Underbara Fakarava

Vi tillbringade fyra dagar på den verkligt lugna atollen Kauehi.  Två små matbutiker, skola, post, kommunhus och kyrka fanns längs byns huvudgata. Väldigt rent och välordnat även här. Atollens enda inkomstkälla är copra (torkad kokos). Copran torkas i den här typen av skjul.


Verksamheten är väderkänslig. Kommer några regniga dagar så sjunker kvaliten och därmed priset. När vi var på Kauehi så förberedde man sig för coprabåtens ankomst och säckar med copra kördes ner till hamnen och vägdes.


Man blir inte rik på copran, en dollar per kilo och varje säck väger 25 kilo.

Byn hade en fin brygga. Inte många båtar la till och den var perfekt för jollarna.


Marken var fullkomligt perforerad av ganska stora hål och när solen var på väg ner så dök de krabbor som bodde i hålen upp.


Mellan vår ankringsplats och byn fanns ett rev som erbjöd oss fin snorkling och besättningarna från Hakuna Matata II, Spray och Loupan kunde ses simma vid revet. På väg mot båten efter en av våra snorkelturer såg vi plötsligt en stor rocka, kanska två meter mellan vingspetsarna. Den simmade fram och tillbaka och vi hoppade i vattnet igen. Vilken magnifik upplevelse när rockan kom simmande mot oss och svävade förbi i vattnet!

Pelle köpte en ukulele av en man på Nuku Hiva och tränar lite nu och då. På Kauehi så började ”Sjömansjul på Hawaii” låta riktigt skapligt.


Tisdagen den 23 maj var vi tidigt uppe och lättade ankar strax före kl 7. Vi fick upp ankaret utan allt för mycket krångel, men Karl-Axel fick dyka i och instruera Elisabet ombord på Spray hur hon skulle köra för att trassla ut ankarkättingen ur något korallhuvud. Sen satte alla tre båtarna full fart och motorseglade mot revpasset och gick ut en stund före lågvatten med några knops medström. Målet för dagen var den stora atollen Fakarava, som är drygt 30 sjömil lång och 10 sjömil bred. Det betyder stt lagunen är ungefär lika stor som halva Vättern. Vi fick en fin slör och kunde gå in genom norra passet på Fakarava vid 13.30, strax före högvatten. Ett par knops medström och bara små skvättiga tidvattenvågor i passet. Vi gick sen för motor de fem sjömilen till ankringen vid byn Rotoava. Vi hade turen att få den sista mooringbojen. De är utlagda för att ankringen är djup och det finns många korallhuvuden, men många båtar ankrar också framgångsrikt.

Rotoava är den näst största bosättningen på Tuamotus, men det är fortfarande mycket småskaligt. På eftermiddagen tog den ”svenska armadan” jollarna in till byn för att se om vi kunde hitta någon bar där vi kunde ta en sundowner. Vi ville också hitta bageriet där vi skulle köpa frukostbröd morgonen efter. Vi promenerade längs byns huvudgata och Pelle vinkade till en bil för att fråga, medan vi andra kikade in i den lilla mataffären. Pelle fick hoppa upp på bilens flak och den vände och körde en bit bort och visade bageriet och en bra plats att dra upp jollarna. Den hjälpsamme mannen visade sig vara Fakaravas borgmästare.


Rotoava är en väldigt trevlig by med ett par små mataffärer, en liten fruktaffär, bageri, ett par kyrkor, en butik som säljer pärlor från atollens pärlodlingar och ett par andra små butiker. Det är mer turistinriktat (men allt annat än turistigt!) än våra tidigare atoller och det finns ett några små hotell.  Vi var entusiastiska när vi hittade den charmiga lilla restaurangen La Paillote längs stranden, som serverar härliga franska galetter. Det blev vårt ställe både för sundowner och lunch.


En dag mötte vid en fiskare vid restaurangen med denna minst sagt präktiga fångst av mahi-mahi (guldmakrill).


Lika glada blev vi när vi upptäckte Fakarava Yacht Services. Det är ett par som i sitt hem har en verksamhet som säljer olika vardagstjänster till oss seglare, som till exempel tvätt, beställning av reservdelar från Tahiti, ordnar diesel, cykeluthyrning, förmedlar kontakter och ger goda råd om Fakarava. Sist men inte minst har de ett väl fungerande internet som vi seglare kan använda på deras terass mot att vi köper en kopp kaffe. Sånt uppskattas! Även långseglare behöver göra bankärenden, skypa med familjen och läsa sina mail och lite nyheter ibland. För att inte tala om bloggar och facebook! 

Morgonen efter att vi kommit till Rotoava så kom supplyfartyget och vi kunde till vår stora glädje köpa frukt och grönsaker för första gången sen vi lämnade Nuku Hiva. 

Nöjda med att ha mött ”civilisationens bekvämligheter” under ett par dagar så seglade Spray och vi ned till Fakaravas södra pass, Tumakohua, vars snorkling och dykning vi läst och hört så mycket om. Hakuna Matata blev tyvärr kvar uppe vid Rotoava för att vänta på reservdel till sin utombordsmotor. Vi fick en fin halvvindssegling i lagunen på nästan platt vatten de 30 sjömilen till södra passet. I den relativt lätta vinden kunde vi till och med lufta vår Code 0. Härligt!

Nere vid södra passet finns några mooringbojar och vi tog en sådan. Vattnet var kristallklart och stora och små fiskar simmade runt båten. Även hajar cirklade runt oss där vi låg. Nästa morgon tog vi jollarna till den lilla resort som ligger vid passet. 

Där kan man fika och boka in sig på dyk, men också få råd om vilka tider det är bäst att driftsnorkla, dvs driva med strömmen i passet när man snorklar. Det är bäst att strömmen går in mot lagunen och inte ut i havet och den ska inte vara allt för häftig. Vissa tider såg passet ut som en Norrlandsälv. Vi hade hört och läst så många superlativ om det här stället och då är det lätt att bli besviken. Så blev det inte den här gången! Elisabet, Karl-Axel och Ulla gjorde sammanlagt fyra driftsnorklingar under två dagar och Pelle gjorde två dyk och två driftsnorklingar och vi var alla saliga. Livet under vattnet var makalöst! Så klart vatten och så mycket fisk har vi aldrig upplevt. Både häftigt och i början skrämmande var alla hajarna. 


När man snorklade eller dök i djuprännan såg man hundratals hajar i djupet. Här är Pelle på ungefär 20 meter så det är lite mörkare.


Master Diver Instructor Laurent dök med Pelle. Som minne fick dykshoppen ett ex av SARCs vimpel.



På grundare vatten kom de nära, men då var de inte så många. Då kändes det ibland som man ville hoppa upp i jollen som vi hade med i en tamp när vi driftsnorklade. Häftigast var nog sista driftsnorklingen då vi drev från yttre delen av passet, genom passet och runt kanten av ett rev tills vi bara hade 100 meter kvar till båten. 


Ulla fick tårar i ögonen bakom cyklopet. En magisk upplevelse! 


En kul upplevelse var också den lilla lagun som kallades ”the swimmingpool”. Där var det grunt och vattnet kristallklart. När vi stod där kom massor av randiga fiskar och en och annan haj snurrande runt benen.


Dessutom resortens sociala hund.


Vår vistelse vid södra passet avslutades med pizzamiddag på den lilla resorten Moto Aito Paradise (8 palmbungalows). Jolleturen dit och hem var äventyrlig med massor av korallhuvuden nära ytan och i sundet där man la till med jollen var det ström som kunde nå upp till 15 knop. Då var det viktigt med tajmingen så man inte råkade illa ut, speciellt i mörkret när vi skulle hem. 

Man hade med sig egen dryck och vi började med en drink på bryggan.


Det blev en toppentrevlig kväll och Manihi (ägaren) gräddade pizzor.


Efter middagen skickade han med Spray och oss all överbliven pizza, så lunchen var räddad dagen efter.

Vinden hade tilltagit och efter lunch på söndagen seglade vi sju sjömil till motun (ön) Hirifa, som skulle vara en skyddad ankringsplats. Det var det och dessutom vackert som från bästa reklambroschyren för Söderhavet. Här njöt vi av bad och promenad och kunde jämföra oceansidan med sitt farligt brusande rev


och lagunsidan av ön där man ligger fint ankrad.


Mellan bilderna skiljer bara ett par hundra meter. På alla de atollerna vi besökt är öarna som tillsammans bygger upp atollringen väldigt smala. Bara några hundra meter skiljer den lugna lagunsidan från Stilla havets vågor och från lagunsidan kan man höra havsvågornas brus mot stranden på andra sidan. Det är fascinerande att samhällena ligger på dessa tunna landremsor.

I tisdags hivade vi upp ankaret igen och fick en härlig slör norrut till Rotoava. Vi följde en delvis prickad led i ett delvis sjömätt område och alla grund var inte utmärkta. Som att segla i Stockholms skärgård utan sjökort med skillnaden att vattnet här är så mycket klarare. Utkik behövs! Nu längtade vi efter cykling, besök på pärlfarm och påfyllning av färskvaror innan vi går till vår sista atoll, Toau, som ligger strax norr om Fakarava. Efter Toau seglar vi mot Tahiti, varifrån vi också kommer att flyga hem till Sverige till midsommar på tre veckors ”semester”.

Raroia, Kontiki och Villervalle

(Detta inlägg publicerat via vår satellitlänk, därav lite sämre kvalite på bilderna)

Vi stannade en vecka på Raroia, tiden går fort när man har roligt. Här bor ungefär 200 personer. Man lever ett enkelt liv och försörjer sig dels på försäljning av copra och dels på de pärlfarmer som finns, dvs pärlodling. Det enda sötvatten som finns tillgängligt är regnvatten och det samlas i stora cisterner vid varje hus. Barnen går i skola på ön enbart i de allra lägsta klasserna och sedan bor barnen på internat på den lite större ön Makume 75 sjömil bort och senare på Tahiti.  Människorna här på Raroia och hela Tuamotus lever verkligen i en av naturkrafter utsatt miljö. De små öarna som omger lagunen ligger bara ett par meter över havsytan och det är lätt att föreställa sig den förödelse och de livsfarliga förhållanden som en cyklon eller tsunami skapar. Att man är beredd på det, ser man på alla evakueringsplaner som finns anslagna. Det finns en liten flygplats och numera kan man ju få förvarning i god tid för både cykloner och tsunamis så människor kan hinna bli evakuerade med flyg till Tahiti. Det går också ett reguljärflyg i veckan till och från Tahiti. Men tänk för hundra år sedan, det kan inte ha varit lätt! Man kan ju heller inte låta bli att fundera på hur länge dessa öar kommer att ligga ovanför havsytan. Här ett hus som är förberett för hårda vindar med kraftiga vajrar som säkrar taket.

Det är välordnat, prydligt och rent. De få vägarna är av betong och inget skräp på marken. Vi kan inte ens komma ihåg när vi senast såg så snygg sophantering som här!

I fredags besökte vi den sjuksköterska som var på plats under en vecka. Det delades ut gratis medicin mot den myggburna sjukdomen elefantiasis och vi blev vägda och fick de två eller tre tabletterna att skölja ner med ett glas vatten. Vi väntade med att skölja ner våra tills vi kom ombord, även om hon erbjöd oss att dricka ur det ”kommunala” glas som stod på skrivbordet. På ”sjukvårdssidan” har vi faktiskt fortfarande problem med att få våra små sår från Hiva Oa att läkas. Pelle har fått börja en pencillinkur, då ett av såren började se elakt ut och Ulla kör med pencillinsalva på sitt sår. Det är makalöst hur långsamt de läker.  Andra båtar har samma erfarenhet. 

Människorna som bor här är otroligt välkomnande och vänliga och det är lätt att bli invinkad till någon familj. En dag när vi kom gående från den fina hamnen var det en man som ropade ”god morgon, god morgon”. Vi klev in i hans trädgård och fick sitta ner. Det visade sig vara Rogo, en äldre man med en intressant historia som berättades på en blandning av franska, engelska och några ord som haj, hund och hålla lilla handen med perfekt uttal på svenska. Rogo var 9 år då Kontiki strandade 1947, vid en ö i den östra delen av lagunen. Han är den enda i byn som upplevde det och som fortfarande lever. Folket i byn på Raroia såg naturligtvis inte strandningen, eftersom byn ligger på en ö i västra delen av den stora lagunen, men plötsligt började det komma saker drivande iland vid byn så att de förstod att någon båt hade strandat. Bychefen skickade ut båtar i olika väderstreck av lagunen och så hittades de skeppsbrutna. För Rogo skulle det också betyda att hans liv skulle komma att räddas. Rogo hade fått en allvarlig skada i huvudet i samband med en dykolycka och för byborna var han döende. Kontikibesättningen hade lyckats bärga sin radiotelegrafiutrustning och besättningsmannen Knut behandlar sedan Rogo med hjälp av kontakter med läkare på Hawaii där all kommunikation sker via morse. Helt otrolig historia! Så här ser han ut idag och vi fick också känna på hans ärr.

Bengt Danielssons barnbok Villervalle i Söderhavet spelades in som TV-serie här och Rogo berättade hur han under inspelningarna i vattnet var hajvakt åt filmteamet. Villervalle finns på Youtube och avsnitt 5 heter just Raroia. Vi ska absolut återse denna TV-klassiker när vi kommer hem!

Byn har två små mataffärer och den ena förestås av Regis, en synnerligen sympatisk och hjälpsam man. 

Han tog med Elisabet, Karl-Axel och oss ut till det pass i revet där vi seglade in, för att vi skulle snorkla och driva med den ingående strömmen. 

När vi kommit ut till passet hoppade vi i vattnet. Regis var kvar på båten, men två andra män följde med oss i vattnet och höll koll på både oss och hajläget. Vilken upplevelse! Det var som att flyga fritt och i det klara vattnet såg vi tusentals fiskar av olika slag. Ett 20-tal hajar hann vi också se. Korallerna är tyvärr bleka och döda. När vi kommit in och strömmen avtog så frågade Regis om vi ville göra det igen. Det ville vi förstås och vi åkte ut till passets mynning för en ny snorkeltur.

I söndags morse var det dags för kyrkobesök igen. Den här gången i en mindre kyrka och utan kör. Den vänligt leende prästen hälsade oss välkomna och hela stämningen var väldigt positiv och välkomnande. Musiken framfördes på keybord 

och texterna projiserades med overhead-kanon ovanför altaret. 

High tech där man minst anar och vilket drag i musik och sång! Vad sägs om takterna i bossa nova och slow rock. En svensk präst skulle bli grön av avund med ett sånt engagemang hos församlingen. Efter gudstjänsten promenerade vi till Regis butik och hämtade grillade revbensspjäll och donuts. Han grillar och gör donuts varje söndag som öbor och seglare kan köpa till frukost/lunch. Försäljningen startar redan klockan 05.30 på morgonen.

Ett av skälen till att segla till Raroia var att besöka den lilla ö på östra sidan av lagunen där Thor Heyerdahl och hans besättning strandade med Kontikiflotten. I måndags var det dags att lätta ankar från vår ankringsplats utanför byn. Både Hakuna Matata, Spray, amerikanska båten Mabrouka och vi skulle gå österut vid 12-tiden för att ha solen i ryggen och kunna se de stora korallhuvudena/grunden som ligger utspridda i lagunen. Vi var alla spända på hur det skulle gå att få upp ankaret, då ankring här är en lite speciell historia och igen en ny erfarenhet för oss. Vid ankring söker man alltid efter ytor med sand, men på sandytorna sticker det upp så kallade korallhuvuden lite här och där. Korallhuvudena är ofta pelarformade och sticker upp 2-3 meter från botten. När vinden är svag så snurrar båtarna och många är de som fått tillbringa timmar med att trassla ut kättingen som snurrat runt korallhuvudena. Blåser det lite mer är detta riktigt besvärligt. Därför brukar seglare fästa fendrar  som flythjälp längs kättingen för att lyfta den från botten några meter. Både vi, Hakuna Matata och Spray kom loss utan några större problem, men stackars Roy och Mark på Mabrouka hade trasslat in sig ordentligt och kom inte loss förrän nästa dag då de fick hjälp via Regis av två fantastiska fridykare. 

Vi ankrade utanför den lilla ö där Kontikis besättning vadat i land och gick till minnesmärket. Ingvar hade med norsk flagga och rom så vi kunde skåla för Kontiki och oss. Här stod vi nu, 70 år efteråt, på samma plats som de. Turligt nog utan strandade farkoster.

Det är en liten ö som man promenerar runt på 10 minuter och när man tittade ut på revet utanför där de strandade så tänkte man på hur de kunde ha upplevt det.

Vi gick sedan ett par sjömil söderut och eftersom det inte var sjömätt så blev det utkik i fören på båtarna. Vi hittade en fin ankringsplats med turkost vatten bakom en lite större palmklädd ö. Här blev vi kvar ett par dagar och spelade strandspel som Elisabet och Karl-Axel tillverkat

och firade Norges nationaldag hos Tuija och Ingvar. Dessutom nästan en dags hällregn, men det blev ett bra tillfälle att skriva detta blogginlägg och lite annat båtpyssel. Annars har det myckna regnandet upphört och det är bara enstaka tropiska skurar. Vi unnar dock öborna någon heldags regnande så de får fylla på sötvattencisternerna. När regnet slutade tog Sprayarna och vi jollarna in till pärlfarmen en bit från vår ankringsplats. Tyvärr var arbetet slut för dagen, men pärlfarmens chef, madame Gigi tog oss på en liten rundtur och berättade om arbetet där.

Det är 18 personer som arbetar och bor på farmen, kineser och tahitier. Kineserna hade odlingsland där de försökte odla grönsaker som är en bristvara här. Man anställs på ett år och har fast månadslön. Verkar vara ett pilligt jobb som kräver god syn att plantera in de små plastkulorna i musslans skal. Dessutom krävs fridykare som hämtar och lämnar musslorna ute vid odlingarna. Varje mussla används för två omgångar pärlor, sedan tar man ut vad som påminner om en pilgrimsmussla och använder som mat. Här rensas maten ut och vi fick med oss musslor till tre måltider som gåva. 

Musslorna kan ätas råa med citron eller vinegrett. Vi fick också tipset att fräsa dem i olja och vitlök och det blev mums!

I torsdags förmiddag, den 18 maj, så gick vi ut genom passet vid Raroia tillsammans med Spray och Hakuna Matata och satte kurs mot atollen Kauehi, cirka 150 sjömil västerut. Här seglar Spray längs Kauehis rev. 


Vi kunde gå in i revpassagen på Kauehi med slackt vatten på fredagsförmiddagen.

Framme vid Raroia

På torsdagsmorgonen siktade vi de låga palmöarna på Raroia. Vi var lite tidiga och seglade bara med en flik på förseglet under ett par timmar för att komma till revpassagen någorlunda nära slackvatten. Efter att ha gått nära revöppningen, hittat den fina enslinjen och studerat hur mycket ström och vågor det var i ingången till passagen så bestämde vi oss för att prova, trots att vi fortfarande var lite tidigt ute. Det gick fint och var helt odramatiskt, trots upp till fem knops motström och ordentligt ”kokande” vatten, och det var över på några minuter. Men lite spännande var det allt! Här har Loupans plotter fångat vår passage.


Inne i lagunen är vattnet stilla och vi är ankrade tillsammans med fem andra båtar utanför den lilla byn. Här går livet i lugnt tempo och vi tycker det är verkligen fint här. De seglingspilots som finns för Stilla havet har många år på nacken, även om de getts ut i nya revisioner. Till exempel står att det i den lilla byn bor 50 personer och att byn är svår att se från ankringsplatsen. Idag bor här 200 personer och delar av byn syns väldigt tydligt som ni kan se på denna bild från Loupans masttopp.


Vi har träffat trevliga och intressanta människor, bland annat den sista nu levande på ön som var med när Kontiki strandade. Idag ska vi på snorklingsutflykt med Regis som har den lilla mataffären. Vi ska snorkla i revpassagen och driva med ingående ström.

Mer om våra upplevelser här på Raroia blir det när vi kommer till en atoll med bättre wifi.

Mot Tuamotus atoller

Sista dagarna på Marquesas tillbringade vi på ön Ua-Pou. Vi låg ankrade utanför den lilla byn Haketehau med sin söta kyrka och öns fem majestätiska bergsspiror i bakgrunden. 


Ulla låg mest ankrad till sängs i tre dagar, då hon lyckats plocka upp någon smitta med influensaliknande symtom. I viken låg också Spray och Hakuna Matata II och vi började nu alla vara redo för överseglingen till Tuamotus, 425 sjömil söderut. 

I måndags var Ulla tillräckligt i form och vi lättade ankar på morgonen tillsammans med Hakuna Matata. Spray hade seglat dagen innan. Prognoserna talar om lätta vindar från mellan ost och nordost. Efter drygt ett dygn har vi nu cirka 250 sjömil kvar. Förhållandena har varit behagliga med vindar runt halvvind, liten eller måttlig sjö, månljus och inget regn. Periodvis har dock Yanne (4JH4) fått gå in och stötta.

Vi har valt att gå till atollen Raroia som första anhalt, den atoll där Thor Heyerdal strandade 1947 med balsaflotten Kon-Tiki (på Netflix hittar du en film om detta äventyr). Atollerna kommer att innebära nya seglingserfarenheter för oss på flera sätt. Dels måste man tajma sin passage in och ut ur atollen med ”slack water”, den stund i samband med hög- eller lågvatten när strömmen genom passagen i revet är som svagast. Det är ofta mycket starka strömmar i revpassagerna, upp mot åtta  knop utgående ström och något lägre ingående, gäller att ha koll på rätt tidpunkt. Dels måste man ha dagsljus och helst solen någorlunda högt och inte emot för att ha god sikt i vattnet för att undvika att köra på något av de många revhuvuden som finns. Bra också att använda sina Polaroid glasögon. Sjökorten är inte 100-procentiga här så ordentlig utkik är viktig. De här förhållandena får man högst två gånger per dygn under cirka en timme per gång. Vi siktar på att vara framme på torsdag för att gå in genom revet en bit in på förmiddagen. Det lär sedan vara en delvis prickad led till en första ankringsplats vid den lilla byn på Raroia.  Atollerna är för oss överraskande stora, till exempel är Raroialagunen 20 sjömil lång och flera sjömil bred.


Vi har kontakt med Hakuna Matata och Spray två gånger per dygn via kortvågsradion. Imorgon ser vi fram mot att få rapport från Sprays ankomst till Raroia och då får vi höra om allt vi läst och hört från andra seglare om revpassager stämmer.

Vi tycker det är härligt och avkopplande att vara ute till havs igen. Till och med våra svårläkta små sår verkar må bra av att vara till havs och återhämtar sig nu snabbt. 

Allt väl ombord!

Loupan tillbaka i sitt rätta element

I tisdags den 25 april, precis tre veckor efter att Loupan tagits upp ur vattnet, så kunde vi äntligen sjösätta igen. Rodret var återuppbyggt och hade dessutom fått en ny Smurfblå färg, eftersom det var den enda tillgängliga bottenfärgen ( Hempel Hard Racing) på Hiva Oa.


För att känna oss riktigt trygga kommer vi att förstärka rodret ytterligare vid ett senare tillfälle genom att komplettera med ytterligare glasfibermattor. Nu fanns inte tillräckligt med material för detta, men vår bedömning är att detta är tillräckligt starkt för att ta oss vidare utan problem.

Sjösättningen blev nästan lika spännande som upptagningen när trailern skumpade med Loupan och Pelle ombord på den minst sagt ojämna vägen  från varvet till sjösättningsrampen. 


Den här gången fanns lite mer vatten under kölen då vi precis prickade in högvatten vid spring tide (extra högt högvatten). Allt bråte i vattnet kommer från floden som rinner ner i viken och drar med sig grenar och annat. Varvspersonalrn hade varit och rensat de stora stockarna en stund innan.


Det har varit en påfrestande tid när vi legat på land med långa och svettiga arbetsdagar och många funderingar om hur olika saker ska lösas och om tillgång på material och verktyg. Dessutom har det intensiva regnskurarna och lervällingen tärt på humöret. Den polynesiska insektsvärlden började också på allvar flytta in efter ett par veckor på land och Ulla har jagat myror, spindlar, getingar, skalbaggar och ödlor. Vår båtgranne hade en spindel som var säkert 10 cm i diameter på sin båt. Huuuu! Nu verkar det bara vara några små ödlor och vi själva kvar ombord (hoppas vi).  Under tiden vi jobbade med rodret fick vi en hel del små, men elaka sår. Här i det varma och fuktiga klimatet är dock även små sår väldigt svårläkta och vi kämpar nu med att få dem att bli bra utan alltför besvärliga infektioner.

Det var en underbar känsla när Loupan flöt ut i vattnet och mycket spänning och oro från de senaste veckorna släppte. Varvspersonalen applåderade och Ulla fick gråta en skvätt igen. Pelle nöjde sig med att se allmänt belåten ut.


Vi gick direkt ut till viken Hanemoanoe vid ön Tahuata, samma fina vik där vi tidigare upptäckt roderskadan. Vi hann precis ankra innan det blev mörkt och få upp sol(regn)skyddet innan det kom ett störtregn. Vi njöt sen för fulla muggar av ovanligt välförtjänt champagne. Vi var verkligen ordentligt trötta efter veckorna på land och när champagnen var slut så ersattes den tänkta festmåltiden av en tallrik havregrynsgröt innan vi stupade i säng och sov en lång natt. Dagen efter blev det vilo- och städdag för att få lite ordning i båten igen. Vi bytte också två travare som gått sönder under överseglingen från Galapagos och pysslade om en liten skada i akterliket på storseglet. Sen var vi redo för ny segling och i torsdags seglade vi de 85 sjömilen upp till ön Nuku Hiva där Spray och Hakuna Matata redan fanns. Det blev en dag ned både stiltje, fin segling och som final ett riktigt tropiskt busväder med osannolikt hällregn, åska och kulingvindar de sista två timmarna. Det var omöjligt att se det minsta framför sig och vi gick med låg fart på slutet för att regnet skulle hinna avta så vi i mörkret kunde leta oss in bland båtarna i ankringsviken vid Taiohae, Nuku Hivas huvudort. Vi var rejält frusna och blöta när vi ankrat och det var ingen tvekan om att middagen skulle intas i salongen för första gången i år.
Torsdagen hade varit Pelles födelsedag, men firandet hade vi skjutit upp till dagen efter och då blev det många trevligheter istället. Redan klockan 8 väckte oss Elisabet och Karl-Axel med färsk baguette till frukost och sen var det födelsedagsfika med kaka som bakats av Tuija.


Sång, hurrande och chokladpresent blev det också. 

På kvällen åt vi en mycket god födelsedagsmiddag tillsammans på Pearl Lodge. 

I söndags var vi på gudstjänst här i Taiohae.


Det var en mycket trevlig upplevelse. Fullt med finklädda människor (med flip-flops), avslappnad, inbjudande och vänlig atmosfär och helt underbart härlig kör som helt perfekt hanterade flera stämmor! Ingen orgel,  utan sången ackompanjerades av gitarrer och trummor. Helt fantastiskt! 

Efter gudstjänsten träffade vi på den bleke, men trivsamme prästen. Han var från Belgien och hade bara arbetet här tre månader. Horribelt regnande, tyckte även han. Elisabet konverserade galant på franska med den helige mannen.


Ulla hade inte kunnat låta bli att dra på munnen när han i början av gudstjänsten kom in i fina prästkåpan och äventyrssandaler skymtade fram under. Man får anpassa sig till rådande förhållanden.

Efter kyrkobesöket gick Hakuna Matata II och vi till viken Hakatea, några sjömil väster om Taiohae. Det är en mycket vacker ankringsvik, omgiven av dramatiskt branta och höga berg.


Vi tog jollen in mot land och en bit upp längs floden, där vi förtöjde för att ta en promenad i dalgången.


I dalen bor fyra familjer av samma släkt och de livnärde sig på det naturen kunde erbjuda. Vi steg på hos Kua och Teiki, där vi åt lunch gjord på råvaror från tomten (gris och olika frukter) och köpte ananas, grapefrukt, bananer och mango från deras trädgård. Vi laddar med frukt nu inför vistelsen på Tuamotus, där inget förutom kokosnötter växer. Kua och Teiki förklarade också vad de olika tecknen i Teikis traditionella tatuering betyder, men det mesta har vi tyvärr glömt.


Man vet verkligen att man inte är i Stockholms skärgård när vi på morgonen efter blev uppropade på VHF av Ingvar som varnade för att hajfenor siktats flera gånger på morgonen och att vi skulle se upp vid morgondoppet. Det är hajrika vatten här och eftersom vattnet är grumligt efter allt regnande, så blir det tyvärr bara snabba dopp vid badstegen och inga långa simturer så länge sikten är dålig. Förvisso sa Teiki att det ”bara var vanliga tigerhajar” och att han aldrig haft problem med dem, inte ens när han och hans 12-årige son var ute och harpunerade fisk. Vi känner dock stor respekt för dessa firrar och vill inte bli överraskade av dem på simturen.
Nu är vi tillbaka i Taiohae och här stöter vi på många båtar som vi mött i Colombia och Panama. Vi har börjat förbereda oss för seglingen till Tuamotuatollerna, knappt 500 sjömil söderöver. Vi fyller på förråden med mat och diesel då möjligheterna att handla där är mer begränsade. Nu saknas det bara vind och i väntan på den går vi ner till ön Ua Pou, 25 sjömil söderut. Så fort vinden kommer så lämnar vi Marquesas, som vi kommer att minnas framförallt för sin helt fantastiska natur. Ett Edens lustgård med sin frodighet och bördighet. Vi kommer också att minnas alla vänliga människor och det enormt intensiva regnandet, som vi var helt oförberedda på. Och förstås kommer vi minnas proffsiga och trevliga Vincent och Maria som driver det utmärkta varvet på Hiva Oa trots enkla förhållanden.

Var är vi egentligen och hur går det med rodret?

Eftersom vi själva hade mycket vaga föreställningar om Franska Polynesien innan vi började planera den här seglingen så tänkte vi att det kanske är fler som har det. Här kommer lite fakta om detta stora, men på jordgloben nästan osynliga område i Oceanien.

Franska Polynesien tillhör Frankrike, men i motsats till Frankrikes karibiska öar är de inte en del av EU. Franska Polynesien omfattar ett område i Stilla havet som är ungefär lika stort som Europa och med fyra olika ögrupper – Marquesas (där vi är just nu), Tuamoutos inklusive Gambieröarna, Sällskapsöarna och Australöarna. Tillsammans är det ungefär 130 olika små öar. Det är långt mellan ögrupperna, till exempel räknar vi med fyra dygns segling mellan Marquesas och Tuamoutos, och ögrupperna är sinsemellan mycket olika. Marquesas är höga och gröna och Tuamoutos är låga atoller omgivna av rev. I hela detta stora område bor bara 270 000 personer, varav cirka 70% bor på Tahiti. Huvudstaden är Papeete som ligger på Tahiti. Befolkningen har till 78% polynesiskt ursprung, 12% kinesiskt och 10% franskt. Man pratar franska och tahitiska. På Marquesas bodde tidigare 200 000 personer, men idag bor här bara cirka 12 000 personer fördelat på de sex bebodda öarna. Det mesta av förnödenheter till ögrupperna bortom Tahiti skeppas med fartyg som kommer varannan eller var tredje vecka från Tahiti. Huvudsakliga inkomstkällor är försäljning av copra (torkad kokos), export av pärlor och turism. Man är starkt beroende av ekonomiskt stöd från Frankrike. Frankrike, som väl numera också har dåligt samvete för kärnvapensprängningarna som pågick till 1996 på Mururoa i sydöstra Tuamoutos, ger stora ekonomiska bidrag till Franska Polynesien. 

Efter att ha jobbat med rodret under långa dagar i nästan två veckor behövde vi verkligen hämta ny energi för att orka med en vecka till på land. Vi åkte därför på en ö-rundtur på Hiva Oa tillsammans med Roy och hans dotter Lisa på amerikanska båten Mabrouka och Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II. Det fanns plats för fyra passagerare i bilen och två fick sitta på flaket. Där fläktade det skönt, men skumpade lite extra.


Vår chaufför och guide var John


Lustigt nog visade det sig att hans syster arbetat för Bengt Danielsson på Tahiti. Bengt Danielsson var ju en av dem som kom till Tuamoutos med Thor Heyerdals Kontiki. Han kom sen att tillbringa en stor del av sitt liv i Franska Polynesien och har skrivit flera böcker härifrån, bland annat barnboken Villervalle i Söderhavet.

Naturen här är verkligen slående dramatisk och vacker 


och vi fick göra flera stopp för att beundra och fotografera vyerna.


Speciellt Ulla fascineras hela tiden av hur frukter och sånt som är krukväxter hemma växer vilt och stort här. Eftersom man ser hur de frodas i det varma och fuktiga klimatet så förstår man verkligen att de kämpar med torr inomhusluft. Här lite chilifrukter som växte längs vägkanten.


Vi fick också besöka tikis och me’ae.  En tiki är en människoliknande staty i sten eller trä. De hade religiös betydelse och var någon form av gudar. En me’ae är en traditionell polynesisk helig plats uppbyggd med sten i olika terasser. Hit hade bara ett fåtal tillträde, som präster eller ledare med mana (helig kraft).

Första stoppet var ”The smiling tiki” – den enda som ler. 


Annars har de allvarliga rektangulära munnar. Det var en vacker promenad dit 


och vi fick också lära oss att alla dessa hönor och tuppar vi ser är vilda. Hela skogen under vår promenad till smiling tiki var full av kacklande och kuckeli-kuande.
Efter en ibland hisnande och mycket skumpig biltur på smal lerväg kom vi till byn Puamau där vi hade lite picnic. Puamau är Hiva Oas näst största by och där bor 300 personer. Sen tog vi oss an Iipona, Marquesas bäst bevarade Me’ae. Här kunde vi se fem stora tikis.


Förutom tikis fanns här fruktträd med banan

papaya


och förstås grapefrukt


Vi avslutade turen hemma i Johns trädgård där vi köpte bananer och de underbart söta och saftiga grapefrukter som växer här. Liknar inte alls de lite beska frukter vi äter hemma.

Sen var det dags att ta itu med rodret igen…… Efter putsning och inpassning av delarna så har vi nu epoxilimmat rodret i bakkant. Imorgon är det dags att laminera ihop resten av rodret. En milstolpe!


Vi tycker det ser ganska lovande ut och sen är det spackling, slipning, epoxibehandling och målning med bottenfärg kvar. Spackel är bristvara och det kommer inte att bli perfekt ytmässigt, men i övrigt tillräckligt starkt och bra för att utan risk ta oss minst till Nya Zeeland.

Loupans roder – Det går framåt

Nu har vi legat på varvet i en och en halv vecka. Första dagarna gick väldigt mycket åt till att fundera på hur vi skulle kunna laga rodret så det skulle återfå styrkan och inte minst sin form. På denna skiss har vi markerat skadorna på rodret.


Dessutom en hel del letande efter material och verktyg. När man går för att handla här är det mindre en fråga om att exakt det här behöver vi, utan mer ett letande efter ”något som skulle kunna användas för det här ändamålet”. Pelle är ju en händig och lösningsinriktad person, familjens MacGyver helt enkelt. Den här gången tycker Ulla att han överträffat sig själv genom att ta sig an ett helt okänt område. I början vaknade Ulla på nätterna och hittade Pelle läsande böcker om plastning och båtkonstruktion eller ritande på något sätt att få till formen på rodret.

Vi började med den sida (styrbord) av rodret som var minst trasig, dvs där bara 60 cm av nederdelen saknades.För att få rätt profil gjorde vi en form med hjälp av trälister och mellan trälisterna svepte vi och spikade fast en lagom böjlig pappskiva som vi lyckades hitta inne på varvet. Sen tejpades pappskivan med pakettejp, vaxades med släppvax och så plastade vi med fem lager glasfiberduk. 


Glasfiberduk har varvet ganska gott om och polyester har vi i köpt på järnaffären för dyra pengar. Allt är för övrigt dyrt, vilket är lätt att förstå då grejorna rest över halva jordklotet.

Nästa utmaning var den sida (babord) där två tredjedelar saknas. Hur skulle vi få till rätt form??? Vi löste det genom att plasta upp en mall från den nu hela sidan av rodret. 


Där plastade vi också fast träreglar som skulle hjälpa oss att justera in höjd och läge. Mallen gick dock inte att använda rakt av eftersom profilen på andra sida är spegelvänd. 

Vi sågade därför upp vår plastade mall i cirka 5 cm breda strimlor som vi sedan vände och placerade ut som revben med 15 cm avstånd.


Över revbenen kontaktlimmade vi kartong. Här gör vi för säkerhets skull en kontroll av formen genom att jämföra med den sida vi utgått från.


När vi kollat  formen tejpade och vaxade vi den innan vi plastade upp babords rodersida. Fem lager matta kändes lämpligt (och motsvarar antalet lager i originallaminatet).

Idag har vi lossat den långa rodersidan från sin form och börjat passa ihop delarna (en hel del slipande) och ska sen börja laminera ihop rodret igen.

 Sen ska rodret fyllas med skum, ytan spacklas, slipas och slutligen epoxibehandlas och bottenmålas. Vi har varit oroliga för att vi inte kunnat få tag i tillräckliga mängder spackel, men igår kom varvschefen Vincent med en leverans som han lyckats få fram med flyg genom sitt arbete på flygplatsen.

Trots att dagarna varit fulla av arbete har vi också hunnit med lite trevligheter på kvällstid. Spray kom tillbaka från sin tur ner till Fatu Hiva och vi kunde tillsammans hälsa Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II välkomna när de kom i hamn efter fyra veckor på havet.

Killarna på Amiga tittar också förbi ibland och hör hur vi har det. Även Eva och Peter på Tina Princess var här några dagar. 

Arbetsdagarna avslutas ofta med en iskall öl, som här i Franska Polynesien har en alldeles ovanligt fin burk.

En utmaningen här på landbacken i tropikerna är de STORA kackerlackor (typ 5 cm) som kan komma inflygande till båten på kvällarna. Huga! Vi har beväpnat oss med allehanda läskiga gifter som vi strött och sprayat ut och hoppas de inte ska vilja stanna hos oss. Ännu har vi inte sett några inomhus. 

Vädret har stabiliserats de senaste dagarna, men det är helt otroligt vilka skyfall det kommer här. Så här ser det ut efter bara tio minuters regnande.

Vi räknar med att bli kvar här på land en vecka till innan allt är klart. Vi är dessutom beroende av att sjösättningen sker nära så kallad ”spring tide” för att högvattnet ska vara tillräckligt högt för vårt djupgående. Det infaller efter nästa helg.

Vi hoppar över påskfirandet i år, men vi önskar alla er bloggläsare en riktigt Glad Påsk med denna vackra vy från fördäck på Loupan