Nalawan i South West Bay

Det blev en stillsam nattsegling upp från Port Vila till South West Bay på ön Malekula. Viken är en väldigt skyddad och bra ankringsplats och vi var tio båtar som alla såg fram mot kulturfestivalen Nalawan. Inne i viken låg en traditionell by, Labo, som var ganska stor. Exakt hur stor var svårt att få reda på och svaren varierade mellan 100 personer och 500 personer. Precis som i Port Resolution blev vi enormt vänligt bemötta och välkomnade och handeln med frukt mot kläder, hårsnoddar, matprodukter med mera kom snabbt igång.

Några företagsamma damer ordnade snabbt en minimarknad för att få in lite pengar till hushållet

Bland alla byns glada barn hittade Ulla en nästan nyfödd

Alltid omgivna av nyfikna och trevliga barn

I ”vår” by fanns Damien, som organiserade våra aktiviteter och gav oss information kring Nalawanfestivalen, som gick av stapeln i grannbyn Lawa, tvärs över viken.

Vi yachties fick åka ”taxibåt” över viken, vilket var tur eftersom det var rejält blåsigt och ”choppy”. Hade vi tagit egna jollar hade vi varit tämligen våta vid ankomst.

Det visade sig vara en riktigt stor och viktig sak att man nu efter flera år kunde genomföra festivalen. Förutom vi seglare (som enda internationella turister) deltog ett antal viktiga personer inom regionstyrelse och turism samt även deras motsvarighet till landshövding.

Många tal på bislama inledde festivalen, men först hade vi alla hälsats välkomna med blomstergirlanger, kokosvatten och musik från det lokala stringbandet.

Dags för lite svalkande kokosvatten. Sugröret är ett grässtrå.

Vi vandrade sen vidare till en öppen plats under ett stort banyanträd, ”Nasara”. Nasaran är en plats dit traditionellt enbart män har tillträde och där alla olika ritualer inför till exempel plantering, skörd och start av vissa fiskesäsonger genomförs. Nu fick vi alla gå dit och placerades på läktare. Några kvinnor och barn från byn fick också plats på läktaren och andra trängdes i ett hörn i utkanten.

Vår ciceron som berättade om de olika momenten

Vi fick se tre traditionell danser med dansare (män) i riktigt häftiga masker och utstyrslar av växter. Danserna ackompanjerades av en grupp som trummade suggestivt på så kallade tam-tams när dansarna sakta kom fram ur djungeln.

Förutom den utstyrsel som hörde till dansen bar all dansare så kallade ”nambas”. En ”namba” är ett penisfodral tillverkat av pandlusblad. I den här delen av Malekula bor de som tillhör gruppen ”small nambas” och längre norrut och på östra Malekula bor de som tillhör gruppen ”big nambas”. Som namnen antyder så har dessa grupper olika storlek på penisfodralen. Våra dansare hade ganska diskreta ”pandaluspaket”. Till och med så diskreta så Pelle inte uppfattade dem. Det gjorde dock Ulla, som kan intyga att de fanns. Men visst, de var delvis dolda av annat bladverk. ”Big nambas” bär större strutformade nambas, men de har vi bara sett på bild.

Octopus dance som dansas innan fisket av bläckfisk startas

Red-head pigeon dance. Oklart när den dansas

Runt nasaran var ett antal stenar placerade, som alla representerade olika historiska händelser och kriser. Nu skulle en ny sten tillkomma. Men först skulle en rituell ”pig killing”-ceremoni äga rum. En gris som stått bunden i utkanten av nasaran leddes in och bands, en ny ensam dansare kom genom djungeln till trummandet på tam-tams och efter en stunds dansande stacks grisen ned inför våra ovana och förskräckta ögon.

Grisen och tarorötterna är en gåva till bychefen

Blod från grisen smetades på det som skulle bli en ny minnessten och stenen sattes på plats bland de andra stenarna.

Så här beskrevs minnesstenen i ett tal:

“This rock is for future generations of the people of Southwest Bay to see and know that this rock marked the time when the first international tourists finally visited the South West Bay area after Covid-19 and to officially mark the end of Covid in the Nasara of Chief Loh Bangalow of Lawa Village”.

Vi inser att det var något väldigt speciellt och högtidligt vi fick vara delaktiga i. Ett bevis på att nu vänder det efter en besvärlig tid.

Fyllda av intryck och lite lätt utmattade efter den ovana hanteringen av grisen, vandrade vi sen tillbaka till stranden där vi bjöds på lite att äta, mer musik, fick titta på traditionell ”sand drawing” och hur man gjorde taken till de traditionella husen.

Sand drawings ritas utan att man får lyfta fingret som används

Varje sand drawing berättar en traditionell historia

Den här gamle mannen ritade bilden ovan och hade också en sång om den ritade historien

Sen bar det av hemåt mot våra båtar. En innehållsrik och spännande dag, minst sagt!

Nästa dag blev det race i traditionella kanoter vid vår hemby.

Vi fick alla pusta ut efter hård kamp mot strömmen

Förvånansvärt stabila farkoster. Vi kämpade på med vår kapten, som var prästens son. Det gick väldigt bra i början i det starkt motströmmande vattnet i kanalen in till den lagun vi skulle besöka. Sen blev vi nog lite trötta och dessutom ville vår skeppare prata och vi slutade på en hedervärd sista plats.

Efter lite lunch och vila blev det taxibåt igen till Lawa. Där väntade ”feast” i form av ett långbord med traditionella festrätter lagade av byns kvinnor. Det märktes att det var lyxigare än vanligt och förutom de vanliga rätterna med olika rotfrukter så fanns grillad gris, tonfisk och sötvattensräkor. Riktigt gott! Precis som på Fiji äter man med händerna, vilket känns både ovant och inte passar så bra för lite kladdigare rätter. Men det går.

Vi hade med oss lite nya strängar till bandet och hade också skrivit ut diverse fotografier på olika personer. Sällan har ett foto mottagits med sån glädje som av Meery. Hon gick med fotot tryckt till bröstet en lång stund. Rent rörande att se.

Det blev en trevlig eftermiddag och full rulle på de dansande barnen.

Efter en avskedskava styrde vi hemåt. Det blev en vilodag i Labo innan vi seglade upp mot norra Malekula och viken vid byn Malua. Det blev en härlig seglingsdag med fin vind och sjölä. När vi kom fram blev det anstormning av kanoter innan vi ens fått i ankaret.