I början av februari reste vi ner till Loupan i Phuket igen. Mrs Nai och hennes mannar hade gjort ett verkligt fint jobb. Teaken var rengjord, botten var målad, sittbrunnsbordet var lackat och och det rostfria var putsat. Skrovsidor och överbyggnad glänste som när båten var ny.
Vi renoverade topplagret till rodret och vi gjorde underhåll på kopplingen i drevet och lite annat smått och gott innan det var dags för sjösättning. Vi fick stå kvar på land några dagar extra på grund av tidvattnet. Det är grunt och med vårt djupgående behövs lite ordentlig nivå på högvattnet. Nui på restaurang The Hardstand ordnade så vi fick dricksvatten kört till båten. Väldigt snällt!
Dagen efter sjösättning lämnade vi The Boat Lagoon. Summerande betyg blir att det är ett mycket bra varv, men en rätt dålig marina. Vi styrde raka vägen till den populära viken vid Nai Harn.
Vid Nai Harn ligger många seglare länge. Lätt att förstå, då det finns fin sandstrand, jollebrygga, restauranger, promenadavstånd till utegym och affärer. Och förstås massor av små massageställen och turister. Turister ja, under tiden på Phuket har vi häpnat över att det verkligen kryllar av ryska turister. Till och med thailändska tidningar finns i rysk version. Vi fick berättat för oss att cirka 70% av alla turister är ryssar numera och att de inte är så omtyckta av lokalbefolkningen. Vi uppfattade att många av dem inte bara var korttidsbesökare, utan bodde där. Kanske för att undvika militärtjänst?
I Nai Harn sammanstrålade vi med Lisa och Henk på Harlequin, från Kanada. Vi var länge grannar i Riverside Drive Marina på Nya Zeeland och senast vi sågs var vid julfirande i Sydney 2022. Så roligt att ses igen! Dessutom skulle de skeppa Harlequin, så vi kunde vänta på lastning tillsammans. De kom glatt tjoande ut med jollen när vi kom in i viken, men vi tjoade inte så glatt när det uppdagades att vårt ankarspel beslutat sig för att säga upp sig. Det går ju fint att frisläppa ankaret vid ankring, men betydligt jobbigare att få upp många meter kätting och 20 kg ankare när man ska iväg. Det kändes viktigt att få problemet åtgärdat. Efter idogt felsökande så kunde Pelle konstatera att motorn var död. Reservdelar stod inte att uppbringa lokalt. Ett nytt ankarspel kanske, det har ju ändå 15 år på nacken? Underligt nog skulle billigaste alternativet i så fall vara att beställa ett nytt ankarspel från SVB i Tyskland, få det levererat till Sverige och själv flyga hem och hämta det. Kändes inte bra!
Det hela löste sig med hjälp av Håkan, en svensk som bott i Phuket många år och som vi träffat i Boat Lagoon, där han jobbar som båtmäklare. Han satte oss i kontakt med deras motorkille Sood och två dagar senare kunde vi hämta upp vår fungerande motor.
Sood hade gjort en renovering av motorn med hjälp av delar från andra motorer som han hade i verkstaden. Motorn var till och med ommålad. Allt till en mycket rimlig penning. Vilken hjälte!
När ankarspelet fungerade så seglade vi norrut till den stora viken Bang Tao, där vi ankrade i norra änden. Det blev nog den ankring vi gillade mest. En jättelång strand att promenera på och längs norra halvan av den långa stranden var det väldigt få turister. Fint och klart vatten. Trevliga restauranger och affärer fanns i östra delen av viken, i det område som heter Laguna Beach. Efter några dagar fortsatte vi norrut och ankrade utanför Thap Lamu Pier, en bit söder om Khao Lak. Nu skulle vi tillsammans med Lisa och Henk åka på en dagsutflykt till Similan Islands. Som seglare kan man få tillstånd att komma ut till Similan Islands med egen båt, om man har dykcertifikat. Det har vi, men det har inte Henk och Lisa, så vi bestämde oss för en turistresa. Det blev en väldigt lyckad dag. Similan Islands är verkligen vackert och vattnet är kristallklart. Superfin snorkling med mängder med stora och små fiskar. Väl värt ett besök med egen båt om man har möjlighet och det finaste vi såg under vår Thailandsemester.
När vi skrev kontrakt med Sevenstar så fick vi ett lastningsfönster mellan 15 februari och 8 mars. Att det inte skulle bli just det, visste vi nog vid kontraktsskrivning. Vi har både egna och vänners erfarenheter av att tidpunkterna vid skeppning är väldigt flytande. Vi hade valt att skeppa till Marmaris för att kunna segla in i EU på egen köl så småningom. Loupan har ju varit utanför EU många år och vi var lite oroliga för eventuella krav på ny momsbetalning, om båten vid avlastning skulle anses ha varit exporterad. Det är ingen frågeställning man råkar ut för när man kommer på egen köl. Det är landet dit man ankommer till EU som avgör hanteringen.
Strax innan sista datum i vårt lastningsfönster fick vi meddelande från Sevenstar att de inte får tag på något fartyg med avlastning i Marmaris. Vi och Harlequin blev i stället erbjudna plats på fartyget Trina, med lastning 25 april till 5 maj och avlastning i Genua cirka en månad senare. Som plåster på såren, så erbjöds vi ett betydligt lägre pris. Nu blev det lite av härdsmälta i våra hjärnor! Genua kunde vi acceptera, men momsfrågan var det kritiskt att reda ut. Chris, som är Sevenstars agent i Phuket, har ända sen vi började kontraktsförhandlingarna i november, varit väldigt bra att ha att göra med. Han satte oss nu i kontakt med tullagenten i Genua, för att vi skulle kunna reda ut momsfrågan. Efter mail och telefonsamtal med tullagenten bestämde vi oss för att acceptera transporten till Genua. Vi fick också höra att anledningen till att ”vårt fartyg” till Marmaris försvunnit, var att Peters & May hade bjudit ett högre pris än Sevenstar för däcksutrymmet. Peters & May erbjöd oss plats till Marmaris, men till ett betydligt högre pris än vi tidigare fått från Sevenstar. Intressant med lite inblick i hur det fungerar.
Eftersom lastningen låg så långt fram i tiden och vädret blev varmare och fuktigare för varje vecka, så bestämde vi oss för att flyga hem och njuta lite av sval vår. Vi hade förberett Loupan för skeppning genom att ta bort i princip allt utomhus. Segel, kapell, bimini, radar, vindgenerator, windex med mera var stuvat inne i båten. Hela båten var faktiskt stuvad för hårt väder. Efter rekommendation från både Håkan och Chris så anlitade vi Captain Tee för de sista förberedelserna och för att ta Loupan de få sjömilen ut till Trina, när det var dags för lastning. I början av maj ”gick Loupan ombord” för sin långa resa runt Afrika och in i Medelhavet. Vi såg med spänning fram mot att återse henne i Genua.
En månad efter lastning av Loupan på fartyget i Phuket kunde vi se MV Trina sakta stäva in i Genuas stora hamnområde. Vi fick en tid när vi, iklädda oranga västar och hjälmar, skulle infinna oss på fartyget för att hämta vår kära båt.
Mycket förväntansfulla steg vi ombord, men till vår stora förvåning och ännu större misstro, fick vi höra att hon redan hämtats av sin kapten. För att övertyga oss tog besättningen upp oss på däck och mycket riktigt – Loupan var inte där. Men vart hade hon tagit vägen?!
Efter ett snabbt samtal till vår hamnagent var Loupan på väg tillbaka till oss och en halvtimme senare kunde vi klättra ombord. Det visade sig att de i sista sekund hade ändrat avlastningsordningen och en leveransskeppare (den de kallat kaptenen), tagit den båt som lastades av på ”hans tid” (Loupan). Slutet gott och vi kunde nöjt konstatera att Loupan inte fått några skador, men hon var naturligtvis väldigt smutsig efter sin månad på de stora haven.
Vi hade bokat plats i Marina Porto Antico för att göra iordning båten. Jättecentralt och fint läge nära Centro Storico med sina vindlande smala gator och fantastiska palats. Det finns mycket att se kopplat till Genuas historia som huvudstad i en mäktig sjöfartsrepublik och dåtida finansiellt centrum.
Överhuvudtaget gillade vi Genua, som är Italiens sjätte största stad och en av de största hamnarna i Medelhavet.
Vi hann inte jobba med båten många dagar innan Pelle fick urinstopp och fick stifta bekantskap med den italienska akutsjukvården, som visade sig vara snabb och effektiv. Det blå EU-kortet fungerade bra och akutsjukvården blev gratis.
Det hade börjat trassla lite för Pelle redan hemma i Sverige och vi bestämde oss för att åka hem för en lite mer grundlig utredning av Pelles problem. Efter en månad var vi tillbaka i Genua. Pelles problem var inte löst, men en ”temporär lösning” gjorde att vi fick ok att segla under sommaren. Nu var det lite bråttom att få Loupan klar, eftersom vi skulle träffa vår dotter med familj på Korsika en vecka senare. Vi hade beställt två nya toalettstolar som stod och väntade på oss när vi kom tillbaka till Genua. Dom måste vi ju installera eftersom paketen tog så stor plats. Installationen gick snabbt, men den största utmaning var att bli av med de gamla. Det var många olika turer innan de togs till återvinningen för en dyr penning.
Vi hade en en trevlig tid med Sofia, Simon, Wilmer och Sally och här kommer några blandade bilder från våra knappt två veckor när tiden bara rusade iväg.
Starten på vår Medelhavsegling blev ju inte alls som planerat, så när familjen åkte hem så bestämde vi oss för att segla tillbaka till ”ruta ett”. Vi ville gärna besöka området Cinque Terre och åtminstone göra en vandring mellan några byar. Vi tycker mycket om att ligga på svaj och hittade en bra ankring vid byn Le Grazie. En skyddad plats och inte så många båtar.
Härifrån går det att åka buss till La Spezia och därifrån går sen tåget som tar oss till byarna i Cinque Terre. Väldigt smidigt! Vi besökte tre av byarna och vandrade mellan Riomaggiore och Manarola på Via dell’Amore och sen mellan Vernazza och Corniglia. Nu var det slutet av juli och det var många besökare i de pittoreska byarna, men betydligt färre på vandringsleden vi gick. Man måste beundra de stora arbetsinsatser det måste varit för att bygga husen på de branta bergsluttningarna.
Vi seglade vidare längs kusten till Livorno, där våra vänner Raffaella och Giovanni bor när de inte är ute och långseglar. Vi möttes första gången på Curacao 2017 och har hållit ungefär lika långsam takt sen dess. De tog oss på upptäcktsfärd i stan till historiska platser, sina favoritbutiker i saluhallen och till trevliga restauranger.
Giovanni är född och uppvuxen i Livorno och verkar känna alla. Sista dagen såg de till att vi kunde fylla våra gasflaskor från Sverige och Australien och dessutom lagade Giovanni en underbar pasta med olika musslor, räkor och bläckfisk. Jag är normalt inget stort fan av bläckfisk, men de här smälte i munnen.
Under besöket låg vi vid Livorna Free Dock mitt i stan. Inga faciliteter, men gratis.
Den lilla ön Capraia med 400 invånare och huvudorten Porto, tillhör tillsammans med bland annat Elba den Toskanska Skärgården. Det blev vårt första stopp när vi lämnat Livorno. Nu bestämde sig vår furlex för att börja krångla, så vi fick segla omkring en stund, i den ganska friska vinden, innan vi fick ner förseglet. Sen lade vi till, med hjälp av en hårt arbetade ormaggio i båt, vid ett för oss helt nytt bojarrangemang.
Det var som en flytande marina utan bryggor. Vi såg det inte på något annat ställe, men de fick in många båtar på relativt liten yta.
Capraia har vulkaniskt ursprung och flera spektakulära ankringsvikar. Det var ett riktigt mysigt ställe! Kristallklart vatten och väldigt charmig ö.
Elba med 30 000 invånare blev en positiv överraskning med alla fina ankringsvikar och mysiga byar och städer. Det gick alltid att hitta en skyddad vik med tillhörande trevlig by. Vi njöt av solmogna tomater, nektariner och aprikoser. Elba är väl mest känt för att Napoleon tillbringade tid i exil här. Han bodde i huvudorten Portoferraio och var under tiden öns härskare och genomförde en rad sociala och ekonomiska reformer under de trehundra dagar han vistades på ön. Ön patrullerades under tiden av den brittiska flottan.
Från Marciana Marina (inte en marina, utan den del av Marciana som ligger vid vattnet) tog vi bussen upp till den fridfulla byn Poggio. Vi kände genast att där skulle man kunna sitta några dagar och läsa, se ut över berg och hav och lyssna på tupparnas galande och det spröda ljudet från kyrkklockan.
Vi åt en god lunch och åkte vidare till bergbanan som tog oss upp till Elbas högsta berg. Svindlande utsikt!
När vi var ankrade vid Marciana Marina fick vi en av våra rulligaste ankringsnätter någonsin. Det var vindstilla och svag vind i prognoserna. Ändå vaknade vi mitt i natten av ett otroligt rullande. Det var definitivt inte sjöstuvat och allting skramlade och ramlade omkring. Att titta ut och se de andra båtarnas rullande var ett skådespel och det blev nog inte mycket sömn i någon av båtarna. När vi tittade på väderkartorna kunde vi se ett ordentligt blåsväder i franska Lejonbukten och därifrån genererades vågorna. Efter den natten tittade vi alltid på vågprognoserna, även om svag vind förväntades. Den lärdomen hade vi stor nytta av när vi sen seglade ner längs Korsikas västkust, dit vi styrde efter att ha seglat runt Elba.
Så var vi tillbaka i Frankrike och på Medelhavets fjärde största ö, med 340 000 invånare. Även här finns Napoleon med i historien. Han föddes i Ajaccio, som är huvudort på Korsika. Ön har styrts av många olika makter genom historien. Man slås av hur många olika små och större krig som måste ha utkämpats i hela det område vi seglat i. Så många städer och byar som är byggda inom murar, högt uppe på berg för att kunna se fienden och försvara sig.
Korsikas västkust bjuder på vacker segling med sina höga bergsformationer och fina ankringsvikar.
Dyningen från väder i väst, snarare än vinden, avgjorde ofta vad som var en lämplig ankringsplats, men det gällde att ha koll på vädret också. Vi blev faktiskt inblåsta några dagar både i Calvi, Ajaccio och Porto Pollo. Trevliga ställen att vara inblåst på.
Girolata var en annorlunda by med lite karibisk känsla. Den ligger på fastlandet, men på grund av alla höga berg kan byn enbart nås med båt eller vandring till fots. De allra häftigaste vyerna var nog när vi passerade naturreservatet Scandola med sina röda bergsformationer.
Längst i söder, vid sundet mellan Korsika och Sardinien, ligger staden Bonifacio med sitt spektakulära hamninlopp och sitt otroliga läge uppe på berget.
Här blev det ett par nätter i marina och med nattklubben B52 som granne. Då hjälpte inga öronproppar.
Nu började Pelle få ont i ljumsken, vilket vi avfärdade som en sträckning efter allt klättrande i trapporna till byn. Vi fortsatte vidare till Sardinien och Maddalenaskärgården, där vi sammanstrålade med våra vänner Anna och Angus på Innocenti. De hade gått upp Röda Havet efter vårt möte i Thailand förra vintern.
Vi började förstå att det var något annat än en sträckning som Pelle drabbats av och det blev bara två dagar i den berömda Maddalenaskärgården innan vi satte full fart mot Olbia och nytt besök på akuten. Där konstaterades att Pelle drabbats av bitestikelinflammation (inte kul!). Han fick stanna kvar ett dygn med antibiotikadropp, innan han kunde gå ombord igen.
Vi stannade några dagar i Olbia för att ta igen oss och bestämde sen att det nog var dags att avsluta säsongen lite i förtid. I rask takt dagseglade vi sen söderut längs Sardiniens östkust och sedan gjorde vi en dygnsegling över till Sicilien. Några dagar senare anlände vi till Licata på södra Sicilien.
Marinan Cala del Sole i Licata är vår vinterplats, som vi bokade redan i våras. Vi tycker marinan är mycket prisvärd och som medlemmar i Svenska Kryssarklubben får vi dessutom en gratismånad extra i början eller slutet av vinterperioden, som är 1 oktober till 30 april. Totalt sju månader och priset är bara en tredjedel av vad vi till exempel betalade i Phuket och Australien. Det är en ganska stor, mycket skyddad marina och ett trevligt och serviceinriktat bemötande från marinakontoret, där de pratar bra engelska och är snabba att svara på mail och telefon. Marinan har det mesta vi behöver, som till exempel fräscha duschar och toaletter, flera restauranger på området, en liten chandlery och den ligger bara ett stenkast från den lilla stan. Stan är en ”riktig” liten italiensk stad och de enda turister vi såg var seglare från marinan.
Granne med marinan finns en mycket bra mataffär med en underbar delikatessavdelning. Där kan man lätt spendera både tid och pengar. Det finns bra bussförbindelse till bland annat Catania, som har närmaste internationella flygplatsen. När vi promenerade upp till Castel Sant’Angelo ovanför stan, upptäckte vi att stan har en intressant historia som varandes den stad där de allierade landsatte trupper när Italien befriades i slutet av Andra Världskriget.
Nu till vintern är marinan fullbokad av övervintrande seglare och det verkar vara en mycket aktiv ”live aboard community”. WhatsApp-gruppen är full av olika aktiviteter. Vi hade nog räknat med att spendera en del av vintern där.
Istället är vi hemma för att åtgärda krämporna och förhoppningsvis få en lugnare sommarsäsong nästa år.
Hur var det då med trängsel, vind, dyra marinor och annat vi hört om?Medelhavet är stort och det skiljer sig nog rejält mellan olika områden. Vi har enbart seglat kring Korsika, Elba, Sardinien och Sicilien. Vi seglade under juli, augusti och september, den tid då det borde vara som mest båtar. Och ja, det var mest båtar i augusti, men vi upplevde det inte värre än i Stockholms skärgård och betydligt lugnare än svenska västkusten under semesterperioden. I slutet av augusti var det mest båtar med utländsk flag på ankringarna, det vill säga såna som vi.
Vinden ja…. Vi har haft ett antal väldigt fina seglingsdagar med lätta fina bidevindsbogar, utan mycket krängning. Man kan också ofta dra nytta av sjöbris längs kusterna. Det var härligt som omväxling mot de friska passadvindar vi upplevt under många år. De flesta dagar var det dock Yanne som fick göra tjänst, oftast tillsammans med ett försegel. Vi bestämde oss redan från början att inte sucka över svaga vindar, man kan ju ha motorbåt också.
Vi har mest legat på svaj och det finns många fina ankringsplatser. Det ankringskaos som vi förväntade oss, har i stort sett lyst med sin frånvaro. Under de tre månader vi seglat har vi legat i marina på sex platser. Det har varit dyrare än en marinaplats i Sverige, men under tusen kronor per natt. Det finns dock många marinor som är betydligt dyrare än de marinor vi besökt.
Värmen då?! Vi har haft tur. Trots rapporter om värmeböljor i länderna runt omkring, så har vi varit förskonade. Bara en handfull dagar har temperaturen gått över trettio grader och nattetid har temperaturen legat runt tjugo grader. I Medelhavet kan man ju också svalka sig i lite svalare vatten än i tropikerna.
Vi har älskat ländernas lättsamma och hjälpsamma attityd samtidigt som det varit lätt att känna sig som hemma. Vad sägs om följande pragmatiska inställning i en vik utanför en av marinorna ”Ankring är inte tillåten, men tolereras”. De lite snorkiga fransmännen som man kunde träffa på för trettio år sedan verkar ha försvunnit. Och maten…. Mums!.
Apparna Navily och noforeignland har vi använt varje dag. De kompletterar varandra på ett bra sätt. På Korsika använde vi också appen Donia inför ankring. Den hjälper till att hitta ankringsytor, där det skyddade sjögräset Posedonia inte växer.
Har vi saknat något, när vi nu förvandlats från äventyrare till semesterseglare? Ja, kanske det speciella sociala kitt som uppstår när alla besättningar är väldigt långt hemifrån. Å andra sidan har vi tackat vår lyckliga stjärna att vi inte varit på Indiska Oceanen med de problem Pelle haft.
S/Y Loupan 