Varför seglar inte fler båtar till Matuku?

När vi var på väg från Denarau till Fulaga gjorde vi ett stopp på ön Matuku, som också tillhör Lau group även om det ligger en bra bit väster om resten av ökedjan. . Förra året stannade våra vänner på Vega där och i år hörde vi positiva omdömen från båten Jonas. Det låg lämpligt på kurslinjen ett drygt dygn från Denarau och hundra sjömil väster om Fulaga, så vi bestämde oss för ett besök. Det ångrar vi verkligen inte!

Vi kom till Matuku på fredagsförmiddagen och det var lätt att se var passet genom revet var. Eftersom det var relativt kraftig dyning, runt 2,5 meter från sydväst, bröt det rejält mot revet och i passet rullade vågorna mer stillsamt. Det var på väg mot högvatten så ström och vågor sammanföll i riktning och det gjorde sjön i passet ganska lugn, men det är lite spännande att surfa in mot ett okänt revpass. Navionics sjökort ger inte mycket vägledning hur man ska ta sig in genom revet och in till ankringsplatsen vid byn Lomati.

Då är det ju superbra med en bild från Google Earth, som vi lägger in i OpenCPN och kan se båtens position i bilden.

Ankringsplatsen är superskyddad som ni ser på bilden och inget rullande från havet smiter in. Mycket vackert dessutom med de höga gröna bergen åt alla håll.

Efter lunch sjösatte vi jollen och åkte in för sevusevu. Bychefen var bortrest och ”head man” (typ borgmästaren”) var ute hos en av de två andra båtarna som låg ankrade där. Prästen Sikeli gjorde sevusevu med oss och strax efter dök head man Cama upp.

Lomati är en liten by med 30 invånare och här, precis som på Fulaga, får man en värdfamilj. Så efter sevusevun gick vi tillsammans med Cama hem till vår familj, som består av pappa Tui Lailai, mamma Masi och barnen Saula, 3 år och Ledua, 6 månader. De hade flyttat tillbaka hit till Tui’s hemby, men Tui hade examen i business management och hade många år jobbat på olika företag i Nadi. Tui visade sig vara en ovanligt ambitiös och driftig man med många projekt. Nu lever de ett traditionellt Fiji byliv med grönsaksodling och fiske för husbehov. Bilden tagen vid söndagslunchen efter kyrkobesök och även Tui’s föräldrar är där med oss.

Det var lätt att tycka om vår gulliga familj och de underbart vänliga människorna i byn. Ryktet om vad som sagts och gjorts spreds blixtsnabbt här och alla visste våra namn. Vi har dock lite svårare att komma ihåg alla Fijinamn, då många klingar obekant i våra öron. Barnen accepterade snabbt oss blekingar. Här Ladua och Ulla inför söndagens gudstjänst.

Vi såg ganska direkt att det på stranden låg två så kallade ”long boats” i glasfiber med skador på skrovet och de berättade att de inte hade material att laga skadorna. Från tidigare lagningar på båtarna kunde vi se att de nog inte hade riktigt kunskap heller för att göra en hållbar reparation. Vi har ju numera lite kunskap och material hade vi kvar efter Acapellareparationen, så vi erbjöd oss (= Pelle) att försöka hjälpa dem. Det visade sig att många av männen stolt kunde visa upp ett certifikat på genomgången utbildning i glasfiberreparation. En utbildning som regeringen mycket lovvärt tillhandahållit för många år sen. Tyvärr hade ingen haft möjlighet att praktisera sina kunskaper så de hade förstås fallit i glömska, detta på grund av brist på material och verktyg. Reparerandet utvecklades till att också bli en uppfräschningskurs för många av männen och en stor del av arbetet gjordes av Tui och Sikeli (prästen) under handledning av Pelle. Vi och en Nya Zeeländsk båt donerade sen det vi kunde avvara av glasfiber, epoxi och verktyg för framtida reparationer. Båtarna är ju så enormt viktiga, både som transportmedel och för det viktiga fisket. I byn finns totalt fem båtar.

Ulla sällskapade med Masi och barnen och besökte bland annat kvinnorna som vävde mattor. Otroligt flinka fingrar och det tar bara två dagar för dessa kvinnor att göra en matta som är cirka sex kvadratmeter.

Vi hann också med en jättefin snorkling ute vid revet tillsammans med den trevliga ensamseglande Daryl från Sydafrika. Vattnet var superklart!

Efter fyra dagar sa vi adjö och fick som tack en ofantlig mängd frukt och grönsaker från Tuis och Masis odlingar. Det var två palmbladskorgar fyllda med gröna kokosnötter (man dricker kokosvattnet främst), bananer, papaya, chilifrukter, pak choi och salladslök. Vi hade gärna stannat längre, men nu var vädret lämpligt för att ta oss de 100 sjömilen österut till Fulaga.

Det var första gången vi lämnade en by med tårar av vemod i ögonen. I år har ett 30-tal båtar besökt Lomati, varav 18 med ett ”rally” från Nya Zeeland. Vi undrar verkligen varför så få vanliga seglare hittar till denna pärla? Kanske ligger det bara lite vid sidan om de vanligaste rutterna? För er som ska upptäcka Fiji med egen båt så kan vi verkligen rekommendera Matuku och Lomati. Inget internet dock, utom i skolan i en av grannbyarna eller hos ”weather man” i en annan grannby.

Västerut blev österut

Mantorna var på plats, men de simmade lite djupt vår första morgon vid Mantapasset. Trevlig sundowner och middag blev det med Kim och Steve på North Star och Stephanie och Ian på Nautilus. Morgonen efter pep vinden i ordentligt och prognoserna visade friska vindar från ungefär alla väderstreck den kommande veckan. Vi gick ner till ön Wayas södra vik och fick en snabb och fin segling dit. Här var det lugnare med bra skydd för stark ostlig och nordlig vind, även om vinden ibland kom ylande mellan bergstopparna. Det var kul att göra sevusevu, eftersom många i byn kände igen oss från vårt besök där förra året. De kom till och med ihåg våra namn och undrade var våra vänner var. Ni skulle alltså varit med, Marie och Robin! Man inser att det ändå är relativt få människor som passerar byarna varje år. Efter sevusevun bestämde vi att, tillsammans med fyra andra seglare från båtarna Bonair och Annie, bestiga berget bakom byn nästa dag. Guide krävdes och vi skulle starta klockan sju nästa morgon för att vandringen på det mörka lavaberget inte skulle bli så svettig. När vi träffades nästa morgon frågade vår guide, Solo, Ulla hur gammal hon var och han blev synnerligen skeptisk om det skulle gå vägen med vandringen till toppen när Ullas ålder (snart 66) avslöjades. Ulla var dock stursk och menade att så länge Solo skulle kunna vandra i flip-flops så skulle det nog gå fint för Ulla att gå upp. Det gick fint för oss alla att ta oss både upp och ned även om det var både brant och svettigt.

Fantastisk utsikt kunde vi njuta av från toppen.

När vi var nere efter tre timmars vandrande/klättrande så berättade Solo att hans tvekan inför Ullas klättring kom sig av att han visste att ingen av damerna i byn som var över 40 år skulle klara vägen upp till toppen. Förmodligen är det en bra ide’, som den trevliga bysköterskan hade, att starta aeorobics en gång i veckan för kvinnorna i byn.

Även om vandringen gick fint så blev det platt fall för Ulla när vi kom in i byn och hon snubblade på ett avsågat sly och föll helt handlöst och platt till marken. Som tur var så låg ingen sten i vägen, men en stukad handled och någon form av skada vid revbenen blev det och resten av dagen blev vilodag med handleden i högläge med fast virat bandage. Så kan det gå när man inte har ögonen på stigen utan på grönsaksplanteringen bredvid.

Vi återvände dagen efter till det bekväma livet i Musket Cove, eftersom det inte skulle bli så mycket äventyrligheter på några dagar på grund av handleden, trodde vi.

Nu började det klia lite i våra seglarkroppar. Vi var lite trötta på Musket Cove och seglandet i området omkring och inget bra väderfönster mot Nya Kaledonien i sikte förrän tidigast framåt mitten av september. Däremot skulle vi få en ny lågtryckspassage söderöver, som skulle ge något dygn med något så ovanligt som västlig vind. Vi påminde oss om varför vi egentligen tagit omvägen via Fiji i början av säsongen istället för att gå direkt till Vanuatu eller Nya Kaledonien – Vi skulle ju göra ett återbesök på Fulaga!! Den ide’n kom liksom bort när vi seglade till Denarau och åkte hem till Sverige, men med den utlovade västliga vinden hade vi ju faktiskt chansen igen. Det blev ett snabbt beslut, vi fick plats i Denarau marina och vi bunkrade för en månads liv utan matbutiker. Vi tog bussen in till Nadi för att fylla på förrådet av kavarötter och förstås ladda upp med frukt och grönt på marknaden. Där sprang vi på Roshni och hon visade oss till deras kavaleverantör.

Sen tog vi en taxi mot Denarau, men först stopp vid en mataffär och köttaffären South Pacific Butchery. Verkligt fina lokala produkter och en lite smårolig skylt utanför.

De vakuumpackade och frös ner allt för upphämtning nästa dag. Detta för att det skulle bli enkelt för vår egen lilla frys. Vår taxichaufför erbjöd sig att hämta varorna nästa dag och leverera till oss i marinan, så vi inte skulle behöva åka till köttaffären en gång till. Så blev det, vi sparade mycket tid och i efterhand tänker vi att det nog inte hade hänt hemma.

Dagen efter seglade vi västerut och ett drygt dygn och 200 sjömil senare kunde vi ankra utanför byn Lomati på ön Matuku, hundra sjömil väster om Fulaga. Vi tillbringade fyra helt underbart trevliga dagar i Lomati innan vi i tisdags eftermiddag gick vidare mot Fulaga, först med svag nordlig vind som gav oss en fin öppen bidevindsbog och sen helt utan vind, men det gick fint att låta Yanne jobba eftersom sjön var helt stilla. Vi kom till Fulaga på onsdag förmiddag, men fick vänta ett par timmar utanför passet för att få tillräckligt lugnt vatten.

Vi återkommer med separat blog om härliga Matuku, väl värt ett besök. Och förstås om Fulaga. Allt väl ombord och som ni förstår stannar vi resten av seglingsäsongen på Fiji.

Ska vi hellre simma med mantor?

Till Noumea i Nya Kaledonien är det cirka 700 sjömil från Fiji och med de vindar som var prognosticerade räknade vi med att behöva cirka fyra dygn för överseglingen. Väderprognoserna utlovade mestadels fina seglingsförhållanden, men vid angöringen såg det ut att finnas risk för dåliga förhållanden. Vi konsulterade vår favoritmeteorolog, David på Gulf Harbour Radio, och han konstaterade att han inte riktigt gillade det han såg. Vi kunde hinna fram innan det dåliga vädret. Eller inte…… Ankomsten innehåller en revpassage, Havanna Pass, som ska göras vid ”slack tide low” och som är känd för besvärliga förhållanden om man kommer fel. Det innebär att man kan få vänta utanför några timmar och det är ju inte så kul i tre meters vågor, hällregn och kanske på natten. Skulle vi komma i mörker finns bra belyst farled upp till Noumea, men ett kraftfullt regn skulle göra sikten dålig och dessutom skymmer ett kraftigt regnövrig information på radarn. Sammantaget bedömde vi att det nog var lugnast att vänta till nästa väderfönster.

Istället seglar vi imorgon upp till Manta Rey-passet vid Naviti Island för att förhoppningsvis få återuppleva det fantastiska mötet med de stora rockorna, som vi fick vara med om flera gånger under förra året. Bilderna tagna vid det tillfället.

Tillbaka på Fiji och nya planer

Den 4 augusti kom vi tillbaka till Fiji och Loupan igen, efter en rätt hektisk, tid hemma. Ullas mamma återhämtade sig på ett helt fantastiskt sätt och är nu tillbaka i cykelsadeln igen. Verkligen skönt! Så klart fick vi också chans att umgås med våra kära barn, barnbarn och några vänner. För att vi inte skulle helt skulle glömma bort båtlivet tog Marie och Robin oss ut på en fin dag i skärgården. Eva och Ingvar lånade generöst ut sin lägenhet på Söder och det var skönt att ha en lite fast punkt bland allt turnerande. Vår egen lägenhet är ju uthyrd tills vi kommer hem i höst.

Under tiden vi var hemma var Loupan på land i Denarau marina. Avi, som ansvarar för arbetet på varvet och som vi träffade förra året ryckte ut och ordnade en plats för oss där.

Avi är otroligt duktig, hjälpsam och trevlig och när vi kom tillbaka föreslog han att vi, tillsammans med Ellen och Martin på Acapella, skulle följa med honom på utflykter under två dagar. Han skulle ha semester två veckor och ville gärna visa oss lite som han trodde vi seglare inte skulle se annars. Vi tackade självklart ja. Mer om de två dagarna lite längre fram i inlägget.

Vi kände det som att komma hem när i flög in över ögruppen Yasawa och vi kunde se det populära seglarstället Musket Cove.

och ännu mer när vi möttes av den här skylten på flygplatsen.

Avis kompis Vik väntade med taxi på flygplatsen och Ellen och Martin kom med ”nödproviant” när vi kom fram till marinan. Gissa om vi kände oss välkomna! Deras roder var nu professionellt lagat och allt var frid och fröjd. Dagen efter att vi kom ner lyfte Avi oss i vattnet igen och ordnade en plats i marinan, som är mer än svårbokad.

Vi stannade i marinan två dagar för lite bunkring av färskvaror och båttvätt. Loupan var ordentligt smutsig! Sen satte vi kurs mot Musket Cove och alla seglarvänner som låg där.

Musket Cove är ett ställe där alla seglare hamnar förr eller senare och en del verkar tillbringa hela säsongen där. Förutom en ganska skyddad ankring och bojar finns här också en liten marina, tvättmöjligheter och en mataffär som bland annat säljer frukt och grönt som odlas på ön. Träffpunkten varje kväll är den trevliga Island Bar, där seglare av alla nationaliteter lagar mat på grillarna/stekhällarna.

En kväll var det ”meat raffle”, dvs ett lotteri där man kunde vinna en tallrik med köttprodukter. Vi vann, men döm om vår förvåning när vi nästa dag fick hämta ut vinsten och det var mat till ett helt kompani. På kvällen var vi fem båtbesättningar som fick äta oss ordentligt mätta.

Vi slank förstås in på Musket Cove Yacht Club för att se om Sällskapet Arconaseglares vimpel, som överlämnades förra året, fortfarande var där. Det var den och vi fick också ta emot en vimpel från Musket Cove Yacht Club.

Det händer alltid något intressant ute på ankringsplatsen, som här när det krävs lite mer akrobatik än vanligt för att släppa bojen.

Ön där Musket Cove ligger heter Malolo Lailai och här finns också ett par resorter och en liten airstrip. De flesta gästerna till resorterna kommer med båt, men en del väljer annan transport och nästan varje dag landar sjöflygplan bland de ankrade båtarna.

Efter en vecka kände vi oss acklimatiserade och det var dags för vår utflykt med Avi. Första dagen tog han oss först på en jättefin promenad i The sleeping giant orchid garden, en jättefin orkideträdgård, anlagd i regnskogen vid berget The sleeping giant. Som namnet antyder så ser berget ut som en liggande/sovande man på avstånd.

Sen blev det lite äventyrligare när vi skulle vandra till ett vattenfall. Den äventyrliga delen var en liten vilsekörning på absolut hiskeligt dåliga vägar. Den motorsvaga bilen hade stora svårigheter att ta sig fram i de steniga, grusiga, håliga och branta backarna och vi fick vid ett par tillfällen skjuta på. Ellen och Ulla tyckte det var rätt läskigt, men Avi försäkrade oss att det var lugnt.

Allt avlöpte väl och vi fick sen en härlig vandring i regnskogen och lite avkylning vid vattenfallet, som ju inte är så imponerande den torra årstiden (nu). Det är oupphörligt fascinerande att se den enorma växtkraften i regnskogen.

För första gången träffade vi också på massor med vildväxande ananas.

Dagen avslutades med att Avi tog oss till en restaurang vid havet, Nadi Airport Boat Club, som är popular bland lokalbefolkningen. Inga båtar i sikte, men Avi beställde in Fiji-indiska rätter, som verkligen var jättegoda. Eftersom det var en restaurang för ”locals”, så fanns förstås inga bestick. Dock finns handfat så man kan tvätta händerna före och efter maten. Även om vi ätit utan bestick flera gånger här på Fiji, så känns det lite ovant och obekvämt varje gång.

Glada gäster och personal. Det blev varsin ordentlig doggy bag att ta med hem också.

Vi var mätta, trötta och glada när vi återvände till båten efter dag 1 av Avis utflyktspaket.

Nästa dag tog oss Avi till kullen ovanför Momi bay. Där finns några av de kanoner som skulle försvara Fiji mot japanskt angrepp under andra världskriget. Där finns också ett ganska nyöppnat informationscenter om andra värlskriget sett ur Fijis och Stilla havs-ländernas perspektiv. Väldigt intressant och lärorikt! Vi ser ju historien mest ur ett europeiskt perspektiv, så här fanns mycket att lära. Och vilken tur Fiji hade! Bara tre dagar före Japans planerade invasion av Fiji bröts japanernas framgångar (Midway) så kraftigt att fortsatt framryckning var omöjlig.

Sen bar det iväg för att träffa Avis fru Roshni på marknaden i Nadi, där både hon och vi skulle handla innan färden fortsatte hem till Roshni och Avi strax utanför Nadi. På vägen mot marknaden stannade Avi nu och då för att vi skulle få köpa frukt som såldes längs vägen. När vi steg ur bilen doftade det fantastiskt av mogen ananas. Fyra stora för 20 kronor!

Vi fick sen några urtrevliga timmar med hela familjen, inklusive deras tre barn, Avis mamma, syster, svägerska och grannar.

Så klart blev vi bjudna på ordentlig och god lunch sittande på golvet och ätande med fingrarna.

När Avi rev kokos till maten fick vi se verkligen effektiv hantering.

Det var en härlig och hjärtevärmande dag som vi inte lär glömma!

Vi återvände sen till Musket Cove, eftersom Ellen och Martin hade en god vän som skulle fira uppnådda 60 år där ute. Som överaskning samlades delar av gamla Barnacle Pluckers och ytterligare ett par andra spelemän och tränande ihop ett litet musikprogram till kalaset.

Efter kalaset bestämde vi oss för att det var dags för semester på riktigt. Så det blev sköna strandpromenader

och dykning vid ön Mana.

Vi återbesökte ön Navadra, med den vackraste ankringsplatsen av alla

Sista morgonen på Navadra kom en gigantisk 240 fots motoryacht in. Observera att Loupan är minst 100 meter närmare kameran här.

Efter frukost kom vattenrutschkanor, vattenskotrar och stora ribbåtar fram. Ett sjöflygplan parkerades också i närheten. När vi stängt våra förvånade munnar så googlade vi förstås och kunde konstater att båten tillhör Sergey Brin, en av Googles grundare.

Efter de en och en halv månaderna hemma i Sverige kände vi oss lite vilsna och obeslutsamma kring hur vi skulle utnyttja resten av säsongen, eftersom vi tyckte det skulle bli för kort tid för vår ursprungliga plan. Framför allt kändes det som att vi inte skulle kunna ge Vanuatu den tid det verkar förtjäna. Efter mycket vridande och vändande på olika alternativ har vi bestämt oss för att segla till Nya Kaledonien om ett lämpligt väderfönster dyker upp inom rimlig tid. Om inte så kanske vi stannar på Fiji. Vanuatu får vänta till nästa år.

Det har varit allt annat än de stadiga passadvindarna från ost/sydost som man läser om. Första veckorna var det i stort sett ingen vind alls och nu rör sig olika system i närheten med mycket vind och regn i omgångar. Planen är just nu att klarera ut på tisdag när ett riktigt ordentligt vågsystem från Nya Zeeland har lagt sig. Tyvärr har vädermodellerna senaste dygnet börjat visa ett litet busväder i trakten av Nya Kaledonien/Noumea lagom till vår ankomst och om det inte försvinner ur prognoserna till måndag morgon, så stannar vi snällt här på Fiji ett tag till.

Under tiden vi väntat på väder så har vi förutom alla trevligheterna också installerat den nya inverter vi hade i bagaget från Sverige. Den gamla sa upp sig på Minerva reef. Vår 19 år gamla utombordsmotor har varit lite nyckfull den senaste tiden, men den har nu fått lite extra kärlek och verkar vara i god form igen.

Inför orkansäsongen planerar vi att för tredje året i rad segla ner till Nya Zeeland och Riverside Drive Marina.

Pan, pan, pan vid Vanua Balavu

Efter ankomsten till Fiji och Savusavu blev det många glada återseenden och många sociala kvällsaktiviteter. Det var inte bara gamla vänner som Acapella, Blå Ellinor, Mezzaluna och Atla att krama om. Dessutom hade vi via VHF och kortvågsradio ”lärt känna” nya båtar medan vi låg vid Minerva reef. Nu fick vi tillfälle att se personerna bakom radiorösterna. Kul! Här från en av många re-unions.

Dags för ”pojkarna” på Loupan och holländska Acapella och Jonas att testa sina sulus.

Vi måste också visa ett par bilder från Minerva. Först Atla/Evas utdelning av nybakade kanelbullar.

och sen den målning Eva gjorde, inspirerad av vår favoritmeterolog Davids visdomsord ”A weather model is an idea based on incomplete initial data, using formulas of the atmosphere not fully understood”, som ni kanske minns från tidigare blogginlägg. Målningen skickades så småningom till Patricia och David på Gulf Harbour Radio.

Förutom trevligheter ägnades veckan i Savusavu åt vila, städning, tvätt och påfyllning av matförråden efter dryga två veckors segling. Vi hann också med att delta på ett av den legendariske Curlys seminarier om segling på Fiji. Det lyckades vi på något sätt missa förra året.

Sist, men inte minst så gick Eva på Atla lös på våra frisyrer och det blev verkligen jättebra.

Efter veckan i Savusavu dök det upp ett bra väderfönster med sydlig vind och tillsammans med Acapella och Atla gjord vi en jättefin nattsegling över till Vanua Balavi i norra Lau group. En härligt öppen bidevindsbog och vågor mindre än en meter. Vi kom till passet genom revet på morgonen och väntade tills det blivit ordentligt ljust. Förhållandena var inte optimala med tjocka moln, men vi hade spår på plottern sen tidigare besök, så vi gick in till byn Daliconi med Atla tätt bakom. Acapella låg cirka en halvtimme efter och när vi precis skulle börja backa fast ankaret så hör vi en uppjagad röst på VHFen ”Pan Pan Pan – Acapella har gått på grund på revet två sjömil före byn och kan inte komma loss!”. Det blev upptakten till en tolv timmar lång räddningsaktion där vi, Atla och tre båtar med män från byn deltog.

Det såg verkligen inte bra ut och oturligt nog var tidvattnet på väg ned, vilket gjorde det omöjligt att få loss dem under dagen. Ellen och Martin började känna att deras seglingsäventyr var på väg att ta slut när de också såg att en stor del av rodret saknades. Turligt nog hade de en stor flat korallsten som gjorde att de låg stadigt och stilla och inte slogs mot något vasst underlag och vid högvatten kl 23 på kvällen kunde de dras loss av byns tre små båtar. Vårt Spade reservankare kopplades till ett fall för att kränga ner dem under räddningsoperationen. Det skars snabbt loss när Acapella var fri och ankare och tamp försvann i djupet. Acapella bogserades in till ankringen, då de fått en tamp i propellern i samband med aktionen. Det var tre utmattade men nöjda besättningar som somnade den natten.

Det blev för oss alla en bra påminnelse om att man aldrig kan slappna av i Fijis vatten med sina otillförlitliga sjökort (kanske inte i några vatten?!) och att utkik är helt nödvändig innanför revringarna.

Dagen efter var söndag och Loupans besättning åkte in för besök i kyrkan. Där blev vi varmt välkomnade och vi fick också tillfälle att rikta oss till byn med ett stort tack för all hjälp de bistod med i samband med bärgningen av Acapella. Sen blev vi förstås inbjudna på traditionell fisklunch och fick igen börja träna oss på att sitta snyggt på golvet och äta.

Sen var det dags att summera skadeläget för Acapella och de har haft en osannolik tur. Det verkar vara enbart kosmetiska skador på skrovet och roderskadan påminde mycket om den vi fick på väg mot Marqueses för två år sedan. Som tur var så är deras roder också från Jefa och det tas lätt av i vattnet. Dessutom är Loupan numera lastad med rikliga mängder glasfibermattor och epoxi. Beslutet var lätt, vi skulle med gemensamma krafter åstadkomma en tillräckligt bra lagning av rodret så att Acapella skulle kunna ta sig säkert till Vuda för en mer genomgående skadebesiktning och reparation.

Men först dags för Sevusevu, som efter överenskommelse med Turanga Ni Koro (byns talesperson), Tuta, hade skjutits till måndagen. Det blev en trevlig stund och många varma tack framfördes tillsammans med en ovanligt riklig tilldelning av kavarötter och andra gåvor.

Direkt efter gick alla tre båtarna ut till det vackra område som kallas Bay of Islands.

Där kunde vi ankra på fem meters djup i stilla vatten för att nästa dag börja jobba med rodret.

Snabbt förvandlades Acapellas sittbrunn till glasfiberverkstad med flitiga arbetare.

För att ge formen på sidan som helt försvunnit så blandade Eva, hör och häpna, trolldeg som sattes i rodret. Kanske inte det optimala, men man tager vad man haver och nöden är uppfinningarnas moder.

Till sist tre lager glasfibermatta och epoxi

och vips var nödrodret klart och kunde sättas tillbaka i vattnet tre dagar senare.

Allt förevigdes både över och under vattnet.

Ellen och Martin och alla vi andra var lättade och glada och förstås var detta värt att fira. Här Ellen och Martin med sin för dagen komponerade drink ”Acapella on the rocks”.

Här är receptet:

Efter en vilodag seglade Atla och Acapella mot Vuda marina och är nu framme efter en fin segling.

Vi gick tillbaka och ankrade utanför byn Daliconi. Vi ville ju väldigt gärna försöka få tillbaka vårt ankare, som försvann i djupet. Dessutom hade vi lovat Tuta hjälp med att felsöka hans utombordare. Vi har fått fin kontakt med honom och en kväll kom han ut med nyfångad fisk.

En annan kväll hade vi honom på besök och pratade lite över en öl.

På söndag förmiddag kom Åsa och Dan, Katie och Jeff samt Cliff, lastade med full dykutrustning i jollarna. Vi hade kommit ut med vår jolle till ”Acapella reef” en stund tidigare och hade till vår glädje fått syn på linan som tillhörde ankaret. Jeff kunde sen med snorkling och fridykning trassla ut linan från diverse korallhuvuden och ankaret kunde hivas upp i vår jolle. Hurra!

I deras jollar fanns inte bara dykutrustning utan också fika, så vi band ihop våra fyra jollar och fick en trevlig fikastund vid revet.

Slutet gott, allting gott!

Inte riktigt allt är gott, dock. Under tiden som ovanstående har utspelats så har Ullas pigga och friska mamma Ebba, 89 år, blivit krasslig. Det gör att vi imorgon onsdag, seglar mot Vuda, som ligger nära Fijis internationella flygplats. Vi räknar med att vara framme på fredag och Ulla flyger hem på lördag. Pelle fixar i ordning båten innan han också åker hem till Sverige.

Det innebär förstås också att vi behöver se över säsongens seglingsplaner. Återkommer om det så småningom.

Framme i Savusavu

Igår morse kom vi fram, efter en precis så snäll segling som var prognosticerad. Inklareringen gick väldigt snabbt och kvinnan från hälsomyndigheten var med ombord på jollen som kom ut från marinan för att hjälpa oss förtöja i bojen. Vi befanns inte utgöra någon hälsorisk och fick ta ned den gula karantänsflaggan och istället hissa Fijis flagga. Sen var det dags för tull, immigration och bio-security. Tulltjänstemannen klarerade in oss förra året också och det blev ett trivsamt återseende och allt gick supersmidigt. Vi var den första av den dagens ankommande båtar och både igår och idag har det varit en strid ström av båtar på ingående. Kul att träffa många av dem som bara varit röster på VHF och kortvågsradio tidigare.

Efter en trevlig kväll iland tillsammans med ”seglarfamiljen” så har vi sovit väldigt gott i natt. Vi stannar här till efter helgen.

Äntligen!

Igår vid 11-tiden lämnade vi och ytterligare ett tiotal båtar Norra och Södra Minervareven. Halva flottan stannade kvar några dagar till. Vinden hade lagt sig och låg runt 15-20 knop från ost och sjön hade lugnat ner sig med vågor runt två meter. Prognosen var ungefär så här för de tre dygnen upp till Fiji: första dagen fin segling, sen mycket svag nordostlig vind med trolig motorgång och till sist förhoppningsvis segling i 10-15 knops vind vridande mot ost. Snälla, men lite vindfattiga förhållanden. Gårdagen bjöd mycket riktigt på fin segling, däremot blev natten en blöt historia med fullkomliga SKYFALL under flera timmar. Ovanligt nog inga starka vindar tillsammans med det kraftiga regnet, utan svag vind från alla riktiningar. Vid 1-tiden i natt väckte vi Yanne (motorn) och den kommer sannolikt att gå hela dagen idag. Idag soligt, fint och stiltje. Loupan är skinande ren efter nattens ”högtryckstvätt”. Att vi är uppe i tropikerna nu märks på temperaturen i båten, 29 grader nu på eftermiddagen. Allt väl ombord alltså!