Stay calm, stay kind, stay at home

Vid midnatt mellan den 25 och 26 mars gick Nya Zeeland in i minst fyra veckors lockdown, vilket väl kan sägas vara nationell karantän. Alla verksamheter som inte klassats som samhällskritiska är stängda och alla uppmanas att hålla sig hemma. Rubriken på inlägget är den ”slogan” som regeringen använder för perioden av lockdown. Det är ok att gå på en promenad, träna utomhus eller att gå till mataffären och apoteket. Dock är två meters avstånd till alla, utom de man bor med anbefallt. Polis och militär kommer att ha koll på att vi håller oss till reglerna. Nu är här stilla som man minns söndagsmorgnar när man var barn. Längs Whangarei River ser man enstaka personer promenera eller jogga längs ”the loop”, ett populärt promenadstråk. Här på marinan/varvet är det också lugnt med lite småprat mellan båtarna och förstås diverse båtprojekt.

Om det är lugnt nu, så var det desto mer intensivt veckan innan lockdown. I mataffärerna kryllade det av folk och butikskedjorna införde begränsningar av hur mycket man fick handla av vissa varor, som till exempel toapapper (förstås), tvål, mjöl och jäst. Mjöl har vi faktiskt inte lyckats få tag på än efter en vecka. Här brödhyllan för några dagar sedan.

Spritbutikerna ökade försäljningen med 1000% (!) de två dagarna innan lockdown och folk köade utanför vapenbutiken i Auckland. Två dagar innan lockdown infördes striktare regler och det blev oerhört diciplinerat vid alla butiker med begränsat antal kunder samtidigt i butiken och köande in i butikerna med två meters mellanrum. Kundvagnar desinficeras när man lämnar tillbaka dem och handsprit finns på vägen in.

Det är faktiskt väldigt intressant att vara i ett annat land och ser hur situationen tacklas av regeringen och av allmänheten. Vi följer förstås nyhetsrapporteringen både hemma i Sverige och här på Nya Zeeland och de båda länderna kan nog sägas representera två väldigt olika strategier. När Ulla kom ner för en och en halv vecka sedan fanns fem registrerade fall i Nya Zeeland. Nu vid 205 fall en och en halv vecka senare är landet stängt och nedstängt. Vi avstår från att ha några som helst synpunkter på vad som är rätt sätt att hantera situationen, men vi gissar att länder och kulturer har väldigt olika förutsättningar när viruset kommer och att olika åtgärder passar de olika situationerna. Vi tycker Nya Zeelands premiärminister, Jacinda Ardern, är otroligt kraftfull, tydlig och pedagogisk i den här situationen. Kanske är det som någon politisk kommentator skrev, att hon är som bäst vid kriser som denna och terrordådet i Christchurch.

Efter vinterlov under tre månader hemma i Sveriga med familj och vänner flög Pelle ner till Loupan den 24 februari för att börja med några lite större underhållsaktiviteter. Det blev lite dålig start när Pelle på morgonen dag 2 halkade och föll från stegen på väg upp i båten. Turligt nog inte från så hög höjd, men han ramlade ner mot rören på en arbetställning och slog i ena underbenet rejält. Mo från varvet kom rusande till undsättning och gjorde en första koll av läget. Förutom lite skrubbsår var problemet att det var omöjligt att stödja på benet, men inget verkade brutet. Pelle fick tre stillsamma dagar i båten. Turligt nog fanns Ellen och Martin från Acapella på plats och kunde erbjuda full måltidsservice och glatt sällskap. De fixade också kryckor. Våra vänner Kristina och Gunnar som turistade på Nya Zeeland tittade också förbi. Trevligt! Efter tre dagar kunde Pelle börja linka omkring och fundera på lite båtjobb och han är nu helt återställd.

Simon satte igång med bottenmålning och vaxning.

Riggare Paul kom och masten lyftes av för en ordentlig översyn och byte av förstagsvajer.

Inga större brister upptäcktes, men falltrissor och andra detaljer är nu bytta. Storfallstrissan var tämligen sliten i lagringen och en spricka kunde konstateras.

Dessutom fick vant, spridarfästen och annat ett ordentligt oxalsyrabad.

I slutet av vistelsen på Fiji blev Loupan lyft på ett lite felaktigt sätt, vilket gjorde att vår KeelPro i framkanten på kölen lossnade. KeelPro är en gummidämpare som ska minska skadorna vid grundstötning. Nu var det dags att få den på plats igen. Det kräver att man är mycket noga med underarbete och limning.

Sen var det dags för lite underhåll av drevet. Kopplingen lämnades in för översyn och ”uppruggning” av kopplingskonan. I samband med att packningarna (lip seals) i drevet skulle underhållsbytas upptäcktes att kugghjulen i nedre växeln var slitna och på väg att gå sönder. Det skulle kunna orsaka stor skada. Det betydde att hela drevet nu behövde monteras ur, vilket plötsligt blev en större operation.

Vi behövde också reservdelar från Japan med normalt 2-3 veckors leveranstid. I dessa Coronatider var vi oroliga att det skulle bli längre, så vi betalade för expressfrakt och grejorna var här på tre dagar. Reservdelar till Yanmar är generellt väldigt mycket dyrare i Nya Zeeland än i Europa, mellan tre och fem gånger dyrare. Vi försökte få leverans från Europa, men de kunde inte garantera några leveranstider i nuläget. Eftersom motorn behövde lyftas för drevoperationen passade vi också på att byta motorfästen.

Nu är i allafall drevet åter på plats och vi sjösattes bara några timmar innan varvet stängdes inför lockdownperioden.

Skönt att vara i vattnet! Vi har fortfarande ingen rigg. Den skulle sättas tillbaka när vi kom i vattnet. Eftersom vi blev kvar på land länge på grund av drevhistorien, så får vi vänta tills verksamheterna återuppstår efter perioden med lockdown. Loupan får agera motorbåt de kommande veckorna.

Ulla hade flygbiljett ner tre veckor senare än Pelle, men efter drygt två veckor började det kännas i luften att Nya Zeeland skulle komma att stänga sin gräns. Efter ett snabbt rådslag bestämde vi att Ulla skulle flyga ner redan dagen efter. Det var tur det, för natten efter Ullas ankomst infördes två veckors karantän för alla ankommande och fyra dagar senare var gränsen stängd. Våra vänner på Acapella avbröt hastigt sin korta vistelse i Nederländerna och kom dagen innan gränsen stängdes. De sitter nu i två veckors ”self isolation” i sin båt. För att kunna hålla isoleringen har marinan varit snäll och gett dem egen toalett.

Många varv/marinor har vägrat ta emot ”self isolators”, men Riverside Drive Marina lever upp till sitt valspråk ”the friendliest marina” och skickade också ut brev till oss andra här och uppmanade oss att vara vänliga och hjälpa dem i isolering. Vi har bistått med att handla mat och glada tillrop.

Det är många långseglare som i dessa Coronatider fastnat här och där runt vår jord. Vi är glada att vara just här i Nya Zeeland i en säker hamn och med många vänner. Vi hade lite (men inte särskilt mycket) funderingar kring vad som skulle hända när våra visum går ut i slutet av maj. Något vi delar med alla långseglare på plats som också räknat med att segla iväg i maj. Segling till öarna som vi planerat är inte att tänka på just nu eftersom alla gränser är stängda. Flygtrafiken har sinat och största problemet är att man inte längre tillåter transit på de ställen som flygrutterna hem brukar passera. Det här löste sig lätt när myndigheterna häromdagen meddelade att vi alla automatiskt får våra visum förlängda till slutet av september och om det behövs kommer ytterligare förlängning ges. Så här trevligt skrev de i mail som skickades ut:

”We are sympathetic to individuals who are currently in New Zealand and unable to return to their home country at this time. 

If your temporary visa expires between 2 April and 9 July 2020, it will automatically be extended to late September 2020. We will confirm this by email in early April.”

Misstänker att det här ger en indikation på att den situation som världen befinnar sig i kommer att bli långvarig.

Säsongens planer är nu slängda i papperskorgen och vi får anpassa oss. Flexibilitet, tålamod och humor är extra bra att ha ombord just nu. Och så en självlärd motormekaniker förstås.

Vi pysslar med båten, promenerar, småpratar med grannarna på avstånd och njuter av vädret som just nu är likt svensk sommar. Vi stannar på Nya Zeeland tills allt lugnat sig.

Var rädda om er själva och varandra, håll avstånden och tvätta händerna. Det gör vi.

Allt väl ombord!

Loupans installation av lithiumbatterier

Som ni trogna bloggläsare vet, så blev Loupan utrustad med lithiumbatterier under våren 2019. Vi får i olika sammanhang frågor om våra erfarenheter av projektet och här kommer några tankar. Varning! Ett lite torrt och tekniskt inlägg.

Vi kan börja med att säga att vi är jättenöjda med batteriinstallationen efter vår första seglingsäsong. Jämfört med tidigare har vi mycket större användbar kapacitet, cirka tre gånger mer än vår AGM-baserade lösning. Dessutom bara halva vikten. Vi har också numera möjlighet att tillgodogöra oss all tillgänglig laddningskapacitet från våra olika laddkällor. I och med att vi nu har ett BMS, som övervakar laddning och belastning av batteribanken, så har vi ett bättre skydd än tidigare för batterierna.

En viktig faktor för att undvika problem och få en fungerande och säker installation är att, innan man börjar, verkligen kartlägga och förstå hur de olika laddkällorna fungerar. Loupan får laddning från motor, vindgenerator, Watt&Sea, solceller och EFOY bränslecell samt landströmsladdaren. Olika funktion/beteende hos laddkällorna, till exempel när de aktiveras eller stängs av, kommer att kräva olika lösningar för säker inkoppling mot batterierna. Till exempel kräver vår vindgenerator att dess regulator alltid har strömförsörjning för att kunna bromsa själva generatorn. Ett annat exempel är om man har kombinerad laddare/inverter med gemensam inkoppling till 12 V-systemet. Båda exemplen kräver en genomtänkt lösning för att både kunna styra och övervaka laddning och urladdning av batteribanken.

Efter en hel del funderande, planering och komponentval landade vi i en hybridlösning, som innebär att vi har 540 Ah från tolv prismatiska lithiumceller, CALB LiFePO4 180 A, kombinerat med ett lithiumbatteri som fungerar som stödbatteri på vår laddbuss. Stödbatteriet ger oss också en backup-funktion, då det enkelt kan kopplas in för att ersätta lithiumbanken och ger oss cirka tolv timmars strömförsörjning av båtens system. Vi har kvar ett AGM-batteri för motorn. Orsaken till att vi har kvar det gamla motorbatteriet är att vi vill kunna starta motorn oberoende av lithiumbankens status, vilket vi ser som en säkerhetsfunktion.

BMSen är en Orion Junior. Vi har kompletterat med en del egendesignade lösningar för att styra laddkällor med olika krav och för att hantera stödbatteriet. Vi har också gjort en lösning som innebär att lithiumbanken fullständigt kopplas bort från alla laddkällor och all belastning. Det kommer antingen att vara ett automatiskt beslut från BMSen eller att vi själva väljer att stänga av, vilket vi gör när vi lämnar Loupan för en längre tid.

Vi köpte batterier och BMS i Nya Zeeland. Det var en fördel att vi kunde handla momsfritt, då vi är en så kallad ”yacht in transit”. Kostnaden landade totalt på cirka 35000 kronor. Vi (= Pelle) gjorde allt arbete själv. Förutom tankearbete, litteraturstudier och jagande på internet, som försegick under en längre tid, tog Pelles arbete cirka en vecka.

Vi tänker att det säkert är enklare att göra en lithiuminstallation i samband med att båten byggs, då olika utrustning kan väljas för att passa i sammanhanget. Skulle vi göra en nybyggnadsinstallation skulle vi sannolikt välja ett 24 Volt-system.

Lära sig mer: Davide Andrea är en auktoritet inom området och har skrivit en hel del i ämnet. Står som författare till en bra bok om BMS i allmänhet som publicerades för några år sedan. Snart kommer två nya böcker som verkar bli riktigt matnyttiga. Davide är en av grundarna av Elithion, kolla deras hemsida, du hittar där mer info om tekniken och om hans böcker, https://www.elithion.com/about.php

Tillbaka på Nya Zeeland för tredje gången

Tisdagen den 29 oktober kl 05 förtöjde vi vid karantänsbryggan i Opua med den gula flaggan hissad. Vi hann sova 1,5 timme innan det var dags för frukost och sen knackade tjänstemannen från Biosecurity på. Botten var ren och han tyckte inte vi hade några konstigheter ombord, så han nöjde sig med att ta hand om våra soppåsar. Förvisso hade vi två äpplen framme, men han tyckte vi helt enkelt kunde att äta upp dem ombord. Sen kom damen från immigration och henne hade vi träffat flera gånger tidigare vid in- och utklarering, så det var trevligt. När hon stämplat passen sa hon att vi kunde lämna karantänsbryggan och gå till vår bokade plats i marinan. Just som vi började sätta på oss jackorna knackade det på skrovet igen. Den här gången var det fyra personer och hunden Anika från tullen som ville komma ombord. Vi blev lite förvånade eftersom vi fått klartecken att lämna. Anika och tre av tulltjänstemännen nosade och lyste med ficklampor runt om i båten och sen var de nöjda. Långt ifrån alla båtar fick detta celebra besök och vi tror nästan det var träning av den gulliga Anika eller möjligen att vi verkade skumma.

Anika – Drug/Cash Detector

Anika hade också ett eget visitkort.

Baksidan av visitkortet innehöll en hel del intressant information.

På eftermiddagen kom Elisabet och Karl-Axel från Spray på besök. Det blev ett kärt återseende och det måste ju förstås firas med bubbel. Sen fick vi en jättetrevlig kväll på topprestaurangen Duke of Marlborough i Russel, innan vi alla kröp till kojs i Loupan.

Dagen efter vår ankomst fyllde Stephanie på Nautilus 60 år och vi blev bjudna på kalas på Yachtklubben. Pelle, Martin från Acapella och Lisa från Harlequin stod för musikunderhållningen. Även det blev en trevlig kväll.

Vi hade känt oss överraskande pigga och fräscha under tisdagen och onsdagen, men sen tog tröttheten över och inte mycket blev gjort under ett par dagar. När energin återvände blev det båttvätt och andra nyttosysslor och och vi gick också en kustvandring till Paihia. Fin promenad på drygt en och en halv timme.

Det blev på begäran en ytterligare spelning på Yachtklubben för Pelle, Martin och Lisa och tillsammans med Ellen och Martin blev det middag på Duke of Marlborough i Russel en underbart vacker kväll.

Underbara ostron från Bay of Islands

Igår vid lunchtid lämnade vi Opua. Vi ankrade senare på eftermiddagen i vackra Whangamumu bay och blev mottagna av två delfiner, som höll oss sällskap tills mörkret föll flera timmar senare.

De senaste dagarna har vi fått njuta av en för årstiden tidig värmebölja med temperaturer upp mot 30 grader, så det blev förstås middag i sittbrunnen. Nätterna är dock ganska så kalla, så värmaren för göra tjänst då.

Strax innan soluppgången idag lämnade vi Whangamumu och nu styr vi mot Whangarei och Riverside Drive Marina, som ju blivit Loupans hemmahamn här på Nya Zeeland.

På väg mellan Fiji och Opua

I måndags förmiddag klarerade vi ut från Fiji och lämnade Denarau marina. Planen var att vi tillsammans med Acapella skulle gå ut genom Navula pass vid lunchtid, men bara några sjömil från Denarau ropade Acapella upp oss. De hade upptäckt att batteriet för rullseglet var slut och de behövde skaffa ett nytt. Vi ankrade i Momi bay nära passet och åt lunch och tog ett sista Fiji-dopp medan vi avvaktade hur det skulle gå för Acapella. Batteribytet var snabbt fixat och vid 15-tiden var vi ute ur passet och ännu en gång på väg till Nya Zeeland.
Väderfönstret som vi valde att gå i är inte den klassiska typ av väderfönster som brukar beskrivas, men vi var många båtar som lämnade och meteorolog David gav sin välsignelse, men påpekade också att han personligen tyckte det innehöll för mycket motvind. Dock inga starka vindar eller något starkt lågtryck lurande inför ankomsten till Nya Zeeland. Fönstret innehåller segling i fina vindar blandat med en hel del motvind i svaga och måttliga vindar och eftersom man alltid ska passera något högtryck är det perioder av stiltje. Bob gjorde en routing som vi tyckte kändes onödigt lång, men som sannolikt varit mer komfortabel än den egna variant vi sen bestämde oss för.
Första 36 timmarna hade vi jättefin segling, först med öppen bidevindsbog i frisk ostlig vind och när vinden avtog en fin och behaglig kryssbog på ganska så slätt vatten. Sen blev det tolv timmars motorgång innan det var dags att ta itu med resans mindre bekväma del, 30 timmars ganska snäv bidevindsegling i 13-16 knops vind och 2 meters havsvågor, som snabbt kom efter några timmar. Många översköljningar blev det! Vi fick börja gå mot sydväst, men vinden vred som utlovat så att vi senare kunde gå mer direkt mot målet. På torsdagskvällen hade vinden avtagit till behagliga 11-13 knop, men en tre meters dyning kom istället upp, från ett busväder på Nya Zeeland, och blandade sig med vindvågorna och det blev väldigt orolig sjö och oharmoniska rörelser i båten. Ulla fick till och med lite känning av sjösjuka för första gången på flera år. Sen tvåtiden i natt är det motorgång som gäller, men vi förväntar oss sydsydvästlig och sydvästlig vind senare idag och ännu en snäv bidevindsbog, men med behaglig vindstyrka. Sen räknar vi med nästan två dygns motorgång och som final segling med nordvästlig vind innan vi och en kallfront når Nya Zeeland.
Det har nu blivit betydligt svalare och underställ och fleece har kommit till heders igen. Filtar är inlagda i påslakanen. Nu på morgonen har vi startat värmaren en stund.
Nu på fredagsförmiddagen är vi cirka 500 sjömil från Opua och räknar med att komma fram på tisdag morgon. Allt väl ombord!

Väntans tider närmar sig sitt slut

Den 2 oktober lämnade vi Suva. Efter lite krångel med ankarspelet kom vi iväg vid 05.30. Det var ankarspelets styrenhet som bestämde sig för att lyfta och sänka ankaret samtidigt, vilket ju inte blev så bra. Upp kom i alla fall ankaret till sist, genom att vi kortslöt nödterminalen. Vi hade knappt 100 sjömil till Navula passage i sydvästra Fiji och vi var förberedda på en dag med blandat motorgång och segling och på slutet friska vindar. Friska vindar blev det verkligen de sista timmarna med byar upp mot dryga 35 knop och sjön byggde snabbt upp till tre meter med kort periodtid. I början av den blåsiga perioden hade vi slör, men mot slutet 60 grader skenbar vind och sjön rätt mycket från sidan. Väldans blött blev det. Vi gick in genom Navula passage i mörkret, men det är en bra belyst enslinje och det är bara att följa den hela vägen och släppa ankaret vid lämpligt djup inne i Momi Bay. Härligt med dusch, middag och säng efter en lång dag.

Nästa dag låg vi kvar i Momi Bay och pustade ut lite. Ulla städade båten och doktor Pelle kunde operera styrenheten, så nu är den frisk och kry igen. Sen var det dags för återförening med seglarvänner i Musket Cove, där vi slappade och levde semesterliv med bland annat jolleutflykt till Cloud 9, en flytande ”beach bar”, tre sjömil utanför Musket Cove. Den har funnits där i flera år, men förra året hörde vi inga seglare som pratade om den. I år pratade alla om Cloud 9, så vi bestämde oss för en tur dit tillsammans med Ellen och Martin på Acapella. Man får simma dit från jollen och sen är det pizza, drinkar, musik och allmänt häng som gäller.

Det har varit tryckande varmt och fuktigt de senaste veckorna och det känns att cyklonsäsongen med fuktig värme närmar sig, officiellt från 1 november. Vi har spanat efter väderfönster för att segla mot Nya Zeeland sen ett par veckor, men det har varit en väldig aktivitet med lågtryck där nere och inget fönster har sett lockande ut. Tyvärr har det också varit en tragisk olycka med en segelbåt på väg till Nya Zeeland. Den sjönk i mycket hårt väder med 5-7 meter vågor bara 15 sjömil från målet. Efter en snabb räddningsinsats från Nya Zeeland kunde de fyra i besättningen plockas upp med helikopter, men skepparen avled. Den tragiska händelsen blev en påminnelse för många av oss seglare att ha respekt för lågtrycken där nere.

Som vanligt använder vi MetBob som väderrouter, men vi lyssnar också på favoritmeteorologen David på Gulf Harbour Radio och sen hänger speciellt Ulla över PredictWind och Windy varje dag.

Vi har lyft och tvättat botten så vi är rena inför ankomsten, riggcheck är gjord, motorn har fått ny olja, diesel- och vattentankarna är fyllda, överseglingsmat ligger klar i frysen och täcken och varma kläder är framplockade och imorgon tror vi det är det är dags att ge sig av (om det inte blir stora prognosändringar igen). Vi längtar verkligen efter lite svalare väder nu!

Allt väl ombord! Vi återkommer med rapporter längs vägen.

Vårt dagliga bröd och yoghurt

När man är ute så här, så finns antingen inget bröd alls eller typ smaklöst och svampigt formbröd. Definitivt inget med lite grövre mjöl. Så då får man ta degen i egna händer och baka. Med hjälp av vår bakintresserade son Martin, så har vi fått ett superenkelt recept, som inte ens kräver knådning. Däremot krävs tid för degen att jäsa, men då behöver man ju inte vara ombord. Eftersom man inte behöver kladda med knådning så funkar det perfekt att baka under överseglingar också. Om vi har möjlighet använder vi en blandning av fullkornsmjöl och vanligt vetemjöl, men det är relativt sällan man hittar fullkornsmjöl. När vi hittar fullkornsmjöl så brukar vi köpa ett par förpackningar och vakuumpacka, så inte små djur tar över fullkornsmjölet. Här kommer receptet på ”Lata Loupans bröd”:

6,6-7 dl mjöl (vi brukar ta 2 dl fullkornsvete och resten vanligt vetemjöl)

1-1,5 dl frön eller nötter om man vill (linfrö, solrosfrö, valnötter)

1 tsk torrjäst

1,5 tsk salt

3 dl vatten (drygt, degen ska vara lite lös och klibbig)

Blanda alla torra ingredienser och rör i vatten tills du får en lite klibbig deg. Sätt på lock eller täck på annat sätt. Nu ska degen jäsa 6-8 timmar och ungefär varannan timme går man förbi och tar tre ordentliga tag med en slev och ”sträcker” degen. Någon gång har jag glömt bort degen 4-5 timmar, men det har gått fint att sätta igång och sträcka den efter det också. När du tycker den ser väljäst ut stjälper du upp degen i en smord avlång brödform. Vi använder en lite mindre form, cirka 1,2 liter. Låt jäsa en timme och sen in i ugnen på högsta temperatur i 35 minuter. Ut kommer ett gott bröd med vacker färg, som ledigt håller sig färskt och supergott i 3-4 dagar. Vi förvarar det insvept i handduk när det kallnat. Här ett bröd med valnötter (som vi nästan ätit upp).

Vi gör också yoghurt några gånger i veckan. Ännu enklare än brödet:

Värm upp 1 liter mjölk till 40-43 grader. Vi använder torrmjölkspulver som ger fetthalt motsvarande ”röd mjölk”. Fettsnålare mjölk ger lösare yoghurt. Det fungerar förstås också med färsk mjölk och UHT-mjölk. Rör sen ner 1-2 matskedar naturell yoghurt, antingen din egen eller köpeyoghurt första gången. Häll upp i en mattermos eller vanlig termos. På med locket och låt stå 8-12 timmar. Häll upp i någon burk med lock och ställ in i kylen. Efter 4-5 timmar är den klar att äta, men vi tycker den blir krämigare om den får en dag eller natt på sig i kylen.

Mums!

Härligt återbesök på Fulaga

Det var verkligen jätteroligt att komma tillbaka till Fulaga. Så många vi kände igen och så många som kände igen oss. Det känns nog särskilt värmande för oss som är långt från vår familj och våra ”vanliga” vänner. Efter sedvanlig sevusevu med nya bychefen Simon, Bill och Ceta så var vi en del byn av igen. Simon är dock inte ännu formellt utsedd till bychef, men förväntningen var att han snart skulle bli det.

Den här gången fick vi Ma och George med barnen (George) Junior och Sevati som vår värdfamilj. Dessutom de två extrabarnen ”little” Ma, som är Mas systerdotter från Suva och Mosese, som är prästens son. Prästen, som är änkling, var bortrest några veckor och då var Mosese del av vår familj och bodde där. George är huvudläraren på Fulaga. Mas och Georges hem är en knutpunkt med en ständig ström av barn och vuxna. En ständig ström av seglare ä där också, eftersom öns internet finns i skolan, som ligger bredvid deras hus. Jättetrevlig familj! Här är de på söndagslunch ute hos oss på Loupan och det var en verkligt matglad skara som var på besök. Köttbullar på ett kilo köttfärs och kycklinggryta med bland annat ett kilo kyckling och två burkar kikärter gick åt i ett nafs tillsammans med ris och grönsaker.

En lördag tog Ma och George oss med ut på ”clamming”, vilket betyder plocka jättestora musslor. Vi tog vår jolle ut till ett relativt grunt område vid några av de många svampöarna. Sen hoppade vi alla med cyklop och snorkel ner i det midjedjupa vattnet och George visade vad vi skulle plocka och hur.

Det var helt enkelt JÄTTESVÅRT!! Inte så att de försökte smita, men otroligt svåra att få syn på i sjögräset, eftersom de låg nedgrävda i sanden och bara en smal ”läpp” kunde skönjas. Ma och George plockade massor, Pelle två och Ulla ingen alls.

Ma visade oss också sea grapes, en sorts alg, som vi plockade. Ma ville sen visa oss hur man gjorde sea grape och tonfisksallad, så på väg mot Loupan stannade vi också vid en strand för att hämta mogna bruna kokosnötter där kokosen skulle vara del i salladen. När George kom ut från kokospalmerna var han helt täckt av myggor och han fick springa ut och kasta sig i vattnet för att bli av med dem. Säkert hundra myggor, huuuu!

Salladen, som innehöll sea grapes, tonfisk på burk, lök och kokosmjölk var delikat.

En dag tog Aki med oss på en liten vandring upp till en grotta med kranier och andra benrester. Ingen vet riktigt vilka som ligger där. En teori är att det är fiender som ätits upp under kannibalstiden för länge sen. En annan teori är att det är personer som blivit sjuka och avlidit i de smittsamma sjukdomar missionärerna tog med sig och att de hamnat här, långt från byn och vanliga kyrkogården på grund av rädsla för smitta, typ de kolerakyrkogårdar som finns hemma. Ingen vet dock.

Högst upp på toppen av samma berg var det fin utsikt över byn och revet.

Båtarna är dock ankrade på andra sidan ön. Här utsikt från Vodafone hill, dit George gick med oss medan Ma rensade musslorna efter vår clamming. Som namnet antyder kan man med viss tur få 2G-täckning för att ringa.

En riktig höjdpunkt för byn var när både sjukvårdsbåten och det efterlängtade supplyfartyget kom med varor och passagerare från Suva. Det blev en lång väntan.

Men till sist var det dags att lasta av och på alla olika saker.

Till och med en ny ”long boat” var med på fartyget.

Lite nytta gjorde vi förstås också, skolan fick ett nytt wifi med bättre räckvidd, installationsjobb på George nya dator och skrivare och två skottkärror fick nya skruvar så att hjulen satt fast.

Sista veckan vi var på Fulaga pågick något som liknar nationella prov för årskurs sex och åtta. Lunch och eftermiddagsfika lagades av alla mammor och barnen åt hemma hos Ma och George

Det var lite ostadigt och blåsigt väder under en stor del av tiden på Fulaga, men sista dagen var förhållandena perfekta för driftsnorkling i passet. Vi åkte ut med jollen tillsammans med Joe på Peregrine och Wendy och John på Midnight Sun. Och vilken snorkling vi fick!! Den bästa någonsin! Vi brukar alltid säga att inget slår Fakarava South Pass, men det här gjorde det. Fantastiska mängder fisk, både stora och små, flera stora hajar, en grupp med babyhajar, stora sköldpaddor och vackra koraller. Tre gånger åkte vi ut utanför passet och drev sen med strömmen in. Man driver en lång sträcka och det känns som man flyger. Varje tur tar cirka 20-30 minuter och trots våtdräkterna var vi rätt frusna när vi efter tre timmar kom tillbaka till Loupan. Hör en vacker ”cabbage coral”.

Hemma kanske ni inte ägnar WM i rugby så stort intresse, men här på Fiji är det jättestort. Sista kvällen var vi på avskedsmiddag och rugbymatch hemma hos Ma och George. Vi var inte ensamma, de flesta av byns män och barn satt som klistrade framför deras TV. Tyvärr gick det inte så bra för Fiji så nu måste de vinna de återstående två matcherna i gruppspelet. Vi håller tummarna!

Kvällen avslutades med lite avskedskava innan vi begav oss hemåt i beckmörkret.

Nästa morgon kom Ma och George ner till vår ankring med den stora TV-skärmen i sin skottkärra. Vi hade lovat ta den till Suva, där de ska fira jul med Mas syster med familj. Deras dotter går också i skolan där. Förutom TVn skickade de också med en stor fläkt och lite trevligheter till dottern och kakor till oss.

Sen var det dags för oss att lämna Fulaga och segla västerut mot huvudstaden Suva. Vi var båt nummer 87 som kom till Fulaga i år. Nu är det sent på seglingsäsongen och vi var bara fem båtar där. När vi lämnade på torsdagen tillsammans med Midnight Sun och Peregrine så var det bara en båt kvar. Vi fick en hyfsad segling, 190 sjömil på drygt ett dygn till Suva. Stundtals lite för lite vind, men det gick att segla hela vägen. Vi har haft två rejält regniga dagar här, men nu är vi nyklippta, gasen påfylld, tvätten (20 kg!) tvättad och matförråden påfyllda. Igår var vi dessutom på något så exotiskt som ett biobesök tillsammans med Michelle och Joe på Peregrine. Och vilken kontrast mot stillsamma Fulanga!

Allt väl ombord!