Vintern är här

Vi stannade kvar i Whangaroa Harbour några dagar efter busvädret som avslutade vårt förra blogginlägg och njöt bland annat av en liten stillsam jolleutflykt upp i en av vikarna. Det var lugnet efter stormen, som hade tagit en av våra solpaneler och hållit oss vakna nästan en hel natt då vi hade vindbyar upp mot 50 knop.

Efter regn kommer vattenfall

Vi behövde också fylla på med lite mer mat, men ingen butik finns längre i Whangaroa. Vi tänkte att det kanske går att lifta till Kaeo, som ligger sju kilometer bort. Det visade sig vara lätt som en plätt, då bil nummer två som passerade skulle åt det hållet och tog oss med. Inte nog med det, de väntade på oss medan vi handlade och skjutsade oss sen tillbaka till Whangaroa. Supergulligt!

Okända välgörare

När sjön lugnat sig efter ett par dagar fortsatte vi norrut till byn Mangonui tillsammans med Wendy och John på Midnight Sun och Karin och Peter på Moondust. Vi firade vår ankomst med härlig lunch på Fish Shop

Vid lågvatten kom sandbankarna upp runt Loupan

Det blev några fina dagar i vackert väder med besök på det fina valfångstmuseet och vandring med intressanta inslag.

I viken fanns otroligt rikligt med fisk och på piren stod alltid många fiskare. Karin och Peter var också flitiga fiskare och var ute i jollen en stund vid skymningen och fiskade. På en halvtimme fick de ofta ihop en halv back med fisk, som de också flera gånger delade med sig av till oss.

De fick napp på nästan varje kast

Nu hade inga nya fall av Coronasmitta hittats i Nya Zeeland på flera veckor och landet gick till nivå 1, vilket innebär att alla restriktioner förutom den stängda gränsen togs bort. Då var det också dags för oss att, efter nästan en månad ute, röra oss ”hemåt” mot Whangarei, eftersom Pelle skulle spela i RDM band i samband med de festligheter som höll på att ordnas för att fira nivå 1 och vintersolståndet. På vägen till Whangarei gjorde vi ett stopp vid fantastiskt fina Cavalli Islands och vid Mimiwhangata, där vi gjorde fina vandringar. Några bilder från vandringarna kommer här. Vi tröttnar aldrig på den vackra naturen.

Härligt att se Loupan ankrad i viken. Inte många båtar ute nu under vintern

Det är inte ofta det blir frukost i sittbrunnen, men på morgonen vid Cavalli islands var det plötsligt varmt, vindstilla och soligt och då gällde det att passa på.

Tillbaka i Whangarei blev det några intensiva träningsdagar med RDM band, som även utökades med ”friends” från marinan Town Basin. Helgen inleddes sen med att alla gästbåtar i Whangarei ordnade stor flaggning och med ”kickoff” på Riverside Drive marina med musik av RDM band & friends, medhavda tilltugg från alla cruisers och drycker som Riverside Drive Marina generöst bjöd på.

Sharon som basar över marinan Town Basin
Karl laddar baren
Barry ”The old seadog” värmer upp inför kvällen

Det blev en hellyckad kväll med närmare 100 personer på plats.

På lördagen var det dags för oss seglare från sexton olika länder att tacka Whangarei för deras vänlighet och generositet i samband med lockdown. Vi samlades på Canopy bridge, där det blev musikunderhållning, kanonsaluter, tacktal till borgmästaren och tal och välsignelse av oss från en Maori åldersman. Till borgmästaren överlämnade vi också ett ovanligt stort ”tackkort” i form av en väggbonad från oss seglare. Den charmiga borgmästaren i sin röda ämbetsmannacape tog sig också en svängom till tonerna från RDM band & friends. Här några bilder från den av värme fyllda ceremonin.

RDM band and friends
Snyggaste och bästa gitarristen
Tack från oss alla!
Borgmästarkram

Det blev till och med en artikel i den lokala tidningen

Hemma i Sverige var det midsommarhelg, men här var det vintersolstånd. Vintersolståndet, eller Matariki som det heter här, är Maoris motsvarighet till nyår. Det känns ju ganska naturligt att året börjar när ljuset återkommer.

Sen ett par veckor har Fiji öppnat för besökande båtar och några har seglat upp. Problemet är bara att man som internationell seglare inte kan vara säker på att få komma tillbaka till Nya Zeeland eller till Australien inför cyklonsäsongen i november. Därför ligger de allra flesta båtarna kvar här och de som seglat upp till Fiji är i stort sett alla från Nya Zeeland eller Australien. Eftersom vi landat i att vi stannar här i Nya Zeeland tillsvidare (länge), så bestämde vi oss en morgon att det nog vore trevligt att ha en bil. Både praktiskt i vardagen, men också större frihet att göra olika utflykter på land. Sagt och gjort! Nästa morgon hade vi köpt en bil med lite rådgivning av Mo på varvet.

Honda CRV 2002 års modell, numera kallad ”pärlan”

Den är vi glada för och den tog oss genast ut till Bream Head och vandring till Smugglers Cove.

När vi kom tillbaka till bilen startade precis Urquarts Bays vinterbadning. Kändes säkert lite kylslaget, då det blåste rätt ordentligt, men vattentemperaturen var i alla fall 17 grader.

Vi är ju många nationaliteter här och den 4 juli var det dags för nytt stort kalas på Riverside Drive Marina, då både Canadas nationaldag (1/7), USAs nationaldag (4/7) och Frankrikes nationaldag (14/7) skulle firas med stort knytkalas och spelning med RDM band. Lite julfirande blev det också eftersom vi från norra halvklotet tycker det känns mer naturligt med jul på vintern. Karl som är varvschef konstaterade på Facebook ”Canada Day, Independence Day, Bastille Day, mid winter Christmas…… any excuse for party for these cool yachties”.

Den här gången var det också något så exotiskt som magdans som förevisades av ett gäng seglardamer som hunnit med tre lektioner av sin kurs. Modigt och kul!

Men det är inte bara fest utan också vardagsliv i Whangarei med yoga, vattengympa och simning i badhuset, gitarrspel, matlagning, tvätt och städning. Yogan leds av Giovanni från den italienska båten Obiwan, som fortfarande inte kunnat resa tillbaka till sin båt i Australien.

Giovanni och Raffaela

Vi promenerar ofta den runda som kallas ”the loop”, en fin promenad längs floden på ungefär en timme. Nästan varje förmiddag möter vi en trevlig man med sin hund på pakethållaren.

Nu är det vinter och juli lär vara den kallaste månaden här. Det är inte speciellt kallt, utan mer som september hemma. Solen värmer ordentligt, men det är väldigt blandat väder med fyra fem dagar vackert väder och sen en lika lång period med busväder. Och här kan det verkligen blåsa och regna! Det är inte ovanligt att det regnar 100 mm i samband med att något av de djupa lågtrycken från Tasmanska sjön kommer in. För ett par veckor sedan så drabbades ett av varven i Whangarei av något så ovanligt som en tornado. Den gick i ett smalt stråk, men orsakade stor förödelse bland båtarna på land.

20 sekunders verk

Att lokalbefolkningen tycker det kallt är inte så konstigt, då större delen av husen, åtminstone utanför storstäderna, saknar uppvärmning. I många butiker och restauranger går personalen med mössa, tjocka jackor och vinterkängor. Rent chockerande för en svensk. Inte undra på att varuhusen är fyllda med elelement, värmefläktar, fleecelakan, elektriska filtar och mystiska tjocka dräkter i alla storlekar. El är dyrt här och pensionärer och andra med låga inkomster får ”värmebidrag” under vintern. Westpac bank har annonser för lån till uppvärmningsystem med texten ”Varför är det kallare i mitt hus än i mitt kylskåp?” Det här är herrstorleken av den varma och mysiga overallen som krävs för en tv-kväll.

En tjock fleecefilt utanpå den här så ska nog kvällen vara räddad

För en vecka sen utlovades en stabilare väderperiod och då lämnade vi Whangarei igen.

Broöppning

Vi fick ett par fina seglingsdagar söderut

Sen blev det en fin vandringsdag på Rangitoto Island

Här blommar det också på vintern
Ibland hamnar man på fel sida om staketet

Nu ligger vi i Westhaven marina i Auckland för lite storstadsliv under ett par veckor. Från marinan har man de här fina vyerna av Auckland by night.

City skyline
Harbour bridge

Förberedelser pågår för fullt inför Americas Cup som avgörs här i början av nästa år. Under tre månader kommer här vara mängder med aktiviteter och de söker många volontärer. Vi undersöker möjligheterna att vara två av dessa.

Nedräkning

Allt väl ombord!

Höstsegling på Nya Zeeland

Efter drygt två veckor på ”Alert level 3” släpptes ytterligare restriktioner i mitten av maj när landet gick ner till ”Alert level 2”. Nu öppnade alla verksamheter, men fortsatt väldigt noga med handsprit överallt där man går in och dessutom måste man registrera sig med namn och kontaktinformation för eventuell smittspårning. Det blev också läge att segla, men först måste vi ju fira med ett ordentligt besök på Quay tillsammans med Ellen och Martin

Dessutom var vi och nog de flesta i Nya Zeeland i behov av en frisör. När vi försökte boka tid var det flera veckors väntetid. Frisör Larissa, som är gift med marinachefen Karl, brukar förbarma sig över behövande seglare och erbjuder klippning i marinan på sin lediga veckodag till ett förmånligt pris. Vi var flera som stod på kö till Larissas hårstuga i marinans grillhörna den första dagen. Här är det Ellens tur, men även vi blev tillsnyggade.

Söndagen den 17 maj på eftermiddag kastade vi loss och styrde ut under Hatea Bridge.

En browhisky blev det också även om vi inte riktigt gick under bron på traditionellt vis.

Vi var förberedda på regn och rusk och det blev det när vi styrde ut mot Urqarts Bay, där vi stannade över natten. Nästa dag sken solen och vi gick in till marinan i Marsden Cove för att tanka och sen återvände vi till vackra Urqarts Bay för ytterligare en natt innan vi seglade norrut nästa förmiddag. Första 2-3 sjömilen när man går ut runt Bream Head är ofta en stökig och stampig upplevelse när det går lite sjö ute på havet. Även om man försöker anpassa sig så att tidvattenströmmen inte är så stark när man går ut, så blir det gärna lite stökigt. När vi väl kommit runt Bream Head så lugnade det ner sig och vi fick en fin undanvindsegling upp till viken Mimiwhangata, där vi ankrade över natten tillsammans med två katamaraner. Även de ”kvarblivna” långseglare på utflykt. Dagen efter blev det segling upp till Bay of Islands och ön Urupukapuka med Paradise Bay. Vi siktade på att kunna gå en av de fina vandringslederna. Men först lite rejält med regn, som avslutades med en eller faktiskt två praktfulla regnbågar.

Sen blev det faktiskt vandring och härliga vyer över Bay of Islands.

Efter ett par dagar ute i några av Bay of Islands vikar gick vi vidare mot Russel för lite kompletteringshandling, vandring upp till Flagstaf Hill och middagsbesök på vår favoritrestaurang Duke of Marlborough. Väderprognosen visade sen hårda vindar och mera regn så vi gick in till marinan i Opua för två nätter. Passade bra att ladda batterierna, fylla vatten och köra någon tvättmaskin också. Dessutom sprang vi på vännerna Leonie och Wolfgang på båten Sao Nicolau från Alaska som vi tidigare träffat på Fiji.

Apropå ladda batterier så får vi normalt (det vill säga när vi seglar eller befinner oss i tropikerna) laddning via solcellerna och vindgeneratorn. Nu blir det lite klent med laddningen eftersom solen står mycket lägre och den skiner heller inte hela tiden. Dessutom ankrar vi mer i lä än uppe bland passadvindarna, och därmed får vi heller inte bra laddning från vindgeneratorn. Då blir det tyvärr istället någon timme motorladdning som måste till.

Vidare mot ön Moturua och viken Awaawaroa Bay. På ön finns fina vandringsleder, men nytt heldagsregn och blåst väntade så vi hukade i viken två nätter innan vi seglade vidare mot Whangaroa Harbour cirka 35 sjömil norrut. Det blev en riktig toppensegling med härlig halvvind och måttfulla vågor runt en meter. Whangaroa Harbour är en liten minifjord med höga berg och många skyddade ankringsvikar. Här en vy mot inloppet till fjorden.

Vi ankrade i närheten av Wendy och John på Midnight Sun och när vi var klara hördes Johns glada röst på VHF och de bjöd in oss på drink som så småningom blev middag. Jättekul att träffa dem igen! Nästa morgon smattrade verkligen regnet mot rufftaket! När det slutat tog vi jollen upp till byn Whangaroa där allt var stängt för säsongen, men en charmig liten by med ett mycket vackert läge. Här det före detta kapellet, nu ”village hall”.

Trots att det är sen höst är allt så enormt grönt och frodigt här och de vackra Änglatrumpeterna växte och klättrade i stora klungor. Häftigt, tycker Ulla.

Vi tog en promenad ut ur byn och träffade på det företag som har den stora ostronodlingen i viken. En del av personalen satt och sorterade de skördade ostronen efter storlek och vi gick dit för att ställa några frågor om odlandet och också höra om vi kunde köpa några.

Platschefen Joe berättade att de inte sålde sina ostron lokalt utan allt exporterades till Kina. Han erbjöd oss att följa med honom på en av arbetspråmarna ut till ostronfarmen där han berättade om verksamheten.

De är den största odlaren i Nya Zeeland och har en speciell metod där ostronen växer snabbare och är mer miljövänlig då det är få fasta strukturer i vattnet.

Ostronen växer till sig i flytande plastburar

John visar här hur stora ostronbebisarna är när de planteras ut i burarna jämfört med ett färdigt ostron. Hela processen tar bara sex månader mot normalt minst tolv.

2,1 miljoner ostron säljs varje år till Kina för ett pris av cirka sex kronor styck. När vi var tillbaka på land kunde vi nöjda och glada tacka för en intressant guidning och dessutom en plastkasse med ostron.

Vi bjöd förstås in Wendy och John till middag och naturligtvis stod ostron på menyn som förrätt. Övriga ostron rensades och hamnade i frysen för att så småningom bli ostronchowder.

Nästa morgon vaknade vi till kompakt dimma, men den lättade och det blev en underbart vacker dag.

Det var dags för vandring upp på den bergsformation som kallas Dukes nose tillsammans med Wendy, John och Ding. Det var en ganska brant vandringsled som avslutades med lite klättring med stöd av en ledstång.

En ordentlig lön för mödan var den fantastiska utsikten över delar av Whangaroa Harbour, som nog är den vackraste plats vi ankrat på här i Nya Zeeland.

Pelle, Ulla, Dean, Wendy & John

När vi kom tillbaka till båten blev det ett tvagningsdopp, då vi var både lite leriga och svettiga. Det är 17-18 grader i vattnet, vilket väl inte är en helt onormal badtemperatur hemmavid. Vi har blivit ordentligt bortskämda med behagliga badtemperaturer under de senaste åren och tycker det är svinkallt i vattnet nu. Absolut inga morgondopp! Beror väl delvis också på att morgontemperaturen i luften är 12-13 grader.

Idag och imorgon hukar vi i ankringsviken då ett ettrigt lågtryck passerar med rejält med regn och vindbyar upp mot 50 knop.

Det är nu sen höst eller början på vintern här. Vädermönstret verkar vara ett par tre dagar vackert, varmt och behagligt väder följt av några dagar med regn och rusk. Vi stannar ute så länge vi har lust och vädret inte är alltför hemskt, men vi har en bokad plats hos Riverside Drive Marina att återvända till när vi vill.

De senaste nio dagarna har noll fall av Covid-19 konstaterats och det finns bara ett tidigare aktivt fall kvar i Nya Zeeland.

Allt väl ombord!

”Viruset är eliminerat”

Tro det eller ej, men det är budskapet här i Nya Zeeland efter fyra och en halv veckas lockdown. Här i Nya Zeeland har knappt 1500 fall konstaterats och för närvarande 20 dödsfall. Senaste 10 dagarna har antal nya fall varje dag varit ensiffrigt, de senaste dagarna bara två fall per dag. Mycket arbete med isolering, testning och smittspårning och nu på slutet mycket generell testning för att komma till slutsatsen att det inte finns någon samhällspridning för närvarande. Vill ni veta mer om Nya Zeelands arbete mot viruset så finns en artikel i Dagens Nyheter här.

Från och med igår (28 april) har vissa restriktioner släppts. Företag som kan hålla avstånd får börja arbeta igen, men så många som möjligt ska jobba hemma. Vissa skolor återstartar också. Affärer får öppna e-handel om de kan ordna kontaktlös betalning och leverans, men inga fysiska affärer får vara öppna, förutom mataffärer och apotek.

Utlämning av beställda varor hos AllMarine

En annan nyhet är att restauranger får tillhandahålla take away om allt kan ske kontaktlöst.

Regler för takeaway hos vår favoritrestaurang

För oss innebär det två höjdpunkter den här veckan. Premiär för hämtmat igår kväll för att fira Ellens och Pelles födelsedagar

Hur glad kan man bli för hamburgare och french fries?

Dessutom påmastning idag. Hurra!

Här verkar inte ”social distancing” fungera helt ok

Vi får fortfarande inte flytta båten från marinan, men om två veckor planeras för ytterligare borttagning av restriktioner om inte det blir en negativ utveckling nu. Då blir det liknande restriktioner som i Sverige och vi tror att det blir möjligt att segla i Nya Zeeland.

Hur har vi då haft det och vad har vi gjort under månaden i lockdown? Underligt nog har tiden bara flutit på och det har inte alls varit så trist som man skulle kunna föreställa sig, men lite enahanda kan det kännas ibland. Vi har förstås jobbat med lite båtprojekt, men i långsam takt. Det är faktiskt svårt att få till något ordentligt driv när man har ”evigheter” med tid. Ulla har putsat rostfritt, putsat och vaxat. Skrovsidorna hann Simon klart, men Ulla har tagit en bit varje dag av det som återstod. Pelle har bland annat tätat skotskenorna som läckte lite, fixat galvanisk isolering av autopilotens drivenhet, tätat ett fönster i skrovsidan och bytt kablar i masten. Eftersom vi inte haft någon brådska har vi passat på att göra en del icke akuta förbättringar, till exempel bättre placering av antennen för satellittelefonen, snyggare installation av satellittelefonen och robustare fastsättning av motorns avgasslang.

Ny installation av antennen för satelittelefonen

Vi har faktiskt inte känt oss särskilt instängda. Dels för att vi kunnat röra oss fritt på varvet och på avstånd umgås med båtgrannarna och dels för att det varit ok att gå lokala promenader och det har vi gjort i stort sett varje dag. Här en härlig söndagspromenad upp till Parihaka summit.

Den ofrivillige vandraren ute igen
Utsikt mot Hatea bridge, där vi så småningom ska gå ut

Man får ju göra det så trevligt det går och Pelle, Martin, Lisa och Barry har spelat tillsammans varannan dag. Med avstånd så klart och utan publik.

Musik ” lockdown style”

Det har också varit härligt att umgås med alltid lika positiva Ellen och Martin på Acapella. På lagom avstånd förstås. De har varit väldigt tåliga och bott i båten på land under sex veckor, först i ”self isolation” under två veckor och sen under lockdown, eftersom varvet inte kunnat lyfta i dem i vattnet då. En sundowner eller promenad nu och då har stått på schemat.

Söndagsvandring med Ellen och Martin

Ofantligt med tid (från framförallt Ulla) har också ägnats åt att följa nyhetsrapporteringen från Nya Zeeland och Sverige. Till frukost följer vi alltid de dagliga presskonferenserna hemifrån. När Ulla djupdyker i nyhetsflödet på nätet spelar Pelle gitarr och förutom en mängd nya ackord och sånger har han till och med dragit på sig ”gitarrhandled” (typ musarm)

Så många olika öden för alla seglarevänner som hamnat i olika oväntade situationer. Här i marinan har vi ett ungt franskt par som arbetar med renovering av sin båt, men skulle göra ett avbrott i april för att åka hem till Frankrike för sitt planerade bröllop, men av det blev intet. De har hållit modet uppe väl, men på själva den planerade bröllopsdagen fick vi se några tårar.

”Brudparet”

Våra italienska vänner Raffaela och Giovanni kom med sin båt Obiwan till Australien i höstas och åkte i februari med flyg till Nya Zeeland för att turista. De lyckades boka tillbakaresa på det sista planet till Australien innan deras gräns skulle stängas. Tyvärr var planet överbokat och de blev kvar här i Nya Zeeland. Nu vet de inte när de kan komma tillbaka till sin båt, eftersom gränserna förväntas vara stängda mycket länge. En hel del båtar som började sin resa från Thailand över Indiska Oceanen har fastnat på Maldiverna, många båtar sitter fast i Franska Polynesien. Listan med märkliga situationer för långseglare kan göras mycket lång.

Vi räknar inte med att det blir något av den planerade seglingen till Vanuatu, Nya Kaledonien och Australien i år. Vi får snällt stanna här, vilket väl inte är det sämsta med tanke på Coronasituationen. Säkrare ställe, just nu, får man leta efter. Enda nackdelen är att det så småningom blir vinter här, men vi har bra värmare och när affärerna öppnar får vi skaffa mer varma kläder. Hittills har vi haft ett helt fantastiskt höstväder, som allra mest liknar svenskt sommarväder. Vår arbetshypotes just nu är att försöka ta oss hem i september om flygsituationen medger.

Med den strategi Nya Zeeland har, att eliminera varje uppdykande av viruset, så kommer sannolikt gränsen vara stängd mycket länge. Premiärminister Jacinda Ardern meddelade idag att elimineringstrategin kommer att pågå tills vaccin finns framme. Vi tror att detsamma kommer att gälla de flesta av ö-nationerna runt omkring. De har glädjande nog varit väldigt förskonade så här långt. Det här gör antagligen att internationell flygtrafik kommer att vara väldigt begränsad (och dyr!), men också att vi sannolikt vid hemresan inte kommer att ha en aning om när vi får komma tillbaka till Loupan och kan återuppta vår seglingsresa. Den som lever får se helt enkelt, men lite sorgligt känns det förstås.

Trots dessa märkliga tider är allt väl ombord och vi ser fram mot lite segling och kanske landresande här på Nya Zeeland.

Stay calm, stay kind, stay at home

Vid midnatt mellan den 25 och 26 mars gick Nya Zeeland in i minst fyra veckors lockdown, vilket väl kan sägas vara nationell karantän. Alla verksamheter som inte klassats som samhällskritiska är stängda och alla uppmanas att hålla sig hemma. Rubriken på inlägget är den ”slogan” som regeringen använder för perioden av lockdown. Det är ok att gå på en promenad, träna utomhus eller att gå till mataffären och apoteket. Dock är två meters avstånd till alla, utom de man bor med anbefallt. Polis och militär kommer att ha koll på att vi håller oss till reglerna. Nu är här stilla som man minns söndagsmorgnar när man var barn. Längs Whangarei River ser man enstaka personer promenera eller jogga längs ”the loop”, ett populärt promenadstråk. Här på marinan/varvet är det också lugnt med lite småprat mellan båtarna och förstås diverse båtprojekt.

Om det är lugnt nu, så var det desto mer intensivt veckan innan lockdown. I mataffärerna kryllade det av folk och butikskedjorna införde begränsningar av hur mycket man fick handla av vissa varor, som till exempel toapapper (förstås), tvål, mjöl och jäst. Mjöl har vi faktiskt inte lyckats få tag på än efter en vecka. Här brödhyllan för några dagar sedan.

Spritbutikerna ökade försäljningen med 1000% (!) de två dagarna innan lockdown och folk köade utanför vapenbutiken i Auckland. Två dagar innan lockdown infördes striktare regler och det blev oerhört diciplinerat vid alla butiker med begränsat antal kunder samtidigt i butiken och köande in i butikerna med två meters mellanrum. Kundvagnar desinficeras när man lämnar tillbaka dem och handsprit finns på vägen in.

Det är faktiskt väldigt intressant att vara i ett annat land och ser hur situationen tacklas av regeringen och av allmänheten. Vi följer förstås nyhetsrapporteringen både hemma i Sverige och här på Nya Zeeland och de båda länderna kan nog sägas representera två väldigt olika strategier. När Ulla kom ner för en och en halv vecka sedan fanns fem registrerade fall i Nya Zeeland. Nu vid 205 fall en och en halv vecka senare är landet stängt och nedstängt. Vi avstår från att ha några som helst synpunkter på vad som är rätt sätt att hantera situationen, men vi gissar att länder och kulturer har väldigt olika förutsättningar när viruset kommer och att olika åtgärder passar de olika situationerna. Vi tycker Nya Zeelands premiärminister, Jacinda Ardern, är otroligt kraftfull, tydlig och pedagogisk i den här situationen. Kanske är det som någon politisk kommentator skrev, att hon är som bäst vid kriser som denna och terrordådet i Christchurch.

Efter vinterlov under tre månader hemma i Sveriga med familj och vänner flög Pelle ner till Loupan den 24 februari för att börja med några lite större underhållsaktiviteter. Det blev lite dålig start när Pelle på morgonen dag 2 halkade och föll från stegen på väg upp i båten. Turligt nog inte från så hög höjd, men han ramlade ner mot rören på en arbetställning och slog i ena underbenet rejält. Mo från varvet kom rusande till undsättning och gjorde en första koll av läget. Förutom lite skrubbsår var problemet att det var omöjligt att stödja på benet, men inget verkade brutet. Pelle fick tre stillsamma dagar i båten. Turligt nog fanns Ellen och Martin från Acapella på plats och kunde erbjuda full måltidsservice och glatt sällskap. De fixade också kryckor. Våra vänner Kristina och Gunnar som turistade på Nya Zeeland tittade också förbi. Trevligt! Efter tre dagar kunde Pelle börja linka omkring och fundera på lite båtjobb och han är nu helt återställd.

Simon satte igång med bottenmålning och vaxning.

Riggare Paul kom och masten lyftes av för en ordentlig översyn och byte av förstagsvajer.

Inga större brister upptäcktes, men falltrissor och andra detaljer är nu bytta. Storfallstrissan var tämligen sliten i lagringen och en spricka kunde konstateras.

Dessutom fick vant, spridarfästen och annat ett ordentligt oxalsyrabad.

I slutet av vistelsen på Fiji blev Loupan lyft på ett lite felaktigt sätt, vilket gjorde att vår KeelPro i framkanten på kölen lossnade. KeelPro är en gummidämpare som ska minska skadorna vid grundstötning. Nu var det dags att få den på plats igen. Det kräver att man är mycket noga med underarbete och limning.

Sen var det dags för lite underhåll av drevet. Kopplingen lämnades in för översyn och ”uppruggning” av kopplingskonan. I samband med att packningarna (lip seals) i drevet skulle underhållsbytas upptäcktes att kugghjulen i nedre växeln var slitna och på väg att gå sönder. Det skulle kunna orsaka stor skada. Det betydde att hela drevet nu behövde monteras ur, vilket plötsligt blev en större operation.

Vi behövde också reservdelar från Japan med normalt 2-3 veckors leveranstid. I dessa Coronatider var vi oroliga att det skulle bli längre, så vi betalade för expressfrakt och grejorna var här på tre dagar. Reservdelar till Yanmar är generellt väldigt mycket dyrare i Nya Zeeland än i Europa, mellan tre och fem gånger dyrare. Vi försökte få leverans från Europa, men de kunde inte garantera några leveranstider i nuläget. Eftersom motorn behövde lyftas för drevoperationen passade vi också på att byta motorfästen.

Nu är i allafall drevet åter på plats och vi sjösattes bara några timmar innan varvet stängdes inför lockdownperioden.

Skönt att vara i vattnet! Vi har fortfarande ingen rigg. Den skulle sättas tillbaka när vi kom i vattnet. Eftersom vi blev kvar på land länge på grund av drevhistorien, så får vi vänta tills verksamheterna återuppstår efter perioden med lockdown. Loupan får agera motorbåt de kommande veckorna.

Ulla hade flygbiljett ner tre veckor senare än Pelle, men efter drygt två veckor började det kännas i luften att Nya Zeeland skulle komma att stänga sin gräns. Efter ett snabbt rådslag bestämde vi att Ulla skulle flyga ner redan dagen efter. Det var tur det, för natten efter Ullas ankomst infördes två veckors karantän för alla ankommande och fyra dagar senare var gränsen stängd. Våra vänner på Acapella avbröt hastigt sin korta vistelse i Nederländerna och kom dagen innan gränsen stängdes. De sitter nu i två veckors ”self isolation” i sin båt. För att kunna hålla isoleringen har marinan varit snäll och gett dem egen toalett.

Många varv/marinor har vägrat ta emot ”self isolators”, men Riverside Drive Marina lever upp till sitt valspråk ”the friendliest marina” och skickade också ut brev till oss andra här och uppmanade oss att vara vänliga och hjälpa dem i isolering. Vi har bistått med att handla mat och glada tillrop.

Det är många långseglare som i dessa Coronatider fastnat här och där runt vår jord. Vi är glada att vara just här i Nya Zeeland i en säker hamn och med många vänner. Vi hade lite (men inte särskilt mycket) funderingar kring vad som skulle hända när våra visum går ut i slutet av maj. Något vi delar med alla långseglare på plats som också räknat med att segla iväg i maj. Segling till öarna som vi planerat är inte att tänka på just nu eftersom alla gränser är stängda. Flygtrafiken har sinat och största problemet är att man inte längre tillåter transit på de ställen som flygrutterna hem brukar passera. Det här löste sig lätt när myndigheterna häromdagen meddelade att vi alla automatiskt får våra visum förlängda till slutet av september och om det behövs kommer ytterligare förlängning ges. Så här trevligt skrev de i mail som skickades ut:

”We are sympathetic to individuals who are currently in New Zealand and unable to return to their home country at this time. 

If your temporary visa expires between 2 April and 9 July 2020, it will automatically be extended to late September 2020. We will confirm this by email in early April.”

Misstänker att det här ger en indikation på att den situation som världen befinnar sig i kommer att bli långvarig.

Säsongens planer är nu slängda i papperskorgen och vi får anpassa oss. Flexibilitet, tålamod och humor är extra bra att ha ombord just nu. Och så en självlärd motormekaniker förstås.

Vi pysslar med båten, promenerar, småpratar med grannarna på avstånd och njuter av vädret som just nu är likt svensk sommar. Vi stannar på Nya Zeeland tills allt lugnat sig.

Var rädda om er själva och varandra, håll avstånden och tvätta händerna. Det gör vi.

Allt väl ombord!

Loupans installation av lithiumbatterier

Som ni trogna bloggläsare vet, så blev Loupan utrustad med lithiumbatterier under våren 2019. Vi får i olika sammanhang frågor om våra erfarenheter av projektet och här kommer några tankar. Varning! Ett lite torrt och tekniskt inlägg.

Vi kan börja med att säga att vi är jättenöjda med batteriinstallationen efter vår första seglingsäsong. Jämfört med tidigare har vi mycket större användbar kapacitet, cirka tre gånger mer än vår AGM-baserade lösning. Dessutom bara halva vikten. Vi har också numera möjlighet att tillgodogöra oss all tillgänglig laddningskapacitet från våra olika laddkällor. I och med att vi nu har ett BMS, som övervakar laddning och belastning av batteribanken, så har vi ett bättre skydd än tidigare för batterierna.

En viktig faktor för att undvika problem och få en fungerande och säker installation är att, innan man börjar, verkligen kartlägga och förstå hur de olika laddkällorna fungerar. Loupan får laddning från motor, vindgenerator, Watt&Sea, solceller och EFOY bränslecell samt landströmsladdaren. Olika funktion/beteende hos laddkällorna, till exempel när de aktiveras eller stängs av, kommer att kräva olika lösningar för säker inkoppling mot batterierna. Till exempel kräver vår vindgenerator att dess regulator alltid har strömförsörjning för att kunna bromsa själva generatorn. Ett annat exempel är om man har kombinerad laddare/inverter med gemensam inkoppling till 12 V-systemet. Båda exemplen kräver en genomtänkt lösning för att både kunna styra och övervaka laddning och urladdning av batteribanken.

Efter en hel del funderande, planering och komponentval landade vi i en hybridlösning, som innebär att vi har 540 Ah från tolv prismatiska lithiumceller, CALB LiFePO4 180 A, kombinerat med ett lithiumbatteri som fungerar som stödbatteri på vår laddbuss. Stödbatteriet ger oss också en backup-funktion, då det enkelt kan kopplas in för att ersätta lithiumbanken och ger oss cirka tolv timmars strömförsörjning av båtens system. Vi har kvar ett AGM-batteri för motorn. Orsaken till att vi har kvar det gamla motorbatteriet är att vi vill kunna starta motorn oberoende av lithiumbankens status, vilket vi ser som en säkerhetsfunktion.

BMSen är en Orion Junior. Vi har kompletterat med en del egendesignade lösningar för att styra laddkällor med olika krav och för att hantera stödbatteriet. Vi har också gjort en lösning som innebär att lithiumbanken fullständigt kopplas bort från alla laddkällor och all belastning. Det kommer antingen att vara ett automatiskt beslut från BMSen eller att vi själva väljer att stänga av, vilket vi gör när vi lämnar Loupan för en längre tid.

Vi köpte batterier och BMS i Nya Zeeland. Det var en fördel att vi kunde handla momsfritt, då vi är en så kallad ”yacht in transit”. Kostnaden landade totalt på cirka 35000 kronor. Vi (= Pelle) gjorde allt arbete själv. Förutom tankearbete, litteraturstudier och jagande på internet, som försegick under en längre tid, tog Pelles arbete cirka en vecka.

Vi tänker att det säkert är enklare att göra en lithiuminstallation i samband med att båten byggs, då olika utrustning kan väljas för att passa i sammanhanget. Skulle vi göra en nybyggnadsinstallation skulle vi sannolikt välja ett 24 Volt-system.

Lära sig mer: Davide Andrea är en auktoritet inom området och har skrivit en hel del i ämnet. Står som författare till en bra bok om BMS i allmänhet som publicerades för några år sedan. Snart kommer två nya böcker som verkar bli riktigt matnyttiga. Davide är en av grundarna av Elithion, kolla deras hemsida, du hittar där mer info om tekniken och om hans böcker, https://www.elithion.com/about.php

Tillbaka på Nya Zeeland för tredje gången

Tisdagen den 29 oktober kl 05 förtöjde vi vid karantänsbryggan i Opua med den gula flaggan hissad. Vi hann sova 1,5 timme innan det var dags för frukost och sen knackade tjänstemannen från Biosecurity på. Botten var ren och han tyckte inte vi hade några konstigheter ombord, så han nöjde sig med att ta hand om våra soppåsar. Förvisso hade vi två äpplen framme, men han tyckte vi helt enkelt kunde att äta upp dem ombord. Sen kom damen från immigration och henne hade vi träffat flera gånger tidigare vid in- och utklarering, så det var trevligt. När hon stämplat passen sa hon att vi kunde lämna karantänsbryggan och gå till vår bokade plats i marinan. Just som vi började sätta på oss jackorna knackade det på skrovet igen. Den här gången var det fyra personer och hunden Anika från tullen som ville komma ombord. Vi blev lite förvånade eftersom vi fått klartecken att lämna. Anika och tre av tulltjänstemännen nosade och lyste med ficklampor runt om i båten och sen var de nöjda. Långt ifrån alla båtar fick detta celebra besök och vi tror nästan det var träning av den gulliga Anika eller möjligen att vi verkade skumma.

Anika – Drug/Cash Detector

Anika hade också ett eget visitkort.

Baksidan av visitkortet innehöll en hel del intressant information.

På eftermiddagen kom Elisabet och Karl-Axel från Spray på besök. Det blev ett kärt återseende och det måste ju förstås firas med bubbel. Sen fick vi en jättetrevlig kväll på topprestaurangen Duke of Marlborough i Russel, innan vi alla kröp till kojs i Loupan.

Dagen efter vår ankomst fyllde Stephanie på Nautilus 60 år och vi blev bjudna på kalas på Yachtklubben. Pelle, Martin från Acapella och Lisa från Harlequin stod för musikunderhållningen. Även det blev en trevlig kväll.

Vi hade känt oss överraskande pigga och fräscha under tisdagen och onsdagen, men sen tog tröttheten över och inte mycket blev gjort under ett par dagar. När energin återvände blev det båttvätt och andra nyttosysslor och och vi gick också en kustvandring till Paihia. Fin promenad på drygt en och en halv timme.

Det blev på begäran en ytterligare spelning på Yachtklubben för Pelle, Martin och Lisa och tillsammans med Ellen och Martin blev det middag på Duke of Marlborough i Russel en underbart vacker kväll.

Underbara ostron från Bay of Islands

Igår vid lunchtid lämnade vi Opua. Vi ankrade senare på eftermiddagen i vackra Whangamumu bay och blev mottagna av två delfiner, som höll oss sällskap tills mörkret föll flera timmar senare.

De senaste dagarna har vi fått njuta av en för årstiden tidig värmebölja med temperaturer upp mot 30 grader, så det blev förstås middag i sittbrunnen. Nätterna är dock ganska så kalla, så värmaren för göra tjänst då.

Strax innan soluppgången idag lämnade vi Whangamumu och nu styr vi mot Whangarei och Riverside Drive Marina, som ju blivit Loupans hemmahamn här på Nya Zeeland.

På väg mellan Fiji och Opua

I måndags förmiddag klarerade vi ut från Fiji och lämnade Denarau marina. Planen var att vi tillsammans med Acapella skulle gå ut genom Navula pass vid lunchtid, men bara några sjömil från Denarau ropade Acapella upp oss. De hade upptäckt att batteriet för rullseglet var slut och de behövde skaffa ett nytt. Vi ankrade i Momi bay nära passet och åt lunch och tog ett sista Fiji-dopp medan vi avvaktade hur det skulle gå för Acapella. Batteribytet var snabbt fixat och vid 15-tiden var vi ute ur passet och ännu en gång på väg till Nya Zeeland.
Väderfönstret som vi valde att gå i är inte den klassiska typ av väderfönster som brukar beskrivas, men vi var många båtar som lämnade och meteorolog David gav sin välsignelse, men påpekade också att han personligen tyckte det innehöll för mycket motvind. Dock inga starka vindar eller något starkt lågtryck lurande inför ankomsten till Nya Zeeland. Fönstret innehåller segling i fina vindar blandat med en hel del motvind i svaga och måttliga vindar och eftersom man alltid ska passera något högtryck är det perioder av stiltje. Bob gjorde en routing som vi tyckte kändes onödigt lång, men som sannolikt varit mer komfortabel än den egna variant vi sen bestämde oss för.
Första 36 timmarna hade vi jättefin segling, först med öppen bidevindsbog i frisk ostlig vind och när vinden avtog en fin och behaglig kryssbog på ganska så slätt vatten. Sen blev det tolv timmars motorgång innan det var dags att ta itu med resans mindre bekväma del, 30 timmars ganska snäv bidevindsegling i 13-16 knops vind och 2 meters havsvågor, som snabbt kom efter några timmar. Många översköljningar blev det! Vi fick börja gå mot sydväst, men vinden vred som utlovat så att vi senare kunde gå mer direkt mot målet. På torsdagskvällen hade vinden avtagit till behagliga 11-13 knop, men en tre meters dyning kom istället upp, från ett busväder på Nya Zeeland, och blandade sig med vindvågorna och det blev väldigt orolig sjö och oharmoniska rörelser i båten. Ulla fick till och med lite känning av sjösjuka för första gången på flera år. Sen tvåtiden i natt är det motorgång som gäller, men vi förväntar oss sydsydvästlig och sydvästlig vind senare idag och ännu en snäv bidevindsbog, men med behaglig vindstyrka. Sen räknar vi med nästan två dygns motorgång och som final segling med nordvästlig vind innan vi och en kallfront når Nya Zeeland.
Det har nu blivit betydligt svalare och underställ och fleece har kommit till heders igen. Filtar är inlagda i påslakanen. Nu på morgonen har vi startat värmaren en stund.
Nu på fredagsförmiddagen är vi cirka 500 sjömil från Opua och räknar med att komma fram på tisdag morgon. Allt väl ombord!

Väntans tider närmar sig sitt slut

Den 2 oktober lämnade vi Suva. Efter lite krångel med ankarspelet kom vi iväg vid 05.30. Det var ankarspelets styrenhet som bestämde sig för att lyfta och sänka ankaret samtidigt, vilket ju inte blev så bra. Upp kom i alla fall ankaret till sist, genom att vi kortslöt nödterminalen. Vi hade knappt 100 sjömil till Navula passage i sydvästra Fiji och vi var förberedda på en dag med blandat motorgång och segling och på slutet friska vindar. Friska vindar blev det verkligen de sista timmarna med byar upp mot dryga 35 knop och sjön byggde snabbt upp till tre meter med kort periodtid. I början av den blåsiga perioden hade vi slör, men mot slutet 60 grader skenbar vind och sjön rätt mycket från sidan. Väldans blött blev det. Vi gick in genom Navula passage i mörkret, men det är en bra belyst enslinje och det är bara att följa den hela vägen och släppa ankaret vid lämpligt djup inne i Momi Bay. Härligt med dusch, middag och säng efter en lång dag.

Nästa dag låg vi kvar i Momi Bay och pustade ut lite. Ulla städade båten och doktor Pelle kunde operera styrenheten, så nu är den frisk och kry igen. Sen var det dags för återförening med seglarvänner i Musket Cove, där vi slappade och levde semesterliv med bland annat jolleutflykt till Cloud 9, en flytande ”beach bar”, tre sjömil utanför Musket Cove. Den har funnits där i flera år, men förra året hörde vi inga seglare som pratade om den. I år pratade alla om Cloud 9, så vi bestämde oss för en tur dit tillsammans med Ellen och Martin på Acapella. Man får simma dit från jollen och sen är det pizza, drinkar, musik och allmänt häng som gäller.

Det har varit tryckande varmt och fuktigt de senaste veckorna och det känns att cyklonsäsongen med fuktig värme närmar sig, officiellt från 1 november. Vi har spanat efter väderfönster för att segla mot Nya Zeeland sen ett par veckor, men det har varit en väldig aktivitet med lågtryck där nere och inget fönster har sett lockande ut. Tyvärr har det också varit en tragisk olycka med en segelbåt på väg till Nya Zeeland. Den sjönk i mycket hårt väder med 5-7 meter vågor bara 15 sjömil från målet. Efter en snabb räddningsinsats från Nya Zeeland kunde de fyra i besättningen plockas upp med helikopter, men skepparen avled. Den tragiska händelsen blev en påminnelse för många av oss seglare att ha respekt för lågtrycken där nere.

Som vanligt använder vi MetBob som väderrouter, men vi lyssnar också på favoritmeteorologen David på Gulf Harbour Radio och sen hänger speciellt Ulla över PredictWind och Windy varje dag.

Vi har lyft och tvättat botten så vi är rena inför ankomsten, riggcheck är gjord, motorn har fått ny olja, diesel- och vattentankarna är fyllda, överseglingsmat ligger klar i frysen och täcken och varma kläder är framplockade och imorgon tror vi det är det är dags att ge sig av (om det inte blir stora prognosändringar igen). Vi längtar verkligen efter lite svalare väder nu!

Allt väl ombord! Vi återkommer med rapporter längs vägen.

Vårt dagliga bröd och yoghurt

När man är ute så här, så finns antingen inget bröd alls eller typ smaklöst och svampigt formbröd. Definitivt inget med lite grövre mjöl. Så då får man ta degen i egna händer och baka. Med hjälp av vår bakintresserade son Martin, så har vi fått ett superenkelt recept, som inte ens kräver knådning. Däremot krävs tid för degen att jäsa, men då behöver man ju inte vara ombord. Eftersom man inte behöver kladda med knådning så funkar det perfekt att baka under överseglingar också. Om vi har möjlighet använder vi en blandning av fullkornsmjöl och vanligt vetemjöl, men det är relativt sällan man hittar fullkornsmjöl. När vi hittar fullkornsmjöl så brukar vi köpa ett par förpackningar och vakuumpacka, så inte små djur tar över fullkornsmjölet. Här kommer receptet på ”Lata Loupans bröd”:

6,6-7 dl mjöl (vi brukar ta 2 dl fullkornsvete och resten vanligt vetemjöl)

1-1,5 dl frön eller nötter om man vill (linfrö, solrosfrö, valnötter)

1 tsk torrjäst

1,5 tsk salt

3 dl vatten (drygt, degen ska vara lite lös och klibbig)

Blanda alla torra ingredienser och rör i vatten tills du får en lite klibbig deg. Sätt på lock eller täck på annat sätt. Nu ska degen jäsa 6-8 timmar och ungefär varannan timme går man förbi och tar tre ordentliga tag med en slev och ”sträcker” degen. Någon gång har jag glömt bort degen 4-5 timmar, men det har gått fint att sätta igång och sträcka den efter det också. När du tycker den ser väljäst ut stjälper du upp degen i en smord avlång brödform. Vi använder en lite mindre form, cirka 1,2 liter. Låt jäsa en timme och sen in i ugnen på högsta temperatur i 35 minuter. Ut kommer ett gott bröd med vacker färg, som ledigt håller sig färskt och supergott i 3-4 dagar. Vi förvarar det insvept i handduk när det kallnat. Här ett bröd med valnötter (som vi nästan ätit upp).

Vi gör också yoghurt några gånger i veckan. Ännu enklare än brödet:

Värm upp 1 liter mjölk till 40-43 grader. Vi använder torrmjölkspulver som ger fetthalt motsvarande ”röd mjölk”. Fettsnålare mjölk ger lösare yoghurt. Det fungerar förstås också med färsk mjölk och UHT-mjölk. Rör sen ner 1-2 matskedar naturell yoghurt, antingen din egen eller köpeyoghurt första gången. Häll upp i en mattermos eller vanlig termos. På med locket och låt stå 8-12 timmar. Häll upp i någon burk med lock och ställ in i kylen. Efter 4-5 timmar är den klar att äta, men vi tycker den blir krämigare om den får en dag eller natt på sig i kylen.

Mums!

Härligt återbesök på Fulaga

Det var verkligen jätteroligt att komma tillbaka till Fulaga. Så många vi kände igen och så många som kände igen oss. Det känns nog särskilt värmande för oss som är långt från vår familj och våra ”vanliga” vänner. Efter sedvanlig sevusevu med nya bychefen Simon, Bill och Ceta så var vi en del byn av igen. Simon är dock inte ännu formellt utsedd till bychef, men förväntningen var att han snart skulle bli det.

Den här gången fick vi Ma och George med barnen (George) Junior och Sevati som vår värdfamilj. Dessutom de två extrabarnen ”little” Ma, som är Mas systerdotter från Suva och Mosese, som är prästens son. Prästen, som är änkling, var bortrest några veckor och då var Mosese del av vår familj och bodde där. George är huvudläraren på Fulaga. Mas och Georges hem är en knutpunkt med en ständig ström av barn och vuxna. En ständig ström av seglare ä där också, eftersom öns internet finns i skolan, som ligger bredvid deras hus. Jättetrevlig familj! Här är de på söndagslunch ute hos oss på Loupan och det var en verkligt matglad skara som var på besök. Köttbullar på ett kilo köttfärs och kycklinggryta med bland annat ett kilo kyckling och två burkar kikärter gick åt i ett nafs tillsammans med ris och grönsaker.

En lördag tog Ma och George oss med ut på ”clamming”, vilket betyder plocka jättestora musslor. Vi tog vår jolle ut till ett relativt grunt område vid några av de många svampöarna. Sen hoppade vi alla med cyklop och snorkel ner i det midjedjupa vattnet och George visade vad vi skulle plocka och hur.

Det var helt enkelt JÄTTESVÅRT!! Inte så att de försökte smita, men otroligt svåra att få syn på i sjögräset, eftersom de låg nedgrävda i sanden och bara en smal ”läpp” kunde skönjas. Ma och George plockade massor, Pelle två och Ulla ingen alls.

Ma visade oss också sea grapes, en sorts alg, som vi plockade. Ma ville sen visa oss hur man gjorde sea grape och tonfisksallad, så på väg mot Loupan stannade vi också vid en strand för att hämta mogna bruna kokosnötter där kokosen skulle vara del i salladen. När George kom ut från kokospalmerna var han helt täckt av myggor och han fick springa ut och kasta sig i vattnet för att bli av med dem. Säkert hundra myggor, huuuu!

Salladen, som innehöll sea grapes, tonfisk på burk, lök och kokosmjölk var delikat.

En dag tog Aki med oss på en liten vandring upp till en grotta med kranier och andra benrester. Ingen vet riktigt vilka som ligger där. En teori är att det är fiender som ätits upp under kannibalstiden för länge sen. En annan teori är att det är personer som blivit sjuka och avlidit i de smittsamma sjukdomar missionärerna tog med sig och att de hamnat här, långt från byn och vanliga kyrkogården på grund av rädsla för smitta, typ de kolerakyrkogårdar som finns hemma. Ingen vet dock.

Högst upp på toppen av samma berg var det fin utsikt över byn och revet.

Båtarna är dock ankrade på andra sidan ön. Här utsikt från Vodafone hill, dit George gick med oss medan Ma rensade musslorna efter vår clamming. Som namnet antyder kan man med viss tur få 2G-täckning för att ringa.

En riktig höjdpunkt för byn var när både sjukvårdsbåten och det efterlängtade supplyfartyget kom med varor och passagerare från Suva. Det blev en lång väntan.

Men till sist var det dags att lasta av och på alla olika saker.

Till och med en ny ”long boat” var med på fartyget.

Lite nytta gjorde vi förstås också, skolan fick ett nytt wifi med bättre räckvidd, installationsjobb på George nya dator och skrivare och två skottkärror fick nya skruvar så att hjulen satt fast.

Sista veckan vi var på Fulaga pågick något som liknar nationella prov för årskurs sex och åtta. Lunch och eftermiddagsfika lagades av alla mammor och barnen åt hemma hos Ma och George

Det var lite ostadigt och blåsigt väder under en stor del av tiden på Fulaga, men sista dagen var förhållandena perfekta för driftsnorkling i passet. Vi åkte ut med jollen tillsammans med Joe på Peregrine och Wendy och John på Midnight Sun. Och vilken snorkling vi fick!! Den bästa någonsin! Vi brukar alltid säga att inget slår Fakarava South Pass, men det här gjorde det. Fantastiska mängder fisk, både stora och små, flera stora hajar, en grupp med babyhajar, stora sköldpaddor och vackra koraller. Tre gånger åkte vi ut utanför passet och drev sen med strömmen in. Man driver en lång sträcka och det känns som man flyger. Varje tur tar cirka 20-30 minuter och trots våtdräkterna var vi rätt frusna när vi efter tre timmar kom tillbaka till Loupan. Hör en vacker ”cabbage coral”.

Hemma kanske ni inte ägnar WM i rugby så stort intresse, men här på Fiji är det jättestort. Sista kvällen var vi på avskedsmiddag och rugbymatch hemma hos Ma och George. Vi var inte ensamma, de flesta av byns män och barn satt som klistrade framför deras TV. Tyvärr gick det inte så bra för Fiji så nu måste de vinna de återstående två matcherna i gruppspelet. Vi håller tummarna!

Kvällen avslutades med lite avskedskava innan vi begav oss hemåt i beckmörkret.

Nästa morgon kom Ma och George ner till vår ankring med den stora TV-skärmen i sin skottkärra. Vi hade lovat ta den till Suva, där de ska fira jul med Mas syster med familj. Deras dotter går också i skolan där. Förutom TVn skickade de också med en stor fläkt och lite trevligheter till dottern och kakor till oss.

Sen var det dags för oss att lämna Fulaga och segla västerut mot huvudstaden Suva. Vi var båt nummer 87 som kom till Fulaga i år. Nu är det sent på seglingsäsongen och vi var bara fem båtar där. När vi lämnade på torsdagen tillsammans med Midnight Sun och Peregrine så var det bara en båt kvar. Vi fick en hyfsad segling, 190 sjömil på drygt ett dygn till Suva. Stundtals lite för lite vind, men det gick att segla hela vägen. Vi har haft två rejält regniga dagar här, men nu är vi nyklippta, gasen påfylld, tvätten (20 kg!) tvättad och matförråden påfyllda. Igår var vi dessutom på något så exotiskt som ett biobesök tillsammans med Michelle och Joe på Peregrine. Och vilken kontrast mot stillsamma Fulanga!

Allt väl ombord!