Niue, segling mot Tonga och en förlorad dag

Vi hade verkligen ingen tur med vädret under våra sex dagars vistelse på trivsamma Niue. De råkade sammanfalla med passage av ett av de många lågtryck som går österut från Nya Zealand. Två av dagarna regnade det och tre av dagarna var det riktigt mulet. Och här kan det verkligen regna! Under det ena regndygnet fick vi hela 80 millimeter regn. Tur att vår båt är vattentät! Pelle gjorde en blöt jolletur i regnet till Niue Telecom, som har öppet dygnet runt. Där köpte vi bästa wifi’t sen Curacao, som vi dessutom kunde nå från båten och som höll oss sysselsatta under regnandet. Vi hade hört mycket om den öppna och gungiga ankringsplatsen, men det var bara lite gung de första två dagarna och sen blev det alldeles lugnt. Eftersom det inte finns någon skyddad hamn så har man istället för brygga en kran, med vilken man hissar upp jollen och sen kör bort den på en vagn till jolleparkeringen. Fungerade överraskande smidigt.


Även lokala fiskebåtar använder detta system.

I huvudorten Alofi finns ganska välsorterade livsmedelsaffärer med varor mestadels från Nya Zealand och Australien. Nytt sortiment för oss och det var kul. I Alofi finns också en butik där vi som seglare vid två tillfällen per båt kunde handla tax free öl, vin och sprit i obegränsade mängder. Dags att fylla på förråden alltså!


I Alofi finns några små restauranger och denna blev inte bara vår favorit.


En supertrevlig turistinformation, hade hand om uthyrning av Niue Yacht Clubs bojar och massor av annat. Här överlämnar vi Arconaklubbens flagga för att hängas upp hos Niue Yacht Club.


Det kändes som tjejerna i turistbyrån hjälpte till med allt som vi besökare kunde behöva hjälp med. Både de och alla andra Niue-bor vi träffade var extremt glada, gulliga och hjälpsamma.

Vi hyrde bil (via turistbyrån förstås) ett par dagar, när regnet upphört och åkte tillsammans med Tuija och Ingvar runt ön. För att få köra bil på Niue krävs lokalt körkort. Det var snabbt ordnat och efter tio minuter och 22,5 NZ dollar så hade Pelle ett så här fint körkort, giltigt ett år.


Lilla Niue är bara sex och en halv mil i omkrets. Ön ligger 30-40 meter över havet och är flack och grön i inlandet och hela ön består av korallsten. Kusten stupar brant ner i det absolut kristallklara havet. Engelsmännen älskar ju begreppet ”gin clear” när de pratar om fint vatten och det passade verkligen här. Under vår biltur kunde vi se att detta är en avfolkningsbygd. Många har lämnat för arbete på Nya Zealand och otaliga var de hus som var övergivna och såg ut så här. 


På östra sidan var säkert 75 procent av husen i en av byarna tomma. Spöklikt!

På vår rundtur träffade vi på ett arbete för att en av byarna skulle få vatten och elektricitet. En häftig maskin grävde en kanal, under öronbedövande oväsen, där ledningarna lades ned.


Vi blev väldigt förvånade när vi träffade tullkillen som klarerat in oss, men han var ledig från jobbet för att hjälpa byn med grävandet.


Det finns många trevliga, inte så långa vandringarsleder som vi gick under våra dagar på biltur. 


De slutar ofta vid spektakulära grottor 


droppstensformationer


och andra häftiga korallformationer


Ett av de mer spektakulära vandringarna slutade med dessa vyer. Korallspiror i massor som kändes som gjorda för någon häftig filmmiljö.


Och en idyllisk liten sandoas bland klipporna, som man fick klättra ned till via en lång stege.


Angela och Reto, som vi lärde känna på Palmerston då vi var i samma familj, var lite spänstigare än oss och cyklade runt ön.


Hur var det då med valarna som stannar här med sina nya kalvar? Vi såg faktiskt färre valar här än på Palmerston, men en förmiddag kom en mamma och hennes kalv in i viken och låg och slappade bland båtarna en lång stund. Den här fina bilden tog Angela och Reto, vars båt She-San låg nära, men de blev genast tillsagda, för det var absolut inte tillåtet att interagera med valarna på egen hand.


I torsdags eftermiddag släppte vi vår boj och satte kurs mot kungariket Tonga och ögruppen Vava’u. Seglingen på 250 sjömil blev en vindfattig historia och långsam segling blandades med motorsegling och sen bara motorgång. Vi hade kontakt med She-San längs vägen och det är ju alltid trevligt med en båt inte alltför många sjömil bort. Strax innan vi kom till Tonga, på morgonen lördagen den 9 september, så passerade vi internationella datumlinjen som slingrar sig som en krokig orm mellan öländerna här omkring. Och vips, så var det istället morgon söndagen den 10 september! Lördagen hade vi helt sonika hoppat över när datumlinjen passerades och istället för att vara 13 timmar efter svensk sommartid så är vi nu 11 timmar före. Upplevelsen av tidsförskjutningen runt jorden har varit påtagtaglig under hela resan sen vi lämnade Las Palmas. Med vårt långsamma resande på havet upplever vi tydligt när klockan ska ställas om, dvs när morgnarna blir ”för mörka” och kvällarna ”för ljusa”.  

Det var härligt annorlunda att gå in i ögruppen Vava’u. En riktig skärgård med vackert gröna öar, alldeles platt vatten och mängder med fina ankringsplatser.


Vid  lunchtid på söndagen kunde vi efter tre månader äntligen höra Spray anropa oss på VHF. Så roligt! Det blev ett glatt återseende när vi ankrat hos dem i en fin vik en bit utanför staden Neiafu. 


Även den svenska båten Blå Ellinor var där.  Elisabet och Karl-Axel bjöd på egenfångad fiskmiddag ombord på Spray och vi fick öppna de medflugna och långseglade champagneflaskorna, eftersom Karl-Axel fyllt 60 år under tiden vi varit på skilda håll. 

Neiafu är en ”port of entry”, dvs man kan klarera in i landet Tonga där. Ingen arbetar på söndagar, så själva inklareringen fick vänta till måndagen, då vi gick in till inklareringskajen. Det blev en utdragen historia med tjänstemän och kvinnor från karantän, hälsomyndighet samt tull och immigration  på besök i båten. Många papper att fylla i, men alla var mycket trivsamma och speciellt tull/immigrations tjänsteman var mycket pratsam. Han hade även uniform med fin traditionell manskjol och höftskynke av pandalus.


Efter inklareringen var vi upp till stan för ett besök till bankomaten för att förse oss med Tongas valuta Paanga. I operatören Digicels butik köpte vi också mobilt internet innan vi gick ut och ankrade utanför stan. Neiafu är en riktig samlingsplats för seglarna som ägnat året åt att segla västerut från Panamakanalen eller USA och de flesta båtar har vi sett längs vägen.


Ett riktigt mysterium när vi närmade oss Tonga var att hela styrbord sida samt hela fördäck var täckt av något stänk som liknade kaffe med sump i. Vid inklareringen träffade vi ytterligare två båtar som råkat ut för samma sak. Många teorier lanserades, men just nu tror vi på valsprut.


Nu ser vi fram mot att utforska en ny spännande önation under några veckor.

Framme på Niue

Vi fick friska vindar det första dygnet och alla vi tre båtar som lämnade Palmerston på onsdagen seglade iväg med bara helt eller delvis utrullad genua. Vågorna var 3-3,5 meter och det blev förstås en hel del gung, men redan efter några timmar kom vågorna mer akterifrån och då blir det ju genast behagligare. Dag två hissade vi revad stor och spirad och revad genua, då vi tyckte vinden avtagit. Det var ett kortvarigt avtagande och sen surfade vi fram i 10-15 knop under några timmar innan vi bytte till att segla med bara två försegel under resten av eftermiddagen och natten mot fredagen. Det är faktiskt inte så behagligt med alltför hög fart i höga vågor, men åtminstone Pelle tyckte det var kul att leka en stund. Det är verkligen en stor skillnad att segla i havssjö mot platt skärgårdsvatten och speciellt om man samtidigt ska kunna sova, laga mat, äta och trivas flera dygn. Det är viktigt för orken och humöret att försöka skapa lite komfort under längre överseglingar. Sista dagen blev det behagling segling med vind runt 15-20 knop och snälla vågor runt två meter. Vid midnatt kunde vi förtöja vid en av mooringbojarna som finns utlagda. Stora och med reflextejp så var de lätta att hitta i mörkret. Dessutom hade vi hjälp av månljus. Vi hade kollat via radionätet Polynesian Magellan Net att lediga bojar fanns, annars hade vi inte vågat gå in på natten, då ankringen är svår här. Det hade varit en ovanligt ”salt” segling med spray från de stora vågorna och en och annan våg som skvätt in över oss, så innan vi gick och la oss så gjorde vi en snabbstädning både ute i sittbrunnen och inne i båten. Det blev också en sötvattensdusch för oss själva. Och så skulle ju klockorna ställas tillbaka en timme, så nu är vi 13 timmar efter svensk sommartid. Sen somnade vi gott!

Niue är en av världens minsta länder. Man har eget styre, men är i ”free association” med Nya Zealand, som ansvarar för försvar, utrikespolitik och visst bistånd med landets ekonomi. Niue-borna har Nya Zealändska pass och valutan är NZ dollar. För oss var tidigare Niue mest känt för internetdomänen .nu. Det bor bara cirka 1500 personer på denna ö (och i detta land), som är världens största korallö. Korallön är toppen på ett undervattensberg och det är brant djupt mot flera tusen meter direkt utanför kusten. Det finns ingen skyddad hamn här, utan man kan bara ligga bekvämt här vid vindar runt ost. Det är lite gung på ankringsplatsen nu när det blåser nordostlig vind, men helt ok även om några halkmattor i pentryt fått bli kvar efter överseglingen för att hindra att koppar och glas glider iväg.

När man åker iland med jollen finns ingen brygga, utan både lokala båtar och seglarnas jollar hissas upp på land med en kran. Väldigt speciellt!


Här är vi på väg att hissa ner vår jolle efter besök iland för inklarering och promenad i huvudorten Alofi. Det var också hög tid att fylla på förråden med lite frukt och grönt. För att inte tala om stt kunna slänga sopor från två veckor. På Palmerston kändes det inte läge att ta iland några sopor.

Ikväll har vi firat med lite champagne tillsammans med Tuija och Ingvar från Hakuna Matata II och Dan från canadensiska båten Vagabond som vi första gången träffade i Colombia. Anledningen till firandet är att vi under seglingen hit passerade 162 grader väst, vilket är 180 grader väster om Stockholm, där vi startade vår segling i juni 2015. Vi har alltså nu seglat ett halvt varv runt jordklotet. Värt lite champagne, tycker vi (förutom att champagne alltid är gott). Sen vi startade 2015 har vi seglat cirka 15000 sjömil. 

Hej då Palmerston!

Varma om hjärtat av den otroliga gästfrihet vi mötts av och med ett minne för livet lämnar vi idag Palmerston och seglar vidare mot mini-landet Niue. Dit är det knappt 400 sjömil och vi räknar med att vara framme på lördag morgon. Bilden är tagen från Loupans masttopp när vi gjorde riggcheck igår. Ser ni den smala blå rännan genom revet? Det är där Bob åker när han kommer ut och hämtar oss.

Livet på Palmerston Island

Tiden går snabbt även för oss långseglare. Nu har vi varit vid Palmerston i snart en vecka. Vår ursprungliga plan var att fortsätta de 350 sjömilen mot Niue i lördags, men prognoserna visade starka vindar och besvärlig sjö. Alternativen som alla vi seglare som ligger vid bojarna här övervägde redan i torsdags var, att antingen lämna Palmerston i stort sett direkt eller ligga kvar och vänta ut blåsvädret till mitten av veckan efter. En faktor i beslutet var också bedömningen av möjligheten att få en boj på Niue, som har svåra ankringsförhållanden, speciellt om det blåser på ordentligt. Vi hade hört på radionätet Polynesian Magellan Net att många båtar var på väg mot Niue och efter lite diskuterande bland oss seglare här på Palmerston bestämde sju av tio båtar sig för att stanna kvar och vänta ut vädret här. Lite fundersamma var vi ju, eftersom vi inte ligger innanför något rev, men så länge vind och vågor kommer från något kring ost så skulle det vara ok enligt de öbor vi konsulterade. Vi ligger utanför den gröna revringen strax norr om själva Palmerston Island (inte vid krysset).

Vi har otroligt nog legat väldigt bra, trots att det igår eftermiddag och under natten blåste 30-35 knop hela tiden. Vinden ven förstås rejält, men vi hade inget besvärande gung utan atollen gav oss bra sjölä. En båtgranne var nere med dykutrustning och inspekterade bojarna tidigare på dagen och det kändes bra.

Vädret bestäms till stor del av de hög- och lågtryck som kommer över Nya Zealand och sen vandrar österut. Den kraftiga vinden vi nu har kommer från ett högtryck på 1035 mbar som rör sig sakta österut söder om oss. Meterologerna säger att högtryck över 1030 mbar ger kulingvindar, vilket verkar stämma.

Dagarna här på Palmerston har varit intensivt sociala, med umgänge med öbor och seglare. Bob, vår värd på ön, kommer ut och hämtar oss med sin båt varje dag. Vägen genom den smala revpassagen är inget man är sugen på med egen jolle, då det är stark ström och vägen in mot land går som en snitslad bana mellan olika korallhuvuden. 

Redan i de ursprungliga regler som William Marsters skrev för ön så står att sjöfarare som besöker ön ska tas väl omhand och det gäller i allra högsta grad även idag. Det båtfolk som besökte ön var tidigare i stort sett den enda kontakt som fanns med omvärlden. Även idag verkar besöken från seglare vara ett uppskattat inslag, både socialt och för att seglarna bidrar med sina olika kunskaper och vad som finns ombord för att lösa olika problem och i största allmänhet förgylla tillvaron. Man betalar även 10 dollar per natt för bojarna, vilket ger lite inkomster. De behöver ju faktiskt kontanter för att köpa varor som sen fraktas ut med supplyskeppet 3-4 gånger per år. Och det kan ju vara kul med lite nya lekkamrater på ön. Här roar sig barnbarnet Henry med Harley.


Bob och hans fru Tepou har ”adopterat” fem båtbesättningar, så vi är 16 personer varje dag till lunch. I lördags fick de en ledig dag och vi båtbesättningar lagade olika maträtter ombord och tog iland. Sen tog alla grabbar tag i disken. Här lördagens lunchsällskap


Man är alltid välkommen att komma in och slå sig ned och prata hos olika familjer. En som verkligen är sällskaplig är Bill Marsters, som är vice borgmästare. 


Han bjuder på glass och kakor och många historier när man tittar förbi. Vi fick bland annat se kopia av brevväxlingen som William Marsters hade med drottningen i England när han tilldelades ägandet av ön efter att ha tillbringat många år här.


Vi blir utskjutsade igen vid 17-18-tiden. Bob vill inte åka med båten när det är mörkt och vi känner oss rätt nöjda efter allt sällskapsliv. Sen blir det en stillsam kväll ombord med en drink och lite valspaning innan det blir mörkt. De flesta dagar ser vi knölvalar som simmar förbi ganska nära. 


Under södra halvklotets sommar lever de i Antarktis, men under södra halvklotets vinter kommer de upp till varmare vatten och föder sina kalvar. I området härifrån och västerut hela vägen till Australien är det mycket vanligt att se dessa mäktiga djur. Niue lär vara en plats med många valar, så det ska bli spännande att komma dit. Här dyker den ner i djupet igen.


I söndags var det förstås kyrkdags igen. Här tillämpas strikt vilodag så inget arbete pågår på ön. Kyrka, mat och vila är det som gäller. Eftersom damerna skulle bära hatt så fick vi låna från Tepou. Alla seglare var väldans dåligt utrustade med just hattar. I kyrkan satt alla kvinnor på höger sida av gången och männen till vänster. Sången var stark och. imponerande, men inte lika vacker som i Franska Polynesien. Efter kyrkobesöket var det dags för fotografering av värdfamiljen i sina kyrkkläder, fast Henry hade varit blixtsnabb att byta om så hans fina skjorta får ni inte se.


Och här är vi alla i storfamiljen samlade.


Ett av de mera otippade inslagen här är att det är så väl fungerande internet. De får in internet via satellitlänk och sen har de ett mycket starkt wifi över hela ön, som även når ut till oss på båtarna. Imponerande! Man kan köpa 1,5 GB för 20 dollar. Här dottern Madeehia in action.

En annan otippad syn är vår värdfamilj i fleecetröjor. I våra hjärnor har det nog funnits en bild av att här alltid är varmt, men det är vinter på södra halvklotet och även om det inte på långa vägar liknar våra vintrar så tycker vi också det är svalt, speciellt nu när det blåser. På kvällarna har vi också haft långbyxor och tröja de senaste dagarna.

Sist en liten rättelse till förra blogginlägget: sen några år tillbaka har man bestämt att man till ”the council”, den grupp på sex personer som styr livet på ön, också kan ta in kvinnor om det är en kvinna som är näst äldst i släkten. Släktöverhuvud är dock fortfarande äldsta mannen, men man har diskuterat om även detta skulle ändras. Kanske någon gång i framtiden.

Allt väl ombord som ni säkert förstår!

Framme vid Palmerston

Sista halvan av vår segling hit blev synnerligen behaglig med molnfria dagar och stjärnnätter, fantastiska solnedgångar och fin eller åtminstone hyfsad seglingsvind med måttliga vågor. Vi hade hoppats komma fram på tisdag eftermiddag, men eftersom vinden blev lite svag mot slutet, så hade vi inte möjlighet att komma fram innan det blev mörkt och vi ville helst komma fram i dagsljus eftersom vi skulle intill ett rev. Vi drog ned på segelytan och gled sakta fram genom natten i 3-4 knop och kunde sen knyta oss vid en mooringboj kl 9 på onsdagsmorgonen. Här finns åtta bojar och man ligger utanför revringen, vilket gör att det är ruskigt väderkänsligt. Idag har det varit perfekt väder! Vi blev anvisade vår boj av Bob, som också är vår värd under vistelsen här. Alla ”yachties” som kommer blir ”adopterade” av en värdfamilj. Värdfamiljen bjuder på mat varje dag, guidar på den lilla ön och fungerar som länk in i det lilla samhället.

En stund senare kom olika myndighetspersoner ut till båten och vi fick göra en inofficiell inklarering till Cook Islands. 


Inofficiell därför att Palmerston inte är en hamn för inklarering, men eftersom många (cirka 60 per år) båtar stannar här på väg mot Niue och Tonga, så hanteras detta ändå. Mycket vänligt och avslappnat. Efter besöket tog Bob med oss in till ön för att träffa sin familj och introducera oss till detta ovanliga samhällsbygge.

Förutom att Palmerston är en otroligt vacker söderhavsö


så har ön en en mycket speciell historia. På 1800-talet kom engelsmannen William Marsters till den då i princip öde ön. En gåta hur han överhuvudtaget hittade ön som inte har grannar på flera hundra sjömil. Med sig hade han sin polynesiska fru och hennes två systrar. Det blev sammanlagt 27 barn med dessa kvinnor. Han skrev regler för hur livet på ön skulle styras och delade upp ön i tre olika delar, en för varje kvinna. Denna uppdelning finns kvar än idag och de 51 personerna i de 15 hushållen på ön är ättlingar till denne man och hans fruar. Här förklarar Bob hur ö-samhället styrs. Det är ingen demokrati utan ön styrs av en grupp bestående av äldste och näst äldste mannen från varje tredjedel av ön. Ett sant patriarkat! Bob är den äldste från sin tredjedel av ön och det är de tre äldsta som också agerar värdar för besökande båtar.


Det blev en heldag med familjen, rundvandring på ön, med bland annat besök i skolan och hos öns sjuksköterska. Så här ser vägen mot skolan ut. Den städas av eleverna varje eftermiddag. 


Rent allmänt är här otroligt rent och välordnat.  

Här familjens ena dotter på tur med Ulla för att titta på en knölval som just simmade vid ankringsplatsen. 


Klockan 14 var det lunchdags hos familjen. Vi seglare fick äta först av den goda och rikliga maten och sen familjen. Kändes lite konstigt, men så fungerar det här, förklarade Bob.


Nu ska vi sova en hel natt efter fem nätter av vakter och efter en spännande och intressant dag här på Palmerston. Mer om Palmerston i nästa inlägg.

Halvvägs till Palmerston atoll

Vi lämnade Bora Bora vid 15.30 i fredags efter att ha fyllt på diesel och färskvaror. Det är knappt 700 sjömil till Palmerston atoll, dit vi är på väg. Det är en av de 15 öarna i ö-nationen Cook Islands.
Första dygnet bjöd på mestadels lätta vindar, men det har gått att segla hela tiden. Första timmarna hade vi vågor på 2,5 meter rakt in i sidan. Vilket gung! Sen kom vågorna in snett akterifrån och det blir ju lite bekvämare. Vi seglade med storsegel och spirad genua, men periodvis vred vinden så vi kunde slöra med genuan på samma sida som storseglet. Hela lördagen bjöd på fin segling, om än med lite väl lätta vindar. Vi önskade oss lite mer vind och vår önskan har gått i uppfyllelse, kanske periodvis lite väl mycket.
Igår kväll hade vi tagit in nattrev i storseglet och bestämt oss för att skära så vi kunde segla utan spirbommen. Pelle hade gått på sin vakt och Ulla hade krupit ner i sjökojen. Pang! På en sekund hade vinden vridit 90 grader och ökat från 14 till 35 knop. Panget var från en gipp, som inte kunde förhindras vid vindskiftet, men som väl mildrades av vår bombroms och preventern. Bommen kunde inte slå över hela vägen, då storskotet fastnade i vinschhandtaget. Ulla kastade sig upp och möttes av bommen över sittbrunnen, ett hiskeligt fladdrande försegel och Pelle som försökte förstå varifrån det egentligen blåste. Det är svårt att orientera sig i kolmörkret, men det hela reddes upp och enda skadan var ett krökt vinschandtag. Resten av natten hade vi vindar mellan 25 och 30 knop och vågorna byggdes upp så det blev en gungig natt och lite svårare än vanligt att sova.
Solen skiner inte alltid här i Söderhavet, som ni säkert förstått vid det här laget. Under förmiddagen hade vi regn tillsammans med de fortsatt starka vindarna. När vi satt med sjöställen på så sände vi en tacksamhetens tanke till de ibland bistra seglingsförhållandena hemma, som gör att vi är så bra utrustade för dåligt väder. Vid lunchtid sken solen igen och vi har haft fin segling och vind mellan 20-25 knop. Vågorna är tre meter höga, men det är ganska behagligt då de rullar in fint akterifrån.
Vi har kontakt med andra båtar (bl a Hakuna Matata) och nät på kortvågsradion och det är trevligt och värdefullt. Vi spanar intensivt efter valar, men ännu ingen lycka på den fronten. Nu är det dags för tredje natten på havet och allt är väl ombord!

Dags att lämna Franska Polynesien

Roderjobbet på Raiatea gick bra och en vecka efter att vi lyft rodret ur vattnet var det dags att sätta tillbaka det igen. När vi tog loss det var det en enkel match för oss två, men för att få det tillbaka krävdes flera personer och dessutom lite list. Anledningen var att rodret nu flöt efter att det fyllts med mer skum och blivit tätt. Vi blev minst sagt överraskade av den enorma flytkraften. Så för att få det i vertikalt läge i vattnet fick vi tynga ner det med vårt akterankare och dessutom var det tre personer i vattnet som brottades med det motsträviga rodret. Ulla skötte linorna och hade hjälp från båtgrannar att passa in roderaxeln ovanifrån.Efter en hel del trixande var i alla fall rodret på plats och vi och alla medhjälpare kunde njuta av en välförtjänt öl medan skymningen föll och vi sköt upp avfärden från varvet till nästa dag.


Nästa morgon blev det en lite småstressig avfärd då varvet behövde vår plats. Så med frukosten på bordet backade vi ut. Det var faktiskt lite småklurig utfart mellan grunden och vi hann nästan bli lite svettiga innan vi hittade vägen ut. Sen satte vi full fart de få sjömilen till viken Haamene på ostsidan av ön Tahaa, som ligger i samma revring som Raiatea. Här hade Elisabet och Karl-Axel på Spray gjort reklam för pension Hibiscus med bojar och god mat och vi tyckte det var läge att fira att rodret var på plats igen.

Efter en väldigt regnig eftermiddag fick vi ett uppehåll och tog jollen in till Hibiscus. Ett speciellt och mysigt ställe med taket fyllt av flaggor från besökare. En äldre man Leo och hans fru Lolita skötte ruljansen och vi åt en härlig middag medan regnet verkligen öste ner ute. Mycket omtänksamt och förstående för långseglares behov så kom Leo genast när vi steg in, med kod till deras wifi. Det är intressant att notera att tillgången till internet blivit en av de viktigare faktorerna vid val av ankringsplatser bland långseglare. Information om tillgång till internet kommenteras och delas ofta mellan seglarna. 

På väggen inne på Hibiscus hängde ett rosa band med texten Miss Tahiti och vi frågade hur det kom sig. Det visade sig vara så att deras dotter varit Miss Tahiti 2004 och vi fick se fina bilder och tidningsartiklar. Den vackra miss Tahiti 2004 kan beundras på den högra tidningssidan.


Här stolt pappa Leo


Nästa dag gick vi runt norra ändan av Tahaa. En fin tur innanför revet med fina vyer. Vi tog en boj i viken Tapuamau på västra sidan av Tahaa. Den lilla byn bestod av en mataffär, en liten pizzeria som verkade serva hela ön, bensinmack och ett tiotal hus. På vår promenad i byn tog vi en paus och tittade på bouleturneringen som pågick. 


Vi passade på att svalka oss med lite kall kokosjuice medan vi tittade. Här lägger man ner hela kokkosnötter i kylen och gör sen ett hål och sticker i sugrör när det är dags för servering. Mycket vanlig dryck i hela Franska Polynesien.


Självklart blev det hämtpizza till middag på Loupan den kvällen. 


Tanken var att vi skulle besöka en ”coral garden” (ett enligt uppgifter fint snorkligsställe) ute vid revet nästa dag. Pelle drabbades dock av en sällsynt städiver bland verktygen, som det var synd att störa. Det var eftermiddag när det var städat och klart och då hade vi också läst MetBobs Weathergram som vi får kostnadsfritt varje söndag på mail. Där stod att vi hade ett lågtryck att vänta kommande dagar och vi bestämde oss för att direkt segla de 15 sjömilen över till Bora Bora. Det blev årets första kryssben. Lite ovant, men stadig och fin gång i vågorna. Äntligen! Skepparen njöt i fulla drag tills vinden dog ut, men här närmar vi oss Bora Bora. 


Precis efter mörkrets inbrott tog vi, efter tips från Tuija och Ingvar att det precis var en båt som gick, sista bojen utanför Maikai Yacht Club.  Sen var det dags för lågtrycket med regn och friska vindar i två dagar. För oss som får så mycket sol och värme gör det verkligen ingenting med ett par dagars regn och relativ kyla (långärmat!), men vi undrade vad alla smekmånadspar och andra firare tänkte.

Huvudankringsplatsen utanför staden Vaitape, där också området med Maikais bojar ligger, är verkligen inget vidare när det blåser. Det är ett relativt stort vatten så det blir en hel del vågor. Så pass mycket att vi fick ta fram halkmattorna i pentryt. Så fort regnet upphörde gjorde vi ett besök hos Gendarmeriet för att påbörja utklareringsprocessen från Franska Polynesien. Många blanketter att fylla i! Sen får man vänta någon dag innan hamnkaptenen i Papeete utfärdat en så kallad ”international clearance”.  Vi återser ofta seglare som vi vid olika tillfällen mött i Stilla havet under kortare eller längre tid. Hos Gendarmeriet återsåg vi Sören från danska båten Taranga.


Vid besöket inne i stan såg vi dessa ekipage åka utanför Gendarmeriet.


Det är en avslappnad syn på trafiksäkerhet här även om de ju faktiskt har hjälm ibland.


Men det finns också kommunala färdmedel. Lite av ”hembygge” med bland annat brädgolv och träbänkar.


Vi var trötta på vågorna vid bojen och gick lite söderut och ankrade på platt vatten utanför den legendariska (och turistiska) restaurangen Bloody Marys


som besökts av många mer och mindre kända personer före oss

Nästa kväll åkte vi in för en sundowner tillsammans med Tuija och Ingvar. När vi kom till jollebryggan blev vi verkligen glatt överraskade. Det var den finaste och mest genomtänkta jollebrygga vi träffat på under vår segling. Det var till och med automatsik belysning som tändes när man närmade sig.  Vi fick en trevlig kväll i baren där vi träffade amerikanska ”honeymooners” och båtcharterturister. Detta glada par kom från Boston.


Vi lämnade förstås vårt avtryck på dollarväggen.

Vårt bidrag


Loupan ankrad med Bora Boras berg i bakgrunden i viken vid Bloody Marys.


Fallvindarna ned från Bora Boras berg ylade och byade så efter en långpromenad så hissade vi upp ankaret nästa dag och nu gick vi och la oss väster om motu Toopua. Mycket fin ankringsplats med härliga nyanser av blått och turkost vatten! Perfekt för svalkande dopp!


Det har blivit extremt lata dagar här på Bora Bora med restaurangbesök, båtpyssel, lite snorkling med bland annat en rocka,


Besök hos den sjunkna segelbåten som ligger i ankringsviken, här både över


Och under vattenytan


och långlunch på lyxiga resorten Conrad Hilton.


I måndags hade vi planerat lämna Bora Bora och därmed Franska Polynesien, men väderutsikterna såg inte lovande ut med flera olika vädersystem med starka vindar och vidhängande höga vågor som skulle röra sig över vårt planerade seglingsområde. Nu är vi utklarerade från Franska Polynesien, men stannar kvar lite på övertid tills väderutsikterna blir bättre. Men som vår dotter sa ”det finns väl värre ställen att vara inblåst på”. Och ja, det finns det verkligen, även om en viss rastlöshet nu har infunnit sig hos oss. Bora Bora är betydligt lyxigare och mer turistanpassat än någon annan ö vi besökt i Polynesien. Det är inte bara av ondo, utan till det goda hör att det finns väldigt många mycket bra restauranger av en kvalitet vi inte sett sen storstaden Medellin i Columbia. En av de trevliga och bra restauranger vi hunnit besöka under tiden vi väntat på väder är Bora Bora Yacht Club. 

Jättegod mat och en mycket skyddad ankringsplats med 10-15 bojar. Vi har dock bara tagit jollen dit eller promenerat eftersom alla bojar hela tiden varit upptagna och vi tycker det är onödigt djupt för att ankra (25-30 meter). Här har vi lämnat spår efter oss i form av en flagga från Sällskapet Arconaseglare på en av restaurangens flaggväggar.


och vi kunde också se spåren efter de svenska båtarna Tina Princess och Spray.


Vi har verkligen tyckt om Franska Polynesien med dess vänliga människor, spännande kultur och historia och vackra och omväxlande natur. Favoriten blev Tuamotusatollerna. Det är nu faktiskt fyra och en halv månad sen vi kom hit. Otroligt att vi varit här ett tredjedels år! Nu känner vi oss klara och ser med fram mot nya spännande seglingar och miljöer.

Senaste veckorna har det blivit märkbart svalare, speciellt på nätterna. Fläktarna i båten går inte lika ofta och havsvattnet är svalare. Vi har också förstått att svalare ska det bli när vi nu fortsätter västerut. Idag har vi packat upp vår stora vacuumpåse med fleecefiltar, underställ och fleecetröjor inför kommande seglingsetapper. Förstår vi besättningen på Spray rätt är vi nu bara cirka 1000 sjömil från långkalsingar och strumpor på nattseglingarna. Nästan ofattbart, men det är ju australisk vinter.

När vi lämnar Bora Bora så sätter vi kurs mot Palmerston atoll, knappt 700 sjömil västerut. 


Palmerston är en av öarna i ö-nationen Cook Islands och det verkar vara en mycket speciell plats. Mer om det i kommande blogginlägg.