Nu är det ett halvt år sen förra blogginlägget. Det har tagit emot att skriva det här inlägget, men efter att vi hållit föredrag på både Oceanseglingsklubben och Arconaklubben, så kände vi att det också var dags att uppdatera bloggen.
När vi skrev senast så skulle vi just lämna Darwin och Australien och vi såg fram mot ett spännande äventyr i Indonesien. Nog blev det spännande allt, men på ett helt annat sätt än vi tänkte oss.
Vi fick en bra segling mot Kei Islands med måttliga vindar med mellan 60 och 90 graders skenbar vindvinkel. Sjön var också rätt så snäll. Strömmen ut från Darwin lyckades vi tajma bra. Vi övernattade på vägen ut mot havet på ett av de ställen som Border Force tipsat om och sen kunde vi segla med strömmen med oss nästan hela nästa dag.
När vi hade dryga 40 sjömil kvar till byn Debut, där vi skulle klarera in, gick Ulla på sista nattvakten. Det var lugna och fina förhållanden och snart skulle det ljusna. Ulla bestämmer sig för att korrigera kursen någon grad på autopilotens fjärrkontroll, som vi har under sprayhooden. Antagligen har hon då också råkat koppla ur autopiloten, men inte varit medveten om det. Det som sen händer finns bara ett fåtal korta minnesfragment av. Det slutar med en ofrivillig gipp, där Ulla träffas av storskotet och kastas omkull i sittbrunnen med våldsam kraft. Första minnesbilden efter fallet är att Ulla känner att hon ligger med fötterna på skotskenan och tänker att hon måste hasa sig framåt om skrotvagnen kanske kommit lös.
Pelle kommer rusande upp ur sängen när han hör smällen från gippen och att Ulla ropar på hjälp. Det var ingen vacker syn som mötte Pelle när han kom upp och såg Ulla ligga med benpipor som stack ut ur höger arm, ett stort blodigt sår i huvudet och vänster ben i en konstig ställning. Vänster hand såg också lite tillknycklad ut. Det som var positivt var att Ulla var vid fullt medvetande och klar. Vi kunde faktiskt diskutera vad vi skulle göra i den här pressade situationen.
Pelle ringde till Raymond Lesmana som organiserar Sail2Indonesia-rallyt och meddelade att vi behövde medicinsk assistans när vi kom till Debut. Sen blev det samtal till JRCC i Göteborg, som gav oss telefonnumret till Indonesiska sjöräddningen. Det visade sig omöjligt att ha någon vettig kontakt med Indonesiska sjöräddningen på grund av blandningen av deras svårtydda engelska och talkvaliten i satellittelefonen. Pelle kontaktade då våra barn och de tog kontakt med Australiens sjöräddning som aktiverade Indonesiens sjöräddning och ett räddningsfartyg med medicinskt team skickades ut mot oss. Våra barn kunde också vidarebefordra några läkarråd för det timmar vi hade kvar till land. Det var skönt att vi hade morfin i skeppsapoteket och Ulla behövde inte ha speciellt ont. För att göra en lång och lite rörig historia kort, så kom vi fram till Debut före räddningsfartyget på grund av att de misstolkade den positionsinformation de fick löpande. Här den fina räddningsbåten och deras väg.
Vi fick hjälp att ta oss in i ankringsviken av Karl-Axel på Spray, som skjutsades ut till Loupan av Jocke på Bliss. Det var skönt för Pelle att få lite support, då flera båtar gått på grund i viken och det var det inte läge för nu.
Omedelbart efter att vi ankrat kom personal från den lilla kliniken i Debut ombord tillsammans med Mr Kim, agenten. Det var bra att han var med. Han är bra på engelska och kunde tolka när det behövdes. Dessutom gjorde han en rekordsnabb inklarering genom att titta på våra pass och sedan säga ”ni är inklarerade, ni behöver inte göra något mer nu”.
Efter en stund kom också läkaren från kliniken, dr Reno. Han hade varit på räddningsbåten. Ulla förbereddes för evakuering under ett par timmar och det var verkligen ”fullt hus” ombord på Loupan.
Sen var det dags för avfärd in mot land och den väntande ambulansen, som tog oss in till sjukhuset i Tual.
Efter undersökning på sjukhusets akutavdelning beslutade kirurgen dr Gregorius (dr Greg) att Ulla skulle opereras under natten. Höger överarm skruvades ihop, vänster höft, som var ur led, sattes på plats och såret på huvudet syddes med 32 stygn. Frakturerna på vänster handrygg fick vänta, eftersom de inte hade någon handkirurg och de ville inte öppna upp ytterligare sår på grund av den stora infektionsrisken. Operationen tog fem timmar och Pelle sov på en stenhård brits utanför operationssalen under tiden. Han väcktes av sång, något som lät som bön och olika rop. Vad hade hänt? Dr Reno kom ut och berättade att allt gått bra och att man nu tackade varandra och högre makter. Firade lite, helt enkelt.
Nästa dag kunde spänningen släppa lite. Vi var båda trötta och omtumlade, men samtidigt enormt lättade över att allt ändå gått så bra. Det blev också stort gråtkalas av lättnad med våra kära barn förstås, som på distans och under stor stress hjälpte oss. Vi tog också kontakt med försäkringsbolaget Gouda, där vi har vår reseförsäkring. Vi fick mycket bra hjälp och de beslutade ganska snabbt att jag skulle flygas hem med ambulansflyg.
Vi tillbringade sen elva dagar på sjukhuset innan det var dags för Ulla att resa hem till Sverige. Den relativt långa tiden var för att Ulla skulle vara i tillräckligt bra skick för att kunna sitta upp delar av resan. Sjukhuset var enkelt, men människorna helt underbara.
Ulla var en stor attraktion och många selfies blev tagna. Ulla var deras första internationella patient. Vi hade också en strid ström av besökare som ville höra hur det stod till, både seglarvänner och olika indonesiska delegationer. Våra två läkare dr Greg och dr Reno kom förbi varje kväll och speciellt dr Reno hade ofta med sig vänner för att muntra upp oss. Här några av alla vänliga besökare.
Det blev ett känslomässigt farväl när Ulla lyftes in i ambulansflyget och blev omkramad av sjuksköterskor, läkare och Pelle förstås. Faktiskt lite av en folkfest också, då det var första gången ett ambulansflyg kom till ön.
Efter hemkomsten tillbringade Ulla en vecka på Danderyds sjukhus, där de konstaterade att dr Greg och sjukhuset i Tual gjort ett fint jobb.
På Danderyds sjukhus blev dags att åtgärda alla frakturer på vänster handrygg. Sen vidare till Furuhöjdens rehabiliteringsklinik. Eftersom Ulla inte fick stödja på vänster ben, inte belasta höger arm och vänster hand var gipsad, så var hon någorlunda ”opraktisk” och kunde inte bo ensam. Det blev istället fyra veckor hos vår dotter och hennes familj. Väldigt skönt och trevligt. Tack för det och tack till alla våra barn med respektive för hjälp och omsorger!
För Pelle började ett nytt kapitel när Ulla lämnat Indonesien. Nu skulle Loupan flyttas till en säker marina. Valet föll på Marina del Ray på Lombok, cirka 1000 sjömil västerut. Dan Gerdes, tidigare långseglare på Blå Ellinor, hörde av sig tidigt och erbjöd sig att hjälpa Pelle att segla båten till Lombok. Stort tack Dan och också till Åsa som lånade ut honom en längre period. I väntan på Dans ankomst var dagarna fulla av sociala aktiviteter för Pelle. I Indonesien lämnas ingen ensam och Pelle blev raskt adopterad av dr Renos familj och har nu en del nya familjemedlemmar. Här några bilder från de trevliga veckorna i Debut.
Seglingen till Marina del Ray tog en vecka med mestadels bra förhållanden. Dan och Pelle höll sig på djupt vatten mellan den norra och södra ö-kedjan för att i möjligaste mån undvika alla de små fiskebåtarna och så kallade FAD (Fish Aggregating Device).
Den 15 september landade Pelle på Arlanda. Ulla hade några dagar innan fått börja gå och gipset på vänster hand var borta, liksom de stora kompresserna på höger arm och i huvudet. Pelle kunde knappt tro att det var samma person som sex veckor tidigare lyfts ombord på ambulansflyget.
Marina del Ray känns som en trevlig och säker plats och vi har för första gången lämnat Loupan i vattnet när vi är hemma. Inte idealiskt kanske, men det mest görliga i situationen. Vi har tillsyn varannan vecka och hoppas allt (eller åtminstone det mesta) är ok när vi nu återvänder till vårt seglingshem i februari.
Vi har lärt oss mycket av den här händelsen. De viktigaste lärdomarna kan sammanfattas så här:
1) det är otroligt viktigt att vara bra försäkrad vid en sån här händelse
2) det är svårt att kommunicera via satellittelefon, speciellt med någon som har väldigt bruten engelska
3) om vi fick göra om det, så skulle vi nog utlösa vår EPIRB och därefter ringa JRCC i Göteborg och berätta varför vi utlöst EPIRB. Då måste JRCC etablera kontakt med sin indonesiska motsvarighet och därmed lyfta bort en svår kommunikationsuppgift från oss. Pelle hade fullt upp med att framföra båten och ta hand om den skadade.
4) vi kommer att sammanställa viktig information i ETT dokument till våra kontaktpersoner hemma i Sverige och för användning av oss själva i en nödsituation. Till exempel beskrivning av planerad rutt, grundata för besättning och båt, telefonnummer till sjöräddningsorganisationer längs rutten, försäkringsinformation, kontaktinformation till eventuella kompisbåtar, instruktion hur man spårar båten på Marinetraffic med mera.
Efter åtskilliga timmars rehabträning är Ulla i princip helt återställd och vi ser verkligen fram mot att komma ner till Loupan och Indonesien igen.
Allt väl här hemma i vintervädret!
S/Y Loupan 