En ny seglingssäsong har börjat

Tiden hemma rusade iväg snabbt och den 9 april stod vi på Arlanda igen med väskorna fulla som vanligt.

Dags för första etappens vår resa

Den här gången var plottern med tillbaka igen, efter ännu en servicerunda hos Raymarine. I packningen fanns också en ny linhjulshållaren till styrningen och diverse annat viktigt och mindre viktigt. Resan gick smidigt. Vi sov en natt på flygplatshotellet och sen tog vi tåget till Coomera och Boat Works. Samtidigt som vi satt på tåget kördes Loupan ut från ”storage area” till ”work area”, där hon stod med nypolerade fribord och väntade på oss, med en flygtrappa välkomnande framskjuten. Allt var fräscht och i ordning. Lite matta var vi nog efter resan och dygnsförskjutningen, men vi flyttade in, packade upp och tog kontakt med de olika företag, som nu skulle göra jobb åt oss.

Nästa förmiddag kom riggare Scott och stora kranen . Masten lyftes av för byte av stående rigg och allmän översyn. Det gick supersmidigt.

Efteråt kom de och tog i hand och tackade för att vi förberett så bra. Aldrig hade de stött på så rena och väl insmorda vantskruvar, påstod de. Ofta får de jobba i timmar för att få loss grejor. Pelle sög åt sig som en svamp av berömmet och gick småleende och nynnade mest hela dagen sen. Scott och Pelle fann varandra och Scott upplät riggverkstaden till Pelle för lite sidoprojekt. Snällt! Riggen lyftes av på torsdagen och redan på måndagen efter var det dags att lyfta på den igen. Hela processen gick över förväntan.

Scott och Pelle

Scott hade intressanta erfarenheter. Förutom att han jobbat åtta år hos Selden i England hade han seglat Transat och Ocean Race. Det var spännande att höra honom berätta olika historier kring de här äventyren. Han berättade bara om man frågade, så det var inget skryt direkt.

Botten målades, anoder byttes, nyrenoverade drevet och nya linhjulshållaren monterades, rostfritt putsades och en vecka efter vår ankomst var det sjösättning. Alltid lika skönt att vara tillbaka i vattnet.

Det fanns en hel del kvar att göra innan vi kunde lämna Boat Works. Ulla tog itu med sitt tristaste jobb – polering av överbyggnad och sittbrunn. Bimini, solceller, radar, vindsnurra med mera monterades och fall och andra linor drogs i. Jonbouy skjutsades in på service och dykutrustningen lämnades in på översyn. Vi började också bunkra och fylla upp förråden med mat och dryck. En ny 40 liters frys inhandlades, modell Engel, efter tips från Ultimo.

Darrin som tog hand Loupan när vi var hemma kom också på besök och lämnade tillbaka jollen, Pelles fingitarr och Ullas ukulele. De hade han varit gullig och haft hemma hos sig i säkert förvar.

Darrin

Vår kära 23 år gamla Yamaha utombordare slutade ju vara den pålitliga vännen förra året. Ulla googlade fram superfirman Outboard Parts Australia några mil från marinan och vi tog dit vår motor på sjukbesök. Vilket ställe och vilket gäng! Här talar vi om tusentals väl sorterade begagnade reservdelar och män med verklig kärlek till gamla motorer. Vår motor kunde återvända ombord i skick som bättre begagnad och är nu i tjänst igen. Lite lynnig med ålderns rätt, kanske.

Connor och Andy- superkillar!

Vi har verkligen välsignat Boat Works kostnadsfria (man betalar bensin förstås) lånebilar. Så många olika ärenden vi gjort! Den största utmaningen den här gången blev gasen som skulle fyllas. Det är faktiskt första gången sen vi seglade iväg 2015, som det blev en utmaning. Vi har (hade) två svenska kompositflaskor, PC5. Den ena var det hög tid (minst sagt) att göra omtest på, vilket visade sig omöjligt att hitta något företag som åtog sig. Det såg lovande ut först, då vi genast blev hänvisade till ett företag som skulle syssla med sånt, men de hade slutat och hänvisade till någon annan och så fortsatte det tills vi insåg att cirkeln var sluten. Den andra behövde bara fyllas och det kunde vi göra själv på långseglarvis.

Våra gasflaskor

Vi blev glada när vi hittade en annons om nya PC5:or till salu nära Boat Works, men det visade sig att de inte skulle börja säljas förrän om 2-3 månader. Efter många timmars googlande och telefonerande har vi nu en full PC5 och en full 4 kg australiensisk gasflaska. Puh!

Loupan skulle ju få nytt storsegel också och Gary Saxby på UK Sails, utanför Brisbane, har sytt upp ett nytt X-drive med tafetta på båda sidor. Det var färdigt när vi kom ner, men det blåste det så infernaliskt efter att vi kommit i vattnet, så vi sköt upp leveransen. Vi ville ju ha Gary med när vi satte på seglet och hissade första gången och vi ville inte ha kulingvindar. Till sist kom en dag med svagare vind och mellan regnskurarna kunde seglet sättas på och hissas. Ser jättefint ut.

Provhissning

Vår gamla storsegel från 2009, som tjänat oss i nästan 50000 sjömil slängdes i en container, men först klippte vi ut ett par bitar för framtida väskprojekt.

Blivande väska?

Sen var det äntligen dags att lämna Boat Works, detta förstklassiga varv och marina. Efter allt blåsande hade vinden tagit slut nu. Vi gick ner till Southport och ankrade. Vi ville besöka det trevlig museet HOTA igen, där de visade utställningen Pop Masters, med bland annat verk av Andy Warhol.

Några småfix fanns ju också att göra ombord. Bland annat hade vi en fyra meter lång latta från gamla storseglet som dröjt sig kvar ombord. En dag kom Marine Safety förbi. De stannade vid alla båtar som låg ankrade. De höll koll på de lokala båtar där folk bodde permanent. Tydligen finns en hel del sociala problem och misär ombord på en del av dem. De sa själv att de nog förstod att vi inte tillhörde gruppen ”permanent ankrade”, men undrade lite om vår segling. Synnerligen trevliga och hjälpsamma, för när vi frågade var vi kunde slänga lattan, så erbjöd de sig att ta den till sin container. Tack för det!

Vår gamla latta tas omhand

Efter två dagar gav vi oss iväg norrut, mot revet Lady Musgrave i södra änden av Stora Barriärrevet. Vi gick ut genom Goldcoast Seaway på torsdag morgon vid högvatten. Havet var nästan spegelblankt så det blev motorgång till en bit in på eftermiddagen. Sen åkte nya storseglet upp och förseglet rullades ut. Under natten blev det revdags, men vi ville inte reva i mörker första gången med nya seglet, så vi tog ner det och seglade med bara förseglet. På morgonen närmade vi oss Fraser Island och hissade igen. På eftermiddagen var vi framme vid Fraser Islands norra udde och det evighetslånga (20 sjömil) sandrev som fortsätter ut därifrån. Det blev segare än vi trott med väldigt stökig sjö och vågorna skjutsade oss fram och tillbaka medan vi kämpade mot strömmen och ökande vind. Dags att reva! Men nu visade det sig att hemlige Mållgan smugit sig ombord och knutit loss revlinan ur seglet, utan att berätta. Så det blev segling med bara förseglet genom natten. Till sist med bara en miniflik utrullad (här tyckte autocorrect att det skulle stå miniflodhäst), så vi skulle komma fram till revpassagen vid Lady Musgrave till högvatten på morgonen. Det var lätt att komma in i lagunen. Revöppningen var djup och prickad och med utkik i fören var det inget problem att ta sig vidare in och undvika bommies. Så strax efter åtta på lördagsmorgonen kunde vi ankra och konstatera att säsongens första 300 sjömil var avklarade.

Vi tog en härlig vilodag med lång frukost, lång tupplur för att sova igen lite efter seglingen och sen en god middag för att fira vår 35-åriga bröllopsdag.

Det hade varit perfekt att stanna ytterligare en dag, eftersom det skulle vara vindstilla. Men sen skulle följa en lång period med starka vindar och vi tyckte inte det skulle vara optimalt att vara där då. Dessutom ville vi gärna hinna ikapp våra vänner på Bliss och Spray som var ankrade vi Great Keppel Island, cirka 90 sjömil bort. Så nästa morgon lättade vi ankar och gick för motor på stilla vatten till Great Keppel Island.

Slappardag på havet

Vi ankrade bredvid våra vänner vid 22-tiden och somnade gott efter dusch och ett glas vin. Vid frukost nästa dag tittade Elisabet och Karl-Axel från Spray förbi och hälsade oss välkomna. Kul att ses igen!

Fint frukostbesök
Bliss och Spray vid GreatKeppel Island

Great Keppel Island är en jättetrevlig ö där man lätt kan stanna ett tag. Här finns långa fina stränder och flera olika vandringsleder, ett perfekt ställe för lite semester. Bliss och Spray hade hittat ställen där man kunde plocka ostron, så återföreningsfirandet blev självklart ostronplockning och bubbel på stranden.

En vandring i trevligt sällskap och med en del vackra vyer blev det förstås också. Cecilia, Jocke, Elisabet och vi bestämde oss för att ”gå till resorten” tillsammans. Karl-Axel valde polering av överbyggnaden på Spray. Ulla såg framför sig den vandringsled som gick direkt till resorten och sen lunch, så inget att äta eller dricka var packat. Vandringsledarna Elisabet och Cecilia tog inga genvägar och tre timmar senare kom vi fram till resorten och speciellt Ulla var hungrig som en varg. Lunchserveringen var stängd för dagen, men aldrig har en blek formbrödstoast smakat så gott. Efter toasten gick vandringen tillbaka till jollen på hemmastranden som en dans.

Glada vandrare
Dags för sundowner
Sista kvällen på Great Keppel Island

Det blåste verkligt friska vindar och en hel del häftiga regnskurar dök upp. Det började bli lite gungigt på ankringen. Dessutom hade vi upptäckt att aluminiumfoten (från Scanstrut) till radarstolpen har korroderat så mycket att den inte längre är säker. Vi bestämde oss för att gå in till närbelägna Keppel Bay Marina och åtgärda det och passa på att fylla på med frukt och grönsaker, när vädret ändå inte var så seglingsvänligt.

Båtunderhåll i trevlig miljö
Keppel Bay Marina

Snart seglar vi vidare norrut igen. Allt väl ombord!

På hemväg

Efter nyår började det bli dags att segla tillbaka norrut. Vi skulle ju flyga hem från Brisbane i början av februari. Först fick vi huka undan blåst och regn i skyddade Sugarloaf Bay ett par dagar. En riktigt regnig dag gjorde vi ett sista besök i centrala Sydney för att gå på Museum of Contemporary Art och se en stor utställning av Do Ho Suh, en sydkoreansk konstnär. Väldigt häftig och kul utställning!

På hemvägen, när vi gick genom skogen från busshållplatsen ner till jollen, fick vi stifta bekantskap med blodiglar. Riktigt läskiga typer som bet sig fast otroligt hårt. Pelle missade en mellan tårna och det blev riktigt blodvite när den upptäcktes och togs loss ett par timmar senare. Den satt som berg och gav sig inte förrän den dränktes i gin. Pelle blödde flera timmar efter. Usch!

Sydney är verkligen en perfekt plats att besöka med båt. Man kan ankra i princip överallt, det är lätt att hitta ställen att lämna jollen, det är en härlig blandning mellan stadsliv och strandliv och från de allra flesta ankringsplatser tar man sig lätt in till centrala Sydney med buss eller färja. Fast stan är så stor, med cirka fyra miljoner invånare, känns det väldigt avslappnat och vänligt. Vi stannade nästan en månad och hade hade gärna stannat längre.

Ett par dagar efter ”blodigelincidenten” fick vi en lättsam segling upp till Newcastle, cirka 60 sjömil norr om Sydney.

Intressant bok om hur Sydneys operahus kom till

Vi hade inga speciella förväntningar på Newcastle, eftersom det är känt som en av de största utskeppningshamnarna för kol i Australien. Det visade sig vara en rätt trevlig stad med fina promenader längs vattnet och en hel del mysiga kvarter. Marinan var också utmärkt.

Promenad ut på hamnpiren
Många restauranger längs kajerna
Gulligt!

Efter två nätter i Newcastle var det dags för säsongens sista segling, 2,5 dygn upp till Goldcoast och Southport.

Dags att kasta lämna Newcastle

Det blev mestadels behaglig undanvindsegling, men sista tolv timmarna var vinden svag och det blev motström på ett par knop. Det var den sydgående australiensiska strömmen som kom relativt nära kusten på den här sträckan. Vi var inte tillräckligt pålästa, men hade vi varit det skulle vi gått ännu närmare kusten det sista dygnet. Den sydgående strömmen var mot oss hela vägen från Sydney, men eftersom den större delen av sträckan var relativt svag, så var det först på slutet den blev ordentligt märkbar.

Efter ett par dagar i Southport gick vi upp till Boatworks för att göra båten klar för ett par månader på land. Vi hade haft behagligt klimat under hela vår vistelse i Australien, men nu blev det varmt. 30-35 grader, molnfri himmel och svag vind. Inte idealiskt för båtjobb. Däremot är marinan/varvet Boatworks idealisk för båtjobb. Här finns allt, varvet är fantastiskt välskött och har en servicenivå vi aldrig tidigare stött på. Lite dyrare, men mycket bättre.

Nikki från marinan piggar upp oss med förmiddagskaffe. Hon tyckte vi såg ut att behöva det.

Deras luftkonditionerade lounger och pentrys för oss seglare kom väl till pass under de varma dagarna. På platsen där båten ställdes upp i ”work area” fanns arbetsbänk med solskydd och Ullas favorit – flygplanstrappan. Så skönt och så mycket säkrare att slippa klättra på stege.

Vilken skillnad en riktig trappa kan göra!
Några av Boatworks crew
Sista dagen flyttades Loupan från ”work area” till ”storage area”. Betydligt billigare. Lite fixande återstår innan trappan och jollen ska tas bort.

Ända sen vi kom till Australien har seglare pratat om att orkangränsen går vid 26.5 grader syd, men vi har 30 grader syd i vår försäkring. Mycket förbryllande! Ulla bestämde sig för att besöka Pantaenius kontor på varvsområdet för att försöka bringa klarhet i frågan. Pantaenius representant bekräftade att orkangränsen går vid 26.5 grader syd i Australien och att den gränsen används av Pantaenius i Australien. Vi bad Pantaenius i Sverige bekräfta att det även för oss skulle vara den orkangränsen som gällde när vi är i Australien. Utan någon diskussion bekräftade de att den lokala orkangränsen skulle gälla. Mycket pengar sparade vi på det, eftersom vi därmed inte behövde teckna något orkantillägg. Vi uppskattar att Pantaenius svarade utan krångel, men nog vore det ännu bättre om de justerade orkangränsen i seglingsområde Australien i alla försäkringar.

På Australia Day, den 26 januari, tog vi ledigt och åkte till museet HOTA för nationaldagsfirande med lunch på takterrassen, konsert i parken och ett hejdundrande fint fyrverkeri med tillhörande musik och dikter. Mycket mäktigt!

Innan det var dags att vinka adjö till Loupan började vi också planeringen av det arbete som ska göras innan det är dags att segla vidare.

Darin gör riggcheck och ser också till Loupan när vi är hemma

Vi har nu beställt ny stående rigg, nytt storsegel och lämnat in drevet för renovering. Vi hittade också, till sist, orsaken till ett klickande ljud från styrningen, som vi funderat över en stor del av säsongen. Det visade sig komma från rattstyrningens vajersystem, där linhjulshållaren spruckit. Ny linhjulshållaren kommer att finnas i vårt bagage när vi åker tillbaka.

Linhjulshållaren äntligen på väg ut

Boatworks ligger idealiskt till för Brisbanes flygplats. Tågstationen ligger 10 minuter bort och därifrån kan man ta tåget direkt till flygplatsen eller in till Brisbane. Nikki från Boatworks skjutsade oss och vårt bagage till stationen. Vi hade bestämt oss för ytterligare ett tvådagars besök i Brisbane för att pusta ut lite innan den långa resan hem. Bland annat besökte vi utställningen AIR på moderna museet, GOMA. Sista dagen hyrde vi bil och besökte UK Sails för att diskutera storseglet med segelmakare Gary. Sen begav vi oss till flygplatsen, där det blev dusch och klädbyte innan vi checkade in. Det hade verkligen varit varma dagar.

Vi tycker det varit en omväxlande och innehållsrik seglingssäsong med start i Nya Zeeland, en avkopplande månad i Fiji, spännande en och en halv månad i Vanuatu och till sist fyra trevliga månader i Australien. Vi har seglat cirka 5000 sjömil och Loupan har skött sig bra. Det är första säsongen sen 2015 som vi är på väg hemåt och inte längre på väg bort. I slutet av den här säsongen tog vi också farväl till Stilla Havet, efter sex fantastiska fina seglingsår, med så många upplevelser och möten med underbara människor. Vem kunde ana att det skulle bli så länge, när vi gick genom Panamakanalen i början av 2017. Inte vi i alla fall, som trodde att vi med råge skulle ha seglat runt jorden vid det här laget.

Sen vi kom hem har vi diskuterat en hel del kring kommande seglingssäsonger. Vart seglar vi efter Australien? Över Indiska Oceanen mot Sydafrika eller norrut mot Indonesien, Malaysia och Thailand? Ursprungstanken var att sikta mot Sydafrika. Med inspiration från de entusiastiska seglarvännerna Carina och Conny så har vi ändrat oss (igen!) och bestämt oss för att segla till Indonesien, Malaysia och Thailand. Det blir spännande!

Vilken fantastisk vecka!

Den senaste veckan har verkligen intryck och trevligheter stått som spön i backen med julfirande, Sydney Hobart Race, Blue Mountains och nyårsfirande.

Café’ Fika blev ett bra ställe att förbereda julmaten på. Ett par dagar före jul hade de en julmarknadskväll och vi var där och laddade upp inför det svenskinspirerade julfirandet.

På väg mot julbordet

På julafton kunde vi bjuda våra Aussievänner på sill, Janssons frestelse, julskinka, köttbullar, glögg, snaps, rödbetssallad och annat gott.

Populärast blev sill, den goda Skagenröran och, lite otippat, ägghalvor med Kalles kaviar. Men de har ju sin Vegemite, så det är vana vid udda smaker. Glögg tycktes tveksamt, men de var duktiga på att sjunga till snapsen.

God Jul!

På juldagen tog vi det lugnt och promenerade i Manly, där vi kunde njuta av glada julfirare som fyllde stränder, parker, balkonger och terasser. Mycket grillande och picnicande. Härligt att se ett föräldrapar i röd bikini och röda badbyxor, båda med toppluva, dela ut julklappar i trädgården. Inte så likt julen hemma, men väldigt likt midsommarafton, förutom att midsommarkransar var utbytta mot tomteluvor.

Julstämning vid Manly Ocean Beach

På alla populära stränder längs kusten så har frivilligorganisationen Surf Rescue utsiktstorn där de försöker ha koll på alla badare. Det är ju ofta rejält med vågor in mot stranden och det kan vara strömt på grund av tidvattnet. Vi frågade dem i Manly om det här med hajar. Har de verkligen hajar vid stranden? Jodå, 5-6 gånger per år gick hajlarmet i form av en siren som tjöt och hajflagga hissades.

Via kompisbåten Bliss och också via Down Under Rally kom vi i kontakt med Sanna (Susanna Westling), som är Cruising Captain på Middle Harbour Yacht Club (MHYC). Hon och hennes man Niclas kom till Australien för sjutton år sedan. Vi stämde träff i Manly och de kom med sin båt RaRa och vi fick tillfälle att träffa Sanna, Niclas och deras son Oliver både på julmarknaden hos Fika och dagen efter i vår sittbrunn. Jättetrevligt!

Niclas, Sanna och Oliver

Annandag jul var det dags för helgernas första stora händelse i Sydney Harbour, starten på Sydney Hobart Race. Delar av Sydney Harbour spärrades av för icke-tävlingsbåtar, men vid sidan fick vi åskådarbåtar samsas. Ingen ankring, utan alla båtar fick sakta ”hovra” vid avgränsningarna och alla hundratals båtar ville ju vara närmast. Det var ett trevligt gäng som följde med oss ut. Andrew och Claire från Eye Candy och Majieke och Martijn från holländskA LEF.

Majieke, Claire, Andrew, Martijn och Pelle är förväntansfulla

Tur att vi fick med oss veteranen Andrew, som både seglat Sydney Hobart flera gånger och varit ute som åskådarbåt. Det var verkligen bra med lite goda råd när leden av åskådarbåtar tätnade och också att vara förberedd på den otroliga rusch som blev när alla motorbåtar hängde efter i full fart när tävlingsbåtarna passerat. Vilken tvättmaskin det blev!

En kanotist lever farligt när alla sätter av efter seglarna

Det var mäktigt att se de stora 100-fots-båtarna kryssa uppför Sydney Harbour följda av cirka 100 andra tävlingsbåtar. 100-fotarna klarade av hela sträckan till Hobart (628 sjömil) på ett och ett halvt dygn denna gång. Det är en snittfart på 17,5 knop.

Första båt till Hobart

Det blev en minnesvärd dag i absolut perfekta förhållanden för både tävlande och åskådare. På kvällen tittade vi på starten på Youtube för att få en repris. Då kunde vi också se Loupan i en kort bildsekvens.

När vi lämnat av vår besättning från dagens äventyr gick vi till Middle Harbour Yacht Club, där vi bokat plats några nätter för att åka till Blue Mountains, en stor nationalpark drygt en och en halv timmes bilresa från Sydney. Blue Mountains finns också med på FN’s Världsarvslista. Här finns mängder med vandringsleder och utsiktspunkter i det vackra området. Vi hyrde bil och kom upp vid lunchtid. Efter en snabb lunch åkte vi till Echo Point för att titta på bergsformationen Three Sisters. Nu märktes det att det var julledigt och semestertid! Massor av turister, både utländska och inhemska. Ovant!

Three Sisters

Sen bar det av till en sen eftermiddagsvandring till Wentworth Falls innan vi åkte till vårt Airbnb i Blackheath för en dusch.

Fina vyer
Weeping rock

Trots att det var så mycket människor i rörelse så var väldigt många restauranger julstängda. Vi fick faktiskt leta ordentligt innan vi fick middag och lite letande blev det nästa morgon också för att få tidig frukost. Vi skulle gå leden Grand Canyon Walk och ville inte komma iväg för sent, eftersom det var varma dagar. Temperaturen var måttliga 16 grader på morgonen, men steg till 28 grader på eftermiddagen. Många trappsteg blev det den dagen, eftersom man först ska ner drygt 300 meter i ravinen och efter en fin vandring i den skuggiga och svala ravinen är det bara att ta sig upp igen.

På väg ner i ravinen

En härlig vandring och lunchen på Megalong Valley Tea Room smakade super efteråt. Restaurangen var ett jättemysigt ställe, lite vid sidan om allfarvägen med servering i trädgården och med utsikt över dalen.

Trötta i ben och fötter, men väldigt nöjda med dagarna i Blue Mountains, körde vi hemåt till MHYC och Loupan.

Home sweet home

Vi blev kvar ytterligare en dag i marinan för att tvätta och bunkra, men sen var det dags för nästa äventyr – nyårsfirande i Sydney Harbour.

Vi hade fått rådet att gå till Athol Bay inför nyår. Därifrån är det fri sikt mot Sydney Harbour Bridge, som är centralpunkten för firandet. Det är tillräckligt nära för att ”känna” fyrverkerierna från fem olika pråmar och från bron. Eftersom flera hundra båtar väntades dit på nyårsafton, så hade vi fått rådet att ankra redan dagen innan för att skaffa oss en bra plats. Till vår stora glädje dök också Vindsang från Hobart upp där. Dem har vi inte träffat sen Port Resolution.

Precis som vid starten av Sydney Hobart race så placerades det ut massor med bojar som avgränsade området där vi åskådare inte fick vistas från klockan 20 på nyårsaftonen. För övrigt blev stora delar av Sydney Harbour ett tillåtet ankringsområde för de många båtarna. Allt från stora motoryachts till små öppna båtar låg ankrade i Athol Bay och det fylldes på hela dagen.

Full fart genom ankringsområdet

Fendrar var uthängda eller låg redo på många båtar, men det mesta gick väldigt lugnt till och i god semesterstämning med folk som festade, badade och fiskade.

Redo för nyårsfirande

Ett stort antal båtar från polisen, sjöpolisen och marine rescue patrullerade området hela dagen och hjälpte till där det behövdes. Vi låg jättebra på första parkett precis bakom avgränsningslinjen. Ända tills Ada Hardy gled in en halv timme innan kvällens program började och blockerade vyn mot bron.

Grrrrrr kunde höras från Loupans besättning

Vi visste att det var för lite plats för Ada Hardy, då Eye Candy fått flytta därifrån på grund att den stora motoryachten bredvid svajade in i området. Det örat ville inte skepparen på Ada Hardy lyssna på. Men det skulle snart bli lite besvärligare läge, då Ada Hardy nästan svajar in i grannbåten med aktern. Det slutade med att sjöpolisen sa åt Ada att ankra på annan plats. Och vi fick tillbaka vår plats på första parkett.

Nu är de inte glada på båten bakom Ada Hardy

Det som man främst tänker på när det gäller nyår i Sydney är fyrverkeriet. Men det är ett program som börjar redan klockan 20 med olika ljusspel på bron, ”barnfyrverkeriet” klockan 21, kommersiella båtarnas ljusparad och till sist det makalösa fyrverkeriet vid midnatt. Till fyrverkeriet vid midnatt kan man också lyssna på specialskriven musik som passar med fyrverkeriets rytm. Väldigt ambitiöst!

Svårt att göra fyrverkerierna rättvisa på bild.

Hela nyårsafton blev en oförglömlig upplevelse, både med all båtaktivitet under dagen och det häftiga nyårsprogrammet. Tack Sydney och Gott Nytt År till er alla!

Allt väl ombord och vi ser fram mot ett spännande 2023!

Mot Sydney

Tiden rusar och det är snart tre månader sen vi kom till Australien. Hög tid för en uppdatering här på bloggen. Efter att ha acklimatiserat oss några dagar i Bundaberg gav vi oss iväg med tåg, flyg och bil till södra Australien för en turistresa i vindistrikten utanför Adelaide och sen Great Ocean Road. Några bilder från vår resa kommer här:

Vi har verkligen lärt oss tycka om ”the Aussies”. Alltid ett leende och en rolig kommentar till hands.

Pubkväll längs Great Ocean Road

Vi besökte också Brisbane, som vi gillar skarpt. En dag tog vi bussen ut till Lone Pine Koala Sanctuary. Här finns inhemska djur från Australien som av olika skäl behöver hjälp.

Höjdpunkten var mötet med koalan. En mer känslofylld upplevelse än väntat.

Några dagar efter att vi avslutat vårt turistande söderöver städade vi ur Loupan och flög hem för att under ett par veckor träffa och krama om familjen. Vi längtade lite extra, eftersom vi kommer att vara i Australien över jul.

På väg hem till barnbarnen

När vi var tillbaka i Bundaberg var det dags för Down Under Rallys Welcome Week. Down Under Rally drivs av Leanne och John Hembrow och är ett sätt att förenkla för seglare som besöker Australien. Även om det låter som en tävling så är det inte det. Man kan starta varifrån som helst och komma till Australien i princip närsomhelst. Rallyt kostar en slant, men har ett mycket större värde. Massor av råd inför ankomsten och en mycket välordnad Welcome Week med mängder av värdefull information, serverad på ett trevligt sätt. Dessutom många sociala aktiviteter och man lär känna andra seglare som man kanske kommer att stöta på under vistelsen här. John började varje morgons radionät på VHF med olika australiensiska musikklassiker. För den som vill ha lite ”Australien vibe” kommer här länk till Johns Down Under spellista på Spotify.

https://open.spotify.com/playlist/6y20yHZRBWMsf2XINPv1w8?si=lGs_hCXMTfqNjyYQV5L8EQ

John och Leanne har goda kontakter med ett antal sponsor som bidragit med verkligt fina priser som lottades under flera gånger per dag. Vi vann ett av de ”mindre” priserna, men många priser hade ett värde på flera tusen kronor. Som rallydeltagare får man också fina rabatter på många marinor och båtbutiker längs kusten.

Vi hade turen att vinna en jättefin Cruising guide för Queensland

Australiensarna ääälskar förkortningar och slang och vi börjar så smått lära oss lite. Dels av John, men också av australiensiska seglarvänner. Några smakprov: Bundy = Bundaberg, Rocky = Rockhamton, Sheila (eller bird) = kvinna, Have a leak = gå och kissa, Arvo = eftermiddag, On the piss = berusad

Den talangfulla och kända (men för oss okända) musikern Jay Hoad stod för musikunderhållningen på avslutningsfesten.

Jay Hoad

De som ville fick också prova att få ljud i Aboriginernas traditionella instrumentet diggeridoo

Pelle lät bra som blåsare
Vi fick jättegoda skaldjur!

Morgonen efter att Welcome Week avslutats lämnade vi och många andra båtar marinan. Vi med siktet inställt mot Sydney, men med några stopp på vägen. Det blev semesterseglingsförhållanden ner i Hervey Bay till Fraser Island och Great Sandy Straits.

Stilla kryss ner mot Fraser Island

Från Welcome Week var vi välinformerade om risken att stöta på hajar, krokodiler, dödliga små maneter, farliga ormar och giftiga spindlar. Bland annat finns här 190 sorters ormar, men ”bara” tjugofem arter kan döda eller skada människor. Skönt att veta! Tjugo av Australiens ormar är bland världens tjugofem farligaste. Vi tycker nog de i stort sett osynliga små dödliga maneterna verkar läskigast, men de får vänta till nästa år när vi seglar upp längs barriärrevet. Vår nya fina Cruising guide för Queensland har varningstrianglar med krokodiler och hajar på vissa ankringsplatser. Man blev inte direkt badsugen och vi såg oss för när vi sköt jollen i vattnet från sandstranden på Fraser Island.

Något annat som också är lite speciellt för oss är att man ofta behöver korsa en relativt grund sandbank när man ska in och ut ur olika ankringsområden. Den grunda sandbanken tillsammans med tidvatten och inkommande havsdyning/vågor i fel kombination kan göra det direkt farligt att korsa sandbanken. Dessutom rör sig sandbanken över tid, så man kan inte lita på att sjökortet är korrekt. Rådet vi fick på Welcome Week var att ropa in till VMR (Voluntary Marine Resque) för att få information om förhållandena på sandbanken. Ibland får man också waypoints för en djupränna.

Det var spännande när vi skulle ut ur Great Sandy Straits och över den ökända Wide Bay Bar, men det var inga problem när vi gick ut enligt konstens alla regler: 1-2 timmar före högvatten, mindre än 1,5m vågor utanför, vind mindre än 15 knop och beväpnade med waypoints från VMR. Nu känner vi oss lite mer rutinerade efter flera ”bar crossings” på vår väg ner mot Sydney.

Vi väntar på högvatten för att gå ut genom Wide Bay Bar ett par sjömil bort

Vi lämnade Wide Bay Bar på eftermiddagen och seglade en lugn och stillsam nattsegling ner till Moreton Bay utanför Brisbane. Vi hade sällskap med de australiensiska seglarvännerna på Eye Candy och Gone With the Wind.

Fantastisk solnedgång på väg mot Moreton Bay

Sen skulle vi vidare mot Gold Coast och Southport. Det finns grunda inre vattenvägar dit från Moreton Bay och de hade vi planerat att gå, eftersom vinden skulle vara rakt i nosen. Men någon dag innan upptäckte vi att det fanns en kraftledning som var tveksamt låg, vilket ledde till att vi klockan 4 på morgonen dagen efter lyfte ankaret från Sandhills och gick havsvägen ner till Southport.

Sandhills
Ankrade vid Sandhills med Brisbanes skyline i aktern

Den tidiga avgången berodde på att vi ville komma till Gold Coast Seaway (en ganska snäll ”bar crossing”) i dagsljus. Gold Coast-området beskrivs av våra australiensiska seglarvänner som ”Australiens Florida”. Och det hände verkligen något hela tiden.

Vi passade också på att besöka The Boat Works, där vi ska lägga upp båten när vi åker hem i februari. Och vilket ställe! Det i särklass mest välordnade varv vi sett och med otroligt fin service till oss båtägare. Ett varvsparadis, sa Julian på engelska båten Domini. Det kommer att bli toppen! Vi firade också Annies födelsedag

Andrew, Claire (Eye Candy), Annie, Liam (Gone With the Wind) och vi

Det hade varit en lång period med sydliga vindar och vi, tillsammans med många andra båtar på väg söderut tog chansen när vinden dog ut. Vi lämnade Southport sent på eftermiddagen och nästa morgon ankrade vi i floden vid Yamba, efter en natt med i huvudsak motorgång.

Inloppet mot Yamba och surfstrand

Redan morgonen efter lämnade vi Yamba och styrde mot Coffs Harbour, där vi bokat plats i marinan. Det finns gott om ankringsplats i viken utanför, men det skulle bli ordentlig vind och risk för dyning in i viken så vi bokade för säkerhets skull plats i marinan. Tur var det, för det blev ordentligt gung därute och vi fick hitta en ”nödplats” i marinan till Eye Candy kvällen efter.

Coffs Harbour
Det går ingen nöd på oss medan vi väntar

Efter två dagar kunde vi fortsätta seglingen söderut och efter 36 timmar ankrade vi i en av Sydney Harbours många vikar.

Vi närmar oss inloppet till Sydney Harbour

Det blev dock en lite struligare avslutning på seglingen än vanligt. En trimlina hade gått av och fastnat i översta spridaren, vilket gjorde att vi inte kunde få ner storseglet. Det löste sig genom att vi gick in på grunt vatten och ”snabbankrade”, hissade upp Pelle i riggen för att ta bort linan och sen kunde storseglet tas ner. Sen kunde vi gå in i viken och ankra för natten.

För Claire and Andrew på Eye Candy och Annie och Liam på Gone With the Wind blev ankomsten till Sydneyområdet känslosam. Gone With the Wind avslutade sin segling runt jorden och Eye Candy kom hem efter många år i Medelhavet, Karibien och Stilla Havet.

Efter vår första nattankring innanför North Head (norra udden vid inloppet till området Sydney Harbour) flyttade vi oss och ankrade i Manly. Där gick vi bland annat en fin vandring upp på North Head med härlig utsikt över Sydney Harbour och Tasmanska sjön.

På North Head

Vi hittade också svenska caféet Fika och fick njuta av Luciatåg, glögg och lussekatter. Ett par hundra Australiensvenskar var på plats.

Efter ett par dagar i jättemysiga Manly gick Eye Candy och Loupan in mot centrala Sydney och det kändes häftigt att komma in mot Sydneys fantastiska operahus och Sydney Harbour Bridge. Det är alltid något speciellt att närma sig städer från vattnet.

Ankrade i Farm Cove
Nöjd besättning i Farm Cove

Nu har vi varit i Sydney en och en halv vecka. Det är en härlig stad, full av liv och rörelse, med mycket att se och göra både på land och vatten. Vi har bland annat varit på guidad tur och på konsert med Nick Cave och Warren Ellis i Operahuset. En mäktig upplevelse!

Sydney är en båtvänlig stad med många bra ankringsplatser, både centralt och i lite lugna stillsamma vatten. Det går oftast att hitta ett bra ställe att förtöja jollen när man ska iland. På många platser finns gratis gästbojar, dock väldigt få gästplatser i de många marinorna. Här stillsamma Sugarloaf Bay bara några få sjömil från centrala Sydney.

Nästan som Napoleonviken?

Det har varit väldigt kyligt den senaste tiden med hårda och iskalla sydliga vindar från Antarktis. Det har varit långbyxor, fleece och middag inne. Täckena är tillbaka i påslakanen och vi har till och med slagit på värmaren en stund på morgnarna när termometern visat 13-14 grader. Brrr! Men nu vankas mer normalt sommarväder och det ser vi fram emot.

Vi stortrivs verkligen här och ser fram mot den spännande starten av Sydney Hobart race på Annandag jul och det spektakulära nyårsfirandet här i Sydney Harbour. Julafton firar vi med Claire, Andrew, Annie och Liam med lite svenskinspirerad julmat ombord på Loupan. Vi kommer säkert drabbas av lite hemlängtan också, trots det trevliga sällskapet.

Vi önskar er alla En God Jul och Ett Gott Nytt 2023!

Allt väl ombord!

Framme i Australien

Igår kväll kl 21 kom vi fram till Bundaberg efter knappt 6,5 dygn på havet. Sista natten blev lite mer spännande än tidigare nätter. Vi såg hela natten åska på avstånd och vi visste att vi sannolikt skulle träffa ”svansen” på den front som hörde till lågtrycket längre söderut. Natten var stjärnklar, men strax före klockan 5 blev himlen svart och vi hamnade i en riktigt rejäl squall med tonvis med vatten och upp till 50 knops vind. Som tur var hade Pelle, som hade vakt, sett den komma på radarn så det var bara en flik av förseglet ute. Storen hade inte varit uppe på hela natten eftersom vi sett åskan och ville ha en segelsättning som var enkel att hantera snabbt för den person som hade vakt. Efter en timmes regn och blåst var vi ute i klart väder igen. Snurriga svaga vindar dock, så Yanne fick träda in och tog oss in till Bundaberg. Eftersom det var kväll fick vi ankra på anvisad plats över natten. Efter ett glas vin somnade vi väldigt sött.

I morse fick vi komma in till karantänsbryggan för inklarering. Mycket hade vi fått höra i förväg om de stränga ”Australien Border Force” och alla kontroller som skulle göras, så vi var lite spända. Det blev först en jättetrevlig, ganska lång, intervju med Liz från Customs. Sen kom Lee från Bio-Security och det var inte alls det drama vi varnats för, utan en trevlig stund det också. Vi fick behålla det vi varit oroliga för, dvs träsniderier, snäckor och conchhornet. Vi hade också kunnat få behålla våra flätade korgar och en väska av stråmaterial, men när hon visat vad som hände när de daskades mot vår diskbänk, så tyckte vi de kunde gå med övriga sopor som hon tog hand om. Det fullkomligen kryllade av pyttepyttesmå svarta insekter, som lever av torra fibrer. Vi hade aldrig sett några på egen hand. Har man stråarbeten ska man lägga dem varannan månad i en påse och spruta in insektsmedel alternativt sänka dem en stund i vattnet berättade hon. Sen var allt klart!

Efter lunch och en tupplur tog vi en promenad till mataffären i Burnett Heads. Då mötte vi de här. Kändes kul!

Allt väl ombord!

Mot Australien – Dag 4 och 5

Hej alla följare!
Gårdagen bjöd på en fin seglingsdag med lagom stark sydostlig vind som gav oss en öppen bidevindsbog med 60-70 graders skenbar vind. Solen har fortsatt skina från en molnfri himmel och nätterna har varit stjärnklara. Den senaste natten var faktiskt betydligt svalare än vi vant oss vid och både långbyxor och långärmat åkte fram. Härlig sovtemperatur! Men vi rör ju oss söderut och det betyder svalare temperaturer här, även om det inte märks dagtid. I natt blev vinden svagare och svagare och vid 3-tiden tog vi ner seglen och Yanne tog vid. I skrivande stund nu på eftermiddagen har vi haft omväxlande segling, motorsegling & motorgång.
Kombinationen svag vind och 1-1,5 meter dyning ger verkligen lite speciella seglingsförhållanden men det är bara att anpassa sig. Spirbommen används flitigt.
Vi går just nu med direktkurs mot Bundaberg och räknar med att vara framme imorgon kväll (fredag kväll). Det börjar bli dags att ställa om klockan (en timme bakåt) till Australiens östkusttid (UTC +10), då kvällarna blivit väldigt ljusa och morgnarna mörka. Imorgon väntas vi beröras av svansen på ett lågtryck längre åt sydost, som enligt prognosen ska ge oss lite regn och vind från nord och nordväst. Bra riktning för oss som är på väg mot sydväst.

Allt väl ombord!

Mot Australien, dygn 3

Det har varit en fin och behaglig seglingsdag med vind runt 15-20 knop med skenbar vindvinkel runt 140 grader, måttliga vågor och en klarblå himmel. Vid lunchtid passerade vi halvvägs. På eftermiddagen, ändrade vi kurs mot sydväst och Bundaberg. Vi har cirka 500 sjömil kvar. Vi har inte sett en enda båt än så länge. Djurlivet har också varit sparsamt med någon enstaka flygfisk och så några fåglar som tydligen tagit nattvila på Loupan. Vi hade inte märkt dem, men spåren efter dem gjorde att det blev storstädning på solpanelerna och överbyggnaden på förmiddagen. Nattvakten har nu fått ytterligare en uppgift: kolla efter fripassagerare! Imponerande hur långt från land fåglarna dyker upp.

Det ser ut som vi får avtagande vind efter hand, Code 0 får en fin vindvinkel och räcker inte det får Yanne rycka in med lite stöd. Men vi får se hur det blir.

Allt väl ombord!

Mot Australien, dygn 2

En fin och stjärnklar natt med lite måne hade sällskap med lite friskare vind på 20-25 knop. När ljuset kom i morse kunde vi också se att vågorna växt till sig rätt rejält och det blev lite mer gung än tidigare eftersom de dessutom kom in lite mer snett akterifrån. Strax före klockann åtta på morgonen passerade vi vår första waypoint som låg norr om Nya Kaledonien. Nu på väg mot nästa waypoint norr om Chesterfield Reefs och vi räknar med att komma dit mot slutet av dagen imorgon. Vind och vågor har lugnat sig och vi har en vind runt 15 knop akterifrån och 1.5 meter akterlig sjö. Himlen är klarblå.

Allt väl ombord!

Vi är på väg mot Australien!

Igår förmiddag släppte vi bojen i Port Vila och efter tankning så styrde vi ut mot havet. Utklareringen hade vi gjort ett dygn tidigare. Väldigt smidigt i Vanuatu, då det inte är samma brådska att lämna efter utklareringen som på de flesta andra ställen. När man lämnar Port Vila och går ut mot havet finns en udde som kallas Devils Point. Vi förstår varför. Det blir riktigt jobbig sjö när vågor och tidvattenströmmar möts. Det fick vi erfara när vi kom tillbaka till Port Vila från vår segling norrut. Nu hade vi lite bättre koll och det blev bara lite småstökiga vågor. När seglen var hissade och vattengeneratorn (Watt&Sea) istoppad i vattnet så var det vara att sätta kurs västerut. Seglingsguiden, Rocket Guide, rekommenderar att man går norr om Nya Kaledoniens hela revsystem och sedan norr om revsystemet vid Chesterfield Reef innan man vikar av åt sydväst mot Bundaberg, där vi ska klarera in. Vi räknar med att seglingen tar cirka en vecka, dvs att vi är famme 23-24 september. Vi har haft fin seglingsvind runt 15-20 knop akterifrån. Tvåmetersvågorn rullar in fint. Natten var mörk och mulen med några lätta regnstänk, men idag skiner solen igen. För att komma i stämning har vi spelat den gamla dängan Down under med den australiensiska gruppen Men at work. Är också en låt som Pelle tränar in inför kommande jam under Go West Rally Welcome Week.

Allt väl ombord!

Vi lär känna livet i Lutes – en underbart trevlig by

Efter ankringen i lagunen utanför byn Lutes på Maskelyne island fick vi genast besök.

Härlig ankring

Först kom bychefen och hans lilla son utpaddlande och önskade oss välkomna och efter en stund simmade ett livat gäng med smågrabbar ut på diverse flytetyg. De frågade om de fick komma ombord på jollen och så småningom frågade vi om de ville komma ombord på Loupan. De ville de så klart och vi gjorde en liten rundvandring på däck och i sittbrunnen.

På väg ut mot Loupan

Bychefen hade frågat om vi ville ha hummer när han skulle ut tidigt nästa morgon. Vi tackade ja och nästa morgon kl 7 kom han paddlande med hummer i kanoten. Vi kände oss välkomna.

När vi tog jollen i land första dagen fick Andre uppdraget att visa oss runt i byn. Andre är egentligen bychef i grannbyn Peskarus, men hade även hus i Lutes och någon familjekoppling till Lutes som vi aldrig riktigt förstod. Han tog oss på en tvåtimmarsvandring runt byn och berättade bland annat om minnesmonument över missionärer, hur kyrkan byggts under en stor del av hans liv och varför det låter som nån slår med en sked på ett kastrullock klockan fyra och klockan fem på morgonen. Här är de presbyterianer och klockan fyra är det dags för morgonbönen. Klockan fem väcks de elever som bor på skolans internat för att städa och göra olika sysslor innan frukost kl sju. Skolan startar klockan åtta. Vi hann också göra ett kort besök i skolan, som var byggd med bistånd från EU. En liten medicinsk mottagning med en sjuksköterska finns också.

Andre och en dotter till en av lärarna i skolan vid minnesstenen för första missionären som bodde här
Byn har engelskspråkig skola

Rundvandringen avslutades nere vid stranden där männen samlas i slutet på dagen för att dricka kava vid kavabaren.

Kavabaren

Där satt Terry och spelade gitarr med fyra strängar istället för sex och några barn sjöng tillsammans med honom. Fint! Pelles gitarrhjärta värkte och han lovade Terry att vi skulle komma in nästa dag med nya strängar.

Maskelyne har tre byar, Lutes, Peskarus och en by vi glömt namnet på. Totalt 1200 personer bor i de tre byarna. Det finns en fin promenadväg och vi promenerade runt till alla byarna. De är alla byggda på traditionellt vis och det är väldigt välskött överallt. Här levs ett enkelt liv, där man mestadels får klara sig på det naturen omkring kan ge. Och det är de mästare på att göra. Det finns några minibutiker också med mestadels torrvaror och konserver. Alla byar har egen kyrka, men öns skola upp till årskurs 9 finns i Lutes. Och överallt dessa otroligt vänliga människor som gärna kommer fram och pratar, berättar och frågar.

Traditionella hus
Supermarket

Nästa dag gjorde vi ett besök i skolan. Fotboll och volleyboll är väldigt populärt bland barn och ungdomar i Vanuatu och vi hade med oss en fotboll, en volleyboll och en pump. Jätteglada blev de och kanske speciellt för pumpen, så bollarna skulle hålla sig vid liv lite längre.

Bollmottagarna

Läraren för årskurs 5 stack ut huvudet och undrade om vi ville komma till klassen och berätta lite kort om Sverige och vår segling nästa dag. Självklart ville vi det! Vi tog bland annat med oss några bilder med snö, vilket utlöste en smärre ”pratstorm” när bilderna visades. Vi hade också med en bild på Zlatan och visst fanns det några fotbollsintresserade som visste vem det var. Några modiga tog fram en liten lapp där de skrivit ner frågor. Efteråt blev det fotografering. Jätteroligt att få vara där!

Årskurs 5, 39 elever i klassen
Huvudlärare och hjälplärare

Apropå fotografering. När vi ber att få fotografera människor så frågar vi ofta om de vill ha ett utskrivet foto på sig själv som tack. Det har blivit extremt populärt med de blanka fotografierna i storlek 10*15 cm. Svårt att beskriva den glädje som många visar. Många vars vänner fått ett foto kommer och frågar om inte de också kan bli fotograferade. Den lilla fotoskrivaren har verkligen gått varm i Lutes. Till och med studierektorn kom och bad om ett foto efter att de två kvinnorna som tog emot bollarna fick varsitt foto. Här ett axplock av de många lyckliga ägarna till ett foto av sig själv.

Bychefen och hans två barn på besök hos oss
Studierektorn
Joseph och Martin
Robert och hans dotter
Leena flätar matta av palmblad till sitt hus. Används som sittyta
Man vet hur man ska posera

En sen eftermiddag var det dags för Terrys gitarr att få nya strängar och dessutom gjorde Pelle storrengöring av gitarren och gav honom en stämdosa. Arbetet rönte stort intresse, då det visade sig finnas fler gitarrspelare i byn som kom fram med sina gitarrer. Ett antal gitarrer saknade strängar helt. Ytterligare två omgångar strängar lyckades vi gräva fram. Det visade sig att ön har ett string band, Fishermens string band, som spelat in en CD och man kan också hitta dem på Youtube, kolla här.

Nya strängar på gång
Terry
Nya strängar här Också

En eftermiddag efter skolan kom två tjejer i nedre tonåren utpaddlande och närmade sig båten lite blygt. Vi småpratade lite, men vi förstod av deras minspel och blyga leenden att de nog hade ett ärende. Ulla frågade om det var något speciellt de kommit ut för och väldigt försiktigt svarade de att de undrade om vi hade några kläder som kunde passa dem. Ulla letade fram två randiga t-shirts och en sarong, som de glädjestrålande tog emot. När de paddlade hemåt hördes förtjusta skrik och den ena tjejen höll kläderna tryckta till sitt bröst medan den andra paddlade. Man kan inte bli annat än upplyft av sånt.

Meery och Carolyn

Vi fick också lära oss att tillredningen av kava sker på helt annat sätt i Vanuatu, jämfört med Fiji. Här hackas och sedan mals den färska kavan innan det malda blandas med vatten. Innan drycken ska drickas så filtreras den. I Fiji torkas och stöts kavan till pulver som sen kramas ut i vatten. En liten skål kava kallas ”low tide” och en stor ”high tide”. I de traditionella byarna dricks kava enbart av männen. Pelle blev bjuden in i kavabaren efter gitarrövningarna och sedan ytterligare en gång efter att han gått en liten ”kurs” i kavaberedning. Omdömet från Pelle är att kavan är godare i Vanuatu.

Kavan hackas
Och mals
Blandas med vatten
Och silas
Sen är det bara att njuta. Man dricker hela skålen i ett svep, här en ”low tide”

När vi lämnade Fiji fick vi en stor mängd kläder från våra vänner Roshni och Avi i Nadi. De har vi delat ut i många sammanhang, men vi hade fortfarande en stor mängd kvar. Eftersom vår tid i Vanuatu lider mot sitt slut så pratade vi med bychefen. Han ville gärna ha dem för att sedan fördela efter behov i byn.

Kläder från Roshni, Avi och deras vänner överlämnas. De är indier så några väldigt vackra och speciella plagg fanns med. Något för kyrkobesöket kanske?

Några män i byn föreslog att Pelle skulle följa med ut och fiska ett par timmar på lördagsmorgonen. Det var dags att fånga fisk till söndagens lunch efter kyrkobesöket. Kul! Ulla fick gärna följa med, men lite egen tid är inte heller fel ibland. Tio rejäla wahoo blev det.

Napp!
I samband med en storm för några år sedan bildades det här sandrevet

När vi tog farväl av bychefen sa han att byn tyckte det varit trevligt om vi stannat ett par veckor till. Det hade nog vi också tyckt. Han konstaterade också att de levde ett enkelt, men bra liv. De har lätt att anpassa sig till förändrade förutsättningar, då det mesta de behöver finns eller kan tillverkas av vad som finns lokalt. De har ett förhållandevis litet behov av pengar. Ett exempel är de traditionella husen som ganska lätt kan återuppbyggas av lokalt material om en cyklon förstör dem.

Det var med varma hjärtan och ett visst vemod vi efter fem dagar lyfte ankaret tidigt på söndagsmorgonen för att fånga en lämplig vind och segla ner till huvudstaden Port Vila. Förråden var fyllda av bananer och papaya i överflöd som vi fått som tack. Vi fick en snabb segling med öppen bidevind och vågor mindre än en meter så de 65 sjömilen söderut var snabbt avklarade.

Port Vila är Vanuatus huvudstad med runt 50 000 invånare. Staden är väl inte direkt charmig, men den är i betydligt bättre skick än Luganville och tillgången till allehanda service är också bättre. De klagade faktiskt i Luganville på att regeringen prioriterade Port Vila på bekostnad av övriga landet och specifikt Luganville. I Port Vila finns Vanuatus enda marina, Yachting World. Här finns platser att ligga vid land och bojar. Vi gillar bojarna bäst. Man kan också tanka diesel, få hjälp med tvätt, vatten och dusch. Dessutom har de en trevlig restaurang, Waterfront Bar and Grill. Marinan har inte bedrivit verksamhet under tiden gränsen varit stängd, så de hade mycket uppstartsarbete när gränsen väl öppnade. Vi ser stor skillnad på hur det är nu jämfört med när vi kom hit första gången för en dryg månad sen. Här några bilder från Vila, som stan också kallas.

Frukt- och grönsaksmarknad
Fanns också på marknaden
Jättegod och billig mat på marknadens ”food court”
Stadens bussar som det finns massor av och man åker för en billig penning
Marina manager Roslyn

Nu förbereder vi oss för att segla till Australien och följer vädret noga. Det är en segling på drygt 1000 sjömil och vi räknar med att det tar cirka en vecka. Vi har bestämt oss för att helt hoppa över Nya Kaledonien och istället åka hem ett par veckor för att krama om familjen.

Allt väl ombord!