Tillbaka på Nya Zeeland för tredje gången

Tisdagen den 29 oktober kl 05 förtöjde vi vid karantänsbryggan i Opua med den gula flaggan hissad. Vi hann sova 1,5 timme innan det var dags för frukost och sen knackade tjänstemannen från Biosecurity på. Botten var ren och han tyckte inte vi hade några konstigheter ombord, så han nöjde sig med att ta hand om våra soppåsar. Förvisso hade vi två äpplen framme, men han tyckte vi helt enkelt kunde att äta upp dem ombord. Sen kom damen från immigration och henne hade vi träffat flera gånger tidigare vid in- och utklarering, så det var trevligt. När hon stämplat passen sa hon att vi kunde lämna karantänsbryggan och gå till vår bokade plats i marinan. Just som vi började sätta på oss jackorna knackade det på skrovet igen. Den här gången var det fyra personer och hunden Anika från tullen som ville komma ombord. Vi blev lite förvånade eftersom vi fått klartecken att lämna. Anika och tre av tulltjänstemännen nosade och lyste med ficklampor runt om i båten och sen var de nöjda. Långt ifrån alla båtar fick detta celebra besök och vi tror nästan det var träning av den gulliga Anika eller möjligen att vi verkade skumma.

Anika – Drug/Cash Detector

Anika hade också ett eget visitkort.

Baksidan av visitkortet innehöll en hel del intressant information.

På eftermiddagen kom Elisabet och Karl-Axel från Spray på besök. Det blev ett kärt återseende och det måste ju förstås firas med bubbel. Sen fick vi en jättetrevlig kväll på topprestaurangen Duke of Marlborough i Russel, innan vi alla kröp till kojs i Loupan.

Dagen efter vår ankomst fyllde Stephanie på Nautilus 60 år och vi blev bjudna på kalas på Yachtklubben. Pelle, Martin från Acapella och Lisa från Harlequin stod för musikunderhållningen. Även det blev en trevlig kväll.

Vi hade känt oss överraskande pigga och fräscha under tisdagen och onsdagen, men sen tog tröttheten över och inte mycket blev gjort under ett par dagar. När energin återvände blev det båttvätt och andra nyttosysslor och och vi gick också en kustvandring till Paihia. Fin promenad på drygt en och en halv timme.

Det blev på begäran en ytterligare spelning på Yachtklubben för Pelle, Martin och Lisa och tillsammans med Ellen och Martin blev det middag på Duke of Marlborough i Russel en underbart vacker kväll.

Underbara ostron från Bay of Islands

Igår vid lunchtid lämnade vi Opua. Vi ankrade senare på eftermiddagen i vackra Whangamumu bay och blev mottagna av två delfiner, som höll oss sällskap tills mörkret föll flera timmar senare.

De senaste dagarna har vi fått njuta av en för årstiden tidig värmebölja med temperaturer upp mot 30 grader, så det blev förstås middag i sittbrunnen. Nätterna är dock ganska så kalla, så värmaren för göra tjänst då.

Strax innan soluppgången idag lämnade vi Whangamumu och nu styr vi mot Whangarei och Riverside Drive Marina, som ju blivit Loupans hemmahamn här på Nya Zeeland.

På väg mellan Fiji och Opua

I måndags förmiddag klarerade vi ut från Fiji och lämnade Denarau marina. Planen var att vi tillsammans med Acapella skulle gå ut genom Navula pass vid lunchtid, men bara några sjömil från Denarau ropade Acapella upp oss. De hade upptäckt att batteriet för rullseglet var slut och de behövde skaffa ett nytt. Vi ankrade i Momi bay nära passet och åt lunch och tog ett sista Fiji-dopp medan vi avvaktade hur det skulle gå för Acapella. Batteribytet var snabbt fixat och vid 15-tiden var vi ute ur passet och ännu en gång på väg till Nya Zeeland.
Väderfönstret som vi valde att gå i är inte den klassiska typ av väderfönster som brukar beskrivas, men vi var många båtar som lämnade och meteorolog David gav sin välsignelse, men påpekade också att han personligen tyckte det innehöll för mycket motvind. Dock inga starka vindar eller något starkt lågtryck lurande inför ankomsten till Nya Zeeland. Fönstret innehåller segling i fina vindar blandat med en hel del motvind i svaga och måttliga vindar och eftersom man alltid ska passera något högtryck är det perioder av stiltje. Bob gjorde en routing som vi tyckte kändes onödigt lång, men som sannolikt varit mer komfortabel än den egna variant vi sen bestämde oss för.
Första 36 timmarna hade vi jättefin segling, först med öppen bidevindsbog i frisk ostlig vind och när vinden avtog en fin och behaglig kryssbog på ganska så slätt vatten. Sen blev det tolv timmars motorgång innan det var dags att ta itu med resans mindre bekväma del, 30 timmars ganska snäv bidevindsegling i 13-16 knops vind och 2 meters havsvågor, som snabbt kom efter några timmar. Många översköljningar blev det! Vi fick börja gå mot sydväst, men vinden vred som utlovat så att vi senare kunde gå mer direkt mot målet. På torsdagskvällen hade vinden avtagit till behagliga 11-13 knop, men en tre meters dyning kom istället upp, från ett busväder på Nya Zeeland, och blandade sig med vindvågorna och det blev väldigt orolig sjö och oharmoniska rörelser i båten. Ulla fick till och med lite känning av sjösjuka för första gången på flera år. Sen tvåtiden i natt är det motorgång som gäller, men vi förväntar oss sydsydvästlig och sydvästlig vind senare idag och ännu en snäv bidevindsbog, men med behaglig vindstyrka. Sen räknar vi med nästan två dygns motorgång och som final segling med nordvästlig vind innan vi och en kallfront når Nya Zeeland.
Det har nu blivit betydligt svalare och underställ och fleece har kommit till heders igen. Filtar är inlagda i påslakanen. Nu på morgonen har vi startat värmaren en stund.
Nu på fredagsförmiddagen är vi cirka 500 sjömil från Opua och räknar med att komma fram på tisdag morgon. Allt väl ombord!

Väntans tider närmar sig sitt slut

Den 2 oktober lämnade vi Suva. Efter lite krångel med ankarspelet kom vi iväg vid 05.30. Det var ankarspelets styrenhet som bestämde sig för att lyfta och sänka ankaret samtidigt, vilket ju inte blev så bra. Upp kom i alla fall ankaret till sist, genom att vi kortslöt nödterminalen. Vi hade knappt 100 sjömil till Navula passage i sydvästra Fiji och vi var förberedda på en dag med blandat motorgång och segling och på slutet friska vindar. Friska vindar blev det verkligen de sista timmarna med byar upp mot dryga 35 knop och sjön byggde snabbt upp till tre meter med kort periodtid. I början av den blåsiga perioden hade vi slör, men mot slutet 60 grader skenbar vind och sjön rätt mycket från sidan. Väldans blött blev det. Vi gick in genom Navula passage i mörkret, men det är en bra belyst enslinje och det är bara att följa den hela vägen och släppa ankaret vid lämpligt djup inne i Momi Bay. Härligt med dusch, middag och säng efter en lång dag.

Nästa dag låg vi kvar i Momi Bay och pustade ut lite. Ulla städade båten och doktor Pelle kunde operera styrenheten, så nu är den frisk och kry igen. Sen var det dags för återförening med seglarvänner i Musket Cove, där vi slappade och levde semesterliv med bland annat jolleutflykt till Cloud 9, en flytande ”beach bar”, tre sjömil utanför Musket Cove. Den har funnits där i flera år, men förra året hörde vi inga seglare som pratade om den. I år pratade alla om Cloud 9, så vi bestämde oss för en tur dit tillsammans med Ellen och Martin på Acapella. Man får simma dit från jollen och sen är det pizza, drinkar, musik och allmänt häng som gäller.

Det har varit tryckande varmt och fuktigt de senaste veckorna och det känns att cyklonsäsongen med fuktig värme närmar sig, officiellt från 1 november. Vi har spanat efter väderfönster för att segla mot Nya Zeeland sen ett par veckor, men det har varit en väldig aktivitet med lågtryck där nere och inget fönster har sett lockande ut. Tyvärr har det också varit en tragisk olycka med en segelbåt på väg till Nya Zeeland. Den sjönk i mycket hårt väder med 5-7 meter vågor bara 15 sjömil från målet. Efter en snabb räddningsinsats från Nya Zeeland kunde de fyra i besättningen plockas upp med helikopter, men skepparen avled. Den tragiska händelsen blev en påminnelse för många av oss seglare att ha respekt för lågtrycken där nere.

Som vanligt använder vi MetBob som väderrouter, men vi lyssnar också på favoritmeteorologen David på Gulf Harbour Radio och sen hänger speciellt Ulla över PredictWind och Windy varje dag.

Vi har lyft och tvättat botten så vi är rena inför ankomsten, riggcheck är gjord, motorn har fått ny olja, diesel- och vattentankarna är fyllda, överseglingsmat ligger klar i frysen och täcken och varma kläder är framplockade och imorgon tror vi det är det är dags att ge sig av (om det inte blir stora prognosändringar igen). Vi längtar verkligen efter lite svalare väder nu!

Allt väl ombord! Vi återkommer med rapporter längs vägen.

Vårt dagliga bröd och yoghurt

När man är ute så här, så finns antingen inget bröd alls eller typ smaklöst och svampigt formbröd. Definitivt inget med lite grövre mjöl. Så då får man ta degen i egna händer och baka. Med hjälp av vår bakintresserade son Martin, så har vi fått ett superenkelt recept, som inte ens kräver knådning. Däremot krävs tid för degen att jäsa, men då behöver man ju inte vara ombord. Eftersom man inte behöver kladda med knådning så funkar det perfekt att baka under överseglingar också. Om vi har möjlighet använder vi en blandning av fullkornsmjöl och vanligt vetemjöl, men det är relativt sällan man hittar fullkornsmjöl. När vi hittar fullkornsmjöl så brukar vi köpa ett par förpackningar och vakuumpacka, så inte små djur tar över fullkornsmjölet. Här kommer receptet på ”Lata Loupans bröd”:

6,6-7 dl mjöl (vi brukar ta 2 dl fullkornsvete och resten vanligt vetemjöl)

1-1,5 dl frön eller nötter om man vill (linfrö, solrosfrö, valnötter)

1 tsk torrjäst

1,5 tsk salt

3 dl vatten (drygt, degen ska vara lite lös och klibbig)

Blanda alla torra ingredienser och rör i vatten tills du får en lite klibbig deg. Sätt på lock eller täck på annat sätt. Nu ska degen jäsa 6-8 timmar och ungefär varannan timme går man förbi och tar tre ordentliga tag med en slev och ”sträcker” degen. Någon gång har jag glömt bort degen 4-5 timmar, men det har gått fint att sätta igång och sträcka den efter det också. När du tycker den ser väljäst ut stjälper du upp degen i en smord avlång brödform. Vi använder en lite mindre form, cirka 1,2 liter. Låt jäsa en timme och sen in i ugnen på högsta temperatur i 35 minuter. Ut kommer ett gott bröd med vacker färg, som ledigt håller sig färskt och supergott i 3-4 dagar. Vi förvarar det insvept i handduk när det kallnat. Här ett bröd med valnötter (som vi nästan ätit upp).

Vi gör också yoghurt några gånger i veckan. Ännu enklare än brödet:

Värm upp 1 liter mjölk till 40-43 grader. Vi använder torrmjölkspulver som ger fetthalt motsvarande ”röd mjölk”. Fettsnålare mjölk ger lösare yoghurt. Det fungerar förstås också med färsk mjölk och UHT-mjölk. Rör sen ner 1-2 matskedar naturell yoghurt, antingen din egen eller köpeyoghurt första gången. Häll upp i en mattermos eller vanlig termos. På med locket och låt stå 8-12 timmar. Häll upp i någon burk med lock och ställ in i kylen. Efter 4-5 timmar är den klar att äta, men vi tycker den blir krämigare om den får en dag eller natt på sig i kylen.

Mums!

Härligt återbesök på Fulaga

Det var verkligen jätteroligt att komma tillbaka till Fulaga. Så många vi kände igen och så många som kände igen oss. Det känns nog särskilt värmande för oss som är långt från vår familj och våra ”vanliga” vänner. Efter sedvanlig sevusevu med nya bychefen Simon, Bill och Ceta så var vi en del byn av igen. Simon är dock inte ännu formellt utsedd till bychef, men förväntningen var att han snart skulle bli det.

Den här gången fick vi Ma och George med barnen (George) Junior och Sevati som vår värdfamilj. Dessutom de två extrabarnen ”little” Ma, som är Mas systerdotter från Suva och Mosese, som är prästens son. Prästen, som är änkling, var bortrest några veckor och då var Mosese del av vår familj och bodde där. George är huvudläraren på Fulaga. Mas och Georges hem är en knutpunkt med en ständig ström av barn och vuxna. En ständig ström av seglare ä där också, eftersom öns internet finns i skolan, som ligger bredvid deras hus. Jättetrevlig familj! Här är de på söndagslunch ute hos oss på Loupan och det var en verkligt matglad skara som var på besök. Köttbullar på ett kilo köttfärs och kycklinggryta med bland annat ett kilo kyckling och två burkar kikärter gick åt i ett nafs tillsammans med ris och grönsaker.

En lördag tog Ma och George oss med ut på ”clamming”, vilket betyder plocka jättestora musslor. Vi tog vår jolle ut till ett relativt grunt område vid några av de många svampöarna. Sen hoppade vi alla med cyklop och snorkel ner i det midjedjupa vattnet och George visade vad vi skulle plocka och hur.

Det var helt enkelt JÄTTESVÅRT!! Inte så att de försökte smita, men otroligt svåra att få syn på i sjögräset, eftersom de låg nedgrävda i sanden och bara en smal ”läpp” kunde skönjas. Ma och George plockade massor, Pelle två och Ulla ingen alls.

Ma visade oss också sea grapes, en sorts alg, som vi plockade. Ma ville sen visa oss hur man gjorde sea grape och tonfisksallad, så på väg mot Loupan stannade vi också vid en strand för att hämta mogna bruna kokosnötter där kokosen skulle vara del i salladen. När George kom ut från kokospalmerna var han helt täckt av myggor och han fick springa ut och kasta sig i vattnet för att bli av med dem. Säkert hundra myggor, huuuu!

Salladen, som innehöll sea grapes, tonfisk på burk, lök och kokosmjölk var delikat.

En dag tog Aki med oss på en liten vandring upp till en grotta med kranier och andra benrester. Ingen vet riktigt vilka som ligger där. En teori är att det är fiender som ätits upp under kannibalstiden för länge sen. En annan teori är att det är personer som blivit sjuka och avlidit i de smittsamma sjukdomar missionärerna tog med sig och att de hamnat här, långt från byn och vanliga kyrkogården på grund av rädsla för smitta, typ de kolerakyrkogårdar som finns hemma. Ingen vet dock.

Högst upp på toppen av samma berg var det fin utsikt över byn och revet.

Båtarna är dock ankrade på andra sidan ön. Här utsikt från Vodafone hill, dit George gick med oss medan Ma rensade musslorna efter vår clamming. Som namnet antyder kan man med viss tur få 2G-täckning för att ringa.

En riktig höjdpunkt för byn var när både sjukvårdsbåten och det efterlängtade supplyfartyget kom med varor och passagerare från Suva. Det blev en lång väntan.

Men till sist var det dags att lasta av och på alla olika saker.

Till och med en ny ”long boat” var med på fartyget.

Lite nytta gjorde vi förstås också, skolan fick ett nytt wifi med bättre räckvidd, installationsjobb på George nya dator och skrivare och två skottkärror fick nya skruvar så att hjulen satt fast.

Sista veckan vi var på Fulaga pågick något som liknar nationella prov för årskurs sex och åtta. Lunch och eftermiddagsfika lagades av alla mammor och barnen åt hemma hos Ma och George

Det var lite ostadigt och blåsigt väder under en stor del av tiden på Fulaga, men sista dagen var förhållandena perfekta för driftsnorkling i passet. Vi åkte ut med jollen tillsammans med Joe på Peregrine och Wendy och John på Midnight Sun. Och vilken snorkling vi fick!! Den bästa någonsin! Vi brukar alltid säga att inget slår Fakarava South Pass, men det här gjorde det. Fantastiska mängder fisk, både stora och små, flera stora hajar, en grupp med babyhajar, stora sköldpaddor och vackra koraller. Tre gånger åkte vi ut utanför passet och drev sen med strömmen in. Man driver en lång sträcka och det känns som man flyger. Varje tur tar cirka 20-30 minuter och trots våtdräkterna var vi rätt frusna när vi efter tre timmar kom tillbaka till Loupan. Hör en vacker ”cabbage coral”.

Hemma kanske ni inte ägnar WM i rugby så stort intresse, men här på Fiji är det jättestort. Sista kvällen var vi på avskedsmiddag och rugbymatch hemma hos Ma och George. Vi var inte ensamma, de flesta av byns män och barn satt som klistrade framför deras TV. Tyvärr gick det inte så bra för Fiji så nu måste de vinna de återstående två matcherna i gruppspelet. Vi håller tummarna!

Kvällen avslutades med lite avskedskava innan vi begav oss hemåt i beckmörkret.

Nästa morgon kom Ma och George ner till vår ankring med den stora TV-skärmen i sin skottkärra. Vi hade lovat ta den till Suva, där de ska fira jul med Mas syster med familj. Deras dotter går också i skolan där. Förutom TVn skickade de också med en stor fläkt och lite trevligheter till dottern och kakor till oss.

Sen var det dags för oss att lämna Fulaga och segla västerut mot huvudstaden Suva. Vi var båt nummer 87 som kom till Fulaga i år. Nu är det sent på seglingsäsongen och vi var bara fem båtar där. När vi lämnade på torsdagen tillsammans med Midnight Sun och Peregrine så var det bara en båt kvar. Vi fick en hyfsad segling, 190 sjömil på drygt ett dygn till Suva. Stundtals lite för lite vind, men det gick att segla hela vägen. Vi har haft två rejält regniga dagar här, men nu är vi nyklippta, gasen påfylld, tvätten (20 kg!) tvättad och matförråden påfyllda. Igår var vi dessutom på något så exotiskt som ett biobesök tillsammans med Michelle och Joe på Peregrine. Och vilken kontrast mot stillsamma Fulanga!

Allt väl ombord!

Varför seglar inte fler båtar till Matuku?

När vi var på väg från Denarau till Fulaga gjorde vi ett stopp på ön Matuku, som också tillhör Lau group även om det ligger en bra bit väster om resten av ökedjan. . Förra året stannade våra vänner på Vega där och i år hörde vi positiva omdömen från båten Jonas. Det låg lämpligt på kurslinjen ett drygt dygn från Denarau och hundra sjömil väster om Fulaga, så vi bestämde oss för ett besök. Det ångrar vi verkligen inte!

Vi kom till Matuku på fredagsförmiddagen och det var lätt att se var passet genom revet var. Eftersom det var relativt kraftig dyning, runt 2,5 meter från sydväst, bröt det rejält mot revet och i passet rullade vågorna mer stillsamt. Det var på väg mot högvatten så ström och vågor sammanföll i riktning och det gjorde sjön i passet ganska lugn, men det är lite spännande att surfa in mot ett okänt revpass. Navionics sjökort ger inte mycket vägledning hur man ska ta sig in genom revet och in till ankringsplatsen vid byn Lomati.

Då är det ju superbra med en bild från Google Earth, som vi lägger in i OpenCPN och kan se båtens position i bilden.

Ankringsplatsen är superskyddad som ni ser på bilden och inget rullande från havet smiter in. Mycket vackert dessutom med de höga gröna bergen åt alla håll.

Efter lunch sjösatte vi jollen och åkte in för sevusevu. Bychefen var bortrest och ”head man” (typ borgmästaren”) var ute hos en av de två andra båtarna som låg ankrade där. Prästen Sikeli gjorde sevusevu med oss och strax efter dök head man Cama upp.

Lomati är en liten by med 30 invånare och här, precis som på Fulaga, får man en värdfamilj. Så efter sevusevun gick vi tillsammans med Cama hem till vår familj, som består av pappa Tui Lailai, mamma Masi och barnen Saula, 3 år och Ledua, 6 månader. De hade flyttat tillbaka hit till Tui’s hemby, men Tui hade examen i business management och hade många år jobbat på olika företag i Nadi. Tui visade sig vara en ovanligt ambitiös och driftig man med många projekt. Nu lever de ett traditionellt Fiji byliv med grönsaksodling och fiske för husbehov. Bilden tagen vid söndagslunchen efter kyrkobesök och även Tui’s föräldrar är där med oss.

Det var lätt att tycka om vår gulliga familj och de underbart vänliga människorna i byn. Ryktet om vad som sagts och gjorts spreds blixtsnabbt här och alla visste våra namn. Vi har dock lite svårare att komma ihåg alla Fijinamn, då många klingar obekant i våra öron. Barnen accepterade snabbt oss blekingar. Här Ladua och Ulla inför söndagens gudstjänst.

Vi såg ganska direkt att det på stranden låg två så kallade ”long boats” i glasfiber med skador på skrovet och de berättade att de inte hade material att laga skadorna. Från tidigare lagningar på båtarna kunde vi se att de nog inte hade riktigt kunskap heller för att göra en hållbar reparation. Vi har ju numera lite kunskap och material hade vi kvar efter Acapellareparationen, så vi erbjöd oss (= Pelle) att försöka hjälpa dem. Det visade sig att många av männen stolt kunde visa upp ett certifikat på genomgången utbildning i glasfiberreparation. En utbildning som regeringen mycket lovvärt tillhandahållit för många år sen. Tyvärr hade ingen haft möjlighet att praktisera sina kunskaper så de hade förstås fallit i glömska, detta på grund av brist på material och verktyg. Reparerandet utvecklades till att också bli en uppfräschningskurs för många av männen och en stor del av arbetet gjordes av Tui och Sikeli (prästen) under handledning av Pelle. Vi och en Nya Zeeländsk båt donerade sen det vi kunde avvara av glasfiber, epoxi och verktyg för framtida reparationer. Båtarna är ju så enormt viktiga, både som transportmedel och för det viktiga fisket. I byn finns totalt fem båtar.

Ulla sällskapade med Masi och barnen och besökte bland annat kvinnorna som vävde mattor. Otroligt flinka fingrar och det tar bara två dagar för dessa kvinnor att göra en matta som är cirka sex kvadratmeter.

Vi hann också med en jättefin snorkling ute vid revet tillsammans med den trevliga ensamseglande Daryl från Sydafrika. Vattnet var superklart!

Efter fyra dagar sa vi adjö och fick som tack en ofantlig mängd frukt och grönsaker från Tuis och Masis odlingar. Det var två palmbladskorgar fyllda med gröna kokosnötter (man dricker kokosvattnet främst), bananer, papaya, chilifrukter, pak choi och salladslök. Vi hade gärna stannat längre, men nu var vädret lämpligt för att ta oss de 100 sjömilen österut till Fulaga.

Det var första gången vi lämnade en by med tårar av vemod i ögonen. I år har ett 30-tal båtar besökt Lomati, varav 18 med ett ”rally” från Nya Zeeland. Vi undrar verkligen varför så få vanliga seglare hittar till denna pärla? Kanske ligger det bara lite vid sidan om de vanligaste rutterna? För er som ska upptäcka Fiji med egen båt så kan vi verkligen rekommendera Matuku och Lomati. Inget internet dock, utom i skolan i en av grannbyarna eller hos ”weather man” i en annan grannby.

Västerut blev österut

Mantorna var på plats, men de simmade lite djupt vår första morgon vid Mantapasset. Trevlig sundowner och middag blev det med Kim och Steve på North Star och Stephanie och Ian på Nautilus. Morgonen efter pep vinden i ordentligt och prognoserna visade friska vindar från ungefär alla väderstreck den kommande veckan. Vi gick ner till ön Wayas södra vik och fick en snabb och fin segling dit. Här var det lugnare med bra skydd för stark ostlig och nordlig vind, även om vinden ibland kom ylande mellan bergstopparna. Det var kul att göra sevusevu, eftersom många i byn kände igen oss från vårt besök där förra året. De kom till och med ihåg våra namn och undrade var våra vänner var. Ni skulle alltså varit med, Marie och Robin! Man inser att det ändå är relativt få människor som passerar byarna varje år. Efter sevusevun bestämde vi att, tillsammans med fyra andra seglare från båtarna Bonair och Annie, bestiga berget bakom byn nästa dag. Guide krävdes och vi skulle starta klockan sju nästa morgon för att vandringen på det mörka lavaberget inte skulle bli så svettig. När vi träffades nästa morgon frågade vår guide, Solo, Ulla hur gammal hon var och han blev synnerligen skeptisk om det skulle gå vägen med vandringen till toppen när Ullas ålder (snart 66) avslöjades. Ulla var dock stursk och menade att så länge Solo skulle kunna vandra i flip-flops så skulle det nog gå fint för Ulla att gå upp. Det gick fint för oss alla att ta oss både upp och ned även om det var både brant och svettigt.

Fantastisk utsikt kunde vi njuta av från toppen.

När vi var nere efter tre timmars vandrande/klättrande så berättade Solo att hans tvekan inför Ullas klättring kom sig av att han visste att ingen av damerna i byn som var över 40 år skulle klara vägen upp till toppen. Förmodligen är det en bra ide’, som den trevliga bysköterskan hade, att starta aeorobics en gång i veckan för kvinnorna i byn.

Även om vandringen gick fint så blev det platt fall för Ulla när vi kom in i byn och hon snubblade på ett avsågat sly och föll helt handlöst och platt till marken. Som tur var så låg ingen sten i vägen, men en stukad handled och någon form av skada vid revbenen blev det och resten av dagen blev vilodag med handleden i högläge med fast virat bandage. Så kan det gå när man inte har ögonen på stigen utan på grönsaksplanteringen bredvid.

Vi återvände dagen efter till det bekväma livet i Musket Cove, eftersom det inte skulle bli så mycket äventyrligheter på några dagar på grund av handleden, trodde vi.

Nu började det klia lite i våra seglarkroppar. Vi var lite trötta på Musket Cove och seglandet i området omkring och inget bra väderfönster mot Nya Kaledonien i sikte förrän tidigast framåt mitten av september. Däremot skulle vi få en ny lågtryckspassage söderöver, som skulle ge något dygn med något så ovanligt som västlig vind. Vi påminde oss om varför vi egentligen tagit omvägen via Fiji i början av säsongen istället för att gå direkt till Vanuatu eller Nya Kaledonien – Vi skulle ju göra ett återbesök på Fulaga!! Den ide’n kom liksom bort när vi seglade till Denarau och åkte hem till Sverige, men med den utlovade västliga vinden hade vi ju faktiskt chansen igen. Det blev ett snabbt beslut, vi fick plats i Denarau marina och vi bunkrade för en månads liv utan matbutiker. Vi tog bussen in till Nadi för att fylla på förrådet av kavarötter och förstås ladda upp med frukt och grönt på marknaden. Där sprang vi på Roshni och hon visade oss till deras kavaleverantör.

Sen tog vi en taxi mot Denarau, men först stopp vid en mataffär och köttaffären South Pacific Butchery. Verkligt fina lokala produkter och en lite smårolig skylt utanför.

De vakuumpackade och frös ner allt för upphämtning nästa dag. Detta för att det skulle bli enkelt för vår egen lilla frys. Vår taxichaufför erbjöd sig att hämta varorna nästa dag och leverera till oss i marinan, så vi inte skulle behöva åka till köttaffären en gång till. Så blev det, vi sparade mycket tid och i efterhand tänker vi att det nog inte hade hänt hemma.

Dagen efter seglade vi västerut och ett drygt dygn och 200 sjömil senare kunde vi ankra utanför byn Lomati på ön Matuku, hundra sjömil väster om Fulaga. Vi tillbringade fyra helt underbart trevliga dagar i Lomati innan vi i tisdags eftermiddag gick vidare mot Fulaga, först med svag nordlig vind som gav oss en fin öppen bidevindsbog och sen helt utan vind, men det gick fint att låta Yanne jobba eftersom sjön var helt stilla. Vi kom till Fulaga på onsdag förmiddag, men fick vänta ett par timmar utanför passet för att få tillräckligt lugnt vatten.

Vi återkommer med separat blog om härliga Matuku, väl värt ett besök. Och förstås om Fulaga. Allt väl ombord och som ni förstår stannar vi resten av seglingsäsongen på Fiji.