En månad med många upplevelser och ändrade planer

Vi hade fantastisk tur när vi seglade ner till Fulaga. När vi satte segel på eftermiddagen den 9 juli och gick ut genom revet utanför Susui så lyste den utlovade ostliga vinden med sin frånvaro. Istället var det sydostlig vind, som skulle ge oss brant kryssvinkel eller motvind större delen av seglatsen. Första etappen gick dock i sydvästlig riktning, så vi seglade iväg. Vartefter som vi sen ändrade kurs mer söderut och så småningom åt sydost så vred också vinden och vi kunde segla en öppen bidevindsbog hela vägen och vi kom fram till revöppningen på morgonen dagen efter. Det blev första gången som vi direkt insåg att vi inte kunde gå igenom revöppningen vid ankomsten. Tidvattnet var på väg ut och tillsammans med vågorna som rullade in mot revet så var det ordentlig turbulens i passet. Det var bara att vänta och vi hann med både förmiddagsfika och lunch innan vattnet var stilla så vi kunde se hur vi skulle gå genom revöppningen. Med utkik, waypoints från andra som besökt Fulaga (uttalas Fulanga) och med She San före, sökte vi oss in bland korallhuvudena och hittade en jättefin ankring vid ”the sand spit”. Stort område med fin sandbotten och ankring i turkost vatten på 5-6 meters djup. Så här hade vi kollat våra waypoints mot Google Earth innan vi gav oss iväg.

I lagunen mellan revet och ön Fulaga ligger massor av små, vid basen urgröpta, korallöar och eftersom hela lagunen är relativt grund så skiftar vattnet i alla sorters turkosa och gröna nyanser. Svårt att fotografera så att det gör naturen rättvisa, men här ett par försök.

På Fulaga finns tre byar. Vi åkte in till huvudbyn Monacake med våra kavaknippen för att göra sevusevu, men denna gång möttes vi av enbart svartklädda människor och en av männen kom fram och berättade att den 92-årige bychefen Besi gått bort på morgonen och bad oss gå tillbaka till våra båtar, så skulle de senare på dagen komma ut med mer besked. De gjorde de också och välkomnade oss in till byn klockan 9 nästa morgon för sevusevu och vi var också välkomna att delta i begravningsceremonierna samma dag. Om vi hade möjlighet skulle vi visa respekt genom att vara svart eller mörkt klädda. She San och vi rotade i gömmorna och lyckades med gemensamma krafter få till lämplig klädsel till oss alla.

När en bychef går bort plockas gamla traditioner fram och en blev vi genast varse när vi kom in till byn på morgonen. Vi hörde ett mjukt tutande ljud och det visade sig komma från de män som satt inne i bychefens hus och blåste i jättestora conchsnäckor. Byns talesperson Soki, som guidade oss genom dagens ceremonier, berättade att conchsnäckornas ljud symboliserade hela öns och havets sorg och att vi av den anledningen inte skulle se någon gråta under dagen.

En annan tradition är att alla män turas om att vara samlade och dricka kava och sörja/visa respekt under fyra dygn. Kvinnorna i bychefens släkt är under samma tid samlade i bychefens hem vid hans kista, tillsammans med conchblåsarna.

Så denna gång blev det sevusevu med en stor grupp män från byn och även från grannbyarna. I brist på bychef var det byns äldste, som accepterade vår sevusevu.

Även om stämningen var dämpad, så bjöds vi sitta kvar med männen, dricka kava och småprata och även bevittna en ceremoni då grannbyn överlämnade traditionella gåvor, bland annat en stor vacker palmbladsmatta som bychefens kista sveptes i när den lyftes ned i graven. Här kramas den stötta kavaroten, men det ser inte så himla gott ut.

Utanför bychefens hus var det avspärrat och ingen fick gå in utan tillstånd. Ingången vaktades av en man i traditionell Fiji krigarutstyrsel.

Vi blev inbjudna att sitta ner med kvinnorna.

och de berättade att bychefen Besi tidigare arbetat på Fijis första resort i yngre dagar och där kommit i kontakt med många seglare. När han så småningom blev hemkallad till ön för posten som bychef, så har han varmt välkomnat seglare. Så här såg han ut vid 91 års ålder.

Som en del av välkomnandet av seglare får varje båt en värdfamilj. Det fick vi också, men kanske var det lite otur att mannen i värdfamiljen var ”högsta höns” i byn i väntan på en ny bychef och han var mer än upptagen av allt som skedde. Hans fru var en av de kvinnor som satt i bychefens hus, så vi hann inte ses så mycket. Men när vi sågs var de förstås mycket vänliga och vi blev mer än väl omhändertagna av alla i byn.

Så småningom blev det begravning och jordfästning och vägen till kyrkogården kantades av skolbarn på parad.

Sen blev det dags för gemensam lunch i form av dhal (lins-/kikärtssoppa) för ett par hundra personer. Makalöst hur de får ihop mat till så många när supplybåten var två veckor försenad! Vi var fyllda av intryck när vi återvände till båten sent på eftermiddagen.

Efter succén med reparerandet på Susui bestämde vi oss för att prioritera skolan och frågade därför deras huvudlärare Georgi om det fanns något de behövde hjälp med. Visst fanns det! En skrivare blev lagad, skolan fick bättre wifi-antenn, en dator blev uppgraderad och en hårddisk från en vattenskadad dator blev räddad. Under tiden vi jobbade i skolan fick vi härlig kontakt med de nyfikna och trevliga barnen. Fick också till vår förvåning se dem, med tandborstar i händerna, tåga på led ner till stranden efter lunch. Läraren instruerade sen hur det skulle borstas. Det här skedde varje morgon och efter lunch. Härligt att se!

Skolan är till för barnen i Fulagas samtliga byar. De barn som kommer från andra byar bor kvar i skolan under veckorna. Föräldrar från respektive by turas om att stanna med barnen och laga mat till dem under veckan. Här ett av sovrummen på skolan.

På lördagen när vi var i skolan och fixade med skrivaren blev vi inbjudna på födelsedagste hos Georgi och hans fru Ma. Ett överdådigt kakbord!

Efter tedrickandet började Tai att riva kavarötter.

Normalt stöter man rötterna för att det ska bli det pulver som sen kramas i en tygbit i vattnet. Rivandet visade sig vara något man gjorde när man inte ville att hela byn skulle dyka upp. Efter rivandet så stötte Tui det rivna lite mer diskret.

Nu blev det födelsedagshäng med kavadrickande tillsammans med deras vänner och några av oss seglare. Kul att få vara med även om inte kava är vår favoritdryck!

I byn fanns en VHF som fungerade, men tyvärr ingen antenn så de kunde prata med båtar ute i lagunen. En av Loupans reservantenner donerades och Pelle och Reto hjälpte Joe och hans bror att montera den på Joes tak.

Nu har man plötsligt rejäl räckvidd och besökande seglare kan ropa upp Fulanga Radio, sporadisk passning dock.

De läskade oss med färskt kokosvatten ”direkt från palmen”. Gott!

En dag gjorde vi en fin snorkling i revpasset som vi kommit in genom. Väldigt fina mjuka koraller och mycket fisk av alla de slag. Även två grå revhajar simmade under oss.

På många av öarna jobbar männen med träsniderier och Fulaga är kända för sina duktiga träsnidare. Här en bild från deras ”carving center” och några av resultaten.

Försäljning av träsniderier är faktiskt huvudinkomstkällan här. Förutom de få föremål som säljs till oss seglare, så skickas föremål in till resorter och souvenirbutiker över hela Fiji. Eftersom det är så minimal kontantekonomi på ön, så används snidade kavaskålar som betalning i den lilla matbutiken och sen ombesörjer matbutiken vidareförsäljning till Suva. Praktiskt!

Efter en vecka på Fulaga var det dags för oss att segla mot huvudstaden Suva. Ulla hade bitit av en tand och bokat tandläkartid i stan. Annars hade vi mer än gärna stannat kvar längre och det finns så mycket mer att minnas och berätta än vad som får plats här.

Sista dagen i byn gick vi upp till skolan med drönaren. Nu blev det kul! Många barn och lärare ville provflyga.

Drone1-0036

En selfie fotad med drönaren, inte illa efter bara fem minuters träning!

Selfie-0044

och till sist ”jagade” Pelle alla barn med drönaren kors och tvärs över skolgården under spring, skrik och skratt.

Drone3-0059

Och här ett ”flygfoto” av skolans alla barn.

Drone2-0050

Här skolans trevliga lärargäng: Tevita, Elesi, Nina, Iousana & Joji (med smeknamnet Georgi, skolans huvudlärare).

När vi tog farväl av vår familj fick vi fina avskedspresenter i form av en snidad modell av de stocktrummor som används för att bland annat kalla till gudstjänst, en snidad lyckobringande sköldpadda och en flätad väska.

Seglingen till Suva tog knappt ett och ett halvt dygn. Vi hade fina vindar, men autopiloten Ray vinglade fram på ett märkligt sätt. I Suva ankrar man i en industrihamn. I alla cruising guides finns inte mycket gott att läsa om ankringen heller. Ankringen är inte toppen, men hos Royal Suva Yacht Club kan man lämna in tvätt och bli av med sopor.

RoyalSuvaYC-2879

Dessutom har de en trevlig bar och restaurang som är en populär träffpunkt. Som gästande båt blir man kostnadsfritt medlem i klubben om man tillhör någon ”kunglig” klubb hemmavid, medlemskapet medför bl a rabatterade priser i baren.

RoyaIan-2880

I baren träffar man ofta Ian – en kille från Australien som verkar känna all, vet det mesta om Suva och som är otroligt hjälpsam. Rekommenderas.

Staden Suva är en storstad med pulserande folkliv och trafik. Det är en otrolig kontrast till den traditionella livsstilen på öarna och det märks att det är landets affärscentrum. I affärskvarteren blandas affärsklädsel som vi är vana vid med vita skjortor och ”business sulus” och de traditionellt byggda kvinnorna i sulus, som vi hittills mött var här uppblandade med trådsmala kvinnor i affärsklädsel och högklackat.

I Suva finns det mesta man kan behöva. Vi hade inte handlat mat på nästan sex veckor, så nu blev det storbunkring. Tandläkare Kahn var proffsig och trevlig och Ulla fick sin tand åtgärdad.

Av ren sympati bet Pelle sönder en tand på seglingen mot Suva och den fixades också. Allt till det facila priset av 1000 kronor. En riktig höjdare är frukt- och grönsaksmarknaden. Jättestor med billiga och fräscha varor. På undervåningen är det frukt och grönsaker.

SuvaMarknad-2860

En trappa upp kavarötter och kryddor.

SuvaKava-2842

Riktigt roligt att handla där! Att åka med taxi är otroligt billigt, bra och säkert.

Efter fyra dagar i Suva styrde vi mot ön Beqa, cirka 15 sjömil åt sydväst. Men först körde vi en runda i hamnen för att kalibrera Ray, som vi trodde vinglade på grund av att han tappat kalibreringen. På vägen mot Beqa var dock Ray fortfarande lika vinglig och vi bestämde oss för att det nog var fel på hans styrdator.

Vi ankrade utanför en liten by och resort, Lalati. Vi hade tänkt boka dykning med resorten, men efter sevusevu med en riktigt trist bytalesman, så tappade vi lite lusten för stället. Däremot fick Ray ny styrdator, men det hjälpte inte heller. Till sist upptäckte vi att alla drivenhetens skruvar lossnat och det förklarade ju Rays vinglande och nu är Ray i toppform igen.

Till långseglingslivet hör många trevliga möten med andra seglare under kortare eller längre tid. Till långseglarlivet hör också att skiljas från seglarvänner som blivit kära vänner. Nu var Annie och Hugh på Vega på väg mot Vanuatu, Tuija och Ingvar på Hakuna Matata II på väg till Sverige och sedan Vanuatu och Katie och Jeff på Mezzaluna jobbade fortfarande med de båtproblem de ådrog sig på seglingen mot Fiji. Vi själva har under tiden här på Fiji kommit fram till att vi vill tillbringa mer tid här. Det betyder att vi inte kommer att segla vidare västerut mot Vanuatu och Australien denna säsong. Istället tillbringar vi hela seglingssäsongen här på Fiji, som är ett större och mer intressant seglingsområde än vi trott. I oktober seglar vi ner till Nya Zeeland och Riverside Drive Marina igen för att sedan åka hem till Sverige.

Vi bestämde oss för att lägga Loupan i Pearl Resort Marina och att ta bussen till Vuda Point Marina där kompisbåtarna låg. Men först gällde det att komma in med Loupan i marinan. Det visade sig att det bildats en grundtröskel mellan pirarna där vi skulle in, på grund av sand som dragits in av ström och vågor. Först på tredje försöket hade tidvattnet stigit tillräckligt högt och en tjej (Aki) i personalen kom utpaddlande för att visa oss djupaste rännan. Puh! Lön för mödan fick vi genom det hjärtligaste mottagandet någonsin av marinapersonalen Milinia, Mosese och Akeneta (Aki)

Det var två månader sen vi sist hade möjlighet att tvätta av båten i sötvatten så det blev en lång session med båtschampo, levang och mycket vatten.

Besöket i Vuda blev väldigt trevligt med grillkväll och många kramar och lycka till. På lördagen hade vi planerat att segla vidare, men istället kom Katie och Jeff på weekendbesök hos oss på Loupan och vi gick ut till Beqa igen för att prova Vaga Bay och byn Naiseuseu, som visade sig vara ett riktigt trevligt ställe. När vi kom in med jollen blev genast mötta av Mosese, byns talesperson, som tog oss till den trevlige bychefen Ben för sevusevu

och sen tog Mosese oss på en liten rundvandring i byn.

Innan vi skiljdes undrade han om vi ville komma på lovo-middag med hans familj nästa dag och vi tackade förstås genast ja.

Större delen av byn var engagerad i kyrkokören och under lördagen hörde vi sång ut till ankringen. När vi kom in till kyrkan på söndagen var det ordentligt drag i sången och de berättade att de övade inför en stor körfestival om en vecka. Verkligt engagemang! Efter gudstjänsten blev vi bjudna på te och pratstund med körcoachen och hans fru, som var där från Suva.

Vi åkte sen ut och snorklade lite, men Kören tog ”longboat” till mer sjungande i grannbyn. Tur att det var lugnt väder!

Middagen hos Mosese, hans fru och deras sex barn blev verkligt trevlig. Medan maten lagade sig i jordugnen och i deras mycket enkla köksutrymme fick vi chans att umgås med barnen, som berättade om sina yrkesdrömmar (lärare) och hade många frågor. Ulla fick också chans att prova om svenska barnvisor fungerade för att få deras en månad gamla dotter Vauline att somna. Det gjorde dom! Och Ulla fick en ordentlig portion längtan efter våra barnbarn Sally och Wilmer.

Mosese berättade att barnen i byn tycker det är så kul med besökare och därför var det sex extra barn med till middagen. Alla barnen är så otroligt nyfikna och fnissiga, men samtidigt väldigt välartade. Vi fick mat först, sen pojkarna och sist flickorna. Lägg märke till Vaulines fina hängande säng på andra bilden.

Vi brukar ha med lite små presenter till familjerna när vi blir inbjudna. Det som visat sig bli extra uppskattat av både stora och små är dels (otippat!) de små flaskorna med nagellack i glada färger och dels de kort Pelle tar på olika personer och skriver ut. Den här gången började flickorna bums att måla sina och pojkarnas tånaglar. Och här är familjekortet de fick och som vi också nu har med oss för att lämna till mormor Pauline på Moala.

Vi var varma om hjärtat när vi kom ut till båten den kvällen.

Vi lättade ankar när det ljusnade nästa dag och styrde in mot Pearl Resort Marina, där Katie och Jeff tog bussen tillbaka till Mezzaluna och förhoppningsvis de sista reparationerna. Vi fortsatte till Suva för lite kompletteringshandling innan vi sent på tisdagen hissade segel och seglade 90 sjömil österut, mot ön Moala i västra Lau.

SuvaSunset2-3157

En vecka i Susui village

Den sista ön och byn vi besökte bland Exploring Islands blev Susui. Där blev vi genast mötta av Jacob, som är byns talesperson. Han ordnade ett möte med bychefen Besi och vi, tillsammans med SheSan, fick göra sevusevu och bli välkomnade till ön. Sen tog Jacob med oss alla fyra på en promenad på ön. Reto var fiffig nog att ha shorts under sin sulu och kunda snabbt byta om när vi kom utanför byn. Skönt att sträcka på benen och en härlig promenad.

Under promenaden kom vi av någon anledning att nämna att det både på SheSan och Loupan fanns el-, elektronik och datakunnande. Vilken hit det blev! Under den knappa vecka vi varit här har nya ”problemobjekt” presenterats varje dag och Reto och Pelle har vandrat från hus till hus och hunnit reparera två tvättmaskiner, tre dvdspelare, en symaskin och några tv-apparater. Dessutom lite support till skolan så deras ljudanläggning och skrivaranslutning fungerar, programvaruuppdatering av en av lärarnas dator och räddning av innehåll på trasigt usb-minne. Det har också varit många grejor som varit bortom all räddning. Det är ingen lätt miljö för elektronik här med sand och salt i luften.

Det har varit kul att vi kunnat vara till lite nytta och roligt att besöka så många hem. Hemmen är verkligen enkla och gjorda av korrugerad plåt eller mer eller mindre trasiga brädor.

I stort sett inga möbler, kanske 1-2 per hem. I sovrummet är synnerligen murkna skumgummimadrasser utlagda på golvet. Sitter gör man på golvet. Maten lagas över öppen eld i ett litet öppet skjul bredvid boningshuset. Alla hus har nya fina tak eftersom de flesta blåste sönder under Winston. Tyskt bistånd har försett alla hus med solcellssystem, vilket de är otroligt glada för. För mer effektkrävande grejor, som till exempel byns två tvättmaskiner, så finns en dieselgenerator som körs vid behov.

Skolan däremot är nybyggd som del av Nya Zealändskt bistånd efter cyklonen Winston 2016. Varje lärare undervisar 2-3 klasser upp till och med årskurs 7. Sammanlagt 28 barn går i skolan. Från årskurs 8 går man på internat i huvudorten Lomaloma bara tre sjömil bort. Sättet att lära barnen engelska är att man från första klass alltid måste prata engelska i klassrummet. Här lite ordningsregler.

Och så finns här fint fungerande mobilt internet! Det beror på att huvudorten i ögruppen, Lomaloma, ligger tre sjömil tvärs över vattnet och på höjden ovanför Lomaloma står mobilmasten. Vi är tre båtar som ligger ankrade utanför Susui och före oss har det bara varit en båt här denna säsong. En dag åkte alla besättningarna med ”skolbåten” över till Lomaloma för att se om det fanns möjlighet att hitta grönsaker på marknaden, men marknaden var stängd när vi kom. En av de bybor vi tidigare träffat i Manava gav oss dock två gurkor, som vi och SheSan delade på. I två av byns tre affärer var det ganska tomt, men i en av butikerna var det hyfsat välfyllt och vi hittade ett par förpackningar chips och till vår stora förvåning och glädje – glass!

Söndag var förstås kyrkodag. Denna gång med det månadsbesök de har av ögruppens huvudpräst. Här syns både han och den lokale själasörjaren som bor i byn.

Kraftfull sång även denna söndag, men med ett ovanligt musikaliskt ackompanjemang – en triangel av armeringsjärn!

Den här gången blev vi seglare en del av det bibliska budskapet. Det var som ett av exemplen på Guds välsignelser – att vi ankrat här och kunnat hjälpa byn med så mycket reparationer och underhåll. ”Så öppna era dörrar och släpp in dem i era hem”! Och det gjorde de och visade oss nya ”problemobjekt” varje dag. Väldigt kul, men kanske lite i mesta laget för Reto och Pelle. Angela och Ulla fick roa sig med annat när vi inte hängde runt byn. En av dagarna följde vi stigarna från byn och hamnade i olika familjers odligsområden. Där odlar de taro, kasawa, banan, papaya och annat matnyttigt. Vi träffade Ana, som utbrast ”what do you white women do in the bush?” Ana var väldigt trevlig och vi gick därifrån med varsin papaya och en speciell sorts kål, som är lite av en blandning mellan pak choy och ruccola.

Som vanligt blev vi bjudna på lunch efter söndagsgudstjänsten hemma hos prästen, tillsammans med de kvinnor som lagat maten och deras familjer.

_DSF1957

_DSF1956

Vi, tillsammans med präster, bychefen och Jacob fick börja äta och nu insåg vi något nytt: istället för att sitta kvar tills alla ätit upp och vara småtrevliga, som vi är vana vid, så skulle vi äta och sen ge plats vid ”bordet” till andra.

_DSF1969

_DSF1978

Efter lunchen flög vi lite med vår drönare för att ta bilder av byn. Barnen tyckte det var jättespännande och flockades runt Pelle som höll i kontrollen.

IMG_1445.jpg

Så här ser byn ut från ovan. Den cementgrund ni ser är vad som är kvar av kyrkan efter cyklonen Winston. Just nu inryms gudstjänsterna i ett vanligt hus.

Vi frågade barnen om det var någon som ville bli fotograferad och få ett kort av sig själv och det var det många som ville.

Igår kväll gick skrivaren varm hos Loupan så att barnen kunde få sina bilder. Här är ett av de charmiga barnens porträtt.

Jacob följde också med oss ut på eftermiddagen för en pratstund i båten och en svalkande Cola.

Idag tog Chris och Ross, på nya zealändska båten Sula, initiativ till plockning av plast på stranden med skolbarnen efter dagens lektioner. Självklart ville vi också vara med på stranden. Chris och Ross har också haft en lektion med barnen om miljöfrågor och lärt ut populära nya zealändska bollspel. Mycket uppskattat!

Imorgon lämnar vi Susui vid lunchtid och ska försöka ta oss 120 sjömil söderut till ön Fulanga, där vi vill gå in genom revet på onsdagsförmiddagen. Vinden är utlovad att bli ostlig och måttlig och vågorna runt två meter, så det borde kunna gå hyfsat.

För seglare som planerar att besöka Lauöarna, så verkar det nu som om Lomaloma kommer att bli en Port of Entry. Enligt de höga herrarna vi träffade i söndags, så kan det bli aktuellt redan i augusti. Prästen använde faktiskt det också som ett exempel på en Guds välsignelse till oss seglare. Och det skulle onekligen förenkla väldigt mycket för seglare. Idag är antalet båtar som kommer hit till Lauöarna relativt litet, till största delen beroende på att man måste klarera in väster om Lauöarna och för att besöka öarna måste man segla cirka hundra sjömil mot rådande vindar och sjö eller vänta flera veckor på något lågtryck som ger ostliga vindar. Fast man kan ju fundera på vad många fler båtar skulle innebära för öarna. För inte så många år sedan var det svårt att få tillstånd att segla hit, men nu är öarna inkluderade i det ”cruising permit” man får i samband med inklareringen till Fiji. Utan tvekan finns det både för- och nackdelar för öborna med fler besökande båtar.

Vinaka vakalevu!

Vi lämnade Vurivuri Bay på ön Taveuni sent på torsdagseftermiddagen. Vi skulle bara segla cirka 50 sjömil till Vanuabalavu i norra Laugruppen. Eftersom vinden var mycket svag och vi vill både gå ut och in i revpassager i dagsljus så hade vi bestämt oss för en lugn och långsam nattsegling. Den här natten blev raka motsatsen till vår sista natt på väg till Fiji. Det blev bidevindsbog i 5-7 knops vind med revad stor för att Loupan skulle segla tillräckligt långsamt och klockan 9 på fredagsmorgonen kunde vi gå in genom nordvästra revpasset till Exploring Islands, tillsammans med fem andra kompisbåtar.

Exploring Islands består av sex öar omgivna av en jättestor revring, 130 kilometer i omkrets. Sammanlagt finns här ett tiotal byar utspridda på öarna. Största ön heter Vanuabalavu och vi styrde först mot byn Daliconi på Vanuabalavus västsida. Allt djupt vatten mellan revringarna och öarna anses tillhöra staten, men land och vatten innanför reven anses tillhöra olika byar och ingen har rätt att använda dessa land och vatten, till exempel för bad, snorkling och fiske, utan att byn accepterat oss som gäster. Byn Daliconi har rätten till flera populära ankringsplatser vi ville besöka, så därför blev de vår första anhalt.

Sättet att bli accepterad av byn är att göra en så kallad sevusevu. Vi som besökare satte alltså jollen i vattnet, tog på oss våra nya sulus och tog med oss en knippa kavarot och åkte iland för vår första sevusevu tillsammans med besättningarna på Hakuna Matata, Vega och Duplicat.

På stranden möttes vi av byns äldsta man, Israel som visade oss till bychefens hus, där vi blev välkomnade att sitta ner på en stor matta vävd av palmblad. Runt mattan satt redan bychefen Matei och ett par andra personer från byn.

Efter en liten pratstund överräckte vi kavaknippena och en liten ritual genomfördes på fiji. Efter ritualen meddelade bychefen att vi nu var en del av bygemenskapen och hade alla de rättigheter som övriga bybor har. Sen tog vi oss en promenad i byn bland idel vänliga och glada bybor. I Daliconi bor ungefär hundra personer. Här finns kyrka och skola fram till och med årskurs 7. Dessutom hyfsat mobilt internet. Vill man handla mat, besöka sjukhus eller gå skolår 8 till 13 så åker man till huvudorten Lomaloma med byns buss/lastbil. Det tar cirka en timme. Skolgång upp till och med skolår 13 är avgiftsfri. Husen är mycket enkla.

På lördagen (midsommardagen) öste regnet ner och tillsammans med Ingvar och Tuija tyckte vi det var lämpligt att ta fram våra ansjovisburkar, göra gubbröra och Janssons frestelse och fira midsommar. Vädret var i alla fall passande, även om kanske 25 grader var lite i varmaste laget jämfört med vad vi förstod det var hemma. Vi bjöd även in Annie och Hugh på Vega och på äkta svenskt maner ”tvingade vi dem” att sitta ute i ruskvädret.

På söndagen var det förstås dags för kyrkobesök. Här i byarna har man inte klockringning för att meddela att det är dags att gå till kyrkan, utan man trummar på urholkade stockar. Det hörs överraskande långt. Trummandet används också för att sammankalla till andra typer av möten.

I kyrkan är alla finklädda. Kvinnorna i långa klänningar och männen i sulu (manskjol), skjorta, slips och ofta kavaj. Barn i finkläder rör sig och leker på barns vis i bänkarna. I samband med gudstjänsten blev vi återigen välkomnade till byn av denne man

Vi blev också inbjudna till lunch hemma hos prästen efter gudstjänsten. Till lunchen satte vi oss alla på en stor palmbladsmatta och maten stod framdukad på en duk. Det var olika fiskrätter och till dessa serverades ris samt kasawa- och tarorot. Vi fick sked och gaffel att äta med, men de själva äter med händerna.

Efter lunchen tog Israel oss med hem till sig

och vi träffade hans fru och kusin Susanna. Vi fick också se fotografier från hans liv i en helt annan tid. Mycket spännande! Detta är Israel i knät på sin mor.

Dagen efter gick vi vidare till ett område som kallas Bay of Islands. Det är små eller större korallöar, som ser lite ut som svampar med sin av vågorna urgröpta bas. Vacker ankring och fin snorkling, men omöjligt att gå iland.

I samband med ankringen i Bay of Islands så bestämde sig vårt ankarspel för att ge upp. Fast inte riktigt, det gick att sänka ankaret, men inte lyfta det. Som långseglare är man väldigt beroende av ett fungerande ankarspel, eftersom man nästan alltid ligger på svaj och med 40-50 meter kätting ute. Tungt att ta upp! Vi ägnade en dag åt att öppna vårt Lofrans ankarspel och kunde koppla om reläerna så ankarspelet nu kan lyfta ankaret, men sen får vi ”frifälla” det.

En kväll strax före skymningen åkte vi till en vik där stora, så kallade ”fruit bats”, hängde som klasar i träden. När mörkret började falla så började alla flyga under ett otroligt skrikande.

Det var utlovat en blåsig period med starka sydliga vindar och vi gick vidare till Vanuabalavus norra sida för att kolla några av ankringsvikarna där. Första anhalt var Bavatu harbour och där kunde vi gå land och stega oss upp för trätrappan med 271 steg.

När vi kom upp befann vi oss plötsligt på en farm med frigående kor, hästar, grisar, får, getter, höns och ankor. Alla vandrade fritt inom ett stort område och de verkade inte speciellt bekymrade över vårt besök. Vi såg några män som jobbade en bit upp på kullen, så vi gick dit för en pratstund och för att fråga efter vägen till en utsiktsplats vi läst om. Som vanligt möttes vi av genuin vänlighet och vi drog på munnen när vi såg vad som låg vid den brummande generatorn.

Vi fick förstås beskrivning hur vi skulle gå, men uppenbart hade vi missförstått något, för plötsligt kommer en av männen springande bort till oss och visar hur vi ska gå. Vi tackade förstås och funderade på om någon hemma skulle ansträngt sig och sprungit ikapp oss, som hunnit komma en bra bit på fel väg. Här är den utsikt vi sökte.

Ankringen i Bavatu harbour var inte helt bra, tyckte vi. Skyddad för kommande starka vindar, men ankarkättingen drog hela tiden mot korall och vi kände att det nog var lätt att trassla in ankarkättingen. Nästa dag drog vi upp ankaret utan problem och flyttade oss tre sjömil till Little Bay. Här var det god hållbotten. Dessutom trevligt sällskap av Vega, Hakuna Matata, Ospray och SheSan. Perfekt för de blåsiga dagar som skulle komma! Rättigheterna till Little Bay hör till byn Mavana, dit man bara kan gå runt lågvatten. Cirka 15 minuters promenad från ankringen finns en liten kokosplantage, som sköts om av Tui och hans fru Boi.

Tui’s brorson Sotia jobbar också på plantagen, men bor i byn. Vi gick genast efter ankringen till Tui, som hade bychefens mandat att göra sevusevu med oss seglare. Vi ville dock gärna gå in till Mavana och se byn och träffa bychefen och vi kom överens med Tui att han skulle vandra in till byn med oss, Hakuna Matata, Vega och Ospray nästa dag runt lågvatten.

Det blev en ganska lång strandpromenad på nästan 1,5 timme innan det var dags att snygga till oss, ta på oss våra sulus och ta fram våra kavaknippen för att kunna promenera in i byn och göra sevusevu.

Det blev en trevlig sevusevu enligt samma modell som tidigare. Bychefen var mycket nöjd med att vi alla ansträngt oss och hade sulus. Vi var välkomna att stanna hur länge vi ville och när han fick höra att vi planerade att komma in till kyrkan på söndagen så blev vi genast inbjudna till lunch i byn efteråt.

Efteråt tog vi en promenad och tittade på skolan som byggts av Nya Zealand efter cyklonen Winston 2016. Winston drabbade öarna mycket hårt och man ser fortfarande många helt raserade hus. Även deras huvudsakliga inkomstkälla, Copraförsäljning, försvann under de sex timmar Winston härjade. Det tar fortfarande något år innan kokosen är klar. Vi besökte också byns butik som hade ett mycket sparsamt sortiment. Färjan som levererar mat och annat var ett par veckor försenad, så hyllorna gapade tomma.

Vi promenerade också förbi en terass där två kvinnor satt och flätade en av de palmbladsmattor som finns som sittplats i alla hem.

Och här husets söta dotter.

Efter flera dagar utan internet var hela sällskapet rejält sugna på att hitta det mobila internet som skulle finnas i Mavana. Vi blev först visade till en hörna där Digicel skulle fungera, men ingen framgång.

Tio meter därifrån på en planka, så skulle Vodafone fungera, men ingen framgång där heller. Till slut fick vi klart för oss att man bara kunde ringa från dessa två ställen, men internet fanns enbart på en terass tillhörande ett hus tjugo minuters promenad uppför en kulle. Med tanke på att tidvattnet var på väg upp och vi hade lång väg hem så enades vi snabbt om att avsluta sökandet efter internet för denna gång och istället bege oss hemåt.

Vi var alla rätt spaka när vi kom hem till Boi på eftermiddagen, men hon piggade upp oss med en god bananrätt och Sotia gladde oss med att ha tillverkat korgar med frukt i till varje båt. Sån vänlighet och generositet från dem som har så lite!

Nästa eftermiddag hörde vi tjoande från stranden och Tui, Boi och Sotia stod där och vinkade. Pelle åkte in för att höra om de ville komma ut till båten och det ville de förstås. Det blev en kul stund med fika, ukulelespel och sång.

Vi grävde också fram ur gömmorna lite olika saker som de behövde. Det blev läsglasögon, alvedon, lite konserver, lite kläder till deras barnbarn och fiskelina. Intressant att få höra mer om hur det fungerar på Fiji och hur deras liv ser ut. Och intressant att de ofta uttrycker hur nöjda det är. Nåt att reflektera över för oss priviligierade.

Sen kom blåsten med kulingvindar och stormbyar som ylade under nästan tre dygn. Ankarseglet åkte upp och inför söndagens kyrkobesök, då vi skulle bli borta ganska många timmar la vi också i ett extra ankare.

Klockan åtta på söndagsmorgonen inställde vi oss hos Tui och Boi. En båt från byn skulle komma och hämta oss, eftersom lågvattnet inte passade med gudstjänsttiden. Det blev en väldigt våt resa till byn! I den hårda vinden sköljde vågorna över den öppna båten och dessutom vräkte regnet ner stundtals. Men det var glada skratt åt denna lätt dråpliga situation.

Drypande av vatten promenerade vi in på prästens kontor och fick bums ett rum att byta om i och snygga till oss åtminstone lite. Sen fick vi pusta ut och det blev en trevlig pratstund med de tre herrar som skulle hålla i gudstjänsten. Vacker sång och fint välkomnande fick vi igen. Dessutom fick vi innan gudstjänsten veta att de gärna ville att vi skulle säga något i kyrkan, så Hugh tog till orda och tackade för den vänlighet och generositet vi hela tiden möter. Här barnen efter att ha samlat in kollekten och på bilden under är det söndagsskola.

Så blev vi bjudna på lunch igen! I Mavana lagar kvinnorna söndagslunch till de som håller i gudstjänsten och nu fick vi del av den. Fisk, tarorot och konserverat kött inbakat i taroblad blev det bland annat. Fruktsallad och karamelliserad kasawarot till efterrätt. Den här gången var det dukat på ett bord, vilket nog var ett specialarrangemang för oss besökare.

Som inte detta var nog blev det efter lunchen besök hos Sotia för att träffa hans fru Maria och dottern Miranda.

Sotia berättade att hans fru Maria kom från Rotuma, en avlägsen ögrupp flera hundra sjömil norrut. Rotuma tillhör Fiji, men människorna har polynesiskt istället för melanesiskt ursprung. Vi frågade hur de träffats och fick det överraskande svaret ”via internet”. De hade haft kontakt via internet under ett år och sedan hade Sotia bett henne komma till hans by och gifta sig med honom. Så blev det och de var nu gifta sen tre år. Vi undrade förstås hur det hade gått till eftersom det var så svårt att hitta en internetanslutning i byn. Svaret var att de haft en mast ovanför byn tidigare, men Winston hade tagit den och ingen ny hade kommit. Sen var det dags att vandra hemåt med Sotias och Marias bananer som färdkost och resten av dagen ägnades åt vila, vilket söndagen är till för här.

På måndag eftermiddag dök Tui, Boi, Sotia, Maria och Miranda upp på stranden för att ordna en lägereld till kvällen. De hade så kallad grog (kava) med sig och vi seglare fixade lite plockmat som vi tog iland tillsammans med gitarr och ukulele. Trevlig kväll med många Fijisånger och prat.

Som vanligt fick vi frukt när vi skiljdes åt. Nu pumpa, grön papaya och citroner. Medan vi kröp till kojs i båtarna stannade de kvar vid brasan och vilade för att promenera hem vid lågvatten vid tvåtiden på natten. Det blåste så mycket så de ansåg det för farligt att vi skulle skjutsa dem med våra jollar runt udden i mörkret.

Nästa dag var det dags att ta farväl och säga ett verkligen innerligt ”vinaka vakalevu” (tack så väldigt mycket) för all gästfrihet och vänliga bemötande vi fått uppleva. Vi seglare seglade nu åt lite skilda håll. Vi fortsatte vidare innanför revet mot ön Susui tillsammans med Angela och Reto på SheSan. På stranden stod Tui och Boi och vinkade när vi passerade deras hus och åtminstone Ulla fick en tår i ögat.

Susui är en underbart fin ö, där vi så klart också gjorde sevusevu med bychefen Besi.

Här samlar vi på ännu fler fina minnen medan vi hoppas på ett väderfönster för att segla cirka 120 sjömil söderut. Där ligger Fulaga i södra Lau. Mer om det i nästa blogginlägg.

Bula bula Fiji!

Jo, vi kom fram till Savusavu. Det var Yanne som tog oss nästan hela vägen från Minerva reef, men sista dagen bjöd på segling i lätt vind och på platt vatten in bland de sydligaste av Fijis öar. Alla prognoser visade fortsatt svaga och mycket svaga vindar under natten till fredagen, så när kvällen kom motorseglade vi med full stor och genua in i natten. Nittionio gånger av hundra tar vi alltid två rev i storen inför natten, men nu tyckte vi inte det behövdes. Vi kan ju lägga till att i stort sett alla gånger vi lämnat full stor så har vi fått busväder och så blev det även denna gång. Somliga verkar aldrig lära sig! Vid 21-tiden hade Pelle vakt och Ulla kom av en händelse upp. Pelle hade rullat in genuan och vi bestämde oss för att ta ner storseglet, då radarn började visa att en squall antagligen var i antågande. Vinden blåste 6-7 knop, men när vi bara hade ett par meter kvar av storseglet fullständigt exploderade hela radarbilden i rött (jättemycket regn!) och på några sekunder ökade vinden till 45+ knop och regnet piskade hårt. Det vi trodde var en squall visade sig vara en ”squall line” som varade i sex timmar. Har klippt in nedan det som Metbob skrev efteråt:

” There was a squally front over the Lau group of Fiji and southern Tonga last Thursday night.

It occurred in an area well east of the main convergence zone and its sudden onset, and six hours
duration, and ferocious content was downright dangerous and, in some cases, damaging.

Computer models don’t have enough incoming data to be able to get a good enough “grip” of the
atmosphere to resolve such squall lines, and all they were showing was a zone of light winds. The satellite
imagery showers jetstream cloud, mainly further west, and the weather maps mainly showed a convergence
zone to southwest of Fiji. The jetstream cloud could be used as a warning sign, for these squalls are known
to occur near the equatorward side of the the entrance region of a jetstream”

Sjön som varit helt platt efter flera dagars stiltje byggde snabbt upp vågor runt två meter. Som tur var kom vinden och vågorna akterifrån och vi seglade på bara riggen med en fart på 6-8 knop. Skönt nog var förhållandena sådana att vår tredje besättningsman Ray kunde fortsätta att styra. Vi själva gick helt sonika in och via den speglade plotterbilden och autopilotens fjärrkontroll ”seglade” vi fram. Täta turer upp krävdes dock för att ha uppsikt, då vi var sju båtar som plötsligt bara låg några sjömil från varandra på väg in mot Savusavu. Det var våra kompisbåtar Hakuna Matata, Vega, Bonnie af Stockholm, SheSan, Blue Lily och Duplicat som alla startat från Nya Zealand ungefär samtidigt. Alla hade dock inte fått koppla av några dagar på Minerva reef, utan de lite långsammare båtarna hade fått kämpa med ett lågtryck ute till havs under tiden. Vi skulle alla gå genom revpassagen när det blev ljust och för vissa båtar var det en utmaning att segla tillräckligt långsamt. En av båtarna la ut några av strutarna på sin Jordan droug för att få ner farten, men vi hade tur och kom fram precis lagom till ljuset. Mycket sömn blev det inte den natten. Däremot mycket kontakt på VHFen och någon lite irritation till båtar som inte sänder sin position via AIS, utan bara tar emot andras. I mörkret, den starka vinden och det täta regnet var det svårt att avgöra var man hade de båtar som inte sände AIS-positionen och det kraftiga regnet gjorde att de inte kunde urskiljas på radarn eller via lanternorna, vilket orsakade en del stress och irritation bland de trötta sjömännen.

På morgonen gick vi in och tog en av Copra Shed Marinas bojar. De ordnade sen så att alla myndighetspersoner kom ut. Vi hann bara röja upp lite inne i båten så var det dags att säga Bula! (hälsningsfrasen på Fiji) och ta emot Quarantine, Biosecurity, Customs och Immigration. Ytterst smidigt och väldigt trevligt bemötande från alla fyra. Sen blev det äntligen dags för morgonkaffe och andra frukost medan vi yrvaket konstaterade att vi var tillbaka i tropikerna. Vi konstaterade också att seglingen upp från Nya Zealand varit mer utmanande än seglingen ner och att vi vid denna översegling hade haft ovanligt stor nytta av vår relativt snabba båt, som gett oss möjlighet att hinna undan lågtrycket ute till havs och istället ha det bra på Minerva reef. Denna bild är tagen kvällen innan vi lämnade Minerva.

Landet Fiji består av mer än 300 öar, varav ungefär 100 är bebodda. Folkmängden är ungefär en miljon. 54 % är av melanesiskt ursprung och 38% är av indiskt ursprung. Det har och delvis är fortfarande en hel del spänningar mellan dessa befolkningsgrupper, men det verkar som nuvarande makthavare arbetar för att försöka ena befolkningen.

När vi gick iland i Savusavu så slogs vi genast av hur annorlunda det var här jämfört med de länder vi besökte i Polynesien. Människorna ser annorlunda ut och på något sätt var det mycket mer ”action” här med hög musik och röster överallt. En likhet är att man också här alltid möts av ett leende, men här också ett glatt Bula! Savusavu är ingen stor ort, men det kändes som det var full rulle i den lilla stan/byn hela dagarna.

Första eftermiddagen gick åt till att besöka bankomaten för att ta ut Fiji dollar och skaffa abbonemang för mobilt internet. Runt huvudöarna verkar det fungera utmärkt och priset var inte speciellt högt. I byn finns ett par hyfsade mataffärer, en frukt- och grönsaksmarknad och en jättebra slakteributik. Det finns flera billiga och bra kinesiska och indiska restauranger. Man får en måltid inklusive en öl på någon av dem för runt 60 kronor. På fredagskvällen besökte vi byns bästa restaurang, Surf n’ Turf, tillsammans med de båtar vi seglat över med och skålade för att vi nu var framme, men vi skålade också för våra ”absent friends” på båten Mezzaluna som fortfarande drev sakta på havet med omfattande motor- och segelproblem. De hade fått lägga om sin rutt till Vuda Point Marina på ön Viti Levu för att kunna lyfta båten. De kom fram fyra dagar senare. Efter middagen stupade vi alla i säng.

En dag tog vi lokalbussen till ön Vanua Levu’s huvudort Labasa. Det var lite svårt att få koll på busstiderna och vi fick olika besked av varje person vi frågade, men vi hittade en buss att kliva på till sist. Det var en tur på två timmar i full rulle med öppna fönster, öppen dörr och hög musik genom ett mycket kuperat landskap och trevligt samtal med vår medpassagerare Rick.

I Labasa var det liv och rörelse med människor i vackra indiska saris, muslimsk klädsel, traditionell fijiklädsel med sulus (manskjol) och allehanda andra klädstilar. Musiken var hög ur alla butiker och restauranger.

Lugnt och stilla var det däremot i det hindutempel vi besökte och efter att ha tagit av oss skorna och tvättat fötterna så fick vi en liten rundvandring med prästen.

Efter en stärkande lunch tillsammans med Annie och Hugh på Vega och Tuija och Ingvar på Hakuna Matata så satte vi oss på bussen mot Savusavu igen.

Sista dagarna i Savusavu så lämnade vi vår boj och gick in i den lilla marinan för att tvätta av båten och enklare få ombord allt vi bunkrade.

Dagen innan vi lämnade Savusavu var det dags att gå till marknaden för att köpa buntar med kavarötter (Yagona), som man överlämnar som gåva till bychefen på de platser man besöker. Överlämnandet sker i samband med en ceremoni som kallas sevusevu, då man dricker kava utvunnen ur rötterna och accepteras som gäst på ön och får tillåtelse att ankra, snorkla och så vidare i deras vatten. Tillämpningen är mer strikt på avlägsna öar, som till exempel Lauöarna, med mer traditionell livsstil. Mer om det i senare inlägg. På marknaden träffade vi på en man som tog Annie, Hugh och Ulla hem till sig. Där låg kavarötter på tork och han gjorde åtta buntar var åt oss.

Priset på kavarötter har skenat efter den cyklon som drabbade Fiji 2016 och är nu uppe i 100 -130 Fijidollar per kilo, ungefär 500-600 kronor per kg. Bunten man överlämnar ska av tradition vara runt 500 gram.

Efter en vecka lämnade vi Savusavu. Nu var båten laddad för flera veckors vistelse bland öar utan butiker. Mat, dryck och kavarötter förstås, men också en sulu (manskjol) till Pelle och en finare sarong till Ulla inför sevusevu och kyrkobesök på öarna.

Första stopp blev Viani Bay i sydöstra hörnet på Vanua Levu. Vinden var rakt sydlig under en period så vi fick en fin segling österut.

Annars är det ofta förenat med rätt obekväm segling när man tar sig österut mot rådande passadvind på runt 20 knop och ett par meter vågor. Undviks av de flesta långseglare. Viani Bay är mest känt för sin närhet till fantastiska dykupplevelser kring Rainbow Reef. Vi passade på att göra ett refreshdyk hos Marina och Jone på Dive Academy Fiji.

Sen följde vi med Jone ut till Nuku reef och sedan en dyksite som kallades Jerrys jelly. Det senare dyket blev det vackraste vi upplevt med koraller och fiskar av alla färger, former och storlekar. Helt fantastiskt!

Vid ankringsplatsen fanns några hus och byborna frågade om vi seglare var intresserade av en ”lovo”. Det är en middag där maten tillagas i en jordugn. Det var vi förstås! Besättningarna från åtta båtar kom in vid 17-tiden och vi fick se maten bäddas ner i jordugnen, se bilder.

Sen var det välkomstkava. Rötterna stöts, kramas i vatten och silas och drycken ser ut som gråbrunt lervatten. Sen skickas en skål runt och man får fråga om ”half tide” eller ”full tide”, halv eller hel skål. Innan man dricker ska man säga bula! Och sen ska allt drickas på en gång. Sammaskål fylls sedan till nästa person. Smaken var faktiskt inte så illa som man kunde befara. Enligt byborna blir man avslappnad och vi kunde känna en lätt bedövning i tungan. Enligt wikipedia kan den användas som substitut för alkohol. Det blev en trevlig kväll! Trevligt var det också att sammanstråla med Elisabet och Roger på Bijou. De hade kommit till Fiji med World ARC ungefär samtidigt som oss och kom till Viani Bay lagom till lovo och en dykutflykt.

Somliga blev mer avslappnade än andra av kavan.

En av de trevliga värdarna med sina barn ser ni här. Familjerna är generellt barnrika och runt stora Viani Bay bodde sammanlagt 150 personer, varav 60 barn i yngre skolåldern.

Igår lämnade vi Viani Bay och motorerade i stiltje tillsammans med Hakuna Matata till Vurivuri Bay på östra sidan av ön Taveuni. I natt tänker vi utnyttja svag vind och seglar ner åt sydost mot den mest norra ön i Laugruppen, Vanua Balavu. Det ska bli spännande!

På väg från Minerva reef till Savusavu

De tre dagarna innanför North Minerva reef gick snabbt och vi sysselsatte oss med lite pyssel i båten och umgänge med seglarvänner, förutom lite vila förstås. Regnet öste ner större delen av tiden så det blev inget snorklande på revet. Sent på sista dagens eftermiddag kom solen fram och revlagunen låg helt spegelblank medan dyningarna brusade mot utsidan av revet. Magiskt!
Efter flitigt väderstuderande bestämde vi oss för att fortsätta mot Fiji och Savusavu på tisdagsmorgonen. Prognoserna visade brist på vind under minst ett och ett halvt dygn, men vi ville inte bli kvar under den tid som ett tropiskt lågtryck skulle passera och vem vet om det skulle bli bättre vindar efter det. Det tog sin tid att komma iväg, då ankarkättingen lagt sig kring ett korallhuvud. Pelle fick ett morgondopp med cyklopet för att kolla hur det låg till och vi drog oss också till minnes vad Angela på She San sagt när hon snorklade någon dag innan. Efter 45 minuter var vi i alla fall på väg ut genom passet.
Fram tills nu, på onsdag eftermiddag, har vi antingen gått för motor eller motorseglat i svaga vindar. Gårdagen bjöd på en hel del regn igen(!), men idag skiner solen för första gången på länge, bikinin har åkt fram och fläktarna inne i båten är startade. Mer regn är dock på väg. Senaste prognoserna visar på ännu längre period av svag vind och det var nog tur att Angela och Reto lånade oss lite mer diesel inför avfärden.
Vi har firat den svenska nationaldagen med rökt lax (från Norge!) och hovmästarsås. Vi avrundade det hela med lite godisbilar. SSB kanalen Gulf Harbour Radio spelade också den svenska nationalsången dagen till ära.
Nu önskar vi oss mer vind och mindre regn tills vi kommer fram. Vi räknar med att vara framme under fredagen. Allt väl ombord!

Ovanligt skönt med mellanlandning vid Minerva reef

Efter de två första dygnens segling blev det på eftermiddagen dag 3 dags för vår vän Yanne att träda i tjänst. Han fick brumma på i knappt två dygn innan vi fick vind igen och då kom vinden från ost. Så länge den ostliga vinden var måttlig, så fortsatte vi med nordnordostlig kurs för att förbereda oss för de starkare vindarna från ostnordost och nordost, då vi ville kunna falla av mer. Framåt kvällen dag 4 vred vinden mot ostnordost och ökade i styrka. Det blev en rätt obekväm natt och förmiddag med kulingvindar, regn, tre meter vågor snett framifrån och bidevindsbog. Tonvis med vatten vräkte över Loupan och oss, men vi tog oss framåt och kunde vid 14-tiden gå in genom passet på norra Minerva reef. Puh! Superskönt att ankra och det låg massor av båtar här denna gång och det fortsätter att strömma in båtar. Våra vänner, Angela och Reto på schweiziska katamaranen She San, hade kommit dagen innan och vi blev överbjudna på middag för att fira Angelas födelsedag. Hur lyxigt kan det bli?! Vid tiotiden somnade vi som stockar och har nu njutit en lång natts med regnet trummande mot taket. Passade ovanligt bra med en ordentlig avsköljning i sötvatten.
Det var många båtar som lämnade Nya Zeeland samtidigt som oss eller ett par dagar tidigare. Många har fått problem av olika slag längs vägen. Det har rapporterats om olika typer av läckage, motorproblem, trasiga vindroder, icke fungerande autopiloter och skörade segel. Vi lider med dem! Håkan, stort tack för påpekandet om segelstuven! Efter senaste insatsen för att täta och eldprovet sista seglingsdygnet, så verkar den just nu vara tät
Hur länge vi blir här vet vi just nu inte. Vi har inte detaljstuderat prognoserna än, men ryktet säger att det kan dröja innan vi får se några bra seglingsvindar som tar oss mot Savusavu och Fiji. Allt väl ombord!

På väg mot Fiji, dygn 1 och 2

Måndagen den 28 maj blev det dags att lämna Opua med siktet inställt mot Fiji. Det har blivit två dygn med friska vindar 20 – 25 knop och rätt så mycket gung, då vi haft brant slör och sjön med två meter vågor snett in från sidan. Nu under natten har vindarna börjat avta och från i eftermiddag börjar nog två dygns motorgång eftersom vi då kommer in i en högtrycksrygg. Lite ovant att vara tillbaka i gungig havssegling efter sju månaders upphåll, men vi kom fort in i vaktrutiner och annat som hör längre överseglingar till. Vi har haft fantastisk fullmåne och efter en squall kunde vi till och med ana en nattlig regnbåge i det starka månljuset.
Senaste prognosen från Metbob visar att ett stopp på Minerva reef nog är lämpligt, för att ligga där under tiden ett tråg med mycket regn och motvind ska passera hela seglingsrutten. Eftersom tråget föregås av en period med nordostlig vind (vinden rakt emot för oss), så har vi fått rådet att inte ta kurs direkt mot Minerva, utan se till att vi är sydsydost om Minerva när vinden slår om till nordost. Vi var många båtar som lämnade Opua samma dag och vi håller kontakt ett par gånger per dag via kortvågsradion och på mail. Både kul och tryggt!