olika länder. Vissa seglarpersonligheter gör starkt intryck, till exempel Bryon på amerikanska båten Bella Sirena. Han amputerade sitt underben för 18 år sedan och tillhör nu den skara som korsat Stilla havet. Här i samband med en trevlig kväll i Neiafu.


Och här kappsegling under Blue Water Festival.


Vi har räknat till sammanlagt nio svenska båtar under seglingen i Stilla havet. Förutom Loupan så är det Spray, Hakuna Matata II, Blå Ellinor, Sandvita, Atla, Bird of Passage, Bonnie af Stockholm och Peristera (fast Lindas båt är Greklandsregistrerad får hon gå som svensk båt här).

Efter tiden i tropikerna var det riktigt härligt att komma till Nya Zealand och ett mer tempererat klimat.


Roligt också att i Whangarei ännu en gång bli mottagna av Elisabet och Karl-Axel på Spray som kommit från Fiji några dagar tidigare.


Det är mysigt att köra värmaren. Att dra täcket upp till nästippen när man ska sova är en nyupptäckt njutning. Naturen här har både växter vi känner igen från hemma, som vitklöver och förgätmigej, men också mägder med tropiska växter som vi lärt känna under vår segling. Här råder en trivsamt avslappnad stämning. Väldigt inbjudande och pratsamma människor. Det ska bli kul att upptäcka mer!

Något vi reagerat på sen vi kom hit är de många kommentarer vi fått om att det måste vara skönt ”att komma tillbaka till civilisationen”. Är inte det här ett uttryck för den ”koloniala” syn på världen som många av oss bär på? Det har verkligen inte saknats civilisation och ett ”civiliserat” förhållningssätt på öarna! Däremot är det (mestadels) trevligt och kanske också enkelt, att vara tillbaka i den typ av civilisation som vi är vana vid sen barnsben.

Behöver man en sjukförsäkring?

Vi har hållit oss i stort sett friska. Några omgångar antibiotika har gått åt ur skeppsapoteket, bland annat för de svårläkta såren vi fick på Hiva Oa. Vi har varit på två läkarbesök, ett för Pelles ”divers ear” (billigt) och ett för att få tabletter mot Elephantiasis (gratis). Vi har alltså inte behövt utnyttja vår sjukförsäkring hos Topsail. Däremot känner vi några andra båtar där besättningsmedlemmar blivit akut och allvarligt sjuka. Det visade sig att deras sjukhusdagar på Tahiti kostade cirka 40000 kronor/dygn. Då är det bra med en sjukförsäkring.

Hur har Loupan och utrustningen skött sig?

Mycket bra, konstaterade vi när vi skulle skriva den här summeringen. Lite mer utbroderat så ser det ut så här:

Båten har varit fortsatt torr, vilket vi uppskattar mycket. Bara två olika läckage har vi haft mot slutet. Vi har haft ett läckage in i bodelen av båten och det var en ventil, typ Elektrolux, i främre toalettutrymmet som började läcka. Inga stora vattenmängder av det. Vi har också återigen fått problem med att luckan till segelstuven blivit otät och vi måste försöka hitta en annan lösning på hur den ska tätas. Vi har inte haft några problem med mögel inne i båten, vilket är mycket vanligt i den varma och fuktiga luften. Kanske är en av anledningarna att vi nu och då städar ur båten med ättiksblandat vatten?

Större reparationshändelser har varit den skadade eletroniken i samband med åsknedslaget på Bonair och så roderskadan som upptäcktes på Hiva Oa.


Reparationen av rodret och vistelsen på varvet MMS (Maintenance Marquises Service) på Hiva Oa är utan konkurrens det mest utmanande vi upplevde under säsongen. Som med det mesta som sen slutar bra, så är det nu i efterhand en minnesvärd upplevelse, som gav oss många nya erfarenheter och visade att det mesta går att klara av, även om det känns oöverstigligt från början. Tack Maria och Vincent på MMS för att ni inte gav upp försöken att få upp oss ur vattnet, även om det såg nästan omöjligt ut!

Maria, Willy, Vincent & Xavier: We love you!

Både om åskskadorna och roderreparationen finns massor att läsa på bloggen för den som är intresserad. Rodret såg fortfarande fint och blått ut när båten kom ur vattnet här i Whangarei och Pelle var snabbt framme och klappade om det. Vår bottenfärg från Curacao, Interlux Micron 66, har fungerat väldigt bra, betydligt bättre än den färg vi hade tidigare och vi fortsätter med den.

För övrigt har det varit normalt slitage och underhåll, vilket är en ständigt pågående bakgrundssyssla. Visst ligger det något i följande ord från okänd långseglare, ”långsegling är reparationer och underhåll i fantastiska miljöer”.

Autopiloten Ray, har blivit vår bästa vän. Enda minuset är att den vid enstaka tillfällen bestämmer sig för att starta om och går då in i handstyrningsläge. Då gäller det att inte sitta och sova, utan kasta sig snabbt bakom ratten för att undvika gipp, eftersom vi mest haft undanvind. Apropå gipp, så har vi alltid preventer satt när vi seglar med vinden och bombromsen från Helmtec fungerar mycket bra när man ska gippa och ger en lugnare manöver.

Vår diversifierade strömförsörjning är vi verkligen nöjda med. Watt&Sea ger bra med ström när vi seglar, vindgeneratorn är toppen när vi ligger ankrade och ibland när vi seglar, solcellerna jobbar på när solen skiner och om det varken är sol, vind eller fart så tar vår bränslecell hand om strömförsörjningen. Vi försöker ladda så lite som möjligt med motorn, då det inte är det bästa driftfallet för den. Och motorn vill vi gärna vara snälla mot. Tack Yanne för trogen tjänst 2500 timmar sedan 2009!

Kontroll av Yannes spridare: Tummen upp från Aaron hos Bosch dieselverkstad Whangarei.

Watermakern har nu tillverkat 15000 liter sötvatten av havsvatten. Vi tycker nog att den är en nödvändighet och gör mycket för komforten. Det går förstås att klara sig utan, men eftersom vi bara legat i marinor på två platser mellan Panama och Nya Zealand (Tahiti och Raiatea), så hade det blivit många dunkar att transportera med jollen. På Marquesas var det också svårt att hitta dricksvatten på nära håll och på Tuamotus kan dricksvatten vara en bristvara då de enbart samlar regnvatten.

Eftersom man ligger så mycket på svaj så är ankringsutrustning, jolle och utombordsmotor kritiska komponenter.


Vår nya AB-jolle (typ RIB) som vi köpte på Curacao har varit toppen. Plötsligt började vi komma iland eller ombord torra, då den inte tar in så mycket skvätt. Det är minsann inte alltid som man ligger ankrad utan vågor. Extra propeller och impeller till utombordsmotorn är bra att ha med. Det hade inte vi, men fixar-Pelle löste det ändå. Nästa säsong kommer vi ha även dessa komponenter i reservdelsförrådet. Vi har lämnat in kätting och ankare för omgalvanisering här på Nya Zealand. Vi är fortfarande mycket nöjda med vårt Spadeankare.

På väg att galvas om.

Riggen visade sig vara i utmärkt skick när vi kom till Nya Zealand. Vi hade en representant från Selden, som gick igenom riggen när vi kom. Vi var lite inställda på att eventuellt behöva byta stående rigg, men det tyckte han inte behövdes, vilket förstås gjorde oss glada.

Tummen upp från Paul: ”Very well maintained boat!”.

Vi har också haft en representant från segelmakaren UK på besök för att titta igenom våra segel. Phil bedömde att seglen var i gott skick. Då blev vi glada igen!


Lite småreparationer här och där bara. Det stora arbetet för honom blir att göra om vårt revsystem från ”single line” till ett traditionellt ”slab reef”. De ska också sy en ny stackpack och byta fönster och laga vår sprayhood som börjat spricka i några sömmar.

Nu ligger Loupan på land och vi pysslar med att ge Loupan lite extra kärlek och omvårdnad, dvs konserverar Loupan inför vår hemresa den 24 november. Innan vi åker hem planerar vi också för lite turistande, men det mesta av turistandet sparar vi tills vi är tillbaka i vår. Vi ser på Loupan med tacksamhet för att hon tagit oss säkert över stora vatten och fungerat som vårt hem under många månader. Den här säsongen blev det cirka 10000 sjömil (Curacao till Nya Zealand), att jämföra med förra säsongens (Stockholm till Curacao) cirka 7000 sjömil.

Inför nästa säsong är just nu planen att segla upp till Fiji i slutet av maj 2018, sen vidare till Vanuatu och Nya Caledonien, för att avsluta seglingsäsongen i Australien. Hur många sjömil det blir återstår att se.


Tack till alla er som följt våra seglingsäventyr via bloggen och speciellt stort tack för trevliga kommentarer! De är alltid uppskattade när man är långt borta. Ett särskilt tack också till besättningarna på Spray och Hakuna Matata II som vi delat många upplevelser med och som vi stötts och blötts med under under nästan hela säsongen! Och så förstås supertack till Martin som seglade med oss ända till Marquesas och till Anna-Sofia som vågade sig på en första översegling när vi seglade till Galapagos.

Framme i Nya Zealand!

De sista två dygnen gick i bidevindens tecken. Vi fick göra tre slag vartefter vinden vred, men kunde sen gå på ett ben under ett och ett halvt dygn och följa med vindvridning mot nordväst. Sista eftermiddagen hade vi en härlig öppen bog med allt mindre vågor. Vid 16-tiden torsdag 26 oktober hade vi land i sikte och klockan 22.57 var vi förtöjda vid karantänsbryggan i Marsden Cove Marina. När vi gick i den väl utprickade farleden upp mot Marsden Cove sniffade vi i luften och njöt av doften av land.
Efter en varm dusch inne i båten, ett par glas vin, ifyllande av papper inför inklareringen och gräddning av ett bröd, dök vi i säng och somnade som stockar. Det var öronbedövande tyst! Pelle tyckte båten kändes helt död. Inga vågor som forsade, ingen vind som susade/ylade, ingen motor. Och båten var totalt stilla. Ovan känsla efter att ha legat på svaj eller seglat i tre och en halv månad.
Nu på morgonen har vi klarerat in och haft besök av tullen och bio security-myndigheten. Trivsamma, serviceinriktade och effektiva. Nu är våra sopor omhändertagna och ris och havregryn slängda eftersom bio security tyckte sig se spår av några microskopiska djur när han lyste med ficklampa. Han var inte helt säker, men det kändes lugnast att slänga det. Nu är Q-flaggan nedtagen och Nya Zealands flagga hissad.
Nu går vi upp i floden till Riverside Drive Marina för att krama om Elisabet och Karl-Axel på Spray. De kom hit från Fiji tidigare i veckan.

N Minerva till Nya Zealand, dygn 3 -5

Vinden kom äntligen på söndagskvällen och Yanne fick vila. Våra öron också. Första vinden gav en stillsam bidevindsbog, sedan allt mer öppen och under natten kunde vi spira genuan. Måndag och tisdag förmiddag kunde vi segla med vind som blåste 15-20 knop och göra bra fart. När vi närmade oss 30 grader syd natten mellan måndag och tisdag hade väder-Bob planerat in ett möte med ett mindre lågtryck. Regeln har nere är att undvika att möta lågtrycken söder om 30 grader syd, då det oftast är mer kraftfulla söderut. För vår del var det en ganska vanlig natt, förutom lite regn under några timmar och kortvarigt vind upp mot 30 knop. Andra i Minervaflottan hade vindar upp till 40 knop under flera timmar. Sen igår (tisdag) eftermiddag när lågtrycket dragit bort är det vindar mellan syd och väst som gäller hela vägen till Nya Zealand. Det betyder bidevind och någon kryssbog innan vi är framme. Ovant numera med så mycket ”lutsegling”, men förhållandena är bra med bara 1 meters vågor och vind 10-15 knop. Vinden ska också vrida till vår fördel så vi kan gå mer direkt på målet. Nu på onsdag förmiddag har vi cirka 200 sjömil (fågelvägen) kvar till Marsden Cove Marina, där vi kommer att klarera in i Nya Zealand. Innan dess ska vi rensa lite i skåpen då en del matvaror är förbjudna att ta in. Efter inklarering fortsätter vi upp i floden till Whangarei, där Loupan ska ligga under den tid vi är hemma i Sverige.
Hur går det då med temperaturen? Tidigare har det väldigt mycket känts som segling en svensk sommar, men nu är det påtagligt friskare i luften. Kan liknas vid temperaturen vid segling i skärgården i mitten av maj med sköna dagar i solen, men långbyxor och tröja krävs. Kalla nätter då utstyrseln ökats på med mera fleece och dun. Durkarna, vattnet i tanken och masten är riktigt kalla och det är skönt att krypa ner under täcket efter nattvakten. De Antarktiska vindarna gör det inte så lockande att duscha i aktern längre. Idag fick en hink med varmvatten tjäna som tvättbalja i sol och lä under sprayhooden. Det blev kallt ändå!
Det är lustigt hur synen på distanser ändrats under våra seglingsår. Vi tycker nu med 200 sjömil kvar att vi är nästan framme. Tidigare hade det varit starten på en riktigt lång segling.
Det ska bli spännande att angöra Nya Zealand och det känns som en riktig milstolpe. Tänk att det är nio månader sen vi gick igenom Panamakanalen och så mycket vi fått uppleva! Allt väl ombord!

N Minerva till Nya Zealand, dygn 1 och 2

Efter två minnesvärda dagar vid North Minerva Reef var det i fredags dags att starta seglingen vidare mot Nya Zealand. Alla de fem båtbesättningarna som låg inne i revet hade väderfika på engelska båten Vega på torsdagen. Nedladdat väder studerades och bedömdes. Var det fredag, lördag eller kanske söndag som skulle ge bästa väderfönstret? Avgörandet fälldes slutligen av allas vår väderguru Bob, som skrev att fredagen skulle ge säkraste överseglingen så vi alla skulle vara framme innan ett djupt lågtryck skulle komma in över Nya Zealand i slutet av helgen veckan efter. Sagt och gjort! Båtarna gjordes klara och som final hade vi gemensam sundowner på She-San på torsdagskvällen.
Vi gick ut genom passet vid 12-tiden på fredagen den 20 oktober och fick en snabb start med friska sydliga vindar och vågor på 2,5 m snett framifrån. Det hann bli några ordentliga översköljningar! Vid 1-tiden på natten till lördagen dog dock tyvärr vinden ut, då vi närmade oss det högtryck som vi också skulle ta oss igenom. Under lördagsdygnet och även idag på söndagen är vindarna mycket svaga och det har varit blandat motorgång, motorsegling och stunder av segling. Långsamt har det gått. Nu hoppas vi på att till imorgon bitti vara ute ur högtrycket och få ett par dagar med nordliga vindar innan det är dags för vindar mellan syd och väst när vi närmar oss Nya Zealand.
Natten till lördagen passerade vi 180 graders meridianen och vi är nu tillbaka på östra halvklotet igen. Fast det dröjer ett tag innan vi också är på norra halvklotet. Temperaturen har börjat kännas som när man seglar i skärgården på sommaren. Shorts och t-shirt i sol och lä, men svalt när man är i vind eller skugga. På nattvakterna är vi numera klädda i underställ, fleece och seglarställ och Ulla har dessutom strumpor och skor. Ordentligt täcke i påslakanet också. Den fuktiga tropiska luften är borta och det är torrt på teaken på natten, vilket är väldigt länge sen.
Vi har mailkontakt med alla båtarna i Minervaflottan varje dag och det är trevligt. Alla längtar nu efter mer vind i seglen och börjar tröttna på motorns brummande.
Vår position är just nu 26 grader 13 minuter Syd och 177 grader 06 minuter Ost. Vi räknar med att vara framme under fredagen om inte vindarna konstrar. Allt väl ombord!

På väg mot Nya Zealand, etapp 1

Vi lämnade Vava’u måndagen den 9 oktober och fick en fin och snabb segling de 65 sjömilen söderut till ögruppen Ha’apai. Här ser öarna annorlunda ut jämfört med Vava’u, mycket lägre och sandigare, som sagornas bilder av Söderhavsöar. Hit är det också färre seglare som går och få andra turister. I ögruppens huvudort, lilla  Pa’angai, levdes ett stilla liv och man såg få människor i annat än traditionella Tongakläder med långa kjolar och pandalusskynken för både män, kvinnor och ungdomar. Vi tillbringade en knapp vecka på två olika ankringsplatser i Ha’apai, men sen tyckte vi oss se ett väderfönster för att börja ta oss ned mot Nya Zealand. 

Att hitta rätt väderförutsättningar för att segla mot Nya Zealand är ganska komplext och många är de skräckhistorier som vandrar runt i långseglingsvärlden om oväder och höga vågor. Vi har försökt läsa på så mycket som möjligt och vi har studerat vädermönstren under den senaste månaden för att lära oss mer om den lågtrycksvandring som sker över norra Nya Zealand. Ett sånt vill man ju inte hamna i och de uppträder minst en gång i veckan, oftast oftare. Men inte ens högtrycken mellan lågtrycken är helt okomplicerade. Är högtrycken för mäktiga, över 1025 hPa, så får man ofta kulingvindar runt högtrycket och total stiltje i ett stort område i högtrycket och det är ju inte heller så bra. För säkerhets skull har vi kontakt med den Nya Zealändska vädergurun Bob McDavitt,  tidigare meterolog på Nya Zealands meteorologiska institut. 

Vi lämnade Ha’apai, tillsammans med båtarna She-San och Vega, söndagen den 15 oktober på förmiddagen, med sikte på norra Minerva Reef, som ligger 350 sjömil åt sydväst längs seglingsrutten till Nya Zealand. Bob hade redan innan avfärd meddelat att det fanns risk för bildandet av en så kallad ”squash zone” på norra sidan av det högtryck som växte in och som kunde ge oss starka vindar och grov sjö från syd under onsdagen och torsdagen. Inget man önskar på sydvästlig kurs. Vi fick en riktigt fin segling de två dygnen ner mot Minerva med vinden strax akter om tvärs och måttlig sjö.  Innan vi anlände till Minerva Reef stämde vi av läget kring vädret med Bob och bestämde oss för att vänta ut vind och vågor ett par dagar vid Minerva. 

Vilket ställe! Mitt i havet med närmaste land 300 sjömil bort ligger denna revring, som är toppen på ett 2000 meter högt undervattensberg. Som ni ser på bilden från Google Earth så finns en öppning in och det är fin ankring på 15 meters djup och sandbotten. Som en insjö mitt i havet. ”Sjön” har en diameter på drygt två sjömil.


Vi är fem båtar (Loupan, Vega, She-San, Duplicat & Nautilus) som ligger ankrade här och väntar på nästa väderfönster mot Nya Zealand. Vid lågvatten är revet cirka en meter över vattenytan som högst och idag tog vi jollarna in till revet vid lågvatten och vi fick en sällsam promenad på det cirka 50 meter breda revet, mestadels vadande i lite vatten med en och annan av havets innevånare kvar.


På revet står en liten fyr, som vi ser blinka på kvällen. 

Vattnet här är helt fantastiskt klart och vi såg botten tydligt på 40 meters djup när vi gick in genom passet. Angela och Reto, som är dykfantaster, gjorde ett dyk direkt när vi kom hit. De såg de vackraste korallformationer de sett, men det blev ett kort dyk då massor av hajar började cirkla runt dem och när en tre meter lång haj anslöt till skaran så var dykningen definitivt över.
Nu har squashzonen börjat anlända hit, det regnar och viner i riggen. Inget vindlä här, men vi har sjölä och inget gung. Allt väl ombord!

Minnesvärd skoldag i Neiafu

Vi var många seglare som inom ramen för Blue Water Festival vandrade upp till Hosea Primary School på förmiddagen.  Blue Water Festival är ett veckolångt arrangemang anordnat av organisationer och företag i Va’vau och marinföretag i Nya Zealand, dit vi alla är på väg. Skolan drivs av eldsjälen Dorothy


och är inriktad på barn från förskoleålder med lite speciella behov och större barn som inte lärt sig läsa och skriva i vanliga skolan. Skolbyggnaden var stor som ett mindre svenskt fritidshus och med svenska mått i totalt förfall med stora hål i ytterväggarna. Målet för dagen var också att samla in pengar för reparation av det läckande taket inför regnperioden. Inne i skolan kunde man i de mycket spartanska lokalerna känna igen hur man lär sig läsa och skriva.

Skolan drivs på ideell basis och får sedan fem år stöd av marinföretagen i Whangarei på Nya Zealand. Därav besöket för oss långseglare.

Det var en härlig stämning och härlig syn som mötte oss när vi kom.  Barn i fina dräkter kantade uppfarten och vi blev hälsade med musik och glada rop. Lite spännande var det för oss alla.

Barnen, både pojkar och flickor,

framförde ett antal mer (eller mindre) traditionella sånger och  danser. Pojkarnas lite mer krigiska och flickornas med de fantastiska fina och mjuka handrörelserna som är en viktig del av Tongas dans. Det var kul och hur gulligt som helst och det var nog mer än ett fuktigt seglaröga som kunde ses.

Dansandet avslutades med gemensam discodans och som final, barnens favorit, ”traindans”.

Sen var det lunchdags med massor av mat som barnens föräldrar lagat, innan vi promenerade till jollarna för att åka till våra båthem och smälta alla intryck och än en gång få vara glada och tacksamma över möjligheten att få nya perspektiv och tankeställare.

——

(Länk till deras Facebook sida:

https://www.facebook.com/HoseaChristianMissionPreschool/

)

Vava’u, Tonga

Nu har vi varit i Kingdom of Tonga i tre veckor och det är rent otroligt vad dagarna trillar iväg.

Kingdom of Tonga är som namnet antyder ett kungadöme. Ända fram till 2010 hade kungen absolut makt, men kung Tupou V beslutade att släppa en del av sin makt och numera väljs parlamentet genom fria val. Kungen har dock fortfarande betydligt större makt än vi är vana vid från Sverige. Tupou V är numera död, men vi läste att han är ihågkommen för dels denna modernisering av styrelseskicket, men också för att starta införandet av e-government och IT som en viktig del att överbrygga landets isolerade position i havet. Vem tänkte på Tonga och e-government?! Kanske har de inte kommit så långt, men vi älskar denna sida av långseglandet – när man hela tiden lär sig nytt och får ompröva sina ofta förutfattade meningar. Annars värnar Tonga om landets traditioner och kyrkan och familjen har en mycket viktig roll. Nuvarande kungen heter Tupou VI.

Det bor ungefär 120 000 personer i nationen Tonga som består av drygt 160 000 öar, varav bara 36 är bebodda. Öarna finns till större delen i tre ögrupper, Vava’u, Ha’apai och Tongatapu. Huvudstaden Nuku’alofa ligger på Tongatapu.

Än så länge har vi bara vistats i ögruppen Vava’u som är en riktig samligsplats för ”yachties” från hela världen. Samlats har också många i årets svenska Stilla havs-armada gjort. I viken har förutom vi själva Spray, Hakuna Matata II, Blå Ellinor och Bonnie af Stockholm legat ankrade. Spray hann segla mot Fiji innan denna bild på svenska armadan togs.


I den lilla stan Neiafu är det ganska väl ordnat med några trevliga restauranger, internet, tvättinrättning, möjlighet att fylla gas och annat som vi långseglare uppskattar och behöver. Nästan alla av dessa drivs av före detta långseglare som av olika skäl stannat här eller återvänt hit. Utbudet av livsmedel är relativt begränsat, men det finns ett antal diversebutiker med allt från livsmedel (inte färskvaror) till bildäck och man får vandra runt och se vad man hittar. Alla drivs av kineser. Något som är lätt att hitta är frukt och grönsaker på marknaden. Riktigt trevligt att gå en daglig runda där!


På Falaleu Deli kan man hitta fryst kött av hög kvalite och egenproducerade goda korvar och även restaurangen Dancing Roaster säljer fryst kött till oss seglare.

Den riktigt stora attraktionen här under juni till oktober är knölvalarna som vandrat upp hit från Antarktis för att föda sina kalvar. Nu var det äntligen dags för en tur med valspaningsbåt! Efter ett par händelselösa timmar så hade vi sen turen att få se sammanlagt ett tiotal valar.


Vid ett tillfälle kunde vi gå i vattnet med snorkel och cyklop och under en lång stund flyta och titta ner på två valar som låg och sov på 8-10 meters djup. Sen började de sakta stiga uppåt och vi fick backa lite när de sen simmade förbi oss. Här kan man tala om en magisk upplevelse!


Söndagar är enligt lag vilodag. Det betyder kyrkodag och för övrigt vila, ätande och umgänge med familjen. I stort sett allt är stängt, utom vissa restauranger som frekventeras av oss seglare. Även vi har ju blivit ganska kyrksamma sen vi kom ut i Stilla havet. Ett underbart tillfälle att njuta av fantastisk sång och studera lokal kultur. Alla är sååå fint klädda och på bilderna kan ni också se att alla bär olika traditionella plagg eller dekorationer av växten pandalus.


Här ett möte mellan ett seglarbarn och en pojke från stan under gudstjänsten. Gulligt!


På hemväg från gudstjänsten. Den här typen av transporter är en vanlig syn.


En dag såg vi massvis med kvinnor klädda i fantastiskt vackra vita kläder. 


Det visade sig vara Mors dag. Här är de på väg till en gudstjänst för mödrarna.


Enligt uppgift behövde de inte laga mat den dagen, utan kunde bara ägna sig åt trevligheter.

Ögruppen Vava’u är en mycket skyddad liten skärgård med tätt mellan öarna. Påminner lite om en miniversion av Stockholms skärgård, men med 26-gradigt blå-turkost klart vatten, palmer och värme i luften. Här finns många fina ankringsvikar. Vi besökte viken vid ön Tapana. Där hade ett spanskt seglarpar, Maria och hennes man,  slagit sig ner för mer än trettio år sedan. De drev nu en liten spansk restaurang, La Paella, där de lagar middag efter förhandsbeställning. Dryck tar man med själv. 


Vi var där som kvällens enda gäster tillsammans med Elisabet och Karl-Axel och bjöds på sju olika fantastiska tapas och paella. Maten lagades här över öppen eld


Och det blev supergott och superfint!


Dessutom underhållning med sång och gitarrspel


vilket avslutade en jättetrevlig kväll som gjorde oss så här glada.


Kommer man ut till byarna så är det tämligen enkla förhållanden, men väldigt välskött. Ofta är trädgårdarna pyntade med planteringar i gamla bildäck. 

I byarna strövar grisar och höns fritt. Man ser även en hel del kor, men mjölken används inte, konstigt nog.


I den fina viken vid ön Vaka’eitu låg många båtar. När vi kom dit fick vi direkt besök av Åsa och Dan på Blå Ellinor. Åsa bjöd på himmelskt goda hembakade kanalbullar. Vilken njutning! I utbyte fick de en ny antenn till sin bärbara VHF. Win-win! Åsa tog initiativ till en gemensam sundowner på stranden, där alla seglare tog med egen dryck och något snacks. Jättetrevligt och många nya kontakter! Det visade sig att det fanns fler festligheter att ta del av för oss som låg i viken. På Vaka’eitu bor en familj. De arrangerar på lördagkvällar en ”Tongan feast” för 50 Paanga per person vid sitt hus. Egen dryck tog vi med. När vi kom in med våra jollar


möttes vi av doften av helgrillad gris 


och hela den lilla familjen höll på att bära fram olika rätter till bordet. Hur de fick till allt detta i sitt lilla hus, som är utan sötvatten och elektricitet, är beundransvärt. De berättade att dessa lördagsfester under några få månader var en viktig del av deras försörjning.


Det blev ännu en fantastisk kväll med familjen och seglare från olika håll. 


Kvällen avslutades med gitarrspel, sång och traditionell dans av familjen. Hur fint som helst!


Familjens svärdotter var gravid med sitt andra barn. Det första var sex månader och var hos släktingar i Tongatapu. Vi har med lite barnkläder som vår dotter skickat med och nu frågade vi om hon behövde några till sina barn. Mycket glad kom hon utpaddlande nästa morgon och fick lite barnkläder och schampo. Vi fick två goda papaya som utbyte.


Utanför viken ligger ett korallrev som är känt för att fortfarande ha en stor andel friska och vackra koraller. Dags för snorkling alltså! Enda kruxet var att man först behövde simma över revet till utsidan (om man inte tog jollen runt virka fyra sjömil). Vågorna bröt ordentligt på revet och rådet var att försöka ta sig över runt högvatten. Vi var ett tiotal snorklare som gav oss av. Ulla blev lite feg inför de brusande vågorna och vände tillbaka mot land, men Pelle och övriga tog sig över till utsidan av revet och fick njuta av fin snorkling.

Dagen efter lättade vi ankar, men så lätt var det inte. Ankarspelet pustade och stånkade och vi fick varva upp motorn för att ge lite extra energi. Det visade sig vara en JÄTTEKLUMP (typ 100 kilo) med korall som kilat fast sig ovanpå ankaret. Det tog en bra stund innan vi med list, fall och elwinschen lyckades få bort den. Under tiden fick vi sakta manövrera båten så vi inte gick på några grund. Pust!

Åter i stan besökte vi den omtalade drag show som är varje onsdagskväll. Sanslöst kul och publiken bidrar till showen genom att på olika sätt fresta med sedlar. Ingvar drogs med


och även Elisabet


En del var lite mer akrobatiska


Här pågår nu Vava’u Blue Water Festival. Uppvärmning i lördags på varvet med korvgrillning, musik och Tongas signaturdryck Kava. Ser läskig ut och ska enligt uppgift ha viss berusningseffekt, men Pelle kände inget.


Det stora samtalsämnet här är nu seglingen ner till Nya Zealand, som lär vara lite mer utmanande än det vi upplevt under tiden i Stilla havet. Anledningen är det pärlband av lågtryck-högtryck-lågtryck som i en ständig ström passerar Nya Zealand. Lågtrycken, som innehåller kraftiga vindar och höga vågor kommer oftast med 3-7 dagar mellanrum. Sträckan ner till Nya Zealand är cirka 1200 sjömil, vilket gör att man någon gång sannolikt behöver möta ett av dessa lågtryck. Att hitta ”rätt” väderfönster och ”rätt” mötesplats för lågtrycket är något som intresserar alla här. Oss också! En ytterligare variabel är att cyklonsäsongen officiellt börjar 1 november, även om det är sällsynt med cykloner tidigt på säsongen.

Vår plan är att mot slutet av veckan börja segla söderut till Ha’apai och Tongatapu. Vi håller samtidigt ett öga på ”väderfönstren”.