Tiden hemma rusade iväg snabbt och den 9 april stod vi på Arlanda igen med väskorna fulla som vanligt.
Den här gången var plottern med tillbaka igen, efter ännu en servicerunda hos Raymarine. I packningen fanns också en ny linhjulshållaren till styrningen och diverse annat viktigt och mindre viktigt. Resan gick smidigt. Vi sov en natt på flygplatshotellet och sen tog vi tåget till Coomera och Boat Works. Samtidigt som vi satt på tåget kördes Loupan ut från ”storage area” till ”work area”, där hon stod med nypolerade fribord och väntade på oss, med en flygtrappa välkomnande framskjuten. Allt var fräscht och i ordning. Lite matta var vi nog efter resan och dygnsförskjutningen, men vi flyttade in, packade upp och tog kontakt med de olika företag, som nu skulle göra jobb åt oss.
Nästa förmiddag kom riggare Scott och stora kranen . Masten lyftes av för byte av stående rigg och allmän översyn. Det gick supersmidigt.
Efteråt kom de och tog i hand och tackade för att vi förberett så bra. Aldrig hade de stött på så rena och väl insmorda vantskruvar, påstod de. Ofta får de jobba i timmar för att få loss grejor. Pelle sög åt sig som en svamp av berömmet och gick småleende och nynnade mest hela dagen sen. Scott och Pelle fann varandra och Scott upplät riggverkstaden till Pelle för lite sidoprojekt. Snällt! Riggen lyftes av på torsdagen och redan på måndagen efter var det dags att lyfta på den igen. Hela processen gick över förväntan.
Scott hade intressanta erfarenheter. Förutom att han jobbat åtta år hos Selden i England hade han seglat Transat och Ocean Race. Det var spännande att höra honom berätta olika historier kring de här äventyren. Han berättade bara om man frågade, så det var inget skryt direkt.
Botten målades, anoder byttes, nyrenoverade drevet och nya linhjulshållaren monterades, rostfritt putsades och en vecka efter vår ankomst var det sjösättning. Alltid lika skönt att vara tillbaka i vattnet.
Det fanns en hel del kvar att göra innan vi kunde lämna Boat Works. Ulla tog itu med sitt tristaste jobb – polering av överbyggnad och sittbrunn. Bimini, solceller, radar, vindsnurra med mera monterades och fall och andra linor drogs i. Jonbouy skjutsades in på service och dykutrustningen lämnades in på översyn. Vi började också bunkra och fylla upp förråden med mat och dryck. En ny 40 liters frys inhandlades, modell Engel, efter tips från Ultimo.
Darrin som tog hand Loupan när vi var hemma kom också på besök och lämnade tillbaka jollen, Pelles fingitarr och Ullas ukulele. De hade han varit gullig och haft hemma hos sig i säkert förvar.
Vår kära 23 år gamla Yamaha utombordare slutade ju vara den pålitliga vännen förra året. Ulla googlade fram superfirman Outboard Parts Australia några mil från marinan och vi tog dit vår motor på sjukbesök. Vilket ställe och vilket gäng! Här talar vi om tusentals väl sorterade begagnade reservdelar och män med verklig kärlek till gamla motorer. Vår motor kunde återvända ombord i skick som bättre begagnad och är nu i tjänst igen. Lite lynnig med ålderns rätt, kanske.
Vi har verkligen välsignat Boat Works kostnadsfria (man betalar bensin förstås) lånebilar. Så många olika ärenden vi gjort! Den största utmaningen den här gången blev gasen som skulle fyllas. Det är faktiskt första gången sen vi seglade iväg 2015, som det blev en utmaning. Vi har (hade) två svenska kompositflaskor, PC5. Den ena var det hög tid (minst sagt) att göra omtest på, vilket visade sig omöjligt att hitta något företag som åtog sig. Det såg lovande ut först, då vi genast blev hänvisade till ett företag som skulle syssla med sånt, men de hade slutat och hänvisade till någon annan och så fortsatte det tills vi insåg att cirkeln var sluten. Den andra behövde bara fyllas och det kunde vi göra själv på långseglarvis.
Vi blev glada när vi hittade en annons om nya PC5:or till salu nära Boat Works, men det visade sig att de inte skulle börja säljas förrän om 2-3 månader. Efter många timmars googlande och telefonerande har vi nu en full PC5 och en full 4 kg australiensisk gasflaska. Puh!
Loupan skulle ju få nytt storsegel också och Gary Saxby på UK Sails, utanför Brisbane, har sytt upp ett nytt X-drive med tafetta på båda sidor. Det var färdigt när vi kom ner, men det blåste det så infernaliskt efter att vi kommit i vattnet, så vi sköt upp leveransen. Vi ville ju ha Gary med när vi satte på seglet och hissade första gången och vi ville inte ha kulingvindar. Till sist kom en dag med svagare vind och mellan regnskurarna kunde seglet sättas på och hissas. Ser jättefint ut.
Vår gamla storsegel från 2009, som tjänat oss i nästan 50000 sjömil slängdes i en container, men först klippte vi ut ett par bitar för framtida väskprojekt.
Sen var det äntligen dags att lämna Boat Works, detta förstklassiga varv och marina. Efter allt blåsande hade vinden tagit slut nu. Vi gick ner till Southport och ankrade. Vi ville besöka det trevlig museet HOTA igen, där de visade utställningen Pop Masters, med bland annat verk av Andy Warhol.
Några småfix fanns ju också att göra ombord. Bland annat hade vi en fyra meter lång latta från gamla storseglet som dröjt sig kvar ombord. En dag kom Marine Safety förbi. De stannade vid alla båtar som låg ankrade. De höll koll på de lokala båtar där folk bodde permanent. Tydligen finns en hel del sociala problem och misär ombord på en del av dem. De sa själv att de nog förstod att vi inte tillhörde gruppen ”permanent ankrade”, men undrade lite om vår segling. Synnerligen trevliga och hjälpsamma, för när vi frågade var vi kunde slänga lattan, så erbjöd de sig att ta den till sin container. Tack för det!
Efter två dagar gav vi oss iväg norrut, mot revet Lady Musgrave i södra änden av Stora Barriärrevet. Vi gick ut genom Goldcoast Seaway på torsdag morgon vid högvatten. Havet var nästan spegelblankt så det blev motorgång till en bit in på eftermiddagen. Sen åkte nya storseglet upp och förseglet rullades ut. Under natten blev det revdags, men vi ville inte reva i mörker första gången med nya seglet, så vi tog ner det och seglade med bara förseglet. På morgonen närmade vi oss Fraser Island och hissade igen. På eftermiddagen var vi framme vid Fraser Islands norra udde och det evighetslånga (20 sjömil) sandrev som fortsätter ut därifrån. Det blev segare än vi trott med väldigt stökig sjö och vågorna skjutsade oss fram och tillbaka medan vi kämpade mot strömmen och ökande vind. Dags att reva! Men nu visade det sig att hemlige Mållgan smugit sig ombord och knutit loss revlinan ur seglet, utan att berätta. Så det blev segling med bara förseglet genom natten. Till sist med bara en miniflik utrullad (här tyckte autocorrect att det skulle stå miniflodhäst), så vi skulle komma fram till revpassagen vid Lady Musgrave till högvatten på morgonen. Det var lätt att komma in i lagunen. Revöppningen var djup och prickad och med utkik i fören var det inget problem att ta sig vidare in och undvika bommies. Så strax efter åtta på lördagsmorgonen kunde vi ankra och konstatera att säsongens första 300 sjömil var avklarade.
Vi tog en härlig vilodag med lång frukost, lång tupplur för att sova igen lite efter seglingen och sen en god middag för att fira vår 35-åriga bröllopsdag.
Det hade varit perfekt att stanna ytterligare en dag, eftersom det skulle vara vindstilla. Men sen skulle följa en lång period med starka vindar och vi tyckte inte det skulle vara optimalt att vara där då. Dessutom ville vi gärna hinna ikapp våra vänner på Bliss och Spray som var ankrade vi Great Keppel Island, cirka 90 sjömil bort. Så nästa morgon lättade vi ankar och gick för motor på stilla vatten till Great Keppel Island.
Vi ankrade bredvid våra vänner vid 22-tiden och somnade gott efter dusch och ett glas vin. Vid frukost nästa dag tittade Elisabet och Karl-Axel från Spray förbi och hälsade oss välkomna. Kul att ses igen!
Great Keppel Island är en jättetrevlig ö där man lätt kan stanna ett tag. Här finns långa fina stränder och flera olika vandringsleder, ett perfekt ställe för lite semester. Bliss och Spray hade hittat ställen där man kunde plocka ostron, så återföreningsfirandet blev självklart ostronplockning och bubbel på stranden.
En vandring i trevligt sällskap och med en del vackra vyer blev det förstås också. Cecilia, Jocke, Elisabet och vi bestämde oss för att ”gå till resorten” tillsammans. Karl-Axel valde polering av överbyggnaden på Spray. Ulla såg framför sig den vandringsled som gick direkt till resorten och sen lunch, så inget att äta eller dricka var packat. Vandringsledarna Elisabet och Cecilia tog inga genvägar och tre timmar senare kom vi fram till resorten och speciellt Ulla var hungrig som en varg. Lunchserveringen var stängd för dagen, men aldrig har en blek formbrödstoast smakat så gott. Efter toasten gick vandringen tillbaka till jollen på hemmastranden som en dans.
Det blåste verkligt friska vindar och en hel del häftiga regnskurar dök upp. Det började bli lite gungigt på ankringen. Dessutom hade vi upptäckt att aluminiumfoten (från Scanstrut) till radarstolpen har korroderat så mycket att den inte längre är säker. Vi bestämde oss för att gå in till närbelägna Keppel Bay Marina och åtgärda det och passa på att fylla på med frukt och grönsaker, när vädret ändå inte var så seglingsvänligt.
Snart seglar vi vidare norrut igen. Allt väl ombord!
S/Y Loupan 